Etikettarkiv: Fridolina Rolfö

Guide till påskhelgens höjdare

Publicerad den av
7

Under påskaftonen har den italienska ligan avgjorts. Och där fick vi alltså en svensk guldhjältinna.

Påskens stora damfotbollsdag är dock påskdagen. Då spelas två mycket intressanta matcher i damallsvenskan. Men då spelas framför allt två andra matcher med svenskintresse – de första mötena av Champions Leagues semifinaler.

Självklart börjar jag min framåtblick med en guide till de båda godbitarna. Och som vanligt gäller tipset dubbelmötet:

17.00: Olympique Lyonnais–Chelsea

Tips: 92–8
Tv/Stream: Sänds i Chelseas app.

Här är Lyon superfavoriter. Laget har visat grym form på sistone och har den senaste månaden mosat både Wolfsburg (6–3 över två matcher) och PSG (5–0 i seriefinalen).

Det franska storlaget har en högst realistisk chans att ta hem en trippel i år; ligan, cupen och Champions League. Den här säsongen har man spridit ut sitt målskytte på fler spelare än de senaste åren. I ligan ser toppen av den interna skytteligan ut så här:

1) Ada Stolsmo Hegerberg 19
2) Eugenie Le Sommer 12
3) Dzsenifer Marozsan 10
4) Amel Majri 9
5) Wendie Renard 7

Intressant, och imponerande att backarna Majri och Renard alltså totalt har gjort 16 mål. Noterbart också att just vänsterback Majri leder den interna skytteligan i Champions League med fyra mål och ett assist. Hegerberg är två med fyra mål.

Det troliga är att Lyon vinner med ett par måls marginal på hemmaplan, och sedan kan åka till London och ligga på kontring.

För Chelsea är Champions League sista chansen att rädda en säsong där laget bara kommit nära. Man åkte ut i semifinal mot Manchester City i ligacupen, man åkte nyligen ut i semifinal mot Manchester City även i FA-cupen och man förstörde sina chanser i ligan redan tidigt i höstas. Chanserna att ta sig till höstens Champions League via ligan är borta sedan några veckor tillbaka.

Det troliga är alltså att man även faller i semifinal i Champions League. För att man skall kunna skrälla mot Lyon krävs att alla Chelseaspelare presterar på sitt absoluta max i båda matcherna. Då måste målvakten storspela och forwards vara kliniska när chanserna dyker upp.

Målvakt är sannolikt tyska Ann-Katrin Berger. Tyskan har varit förstamålvakt på sistone, vilket förvånat mig. Jag tycker att Hedvig Lindahl är Chelseas klart mest pålitliga målvakt. Berger kastade ju in en boll i eget mål i kvartsfinalen mot PSG. Ett sådant grovt misstag har jag inte sett Lindahl göra på flera år.

Men vad jag kan se har inte Lindahl vaktat Chelseas mål sedan den 10 februari. Det verkar ju ganska klart att Londonklubben inte tänker satsa på svenskan, och därmed har satt henne på bänken.

Däremot talar det mesta för att både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelar från start. Eriksson nämns av många som Chelseas genomgående bästa spelare den här säsongen.

18.00 Bayern München–FC Barcelona

Tips: 52–48
Tv/Stream: Sänds av Barca på Youtube.

Om Lyon är megafavorit i den första semifinalen känns det betydligt mycket mer ovisst i den andra. Normalt skall Bayern München vara en nivå vassare än Barcelona.

Men Bayerns har vacklat ganska rejält den senaste tiden. Samtidigt som Fridolina Rolfö varit i grym målform har laget gjort rätt svaga resultat. Man fick ju exempelvis bara 1–1 borta mot Slavia Prag.

Och i de tre senaste matcherna har det blivit 0–4 mot Wolfsburg i cupen samt kryss både mot Essen och Sand i ligan. Inga klockrena resultat att ta med sig in i en semifinal mot ett formstarkt Barca.

Sedan folkfesten borta mot Atletico Madrid den 17 mars har Barca radat upp sju raka segrar och målskillnaden 23–0.

Trots att man har skickliga spelare som Patri Guijarro och Asisat Oshoala på skadelistan känns sannolikheten att ett spansk lag skall nå final som större än någonsin tidigare.

Toni Duggan resonerade lite kring det på dagens presskonferens:

Som hon säger väntar en retur inför minst 10 000 åskådare i Barcelona. Och Barca har visat att man lyfter sig när man spelar inför storpublik. Det är alltså sannolikt bäst för Bayern att skaffa sig en bra ledning redan i morgon. Helst skall förstår även det tyska storlaget hålla nollan på hemmaplan.

Hos Barca är Duggan en av nyckelspelarna. Lieke Martens är en annan. Inför matchen har just Duggan och Kheira Hamraoui gjort en genomgång av truppen, där de parat ihop alla spelare med lämpliga emojis.

En annan Barcaspelare är den nederländska mittbacken Stefanie van der Gragt. Hon har tidigare spelat just i Bayern München, och går här igenom sina gamla lagkompisar, och tippar även Bayerns startelva i morgondagens match:

Inför semifinalerna leder Pernille Harder skytteligan i turneringen med sex mål och ett mål. De bästa målskyttarna av de som är kvar i turneringen är Chelseas Fran Kirby med fem mål och tre assist, samt nämnda Lyonduon Majri och Hegerberg med fyra. På tre mål står bland annat Duggan, Bayerns nederländska duo Lineth Beerensteyn och Jill Roord samt Chelseas Drew Spence. Där finns även Linköpings Frida Maanum.

I övrigt under påskdagen kan Arsenal ta ett mycket stort steg mot ligatiteln i England. Vid vinst mot Everton leder Arsenal ligan med fyra poängs marginal inför de två sista omgångarna.

Och så var det de två hyperintressanta matcherna i damallsvenskan. Först tar Göteborg emot Eskilstuna klockan 15.00. Göteborg skall visa att man motsvarar de många guldtipsen, och Eskilstuna skall försöka ta revansch på den oturliga förlusten senast mot Rosengård.

Göteborg är favorit, men Eskilstuna kändes rätt stabilt i defensiven senast. Så det här blir ett spännande test på göteborgarnas offensiv.

En timme senare startar omgångens allra mest spännande match. Det är Skånederby mellan två av mina tänkbara guldlag; Rosengård och Kristianstad. När lagen möttes just på Malmö IP i Svenska cupens gruppspel vann Kristianstad med 2–2. Nu vill Rosengård självklart ha revansch.

Tränare Jonas Eidevall säger att det är helt upp till hans eget lag om det blir vinst eller inte. Kanske är det så. Kanske inte. Det känns som att årets upplaga av Kristianstad kan ha tillräcklig anfallskraft för att kunna ställa till det för alla lag. Så även ifall Rosengård får räknas som favoriter hade jag garderat upp den här matchen.

För övrigt gillar jag att Rosengård gör ett klipp med en minuts uppsnack. Det är precis lagom. Sådana vill man gärna se fler, även från andra klubbar.

På annandagen rullar den andra omgången vidare. Då spelas matcherna Växjö–Piteå, Vittsjö–Kungsbacka, LB07–Kif Örebro samt Djurgården–Linköping. Då får vi se om Växjös genomklappning i onsdags var en tillfällighet och om Vittsjö har kapacitet att bli ett skrällag i årets serie. Då får vi även se något som känns som en tidig måstematch för LB07.

Avslutningsvis blir det en mycket intressant match mellan Djurgården och Linköping. Djurgården behöver poäng för att komma in i serien, och vi får se om LFC kan fortsätta vara lika effektivt som i premiären.

Utöver de damallsvenska matcherna spelas det tre i elitettan på annandagen. En av matcherna är Stockholmsderbyt mellan AIK och Hammarby. En match som känns som en tidig toppmatch.

Första omgången i sammanfattning

Publicerad den av
28

Tio av tolv lag har visat upp sig i damallsvenskan. Och ännu så länge känner jag mig hyfsat nöjd med det tips jag presenterade i fredags.

Jag tänkte gå igenom lagen match för match. Jag var på plats i Varberg i går på matchen Kungsbacka–Göteborg. Utöver att jag känner mig nöjd med att ha Göteborg i toppen och Kungsbacka i botten var det så stor klasskillnad att det var svårt att dra några slutsatser kring något av lagen.

I Göteborg noterades återigen att norska Vilde Böe Risa är ett kanonförvärv. När jag satt på Påskbergsvallen funderade jag lite över om hon är damallsvenskans bästa defensiva mittfältare. Och jag kom fram till att hon sannolikt är det. I varje fall vad gäller passningsspelet, där hon slår ovanligt många bollar framåt för den positionen. Hennes defensiva egenskaper ser också ut att vara bra, men där har hon inte testats speciellt mycket ännu i de matcher som jag sett. Så där vill jag vänta lite med omdömet.

Kungsbacka inledde piggt i fem–sex minuter. Men det var också det laget hade. Man tappade ofta bollen centralt, och åkte på farliga omställningar. Och riktigt oroande för Kungsbacka vara att det blev kaos i lagets straffområde på nästan alla Göteborgs fasta situationer. Och Göteborg är långt ifrån det bästa laget i damallsvenskan på fasta.

Jag räknade till 0–14 i målchanser. Officiellt blev det 1–10 i avslut. Och här är det tyvärr läge för en avstickare från själva matchen.

En avstickare om just den officiella statistiken. I fjol slutade man att räkna skott eller nickar som gick utanför som avslut. Jag har tidigare i vår till min glädje noterat att avslut utanför har återinförts i herrallsvenskan och i herrarnas superetta.

Men i damallsvenskan är det tydligen inte att räkna som avslut när Rebecka Blomqvist är fri och placerar bollen några centimeter utanför ena stolpen. Jag noterade i dag att det inte heller är att räkna som avslut när Eskilstuna har ett skott som räddas vid mållinjen av en Rosengårdsback. Regeln verkar vara att det bara räknas som avslut mot mål om målvakten räddar. Absurt.

Saken var den att jag kände mig övertygad om att Kungsbackas utmärkta målvakt Moa Öhman hade räddat betydligt fler än fyra skott i matchen. Göteborgs tio avslut är nämligen fördelade på tre mål, tre ramträffar och just fyra räddningar.

När jag jämförde med mina anteckningar saknades en handfull räddningar från Öhman. Bland annat hade två frilägesräddningar mot nämnda Rebecka Blomqvist bara bokförts som hörna. Tydligen får inte målvakten räddning om den styr ut bollen till hörna… Synd om Moa Öhman som borde fått betydligt bättre statistik.

I grunden är ju inte den här statistiken så viktig. Det är ju egentligen bara antalet mål som är relevant. Men när det ändå sitter folk på alla matcher och bokför de här sakerna hade det ju varit kul om det hade gjorts korrekt.

Nu blir ju tyvärr den damallsvenska statistiken totalt irrelevant. Jag har ju som bekant många gånger påtalat att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt. I fjol vanns det officiella skämtet av Olivia Schough på tio målpassningar. Fast det var som sagt ett skämt.

Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.

Tråkigt.

Vidare till dagens matcher. Först ut var Eskilstuna–Rosengård. Där har jag ju tippat Eskilstuna på nionde plats och Rosengård på andra. Om jag var nöjd med mitt tips i lördagens match fanns det större skäl till fundering efter den här.

Där startade Rosengård med troliga VM-spelare som Fiona Brown och Lisa Marie Utland på bänken, men med 16-åriga Hanna Bennison från start. Kul.

Hanna Bennison

Av klippet ovan kan man tro att det var en enahanda match, där allt handlade om Rosengård. Så upplevde jag det inte. I en chansfattig första halvlek skapade Rosengård lite oreda i Eskilstunas straffområde några gånger, men gästerna kom inte till något riktigt farligt avslut.

Eskilstuna var stabilt och absolut inte ofarligt i sina omställningar. I minut 61 prickade nyförvärvet Halimatu Ayinde ribbans underkant, och i minut 68:e hade Loreta Kullashi ett skott som nickades bort på mållinjen.

Däremellan fick vi se omgångens näst största domartavla. För i den 66:e minuten skulle Rosengård förstås ha haft straff när Iva Landeka slog ett inlägg in i Eskilstunas straffområde. Där sträckte Matilda Plan snyggt ut armen och tog emot bollen med den. Svagt att ingen av domarna såg det. Av reaktionerna att döma såg däremot alla Rosengårdsspelare Plans handpåläggning.

I 85 minuter kändes ändå oavgjort som ett helt rimligt resultat. Rosengård fick till ett avgörande. Segermålet gjordes i 90:e minuten av Nathalie Björn, som distinkt utnyttjade en målvaktstavla från Emelie Lundberg.

På ett högerinlägg missade hemmamålvakten sin utboxning, och bollen damp ner vid straffpunkten, precis framför Björn.

I det läget tyckte man synd om Eskilstuna, som hade visade kvalitet, och som sagt inte var oförtjänt av en poäng. Man spelade 5–4–1 med Loreta Kullashi högst upp. Ayinde och Felicia Karlsson kom med fart bakifrån, och gjorde att hemmalaget kändes vasst. Det såg helt klart ut att finnas potential i United för en bättre slutplacering än den nionde.

För Rosengårds del var själva segern det största styrkebeskedet. Det kännetecknar ju ett topplag att man kan vinna även när man inte har en hundraprocentig dag. För spelmässigt kändes det inte som något guldspel.

I Kristianstad var LB07 på besök. Och båda lagen visade ungefär den kvalitet jag hade förväntat mig.

Jag har kikat lite på alla matcher utom den här. Det var ju 2–0 redan efter några minuter, så det kändes inte meningsfullt.

Men klippet med höjdpunkter visar att KDFF är ett topplag, och att LB07 måste upp flera klasser om man skall kunna hålla sig kvar i högsta serien.

Till Piteå, där Djurgården var på besök. Där var hemmalaget det klart bättre laget, även om det som vanligt i Piteås matcher bara blev en uddamålsseger.

Segermålet tyckte Nina Jakobsson in från nära håll, fint framnickad av comebackande Josefin Johansson.

De sista 25 minuterna hade jag problem med sändningen på damallsvenskan.tv, men av klippet ovan ser det ju ändå ut som att Djurgården klarade av att flytta upp spelet och få till en slutforcering.

Bland det sista jag hann se innan bilden började hacka var omgångens domarmiss – kanske till och med en kandidat till en av årets grövsta missar.

För hur kan man undvika att blåsa straff efter 59.30, när Djurgårdens målvakt Jennifer Pelley fullständigt kör över Julia Karlernäs. Pelley rammar Karlernäs med hög fart, och slår henne samtidigt i huvudet. Personligen tycker jag att det dessutom nog borde ha varit rött kort. Det är farligt att boxa motståndare i huvudet.

Den här situationen är extra intressant eftersom målvakter faktiskt väldigt ofta tillåts boxa motståndare i huvudet utan åtgärd. Är målvakter sena längs marken, och träffar en motståndares fot blir det nästan alltid straff.

Men de betydligt mycket farligare situationer när målvakterna är för sena i luftrummet och slår motståndarna i huvudet blir det faktiskt väldigt sällan straff. Så sällan att inte ens tv-kommentatorn reagerade över den solklara straffen. Han sa bara:

”Det är en ganska misstajmad situation från Pelley.”

Sammanfattingsvis så imponerade Piteå, och visade att man inte tänker ge ifrån sig Kronprinsessan Victorias pokal utan kamp. Även Djurgården visade kvalitet. Kul förresten att se Malin Diaz tillbaka i damallsvenskan igen. Det var ett tag sedan.

Dagens sista match var den mellan de två lag som jag tippat skall bli seriens positiva överraskningar, Kif Örebro och Vittsjö GIK.

På Behrn Arena visade Kif Örebro direkt att man inte kommer att bli något stryklag i den här serien. Precis som när jag såg dem mot Göteborg var laget stabilt i defensiven, och så har de sina fyra snabba nordamerikanskor framåt.

Kvartetten Kayla Braffet, Heather Williams, Addison Steiner och Jenna Hellstrom satte rejäl skräck i Vittsjös försvar. Det var också Williams som gjorde segermålet efter att Sandra Adolfsson misslyckats med att rensa bort ett inspel från Hellstrom.

Kif Örebro kommer att vara ett otäckt lag att möta för alla motståndare. Så där är jag nöjd med min ”skrällvarning”. Jag tippade ju Kif på åttonde plats.

Däremot är jag mer orolig över min skrällvarning på Vittsjö. För det jag såg i den andra halvleken var blekt och fantasilöst.

I fjol hade Vittsjö väldigt svårt att föra matcher. Det är ju ingen slump att de var bättre mot topp- än mot bottenlagen. Problematiken att föra matcher har man inte jobbat bort. Utan Vittsjö var en besvikelse i dag. På annandag påsk väntar hemmapremiär mot Kungsbacka. Det är ett lag Vittsjö måste slå om man inte skall riskera att dras in i bottenträsket även i år.

En match återstår av öppningsomgången, den spelas på onsdag mellan Linköping och Växjö, två lag som redan mötts två gånger i år. Det blev kryss i cupen och Växjöseger i en träningsmatch.

Dagens internationella utblick börjar i Tyskland, där Bayern Münchens chanser att vinna ligaguldet minskade dramatiskt i dag. Fridolina Rolfö sköt i och för sig in 2–2-målet via en försvarare i den 90:e minuten. Men Bayern tappade ändå två poäng hemma mot Essen, ett resultat som innebär att Wolfsburg nu leder tabellen med två poäng och 20 mål. Fyra omgångar återstår.

I England blir det West Ham och Manchester City som möts i FA-cupfinalen. West Ham slog ut Reading efter straffläggning och City vann med 1–0 mot svensklaget Chelsea.

Citys segermål var ett självmål från Magdalena Eriksson i 91:a minuten. Grymt tungt för Eriksson förstås.

Jag har inte sett något klipp på målet. Däremot finns klipp på hur nära Chelsea hade varit ytterst en stund tidigare. Först genom Fran Kirby…

och sedan genom Erin Cuthbert:

I USA var det premiär för NWSL den här helgen. Fjolårsmästarna North Carolina Courage är laget att slå. I premiären spelade Julia Spetsmark:s lag 1–1 mot Chicago Red Stars. Den första målskytten i årets ligaspel är också den som gjort flest mål i ligan genom tiderna, Australiens superstjärna Sam Kerr.

Slutligen så har det ju spelats full premiäromgång i elitettan i helgen. Noterbart där att två av tre nykomlingar vann. Både Morön och Borgeby verkar vara lag att räkna med. Kul.

Kul också att det går att läsa om tre av premiärmatcherna i min nya flik, Forum Elitettan. Där finns även en liten presentation av just nämnda Morön. Hoppas att fler tar chansen att rapportera om matcher och nyheter kring elitettan.

VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

Publicerad den av
33

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.

Kort genomgång av VM:s guldfavoriter

Publicerad den av
4

I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.

Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.

Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.

Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larsson är febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.

Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.

Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.

Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.

Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.

Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.

Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.

En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.

Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.

Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.

Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.

Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.

Kanada känns väldigt svårslaget.

Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.

Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…

…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.

Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.

Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.

Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.

En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:

De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.

F17, svårt tips, publikfester, bilagor och mycket mer

Publicerad den av
36

Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

https://youtu.be/PMCcXvw0M0A

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

https://twitter.com/ievskibs/status/1111200453684011008

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

Frida Abrahamsson

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.

Evelina Duljan
Sofia Hjern
Alina Schermer
Ellen Schampi
Emma Becker
Stinalisa Johansson
Ellen Schampi
Evelina Duljan
Rosa Kafaji
Evelina Duljan och Rosa Kafaji
Rosa Kafaji och Natalia Wrobel
Hanna Bennison
Hanna Lundkvist
Evelina Duljan
Hanna Bennison
Stinalisa Johansson
Evelina Duljan
Stinalisa Johansson
Hanna Bennison
Hanna Bennison
Rosa Kajafi

Viktiga mål av Rolfö och Fischer

Publicerad den av
4

Klockan har med råge passerat midnatt efter en lång arbetsdag som bland annat innehållit ett besök på F17/02-landslagets träningsmatch mot Elfsborgs P15-lag – förlust med 7–0 för tjejerna.

Jag har inte haft så mycket tid att kolla in kvällens kvartsfinaler i Champions League. Men den halvtimme där jag kunde kolla lite grand var den sista i mötet Slavia Prag–Bayern München. Det var en match som slutade med dansande tjeckiska spelare framför 6822 glada hemmaåskådare.

För 1–1 var ju som en seger för Slavia. I mitt tips av matchen skrev jag att det mesta talade för att Bayern skulle avgöra dubbelmötet redan i första matchen. Så blev det alltså inte. Däremot gjorde Fridolina Rolfö mål. Hon byttes in i minut 60, och gjorde mål på sin första bolltouch.

Rolfö var för övrigt lysande under den halvtimme hon spelade – vilket var precis den jag kunde slötitta på. Hon var inblandad i det mesta konstruktiva som Bayern hade i matchens slutskede.

Även om det var Slavia som jublade efteråt var 1–1 ett helt ok resultat för Bayern. Det innebär att tyskorna går vidare vid seger på hemmaplan. Eller vid 0–0. Ändå är det förstås en stor bedrift av Slavia att klara oavgjort mot den tyska storklubben. Det ger även viss upprättelse åt Rosengård som ju åkte ut mot tjeckiskorna (2–3 och 0–0) i höstas.

Noterbart är att Slavias lag består av huvudsakligen inhemska spelare. Ett par utländska har man dock, bland annat den före detta Kvarnsvedenspelaren Melisa Hasanbegovic.

Slavia–Bayern lever alltså in i returen. Den känslan har man inte kring Barcelona–LSK Kvinner. Där var det spanskt 3–0 och i praktiken avgjort redan efter 36 minuter. Just 3–0 är det resultat Barca fick med sig till returen i Lilleström.

LSK:s Guro Reiten pratar om att både fart och bolltempo var en chock för norskorna.

Toni Duggan gjorde både 1–0 och 2–0 – det andra målet var helt klart ett litet mästerverk i form av en yttersidesskarv på volley.

Slutligen till onsdagskvällens toppmatch i Lyon. Där gjorde Nilla Fischer ett reduceringsmål som kan visa sig otroligt viktigt för Wolfsburg.

Inför 17 840 åskådare var det Lyon som startade bäst. Eugenie Le Sommer gav hemmalaget ledningen i elfte minuten när hon snabbade upp en dålig bakåtpassning från Claudia Neto. Och redan sju minuter senare kom 2–0. Där glömde Wolfsburg konstigt nog bort att man måste ha markering på Wendie Renard vid fasta situationer.

Den nickstarka mittbacken fick nämligen både ta fart och hopp upp helt ohotad. Med sådana förutsättningar finns det knappt någon i världen som vinner dueller mot Renard.

Men i den andra halvleken kom Fischers 2–1-mål – ett mål som ger liv åt dubbelmötet. Nu avancerar ju faktiskt Wolfsburg på 1–0, vilket inte borde vara ett omöjligt resultat.

I kväll är det supermatchen, del 1

Publicerad den av
Svara

OBS. Inlägget uppdaterat med länkar till Slavia–Bayern och Barca–LSK. Aftonbladet visar Lyon–Wolfsburg för pluskunder. Chelsea visar torsdagens match i sin app.

I kväll spelas tre av de fyra första kvartsfinalerna i Champions League. Den fjärde går i morgon. Fokus är självklart riktat mot Frankrike och Lyon, där de regerande mästarinnorna tar mot fjolårets finalmotståndare Wolfsburg.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna. Notera att oddsen handlar om avancemang till semifinal, inte om de första matcherna. Samt att jag kommer att uppdatera inlägget när jag hittar sändningar:

18.30: Slavia Prag–Bayern München

Odds: 5–95
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Slavia stod för en för svensk del väldigt tråkig jätteskräll i höstas genom att helt rättvist slå ut FC Rosengård.

https://www.youtube.com/watch?v=21z-A10cAJY&t=4475s

Fast nu har det tjeckiska storlaget skrällt klart. Slavia är bara tvåa i en den tjeckiska ligan och åkte på en blytung smäll i fredags då man föll med 2–0 i seriefinalen mot Sparta Prag.

Bayern München däremot kommer till Prag med superform. Laget har inte förlorat sedan stjärnsmällen (0–6) mot Wolfsburg i mitten av september. Och man har nu elva raka segrar. Det mesta talar för att Bayern avgör det här dubbelmötet redan i dag. Kanske efter mål av Fridolina Rolfö?

19.00: Barcelona–LSK Kvinner

Odds: 90–10
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Det mesta talar för Barca här. Inte minst att det katalanska storlaget är mitt inne i säsong, det är inte norska LSK. Även om LSK har starka spelare i bland annat Guro Reiten, Ingrid Syrstad Engen, Elise Thorsnes och Emilie Haavi vimlar det av stjärnor i Barcelona.

Barca lär dessutom komma med gott självförtroende efter att ha vunnit den spanska seriefinalen inför drygt 60 000 åskådare i helgen. Även i kväll ser det ut att bli en fin publiksiffra – även om den är i en annan division än den Atletico Madrid fick till. Även Barcelona bjuder nämligen på entrén.

Det som kan tala för en norsk skräll är att Barca får klara sig utan formstarka Asisat Oshoala som ju sträckte sig efter att ha avgjort seriefinalen.

20.45: Lyon–Wolfsburg

Odds: 60–40
Tv/Stream: Aftonbladet sänder för pluskunder.
Kommentar: Det är en fördel att få avsluta europeiska cupmatcher på hemmaplan. Det känns dock som den enda fördel Wolfsburg har inför det här supermötet.

I höstas trodde jag möjligen att vi var på gång att få se ett tronskifte i europeisk klubbfotboll. Wolfsburg ångade fram i en makalös takt i Frauen-Bundesliga, medan Lyon inte kändes lika överlägset i franska D1 Feminine som tidigare.

Och då hade det ju varit hyfsat jämnt mellan lagen förra våren. Fjolårets Champions Leaguefinal var ju en nagelbitare, även om Lyon till slut vann med 4–1. Det krävdes ju förlängning – och ett superinhopp av Shanice van de Sanden för fransk seger.

Men till den här kvartsfinalen är det återigen Lyon som kommer med superform. Laget har inte förlorat sedan mötet med North Carolina Courage i juli. Man har 29 raka matcher utan förlust och tolv raka segrar. Och man släpper bara in mål i snitt i var femte match.

Wolfsburg däremot har hackat lite i vinter. Man har släppt in Bayern München i guldstriden och Nilla Fischer:s lag känns inte alls lika ostoppbart som i början av höstsäsongen.

Kanske kan just det att laget för en gångs skull får slå ur underläge vara det som talar mest för Wolfsburg? Men mitt tips är ändå klart: Lyon tar det här dubbelmötet, även om jag tror att det kan bli tajt. I jämna matcher har det hänt att fransyskornas spel har låst sig.

Torsdag 20.05: Chelsea–PSG

Odds: 49–51
Tv/Stream: Matchen sänds i Chelseas app. Den går att finna här.
Kommentar: Mötet mellan de båda svensklagen är på förhand den klart mest svårtippade kvartsfinalen. Båda lagen har till synes haft god form den senaste tiden. Chelsea säkrade i helgen en plats i FA-cupfinalen, vilket gör att man kan rädda en halvdan säsongen även utan avancemang till semifinal i Champions League.

PSG gör en kanonsäsong, och har ännu kvar hoppet om det franska ligaguldet. Seger borta mot Lyon i seriefinalen den 13 april och Parislaget har greppet om pokalen. Jag tror att PSG, inte minst i kraft av hemmaplan i returen, tar sig vidare till semifinal. Men det är mer magkänsla än ett supersäkert tips. För det här mötet känns som sagt klart mest svårtippat av alla kvartsfinalerna. Om Hedvig Lindahl (för jag tror att hon kommer att stå) har två bra dagar blir det Chelsea som spelar semifinal mot vinnarna av Lyon och Wolfsburg.

Cupsemifinaler, världsrekord, Rolfö, Berglund och Jakobsson

Publicerad den av
5

Det blir cupfinal mellan Göteborg och Kristianstad den 1 maj. Det hade jag inte tippat inför vårens gruppspel, även om det inte heller kändes jättelångsökt. För det är ju ändå tvåan och fyran i fjolårets damallsvenska som gått hela vägen.

Göteborg vann som väntat mot Djurgården. Men det blev betydligt mycket jämnare än jag hade trott. Det var ju först 35 sekunder in på förlängningens övertid som Julia Zigiotti Olme avgjorde till 2–1.

Den officiella statistiken säger 15–1 i avslut på mål och 12–0 i hörnor. Det där bekräftar att Göteborg var rimliga vinnare. Samtidigt tycker jag nog att siffrorna är lite missvisande. Dels för att Djurgården aldrig kändes ofarligt. Jag såg dessutom ytterligare några Djurgårdsavslut – bland annat var Mia Jalkerud frispelad i första förlängningskvarten. Dels för att Djurgården länge hade ganska god kontroll i defensiven.

Gästerna satte nämligen en hög och fin press från start och störde Göteborgs spel rätt rejält i den första halvleken. Det var också genom bra press som gästerna tog ledningen. Olivia Schough stod för ett högklassigt agerande när hon snodde bollen från Taylor Leach och sedan skar in framför Göteborgsbacken och placerade in bollen i krysset.

Ju längre matchen led, desto oftare hittade Göteborg genom Djurgårdens press. Jag har skrivit det förr, men gör det igen – Göteborg spelar verkligen en väldigt fin fotboll. Det handlar om precis den typ av fotboll jag gillar bäst. Det är ett spel som bygger på en bra passningskvalitet, och på passningar på spelare som kommer med fart. Anfallen innehåller ofta uppspel, tillbakaspel, utspel på kanterna, inlägg/inspel och avslut. Jag kan faktiskt inte minnas när jag tidigare sett ett svenskt klubblag spela en så fin fotboll i match efter match.

Tittar vi på spelarkritik måste väl Göteborgs nyförvärv Vilde Böe Risa vara damallsvenskans mest spelskickliga innermittfältare? Norskan har kanske inte Caroline Seger:s fantastiska bollkontroll, men Böe Risa är flera nivåer vassare när det gäller att slå öppnande passningar framåt. Medan Seger oftast söker passningar i sidled eller bakåt letar Böe Risa alltid först efter offensiva alternativ.

För att kunna spela den typen av fotboll som Göteborg gör måste man ha forwards med fin bolltouch. Det har man framför allt i Rebecka Blomqvist, som trots relativ litenhet är en utmärkt bollmottagare. Dessutom är hon väldigt bra på att hitta framför allt Julia Zigiotti Olme med tillbakaspel.

Men även Pauline Hammarlund känns bättre i år i passningsspelet än hon gjort tidigare. Jag har förr tyckt att hon varit ganska slarvig i tillbakaspelen. Det tycker jag inte hittills i år.

Och bakom de båda forwardarna har Zigiotti fått en roll som passar henne som handen i handsken. Hon är alltid på plats för att ta emot tillbakaspelen. Och hon är bra på att vända spelet.

I Djurgården måste man ju bara nämna målvakten Jennifer Pelley. Hon stod för en fullständigt makalöst bra insats. Jag tidigare i vinter noterat att flera klubbar i år har två högklassiga målvakter – bland annat Göteborg, Rosengård, Vittsjö och Växjö. Men Pelley visade att även Djurgården skall inkluderas i gruppen med två högklassiga målvakter. För egentligen såg jag inga svagheter hos amerikanskan den här dagen. Bara styrkor.

Den andra semifinalen spelades i snöfall i Piteå. Där hade jag tippat att det skulle bli jämnt, men att Piteå skulle vinna. Det blev jämnt, men det var Kristianstad som drog längsta strået.

Matchen slutade 1–2 i mål. Men hemmalaget hade 8–3 i avslut och 10–0 i hörnor. Dessutom hade Piteå tre bollar i insidan av målramen, och min räkning av heta målchanser vanns av hemmalaget med 8–5.

Medan Göteborg–Djurgården var en match som kännetecknades av fin passningsfotboll var matchen i Piteå drygt 90 minuters stenhård kamp mellan två fysiskt skickliga lag. Båda lagen var föredömligt tajta under hela matchen. Piteå hade mest boll och förde spelet, medan Kristianstad i första hand låg på kontring.

Det var en typ av match som är kul att uppleva på plats eftersom det smäller och ofta är många känslor inblandat. På TV tycker jag däremot inte att kamp är lika njutbart. Men spännande var det.

Tittar man på de båda lagen så såg Piteå ut ungefär som i fjol. Även då hade de svårt mot just Kristianstad, sannolikt eftersom Kristianstad har många nickstarka spelare, vilket gör att Piteå inte får lika bra betalt på sina fasta situationer som mot många andra lag.

Kristianstad känns däremot en klass bättre än man var under fjolåret. Laget ser stabilt ut i defensiven. Anna Welin adderar spelskicklighet till mittfältet, och anfallsparet Evelina Duljan och Svava Ros Gudmundsdottir ser riktigt spännande ut. I fjol hade Kristianstad problem med den offensiva spetsen. Laget kändes ofta rätt uddlöst. Nu kändes KDFF däremot hela tiden farligt, det trots att fjolårets bästa målskytt Amanda Edgren inte var med.

Duljan är kvick i djupled och isländska Gudmundsdottir känns som en smart spelare. Hon hade för övrigt assisten till båda målen. Vid det andra visade hon styrka genom att vinna en närkamp mot Faith Ikidi nere vid vänster hörnflagga, och sedan bjuda Alice Nilsson på ett fint inspel. Dock skall det väl sägas att Nilssons avslut kanske inte borde ha blivit mål. Det var ingen regelrätt målvaktstavla, men sannolikt inte heller något ingripande som Cajsa Andersson kan ha varit speciellt nöjd med.

Kristianstad var däremot väldigt nöjt med att få spela cupfinal igen. Det gjorde laget senast 2014. Det är ytterligare två år sedan Göteborg senast var i final. Då vann göteborgskorna. KDFF har däremot aldrig tagit någon titel.

Det spelades även några träningsmatcher med damallsvenskt deltagande i helgen. Den mest intressanta vann Linköping med 1–0 mot Rosengård. De få rapporter jag läst från matchen antyder att Malmöklubben fortsatt har svårt att göra mål på sina målchanser – precis som det såg ut långa stunder i fjol. För LFC var det självklart skönt att få en seger direkt efter att laget förra helgen blev utspelat i Göteborg.

Växjö vann ett annat damallsvenskt möte med 2–1 hemma mot LB07, medan Kungsbacka föll med 4–0 mot norska Vålerenga och Kif Örebro vann med 3–0 mot Kvarnsveden. Eskilstuna var matchledigt i förra veckan, medan Vittsjö vann mot ett P15-lag med 1–0 i torsdags.

Utanför Sveriges gränser var fokus riktat mot Madrid under helgen. Där kom till slut 60 739 personer för att se toppmötet mellan Atletico Madrid och Barcelona – nytt världsrekord vad gäller publik på en seriematch i damfotboll.

Av det som synes och höres på det här klippet verkar inramningen har varit värdig en världsrekordpublik.

Barcelona vann alltså matchen med 2–0 och har nu återligen lite häng i tabelltoppen. Med sex omgångar kvar att spela leder Atletico nu med tre poäng och tre måls marginal. Det kan bli ett rysarslut i Spanien.

Matchvinnare i seriefinalen var Barcelonas Kinalån Asisat Oshoala. Nigerianskan har verkligen gjort jättesuccé sedan hon anlände till Katalonien. Men efter fem mål på fem matcher kan hon ha spelat klart. För i samband med en målchans i slutet av matchen sträckte hon sig. Det är en skada som inte bara sprider oro i Barcelonaledningen. Den lär garanterat även få Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby att bli nervös. För Nigeria behöver verkligen Oshoala i VM.

I Tyskland fortsätter Fridolina Rolfö att visa god form. Hon gjorde ett mål och låg bakom ytterligare två när Bayern München vann med klara 5–0 mot Turbine Potsdam. På länkat klipp syns hur Rolfö snurrade upp Amanda Ilestedt innan Bayernspelaren gjorde sitt mål i den 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Rolfö ut. Ilestedt spelade däremot hela matchen.

Med sex omgångar kvar är Bayern på samma poäng som Wolfsburg i tabelltoppen. Nilla Fischer:s lag leder genom att man har tio plusmål bättre målskillnad. Fischer spelade för övrigt hela matchen när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Freiburg i helgen. På det länkade klippet med höjdpunkter noteras att skytteligaledaren Ewa Pajor gjorde ett snyggt mål när ett misslyckat inlägg blev till ett skott.

I England var det FA-cuphelg. I dag lottades semfinalerna till Reading–West Ham och Manchester City–Chelsea. Även om Reading är ett väldigt bra lag känns den andra semifinalen som den moraliska finalen. För övrigt möttes City och Chelsea just i semifinal även förra året.

I helgens kvartsfinaler behövde Reading ta till förlängning för att slå ut division II-laget Manchester United. Chelsea vann bara med 1–0 borta mot ett annat lag från andraligan, Durham. Magdalena Eriksson och Ali Riley var de enda två svenskorna som spelade för Chelsea. Båda var med i hela matchen. Segermålet gjorde sydkoreanska Ji So-yun i minut 28.

Slutligen till Frankrike där Emma Berglund äntligen är tillbaka fullt ut. För andra omgången i rad spelade hon nämligen 90 minuter för sitt PSG. Hon gjorde det när laget vann borta mot Dijon med 2–0. Det var dock ingen lätt seger. Det snygga ledningsmålet från Aminata Diallo kom först i 88:e minuten, och 2–0 på övertid. Hanna Glas satt kvar på bänken hela matchen, medan Annahita Zamanian byttes in i minut 90.

I tabelltoppen är PSG fortsatt tabelltvåa, två poäng bakom suveräna Lyon. Lyon vann med klara 7–1 borta mot tabelltrean Bordeaux. I den matchen gjorde Ada Stolsmo Hegerberg två mål, vilket innebär att hon nu är uppe i delad skytteligaledning med PSG:s Marie-Antoinette Katoto. Båda har gjort 18 mål.

På fjärde plats återfinns svensklaget Montpellier. De vann med 7–0 inför 235 åskådare i Metz i helgen. Glädjande där var att Sofia Jakobsson blev tvåmålsskytt. Hon gjorde både 2–0 och 3–0 på fina skott som dök riktigt läckert in under ribban. Det var hennes tredje och fjärde ligamål den här säsongen. Se målen i klippet nedan.

Jakobsson spelade från start och blev utbytt i minut 67. Tio minuter senare fick Marija Banusic komma in i spel. Lagkapten Linda Sembrant spelade alla 90 minuter.

Rolfö tillbaka som målskytt

Publicerad den av
3

Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.

Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.

Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.

Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.

I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.

För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.

Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.

Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.

Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.

Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.

Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.

Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.

Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.

Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.

Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.

Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.

En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.

Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.

Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.

Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.

Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.

Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Publicerad den av
17

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Bra svenskdag runtom i Europa

Publicerad den av
6

När jag börjar skriva det här inlägget firar Spanien att man är tidernas första Europamästarinnor i futsal.

Spanjorskorna vann finalen mot Portugal i Portugal med 4–0. Hemmalaget var tydligt påverkat av stunden och den underbara stämningen i hallen i Gondomar i regionen Porto sjönk ganska tidigt. Ett par grova portugisiska misstag gav Spanien en tidig 3–0-ledning.

I den andra halvleken var det ett helt annat Portugal, och hemmalaget borde ha gjort ett par mål, vilket hade fått liv i finalen igen. Fast Spaniens målvakt Silvia Aguete storspelade och blev lite av matchhjälte.

I bronsmatchen vann Ryssland efter straffläggning mot Ukraina.

Apropå Spanien har det spelats semifinaler i Copa de la Reina i dag. Där visade Atletico Madrid att det inte är en tillfällighet att man leder ligan. Atletico vann nämligen med 2–0 mot Barcelona, vilket innebär att Barca riskerar att bli utan titel det här året. Båda Madridlagets mål gjordes av brasilianska forwarden Ludmila da Silva.

I finalen väntar Real Sociedad som vann sin semifinal mot Sevilla med 3–1. Den spelades inför fantastiska 18 731 åskådare. I kvartsfinalen var det ju Athletic Club från Bilbao som lockade jättepublik. Det är tydligt att stora matcher i Baskien drar mycket folk. Kul.

Därmed är jag färdig med nyheter från den Iberiska halvön, och gör ett svep genom övriga Europa. Det var på många sätt en bra svenskdag.

I Frankrike fanns både Emma Berglund och Hanna Glas med i PSG:s startelva när Parislaget vann med 4–0 i derbyt mot Fleury 91. Båda svenskorna spelade alla 90 minuter, för Berglund var det första matchen sedan i december. Kul.

PSG leder ligan med en poäng och en match mer spelad än Lyon. De båda möts i Lyon den 13 april i det som kan bli en helt avgörande seriefinal.

I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen i helgen. Där blev Jonna Andersson dagens svenska spelare. Hon drog in det här kanonmålet när Chelsea vann med 3–0 i derbyt mot Arsenal.

På ljudet låter det som att Chelsea kör klippet på sänkt hastighet. Så det var helt klart en bomb med skön båge som Mjölbys stolthet skickade i väg till 2–0. Matchens första mål gjordes av Beth England.

Även i Tyskland fick vi svenska målskyttar. Både Nilla Fischer och inhoppande Fridolina Rolfö gjorde nämligen mål när Bayern München vann seriefinalen mot Wolfsburg med 4–2. Höjdpunkter finns på den här länken.

Fischer gjorde faktiskt mål både framåt och bakåt. Faktum var att två av Bayerns mål var självmål. Båda var dock oturliga, då både Sara Björk Gunnarsdottir och Fischer träffades av bollar och knappast kan lastas för baklängesmålen.

Manuela Zinsberger

Fischers mål framåt kom vid 0–3 och var starten på en Wolfsburgsanstormning som var nära att ge en poäng. För vid 2–3 hade Wolfsburg dels ett stolpskott, dels en dubbelchans som Bayernmålvakten Manuela Zinsberger gjorde två fantastiska räddningar på.

Rolfös mål betydde 4–2. Hon byttes in sista halvtimman och drog även upp anfallet som gav 3–0-målet.

Matchens sågs av 2155 åskådare, vilket är bra i München, men nog borde en sådan här match ha större publik än så?

Tittar vi på tabelltoppen har Bayern och Wolfsburg nu lika många poäng – Wolfsburg leder på målskillnad med nio måls marginal. För fyra omgångar sedan var Bayern sju poäng bakom, och det kändes som att guldstriden var avgjord. Nu lever den i högsta grad.

Däremot försvann nog Turbine Potsdams möjlighet att ta en Champions Leagueplats i dag. Laget tappade en 3–1-ledning till 3–3 borta mot Frankfurt – vilket innebär att Amanda Ilestedt:s lag nu är sju poäng bakom de båda topplagen. Ilestedt ingick för övrigt inte i matchtruppen den här veckan heller. Någon som vet vad det är med henne?

Apropå Tyskland skrev jag ju i ett inlägg nyligen om att jag satt och tittade på när Bibiana Steinhaus dömde Augsburg–Bayern München i herrarnas Bundesliga. Om jag hade suttit framför en tv i Iran hade jag inte fått se matchen till slut. Iransk tv bröt nämligen sin sändning eftersom det var en kvinna på planen. Tragiskt.

Det spelades en toppmatch även i Italien i dag. Där gjorde Barbara Bonansea båda målen för Juventus, som vann med 2–0 mot Milan. Därmed tappar Milan mark i guldstriden. Juve leder nu en poäng före Fiorentina och fem före Milan. Petronella Ekroth satt för övrigt kvar på bänken under hela toppmatchen.

Det här blir sannolikt mitt sista inlägg på ett litet tag, jag skall nämligen en sväng till Seefeld för att bevaka Skid-VM. Och jag räknar inte med att ha så mycket bloggtid den närmaste dryga veckan.

Så vad passar bättre att avsluta det här inlägget än med en liten genomgång av läget i svenska cupen?

Där blev Piteå i dag i praktiken klart för semifinal. Inför slutomgången om tre veckor leder de svenska mästarinnorna sin grupp med tre poäng och nio måls marginal. Vem tror att Hammarby vinner mot Piteå? Och vem tror att AIK eller Hammarby kan ta in den skillnaden i målskillnad?

I den andra norrgruppen får vi däremot en ren gruppfinal mellan Eskilstuna och Djurgården, där Eskilstuna tar sig vidare på kryss. Det blir tre riktigt kul matcher där om tre veckor. Utöver nämnd match är det ju även gruppfinaler i söder i form av Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. Jag känner att alla de tre matcherna är öppna på förhand.

Noterbart från dagens matcher är att Kif Örebro återigen föll med 4–0 mot damallsvenskt motstånd. Den här gången mot Djurgården. Närkingarna ser ut att få en jobbig comebacksäsong i högsta serien. Känslan har ju länge varit att det är de båda nykomlingarna samt LB07 som kommer att få kämpa för nytt kontrakt i år. Den känslan har inte förändrats.

Jag hann se lite grand av Stockholmsderbyt Hammarby–AIK. Där var publiksiffran på cirka 700 personer det mest glädjande för hemmalaget. AIK vann nämligen med 3–0, och det kändes helt i sin ordning. Om inte Bajen har mer att komma med lär laget få väldigt svårt att göra en snabb återkomst till damallsvenskan.

Emilia Brodin

Apropå Stockholmslagen hade jag missat den här poddintervjun med Emilia Brodin. Där framgår att hon som tidigast gör damallsvensk comeback i Djurgården i höst. För det är Djurgården hon tänker att spela för, trots att hon numera är kontraktslös.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Publicerad den av
28

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Minst en debutant mot Sydafrika

Publicerad den av
12

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Hanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna Andersson – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Publicerad den av
37

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Spelare att ha koll på

Publicerad den av
15

I går presenterade Piteå sitt första nyförvärv för året. Det var brasilianska mittfältaren Fernanda Da Silva från Assi.

25-åringen har gjort tio mål i elitettan både i år och i fjol och känns som ett väldigt spännande nytillskott. Jag har bara sett henne i aktion en gång, och min bild därifrån är att hon är en spelare som borde passa in i Piteå.

Jag uppfattade det som att hon hade lärt sig svenskt försvarsarbete, samtidigt som hon var skicklig med bollen. Kan bli spännande.

Jag är helt enig med Piteå-Tidningens Per Sandberg om att PIF nu har ett mycket spännande och starkt mittfält. Ett mittfält med väldigt hård konkurrens, för det blir trångt centralt med Julia Karlernäs, Ellen Löfqvist, Josefin Johansson och Da Silva.

Piteås värvning stärker de svenska mästarinnornas grepp om höstens silly season. För det har inte hänt något kring de andra toppklubbarna de senaste två veckorna.

Tittar vi på vår svenska silly season hade jag nog trott att vi skulle få läsa lite fler nyheter den senaste veckan.

Utan att ha jättestor inblick i kontraktsskrivning har jag trott att det varit kutym bland de damallsvenska klubbarna att skriva avtal som löper november månad ut. Det innebär således att en mängd spelare nu saknar lön.

Kollar vi på vilka toppspelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har förlängt, hittar jag fem spelare som spelat landskamper under året.

Hetast är damallsvenskans skytteligatvåa Anna Anvegård. I samband med Fotbollsgalan för en knapp månad sedan sa hon att hon skulle ta diskussionen med klubben när hon kom hem till Växjö. Sedan dess har jag inte läst något om Växjöforwarden. Men man börjar ju fråga sig om hon blir kvar i Småland?

Olivia Schough

I Göteborg gjorde Olivia Schough en stark säsong. Efter sista omgången i damallsvenskan sa hon att det lutar åt att hon blir kvar i Göteborg. Ännu så länge har hon dock inte skrivit på någon förlängning.

Julia Spetsmark gjorde succé i Djurgården i höst. Trots att hon bara spelade hälften av matcherna blev hon lagets bästa målskytt med sex fullträffar. Spetsmark var en avgörande anledning till att Stockholmsklubben hängde kvar. Hon skrev bara kontrakt för höstsäsongen.

Efter avslutad säsong har jag inte läst några nyheter om Spetsmark. Men nog borde hon väl vara glödhet på transfermarknaden?

För Loreta Kullashi startade 2018 med landslagssuccé. Sedan fick hon först en tränare som satte henne som yttermittfältare sedan kom skadeproblemen. Kullashi fick hösten helt förstörd, och 19-åringen som gjorde sex mål hösten 2017 stannade på ett damallsvenskt mål på elva matcher i år.

Efter säsongen har jag läst rubriken ”Loreta Kullashi: ‘Jag har fått många anbud’” i Eskilstuna-kuriren. Jag har däremot inte sett eller hört några uppgifter kring vad det är för anbud. Det finns en ledig forwardsplats i Eskilstuna efter att Mimmi Larsson flyttat 15 mil i sydvästlig riktning, till Linköping. Det känns väl inte speciellt säkert att Kullashi hugger på den?

Hanna Folkesson

Slutligen har Hanna Folkesson åkt in och ut ur landslagstruppen under året. Personligen är jag osäker på om det är bra varken för henne eller Rosengård att hon stannar i Malmöklubben. Inte heller när det gäller Folkesson har jag läst några artiklar sedan avslutat seriespel.

Det om vår inhemska damfotboll. I helgen börjar andra halvan av ligorna i Tyskland och England. I båda fallen åkte serieledarna på sina första poängförluster i förra omgången.

I England står Arsenal över helgens omgång vilket innebär att Manchester City under söndagen kan komma upp jämsides i tabellen. I Tyskland har Wolfsburg fortsatt en stabil serieledning. Det är för övrigt Wolfsburg som sänds på DFB-tv under söndagen. 11.00 är det avspark borta mot sexan Frankfurt.

Men inte i någon av de större ligorna är det tal om toppmöten i helgen. Det är tveklöst VM-lottningen som är helgens höjdare.

I Australien spelades det match i går. Då blev Ellie Carpenter:s ledningsmål mot tabelljumbon Western Sydney Wanderers omdebatterat.

Jag kan inte se att Carpenter gjorde något fel. Det är ju upp till domaren att avgöra om spelet skall avbrytas eller inte.

Matchen slutade för övrigt 2–2 – Sydneys första poäng. I den jämna, men haltande tabellen ligger Carpenters Canberra United just nu på fjärde och sista slutspelsplats med åtta poäng. Men både Brisbane och Newcastle kan passera om de vinner någon av sina hängmatcher.

Som vanligt under den här tiden på året brukar det presenteras ett antal listor med världens bästa spelare.

En har körts i helgen i engelska tidningen The Guardian. Enligt den listan, som innehåller 100 spelare och görs i samarbete med The Offside Rule Podcast, har Pernille Harder varit bäst i världen under 2018.

För svensk del har vi med fem spelare, med Nilla Fischer som den högst placerade spelaren på plats 26. Övriga fyra finns från plats 80 och neråt: Caroline Seger (80), Fridolina Rolfö (84), Stina Blackstenius (90) och Kosovare Asllani (95).

Dessutom är ju förstås fjortondeplacerade Marta svensk medborgare, även om hon inte räknas som svensk i landslagssammanhang.

Fem spelare som spelat i damallsvenskan under året finns med, nämligen Seger, Asllani, Anja Mittag (40), Christen Press (50) och Sanne Troelsgaard (77). Alltså tre spelare från seriens tredjeplacerade lag, men ingen från ettan.

Sex av de elva högst placerade kommer från Lyon. Noterbart i övrigt är att bara sex målvakter platsar på listan som har 39 mittfältare och 40 forwards. Den bäst placerade målvakten är Almuth Schult som nummer 47.

På tolfte plats återfinns amerikanska Lindsey Horan. Hon har skrivit en artikel om sin fotbollsbakgrund på Player’s Tribune Global, en artikel som jag tycker både är trevlig och läsvärd.

Apropå bakgrund ser inte nigerianska stjärnan Asisat Oshoala:s barndomshem speciellt trevligt ut. Elinstallationerna ser inte ut att klara svenska kontroller…

Nu har hon dock låtit bygga ett betydligt större hus åt sina föräldrar.

https://www.instagram.com/p/Blx70RRg96P/