Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.
Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.
Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.
Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.
Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).
Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).
Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:
* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).
Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.
Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.
Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:
Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg
Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne
USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers
England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*
Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina
Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**
Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.
* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.
** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.
Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.
En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.
I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:
”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”
Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.
Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.
Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.
* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.
Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.
Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.
PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.
Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.
Se alla matchens mål här:
PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.
Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.
Se Lyons målkalas här:
* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.
Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.
Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.
Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.
Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.
* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.
Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:
Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.
Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.
Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:
Sonnett till Portland
Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
Christen Westphal till Boston Breakers.
Carson Pickett till Seattle Reign.
Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
Rachel Daly till Houston Dash.
Cheyna Williams till Washington Spirit.
Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska etablerad landslagsspelare i Kanada.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.
Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.
Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.
Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.
Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.
I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.
Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.
OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.
Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.
Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.
I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.
Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.
Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.
Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.
Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.
Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.
Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.
Ramona Bachmann
Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?
Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.
På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.
Hedvig Lindahl
När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.
Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.
Faith Ikidi
Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.
Caroline Seger
Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.
Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.
Gaelle Enganamouit
I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.
Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.
Pauline Hammarlund
Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.
Stellan Carlsson
Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.
Pernille Harder
Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögranbästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.
Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.
Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.
På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.
Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.
En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.
* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.
Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
Den svenska startelvan har kommit – och den innehåller fyra mittbackar. Jag skrev i min matchguide om Pia Sundhage:s varning för Alexandra Popp och om hur duellen mellan Popp och Elin Rubensson var den som oroade mig mest. Där och då slog tanken mig att ”Sverige kanske spelar med en fembackslinje med tre mittbackar i morgon.”
Sedan föll den tanken bort ur mitt huvud. Fast den fanns kvar i Sundhages. Alldeles precis kom nämligen startelvan och den antyder en 5-3-2-uppställning även om laget är uppsatt 4-4-2. Utöver tre mittbackar i backlinjen har man ju även plockat in Linda Sembrant istället för Lisa Dahlkvist. Den sistnämnda ändringen överraskar mig mer. Jag tycker att Dahlkvist har varit en av våra bästa spelare i VM. Men hon har kanske fått ont igen.
Här är Sveriges elva, som den officiellt är uppställd: Hedvig Lindahl – Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Rubensson, Sembrant, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Den tyska elvan blev däremot precis som jag trodde i min matchguide, alltså: Nadine Angerer – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea Kemme – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
I kväll smäller det i Ottawa – eller Åddava som man säger här. VM går in i det avgörande skedet – utslagningsmatcherna. För första gången någonsin spelas det åttondelsfinaler och först ut är som bekant Sverige och Tyskland.
Som vanligt under mästerskapet har jag satt ihop en matig matchguide. Här är all info som behövs inför nattens drama:
Arena: TD Place Stadium (Lansdowne Park) i Ottawa.
Matchstart: 22.00 (16.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: RI Hyang Ok, Nordkorea. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 23 grader vid avspark. Odds: 80–20 i tysk favör. Tyskland har det bättre laget och bör vinna. Men man har även störst press på sig. Hjärnan säger tysk 2–1-seger, men någonting i bakhuvudet börjar säga att Sverige kommer att vinna en match i det här mästerskapet och att det lika gärna kan bli svensk seger med låt säga 3–2. Ni får tolka det hur ni vill… Förutsättningar: Det är en utslagsmatch – ett lag måste alltså vinna. Är det oavgjort efter 2×45 minuter blir det förlängning i 2×15. Är det fortfarande oavgjort då blir det straffsparksläggning.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin. Trolig tysk startelva: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Kommentar:
På den svenska matchpresskonferensen i går pratade Pia Sundhage om att människor och lag som får en andra chans kan göra underverk. Sverige har fått en andra chans…
Nu tror jag kanske inte att det är ett underverk som krävs för seger – det tyska laget består ju också av människor. Många av de människorna är dessutom unga och ganska orutinerade på den här nivån. Det går att vinna mot dem.
Skall vi fortsätta vara positiva tycker jag att den tyska målvakten Nadine Angerer är sämre än tidigare. De senaste säsongerna har hon gjort ett antal svaga ingripanden. Här kastar jag dock in brasklappen att hon brukar växa med uppgiften, vilket säkert innebär att hon gör en toppinsats i kväll.
Melanie Leupolz
När det gäller den tyska startelvan är den stora frågan om Melanie Leupolz eller Dzsenifer Marozsan startar bredvid Lena Goessling på centralt mittfält. Jag tror på Leupolz som mer är en tvåvägsspelare än offensivt skickliga Marozsan.
På den tyska matchpresskonferensen garanterade Silvia Neid att Marozsan kommer att spela mot Sverige. Däremot ville förbundskaptenen inte berätta om det var från start eller som inhoppare.
Skall vi fortsätta leta positiva saker så är Tyskland känsliga för kontringar. Deras mittbackar Annike Krahn och Saskia Bartusiak jobbar helst framåt – inte bakåt. Och ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier ligger ofta väldigt högt upp i planen, vilket gör att de inte alltid hinner hem för att hjälpa sina innerbackar.
Mittback Bartusiak fick för övrigt i går bemöta Caroline Seger:s korrekta påstående att Tyskland har en långsam backlinje. Tyskan valde att slå bort det genom att säga att hon tycker att man har en bra backlinje och att hon inte bryr sig om vad motståndarna säger.
Jag har inte sett allt av Tyskland i VM, men det jag har sett är laget verkligen känsligt för kontringar. Inte minst vid egna hörnor, där man vräker upp hysteriskt mycket folk. Tyskland är för övrigt mycket farligt på alla fasta situationer. Man har många nickstarka spelare. Men om Hedvig Lindahl kan plocka ner hörnorna och snabbt tänka kontring finns chansen att Sverige kan få till riktigt intressanta situationer.
Hedvig Lindahl
Hörnor är också det svenska anfallsvapen som Pia Sundhage helst pratar om. Hon gav målvaktstränare Mikael ”Mille” Olsson en stor del i att Sverige haft så bra hörnor under VM. Fortsätter de svenska hörnorna att hålla högsta kvalitet kan de avgöra matchen.
Annars har ju Sverige som bekant väldigt svårt att skapa målchanser i själva spelet hittills i VM. Totalt har jag räknat till elva klara svenska målchanser på tre matcher. Av dem har nio kommit i samband med hörnor – och alltså bara två i själva spelet. Nämnas bör dock att båda de två målchanserna i spelet har blivit mål.
Det lär inte bli lättare att skapa målchanser i spelet mot starka Tyskland. Men vi har ju ett sparkapital i Lotta Schelin. Kan hon sluta fundera över huruvida hon är ensam uppe på topp eller inte och i stället koncentrera sig på att vinna bollen och hålla fast den högt upp i planen är mycket vunnet.
Det är nämligen inte bara mittbackarna i Tyskland som helst jobbar framåt – det gäller för hela laget. Kan vi med jämna mellanrum få dem att lägga energi på att jobba hem sjunker oddsen för svensk seger.
Historiskt sett är det 9–2 i mästerskap till Tyskland. Eller 7–2–2 efter 90 minuter. Dock har de båda kryssmatcherna vunnits av tyskorna på golden goal. Dessutom har Tyskland nu åtta raka segrar under ett tidsintervall av 20 år. Inte ens Therese Sjögran har varit med och slagit tyskorna.
Däremot har våra ungdomslandslag besegrat Tyskland flera gånger på senare år. Den yngre tyska generationen har alltså inte samma överlägsna självförtroende mot Sverige som den äldre. Kanske, kanske kan alltså även Sjögran få uppleva en seger innan hon lägger av.
Just Sjögran har varit den stora positiva överraskningen i det svenska laget. Jag trodde på förhand att hon skulle matchas ur laget medan Malin Diaz skulle matchas in. Det kan också ha varit tanken. Men Sjögran har varit genomgående bästa svenska spelare och bör inte bytas ut i onödan.
Det om svenska styrkor. När Pia Sundhage på den matchförberedande presskonferensen ombads att lyfta fram tyska styrkor nämnde hon Alexandra Popp:s huvudspel.
Jag har på förhand satt duellen mellan tyska vänsteryttern Popp och svenska högerbacken Elin Rubensson som den mest kritiska för svensk del. Rubenssons bristande utbildning i defensiven har blivit obehagligt påtaglig i flera matcher här i Kanada, och att vinna luftdueller mot Popp kräver väldigt mycket.
Dessutom är framför allt Anja Mittag en smart forward som gör smarta löpningar. Där måste alla backar vara vaksamma.
För svensk del kommer det även att krävas en stor taktisk skicklighet, framför allt under matchens första halvtimme. För i 20–30 minuter brukar Tyskland orka sätta en makalöst hård press på motståndarnas bollhållare, ofta jobbar man med sex–sju spelare i pressen.
Det kommer inte vara lätt för Sverige att spela kortpassningsspel under den perioden. Där rekommenderar jag att man spelar säkert och slår ganska många långbollar. Ytterbackarna får inte så chanspassningar in i mitten utan bör om de är det minsta osäkra helst slå raka passningar längs sidlinjen.
När tyskorna inte längre orkar pressa lika hårt och pressen avtar i intensitet – det är då Sverige har chansen. Är vi alltså med i matchen efter 30 minuter kan det här gå bra. Se bara på Norge i gruppspelet. De var överkörda under den första halvleken, men spelade jämnt med tyskorna efter paus.
Det svenska lägret har även rätt i att all press ligger på Tyskland. Ju längre tiden går utan att de kan avgöra matchen – desto mer stressade lär deras spelare bli. De vill knappast missa ett andra raka OS.
Å andra sidan har Sverige aldrig missat ett OS och vill inte göra det nu heller. Visst blir väl det här en hyperintressant match – även om vi slår ur underläge?
Vid kvart över fyra i morse, svensk tid, mötte Pia Sundhage, Caroline Seger och Therese Sjögran oss i media utanför spelarhotellet här i Edmonton.
Sundhage var av förklarliga skäl mycket gladare och positivare än hon var på presskonferensen efter Australienmatchen.
I dag sa hon bland annat att:
”Vi har fått en andra chans. Vi har inget att förlora. Nu skall vi se till att göra det så svårt som möjligt för Tyskland. … De kommer att känna press. För skulle det vara så att vi vinner mot Tyskland kommer de att missa OS för andra gången i rad. Det tror jag inte de är så glada över. … Börjar de svaja i matchen kommer Sverige att vinna.”
Och:
”Jag tror att den allra största grejen är det som hände i vår korridor där uppe. Från det att vi varit oerhört nervösa, vi har hoppats och trott. Vi har spelat tre matcher, vi har inte förlorat – ändå är vi inte säkra på att gå vidare. När, efter många om och men, Brasilien vinner med 1–0 – den känsla som är där uppe, den känslan skall vi ta med oss till Tyskland och njuta av.”
Skall jag vara ärlig fick jag lyssna igenom Sundhages citat på bandet efteråt. Mitt fokus blev nämligen ganska missriktat under intervjun. Vår förbundskapten var nämligen barfota och hade badtofflor på sig – och jag har aldrig förr sett någon med så sneda stortår…
Det var en parentes.
Tillbaka till allvaret. Offensivt sett tycker jag att Therese Sjögran har varit bästa svenska spelare i alla matcherna. Jag skulle nog dessutom säga att hon är den som varit bäst i kontakten med media, hon bjuder alltid på bra och intressanta svar.
Så här säger hon om hur hon upplevde nattens drama:
”Det är nog det värsta jag gått igenom i min långa karriär. Vi såg den på ett rum – Lisa och Sampans, nästan alla var där. Det var ju till sista minut, det var väldigt jobbigt. Klart att det var vissa stunder man satt med mobilen för att man inte kunde se. … Det gick inte att ta på den känsla vi hade. Allting hängde på en skör tråd. … Det var en härlig känsla när slutsignalen gick. Det var kaos, folk stod upp och hoppade i sängarna.”
Sjögran fick förstås också prata lite om ”omöjliga Tyskland”. I intervjuerna i dag lät det som att Tyskland slagit ut vårt lag ut varenda mästerskap de senaste åren. Så är det ju inte. Visst har tyskorna 9–2 på Sverige i mästerskap, bland annat de åtta senaste. Men det har bara varit två möten de senaste tio åren:
EM 2013, semifinal: Sverige–Tyskland 0–1
OS 2008, kvartsfinal: Tyskland–Sverige 2–0
OS 2004, bronsmatch: Tyskland–Sverige 1–0
VM 2003, final: Tyskland–Sverige 2–1, golden goal
EM 2001, final: Tyskland–Sverige 1–0, golden goal
EM 2001, gruppspel: Tyskland–Sverige 3–1
OS 2000, gruppspel: Tyskland–Sverige 1–0
EM 1997, semifinal: Sverige–Tyskland 0–1
VM 1995, gruppspel: Sverige–Tyskland 3–2
EM 1995, final: Tyskland–Sverige 3–2
VM 1991, bronsmatch: Sverige-Tyskland 4–0
För de spelare som var med 1995–2004 kan man förstå att Tyskland blev ett spöke, men för dagens spelare borde det inte vara lika illa. Sjögran igen:
”Vi har ingenting att förlora. Nu har vi utnyttjat alla vår liv tror jag. Det är det sista vi har nu, det är bara att gå ut och köra. … Det är de som har pressen på sig – och det vet de om. … Vi gick in med samma känsla mot USA och det gick ju ganska så bra. Vi är som bäst när vi får slå ur underläge och det gör vi verkligen nu.”
Hon får frågan om hur hon ser på slutspelsträdet, där den svenska vägen till final blir Tyskland och därefter sannolikt Frankrike och USA:
”Det väl som det här mästerskapet är, vi har hamnat på den svåraste sidan. Men det är vårt eget fel, som vi har spelat i gruppen, med de poäng vi tagit – då hamnar vi på den här sidan. Det är bara att gilla läget.”
Tredje person på pressträffen var alltså Caroline Seger:
”Det är klart att det har varit en känslostorm i dag, långa timmar. Jag tyckte att Brasilien svajade lite. … Det är viktigt för oss att njuta av att vi har fått den här chansen och gå in och göra en 110–200 procents insats…”
Och slutligen lite Tysklandstankar från Seger:
”De kommer etta i gruppen och får möta Sverige i åttondelsfinal bara för att vi kommer trea. Jag tror inte att de är jätteglada över det. Men jag vet också att den mentala biten på dem är väldigt stark och de är starka när de är i ett mästerskap. … Svagheterna ligger i deras backlinje, lite långsammare där, men ändå väldigt bra. De är ju ett bra lag, sett över hela banan, både försvars- och anfallsmässigt. De har ju respekt för våra snabba anfallsspelare, kan vi utnyttja det och få in bollar bakom deras innerbackar framför allt.”
I går säkrade Kanada, Kina, Holland, Tyskland och Norge sina avancemang till åttondelsfinalerna, medan Thailand får avvakta resultaten i övriga grupper innan de vet om de går vidare eller inte.
Vi fick se en ny mycket svag insats av en domare, en avgörande insats. Den straff som Kina kvitterade på mot Nya Zeeland var ju nämligen helt feldömd. Situationen finns 25 sekunder in i det här klippet:
Tråkigt för Nya Zeeland förstås. I dag hoppas vi slippa svaga domslut. Man börjar kännas att vi är nära ett avgörande. För att ge lite mer läsning inför avspark har jag samlat in funderingar kring matchen från spelare och ledare under veckan.
Här är ett gäng av de synpunkter jag fått in:
Alanna Kennedy, mittback Australien:
”Jag tror att det blir en intressant match. Båda lagen håller hög klass, vi vet att Sverige har flera duktiga, offensiva spelare. Kan vi försvara oss bra mot dem tror jag att det löser sig på den andra sidan. Vi har ju ett väldigt starkt anfall – så det blir nog en rolig match att titta på.”
Amanda Ilestedt:
”Jag skulle tro att vi blir lite mer offensiva än mot USA. Vi har pratat om att komma runt mer på kanterna. Vi siktar på att vinna, det finns inget annat i våra huvuden. Australien har riktigt vassa forwards, riktigt kvicka. Så det gäller att se upp med dem. De har också duktiga innermittfältare som är passningsskickliga.”
Therese Sjögran:
”Det är bra att vi måste vinna för att vara säkra. Nu vet vi vad som gäller, vi måste spela 100 procent. Då är vi som bäst. Vi såg Australien mot USA, det var nog rätt viktigt – för de är ett bra lag.”
Ali Krieger, högerback USA:
”Jag tycker inte att något av lagen är bättre eller sämre än det andra, de har bara olika styrkor. Sverige klev inte upp så högt, så för min del var det jobbigare mot Australien. De har verkligen kvalitet på sina forwards, de är alla väldigt snabba. Sam Kerr är en fantastisk spelare som spelar tufft, är bestämd men som också gör väldigt smarta löpningar. Hon är svår att försvara mot.”
Lotta Schelin:
”Vi vet att de är ett fantastiskt bra lag. Men håller vi samma nivå mot Australien som vi gjorde mot USA kan jag inte se något annat än att vi skall kunna ta de tre poängen – så jag har stort självförtroende.”
Steph Catley, back Australien:
”Vi höll nollan senast och har bra självförtroende i backlinjen. Sverige är en bra värdemätare för oss. De har ett bra lag, med många duktiga spelare. Jag var inte med 2011, men med tanke på hur det gick då skulle det vara fantastiskt att vinna mot dem.”
Caroline Seger:
”De har utvecklats jättemycket sedan 2011 och har verkligen spelat en fin fotboll. Det blir en väldigt tuff match för oss.”
Lilie Persson, assisterande förbundskapten:
”Australien är giftiga när de sätter fart i djupled. Alla deras offensiva spelare är väldigt rörliga. Har man inte fart på fötterna, fart i tanken då får man det jobbigt mot Australien. … Det som måste till är att vi får möjlighet att fortsätta på den väg det blev mot USA. Med närmare avstånd till varandra. Då kan vi hitta kombinationer, då kan vi hitta löpningar i djupled. Det hinner vi inte om vi har så långa avstånd som vi hade mot Nigeria. Vi hade nästanlägen mot USA. De där nästanlägena skall bli 100-procentiga nu.”
Alen Stajcic, förbundskapten Australien:
”Vi är ett lag på väg upp mot toppen. Vi har skapat många målchanser och haft många avslut i de första matcherna – vilket är bra. Kan vi hålla de siffrorna över tid kommer vi att vinna fler matcher. Vi kan fortfarande sluta allt från etta till fyra i gruppen så vi kommer inte att hålla igen. Det är en tuff match som alla i den här gruppen. Vi kan slå Sverige – men det är en utmaning. Sverige måste klara av att lösa upp vårt försvar samtidigt som de måste ha koll på vårt anfall. Och det är elektriskt, snabbt och rörligt.”
Vi är framme vid avgörandet i grupp D. Här kommer en lång och förhoppningsvis riktigt matig matchguide till Sveriges ödesmatch mot Australien.
Klart är att vårt lag måste vinna för att vara säkert på avancemang. Vi har inte saken i egna händer vid kryss i dag. För blir det kryss och vi slutar trea i gruppen får vi sannolikt sitta och vänta i ett dygn på besked om det blir åttondelsfinal eller inte. Jag skriver sannolikt eftersom jag räknar med att Kamerun inte förlorar med sex måls marginal mot Schweiz.
Här är all info inför nattens drama:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: 02.00 (18.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00. Domare: Lucila Venegas, Mexiko. Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 22 grader vid avspark. Odds: 51–49 i svensk favör. Det känns otroligt ovisst på förhand, men jag har en känsla av att Sverige vinner eftersom vårt lag har kniven hårdare upptryckt mot strupen. Mitt tips är alltså svensk seger med 2–1.
Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson – Lina Nilsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Sofia Jakobsson – Therese Sjögran och Lotta Schelin. Trolig australiensisk startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Emily van Egmond, Elise Kellond-Knight, Katrina Gorry – Lisa De Vanna, Kyah Simon och Samantha Kerr.
Förutsättningar för Sverige:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner Sverige gruppen. Förutsatt att inte Nigeria vinner med två måls större marginal än Sverige – för då blir vi tvåa bakom Nigeria.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir Sverige tvåa.
Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng mot Nigeria blir Sverige trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och +-0-målskillnad är Sverige dock inte säkert på att få spela åttondelsfinal. Man måste hoppas att antingen Brasilien slår Costa Rica i morgon. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England. Det är alltså en skör tråd att balansera på. …Samtidigt som Nigeria vinner mot USA blir Sverige sist i gruppen och åker ut.
Vid förlust:
…är Sverige utslaget.
Förutsättningar för Australien:
Vid vinst:
…Samtidigt som USA tappar poäng mot Nigeria vinner The Matildas gruppen.
…Samtidigt som USA vinner mot Nigeria blir The Matildas tvåa.
Vid kryss:
…Samtidigt som USA tar poäng av Nigeria blir The Matildas grupptvåa.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA med två måls marginal. Då avgörs de tre topplaceringarna i gruppen på flest gjorda mål. Alla tre lagen kommer dock att avancera.
Vid förlust:
…Och Nigeria samtidigt tappar poäng mot USA kommer The Matildas trea i gruppen. Som grupptrea på tre poäng och med minusmålskillnad lever Australien farligt. De får hoppas på rätt resultat i grupperna E och F. Nämligen att antingen Brasilien slår Costa Rica. Eller att Sydkorea och Spanien spelar oavgjort. Eller att Colombia besegrar England med ett par måls marginal.
…Och Nigeria samtidigt vinner mot USA kommer The Matildas sist i gruppen och är utslaget.
Kommentar:
Det går förstås inte att veta exakt hur Pia Sundhage tänker på förhand kring startelvan. Men det lät på kvällens presskonferens att det blir samma lag som senast. Och med tanke på hur starkt Australien har startat sina matcher gissar jag att Sverige kommer att inleda exakt likadant som mot USA, alltså med ganska låg utgångsposition. De bör försöka hålla ihop laget tajt på mitten och inte ge utrymme för genomskärare från van Egmond och Gorry.
Beroende på matchutvecklingen kan jag tänka mig att Sverige kliver fram efter paus. Min uppfattning från de två första matcherna har varit att Australien inte orkat springa lika mycket i den andra halvleken som i den första. Hotet från sprintkulor som De Vanna och Kerr är alltså som störst den första halvtimmen.
Det positiva för svensk del är att försvarsspelet mot USA verkligen kändes stabilt och välorganiserat. Det var första gången på länge man kunde känna sig trygg även när motståndarna fick kontringslägen.
Offensivt var det inte lika bra. Vid fasta situationer fortsätter vårt lag att skapa målchanser, men i spelet har vi fortfarande bara skapat en chans på två matcher – den som Linda Sembrant höftade in till 3–2 mot Nigeria.
Lotta Schelin
Den stora gåtan heter Lotta Schelin. Att hon inte gjort några mål är inte det som bekymrar mig, utan det är att hon inte har skapat en enda målchans. Hon har bara haft ett avslut på två matcher – och det gick utanför, utan att vara det minsta farligt.
Jag läste i Aftonbladet att lagkompisarna skall ha kollat klipp för att se hur Schelin rör sig och för att lära sig var bollarna skall slås. Jag kanske är elak nu, men som jag ser det rör sig inte Schelin speciellt mycket utan boll. När nu resten av laget fungerade mot USA känns det som en bättre idé att Sundhage låter lagkompisarna styra Schelin än att de skall anpassa sig efter henne.
Som jag sett det har inte Schelin känts trygg i sitt spel under VM och hon har inte varit vän med bollen. Ofta när lagkompisarna lyft blicken för att söka henne har hon varit stillastående i mitten – och därmed blivit ett enkelt byte för motståndarnas mittbackar.
Efter matcherna har hon inte varit på samma strålande humör som vanligt. Hon har intagit lite av ett försvarsläge i intervjuerna, redan långt innan någon ens tagit upp hennes egen prestation.
Jag vill se Schelin löpa mer i sidled och dra isär de australiensiska mittbackarna i morgon och på så sätt skapa öppningar för löpningar bakifrån. Jag vill se henne ta en position så att hon kan löpa in från kanten, mot mitten när djupledsbollarna kommer. Alltså inte från mitten ut mot hörnflaggorna. Om Schelin får komma rättvänd med boll mot målet brukar hon vara otroligt farlig. Då kan hon göra de mål vi hoppas få från henne.
Sundhage sa så här om Schelin i dag:
”Det handlar inte bara om Lotta, utan det är ett lagspel.”
Själv satt jag och specialstuderade Schelin under de 15 minuter av träningen som var öppna för media. Där var det bara uppvärmning, men i passningsövningarna hade hon en mycket sämre bollträff än exempelvis Therese Sjögran.
Nu är det inte bara Schelin av svenskorna som har svag offensiv statistik. Expressen har gjort en artikel om att Sverige är sämst av alla lag i VM när det gäller avslut på mål. Det är i och för sig en sanning med modifikation.
I den officiella statistiken står Sverige på fyra avslut på mål, de är fördelade på fyra mot Nigeria och noll mot USA. Den yttersida från Caroline Seger som Meghan Klingenberg räddade på mållinjen räknas alltså inte som avslut på mål.
Officiellt är det bara skott i mål eller skott som räddas av målvakt som räknas som avslut på mål. Oavsett hur man räknar är det ett faktum att Sverige har haft få avslut, klart minst i grupp D. Nigeria står på 26, USA och Australien på 24 vardera medan Sverige bara fått till 16.
Av de 16 svenska avsluten har tre gått i mål, ett har räddats av målvakten, sju har räddats av utespelare och fem har gått utanför.
Jämför vi med Australien som ju har mött samma motståndare har de alltså 24 avslut, varav tre i mål, åtta som har räddats av målvakt, tre som har räddats av utespelare, nio som gått utanför och ett som tagit i målramen.
Personligen föredrar jag att räkna målchanser. Även om det finns ett stort inslag av personlig bedömning i vad som är en målchans och vad som inte är det så tycker jag det är en bättre statistik. Ett skott från målområdeslinjen är ju nämligen farligare än tio från mittcirkeln.
Även när det gäller målchanser är dock Sverige sämst i gruppen, med sju. Det är för få, men skall man vara positiv är det dock väldigt bra effektivitet att göra mål på tre mål av dem. Så här ser min målchansstatistik ut för grupp D:
Totalt: Australien 12, Nigeria 11, USA 10 och Sverige 7. Kollar vi effektivitet vinner dock Sverige klart. Alla fyra lagen har ju gjort tre mål vardera.
Vid presskonferensen i går fick Sofia Jakobsson frågan om hur Sverige skall lyckas öka antalet avslut. Hon sa:
”Vi skall bara köra på som vanligt så kommer det av sig själv.”
Kanske.
När det gäller Australiens lag spelar de en vacker fotboll. Laget bygger på ett gäng oerhört snabba och bollskickliga spelare i åldrarna 20–23.
I det åldersintervallet finner man nickstarka mittbacken Alanna Kennedy, de båda snabba ytterbackarna Stephanie Catley och Caitlin Foord, de spelskickliga innermittfältarna Emily van Egmond och Katrina Gorry, toppforwarden Kyah Simon samt blixtsnabba yttern Samantha Kerr. Flera av dem har redan spelat VM och varit utlandsproffs i flera år.
Jag frågade målvakten Lydia Williams i söndags om inte Australiens bästa VM borde vara det i Frankrike om fyra år. Då är nyckelspelarna 24–27 år – vilket brukar vara en spelares bästa ålder. Williams höll med, men med invändningen:
”Men jag tycker att vi har en bra mix redan nu.”
Hon är själv 27. Tre år äldre är viktiga Lisa De Vanna. Med henne och Kerr på varsin kant har Australien två otroligt farliga vapen i kontringsspelet. De Vanna har inte varit tillgänglig på veckans presskonferenser, till svensk medias förtret.
Vissa svenska journalister högg henne på flygplatsen häromdagen. Själv fick jag nöja mig med hennes syster Tania De Vanna.
Sarah Hickling och Tania De Vanna.
Hon meddelade att syrran är laddad för att ta revansch på Sverige, på att skicka hem svenskorna. Det var ju som bekant Sverige som skickade hem Australien från Tyskland för fyra år sedan.
Vid Australiens presskonferens i går eftermiddags sa förbundskapten Alen Stajcic att alla spelare är tillgängliga. Det skulle kunna innebära att Clare Polkinghorne går in i startelvan. Gissningsvis kör man dock vidare med den elva som höll nollan för första gången någonsin i en VM-match.
Det innebär att Lydia Williams vaktar målet. Den före detta Piteåmålvakten har haft problem med ena låret. Därför slog hon inga insparkar mot Nigeria.
”Det är en ren försiktighetsåtgärd. Vi siktar på att gå långt i turneringen och då vill man inte ta några risker.”
I övrigt i går förklarade Stajcic att det inte finns i Australiens stil eller kultur att spela på kryss.
”Vi går ut för att vinna varje match. Men lite gatusmarta måste vi vara. Är det oavgjort med tre minuter kvar kanske man inte skall ta onödiga risker.”
Stajcic var också klar med att hans lag har en bra utveckling och att målet är högt satt:
”Kan vi fortsätta att utvecklas på det här sättet kan vi nå topp två–tre i världen – vilket är vårt mål.”
En blogg om internationell damfotboll 