Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
I morgon kommer tydligen Pia Sundhage att vara på plats i England för att se Rosengårds träningsmatch mot Manchester City.
Förhoppningsvis var hon i Manchester redan i dag och såg hur Leicester spelar. De har ett grundspel som borde passa svenska landslag klockrent. De har en otroligt tajt defensiv och tar väldigt få risker på egen planhalva, när de kommer upp i planen är de bolltrygga, har sylvassa kontringar och gör hela tiden smarta löpningar in i straffområdet.
Jaja. Ursäkta den lilla utvikningen till herrfotbollen. I morgon kommer Sundhage sannolikt få se Kosovare Asllani spela. Det skulle kunna vara intressant, fast det finns ju egentligen inget som talar för att Asllani skulle tas ut till OS-kvalet ens om hon gör sitt livs match. Om Sundhage tar med några spelare som inte var med i Göteborg härom veckan till OS-kvalet underkänner hon ju sig själv.
Sundhage får för övrigt inte se så många svenska spelare heller. Enligt Sydsvenskan startar Rosengård nämligen så här: Zecira Musovic – Lina Nilsson, Anita Asante, Emma Berglund, Ali Riley – Ella Masar McLeod, Ebba Wieder, Sara Björk Gunnarsdottir, Lieke Martens – Natasa Andonova och Gãelle Enganamouit.
Jag vet alltså inte vad Sundhage kan väntas vara ute efter på sin Englandsresa, även om det förstås blir lite intressant att se hur ett engelskt topplag som Manchester City står sig mot de senaste årens damallsvenska suveräner.
City blev ju tvåa i WSL förra året och skall spela i Champions League till hösten. Fjolårets serietvåa Arsenal har i veckan spelat två matcher mot tyska topplag. I tisdags föll de mot Wolfsburg med 3–0, men i dag vann Arsenal med 3–1 mot Bayern München. Det är i och för sig bara träningsmatcher, men känslan är ändå att engelsk damfotboll håller på att flytta fram sina positioner.
Pia Sundhage
För svensk del är det ju ändå OS-kvalet som står i fokus den närmaste tiden. Och om förbundet är förståndigt är det vinna eller försvinna som gäller för Pia Sundhage.
Här tänker jag på att hennes kontrakt går ut vid årsskiftet, och att hon nuläget inte verkar intresserad av att förlänga. Därmed känns det solklart att om det inte blir OS-slutspel i sommar för Sverige bör man låta den som skall leda landslaget i nästa års EM-slutspel – för vi kommer att gå dit – ta över så fort som möjligt.
Om Sundhage däremot tar Sverige till OS skall hon självklart få fullfölja över mästerskapet. Fast direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.
Hoppas att förbundsledningen tänker som jag gör. Fast jag är inte helt säker på att det är så…
Radiosporten hade ett utmärkt inslag om förbundskaptensfrågan i onsdags. Hör det på den här länken. Där säger Sundhage att hon inte är intresserad av att förlänga det kontrakt som löper ut den 31 december i år. Om inte…
”Jag har stått i en OS-final – två stycken dessutom. Det är ju en euforisk känsla. Jag vet inte vad som händer då, när man mår så bra som man gör, får vinna tillsammans med andra. Då ställer någon en fråga: ‘Du, skall du inte vinna EM också, tillsammans med andra?'”
Som jag ser det är det rimliga att förbundet börjar sondera marknaden efter en ny förbundskapten redan nu – för att vara redo antingen efter OS-kvalet, eller efter OS.
Det finns ju för övrigt ingen som helst logik i att Sundhages kontrakt löper till den 31 december. Vem gjorde den förhandlingen?
Det rimliga är ju att man skriver kontrakt med förbundskaptenen över ett mästerskap, och inte bryter ett halvår innan ett mästerskapsslutspel.
I ovan länkat radioinslag försöker Marika Domanski Lyfors förklara varför man valde att skriva kontrakt med Sundhage till årsskiftet. Personligen tycker jag inte att Domanski Lyfors svarar på frågan, hon svamlar mest. Hennes snack om att det är många mästerskap i damfotbollen förklarar ju inte på något sätt varför man inte valde antingen OS eller EM som slutpunkt för Sundhage.
Dessutom säger Domanski Lyfors så här om EM skulle påverkas om det skulle bli byte på förbundskaptensposten vid årsskiftet:
”Man har ju oftast ett helt halvår på sig att förbereda sig inför mästerskapet. Om det skulle bli så tror jag inte att det skulle bli några problem med det.”
Personligen hade jag mycket hellre tagit över i augusti än vid årsskiftet. Ju längre tid man har att sätta sin prägel på laget, desto bättre. Sundhage själv tyckte ju inte att hon hann göra så mycket inför hemma-EM 2013. Och då tog hon ändå över i oktober 2012.
Jaja. Det finns anledning att återkomma i frågan. Förhoppningsvis först i samband med OS.
* Till något annat. Träningsmatcherna har ju kommit i gång. Eskilstuna United har i dag besegrat damallsvenska nykomlingen Djurgården med 1–0. Eskilstuna ligger numera i framkant på många plan inom svensk damfotboll.
Ett av de planen är att de snabbt lägger upp målen från sina träningsmatcher på youtube. Guldstjärna på det. Klubben skulle för övrigt få ytterligare en guldstjärna om de även bjöd på motståndarnas mål – även om det inte fanns något sådant i dag.
Här är dagens segermål från Malin Diaz:
* Apropå Djurgården gjorde de nyligen klart med Petronella Ekroth. Hon har tidigare spelat i damallsvenskan för Linköping, Tyresö, AIK, Jitex och Hammarby. Djurgården blir alltså hennes sjätte damallsvensk klubb, och det är bara två månader sedan Ekroth fyllde 26 år. Jag har ingen totalkoll bakåt i historien, men det kan väl inte vara många som hunnit med fler klubbar på så kort tid. Det kanske till och med är rekord?
Petronella Ekroth
Har ni exempel på spelare som överhuvud taget spelat damallsvenskt i sex klubbar eller fler får ni gärna skriva i kommentarsfältet.
* Djurgården har för övrigt gjort en del intressanta värvningar och visar att man tänker göra ett seriöst försök att hänga kvar. Den andra nykomlingen, Kvarnsveden, är närmast ett oskrivet blad för mig.
I dag hörde jag dock en intressant radiodokumentär om en av klubbens unga spelare, Lee Winroth. Den handlar om hur hon styrketränat bort en allvarlig skolios och 17 år gammal blivit så stark att hon utöver att hon i år slåss om speltid i damallsvenskan är uppe och nosar på världsrekordet i marklyft. Det är verkligen en prestation värd stor beundran.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
Jag har just kommit hem från Göteborg och den svenska 6–0-segern i OS-kvalgenrepet mot Skottland. Det var en konstig match.
De första tio–tolv minuterna var bra från svensk sida. Sedan satt man och gäspade fram till minut 40. Under den perioden hann jag tänka flera gånger att ”skall det här laget kunna ta oss till OS?”
Sedan exploderade laget, och i halvtid var det plötsligt 3–0. Det lovande var förstås att målen fortsatte att trilla in även i den andra halvleken. Må vara att det var ett brandskattat Skottland vi mötte, motståndet var ändå bättre än exempelvis Moldavien – och att göra sex mål är alltid bra.
Trots det tror jag att Pia Sundhage lämnar Göteborg med minst lika många frågetecken som hon hade innan samlingen. Den andra halvleken var nämligen bättre än den första, spelmässigt sett. Och det känns inte helt lätt att hitta den optimala startelvan till den inledande nyckelmatchen mot Norge i OS-kvalet.
Klart är att Olivia Schough kom mycket bättre till sin rätt på mittfältet än som forward. Klart är också att anfallsspelet fick bättre kvalitet när Fridolina Rolfö kom in efter paus, att Pauline Hammarlund gjorde ett kanoninhopp och att Sofia Jakobsson var bästa forward i den första halvleken.
Faktum är att skall man gå på dagens match skall nog startelvan formeras så här:
Jag tycker att det var dött lopp mellan Samuelsson och Nilsson, att Schough klart överglänste Appelqvist och att Rolfö, Hammarlund och Jakobsson överglänste Schelin, även om Lyonstjärnan såg rätt vass ut efter sitt mål.
Nu slår klockan midnatt och det är läggdags. Men det finns anledning att återkomma till den här matchen de kommande dagarna. Då kommer jag även berätta lite om vad Pernille Harder tycker om våra kommande kvalmotståndare, Holland.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.
En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.
I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:
”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”
Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.
Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.
Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.
* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.
Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.
Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.
PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.
Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.
Se alla matchens mål här:
PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.
Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.
Se Lyons målkalas här:
* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.
Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.
Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.
Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.
Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.
* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.
Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:
Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.
Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.
Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:
Sonnett till Portland
Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
Christen Westphal till Boston Breakers.
Carson Pickett till Seattle Reign.
Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
Rachel Daly till Houston Dash.
Cheyna Williams till Washington Spirit.
Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska etablerad landslagsspelare i Kanada.
I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.
Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.
Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.
Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.
Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.
I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.
Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.
OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.
Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.
Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.
I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.
Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.
Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.
Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.
Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Vi är mitt inne ett internationellt fönster, ett fönster där vi fått indikationer om att vårens OS-kval kan bli ännu tuffare än man tänkt sig.
Jag har tidigare sett Norge som knapp men klar favorit närmast före Sverige och Schweiz, medan Nederländerna släpat efter. Oddsen skulle kunna skrivas som 30–25–25–20, där oddset på Nederländerna är så högt bara beroende på att de har hemmaplan.
Efter de här två senaste internationella fönstren är det nog dags att ta nederländskorna på fullt allvar i kvalet. För en dryg månad sedan besegrade man Frankrike med 2–1 på bortaplan. Att vinna i Paris är ytterst imponerande, även om det på klippet känns som en lite turlig seger:
I dag har Nederländerna visat att segern mot fransyskorna inte var en tillfällighet, och att Manon Melis, Lieke Martens med fler i högsta grad är en allvarlig kandidat till Europas sista OS-plats. De vann nämligen hemma mot Japan med 3–1 efter två mål av Melis och ett av Martens. Det har alltså blivit raka segrar mot Frankrike och Japan. Visst är det både imponerande och lite skrämmande?
Det svenska landslaget har ju som bekant varit samlat på Bosön under veckan. I dag föll man med 2–0 mot Stockholm P15 i en match som spelades över 3×25 minuter. Jag har inte sett något klipp från matchen och kan således inte ha några synpunkter, inte mer än att resultatet känns rätt rimligt.
Min känsla var försiktigt optimistisk efter Sveriges seger mot Danmark tidigare i höst. I veckan såg jag delar av matchen när danskorna vann med 1–0 borta mot Slovakien. Efter att ha sett den matchen måste jag nog värdera ner vår senaste seger. Danmark är nämligen inte bra för tillfället.
* Apropå Sverige och OS-kvalet uttalade Pia Sundhage i veckan kritik mot upplägget. Jag håller med om att det är orättvist att ha VM som kvalturnering eftersom man kan missa OS utan att ha förlorat mot ett enda europeiskt lag. Däremot håller jag inte med om Sundhages lösning om att införa en bronsmatch i EM.
Att OS-kvalet skulle hållas tre år innan turneringen och även innan VM-kvalet är påbörjat, det känns minst lika orättvist som att använda VM som kvalturnering. Jag tycker nog att en kvalturnering under våren är ok. Fast det mest rättvisa vore förstås att låta hela kvalet avgöras i den turneringen. Alltså att inte dela ut någon OS-plats i VM.
* Apropå OS-kval lottades det nord-, latin- och mellanamerikanska kvalet nyligen. I Concacaf-kvalet fick Kanada den enklaste gruppen, medan USA egentligen fick bäst lottning. De två OS-platserna går ju till de båda lag som vinner semifinalerna. Kanada har enklast väg till semi, men kommer sannolikt att få tuffare motstånd där än USA.
Grupperna blev: A: USA, Mexiko, Costa Rica och Puerto Rico. Grupp B: Kanada, Trinidad & Tobago, Guatemala och Guyana.
Kvalet spelas i Frisco, USA med start den 10 februari.
* Apropå lottning lottades ju kvarts- och semifinaler i Champions League i veckan. Rosengård hamnade på den tyska halvan. Man fick Frankfurt i kvarten och vinnaren av Wolfsburg och Brescia i en eventuell semifinal.
Det är självklart ingen drömlottning. Men med tanke på hur de tyska lagen har spelat i höst är det absolut inte någon omöjlig uppgift heller. Tyvärr är det nästan fyra månader till kvartsfinalerna, vilket gör att Frankfurt har gott om tid att hitta flytet, medan Rosengård inte har några tävlingsmatcher att spela ihop sitt nya lag på.
Brescia skall inte ha något att sätta emot Wolfsburg. Utgångstipset är alltså att det blir en heltysk semifinal, men gardera gärna med Rosengård.
På den andra halvan hamnade de båda franska lagen. Lyon fick den riktiga drömlotten, Slavia Prag, medan PSG ställs mot Barcelona. Här talar ju allt för en helfransk semi.
* I morgon 14.00 avslöjas vilka tre spelare som går till final i kampen om årets guldboll, Ballon d’Or för kvinnor. Då avslöjas också vilka mål som går till final i Puskas Award. Där är Carli Lloyd:s skott från mittlinjen i VM-finalen damrepresentant bland tio snygga mål.
Om man bara ser till skönhet är inte Lloyds mål någon vinnare. Men att göra ett sådant mål i en VM-final höjer värdet på det rejält.
* Det har alltså spelats ett stort antal landskamper den senaste veckan. Bland de träningsmatcher som spelats kan noteras att Tyskland och England spelade 0–0 och att Nya Zeeland vann med 1–0 mot Brasilien.
I EM-kvalet skrällde ju Turkiet i onsdags genom att ta poäng av Ryssland. Sedan dess har det varit fritt från skrällar. Även om Bosnien höll emot England i 69 minuter i dag. Att VM:s bronsmedaljörer bara vann med 1–0 hemma får ses som en framgång för det bosniska laget.
Frankrike gjorde ett par fina mål i 6–0-segern mot Albanien:
Det spelas fler matcher måndag och tisdag, med Schweiz–Tjeckien och Spanien–Portugal som de mest intressanta.
Tyvärr verkar det här EM-kvalet bli ganska ointressant. Kollar man grupp för grupp talar mycket för att topp två blir:
1: Island och Skottland.
2: Spanien och Finland. Här kan möjligen Irland eller Portugal utmana om andraplatsen.
3: Frankrike och Ukraina/Rumänien.
4: Sverige och Danmark.
5: Tyskland och Ryssland.
6: Schweiz och Italien.
7: England och Belgien.
8: Norge och Österrike.
Som bekant går ju alla gruppsegrarna och de sex bästa tvåorna direkt vidare. De två sämsta tvåorna spelar playoff om den sista EM-platsen. Nederländerna är ju redan klara som arrangör.
Pia Sundhage har i dag tagit ut 32 spelare till ett landslagsläger på Bosön 23–29 november. Jag kan inte säga att jag har skärskådat truppen, eller funderat över vilka jag själv skulle ha tagit ut. Men spontant var det många positiva uttagningar.
Jag gillar att Sundhage tar med tre unga, framtidsmålvakter vid sidan av Hedvig Lindahl. Såväl Jennifer Falk, Zecira Musovic som Emma Holmgren är alla heta kandidater att ta över efter Lindahl om något eller några år.
Jag gillar också att Michelle De Jongh och Mimmi Löfwenius finns med i truppen.
Debutant Petra Andersson är jag däremot lätt frågande till. Av det jag har sett känns Andersson överskattad, som många Stockholmsspelare lätt blir på förbundskansliet. Men jag har i och för sig hört från flera stockholmare att de har stor tro på Andersson. Och det är inte lätt att imponera i ett så dåligt lag som AIK. Så med rätt omgivning kanske hon också kan få ett Schough-lyft. Men sannolikt måste hon flytta till någon klubb utanför Stockholmsområdet i vinter.
En bortglömd spelare med hög potential som jag tycker borde vara aktuell för en sådan här stor trupp är Antonia Göransson. Göransson är ju det största mysteriet vi har inom svensk damfotboll för tillfället. Hon var den största talangen av alla spelare i det svenska lag som nådde kvartsfinal i F20-VM 2010.
Antonia Göransson
Hon visade sig också hålla på högsta nivå. Våren 2013 såg jag henne gång på gång imponera på vänsterkanten för Potsdam i Frauen-Bundesliga. Hon gick också in i hemma-EM som självskriven startspelare i Sundhages landslag. Efter premiären mot Danmark (1–1) blev hon dock av med sin plats i startelvan – och sitt självförtroende. Efter EM har Göransson bara startat i två landskamper, varav en som vänsterback.
Jag säger inte att hon har briljerat i årets damallsvenska. Men som jag ser det är hon en av de tre–fyra svenska spelare som har högst potential, som kan avgöra matcher på egen hand. Därmed känns det som att man kan få jackpot om man vårdar henne på rätt sätt och har tålamod med henne.
Jag är nyss hemkommen från Göteborg där jag har sett Sverige göra en lovande insats och vunnit med 3–0 mot Polen.
Dock skall direkt sägas att polskorna inte var bra nog för att testa vårt lag på riktigt, därför nöjer jag mig med att kalla dagens insats för just lovande.
När Pia Sundhage presenterade truppen till den här landslagssamlingen konstaterade jag att den innehöll fler spelare från det lag som vann F19-EM 2012 (åtta) än från VM-bronstruppen 2011 (sju). Övriga i truppen skulle man viss rätta kunna kategorisera som F20-VM-spelare från 2010.
Eftersom Sofia Jakobsson ingick både laget i F20-VM 2010 och i VM 2011 delar jag hennes assist mellan de båda lagen – även om hennes roll var betydligt större 2010 än 2011.
Oavsett var man placerar Jakobsson är det lätt att konstatera att 2012 års Europamästarinnor har visat klass under den här samlingen. Utöver målen från Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Malin Diaz stod ju dessutom Fridolina Rolfö för ett som dömdes bort för offside.
Det borde också vara lätt att konstatera att 2012-gänget borde ha fått spela en större roll i sommarens VM. Det verkar ju Sundhage också tycka, även om hon inte säger det rakt ut.
Visst är det stor skillnad på motståndet i VM och i EM-kvalet, men nog står Sundhage för ett underkännande av sin egen VM-trupp när hon väljer att starta både mot Moldavien och Polen med två spelare som för några månader sedan inte fick plats bland de 26 som sändes till Kanada?
Det båda jag avser är förstås Magdalena Ericsson och Lina Hurtig som båda har tackat för det nya förtroendet genom att göra starka insatser – på numera ovana positioner. Jag snackade lite med dem efter dagens match. Båda var förstås väldigt nöjda, mest strålade det kring Ericsson.
Magdalena Ericsson
Mitt i glädjen konstaterade hon att det lär bli dragkamp om hennes position framöver. Martin Sjögren har ju spelat henne som mittback, medan Sundhage vill åt Ericssons vänsterfot från ytterbacksplats. Här kan det uppstå en situation som liknar den Elin Rubensson har.
Lina Hurtig
Det mest intressanta kring Hurtig var att hon gjorde klart att hon kommer att spela i damallsvenskan även 2016. Dock säger hon sig inte ha bestämt vilken klubb hon kommer att tillhöra. Dragkampen om Hurtig lär bli svensk silly seasons stora snackis.
De nya spelarnas framfart var alltså det stora glädjeämnet i dag. Deras insatser gjorde att man lätt glömde att Sverige bara lyckades spela till sig en enda målchans i den första halvleken.
Vi skapade dock totalt fyra målchanser före paus, men precis som i VM var det huvudsakligen vid fasta situationer som det blev farligt. Firma Ericsson/Hurtig fixade ju också 1–0-målet på hörna.
Under halvleken tyckte jag mest att tremannaanfallet sprang in i varandras ytor. Olivia Schough och Sofia Jakobsson visade dock energi, medan Lotta Schelin så långt var klart sämsta svenska spelare.
I paus funderade jag på om inte Sundhage borde byta ut Schelin. Som väntat blev det dock inte så, och Lyonstjärnan lyfte sig ett par klasser i den andra halvleken.
Efter att firma Jakobsson/Schough hade fixat 2–0-målet kändes det helt avgjort. Polen öppnade sig mer och Sverige kunde till slut ta sig upp i 10–0 i målchanser.
Schoughs 2–0-mål var för övrigt intressant. Live tyckte jag att Jakobsson gjorde fel i förstaläget som inte väntade in en överlapp från Jessica Samuelsson. Men med facit är det svårt att klandra Montpellierspelaren.
I den första halvleken reagerade jag över att forwards var alldeles för sugna att löpa mot bollen. När vi hade högeranfall var ofta alla tre över på högersidan, med följden att det inte fanns någon i straffområdet när inläggen kom.
Olivia Schough
Men den här gången hade Schough dröjt sig kvar i bortre ytan och kunde på något konstigt, men snyggt sätt skicka upp bollen i nättaket.
Som bekant har jag länge ifrågasatt Olivia Schoughs position i landslaget. Jag kan inte säga att jag är helt övertygad nu heller, hon måste prestera mot starkt motstånd först. Men kan hon att visa den klass hon gjorde i dag även mot topplag kommer jag snart att tvingas backa.
Offensivt var det alltså en klart lovande insats i dag. Defensivt var det däremot inte något som helst kvalitetstest. Visst visade Ewa Pajor klass vid några tillfällen, men Wolfsburgspelaren var alldeles för ensam och fick oftast bollen väldigt långt ifrån målet.
Testerna på hur 4–3–3-spelet klarar sig i defensiven får vi vänta på. Det första står Danmark för om en månad. Det blir intressant.
För i dag noterade jag att Sverige tryckte upp sina ytterbackar högt och ofta spelade något som liknade 2–3–2–3 i anfall. De två längsta bak var Nilla Fischer och Linda Sembrant – alltså två bollskickliga men något långsamma mittbackar.
Med en så offensiv uppställning får man inte tappa bollen på mittfältet mot starka lag, för då kommer vi att vara väldigt sårbara i kontringarna.
Fast när jag nu går och lägger mig är det inte oron för defensiven jag tar med mig – det är glädjen över att en ny generation har flyttat fram sina positioner i landslaget.
Som journalist skall man dubbelkolla allt. Det har jag inte gjort här. Utan det här är ett långskott på lösa grunder, jag vidarebefordrar nämligen obekräftade twitteruppgifter.
Men det är så intressanta uppgifter att jag inte kunde låta bli. Det skulle nämligen kunna vara så att Hammarbys tyska mittfältare Katrin Schmidt nu är aktuell för vårt svenska landslag.
Katrin Schmidt
Jag är som bekant positiv till utländska spelare i damallsvenskan. Däremot kan jag erkänna att jag i grunden har varit känslomässigt skeptisk till spelare som byter nationalitet utan att ha några släktband. Men eftersom sådana byten görs överallt har jag accpeterat den typen av landslagsvärvningar och tycker numera att de är ok.
Och skulle Schmidt nu vara svensk vore hon förstå ett välkommet tillskott till vårt central mittfält. Hon är ju en klasspelare med härlig vinnarinstinkt.
Med tanke på hur Pia Sundhage i veckan har efterlyst duktiga centrala mittfältare vore Schmidt extra välkommen.
Jag har semester och skall nu ut i solen. Men kanske att någon kollega som är i tjänst kan gå vidare i det här ärendet.
Tillagt i efterhand: Nu efter att jag skrivit inlägget har jag nåtts av nya, trovärdiga uppgifter om att Schmidt skall ha lämnat in en ansökan om svenskt medborgarskap i början av sommaren. Det ser alltså ut som att vi snart kan ha en ny konkurrent om en plats på centralt mittfält. Handläggningstiden brukar vara minst tre månader, ibland upp emot åtta. Därmed finns det chans att Schmidt skulle kunna landslagsaktuell redan under hösten.
Damallsvenskan har nått sin korta halvtidspaus. På slutet verkade inget lag vilja ta hand om topplaceringen.
Rosengård tappade spelare och började hacka direkt efter VM-uppehållet och släppte förbi Eskilstuna, som dock i sin tur tappade serieledningen genom att spela oavgjort borta mot Vittsjö i helgen.
Linköping var uppe jämsides med Rosengård efter att östgötalaget hade vunnit sju raka matcher, bland annat seriefinalen mot Rosengård. Väl där uppe i delad tabelltopp blev det förluster i Piteå och Göteborg, så nu har LFC återigen fyra poäng upp till toppen.
Det blev ändå till slut Rosengård som tog tillbaka förstaplatsen och som leder efter att alla lag mött varandra en gång. Avståndet ner till tvåan Eskilstuna är dock bara en poäng och de båda lagen möts ju för övrigt i morgon i en högintressant seriefinal på Tunavallen.
Där håller jag faktiskt Eskilstuna som knappa favoriter med tanke på hur Rosengård har hackat på slutet. Malmölaget har ju dessutom haft strul på ledarsidan. I morgon leds laget av nye tränaren Jack Majgaard Jensen för första gången. Det blir intressant att se hur han sätter upp sin elva.
Det blir också intressant att se om vi inte kan få årets klart högsta publiksiffra i damallsvenskan. Den högsta noteringen hittills lyder på 2303, den hade just Eskilstuna senast mot Hammarby. Till seriefinalen borde det väl kunna bli över 3500. Eller?
Kollar vi på halvtidstabellen så blev den inte alls olik det tips jag satte ihop inför avspark. Jag brukar säga att det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är att man inte kommer att få rätt. Jag har Rosengård och de sex lagen på den undre halvan på exakt rätt placering. Så jag känner mig rätt nöjd med mitt tips. Framför allt är jag nöjd med att ha förutspått att Piteå blir årets skrällgäng. Deras fjärdeplacering är dock ännu bättre än mitt tips som femma. Starkt.
Den miss jag gjorde i mitt tips är Eskilstuna. Jag underskattade dem ganska rejält. Visst trodde jag på en plats på övre halvan, men inte att man skulle kunna utmana om guldet. Laget är verkligen hyperstabilt och Gaelle Enganamouit är en fantastiskt bra forward. Jag hade aldrig sett henne live förrän jag såg henne mot Schweiz i VM. Och den spontana analysen blev att hon är precis den forward som Sverige hade behövt för att åter ta upp kampen mot lagen i världstoppen.
Det är Eskilstuna och Piteå som är de lag som gått bättre än jag och övriga experter tippat. Efter att Örebro repat sig på sistone är det däremot inget lag som underpresterat totalt. Just Örebro och Göteborg ligger dock lite sämre till än jag hade tänkt mig, båda när det gäller poäng och placering.
Det lag som varit riktigt dåligt är ju jumbon AIK. Huruvida de har underpresterat kan man ju däremot diskutera. Jag hade riktigt låga förväntningar på laget, men jag hade kanske ändå trott att de skulle ta någon mer poäng än den enda man hittills har samlat in.
AIK känns för övrigt redan nu klart för elitettan 2016. Det är åtta poäng upp till Umeå och Hammarby. Jag tror att de båda lagen samlar in minst fyra poäng vardera i höst – troligtvis fler, vilket innebär att AIK måste vinna minst fyra av de återstående elva matcherna. Det känns knappast troligt – i varje fall inte med den nuvarande truppen.
Publiksnittet ligger ännu så länge på 711. Förhoppningsvis får det snittet ett rejält lyft i morgon.
Kollar vi in skytteligan är det glädjande att se att Pauline Hammarlund finns högst upp i topp jämsides med Ramona Bachmann – båda med nio mål. Jag skall ärligt säga att jag inte trott på att Hammarlund skall kunna bli en A-landslagsspelare, men nu är hon i alla fall och nosar på en plats i truppen. Kul.
Trea ligger Enganamouit på sju fullträffar. Det är för övrigt elva utländska spelare bland de 13 bästa. Näst bästa svenska spelare i skytteligan är Lisa Dahlkvist, som står på fem mål på 470 spelminuter – imponerande av en mittfältare som har defensiven som sin största styrka. Dahlkvist visar verkligen med eftertryck att hon hör hemma i landslaget.
Slutligen så uppmanar jag alla att passa på att njuta av spelare som Bachmann, Enganamouit, Marta med fler nu, så länge det går. För ju mer pengar som kommer in i damfotbollen, desto svårare kommer damallsvenskan att få att locka de internationella storstjärnorna till Sverige.
I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
En blogg om internationell damfotboll 