Inför kvällens hemmamatch mot Linköping hade Eskilstuna bara gjort två mål på sju matcher i damallsvenskan.
Nu har laget gjort fyra – och framför allt har man fått andrum i bottenstriden. Dagens 2–0-seger mot Linköping innebär ju nämligen att United har fyra poäng ner till nedflyttningsstrecket.
Jag har kollat på herrallsvenskan i kväll, och har bara följt resultatuppdateringar från matchen på Tunavallen. Men den känsla man får efter den här omgången angående bottenstriden är ju att Kungsbacka kommer att åka ner i elitettan, samt att LB07 och Växjö slåss om att undvika att följa med.
Just Växjö och LB möts på fredag på Myresjöhus arena. Det är på alla sätt en riktig sexpoängsmatch.
För Linköping var det här en tung förlust. Laget åkte ner på fem plats i tabellen i den här omgången, och plötsligt är det fyra poäng upp till serieledning. Det var väl inte vad de hade tänkt sig att få ut av Nilla Fischer:s återkomst.
Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.
Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.
I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.
Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.
Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.
Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:
”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”
Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.
I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.
Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.
Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.
Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.
Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.
Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.
Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.
Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.
Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.
Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.
Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.
Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.
Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.
Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.
Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.
Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.
Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.
Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.
4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.
På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.
Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.
På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.
Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.
Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.
Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.
De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.
Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.
Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.
En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.
Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.
Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.
Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.
Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.
De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.
Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.
Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:
Vi ska inte ta något från FCR de har varit bättre men målen vi släpper in idag är bjudningar
Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.
Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.
Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.
För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.
Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?
Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.
Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.
Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.
Två damallsvenska matcher är spelade efter VM-uppehållet och det är fortsatt rekordjämnt i toppen. Vi har nu sju lag inom två poäng efter att Kristianstad vunnit med klara 5–0 mot Kungsbacka.
5–0 är för övrigt årets största segerresultat hittills i serien. Utöver gårdagens match i Varberg har även Linköping vunnit med de siffrorna mot Växjö.
En trafikolycka på E6 gjorde att jag fastnade i en bilkö och kom till Påskbergsvallen först när det hade spelats drygt 25 minuter, och stod 0–1. En annan som drabbades av samma trafikproblem var förbundskapten Peter Gerhardsson, som kom samtidigt som jag. Han konstaterade att det räcker med en veckas semester.
Jag och Gerhardsson missade dramatiken i början av matchen. Dramatiken där 17-åriga Maja Bodin spelade huvudrollen både på ett roligt och ett riktigt tråkigt sätt.
I sin första damallsvenska match från start visade Bodin vägen genom att trycka in matchens första mål efter hörna. En stund senare fick hon dock en smäll mot knät och tvingades kliva av. Jag såg inte situationen, men hon såg ut att ha väldigt ont där hon låg på båren. Och de som såg vad som hände hade farhågor om att det kunde vara en allvarlig skada.
Efter matchen pratade jag med Kristianstads tränare Elisabet Gunnarsdottir, som berättade att Bodin verkligen har kämpat sig in i startelvan. Nättrabyprodukten har pendlat till Kristianstad i två år, och har 75 minuter enkel resa. Under sina två första år i klubben har hon ofta hamnat utanför matchtruppen, men har aldrig ens varit nära att ge upp. Och nu hade hon alltså äntligen slagit sig in i startelvan.
Det var klasskillnad i matchen. Kristianstad vann hur säkert och stabilt som helst. Den korta tid jag fick se isländska Svava Ros Gudmundsdottir imponerade hon stort. Hon hade ett fint assist till Sofia Hagman:s 2–0-mål och gjorde snyggt själv 3–0. Sedan klev isländskan av.
I den andra halvleken tog Amanda Edgren över som huvudrollsinnehavare. Hon gjorde ett mål och hade en boll till inne, fast det målet dömdes till synes korrekt bort för offside.
Mia Carlsson
Kristianstad såg alltså väldigt bra ut. Dock oroar skador så här i återstarten. Utöver Maja Bodin saknades nämligen viktiga Mia Carlsson i matchtruppen. Enligt tränare Gunnnarsdottir har Carlsson fått en konstig knäskada. En skada som kommer att hålla borta Carlsson från spel minst några veckor. Hon drog på sig den utanför fotbollen, och exakt vad som skadats är svårt att säga, man måste gå in i knät för att se mer exakt.
Vi håller självklart tummarna för att skadorna på Carlsson och Bodin är lindriga och att båda snart är tillbaka på planen.
Även Kungsbacka inleder damallsvenskans andra halvlek med lite skadeproblem. Viktiga forwarden Jenny Danielsson satt på läktaren i går. Kungsbacka såg väldigt uddlöst utan den finländska landslagsspelaren. Hallänningarna måste upp flera nivåer om man skall ha minsta chans att hålla sig kvar.
Gårdagens första match var den i Malmö mellan LB07 och Djurgården. Där vann Djurgården med 1–0 efter att Olivia Schough slagit en hörna direkt i mål på övertid.
Det ger Djurgården andrum i bottenstriden. Laget ligger nu i ett ingenmansland mellan de sju topplagen och de fyra bottengängen.
Jag har kollat på matchens första halvtimma, och utifrån den hör Djurgården helt klart mer hemma i botten än i toppen. Utifrån den halvtimman borde nämligen LB07 ha vunnit den här matchen. Så långt var det Malmölaget som både hade det genomtänkta spelet och även bäst lägen.
Jag gillade vad jag såg av LB, det kändes som att Renee Slegers nu har satt riktigt fin prägel på det unga och talangfulla laget. Och att Nellie Lilja är en spelartyp som lyfter Malmöklubben.
Nellie Lilja
Nu har jag alltså bara sett 30 minuter, men en negativ sak för LB är att laget trots fint uppbyggnadsspel kändes ganska uddlöst. Hos Djurgården kändes det tvärtom. Jag såg inga linjer i deras spel, men när de kom fram till motståndarnas straffområde kändes laget farligt.
Skillnaden i offensiv tyngd är väl också en stor orsak till att Djurgården har nio poäng, medan LB ligger under nedflyttningsstrecket med fyra.
Jag har från början trott att Malmöklubben skall åka ut. Och i säsongsupptakten såg jag inte mycket som talade emot mitt tips. Men nu har det hänt saker som gör att jag inte tänker räkna bort LB än på ett tag. Det blir spännande att se om laget framöver också kan omsätta sitt fina grundspel i poäng.
Det har hunnit bli lördag, och i dag är det dags – damallsvenskan drar igång igen efter det långa VM-uppehållet.
Den som tror att VM kommer att lyfta intresset för vår högsta serie kommer troligen att bli besviken. Visst kommer det att bli lite extra uppmärksamhet kring den här första omgången då VM-spelarna kommer att stå i mediefokus. Kanske att det även blir några extra artiklar nästa omgång, då bland annat Linköping och Rosengård har sina första hemmamatcher efter VM-bronset. Men om två veckor lär effekterna av VM-bronset vara borta.
Jag såg att det har varit kritik i England över att förbund och ligaorganisation inte har passat på att marknadsföra ligan WSL under VM. En liknande kritik skulle man kunna ha i Sverige. Samtidigt är det svårt att veta om det skulle ge någon effekt.
VM-silvret 2003 innebar ett uppsving, men sedan dess har det varit svårt att se samband mellan framgångar för landslaget och ökad publiktillströmning i vår högsta serie. Exempelvis var ju hemma-EM 2013 en folkfest, men det året var publiksnittet i damallsvenskan 741 – det näst sämsta sedan 2003. Inte heller OS-silvret 2016 innebar något intresselyft för damallsvenskan.
Vi får se hur det blir den här gången. Men som ni redan förstått har jag inget jättestort hopp om någon damallsvensk publikhausse.
Under uppehållet har tio av tolv lag gjort justeringar i sina trupper. Bara Vittsjö och Eskilstuna har suttit lugnt i båten. Fast det verkar som att i alla fall United kan komma att göra någon värvning innan fönstret stänger. Jag tror att jag har fått med alla övergångar på silly seasonsidan. I första matchen i återstarten möts två bottenlag som båda har förstärkt sina trupper under sommaren.
Nästjumbon LB07 har i och för sig tappat viktiga Mia Persson, men man har ersatt henne med tre spännande spelare. Bland annat en finländsk speluppläggare i Olga Ahtinen och hon som avgjorde det amerikanska collegemästerskapen i våras, Dallas Dorosy. Dessutom har man lånat in Nellie Lilja från lokalkonkurrenten Rosengård. LB gör ett seriöst försök att behålla sin damallsvenska status.
Motståndarna Djurgården har hämtat hem Petronella Ekroth från Juventus. Stockholmarna har även tagit in den före detta Växjötränaren Pierre Fondin som assistent till Joel Riddez. Djurgården har toppambitioner och behöver vinna den här matchen om man inte skall riskera att få kniven riktigt hårt upptryckt mot halsen framöver.
Det spelas en match till under lördagen, jag återkommer till den och hoppar direkt på de tre matcher som spelas under söndagen. Där har vi två oväntade toppmöten i Vittsjö–Göteborg och Piteå–Kif Örebro. En koll av tabellen visar att Vittsjö har släppt in minst mål, medan Göteborg har gjort flest. En annan notering är att Örebro bara är två poäng från serieledning, trots att man har minusmålskillnad.
Söndagens tredje match är den mellan Rosengård och Växjö. Medan Rosengård tillsammans med Göteborg har gjort flest mål så har Växjö gjort minst – bara två. Lossnar det för småländskorna nu när de bytt tränare och sluppit problemen med Jelena Cankovic? Eller kanske att de kan få nya problem med serbiskan – hon finns ju numera i motståndarlaget…
Omgången avslutas på måndag med mötet Eskilstuna–Linköping. Precis som Växjö har United bara lyckats göra två mål hittills. Laget behöver både mål och poäng för att lyfta ur bottenträsket. Kanske att man kan få till en liten skräll mot ett LFC som har många spelare som varit iväg i Frankrike, och som därmed fått kort semester.
Den sjätte matchen spelas i morgon eftermiddag i Varberg. Det handlar om ”KDFF-derbyt” mellan tabelljumbon Kungsbacka DFF och sjuan Kristianstads DFF, en match jag tänkte se. Och en match Kristianstad måste vinna om de tänker haka på i toppstriden.
Mycket av eftersnacket till VM har handlat om ekonomi, i varje fall här i Sverige. I den andra stora damfotbollsbloggen, Hattrick, uppmärksammadeRainer Fussgänger under fredagen att Kungsbacka genomgår ett stålbad och bara betalar 500 kronor i månaden till sina spelare.
Det är förstås anmärkningsvärt lite. Jag antar att de betalat mer tidigare, för som jag förstått det får inte damallsvenska spelare vara amatörer. Och amatör i svensk fotboll är:
”Spelare som inte uppbär någon ersättning från en förening eller spelare som under ett kalenderår uppbär lön eller annan inkomstskattepliktig förmån som uppgår till mindre än 10 000 kronor.”
Kungsbackas damallsvenska spelare borde alltså således få minst 10 000 kronor i ersättning under året.
I det länkade inlägget ovan skriver Rainer om hur kraven har ökats i engelska WSL, om att klubbarna måste betala proffslöner till sina spelare. I det här fallet innebär inte proffs 10 000 kronor om året, utan om löner som man kan leva på. Engelska klubbar som inte klarar av att betala proffslöner har flyttats ner, trots att man varit sportsligt kvalificerade för högsta serien.
Rainer tycker att vi borde införa liknande konsekvenser i Sverige om vi vill att (dam)fotbollen skall gå framåt istället för bakåt i tiden.
Jag tror inte att det är möjligt att ta den engelska vägen, inte om vi vill ha fler än fem–sex lag i vår högsta serie. Damallsvenskan är ju nämligen bara en halvprofessionell serie. Eller möjligen tredjedelsprofessionell. De allra flesta lagen är beroende av att deras spelare jobbar eller pluggar vid sidan av fotbollen.
Jag minns att jag efter en cupmatch i Kungsbacka i februari 2017 pratade med Elisabet Gunnarsdottir om hur det uteblivna tv-avtalet slog mot hennes klubb. Jämfört med 2016 tappade klubbarna cirka 800 000 kronor i EFD-bidrag. Gunnarsdottir konstaterade att det var en mycket stor del av hennes spelarbudget.
Om det skulle bli som Rainer önskar, att damallsvenskan skulle vara helprofessionell, då skulle de flesta klubbarna behöva öka sina spelarbudgetar rätt rejält. Jag har sett att Migrationsverket kräver att utländska spelare/tränare måste ha en minimilön på 14 300 kronor per månad för att få arbetstillstånd.
Säg att man sätter just 14 300 som lägsta månadslön i en proffsserie, räknar på tolv månader samt på att varje klubb måste ha 20 kontrakterade spelare och fem ledare som lyfter minst den lönen. Då hamnar den allra minsta spelar- och ledarbudgeten på 5,6 miljoner kronor.
Det är det bara en handfull klubbar som klarar av. Och då är det alltså en minimilön. Många spelare och tränare kräver betydligt mer än så här.
Kungsbacka är ett särfall. De hade usel ekonomi redan när de gick upp. Och det rimliga hade varit att förbundet eller EFD hade stoppat den uppflyttningen och istället skickat ner konkursboet i division I. Det näst mest rimliga hade varit att Kungsbacka utnyttjat sin allsvenska säsong till att sanera sin ekonomi. Det är ju i damallsvenskan som damfotbollsklubbar kan få hyfsad ekonomi. Det finns ju inga pengar att göra i lägre divisioner.
Rainer använder Kungsbackas dåliga ekonomi som ett argument mot att utöka den högsta serien. Och visst. Skall man ställa proffskrav på klubbarna är det omöjligt att utöka damallsvenskan. För toppklubbar som Kristianstad, Vittsjö och Örebro lär inte klara av att ha ett helprofessionellt upplägg. Deras intäkter de senaste åren har legat på 5–6 miljoner kronor.
Personligen ser jag alltså inte att det är möjligt med en helprofessionell damallsvenska. Intäkterna är helt enkelt för låga. Damfotbollen är för dålig på att sälja sin produkt. Det här är för övrigt inget som bara gäller i Sverige, utan det är ett internationellt problem.
Dock har ju flera stora europeiska herrfotbollsklubbar valt att sponsra sina damlag med 30–70 miljoner kronor, vilket gör att damfotbollsspelare kan tjäna bra med pengar ute i Europa. Men vad jag vet är det ingen av de här storklubbarna som går runt på sin damfotbollsverksamhet.
I Sverige har vi inga herrfotbollsklubbar med så stor omsättning att de har råd att satsa 30–70 miljoner om året på damlag. Här minns vi vad Kosovare Asllani sa till Expressen inför VM:
”Samtidigt har Sverige stått still. Tyvärr halkar Sverige efter när det kommer till marknadsföring och investeringar i damfotboll. Jag tycker att det är synd att man inte drar nytta av de stjärnor man har. Och där inkluderar jag mig själv.”
Efter VM bröt Asllani sitt kontrakt med Linköping så att klubben inte kunde dra nytta av henne. Det fick den före detta klubbdirektören i LFC Anders Mäki att på Twitter konstatera följande:
Jag är för en utökning av damallsvenskan. Jag tror att intresset för serien kan ökas om den finns i fler regioner, alltså att en utökning faktiskt kan vara bra rent ekonomiskt. Men framför allt tror jag att det är sportsligt bra, för det kommer att innebära att fler svenska spelare får speltid på högsta nivå. Utöver Kungsbacka och IFK Kalmar har vi haft väldigt starka nykomlingar sedan elitettan infördes. Och flera av de lag som har åkt ut de senaste åren har varit starka.
Ekonomiskt sett hoppas jag förstås att fler tjejer kommer att kunna livnära sig på fotbollen framöver. Men jag ser det inte som en självklarhet att alla elitspelare skall vara proffs. Det är ingen självklarhet att man skall kunna bli miljonär på att spela fotboll.
Jag anser det vara en förmån att kunna leva på sin idrott, inte en rättighet. Jag ser också hellre att förbunden satsar sina pengar på utbildning av ungdomar än på feta bonusar till landslagsstjärnor.
Men om elitspelarna har en produkt som säljer kommer de att få sina pengar. Problemet är ju att damfotbollen inte är en produkt som säljer. Men den kanske kan bli. Jag läste härom dagen att företaget Brand Finance bedömer att damfotbollen är undervärderad med 1,2 miljarder dollar, alltså med tolv miljarder kronor.
Sponsorship value of women's football undervalued by $1.2billion worldwide, research claims. Bundling men's and women's sponsorship together causes women's game to lose money, report says. https://t.co/sEeRwpX3Ubpic.twitter.com/rp3o7PhWsz
Rapporten menar att damfotbollen förlorar på att ha gemensamma sponsorsavtal med herrfotbollen. Om det stämmer innebär det ju att damfotbollen i längden kommer att bli en förlorare på att införlivas i stora herrfotbollsklubbar.
Och om värderingen stämmer känns det som att damfotbollen omgående skall lämna Fifa och bilda ett eget förbund, precis som damtennisen har sitt eget förbund.
Och strax efter gick även Asllani själv ut med nyheten:
🇪🇸 Proud to announce that I’ll be the first official signing for Real Madrid/Cd Tacon. Excited to write history, to help build and be part of this teams journey from the very start. It’ll be a dream to wear the most beautiful jersey in the world starting next season. HALA MADRID pic.twitter.com/QnJDSE8wqH
Som jag skrev i går var det ju inte speciellt oväntat. Om jag inte har glömt någon blir Asllani första svenska spelare i den spanska ligan sedan Louise Schilgard (då Fors) spelade för Espanyol för tio år sedan (säsongen 2009/10).
Som säkert alla numera vet är CD Tacon nykomling i spanska ligan. Klubbens damlag är köpt av Real Madrid, och det kommer att heta just Real Madrid från och med nästa sommar. Köpet gjordes för sent för att laget skulle hinna byta namn redan till den här säsongen.
Men Tacon kommer redan den här säsongen att spela på Reals anläggning och har Reals stöd. I praktiken kommer alltså Asllani att spela för Real Madrid.
Svenskan blev satsningens allra första prestigevärvning. Kul för Asllani att kunna stoltsera med det i framtiden. Och spännande att se hur Real Madrids satsning kommer att se ut.
Asllani har tidigare spelat i högsta ligorna i Sverige, USA, Frankrike och England. Spanien blir hennes femte land. Tidigare har Schillgard och Sofia Jakobsson spelat i fem olika högstaligor. Ingen svensk har däremot spelat i fler. En lista över svenska spelare som varit i två utländska högstaligor eller fler finns under fliken Svenska utlandsproffs.
En annan spännande nyhet i dag är att Lyon skall ha erbjudit ett kontrakt till Magdalena Eriksson.
Med tanke på vad Lyon har för spelare i mitt- och vänsterförsvaret känns det som ett bra val av Eriksson att stanna i Chelsea. Känslan är ju att hon hade fått betydligt mindre speltid i den franska storklubben.
Som mittbackar har ju Lyon redan Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy och Kadeisha Buchanan. Dessutom har man Saki Kumagai, som är mittback i Japans landslag med som dock spelar på mittfältet i klubblaget. Och som vänsterbackar har man Amel Majri samt supertalangen Selma Bacha.
Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.
Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.
Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.
Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.
Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.
Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.
Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.
Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.
De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.
Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.
Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.
Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:
Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:
5,0
Hedvig Lindahl
Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9
Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.
Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.
Hanna Glas
Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8
Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.
4,5
Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6
Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.
Peter Gerhardsson
Peter Gerhardsson
Förbundskapten
Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.
4,0
Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8
Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.
Sofia Jakobsson
Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5
Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.
Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.
3,5
Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3
Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.
Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.
Amanda Ilestedt
Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0
Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.
Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.
Caroline Seger
Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3
Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.
2,5
Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0
Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.
Nathalie Björn
Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5
Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.
Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0
Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.
2,0
Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3
Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.
Madelen Janogy
Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5
Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.
1,0
Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0
Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.
Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0
Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.
Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.
Betygsskala:
5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd
Alldeles nyss kom den överraskande nyheten att Hedvig Lindahl har skrivit ett ettårskontrakt med tyska storlaget Wolfsburg.
Efter vårens strul i Chelsea, där Lindahl mest fick sitta på läktaren, hade jag nog trott att hon skulle välja en klubb där hon var klar förstamålvakt.
Men i Wolfsburg kommer ju Lindahl att konkurrera med Almuth Schult, en av världens allra bästa. Till Lindahls fördel är att Schult kommer att missa en del av säsongsupptakten till följd av en axelskada.
Men sedan blir det intressant att se hur Wolfsburg matchar sina målvakter. Schult har ju varit ohotad förstamålvakt i klubben de senaste sex säsongerna. 28-åringen har bara missat 14 ligamatcher sedan hon anslöt från Bad Neuenahr sommaren 2013.
Kul dock för Lindahl att få chansen i en av Europas allra bästa klubbar. Det är hon ju ändå värd med tanke på hur bra hon varit de senaste åren. Och kanske att Schults skada är värre än vad som tidigare sagts. Hittills har informationen varit att Schult skall vara borta några veckor.
Almuth #Schult sidelined! The VfL Ladies goalkeeper undergoes surgery on her shoulder. We wish you a speedy recovery, Almuth!💚
— VfL Wolfsburg EN/US 🇬🇧 🇺🇸 (@VfLWolfsburg_EN) July 9, 2019
I och med Lindahls beslut att ansluta till klubben från Volkswagenkoncernens hemstad får vi två svenska spelare i Wolfsburg till vintern. Utöver Lindahl är ju även Fridolina Rolfö ny i den tyska storklubben.
I övrigt noteras att Kosovare Asllani på sin officiella Facebooksida i går delade den här artikeln från den stora spanska sporttidningen AS. Artikeln gör gällande att Asllani har erbjudits ett kontrakt av spanska liganykomlingen CD Tacon, alltså den klubb som från och med sommaren 2020 kommer att bli damlaget i Real Madrid.
Senare delade även Asllani en artikel från Fotbollskanalen om att hon är aktuell för Tacon/Real Madrid. Oddsen för att Asllani spelar i Madridklubben kommande säsong är således inte många promille över 1.00.
I Italien noteras att Roma gör en storsatsning inför kommande säsong. I dagarna har de värvat Andressa Alves från Barcelona, danska Amalie Thestrup från BSF och Manuela Giugliano från Milan.
ICYMI, yesterday we signed Danish forward Amalie Thestrup and Italian midfielder Manuela Giugliano for the new season… 🇩🇰🐺🇮🇹
Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.
Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.
Världsmästarna i konfettiregn
Silvermedaljörerna
Nathalie Björn
Linda Sembrant har gjort 1-0
Fridolina Rolfö
Elin Rubensson slår straff
Caroline Seger och Kanjana Sung-Ngoen ihop med domarna
Så här en dryg vecka efter att USA försvarade sitt VM-guld har debatten kring Jaelene Hinkle kommit upp igen.
Ni vet vänsterbacken i North Carolina Courage som var uttagen till landslagets resa till Sverige och Norge i juni 2017. Men som lämnade återbud eftersom landslaget skulle spela med siffror i regnbågsfärger. Hon ansåg det inte förenligt med hennes kristna övertygelse att spela med sådana siffror på ryggen.
Uppvärmning
Sedan dess har Hinkle varit uttagen till en landslagssamling, det var i våras inför She Believes cup. Den gången skulle truppen minskas med två spelare dagarna innan turneringen, och Hinkle var en av de som fick kliva av.
Ända sedan juni 2017 har det hävdats från flera håll att Hinkle ställs utanför landslaget på grund av att hon vägrade spela med regnbågssiffrorna på ryggen. Det konstateras att det amerikanska landslaget innehåller flera homosexuella spelare samt att även förbundskapten Jill Ellis är gift med en kvinna.
Medan vissa experter kallar Hinkle för världens bästa vänsterback hävdar Ellis med bestämdhet att det är fotbollskvalitet som gör att Hinkle ställts utanför landslaget.
Det här är ju en så spännande fråga att jag faktiskt kollade in Hinkle i några matcher i fjol för att se om hon verkligen är så bra som vissa vill hävda.
Min analys blev att Hinkle var väldigt bra i offensiven. Däremot var hon direkt dålig i försvarsspelet, med ett väldigt dåligt positionsspel. Jag hade inga problem att förstå varför USA istället väljer Crystal Dunn i startelvan.
Nu efter VM har debatten kommit upp igen. Hinkle är uppe i delad ledning av NWSL:s assistliga, och återigen är det flera experter som vill se henne i landslaget. Dessutom har hennes intervju med CBN (The Christian Broadcasting Network) dammats av igen.
Det hela har kopplats till att det är svårt att vara kristen i USA:s landslag. Det får bland annat reservmålvakten Ashlyn Harris att se rött. Hon menar att det går alldeles utmärkt att vara kristen i USA:s landslag, men att det däremot är svårt att vara homofob.
Don’t you dare say our team is ‘not a welcoming place for Christians’. You weren’t around long enough to know what this team stood for. This is actually an insult to the Christians on our team. Same on you.
Det här är verkligen en väldigt intressant och intrikat fråga.
Jag stödjer fullt ut Fifas uppfattning om att landslag inte skall spela i dräkter som sänder ut politiska budskap. Således tycker jag inte att Hinkle eller någon annan spelare skall behöva tacka nej till att representera sitt land beroende på dräkterna. Där gjorde USA ett misstag. De kunde ju ha låtit alla spelare själva välja om de ville ha regnbågsfärger på ryggen eller inte.
Nu kommer den här frågan att flyta upp var och varannan gång Hinkle gör bra ifrån sig i klubblaget. I år har jag för övrigt inte sett henne spela. Men jag noterar att hon gjort fyra assist på tolv ligamatcher. Klubbkompisen Dunn har spelat tre ligamatcher. På dem har hon tre mål och ett assist.
I dag händer det saker på sillyfronten. Under eftermiddagen blev det klart att Linda Sembrant fortsätter sin karriär i Juventus. Ett spännande klubbyte.
Så sent som i torsdags sa Linköpings tränare och sportchef Olof Unogårdtill Corren att det inte fanns några anbud på någon av klubbens spelare.
”Det ser just nu mycket lugnt ut. Inget konkret har dykt upp och ingen spelare är på väg bort eller på väg in. Om det är någon som skulle flytta på sig är det väl ‘Kosse’ som dels gjort det väldigt bra i landslaget och dels själv öppnat upp för en sväng ut i Europa igen. Men där har det som sagt inte dykt upp något.”
Lugnet varade tydligen inte så länge. För en liten stund sedan meddelade nämligen LFC att Asllani har gjort sin sista match för klubben för den här sejouren:
LFC och Kosovare Asllani har i samförstånd enats om att bryta kontraktet fem månader i förtid. Klubben tackar Asllani för de insatser hon gjort för LFC och önskar henne lycka till framöver. @LinkopingsFC @KosovareAsllani
Beskedet var ganska väntat. Linköping har ekonomiska bekymmer och behöver få in pengar. Asllani borde vara den bäst betalda spelaren, och hon har dessutom ett halvår kvar på lönen. Klubben slipper alltså en betydande lönekostnad plus att man kan räkna med en liten övergångssumma.
Korrigering i efterhand: Ser här att Linköping släpper henne utan att få betalt. Samt att de kommer att söka efter en ersättare.
Dessutom har det varit tydligt under våren att Asllani inte har trivts. Först körde Unogård med två forwards. Då blev Asllani lidande, hon hamnade långt tillbaka i planen. Sedan ändrade Unogård laget så att Asllani fick sin favoritposition. Fast då presterade hon inte, samtidigt som en utpräglad forward som Mimmi Larsson förpassades ut på kanten.
Asllani har mest verkat frustrerad i Linköping, och frustrerade stjärnor kan förstöra mer än de tillför. I landslaget var däremot Asllani fullständigt lysande under VM. Det är således rimligt att storklubbarna står på kö för att värva henne.
Det kommer således att bli väldigt spännande att se vart hon tar vägen, och hur det kommer att gå för henne.
Asllani fyller 30 år om exakt två veckor, och är på väg ut på sitt tredje proffsäventyr. Det första var i Chicago våren 2010. Det andra äventyr var cirka fem år långt och gick till Frankrike (PSG) och England (Manchester City). Nu är det alltså dags igen.
För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.
Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.
Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.
I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.
Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.
Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.
Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.
Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.
Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.
In football communication between players is of the highest order. Dutch goalkeeper Van Veenendaal, central defender Bloodworth, central midfielder Van de Donk & striker Miedema played for the same club last season. They take the Arsenal communication to the national team#USANEDpic.twitter.com/NdaKYog3jr
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019
Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:
”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”
Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.
Most people expect a walk-over on Sunday. This could indeed happen as the USA have the better players. However, the Dutch have a stronger team as Dutch coach Sarina Wiegman proved herself tactically stronger than USA coach Jill Ellis. So there is still hope for the Dutch!#USANEDpic.twitter.com/RW7wWIBPca
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 5, 2019
I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.
Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.
Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.
Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.
USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.
USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.
Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.
2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.
Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.
Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.
Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.
Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.
Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.
Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.
Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.
Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.
Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.
På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.
När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.
Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.
Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.
Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:
Dutch coach Sarina Wiegman tactically outstanding. Potential risks in Dutch 1-4-4-1-1 strategy: – Left winger Martens defensively vulnerable; – Dutch defensive line drops back too much; – Distance between the 10 (Miedema) and two 6's too long in transition.#USAvNED#nedusa
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 7, 2019
Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.
Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.
Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.
Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.
Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.
Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.
Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.
När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.
Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.
Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.
Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.
WORLD CUP INDIVIDUAL AWARDS
Golden Boot 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Alex Morgan – USA 🥉 Ellen White – England Golden Ball 🥇 Megan Rapinoe – USA 🥈 Lucy Bronze – England 🥉 Rose Lavelle – USA Golden Glove 🥇 Sari Van Veenendaal – Netherlands Young Player 🥇 Giulia GWINN – Germany
Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.
I och med att VM tog slut drog även silly season i gång på allvar på den internationella nivån. För svensk del är det dock ganska lugnt.
De största svenska nyheterna de senaste dagarna är att Petronella Ekrothvänder hem till Djurgården, samt att Hedvig Lindahlskall ha klart med en ny klubb. Det blir intressant att se var Lindahl hamnar. Antar att det kommer att visa sig väldigt snart.
En tredje nyhet med svensk anknytning är att Iva Landeka har presenterats som nyförvärv av Montpellier. Klubben gör en mycket stor förändring av sitt lag. Bland de spelare som finns kvar i en framtung trupp är Marija Banusic.
Däremot är det klart att Linda Sembrant kommer att lämna, och det troliga är att även Sofia Jakobsson kommer att lämna. Jakobsson har dock lämnat en liten öppning för att bli kvar. Det har inte Sembrant.
Innan jag tänkte göra ett litet internationellt sillysvep noteras att de damallsvenska lagen spelar en del träningsmatcher den här helgen. Rosengård (utan svenska VM-spelare) är i Tyskland där man ledde med 2–0 efter mål av Hanna Bennison och Johanna Kaneryd efter 50 minuter. På slutet tappade man dock, och föll med 4–2.
Andra resultat i dag är Kristianstad–LB07 3–2 samt Växjö–Eskilstuna 1–1. Ria Öling och Loreta Kullashi – i omvänd ordning – var målskyttar i den senare matchen.
Då är det dags för transfersvepet. En spelare som omges av rykten är den norska före detta Göteborgsmittfältaren Andrine Hegerberg. Hon kommer att lämna PSG. Ny klubbadress uppges både vara spanska Real Sociedad och italienska Roma. Till Roma ryktas även den tidigare Barcelonaspelaren Andressa Alves.
Andrine Hegerberg will leave PSG when her contract expires. Rumors coming out of Spain suggest that she will be signing with Real Sociedad. (Source: @ViasportVeland) pic.twitter.com/A2mzj2FVK9
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 10, 2019
Reports out of Italy suggest that Andressa Alves is close to completing a move to Roma, with the Brazilian attacker preferring the Roma project over the Juventus one. Andrine Hegerberg is also rumored to be joining the Italian side. (Source: @ilRomanistaEN) pic.twitter.com/qyP1XkTBl8
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 12, 2019
När vi ändå är i Barcelona står det klart att engelska Toni Duggan kommer att lämna den spanska storklubben. Nu står de engelska klubbarna på rad för att få in Duggan i sina trupper. Längst fram i kön uppges Manchester United vara, men konkurrensen verkar tuff även från italienska och tyska klubbar.
En spelare som ansluter till Barca är den spanska VM-spelaren Andrea Falcon. 22-åringen återvänder efter tre år i Atletico Madrid.
After two fantastic years, it is the right time to say goodbye to my FC Barcelona family. It has been an incredible experience but the time is right for a new challenge… 1/2 pic.twitter.com/IF126CYvWk
After announcing her departure from Barcelona, a number of big clubs across Europe are rumored to be highly interested in Toni Duggan. Manchester United are said to be the frontrunners, but face competition from clubs in Italy and Germany. (Source: @BBCSport) pic.twitter.com/J90hw7HW2Q
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 5, 2019
Just Atletico har även presenterat två spännande nyförvärv den senaste veckan. Dels värvar man Montpelliers spanska VM-mittfältare Virginia Torrecilla, dels plockar man in Levantes mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) July 10, 2019
Levante tappar alltså sin bästa målskytt från förra säsongen. Men man har inte legat på latsidan, utan plockat in flera riktigt spännande forwards.
Man har kvar Sonia Bernudez samt har värvat Esther Gonzalez från Atletico och Alba Redondo från Albacete. De tre har gjort 88 ligamål tillsammans de två senaste säsongerna, fördelat på Bermudez 27 (20+7), Gonzalez 21 (8+13) och Redondo 30 (16+14).
Dessutom har Levante plockat in den tidigare Rosengårdsspelaren Natasa Andonova från Barcelona. Levante tänker ta upp kampen med de två senaste årens båda topplag Atletico och Barca.
Albacete tappar alltså skyttedrottningen Alba Redondo. Däremot gör man en spännande värvning när man plockar in Panamaspelaren Natalia Mills.
Panama var en överraskning i det nordamerikanska mästerskapet i fjol, där man missade bronset och därmed även en VM-plats efter straffläggning mot Jamaica.
Tillbaka till England. Där har Manchester United skaffat sig en stabil målvaktsuppsättning. Sedan tidigare hade man Siobhan Chamberlain i truppen. Nu ansluter även tredjemålvakten i VM, den före detta Wolfsburgmålvakten Mary Earps.
"Something special is happening at the club and I’m excited to become a part of that."
— Manchester United Women (@ManUtdWomen) July 12, 2019
Även Everton har gjort en spännande värvning i veckan. Mittfältaren Maéva Clemaron var med i den franska landslagstruppen ett par gånger inför VM, men platsade till slut inte i truppen. Nu lämnar Fleury och D1 Feminine för Liverpoolklubben och WSL.
Everton har även värvat Hollands ordinarie vänsterback Kika van Es från Ajax. Ni minns väl att van Es skadade handen i genrepet, och därefter bara kunde spela sporadiskt i VM.
✍️ | We have completed the signing of France international midfielder Maeva Clemaron from FC Fleury 91 on a two-year deal.
Tillbaka till Frankrike. Där kan man säga att PSG ersätter Andrine Hegerberg med tyska OS-mästarinnan Sara Däbritz. Det har sedan länge varit klart att Däbritz skulle lämna Bayern München, och det har också varit allmänt känt att hon skulle flytta till Paris.
Under VM-turneringen meddelade Europamästarinnorna Olympique Lyonnais hela fyra värvningar. Att Nikita Parris skulle ansluta var ju känt redan före VM.
Men de andra tre var nyheter för mig. Man hämtar duktiga belgiskan Janice Cayman från Montpellier, den 18-åriga finska målvaktstalangen Katriina Talaslahti från Bayern München och den före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva från Levante.
Silva var bara 19 år när hon var i LFC, och hon fick bara spela i två matcher i damallsvenskan. Nu är hon 24 och provar lyckan i Europas och kanske världens bästa klubblag.
Lyon har även bytt tränare i sommar. Reynald Pedros lämnar och ersätts av Jean-Luc Vasseur, som senast var tränare i franska andraligan på herrsidan. Vasseur var mittfältare som spelare, och var bland annat i PSG några säsonger.
#D1F : Jean-Luc Vasseur va succéder à Reynald Pedros sur le banc de l'Olympique lyonnais.
Slutligen en riktigt tråkig nyhet med Lyonkoppling. Vårens Lyonspelare Jess Fishlock har nämligen dragit av korsbandet.
Walesiska Fishlock är ju en högst tänkbar OS-spelare för Storbritannien kommande sommar. Nu lär hon ju gå en kamp mot klockan om hon kan vara spelklar till den 22 juli nästa år, då OS-turneringen drar i gång.
I always say life comes at ya hard & fast
CL Medal, player of month, torn ACL.
Gotta ride the highs & lows. Those who know me, know I will come back soon.. stronger & better 💁🏼♂️
I appreciate those reaching out, I will never forget your kind words in my moment of heart break. ❤️
— Jessica Fishlock MBE (@JessFishlock) July 3, 2019
Det har ju spelats en del fotboll på hemmaplan den senaste månaden. Jag gjorde en liten genomgång för underfliken Forum Elitettan, men tänkte att den texten kanske också kan ligga som ett vanligt inlägg.
Ni som är intresserade av elitettan rekommenderar jag att gå in på underfliken och ta del av diskussionen. Eller allra helst bidraga med information om lagen. Det om det. Här är min senaste kommentar:
Under VM har jag bara följt elitettan sporadiskt. Något jag har reagerat över är att några matcher krockade med svenska VM-matcher, vilket känns väldigt onödigt och dessutom tyder att det är dålig planering i en del klubbar.
För publikintresset för vår näst högsta serie lär ju inte öka om intressanta matcher spelas samtidigt som Sverige spelar i VM.
Serien har passerat halvtid med två omgångar när den nu tar några veckors uppehåll. Under uppehållet har det tajtat till sig kring båda strecken. I toppen leder Umeå på 35 poäng, en före AIK och tre före Hammarby. I sista matchen innan uppehållet kryssade Umeå och Hammarby, 1–1 efter mål av Lova Lundin och Emma Jansson. Där var publiksiffran fina 1048 personer.
Umeå och AIK på allsvensk plats med elva omgångar kvar alltså. Men Hammarby skuggar, och jag räknar även in Uppsala i kampen om de två allsvenska platserna. Efter tolv omgångar var Uppsala faktiskt före AIK i tabellen. Men en svag avslutning av vårsäsongen, med bara två poäng på matcherna mot IFK Kalmar, BP och Morön, gör att Uppsala är fyra, sex poäng från allsvensk plats.
Uppsala är en klubb som inte gör så mycket väsen om sig. Det är även en klubb jag har väldigt dålig koll på. Men vid en snabb anblick gör IK Uppsala Fotboll ett väldigt bra intryck. Man imponeras ju av det faktum att man redan har elva kontrakterade spelare för nästa år, varav sex till och med har kontrakt över 2021. Det är ett bättre läge än många damallsvenska klubbar.
Truppen är dessutom ung och intressant. Ingen utespelare har fyllt 25 år, och bara sex är äldre än 20. Det känns som att Uppsala har en spännande långsiktighet i sin satsning, något som absolut kunna ta klubben upp i damallsvenskan inom tre år.
Ett extra plus till klubbens hemsida, som bland annat har välskrivna matchreferat.
Cornelia Kapocs
Innan jag lämnar Uppsala noterar jag att UNT har haft en artikel om att talangen Cornelia Kapocs skulle vara sondotter till ungerska legenden Ferenc Puskas. Den hade varit spännande att kunna läsa.
I övrigt i toppen noteras att Umeå har värvat Sara Mellouk från Jitex. Mellouk var ju ansedd som en supertalang, och gjorde redan som 15-åring sex matcher i ett starkt Rosengård. Sedan följde en jobbig tid för henne, och som 17-åring vägde hon 40 kilo. GP skrev i vintras om Mellouks tuffa kamp.
Sara Mellouk
Så till botten. Moröns seger mot Uppsala i sista våromgången gör att nedflyttningsstrecket går mellan Mallbacken och BP – två lag som båda står på 14 poäng. I fjol åkte Ljusdal ut på 25 poäng. Det lär krävas mer än så även i år.
För Sundsvall känns läget hopplöst. Laget har fyra poäng, och behöver vinna minst sju av de elva återstående matcherna för att ha chans att hänga kvar.
Övriga lag är med i matchen. Borgeby ligger näst sist på elva poäng och gör BP sällskap på nedflyttningsplats. Ovanför strecket är det jämnt. Mallbacken ligger över på två måls bättre målskillnad än BP. Framför dem ligger Morön och Asarum, båda på 16 poäng.
Det är i första hand de här fem klubbarna som riskerar nedflyttning. Fast avståndet är inte jättelångt till Kvarnsveden (20 poäng) och Lidköping (21).
Temwa Chawinga
Kvarnsveden har för övrigt gjort 32 mål hittills. 20 av dem har Temwa Chawinga gjort. Det känns som att hon är för bra för elitettan nu. Vilken klubb värvar stjärnan från Malawi?
Tvåa i skytteligan är AIK:s Therese Simonsson med 17 mål och trea är Moröns Hayley Dowd på 16 mål. De tre har en lucka till övriga.
Innan jag sätter punkt tänkte jag göra en kort genomgång av vilka lag som är aktuella för uppflyttning till nästa års elitettan. Som bekant är det ju tre av sex seriesegrare i division I som går upp. Vad jag kan se är det inte lottat vilka seriesegrar som kommer att ställas mot varandra i kvalet.
I Norrlandsserien leder klassiska Sunnanå SK med sju poängs marginal. Det skulle alltså kunna bli Skelleftederby mot Morön nästa år.
Vi skulle också kunna få ett Uppsaladerby. I norra Svealandsserien ligger nämligen Gamla Upsala bra med i toppen. De är tre poäng bakom serieledande Sandvikens IF. Även trean Bollstanäs har kvar chansen till serieseger, de ligger fyra poäng bakom Sandviken.
Hos serieledarna finns en spännande målskytt. 26-åriga Kramforstjejen Simone Edefall har gjort hela 24 mål på tolv matcher i sin första säsong för Sandviken.
I södra Svealandsserien ser klassiska Älvsjö AIK ut att gå mot seriesegern. Man har sju poäng ner till Telge United med nio omgångar kvar.
I norra Götalandsserien har Alingsås FC United skaffat sig en sjupoängsledning. Alingsås FC United är den nya klubb som bildades när damsektionen bröt sig ur Holmalunds IF när klubben åkte ur elitettan för två år sedan.
Mellersta Götalandsserien är mycket jämnare än de fyra tidigare. Där har fortfarande fem klubbar kvar chansen till serieseger. De senaste årens vinnare Jitex ligger två, tre poäng bakom serieledande IFK Norrköping. Jitex tappar alltså Mellouk, men har gjort klart med ett låneupplägg med Kungsbacka. Mölndalsklubben kan alltså låna in allsvenska spelare under hösten. Serieledande Norrköping har ett liknande upplägg med Linköping.
Linnea Liljegärd
Det talar för de båda topplagen i höst. Men Bergdalens IK med rutinerade trion Linnea Liljegärd, Sara Lindén och Therese Björck har bara fyra poäng upp till serieledning och både Mariebo IK och Onsala BK är bara sex poäng bakom. Det kan alltså hända mycket i den här serien.
Den allra jämnaste serien är den sydligaste. Där är fem lag inom två poäng med åtta eller nio omgångar kvar att spela. Hammenhög leder, och har en match mindre spelad. Men även Dösjöbro, Eskilsminne, Böljan och Färjestaden har fortsatt god segerchans.
Stinalisa Johansson
Här leds skytteligan av Böljans spännande F17-landslagsspelare Stinalisa Johansson. Noterbart är att seriesegrarna i den sydligaste serien lär ha bra chanser till uppflyttning. Det har spelats kval till elitettan i sex år nu. Fem gånger har vinnaren i den sydligaste serien gått upp.
I dag kom den nya världsrankingen, och som väntat klättrar Sverige närmare toppen. Det blir tre steg uppåt, vilket innebär att Sverige numera ligger sexa med 2 021 poäng.
Det innebär att vårt landslaget har gjort en fantastiskt bra säsong 2018/19. För ett år sedan var vi nämligen nere på elfte plats med 1 941 poäng – vår näst sämsta ranking någonsin. Vår allra sämsta ranking någonsin är för övrigt just elfte plats med 1 934 poäng. Det var den placeringen vi hade när Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson efter EM 2017. Gerhardsson har alltså lyft landslaget ganska rejält.
Senaste gången vi var så högt upp som sjätte plats i världen var i mars 2017. Men då hade vi bara 1 977 rankingpoäng. För att hitta senaste gången vi hade över 2021 poäng eller mer får vi backa ända till 2014. Då var vi femma på just 2 021 poäng i september och med 2 028 poäng i juni.
Det här är alltså vår bästa rankingpoäng på fem år. Kul.
Tittar man i övrigt på den nya rankingen så är förstås USA fortsatt världsetta. Laget gjorde ju faktiskt en unik insats i VM och blev första laget att vinna sju raka VM-matcher under ordinarie tid. De enda lag som tidigare lyckats vinna VM-guld genom att gå rent var USA 1991 och Norge 1995. Båda de gångerna var det dock bara sex matcher.
USA:s ledning är den största någonsin på världsrankingen. Man är hela 121 poäng före tvåan Tyskland. Det är för övrigt väldigt jämnt mellan platserna två till sex. Tyskorna har 2 059 poäng, alltså bara 38 fler än sexan Sverige. Sveriges avstånd ner till sjuan Kanada är 45 poäng.
Mellan Tyskland och Sverige ligger i tur och ordning Nederländerna, Frankrike och England. Nederländerna klättrar hela fem platser från åttonde, och är tillsammans med Island och Kamerun de största klättrarna på topp 50.
Trots att England kom före Frankrike i VM går fransyskorna om engelskorna på rankingen. Det hör ihop med att rankingen inte tar hänsyn till placeringar i mästerskap, utan bara till matchresultat. Och England har förlorat fyra matcher sedan den 29 mars, när förra rankinglistan kom. Frankrike däremot har bara en förlust och ett kryss (seger i förlängning) under den här perioden.
Noterbart är att Nordkorea klättrar två platser och nu är nia i världen. Nordkoreas höga poäng och fina placering visar på bristerna i rankingsystemet. Nordkorea är nämligen inte världens nionde bästa lag, utan de ligger uppskattningsvis tio platser för högt.
Nordkorea har inte kvalat in till något stort mästerskap sedan OS 2012. Visst har laget varit avstängt sedan dess, men man misslyckades både med att ta sig till Asiatiska mästerskapen i fjol och till VM i år.
Tittar vi på Nordkoreas resultat de senaste tio åren kan jag bara hitta tre segrar mot lag som legat på världsrankingens topp 10 vid matchtillfället. Alla tre är mot Japan, två i de Östasiatiska mästerskapen och en i Asian Games.
Både Östasiatiska mästerskapen och Asian Games (Asiatiska spelen) är turneringar där Japan brukar komma utan sina utlandsproffs, turneringar som oftast ligger utanför ordinarie Fifa-datum. Jag kan alltså faktiskt inte hitta att Nordkorea har vunnit en enda ”riktig” match mot ett lag på världsrankingens topp tio på över tio år. Ändå är de rankade nia – det går inte ihop.
Nordkorea har fått sin fina placering genom goda resultat i just turneringar som Östasiatiska mästerskapen och Asian Games. I de stora mästerskapen, där alla spelar med bästa laget, har bara Nordkorea vunnit en match mot Australien, Japan, Kina eller Sydkorea på de senaste tio åren.
Trots det här ligger alltså Nordkorea nia på världsrankingen, närmast efter Australien, men två platser före Japan, sju platser före Kina och elva före Sydkorea. Det är inte rimligt.
Det här talar väl sitt tydliga språk om vilka förändringar som behövs göras i rankingsystemet. Alltså att matcher i de riktiga mästerskapen måste viktas betydligt högre än de gör i dag.
Noterbart i övrigt är att Norge ligger kvar på tolfte plats, trots att de nådde kvartsfinal i VM. Och att Italien bara klättrade en placering upp till 14:e. Däremot klättrade Danmark två till 15:e och Island fem till 17:e.
En positiv sak är att det nu är 158 lag med på rankingen, vilket är det högsta antalet någonsin. Men jämför man med herrarnas ranking har den 211 länder, så det är fortsatt många fotbollsländer som inte har aktiva damlandslag. Noterbart är att man stryks från världsrankingen om man inte har spelat någon landskamp på 18 månader,
Det om rankingen. Nu till två listor som har uppdaterats i och med att VM är över. Två listor där Sverige också ligger väl framme. Det är bara nio länder som har tagit en VM-medalj. Sverige har fyra, och har därmed näst flest:
1) USA 8
2) Sverige 4
3) Tyskland 3
4) Japan 2
4) Norge 2
4) Brasilien 2
7) Kina 1
7) Nederländerna 1
7) England 1
Eftersom guld rankas högst är vi trots våra fyra medaljer däremot inte näst bäst genom VM-historien. Där är vi bara femma:
1) USA 4–1–3
2) Tyskland 2–1–0
3) Japan 1–1–0
3) Norge 1–1–0
5) Sverige 0–1–3
6) Brasilien 0–1–1
7) Kina 0–1–0
7) Nederländerna 0–1–0
9) England 0–0–1
Såväl världsrankingen som de båda listorna över VM-medaljer visar att Sverige faktiskt fortfarande är en stormakt inom damfotbollen. Det är bara att hoppas att vi kan hålla oss kvar i toppen i många år till.
En blogg om internationell damfotboll 