Nigeria och Sydafrika till VM – och ny landslagstrupp

I dag har Thomas Dennerby:s Nigeria dansat sig till final i Afrikanska mästerskapet. Dessutom har man tagit den 21:a platsen i nästa års VM-slutspel.

Själva semifinalen mot Kamerun gick dock knappast lätt som en dans. Det krävdes nämligen straffläggning för att sära lagen åt. Under ordinarie tid blev det 0–0.

Senare i kväll gick den 22:a VM-platsen till Sydafrika, som besegrade Mali med 2–0 i den andra semifinalen. Och sydafrikanskorna dansade också, i deras fall i glädje över att för första gången någonsin få spela i ett VM-slutspel.

Nu återstår det att fördela två VM-platser. En av dem går till trean i de Afrikanska mästerskapen. Det blir alltså antingen Kamerun eller Mali. De möts på fredag klockan 17.00. De möttes även i gruppspelet i förra veckan. Då vann Kamerun med 2–1.

Den 24:e och sista VM-platsen går troligen till Nya Zeeland. Det handlar ju nämligen om vinnaren i Oceaniens mästerskap. Där spelas finalen på lördag morgon svensk tid. Semifinalerna spelas i morgon förmiddag enligt följande: Nya Zeeland–Nya Kaledonien och Papua Nya Guinea–Fiji.

Lördagens final i de Afrikanska mästerskapen spelas alltså mellan Nigerias Super Falcons och Sydafrikas Banyana Banyana. Medan nigerianskorna är vana vinnare har Sydafrika aldrig tagit hem titeln. I gruppspelet var det dock Sydafrika som drog längsta strået och vann med 1–0.

I januari tar just Sydafrika emot Sverige i en landskamp. Tidigare i dag presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till den matchen. Det var en trupp helt utan överraskningar.

Bland de 24 spelarna saknas Hedvig Lindahl och Nilla Fischer, samt skadade Jessica Samuelsson. Enligt en rapport från Arsenal har Samuelsson ådragit sig en fraktur i foten. Det var knappast vad Gerhardsson ville höra.

Med tanke på att landslagstruppen bara innehåller spelare som varit med under hösten kan man ju börja ana att det kommer att krävas rätt mycket för nya spelare att ha en chans att slå sig in i VM-truppen.

I övrigt i dag har Växjö presenterat sin nya tränare. Han har skrivit på ett tvåårskontrakt och heter Henrik Larsson, men har aldrig spelat i varken Barcelona, Celtic eller Manchester United. Den här Henrik Larsson har däremot tränat herrlag som Växjö Norra, Husqvarna, Myresjö och Oskarshamn. Växjö blir första damlaget för honom.

Där jag nu sitter kan jag inte läsa Smålandspostens krönika med rubriken: ”Kan bli kulturkrock för kompetent tuffing”. Men det där om kompetent tuffing låter spännande. Vi får se vad denne Henke kan göra med ojämna Växjö. Och om han är tränaren som får Anna Anvegård att förlänga sitt kontrakt.

I dag fick vi även veta vart Emma Kullberg flyttar. Hon byter nykomling och spelar nästa år för Kif Örebro. En bra värvning för närkingarna.

Lina Gerhardsson

När det gäller Kungsbacka väntar vi fortfarande på konkreta nyheter om truppbygget. En spelare som lär vara kvar är Lina Gerhardsson. I en artikel om att hon kombinerar elitfotboll med jobb presenteras hon som en vinnare. Så har det varit år. Men just nu är det inte så mycket som talar för att hon och Kungsbacka kommer att vara vinnare även 2019.

 

Kullberg, AIK, Kukkonen och F17-VM

Emma Kullberg

I dag har Kungsbacka DFF presenterat sin första spelarnyhet under silly season, och den handlar om att rutinerade Emma Kullberg lämnar klubben.

Det känns verkligen inte som någon bra start på klubbens lagbygge inför damallsvenskan. När jag såg laget i höstens seriefinal mot Kif Örebro skrev jag bland annat så här:

”Den första halvtimmen var jag imponerad av Kungsbacka. Laget spelade rejält i defensiven och hade fart och kvalitet i anfallen. Så långt var det klasskillnad. Det tog inte många minuter att se vilket lyft Emma Kullberg är för hemmalaget. Från sin position som släpande innermittfältare styrde hon hela Kungsbackas lag.”

I övrigt när det gäller Kungsbacka hade klubben bland annat Pitemålvakten Moa Öhman på provspel i helgen.

Så till Kungsbackas seriekonkurrent den gångna säsongen, AIK. Från Solnaklubben berättas att rutinerade forwarden Sarah Storck ställer in skorna i förrådet.

https://twitter.com/storcken90/status/1066801943710973953

https://twitter.com/storcken90/status/1067047232577392640

I slutet av den förra veckan meddelade även AIK vilka som skall träna laget kommande säsong. Det blir Robert Svanström och Caroline Sjöblom som tar över efter Pierre Gallo. Sjöblom spelade bland annat för Åland United och Djurgården. Senast har hon varit tränare för Tyresö FF samt spelarutvecklare i Stockholms Fotbollförbund. Nu tar alltså ålänningen steget upp i elitettan.

En annan före detta spelare från Finland som i dagarna tagit på sig ett tränaruppdrag i någon av våra högre divisioner är Annika Kukkonen. Hon tar över Sunnanå SK i division I, vilket är lite av en utmaning. Den tidigare toppklubben är ju numera bara tvåa hemma i Skellefteå efter Morön. Sunnanå åkte ur damallsvenskan 2013 och ur elitettan 2016. Klubben tog dock SM-brons i F16-klassen i år och har alltså bra talangverksamhet. Är Kukkonen kvinnan att ta klubben tillbaka till eliten?

Så till Frankrike. I förra inlägget undrade jag vad som hänt med Emma Berglund. Genom er läsare (tack) har jag i dag blivit varse att hon drabbats av en sträckning/bristning i vaden, men att hon skall vara tillbaka i träning.

I gårdagens möte i Australiens W-league mellan Sydney FC och Melbourne Victory gjorde det före detta Linköpingsforwarden Natasha Dowie alla gästernas mål i 3–2-segern. Dowie delar ledningen i skytteligan med Perthduon Sam Kerr och Alyssa Mautz.

Trots Dowies tre mål är det ändå comebackande Sydneystjärnan Alanna Kennedy:s 2–3-reducering som var mest sevärt:

Från sevärt till läsvärt. I dag har Aftonbladet långläsning om Göteborgs 17-åriga talang Evelyn Ijeh.

Och när jag ändå kommit in på 17-åringar känns det ju bra att avsluta inlägget med lite tankar kring U17-VM. Där står det klart att vi kommer att få nya världsmästare. Det är det sjätte F17-VM:et som just nu spelas. Av de fem tidigare turneringarna har fyra vunnits av lag från Asien. Den femte tog Frankrike hem. Asien har även stått för sju av de tio finallagen.

Ingen final har tidigare spelats utan asiatisk representation. Men så blir det i år. För nu återstår Mexiko, Kanada, Spanien och Nya Zeeland i turneringen. Vi har alltså kvar två nordamerikanska, ett europeiskt och ett lag från Oceanien.

Den mest rutinerade nationen av de kvarvarande är Spanien som tidigare har tagit ett silver och två brons. Man har alltså chans på sin fjärde medalj på sex turneringar.

Spanjorskorna känns i det här läget som storfavoriter. Laget vann EM-slutspelet i våras och är obesegrat hittills i VM. I semifinalen ställs man dessutom mot uppstickaren Nya Zeeland. Bra läge för Spanien alltså.

Nordamerika har säkrat en medalj eftersom Kanada och Mexiko möts i semifinalen. Det gjorde lagen även i Nordamerikanska mästerskapen tidigare i år. Då vann Mexiko för att sedan förlora finalen mot USA.

Sent i går kväll svensk tid slog Kanada ut Tyskland med 1–0. Jag satt och kollade på matchen som avgjordes på ett sent mål från Kanadas storstjärna Jordyn Huitema.

De första 80 minuterna hade Huitema varit rent usel. Hon såg kantig och otajmad ut och var inte vän med bollen. Den enda nytta hon hade gjort så långt var att hon hade varit nere i eget straffområde och nickat undan några tyska hörnor.

Men när chansen kom visade Huitema klass. Och det var nog ingen slump att det var hon som sköt Kanada till landets första U17-VM-semifinal någonsin.

Det var en intressant match, där Kanada hade mest boll medan Tyskland spelade på kontring.

Jag har flera gånger tidigare berättat om att jag noterat att Kanadas ungdomslag blir alltmer spelförande, och innehåller alltfler bolltrygga spelare. I den här upplagen imponerades jag av det centrala mittfältet med bolltrygga Caitlin Shaw, defensivt skickliga Wayny-Natasha Balata Nguenign samt löpstarka 16-åringen Lara Kazandjian. Dessutom ser 15-åriga mittbacken Jade Rose väldigt spännande ut.

Tyskland har däremot en rätt profillös årgång. Det enda som riktigt stack ut var Bayern Münchenmittfältaren Vanessa Fudalla:s vänsterfot. Med den slog hon fina frisparkar och hörnor. Möjligen kan även målvakten Wiebke Willebrand från Gütersloh ett namn för framtiden. Hon testades inte så mycket att jag kunde bilda mig någon riktig uppfattning.

Semifinalerna spelas på onsdag.

 

Larsson till LFC och Kungsbacka till Varberg

Nu händer det grejer. Här i början av veckan har verkligen vår svenska silly season tagit fart. Det började i går och i dag har farten höjts ytterligare.

Linköpings värvning av Mimmi Larsson från Eskilstuna kan bli vinterns hetaste, om man inte räknar in Nilla Fischer. Eskilstuna har kontrat med att plocka in Fanny Andersson från Djurgården.

Utöver det har Matt Ross lämnat Vittsjö, och så har vi fått veta att Kungsbacka tvingas spela alla sina matcher i damallsvenskan på bortaplan.

Mimmi Larsson

Jag börjar med Mimmi Larsson, som skrivit på ett tvåårskontrakt med LFC. Det är förstås ett väldigt tungt tapp för Eskilstuna som tappar sin bästa målskytt. Nu blir det extra viktigt att förlänga med Loreta Kullashi.

För Larsson själv är klubbytet ett sätt att försöka ta en plats i VM-truppen. Hon var petad från senaste truppen, och jag tror att Peter Gerhardsson i dagsläget håller henne som trea på toppositionen bakom Stina Blackstenius och Anna Anvegård.

För Linköping var det livsviktigt att hitta en forward som gör mål. Även om jag kanske inte ser avslut som Larssons främsta egenskap så gör hon sina mål. Hon har legat kring tio per säsong under sina tre år i Eskilstuna. Det finns väl anledning att tro att hon skall kunna göra tvåsiffrigt antal mål i LFC.

Frågan är om den här värvningen innebär att LFC givit upp hoppet om att få hem Blackstenius i vinter. Larsson är ju nämligen lite av en kopia av Montpellierproffset.

Fanny Andersson

Eskilstuna kontrar alltså med att värva Fanny Andersson från Djurgården. Mittfältaren har skrivit på ett tvåårskontrakt. Utan att ha specialstuderat henne under året är känslan att hon var bättre i fjol i Örebro än hon varit i år i Stockholmsklubben. Kanske att flytten till Eskilstuna kan ge henne ett nytt lyft.

I Vittsjö finns det alltså numera en vakant tränarplats sedan Matt Ross lämnat. Thomas Mårtensson brukar ju numera vilja ha en till huvudtränare.

Så till Kungsbacka, där det verkar som att Tingbergsvallen inte kommer att upprustas så att anläggningen blir godkänd för damallsvenskt spel. Kungsbacka DFF:s klubbledning säger till Kungsbacka-Posten att det nu är klart att nykomlingen kommer att få spela sina hemmamatcher i damallsvenskan på Påskbergsvallen i Varberg, vilket är fem mil hemifrån.

Nu får Kungsbacka kommun en hel del skit för att man inte kan tillhandahålla en damallsvensk arena.

Det hela följer en mall som jag skrivit om flera gånger tidigare. Bland annat i det här inlägget från 2012. Även om inlägget har några år på nacken så kvarstår huvudfrågan – är det verkligen kommunernas ansvar att tillhandahålla elitarenor? Jag tycker inte det, och citerar mig själv från länkat inlägg:

”Det finns väl inget som säger att en svensk kommun är skyldig att hålla sina elitklubbar med superarenor.

När klubbarna sitter på konferens med SvFF och EfD och bestämmer om nya, svindyra arenaregler måste de väl vara beredda att betala priset själva?

Det är inte svårare än att klubbarna köper loss mark, och bygger sina egna arenor. Eller så får väl förbundet gå in och bekosta arenorna.

För som sagt, det är orimligt att förbund och klubbar kräver att kommunerna skall lägga upp miljontals kronor för att möta nya regler som kommunerna inte har fått vara med och påverka.

Men klubbar och förbund skäms inte för att ta beslut som andra skall betala. Efter sina möten går de raka vägen till sina kommuner och kräver stora ombyggnader. Och skulle kommunen säga nej, då gråter klubbarna ut i media och får det att verka som att det är kommunen som är den stora boven.”

 

Fischer fick Diamantbollen 2018

Alldeles nyss har Nilla Fischer tagit emot Diamantbollen 2018 och hållit ett brandtal för jämställdhet.

Som jag argumenterat för flera gånger är Fischer en mycket välförtjänt vinnare. Hon är ju inte bara den enda svenska spelaren i något av världens tre bästa klubblag. Hon är dessutom lagkapten för ett av dem.

Fischer blev således galans drottning, och hennes tacktal kommer säkert att diskuteras i efterhand.

Nilla Fischer

Här är damfotbollsgalan pris för pris:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:

Hedvig Lindahl

Mitt tips: Lindahl
Mitt val: Lindahl

Vann dubbeln i England och var superstabil i landslaget. Självklar vinnare – även om Geurts också har varit lysande i år.

Nilla Fischer

Årets back:

Nilla Fischer

Mitt tips: Fischer
Mitt val: Fischer

Kanske galans mest självklara vinnare. Fischer är försvarsgeneral i ett av de lag i världen som släpper in minst mål.

Caroline Seger

Årets mittfältare:

Caroline Seger

Mitt tips: Seger
Mitt val: Asllani

Att landslagets lagkapten får pris är varken ologiskt eller oförtjänt. Seger har gjort en bra säsong.

Anja Mittag

Årets forward:

Anja Mittag

Mitt tips: Blackstenius
Mitt val: Mittag

Vann den damallsvenska skytteligan och var den som bar Rosengård på sina axlar. Det räckte till cupseger.

Stellan Carlsson

Årets tränare:

Stellan Carlsson

Mitt tips: Marcus Lantz
Mitt val: –

Tre bra kandidater, där guldtränaren tog priset. Carlsson har gjort ett fantastiskt jobb i Piteå och är självklart värd alla priser han kan få.

Julia Karlernäs

Damallsvenskans mest värdefulla spelare

Julia Karlernäs

Mitt tips: Seger
Mitt val: Elin Rubensson

När guldet hamnade i Norrbotten var Karlernäs en logiskt vinnare. Hennes elva mål var naturligtvis guld värda för Piteå.

Anna Anvegård

Årets genombrott:

Anna Anvegård

Mitt tips: Anvegård
Mitt val: Anvegård

Tvåa i den damallsvenska skytteligan under sitt debutår och har dessutom spelat in sig i A-landslaget. En stark vinnare.

Lotta Schelin

Fotbollkanalens hederspris:

Lotta Schelin

Kul. Lotta Schelin är väl värd att hyllas för sin karriär. Hon är inte minst värd att hyllas för den fantastiska person hon är. Något hon även visade med sitt fina tacktal.

 

Några funderingar om ekonomi

Piteå firar

I lördags vann Piteå SM-guld, och under firandet har laget även fått lite välkomna segerpremier.

I går gick en sponsor in med 250 000 kronor som hjälp inför nästa års Champions Leaguespel, och dessutom blir det ju Piteå som får den nyinstiftade Segerpotten. Ni kanske minns att flera spelare rasade över att det inte delades ut några prispengar till guldlaget Linköping efter fjolårets damallsvenska.

Det byggde ju på någon form av missförstånd, för vad jag känner till delas det inte ut några prispengar till SM-guldvinnare i någon sport. Men det ledde till något positivt, i och med att det skapades en insamling till det lag som vann årets damallsvenska. Jag vet inte när deadline är, men i Segerpotten finns i alla fall nu 236 200 kronor.

Apropå Champions League har ju Göteborgs ordförande Peter Bronsman flera gånger sagt att hans klubb skall vinna turneringen 2021. Det gjorde han för övrigt senast i lördagens GP.

Där fick han följdfrågan om det går att utmana de tunga elefanterna i Europa. Svaret löd:

”Äh, de är inte så tunga som de ser ut, kan jag lova. De har också sina brister, de här så kallade storlagen. De är inte så stora, förutom till namnet.”

Ett kaxigt uttalande från en klubb som aldrig vunnit SM-guld och som aldrig nått längre än kvartsfinal i Champions League. Bronsman lär få öppna plånboken rejält om hans högt ställda mål skall kunna nås.

Göteborgs ekonomi är för övrigt intressant. Klubben ansåg ju sig alltså ha råd med att spela höstens matcher på Ullevi, där man hade högre hyra än på Valhalla. Dessutom släppte man in alla åskådare gratis på alla matcher. Rosengårdsmatchen borde ju faktiskt ha kunnat ge ett par hundra tusen i biljettintäkter.

När vi ändå är inne på ekonomi och satsning noteras att det allsvenska avancemanget kan ha varit räddningen för Kif Örebro. Precis som det andra nyuppflyttade laget Kungsbacka har Örebro varit illa ute ekonomiskt sett under året. Känslan är alltså att båda nykomlingarna får svårt att värva in så många etablerade spelare. Och då kan de även få väldigt svårt att hålla sig kvar.

När det gäller Örebros ekonomi berättade klubbens ordförande Charlotta Nordenberg om den i dag i det här inslaget i P4 Örebro.

Klart är att elitettan är en vansinnigt dyr serie med långa och dyra resor och små intäkter. Sportsligt har serien varit bra, för de lag som gått upp i allsvenskan har med undantag för IFK Kalmar varit mer slagkraftiga än tidigare. Men ekonomiskt är det alltså tufft i vår näst högsta serie.

 

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Samuelsson tillbaka mot England

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Medaljerna är klara – och tung söndag för svensklag

Vi börjar närma oss upplösningen i damallsvenska 2018. Under helgen klarnade några saker. Numera vet vi att det blir Piteå, Rosengård, Göteborg och Kristianstad som tar medaljerna samt att det numera bara är tre lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

I toppen inträffade det för andra omgången i rad att alla de fyra topplagen tog tre poäng. Det kommer inte att inträffa någon mer gång, för i slutomgångarna är det inbördes möten mellan topplagen.

Jag hann kolla rätt mycket på söndagens matcher, och utifrån det ligger favoritskapet tungt på Rosengård inför måndagens seriefinal. Malmölaget imponerade nämligen när man vann hur säkert som helst i kluriga hemmamatchen mot Hammarby.

Två timmar tidigare hade Piteå däremot sett långt ifrån imponerande ut i Kalmar. Serieledarna tog en högst krampaktig 2–1-seger. Piteå hade väldigt svårt att få precision i passningarna, och det blev lite väl mycket långt på chans. Faktum var att lagets spel bara var marginellt bättre än damallsvenskan.tv:s kommentator – och han var tyvärr riktigt dålig.

Så utifrån helgens prestationer är alltså Rosengård storfavoriter på måndag. Men så enkelt är det ju inte. I Kalmar kunde Piteå i princip bara förlora. Allt annat än tre poäng hade varit ett fiasko. I Malmö kommer andra faktorer in i bilden.

Det blir verkligen en hyperintressant match på måndag. Men mer om den när vi kommer närmare avspark.

Redan på lördag möts de båda andra medaljörerna när Kristianstad tar emot Göteborg. Medan Göteborg fortfarande har en liten guldchans kvar kan KDFF som bäst sluta tvåa. Men i Kristianstad verkar redan en säkrad fjärdeplats vara lite som att ta guld.

Kristianstad visade styrka genom att vinna med 4–2 trots att man tidigt var i underläge med 2–0 mot LB07.

När LB gjorde två snabba samtidigt som Vittsjö kom i underläge på Stockholms stadion kände jag att Vittsjö var mer än halvvägs ner i elitettan. Men Kristianstads vändning räddade grannarna – åtminstone tillfälligt.

För om man i nuläget skall tippa vilket lag som följer med Kalmar ner i andradivisionen är det svårt att få förbi formsvaga Vittsjö.

Djurgårdens seger innebär att laget i praktiken har säkrat sitt kontrakt. Därmed är det bara Hammarby, Vittsjö och LB07 kvar i nedflyttningsstriden. För Bajen känns det lämpligt att vinna i Växjö på lördag – annars kan hemmamatchen mot Vittsjö i sista omgången bli en riktig ångestmatch.

Trots att Växjö föll med 4–0 mot Göteborg säkrade även nykomlingen i praktiken sitt kontrakt. Sex poäng och 16 mål skall ju inte LB kunna ta in på två omgångar.

I elitettan kan Örebro säkra sin damallsvenska återkomst på onsdag, när laget gästar AIK.

I natt fick vi två nya VM-lag. Som väntat vann USA och Kanada lätt sina semifinaler i det nordamerikanska mästerskapet. Kanada behövde i och för sig 43 minuter innan fantastiska Christine Sinclair kunde spräcka nollan på ett reservbetonat Panama.

Till slut vann kanadensiskorna med klara 7–0 – och Sinclair tog ytterligare två steg mot världsrekordet i landslagsmål. Hon är nu uppe i 177 – sju färre än Abby Wambach.

USA avgjorde tidigt mot Jamaica, och kunde byta ut nyckelspelare i paus. Amerikanskorna imponerar verkligen igen den här hösten. Efter några tunga år börjar Jill Ellis och Tony Gustavsson hitta rätt i sitt lagbygge.

Fortsätter amerikanskorna på den inslagna vägen samt slipper skador så blir de stora guldfavoriter i Frankrike nästa år. För det var länge sedan man såg USA så stabilt och bra som de varit i höst. Frågan är om laget ens var så här bra när man vann VM-guldet 2015.

Nästa spelare att nå upp till 100 landslagsmål lär bli Alex Morgan. Mot Jamaica gjorde hon sitt 95:e och 96:e. Hon har gjort dem på 150 landskamper – starkt.

På onsdag klockan 23.00 svensk tid gör Panama och Jamaica upp om den tredje nordamerikanska platsen. Panama valde alltså att vila nyckelspelare mot Kanada för att satsa allt på Jamaicamatchen. Vi får se om det var ett segerrecept?

Två lag som inte har funnit segerrecepten i höst är svensklagen Montpellier och Chelsea.

Montpellier föll igen, den här gången med 2–1 borta mot Lyon. Sofia Jakobsson var enda svenska spelare i startelvan, och hon byttes ut i 80:e minuten. Linda Sembrant ingick inte i matchtruppen, och Stina Blackstenius blev kvar på bänken hela matchen.

För Lyon gjorde Jess Fishlock sitt första mål i sin andra match i klubben.

För det andra svensklaget i D1 Feminine gick det bättre. I förra inlägget hade jag inte koll på vilka svenska spelare som fick speltid för PSG i 3–1-segern mot Metz. Nu vet jag att Hanna Glas spelade hela matchen, Annahita Zamanian hoppade in sista tolv minuterna och att Emma Berglund fick se matchen från läktaren.

I England åkte svensklaget Chelsea på en riktig stjärnsmäll i derbyt mot Arsenal. The Gunners – där Jessica Samuelsson spelade sista fyra minuterna – vann med förkrossande 5–0 efter två mål vardera av Jordan Nobbs och Vivianne Miedema, och ett från Kim Little.

Trots att Chelsea har en match mer spelad är man sex poäng bakom Arsenal. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson hela matchen och Jonna Andersson de första 59 minuterna. Däremot satt Hedvig Lindahl på bänken hela matchen.

När Everton och Brighton spelade 3–3 fick Amanda Nildén göra sin WSL-debut. BP-produkten hoppade in i paus för Brighton.

Apropå BP tog de ett stort steg mot elitettan genom att vinna med 2–0 borta mot Rössö i Uddevalla. Även Morön står med ena benet i elitettan. Laget vann med 3–2 i Stockholm mot Bollstanäs, ett bra resultat att ha med sig till hemmareturen.

I Kina föll Beijing med 1–0 mot topplaget Jiangsu. Svensklaget har bara nio poäng på tolv omgångar och ligger på sjätte plats i tabellen.

Slutligen till Tyskland där Wolfsburg numera är enda laget med noll insläppta mål. Kristine Minde gjorde två mål när Werder Bremen besegrades med 3–0 på bortaplan. Nilla Fischer spelade hela matchen. Hon var enda svensk som spelade i tyska ligan i helgen, men Amanda Ilestedt satt åtminstone med på bänken när Potsdam föll med 3–2 borta mot Essen.

Kungsbacka till damallsvenskan – grattis

Kungsbacka DFF vann med 6–2 i Västerås och är klart för damallsvenskan 2019. Grattis.

Det här är självklart bra för damfotbollen i västra Sverige, som totalt sett har känts underrepresenterad inom elitfotbollen i år. Personligen gillar jag det också, för det innebär ju att jag får fler damallsvenska matcher inom rimligt avstånd nästa år.

Uppflyttningen är lite oväntad eftersom klubben tappade tre av sina intressantaste spelare inför seriestart när Josefine Rybrink gick till Kristianstad, Ida Strömblad gick till Kalmar och Cornelia Kapocs till Ljusdal. Dessutom tappade man målvakten Fanny Lund och skyttedrottningen Karin Lundin under sommaren.

Jag har sett Kungsbacka en gång i år, det var i den tidiga seriefinalen mot Kif Örebro för två månader sedan. Då skrev jag bland annat så här:

”Den första halvtimmen var jag imponerad av Kungsbacka. Laget spelade rejält i defensiven och hade fart och kvalitet i anfallen. Så långt var det klasskillnad. Det tog inte många minuter att se vilket lyft Emma Kullberg är för hemmalaget. Från sin position som släpande innermittfältare styrde hon hela Kungsbackas lag.”

Sett till den halvtimmen är Kungsbacka en spännande nykomling i högsta serien. Inte minst var Kullberg klasser bättre än jag sett henne innan. Hon ledde verkligen laget.

Emma Kullberg

Övriga 60 minuter var dock inte lika imponerande, och känslan är att klubben skulle behöva minst fyra toppförvärv. En målvakt, en mittback, en central mittfältare och en forward.

Fast sannolikt finns det inga pengar till mer än någon enstaka ny toppspelare. För tyvärr är det omöjligt att skriva om Kungsbacka DFF utan att det blir ett längre avsnitt om ekonomi.

För om det hade funnits elitlicens i elitettan skulle nog knappast Kungsbacka spela i damallsvenskan 2019. Då hade det varit rimligare att klubben redan tappat sin elitlicens och blivit tvångsnedflyttad.

Kungsbacka har ju nämligen haft minussiffror på ekonomin sedan 2016. Jag vet inte den exakta situationen i nuläget, men den beskrevs som kris för en månad sedan och i slutet av juni var läget akut. I den här artikeln berättas om inställda löner till spelare och ledare samt att klubben behövde få in ungefär en halv miljon innan årsskiftet för att överleva.

Artikeln avslutas med att Christer Björkroth i klubbledningen får frågan om damallsvenskan.

”Det är vår dröm men vi kan inte gå upp med ett negativt kapital. Nu behöver vi allt stöd vi kan hitta. Bara att fler folk kommer till Tingbergsvallen och kollar när vi spelar hjälper oss rejält. Jag hoppas hela Kungsbacka vill stötta oss och damfotbollen.

Vad händer om ni inte får in pengarna?

Jag vågar inte ens tänka på det. Vill det sig illa så är det slutet för KDFF.”

Och i den här artikeln från när tränare Jamal El Moussaoui hoppade av i juli framgår att han hade informerats om att pengarna var slut redan innan seriestart. Vad jag har hört är El Moussaoui långt ifrån den enda som inte fått lön, klubben skall fortfarande ha ganska stora skulder till gamla spelare. Jag har även hört obekräftade uppgifter om att de haft svårt att ta sig till bortamatcher eftersom inga bussbolag har velat köra dem.

I somras kunde man även läsa om klubbens vanskliga läge i en krönika i Kungsbacka-Posten av min tidigare chef och kollega på Borås Tidning, Janne Hansson.

Förra hösten stod jag och pratade med just Hansson på Tingbergsvallen i samband med en Kungsbackamatch. Då kom en man fram som sade sig ha lösningen på klubbens ekonomi. Han och någon kollega hade nämligen skapat ett företag som skulle fixa stora sponsorer åt Kungsbacka och andra klubbar i Västsverige. Men inte heller det tycks ha hjälpt.

Kanske är det istället så att klubben tvingas använda de pengar de kommer att få från EFD till att betala av sina gamla skulder. Därmed får man hoppas att företagen i välmående Kungsbacka kommun öppnar sina plånböcker nu när man för första gången har ett eget lag i högsta fotbollsdivisionen.

Och det gäller nog för klubben att agera snabbt. Det är nu i svallet från avancemangets glädjevågor som det finns som störst möjlighet att jobba ihop en budget. Det är även nu man måste jobba på ett skapa ett intresse bland befolkningen i en kommun som hellre åker till Göteborg för att roa sig än stannar i hemkommunen.

Publikintresset i elitettan har också varit högst begränsat. Kungsbacka har ett snitt på 293 personer i år. Fast faktum är att fler än hälften av åskådarna är från en match, den mot Mallbacken nu i höst som lockade 1 882 till Tingbergsvallen.

På övriga matcher har snittet legat under 150 personer. Bland annat var jag en av 98 betalande åskådare på toppmötet mot Örebro i augusti. Det är alltså uppenbar risk att Kungsbacka kommer att tvingas till en lågbudgetsatsning i högsta serien nästa år.

Men innan dess skall klubben förstås fira sin största framgång hittills. Framför allt gläds man idag med duon Lina Gerhardsson och Mimmi Asperot som tillhört klubben ända sedan grundandet.

Lina Gerhardsson

Mimmi Asperot

Kungsbacka ser ut att få med sig Kif Örebro upp i högsta serien. Addison Steiner gjorde målet när närkingarna vann med 1–0 borta mot Kvarnsveden. Därmed behöver Örebro tre poäng på de tre matcher man har kvar att spela. Och det kommer Kif att klara.

Addison Steiner

I botten tog Ljusdal tre blytunga poäng genom 2–0-seger hemma mot Umeå. Segern tar hälsingarna upp över nedflyttningsstrecket.

Ljusdal kan alltså spela i näst högsta serien även 2019. Det gör nog däremot inte Jitex BK. Det mesta talar nämligen numera för att Mölndalsklubben inte går upp i år heller. Borgeby vann nämligen första kvalmötet med 3–0, vilket innebär brant uppförsbacke för Jitex inför nästa veckas hemmaretur.

Ett avancemang för Borgeby skulle antagligen passa som handen i handsken för FC Rosengård som har efterlyst en klubb i närområdet som man skulle kunna låna ut unga talanger till. Rosengård har ju bland annat ett spännande gäng 02:or som kanske hade mått bra av ett år i elitettan?

I dagens damallsvenska match säkrade Eskilstuna sitt kontrakt i högsta serien. Man vann med 1–0 mot Linköping efter att Sonia Okobi nickat in segermålet på hörna. Därmed ser inte mästarinnorna ut att ta medalj, vilket är något som inte hänt tidigare under damallsvenskans historia.

Nästa uppgift för LFC blir hemmamöte med PSG på onsdag. Det franska storlaget laddade upp för den drabbningen genom att vinna med 3–1 borta mot Metz efter underläge i paus. Storlöftet Marie-Antoinette Katoto gjorde alla tre målen i den andra halvleken – alltså ett tvättäkta hattrick.

Därmed går Katoto upp i skytteligaledning med sju fullträffar. Inte bra för Linköping att PSG:s måldrottning har hittat storformen. Tyvärr har jag inga uppgifter om vilka svenska spelare som fick speltid i PSG i dag.

Tillbaka till Kungsbacka. Kommunens bästa spelare heter Fridolina Rolfö. Hon är dock fortsatt skadad och ingick inte i Bayern Münchens matchtrupp i dag när laget vann med 2–1 mot Hoffenheim.

Till Norge, där suveränerna LSK var riktigt illa ute i dagens semifinal av norska cupen. Laget som vunnit alla 19 matcher i toppserien, och sedan länge är klara mästarinnor, låg under med 3–0 mot Röa i paus. Men LSK reste sig och vann efter straffläggning – eller straffekonk som de säger i vårt västra grannland.

I Italien höll Stephanie Öhrström nollan när Fiorentina vann den italienska supercupfinalen med 1–0 mot Juventus. Ilaria Mauro gjorde matchens enda mål.

Ilaria Mauro

Slutligen en fråga apropå inget. Någon som vet vad som hände med Wang Fei som ju LB07 värvade i somras?

Lite av varje inför en spännande helg

Vi står inför en spännande helg i damallsvenskan. Men innan jag dyker ner i vår inhemska fotboll blir det några ord om det pågående VM-kvalet.

I nuläget är 15 av 24 VM-nationer klara. Natten mot måndag får vi två till, och natten mot torsdag ytterligare ett. Med allra största sannolikhet heter de nationer som kvalar in natten mot måndag USA och Kanada.

De lagen är precis så överlägsna i det Nordamerikanska mästerskapet som man kunde förvänta sig. USA har 18–0 på sin tre matcher och Kanada har 17–1.

För Kanada gjorde för övrigt Christine Sinclair i natt sitt 175:e landslagsmål. Därmed har den fantastiska kanadensiskan nio mål upp till att tangera Abby Wambach:s världsrekord. Om inte 35-åriga Sinclair drabbas av någon allvarlig skada bör hon ta över rekordet under nästa år.

Sinclairs mål nummer 175 kom när Costa Rica besegrades med 3–1, vilket gör att Las Ticas är borta från nästa års VM-slutspel. Faktum är att nattens resultat var sådana att Costa Rica inte hade tagit en semifinalplats ens om de fått kryss mot Jamaica i början av veckan.

Nu blir det USA–Jamaica och Kanada–Panama i semifinalerna. Vinnarna tar varsin VM-plats. Det gör även vinnaren av nästa veckas bronsmatch. Dessutom får förloraren ytterligare en chans via playoff mot Argentina i november.

Således har nu Panama och Jamaica tre chanser vardera att kvala in till VM. Samtidigt som det är kul att damfotbollen breddas och man gillar skrällag, så känns det väldigt tråkigt att nationer som just Panama och Jamaica skall gå vidare på Mexikos och Costa Ricas bekostnad.

För kollar man Panamas världsranking noteras att det här är ett landslag som bara återuppstår var fjärde år till de olika VM-kvalen. Mellan kvalen skiter Panama fullständigt i damfotboll. Samma sak gäller Jamaica. På så sätt hade det varit betydligt mycket bättre för damfotbollen att länder som faktiskt bryr sig, som Mexiko och Costa Rica hade fått spela VM.

Men vi får väl hoppas att den här chansen innebär att förbunden i Panama och Jamaica börjar bry sig om sina damlandslag.

Emma Berglund

Därmed är det dags att kolla lite på vad som väntar inom helgens klubbfotboll. Jag börjar i Frankrike, för i eftermiddag kom Radiosporten med den trevliga nyheten att Emma Berglund är uttagen i PSG:s matchtrupp till lördagens bortamöte med Metz.

Helgens match i D1 Feminine är annars söndagens match mellan Lyon och Montpellier – en match som är svensklagets allra sista chans att rädda säsongen.

I engelska WSL är det ett spännande svenskmöte och tillika Londonderby mellan Chelsea och serieledande Arsenal. Det är en match Chelsea absolut inte för förlora om de skall hänga med The Gunners i tabelltoppen.

I Tyskland kändes det lite som att luften gick ur Frauen-Bundesliga när Wolfsburg vann med 6–0 mot Bayern München i förra omgången. Wolfsburg och Freiburg har för övrigt inte släppt in mål ännu efter tre omgångar.

På söndag skall Nilla Fischer:s lag till Bremen för att möta Werder, medan tabelltvåan Freiburg tar emot Duisburg.

Luften har däremot inte på något sätt gått ur damallsvenskan, utan där lever ju spänningen i högsta grad både i toppen och botten.

Om vi börjar i botten är det söndagens möte mellan Djurgården och Vittsjö som är helgens riktiga ångestmöte. En match som känns öppen. Historiskt sett har Vittsjö 3–1 i inbördes segrar, men alla skånskornas viktorior har tagits på hemmaplan. På stadion har Vittsjö ännu så länge inga segrar.

Övriga bottenlag ställs mot topplag. LB07 skall till Kristianstad medan Hammarby skall till Malmö. LB har vaknat i elfte timman, men behöver sannolikt vinna två matcher till. I Kristianstad slår man ur underläge, Malmöklubben har inte vunnit mot KDFF någon gång i damallsvenskan, och hemmalaget har också varit formstarkt på sistone.

Hammarby är självklart inte heller favoriter mot Rosengård. Men jag tror ändå att det här är en match Malmöklubben är lite rädd för. Bajen har ju nämligen vunnit lagens tre senaste möten, alla med uddamålet. Hammarby har således varit Rosengårds så kallade boogieteam de senaste åren.

Och då Rosengårds match startar efter att Piteå har spelat klart i Kalmar kan pressen vara tung på hemmaspelarnas axlar.

För Piteå skall ju bara vinna på Gröndals IP. Och just det är väl det enda svåra med den här matchen, att alla förväntar sig att serieledarna skall åka till Småland och hämta tre enkla poäng.

Däremot är det väl ingen som tror att Göteborg bara kan åka till Småland och hämta hem en trea. Växjö är ju en betydligt mycket trixigare motståndare än Kalmar. Växjö är även ett väldigt ojämnt och svårtippat lag. Men eftersom de gjorde en svag insats senast är det väl inte omöjligt att Anna Anvegård med lagkamrater kommer att tvinga Göteborg att prestera på sin absoluta topp om Göteborgs guldhopp skall leva in i nästa vecka.

Lördagens enda damallsvenska match, Linköping–Eskilstuna, är så nära ett mittenmöte man kan komma i vår högsta serie. Det skriver jag trots att jag ju räknade in United i bottenstriden efter förra omgången. Då skrev jag att en poäng till kan räcka och att tre garanterat räcker.

De tre poängen kan komma på Linköping Arena. Där vann United i fjol med förkrossande 6–0. Jag skulle inte tippa på sådana siffror under lördagen, men bortaseger känns inte omöjligt. LFC kommer ju till spel utan ordinarie målvakten Stephanie Labbé, som ju är med Kanadas landslag, och korsbandsskadade Johanna Rasmussen.

På nyhetsfronten har mittbacken Taylor Leach förlängt sitt kontrakt med Göteborg så att det löper över säsongen 2019. En annan mittback som har förlängt sitt kontrakt är Glodis Perla Viggosdottir som blir kvar i Rosengård även över säsongen 2020.

En annan aktuell damallsvensk nyhet, fast med elitettantouch, är att Kalmar givit duon Martin Sjöstrand och Joakim Lindén Johansson uppdraget att leda laget tillbaka till högsta serien.

Under lördagen kan Kungsbacka DFF uppnå damallsvensk status. Det gör halläningarna om de tar poäng borta mot Västerås BK30 eller om Kvarnsveden tappar poäng i helgens toppmöte, hemma mot Kif Örebro. Det är för övrigt en match Kvarnsveden bara måste vinna om de skall ha kvar en rimlig chans att kunna återvända till damallsvenskan direkt.

Slutligen drar kvalet till elitettan igång i helgen. Under lördagen spelar Borgeby–Jitex och på söndag är det första mötena mellan Rössö–BP och Bollstanäs–Morön. Må bästa lag vinna. Fast egentligen tycker jag att det här kvalet inte borde finnas. Jag tycker att seriesegrare skall gå upp en division.

Det hindrar inte att jag håller en extra tumme för Jitex. Inte för att jag har något emot Borgeby, utan för att det är tredje året i rad som Mölndalsklubben har vunnit sin division I-serie. Det vore verkligen grymt om de inte går upp i år heller.

Tre debutanter i Gerhardssons oktobertrupp

Julia Zigiotti Olme

Peter Gerhardsson har just tagit ut 24 spelare till landskamperna mot Norge och Italien. Bland de 24 finns tre spelare som inte har debuterat i A-landslaget i form av målvakten Cajsa Andersson samt anfallarna Nina Jakobsson och Julia Zigiotti Olme.

Jämfört med förra truppen är även Nathalie Björn ny. Hon har inte varit med på ett tag, men spelade två landskamper i oktober 2016, och ingick också i Gerhardssons allra första trupp i fjol.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter (3):
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Cajsa Andersson

Här är Jennifer Falk petad. Det känns ju rimligt då hon inte har spelat med Göteborg på ett tag. Gerhardsson valde som vanligt att stanna upp lite extra vid några spelare i sin genomgång. Andersson var en av dem, och henne beskrev han som en målvakt som är duktig med fötterna och som det känns läge att testa i de här två matcherna.

Backar (8):
Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Tove Almqvist och Nathalie Björn

När det gäller Björn beskrevs hon som en spelare som ibland är höger innerback, ibland högerback, alltså användbar på många positioner. Men framför allt lyfte Gerhardsson fram hennes ledaregenskaper och bedömde henne som mycket intressant.

Noterbart bland backarna är att Gerhardsson valde att ta ut Oskarsson och inte Jessica Samuelsson. Förbundskaptenen fick en fråga om Samuelsson, och svarade så här:

”Jessica är på gång och hon är uttagningsbar. Hon spelade 90 minuter i cupen i helgen, och skulle kunna vara med. Men hon har varit borta ett år, och vi vill gärna att hon skall komma lite mer i fas. Får hon lite mer speltid i Arsenal är hon högaktuell till nästa samling.”

Jämfört med förra samlingen saknas Amanda Ilestedt och extrainkallade Sandra Adolfsson. Potsdambacken är skadad, men ligger enligt Gerhardsson väl framme i sin rehab och skall förhoppningsvis vara aktuell till nästa samling. Adolfsson nämndes aldrig, men är väl helt enkelt petad.

Julia Karlernäs

Mittfältare:
Caroline Seger, Julia Roddar, Elin Rubensson, Julia Karlernäs, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Här är Hanna Folkesson petad. Gerhardsson berättade att han hade förklarat för henne att han vill titta på lite andra spelare. Men han konstaterade att Folkesson är högaktuell framöver igen.

Personligen tror jag att Folkesson måste höja sig ett par snäpp om hon skall ta tillbaka sin landslagsplats. Hon måste nog bli lite mer av en poängspelare. Som jag ser det står Karlernäs klart före i nuläget, och jag håller även Ellen Lövqvist som en mer intressant innermittfältare.

Nina Jakobsson

Forwards:
Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Sofia Jakobsson, Nina Jakobsson, Kosovare Asllani, Anna Anvegård och Julia Zigiotti Olme.

Liksom Cajsa Andersson är Zigiotti Olme helt ny i A-landslagssammanhang. Gerhardsson konstaterade att hon i Göteborg har fått en roll som passar bra även för landslaget. Den 20-åriga Stockholmstjejen (fostrad i Bollstanäs) beskrevs som spelskicklig, snabb, men också – som väldigt hårt jobbande i defensiven.

Att få in den typen av spelare är nog otroligt viktigt inför nästa års VM-slutspel. Gerhardsson uttryckte det inte så, men konstaterade att det som har fungerat bäst under det dryga år han har varit ansvarig har varit försvarsspelet.

Han poängterade att landslaget mest har tränat anfallsspel, hur man vill att bollen skall gå. Eftersom man inte har haft mycket tid till större spel på samlingarna har det blivit mycket taktisk träning, både offensivt och defensivt.

När det gäller försvarsspelet sa han så här:

”Vi har inte tränat så mycket på det, men vi har pratat väldigt mycket om vår attityd i försvarsspelet. Om att ha en vilja att vinna bollen över hela planen. Det är inte alltid man kan göra det, och då gäller det att springa hemåt så fort som möjligt.”

Det var även tydligt att Gerhardsson inte är helt nöjd med hur hans landslag klarar anfallsspelet. Han pratade framför allt om att det finns saker man vill förbättra när det gäller passningsspelet.

”Vi behöver ett tydligare och bättre passningsspel, här har vi en bit kvar om vi skall bli en nation som kan konkurrera ordentligt i mästerskap.”

Två spelare som skulle kunna få roller här är Anvegård och Nina Jakobsson. I sin genomgång stannade Gerhardsson upp vid de båda, och när det gäller Jakobsson ville han se henne i lite mer i matchsituationer. Det kändes klart att hon kommer att få debutera i oktober.

Anna Anvegård

Klart var det också att han hade tänkt sig att Anvegård skulle ha spelat mer under senaste samlingen, men att sjukdom ställde till det. Växjöforwarden beskrevs som en mycket intressant framtidsspelare som har ett stort spel i sig. När jag träffade Gerhardsson före förra trupputtagningen var min känsla att förbundskaptenen tror stenhårt på Anvegård.

Ut från förra truppen har skadade Fridolina Rolfö gått. Det lät som att det kommer att ta några veckor innan Bayern Münchenforwarden är tillbaka i spel.

När Gerhardsson beskrev den fas hans landslag är inne i liknade han det vid ett klubblag i mars, alltså att man ännu är en bit ifrån den nivå man vill nå. Han var därmed nöjd med att han nu får tid att jobba med laget fram till VM. Under den perioden blir det nio–tio träningslandskamper, varav alltså tre i höst. Klart var även att man kommer att spela Algarve cup, vilket innebär ytterligare fyra matcher. Vilka övriga motståndare blir lär avgöras efter VM-lottningen den 8 december.

På presskonferensen lade Gerhardsson upp en bild på det ordspråk som Robert Broberg skapat, möjligen som en tolkning av Karin Boye:s dikt ”I rörelse”.

”Målet är ingenting, vägen är allt”

Sannolikt är de flesta av de spelare som kommer att vara med på vägen mot VM redan nämnda i det här inlägget. Några bubblare finns i Loreta Kullashi, Hilda CarlénEmma Berglund och Johanna Rytting Kaneryd. Emilia Brodin, Emma Holmgren och Marija Banusic är ytterligare tre namn som skulle kunna komma att dyka upp i diskussionen.

Slutligen handlade en fråga på presskonferensen om utökning av damallsvenskan, något jag personligen är positiv till. Det visade sig att även Gerhardsson gärna hade sett fler lag i vår högsta serie. Han konstaterade att elitettan har 14 lag medan damallsvenskan bara har tolv, och sa:

”Det här är inte mitt bord, men jag tror att det finns läge att spela fler matcher än man gör nu.”

 

Schelin tackar för sig – och vi tackar för allt

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lotta Schelin tvingas lägga av med fotbollen. Tidernas svenska skyttedrottning förlorade kampen mot huvudvärken. Det berättas på den presskonferens som just nu pågår på Gamla Ullevi.

Schelin har förklarat att hon har fått instruktioner från läkare att det är omöjligt att fortsätta.

”Risken är för stor att gå ut på planen igen. Det senaste halvåret har jag bara låtit det ta tid och sjunka in.”

Därmed är det dags att både hylla och tacka en av svensk damfotbolls riktigt stora. För i konkurrens med Pia Sundhage är ju Schelin den största personligheten svensk damfotboll har haft.

Schelins meritlista är verkligen både lång och imponerande. I min beskrivning av henne här på bloggen har jag med följande punkter:

* OS-silver 2016
* VM-brons 2011
* EM-brons 2005 och 2013.
* A-landslagsdebut 16 mars 2004. Kom upp i 185 A-landskamper, och gjorde 88 mål (rekord).
* Mästerskapsspelare även OS 2004, 2008 och 2012, VM 2007 och 2015 samt EM 2009 och 2017.
* Vann Champions League med Olympique Lyonnais såväl 2011, 2012 som 2016, har dessutom andraplatser 2010 och 2013.
* Diamantbollen 2006, 2011, 2012, 2013 och 2014.
* Togs ut i Världslaget 2011.
* Var 2011, 2013 och 2014 en av tio spelare som nominerades till Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare.
* Trea i Uefas pris om bästa spelaren i Europa 2013.
* Fransk mästarinna med Lyon 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016.
* Utnämnd till franska ligans bästa spelare 2013.
* Skyttedrottning i EM 2013.
* Damallsvensk skyttedrottning 2006 och 2007.
* Skyttedrottning i franska ligan 2012/13 och 2014/15. Som bäst 34 mål (2014/15).
* Totalt 223 mål för Lyon (rekord).

Våren 2016 rankades Schelin på tionde plats på en lista över världens genom tiderna bästa damfotbollsspelare av ansedda franska fotbollstidningen France Football. Riktigt så högt håller jag dock inte henne, i en ranking från 2014 av Sveriges bästa spelare genom tiderna placerade jag Schelin just utanför pallen.

Som jag ser det var Lotta Schelin på sin absoluta topp i VM 2011. Där riktigt lyste det om henne både på och vid sedan av planen. Hon bar det svenska laget på sina axlar fram till brons, och jag minns att hon i tysk media omnämndes som hela VM-turneringens älskling.

Det var ju just under VM 2011 som den här bloggen startades på Borås Tidnings hemsida, och jag skulle säga att Schelin var en stor anledning till att jag drev vidare bloggen på egen hand efter mästerskapet. Jag tyckte helt enkelt att fantastiska Schelin fick för lite uppmärksamhet i Sverige för sina insatser i Lyon, och valde att blogga vidare för att följa våra utlandsproffs i allmänhet och Schelin i synnerhet.

Schelin höll högsta världsklass även under 2012, och hon vann skytteligan i EM 2013. Men där kände jag att hon började tappa lite i slagstyrka.

På senare år ifrågasatte jag ganska ofta om hon verkligen skulle vara självskriven i landslaget. Min syn på de sista åren av Schelins karriär sammanfattas väl i det inlägg jag skrev efter hennes sista Champions Leagueseger, en match där hon klev fram och hur säkert som helst satte en straff i ett mycket pressat läge:

”Ni som följer den här bloggen vet att det var ett tag sedan jag höjde Schelin till skyarna. Ni vet att jag flera gånger har påtalat hur utvecklingen har hunnit ikapp och till viss del även förbi henne.

Det har bland annat lett till att hon, som tidigare varit både lagets affischnamn och superstjärna, under sitt åttonde och sista år i Lyon har placerats på bänken i flera viktiga matcher. Även i torsdagens Champions Leaguefinal valde tränare Gerard Precheur elva andra spelare före Schelin.”

Och

”När jag har ifrågasatt Schelin har det varit fotbollstaktiska eller fotbollstekniska saker. När det gäller personligheten finns det inte mycket att kritisera. … Tvärtom är det svårt att hitta några andra idrottare med stjärnstatus som är så trevliga och tillmötesgående som Lotta Schelin. Hon är verkligen en fantastisk förebild.

Om ni inte förstår vad jag menar så titta på det här klippet från när Schelin tröstar sin före detta lagkamrat Elise Bussaglia, som missade sin straff. Det är bara stora vinnare och stora människor som gör så.”

Lotta Schelin var en stor fotbollsspelare och är en stor människa. Hennes smittande leende är redan saknat på landslagssamlingarna. Förhoppningsvis kommer hon att kunna göra starka intryck på andra arenor framöver.

För nu har hon alltså satt punkt för spelarkarriären. Hon var värd ett roligare avslut, men tyvärr kan man ju inte alltid styra över hälsan.

Därmed återstår bara att sända ett stort tack för allt spelaren L8 Schein gjort för svensk damfotboll.

Historisk Zamanian och bilder av Kungsbacka–Örebro

I kväll tog sig Frankrike och Göteborgsspelaren Annahita Zamanian till semifinal i U20-VM. Men besegrade Nordkorea med 1–0 i reprisen på 2016 års U20-VM-final.

Zamanian spelade hela matchen och hade en gyllene chans att punktera matchen i den andra halvleken. Men hennes skott täcktes.

Så vitt jag förstår är Zamanian den första svenskfostrade spelaren någonsin att nå semifinal i U20-VM. Hon har Qviding som moderklubb och har via Jitex och Göteborgs DFF hamnat i Kopparbergs Göteborg FC.

Den franska kvartsfinalsegern var rättvis, då laget totalt ägde den första halvleken i en ganska chansfattig match. Segermålet kom på en rätt billig straff, och min uppfattning är nog att värdnationen i alla fall inte missgynnades av domarinsatsen.

Men som sagt, totalt sett var ändå den franska segern i sin ordning, sett till matchbild. I dagens andra kvartsfinal vann Spanien med 2–1 mot Nigeria.

Därmed blir den första semifinalen en repris på fjolårets final i U19-EM, alltså Frankrike–Spanien. Då vann spanjorskorna, nu känns det rätt öppet. Båda lagen har imponerat så här långt i turneringen.

Det är ju för övrigt verkligen Europas turnering. Bland de sex lag som är kvar finns alla Europas fem representanter. I morgon spelar England–Nederländerna (16.00 på Eurosport 2) och Tyskland–Japan (19.30 på Eurosport 1).

I övrigt har det varit några dagar där det varit lugnt på nyhetsfronten. En sen damallsvensk övergång har vi fått ta del av. Det är Djurgården som säkrar upp på målvaktssidan genom att värva Jen Pelley från Älta.

Flera länder har ju sina sommarfönster öppna, så det sker fortfarande en del internationella övergångar. De senaste dagarna är nog Stabaeks värvning av Ingvild Isaksen från Juventus den mest intressanta.

I morgon (sänds 14.00 på Uefas hemsida) lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Vi får alltså veta vilka som Rosengård och Linköping stöter på senare i höst. Den största sportsliga nitlotten är spanska mästarinnorna Atletico Madrid, medan litauiska Gintra känns som bästa möjliga lottning ur såväl sportslig som ekonomisk synvinkel.

I övrigt hade jag med mig kameran till Kungsbacka i lördags. Här är mina bilder därifrån. Först som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ni som prenumererar på bloggen har sannolikt redan sett de här bilderna. Jag råkade publicera dem redan i går kväll. Så för er är det här en repris. Men här kommer även bilderna som mosaik:

Bilder från Valhalla

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag har det varit nyhetstorka i damfotbollsvärlden. Det som har hänt är att kvalet till Champions League har dragit igång.

Såvitt jag vet har ingen svensk spelare varit i aktion, isländska Thor/KA:s Johanna Henriksson satt nämligen på bänken när laget inledde sitt gruppspel med 2–0-seger mot nordirländska Linfield.

I övrigt noteras att Cecilie Pedersen räddade norska Avaldsnes genom att sätta segermålet till 3–2 i slutminuterna mot Portugals mästarlag Sporting. Portugisiskorna tog ledningen med 2–1 i början av den andra halvleken, men norskorna lyckades alltså vända. Avaldsnes två första mål gjordes av två spelare som tidigare varit i damallsvenskan, nämligen Gaelle Enganamouit och Maruscha Waldus.

Alla tisdagens resultat finns här.

Det här blir ett kort inlägg, eller kanske snarare ett inlägg med kort. För här är de bilder jag knäppte på Valhalla i söndags. Ovan finns de som bildspel, och här nedan som mosaik: