Om några timmar spelar Sverige sitt genrep inför EM. Jag har roat mig med att surfa runt lite och kolla vad som skrivits i media inför.
Det handlar nästan bara om forwardsfrågan. Till Expressen säger Pia Sundhage att hon inte har något uttalat förstaalternativ som anfallsduo i EM. Det är förstås struntprat, det står ju solklart att Lotta Schelin och Fridolina Rolfö är Sundhages förstaval.
I artikeln säger Sundhage att:
”Så som det ser ut nu kommer vi att rotera på forwardsparet.”
Även om jag tvekar på om det verkligen blir så, hoppas jag att det stämmer. För jag kan tycka att det är klokt. Däremot är jag inte med på det Sundhage säger i Aftonbladet, att Lotta Schelin alltid bör vara på planen. Sundhage verkar tro att Sverige skrämmer motståndarna med Schelin.
”Spontant så vill vi att Lotta är på plan även om vi gör byten. Kanske så kan vi flytta henne till en annan position som hon visade att hon klarade i OS. Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”
Här fattar jag inte vem Sundhage försöker lura.
Först vill jag återigen slå fast att jag i nuläget också hade valt Schelin och Fridolina Rolfö som ordinarie forwardspar. Men, och det är ett stort men – jag hade varit beredd att bänka Schelin om hon inte visar form.
För även om Stina Blackstenius haft en tung vår har hon sett piggare ut på sistone. Och Blackstenius har vid tidigare tillfällen visat att hon är en väldigt bra mästerskapsspelare, något man bör ha stor respekt för.
Personligen ser jag Rolfö som mer given än Schelin. Problemet med Rolfö är att hon är skadebenägen, vilket gör att hon måste matchas med klokskap.
När det gäller Schelin tycker jag att hon måste visa klass för att få spela. För det här med att Schelins blotta närvaro skulle skrämma motståndare är rent nonsens. Motståndarna är inte dumma, de har koll på verkligheten.
Och verkligheten är att tiden rusat ifrån Lotta Schelin. Medan Dzsenifer Marozsan är nutidens superstjärna, en spelare väl värd att ha respekt för, är Schelin dåtidens stjärna. Rosengårdsforwarden är fortfarande snabb, och hon är en avslutare av världsklass. Problemet är att utvecklingen inom den internationella damfotbollen har rusat ifrån Schelin. Hennes speluppfattning är för dålig, och hon hamnar inte längre i lika många lägen som förr.
För fem–tio år sedan kom man långt med bara snabbhet. Nu har alltfler lag lärt sig grunderna i försvarsspel, vilket ökat kraven på speluppfattning och tajming. Det här blir tydligt om man kollar Lotta Schelins facit i landslaget. Under de två senaste åren har hon gjort sex mål på 26 landskamper. Det är inget facit som skrämmer livet ur några motståndarbackar.
I år har Schelin fått speltid i samtliga Sveriges nio landskamper. På dem har hon gjort ett mål. Det lär inte heller skrämma några motståndarbackar.
Sveriges sju landslagsmål i år har för övrigt fördelats så här:
2 mål:
Kosovare Asllani.
1 mål:
Sofia Jakobsson, Lotta Schelin, Nilla Fischer, Fridolina Rolfö och Caroline Seger.
Kollar man Schelins landslagsfacit de senaste tre åren ser det ut så här:
2017: 9 landskamper – 1 mål.
2016: 14 landskamper – 4 mål.
2015: 14 landskamper – 8 mål.
Dock gjorde hon sju av sina åtta mål 2015 under våren. Därmed har Schelin alltså bara gjort sex landslagsmål de senaste två åren. Den senaste gången hon blev tvåmålsskytt i landslaget var den 8 april 2015.
Schelin får gärna förbättra den här statistiken genom att göra ett par mål i kväll. Men om hon inte visar klass hoppas jag att Blackstenius ges en ärlig chans att sno åt sig platsen bredvid Rolfö.
Vid en koll på den svenska startelvan i kväll är för övrigt Rolfö den enda spelaren i centrallinjen som är under 30 år. Det är inte så oväntat, Sundhage brukar ju prioritera ålder och rutin i sina laguttagningar.
Av de äldre spelarna blir det utöver Schelin även intressant att kolla in Caroline Seger i kväll. Jag har ofta tyckt att hon varit rätt överskattad i landslaget. Hon har en fantastisk bollbehandling, men det har sett bättre ut än det varit. Seger har pratat till sig bollen alldeles för mycket och blivit lite av en bromskloss. Hon har helt enkelt inte tagit den roll som varit bäst för laget.
Men senast mot Skottland underordnade sig Seger laget och tog på sig en väldigt viktig roll, den som djupledslöpare från centralt mittfält. Jag hoppas att hon gör likadant mot Mexiko, alltså tar löpning på löpning in i motståndarnas straffområde. Jag tror faktiskt att det är avgörande för Sveriges resultat i EM.




















