Djurgården förstörde Schelins debutfest

Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.

Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.

Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.

Natasa Andonova

Natasa Andonova

Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.

Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.

Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.

Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.

Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.

Ella Masar McLeod

Ella Masar McLeod

Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.

Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.

I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.

Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.

Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.

Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).

Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaela van den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).

Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.

En roadtrip till Linköping

Jag tog en sväng till Linköping i dag för att kolla in LFC–Piteå – och samtidigt studera en tredjedel av den svenska OS-truppen.

När Piteå hade 2–0 efter tio minuter förstod man att det skulle bli en jämnare och mer intressant match än man vågat hoppas på. Det slutade ändå 3–2 till LFC, ett styrkebesked från hemmalaget.

Resultatet innebär att de båda topplagen LFC och Rosengård fortsatt är hundraprocentiga mot de tio lagen bakom i tabellen. Resultatet innebär också att topplagen är jämsides poängmässigt sett. Rosengård toppar dock tabellen med sju måls marginal.

I övrigt i dag vann Kif Örebro med 4–0 mot Mallbacken, ett resultat som innebär att Örebro tagit åtta poäng på de senaste fyra omgångarna och genom det skaffat sig lite andrum i bottenstriden. Man har plötsligt kortare avstånd till tredjeplatsen än till nedflyttning.

För Mallbacken innebar de fyra baklängesmålen att laget nu är under nedflyttningsstrecket. Fast det kan bli kortvarigt. Om Eskilstuna vinner i morgon hemma mot Umeå åker UIK åter ner på elfteplatsen. De ligger nämligen bara ett mål före Mallbacken.

Tillbaka till min lilla utflykt. Det var en match där man kunde ha valt många olika fokus. Mitt var att försöka specialstudera de sex OS-spelarna. Strax skall jag redovisa vad jag såg, spelare för spelare.

Först noteras att Piteå med lite mer flyt kunde fått med sig poäng hem. Under stora delar av matchen tyckte jag att det kändes som att man hade kontroll på Linköping. Ändå var hemmasegern till slut odiskutabel. Men både reduceringen och kvitteringen kom mitt i perioder där Piteå kändes stabilt.

Reduceringen kom för övrigt på en till synes feldömd hörna. Att släppa till hörnor var farligare än vanligt, för på planen fanns ju damallsvenskans två bästa hörnläggare, June Pedersen och Magdalena Ericsson. Det var väl därför ingen chock att tre av de fem målen kom på hörnor.

Fascinerande för övrigt hur makalöst offensivt Linköping ställer upp laget. Spelsystemet skall nog heta 4-2-3-1 eller 4-2-1-3, men offensivt såg det oftast ut som 2-4-2-2 med fyra centrala forwards. Jag pratade för övrigt med Fridolina Rolfö om hur olika forwardsrollerna är i landslaget och Linköping. Den intervjun kommer på bloggen framöver. Jag tog även ett snack med Magdalena Ericsson om hörnor. Även den intervjun håller jag på några dagar. Snart blir det ju fokus på herrfotboll i några timmar…

Men först några ord om de sex OS-spelarnas insatser i dag:

Hilda Carlén: Linköpings båda hörnmål drog en i övrigt utmärkt insats. Pitemålvakten måste jobba på sitt luftspel om hon skall bli en målvakt av internationell klass. Kanske att hon borde testa att träna med något herrlag för att få jobba upp tuffhet och tajming.
I övrigt i spelet ger hon ett stabilt intryck. För några veckor sedan anmärkte jag på att hon slog sina uppspel rakt till motståndarna. Så såg det inte ut senast jag såg henne, och även i dag kändes det som att hennes långa uppspel hade en tanke. En positiv utveckling.

Jessica Samuelsson: Testades knappt alls i defensiven. Offensivt kom hon runt på högerkanten många gånger. I den första halvleken tyckte jag att hon kladdade på bollen för många gånger, och därmed gjorde så att Pitespelarna hann komma i rätt positioner. I den andra halvleken slog hon fler tidiga inlägg på första tillslaget – och då blev det farligare. Kanske att hon borde slå dem lite hårdare, och lite lägre. Det är svårt för en forward att styra in ett inspel som kommer i knähöjd. Totalt sett en ok insats, inte mer.

Jonna Andersson: Var även hon närmast arbetslös i defensiven. Offensivt fick inte den damallsvenska assistdrottningen lika mycket utrymme på sin kant som Samuelsson till höger. Piteå i allmänhet och Ronja Aronsson i synnerhet gjorde ett bra defensivt jobb mot Andersson. Även vänsterbacken var således stabil utan att det lyfte.

Magdalena Ericsson: Spelade som vanligt mittback i LFC, och inledde sisådär. Hade dålig precision på sina första hörnor och slog assisten till Piteås 2–0-mål. Vid det baklängesmålet sattes hon dock i en mycket jobbig situation av egen målvakt och bör alltså inte lastas för det målet. Däremot får Ericsson ta fullt ansvar för 1–2-målet. Det var ju en hörna hon slog rakt i mål. Även 3–2-målet kom på en av hennes hörnor. Totalt sett en bra insats.

Fridolina Rolfö: Nickade in det 2–2-mål som vände matchen i hemmafavör. Efter det målet kändes det solklart att det skulle bli hemmaseger. Rörde sig smart och bra i ett tätt och välorganiserat Piteförsvar. Men hade ändå ingen klockren dag, spelmässigt sett. Bollarna satt inte riktigt så klistrade vid hennes vänsterfot som man är van att se. Men en forward som gör ett avgörande mål är förstås klart godkänd.

Stina Blackstenius: Hade inga stora ytor att jobba på. Jag gillar att hon vilar i offsideposition, bakom motståndarbackarna. Men gör man det måste man ta en rejäl båge när man skall löpa i djupled – annars blir man ju kvar i offsideläge. I dag låg Blackstenius kvar i offsideoposition lite för ofta. Och när hon äntligen fick sin jättechans sköt hon utanför. Det här var helt enkelt inte forwardstalangens dag.

Totalt sett alltså inga strålande formbesked från de sex OS-spelarna alltså. Men det är ju 3,5 veckor till avspark i Rio, så de har gott om tid att toppa formen.

En damallsvensk halvtidsrapport

I och med dagens två damallsvenska matcher har alla lag nu spelat elva matcher – vi är alltså exakt halvvägs i serien.

Och så här långt har årets serie verkligen varit precis så jämn som man kunde hoppas på förväg. Vi har en guldstrid mellan Rosengård och Linköping som kan bli riktigt rafflande. I halvtid leder Skånelaget med fyra måls marginal. Ännu så länge har de båda seriesuveränerna bara tappat poäng mot varandra.

Ännu mer rafflande är det i botten, där är mer än halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Faktum är att trean Piteå har längre avstånd upp till tvåan LFC än de har till jumbon Kristianstad.

Kollar man av med mitt tips inför serien, ligger jag ändå hyfsat till. Jag har helt rätt placering på de tre topplagen och på Kif Örebro. Det lag som jag ligger helt fel på är Djurgården. Mer om det nedan. Här är en kort genomgång lag för lag:

1) FC Rosengård    31 poäng, 36–5 i målskillnad.
Mitt tips: 1.

Tappar nu Sara Björk Gunnarsdottir men får in Lotta Schelin och Gaelle Enganamouit. Känns fortfarande som bästa laget, och står kvar som mina guldfavoriter. Det som talar emot Malmölaget är att man har höstens seriefinal på bortaplan.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

2) Linköpings FC    31 poäng, 35–8 
Mitt tips: 2

Har varit stabilare än jag trodde att de skulle vara. Tidigare år har LFC alltid fått någon svacka där målskyttet hackat. Men framför allt trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Kristine Minde har varit glödhet hela våren och stått för hela 29 av lagets 35 mål.

Kristine Minde och Pernille Harder

Kristine Minde och Pernille Harder

Känslan nu är att LFC kommer att kunna hänga med i guldstriden hela vägen, något som vore jättebra för hela serien. På spelarfronten har man klart med en ny målvakt. Kanadensiska Chandra Bednar ersätter korsbandsskadade Matilda Haglund i höst.

3) Piteå IF             18 poäng, 12–16
Mitt tips: 3

Ligger alltså på tredje plats trots minusmålskillnad, och trots att känslan är att laget inte har hittat helt rätt i offensiven. Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på att man kommer att försvara tredjeplatsen under hösten – men övre halvan kommer det definitivt bli. En spelare som jag nyligen fått upp ögonen för är mittfältaren Irma Helin – hon verkar vara en riktig energispridare.

4) Göteborg FC    16 poäng, 15–10
Mitt tips: 6

Inför seriestart konstaterade jag att laget har många duktiga offensiva spelare, medan jag kände osäkerhet över hur det var med den defensiva stabiliteten. Nu är det tvärtom.

Defensivt har Göteborg varit väldigt starkt. Målvakterna Loes Geurts och Jennifer Falk har stått hälften var av matcherna, och ligger trea respektive etta i räddningsligan. Däremot har laget vägt lätt i offensiven – vid sidan av pålitliga Pauline Hammarlund.

Andrine Stolsmo Hegerberg

Andrine Stolsmo Hegerberg

Har tappat Andrine Stolsmo Hegerberg till Birmingham nu i sommar. Det hindrar inte att jag höjer laget jämfört med vårens tips. Nu tror jag att KGFC kommer att sluta sämst femma.

5) Eskilstuna United  16 poäng, 15–12 
Mitt tips: 4

Ligger bara två mål bakom Göteborg – det alltså bara två mål ifrån att jag skulle ha fått in mitt tips här. Jag trodde inför avspark att Eskilstuna skulle ha ett sämre lag än i fjol. Där fick jag rätt.

Man väger helt enkelt för lätt i offensiven. Vid fasta situationer väger man dock inte lätt – där är laget fortsatt väldigt vasst. Men i själva spelet har man inte mycket att komma med utöver framfusiga Mimmi Larsson nu när det har strulat för Marija Banusic.

Petra Johansson (Larsson)

Petra Johansson (Larsson)

Saknaden av Gaelle Enganamouit och Petra Johansson har varit precis så stor som man befarade inför seriestart. Men om Banusic får vara frisk och om man hittar rätt roll för formsvaga Olivia Schough har laget bra chans att avancera två hack i höst. Dessutom har man ju ett intressant nyförvärv i australiska landslagsspelaren Chloe Logarzo som kommer att bidraga till en förbättrad offensiv.

6) Djurgårdens IF       13 poäng, 14–16
Mitt tips: 12

Här ligger jag alltså helt fel i mitt tips. Efter en svag start med tre poäng på de fyra första omgångarna tog Djurgården tio poäng på fyra omgångar och steg som en raket genom tabellen.

Mia Jalkerud har visat att hon kan göra mål även i högsta serien och är ett av huvudskälen till att nykomlingen varit vårens stora utropstecken. Dock noteras att Djurgården nu har tre raka förluster, vilket gjort att avståndet ner till nedflyttningsstrecket ändå krympt till bara fyra poäng.

Nästa helgs bortamöte i Kristianstad blir en riktig nagelbitare. Förlust där och Djurgården kommer att dras in i nedflyttningsstriden på allvar igen.

7) Kif Örebro         11 poäng, 10–19
Mitt tips: 7

Laget låg på nedflyttningsplats inför förra veckans bortamöte med Kvarnsveden. Fyra poäng senare är man uppe på sjunde plats. Målskyttet har hackat under våren, Melissa Tancredi är bästa målskytt med tre mål.

Sarah Michael

Sarah Michael

Nedflyttningsspöket är inte på något sätt bortskrämt, men höstens tillskott av Lisa Dahlkvist och sannolikt även Sarah Michael borde ge Örebro den tyngd som gör att laget till slut klarar kontraktet med marginal.

8) Vittsjö GIK        11 poäng, 10–21
Mitt tips: 5

Jag hade Vittsjö som årets skrällag. Så här långt har inte det nordskånska laget motsvarat de förväntningarna. Framför allt gör Vittsjö för lite mål. Jag såg laget i går och imponerades av mittfältaren Sandra Adolfsson, som känns som lagets lungor. Trots att hon i första hand känns som en bollvinnare är hon bästa målskytt med fyra mål så här långt.

Sandra Adolfsson

Sandra Adolfsson

Vittsjö är indraget i bottenstriden. Känslan nu är att laget borde klara av att hänga kvar. Men helt säker är jag inte. Ett plus för dem är dock att oron på tränarsidan verkar vara över. I går var nämligen Thomas Mårtensson tillbaka på bänken.

9) Kvarnsvedens IK   9 poäng, 13–22
Mitt tips: 11

Jag hade inte sett Kvarnsveden inför avspark i damallsvenskan. Nu har jag det, och jag tycker att laget har varit bättre än förväntat. Faktum är att jag tycker att de har haft en del otur, och har fått poängutdelning i klar underkant.

Tabitha Chawinga har gjort sex mål, men behöver nog minst göra tio till om laget skall hänga kvar. För trots att Borlängelaget varit bättre än förväntat har man sjunkit allt närmare den där nedflyttningsplats nästan alla trodde att de skulle hamna på. Nu är det bara fyra mål ner till elfteplatsen.

10) Mallbackens IF      9 poäng, 15–25
Mitt tips: 9

Bara Rosengård och Linköping har gjort fler mål än de grönvita tösera från de värmländska skogarna. Ändå ligger Mallbacken bara tre mål över nedflyttningsstrecket efter halva serien.

Laget är ojämnt, men kanske att man kan kämpa ihop de poäng som krävs för nytt kontrakt. Det som talar för Mallbacken är att man har kvar att möta bottenkonkurrenterna Kristianstad, Vittsjö och Umeå, samt Djurgården hemma på Strandvallen. Där har ni fyra riktiga nyckelmatcher.

11) Umeå IK                9 poäng, 12–25
Mitt tips: 8

Vände i dag 0–1 till 2–1-seger mot Kristianstad. Därmed lämnade UIK jumboplatsen, och fick rejält häng på lagen högre upp i tabellen.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Jag tycker att laget spelar för svårt för sin tabellposition. Men det är klart, får man tillbaka skadade stjärnor Hanna Folkesson, Hanna Glas och Jenny Hjohlman i höst finns chansen att klättra upp till den åttondeplats jag tippade inför seriestart. Eller ännu högre.

Fortsätter skadeeländet kan det däremot bli en riktigt jobbig höst.

12) Kristianstads DFF   8 poäng, 9–17
Mitt tips: 10

Med en kvart kvar av vårsäsongen ledde KDFF med 1–0 i Umeå, ett resultat som innebar att man var uppe på sjunde plats. Sedan släppte man två mål och sjönk ner till jumboplatsen. Så jämnt är det numera i botten.

Lagets problem under våren har varit målskyttet – laget har gjort minst mål av alla. Där finns också förklaringen till varför man även har minst antal poäng. Jag tycker att KDFF har spelat bättre än tabellplaceringen visar. Men får man inte ordning på målskyttet blir det jobbigt att få till någon större klättring.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Skytteligan
Här tippade jag Gaelle Enganamouit som skyttedrottning, med Pernille Harder som tvåa, Natasa Andonova som trea och Stina Blackstenius som fyra.

Enganamouit har ju bara spelat en kvart den här vårsäsongen och finns följaktligen inte med i skyttetoppen. Däremot är Harder, Andonova och Blackstenius med i toppen. Bland de som är nio i topp prickade jag även in Pauline Hammarlund, Marta och Tabitha Chawinga. Att ha prickat in sex av de som ligger topp nio känner jag mig rätt nöjd med.

Här är skyttetoppen, med mina placeringstips inom parentes:
1) 12 mål: Pernille Harder (2:a)
2) 11 mål: Stina Blackstenius (4:a)
3) 9 mål: Marta (7:a)
4) 7 mål: Ella Masar
5) 6 mål: Natasa Andonova (3:a), Pauline Hammarlund (5:a), Tabitha Chawinga (6:a), Lieke Martens och Kristine Minde.
10) 5 mål: Mia Jalkerud och Mimmi Larsson.

Här är övriga svenska OS-spelare som gjort mål i årets serie:
2 mål: Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Lina Nilsson, Hanne Gråhns och Emma Berglund.
1 mål: Emilia Appelqvist, Magdalena Ericsson och Amanda Ilestedt.

Noterbart i skytteligan är att Harder gjort tre straffmål, medan Blackstenius gjort rakt igenom spelmål. Där är alltså Blackstenius vassast så här långt.

Det hade varit kul att skriva något om assistligan också. Men eftersom jag inte har räknat själv struntar jag i det. Den liga som ligger upp på svenskfotboll.se är ju tyvärr som bekant så missvisande att den måste räknas som ett skämt. Jag bjuder ändå på en bild på den troliga assistdrottningen:

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.

Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.

Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.

Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.

Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.

Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.

Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.

Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:

Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.

Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.

Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.

Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.

De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.

De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.

Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.

Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.

Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.

De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.

I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.

Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.

Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.

När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.

Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough

Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.

Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.

Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.

Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.

Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.

Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:

1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.

Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.

Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.

Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?

Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.

Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.

Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.

När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.

Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.

Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.

Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda CarlénLina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna AnderssonElin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare AsllaniLotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.

Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.

Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.

Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.

Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.

I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.

Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.

Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:

Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.

När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.

Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:

Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.

När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.

I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.

Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.

Slutligen ett klipp från USA U23-Sverige U20 3–1:

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.

Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.

I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerSofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.

Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.

Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.

Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.

Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.

Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.

Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.

Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.

Olivia Schough

Olivia Schough

Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.

I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.

Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.

Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.

De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.

I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.

När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.

I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.

Aya Miyama vandrar av

Aya Miyama

Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.

Chawinga, Mallbacken, knäskador, Schelin och några finaler

Då var pingsthelgen över och för mig var helgens damallsvenska behållning Tabitha Chawinga.

Även om jag inte har kunnat studera henne speciellt nära i de första omgångarna har känslan varit att hon inte nått den nivå jag trodde att hon skulle nå. Mot Linköping i lördags var hon däremot uppe på en grym nivå.

Jag vet att Stina Blackstenius fixade en straff och dessutom klev fram på slutet och avgjorde med en bestämd nick. Men i min värld var inte någon av Linköpings stjärnforwards i närheten av Chawingas klass. Hon var helt enkelt på en egen nivå.

Efter matchen fick jag sms om att Svenska fotbollförbundet borde försöka göra henne till svensk medborgare. Inte mig emot.

Efter matchen har jag även sett och hört synpunkten att Chawingas insats grumlas av att huvuddelen av hennes nio avslut missade målet. Och visst, jag har också tyckt att Malawiforwarden varit lite slarvig med avsluten i inledningen av damallsvenskan. Det känns som en detalj hon bör nöta.

Men.

Och det är ett stort MEN. Jag tycker inte att man kan gnälla på Chawingas avslut från i lördags. Officiellt står hon på ett mål och två ramträffar. Jag kan bara minnas en ramträff, men missade å andra sidan några minuter. Utöver de avsluten hann Magdalena Ericsson en gång upp ett Chawingaskott just innan mållinjen.

Se https://damallsvenskantv.solidtango.com/widgets/embed/sam2sjy5” target=”_blank”>de avsluten här.

För mig är det mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. De var ju att Kvarnsveden backade hem med nio utespelare och lämnade Chawinga ensam på mittlinjen. Mot sig hade hon i första hand fem landslagsspelare, fyra backar samt en täckande Claudia Neto.

Många av de gånger Chawinga avslutade utanför hade hon på egen hand först letat upp bollen, sedan skakat av sig några av de där landslagsspelarna.

Alla som någon gång spelat ensam forward vet hur mycket energi som går åt till att bara komma till avslutslägen när man är ensam mot ett försvar.

Som jag ser det går det inte att kräva mer av Chawinga än det hon gjorde i lördags. Hennes insats höll helt enkelt högsta världsklass.

Linköping däremot var lite av en besvikelse. Ändå vann de – vilket är en jättestyrka. Det är lag som vinner matcherna även när de har dåliga dagar som till slut kan få lyfta pokalen.

I övrigt i damallsvenskan var det en intressant omgång, där lagen bakom Rosengård och LFC fortsätter att ta poäng av varandra. Mallbackens 4–0-seger mot Piteå var helgens knall. Resultatet visar att Mallbacken inte tänker att bli något stryklag, det visar också att Piteå inte har råd att spela utan för många nyckelspelare.

Kul självklart för Antonia Göransson att få göra mål direkt i comebacken. Det var garanterat viktigt både för henne och för laget.

Djurgården har lyft sig i tabellen. Laget verkar ha mer spets än jag trodde inför avspark i serien, och just känns det som att stockholmarna bör ha goda chanser att hänga kvar. 3–0 borta mot Örebro är starka siffror. Samtidigt bör man ha i åtanke att Kif var osedvanligt uddlöst – dessutom bjöd man på de två första målen.

Apropå Djurgården blir Emilia Appelqvist borta från planen i cirka två månader till följd av en knäskada. Det innebär att hon självklart inte finns med i den EM-kvaltrupp som Pia Sundhage skall presentera på fredag. Det innebär även att OS är i fara för Appelqvist. Med tanke på hur det gick i fjolårets VM när Sundhage satsade på flera halvskadade spelare känns det osäkert om vår förbundskapten vågar ha med några frågetecken i sin 18-mannatrupp.

Det där med knäskador har tyvärr varit en tråkig följetong den senaste tiden. En av dem som drabbats är LFC-målvakten Matilda Haglund, som drog av korsbandet. Klubben har försökt få dispens för att ta in Kristin Hammarström som ersättare, men fått nej.

Även Vittsjös talang Linnea Jonasson har dragit av korsbandet – hennes andra korsbandsskada på kort tid. I vintras drog även Hanna Pettersson i Piteå av sitt ena korsband. Jag vet att det är några till, men just nu hittar jag inte namnen i minnesbanken.

Innan jag lämnar damallsvenskan, några ord igen om seriens parodiska assistliga. I helgen gick ytterligare ett stort antal passningsläggare miste om sina assist. Bland annat missades tre målpassningar i matchen Umeå–Eskilstuna. Så tråkigt.

* Vidare till Tyskland. Där tog Nilla Fischer och Wolfsburg den andra platsen i Champions League via 5–2-seger mot Köln. Fischer avgjorde matchen med sitt första mål för säsongen, en snygg volley som betydde 4–2.

Efter mästarinnorna Bayern München, tvåan Wolfsburg och trean Frankfurt var det ett litet hopp ner till sex lag som slutade inom fyra poäng. De sex lagen var i placeringsordning Freiburg, Essen, Jena, Potsdam, Hoffenheim och SC Sand.

Mandy Islacker

Mandy Islacker

I skytteligan blev det Mandy Islacker som vann. Frankfurtforwarden gjorde två mål i sista omgången och slutade på 17 mål, tre fler än tvåan Vivianne Miedema och fyra fler än trean Svenja Huth.

I och med gårdagens omgång var det tack och adjö för Bernd Schröder och Kerstin Garefrekes – två legendarer inom tysk damfotboll.

När serien startar om till hösten heter nykomlingarna Duisburg och Mönchengladbach. De senare kom bara tvåa i sin serie, men vinnarna Hoffenheim 2 fick inte gå upp.

* I England föll Hedvig Lindahl och Chelsea i FA-cupfinalen. Jag tittade fragmentariskt på matchen, och utifrån vad jag såg var Arsenals 2–1-seger helt i sin ordning. Känslan är att den tidigare så dominanta storklubben nu har ett nytt kanonlag på gång.

* Den franska cupfinalen berättade jag om i förra inlägget. Här är ett klipp med matchens tre mål. Som synes har Sofia Jakobsson assist till Montpelliers ledningsmål. Fast visst känns det som att hon är offside?

Apropå det förra inlägget, som ju handlade om att Caroline Seger skulle vara klar för Lyon. Uppgifterna från Frankrike gör gällande att Lyon bara ser mycket små möjligheter att få behålla Louisa Necib och Lotta Schelin. I Schelins fall pratar man om att hon längtar hem till familjen. Jag gissar att det jobbas rätt hårt i Göteborgs FC på att få fram ekonomi till hennes lön.

* Tyskland blev Europamästarinnor i F17 efter straffläggning i finalen mot Spanien. Jag såg inte gårdagens final, men sett till klippet nedan var det rätt lag som vann. Klippet visar ju att tyskorna hade fyra bollar i målramen under ordinarie tid, matchen slutade 0–0. Det visar också att 15-åriga Klara Bühl (nummer 18) var inblandad i väldigt mycket i lagets offensiv. Håll koll på henne i framtiden.

Utöver Tyskland och Spanien blev det England som fick spela F17-VM i Jordanien senare i år. England vann bronsmatchen mot Norge med 2–1.

https://www.youtube.com/watch?v=X1gIoh69WnU

* Så en kort sväng runt i övriga Europa. I Tjeckien blev Slavia Prag mästarinnor med en omgång kvar att spela. Däremot kommer det att avgöras i sista omgången i både Italien och Nederländerna. I Italien har Brescia greppet. De leder med tre poäng och fyra mål före Fiorentina. I Nederländerna vann Twente seriefinalen mot Ajax i näst sista omgången. Därmed gick Twente upp i serieledning på målskillnad. Med tanke på att man möter tabelljumbon Zwolle i sista omgången är det stor fördel för Twente.

* Slutligen så såg jag den här artikeln som inte känns så smickrande för Zlatan Ibrahimovic. Vår störste fotbollsspelare har knappast imponerat i hanteringen av damfotboll och fotbollstjejer de senaste åren.

 

 

 

Intressant silly season är redan i gång

Diskussionen om Rosengård rullar vidare i kommentarsfältet till det förra inlägget. Kul med ämnen som engagerar.

Något som också har alla förutsättningar att bli både kul och spännande är sommarens silly season i Frankrike och Tyskland. Det ser ut att kunna bli ganska stora förändringar i några av storklubbarna, något som även kan påverka Sverige.

Som bekant har ju flera av de europeiska toppklubbarna ekonomi att köpa loss damallsvenskans största profiler.

Upphovet till den diskussion om Rosengård som dominerat bloggen i veckan var ju för övrigt att Sara Björk Gunnarsdottir lämnar i sommar för Wolfsburg. Så Rosengård har ju också lite jobb att göra i sommarfönstret. Inte så lite heller, för det blir inte lätt att hitta en sådan karaktärsspelare som Gunnarsdottir. Men Rosengård kanske har någon intressant lösning på det här.

I övrigt i sommar var jag tidigare rätt säker på att sydeuropeiska toppklubbar skulle rycka i Gaelle Enaganmouit redan den här sommaren. Fast hennes knäproblem gör nog att Rosengård kan räkna in henne även till hösten.

 Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

Vilka damallsvenska profiler lär det då dras i? I första hand borde det vara Stina Blackstenius och Pernille Harder som drar till sig storklubbarnas blickar. Jag kan även tänka mig att Lieke Martens skulle kunna vara intressant. I nuläget känns däremot knappast som att någon spelare utanför de två svenska toppklubbarna kommer att uppvaktas i sommar.

Här är en kort genomgång i läget i de fem storklubbarna i Frankrike och Tyskland.

Lyon:
Omges av massor av rykten. Det kan blir så att klubbens spelartrupp kommer att genomgå en rätt stor förändring.

Så många toppspelare kopplas till Lyon att jag såg att ett av de störra internationella damfotbollskontona på twitter skrev att Lyon kan få ett så starkt lag att en sjuåring kan leda det till seger.

Så kanske det kommer att se ut på pappret, men det är ingen barnlek att leda en trupp med 20 världsstjärnor och ge alla så mycket speltid att de är nöjda.

Det var ett stickspår. Vad är det då som händer i Lyon. Klart sedan länge är att Amandine Henry flyttar till Portland i USA. Hon är för övrigt en av de tre nominerade spelarna till priset för årets bästa i D1 Feminine. De båda andra är klubbkompisarna Amel Majri och Ada Stolsmo Hegerberg.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Klart på spelarsidan för Lyon är även att Dzsenifer Marozsan har skrivit på ett tvåårskontrakt.

Utöver Henry och Marozsan vimlar det av rykten. Bland alla spelare som sägs vara på väg in finns Alex Morgan, Kelley O’Hara, Caroline Seger, Jessica Houara d’Hommeaux och Kenza Dali. Alltså tre spelare från PSG och två från USA.

Bland de spelare som sägs kunna lämna finns Louisa Necib (där har Marseille nämnts som tänkbar adress) och Lotta Schelin. När det gäller Schelin har jag svårt att se att det skulle finnas plats för henne om Morgan ansluter. Men som sagt, det blir spännande att se vad som händer. Kanske att vi har Schelin i damallsvenskan efter OS.

PSG:
Här har det varit otroligt mycket oro i leden. Halva laget har ryktats vara på väg bort. Ryktena minskade inte när det stod klart att tränaren Farid Benstiti inte fick fortsätta.

I går kväll presenterades dock en ny tränare – Patrice Lair. För andra gången i rad väljer alltså PSG att satsa på en före detta Lyontränare. Lair har ju dessutom ett brett kontaktnät med många av världens bästa spelare, så det kanske kan lugna ner stämningen en aning.

Som jag redan skrivit har trion Seger/Houara d’Hommeaux/Dali placerats i Lyon. Dessutom sägs Shirley Cruz vara på väg till Barcelona och så har Anja Mittag mer än hintat att hon vantrivs i klubben.

Anja Mittag

Anja Mittag

Att Lair tillsatts på ett tidigt stadium är förstås otroligt viktigt. Det är även en signal om att PSG tänker satsa vidare. För att närma sig Lyon kommer de säkert att leta förstärkningar utomlands. I första hand kanske de kommer att kolla mot USA, men det kan nog även bli vissa blickar mot Sverige.

Frankfurt:
De forna storlagen faller ett efter ett. Duisburg och Potsdam är redan borta från positionerna i toppen av tysk damfotboll. Nu verkar fallet nära även för den tredje klassikerklubben. För det är tunga spelartapp som rapporterats hittills under våren.

Klart är alltså att Marozsan flyttar till Lyon. Klart är också att Simone Laudehr går till Bayern München samt att Kerstin Garefrekes slutar. Även Saskia Bartusiak är osäker på sin framtid i klubben.

Det är spelare som inte är lätta att ersätta. I princip känns det omöjligt.

Kerstin Garefrekes

Kerstin Garefrekes

Utöver toppnamnen ovan har Isabelle Linden och målvakten Anke Preuss meddelat att de lämnar. I dag förlängde man kontraktet med kanadensiska mittfältaren Sophie Schmidt, vilket var viktigt. Men Frankfurts trupp behöver alltså flera starka nyförvärv om man skall kunna vara med och utmana om Champions Leagueplatser även framöver.

Wolfsburg:
Har alltså värvat Sara Björk Gunnarsdottir från Rosengård och skall enligt uppgift värva minst en spelare till. Dessutom kommer Lina Magull tillbaka efter ett framgångsrikt låneår i Freiburg. Det känns rätt lugnt och stabilt i Wolfsburg.

Bayern München:
Lugnt och stabilt är det även hos mästarinnorna. De har alltså tagit ”hem” Simone Laudehr – som ju spelade för klubben under en juniorsäsong. De har även klart med Verena Faisst, som ju gjorde klart med att hon skulle lämna Wolfsburg redan i vintras.

US WNT

US WNT

Det är alltså hos PSG, Lyon och Frankfurt det kan hända mest. Vad finns det då för spelare att värva, utöver de som går mellan klubbarna?

Jo, den kommande vintern finns chansen för landslagsspelarna i USA att ge sig ut på lite äventyr. 2017 är ju ett mästerskapsfritt år, vilket gör att Alex Morgan och de andra inte är lika hårt bundna till NWSL som andra år.

Det blir nog mot USA klubbarna på kontinenten först vänder sig. Och ett antal namnkunniga amerikanskor kommer alltså säkerligen att dyka upp i Europa efter OS. Kanske att även någon av Kanadas toppspelare kan hamna i Europa. Kan någon locka över Christine Sinclair?

I Frankrike har även Montpellier flera intressanta spelare som kan tänkas prova vingarna i någon av topplagen. Riktigt glödheta känns vänsterbacken Sakina Karchaoui och målfarliga forwarden Marie-Charlotte Léger – båda födda 1996. Men det finns fler intressanta spelare i Montpellier. Brasiliens Andressa Alves är en kanonspelare och jag gillar mittfältaren Sandie Toletti. Dessutom borde nog faktiskt Linda Sembrant kunna vara aktuell för större uppgifter. Hon har varit väldigt bra det senaste året.

I Tyskland är det i Freiburg talangerna finns. Laget kommer att bli fyra i årets liga, det med massor av tonåringar i truppen. När Tyskland tidigare i kväll säkrade en finalplats i F17-EM var fyra av de tyska nyckelspelarna från just Freiburg, jag tänker på de båda målskyttarna  Vanessa Ziegler och Klara Bühl, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.

16-åriga Gwinn har redan spelat tio matcher i Frauen-Bundesliga i vinter – och gjort två mål, jämnåriga Minge har spelat i fyra. Den spelare som känns allra vassast är ändå Bühl. Forwarden är född så sent som den 7 december 2000 och känns som en blivande storspelare. Hon lär debutera i Bundesliga till hösten.

Freiburg har alltså något intressant på gång – om de inte värvas sönder kommande år.

Så här slutar damallsvenskan 2016

Med mindre än ett dygn till avspark har det blivit hög tid att tippa damallsvenskan. Till slut blev det här ett mycket längre inlägg än jag hade tänkt mig. Först var tanken nämligen att jag bara skulle skriva två–tre meningar per lag. Men textmassan växte…

När det gäller övergångar och tänkbara laguppställning hänvisar jag dock till bloggen Spelare 12, som gjort ett jättejobb på den fronten.

Som ni vet brukar damallsvenskan i grunden vara ganska lättippad. Det finns ju liksom en mall för hur man går till väga.

I den mallen placeras Rosengård som vinnare, Linköping som främsta utmanare och fjolårets övriga två topplag Eskilstuna och Piteå på övre halvan. I botten sätter man de båda nykomlingarna – Djurgården och Kvarnsveden – samt Mallbacken. Övriga fem lag hamnar i mitten.

Följer man mallen brukar man hamna ganska rätt. Men utmaningen ligger ju inte i att hamna ganska rätt, utan man vill ju hitta de där lagen som floppar och de som överraskar positivt. Vem som helst kan tippa efter mallen, en expert hittar även något eller några av lagen som bryter mönstret.

Faktum är att jag tycker att det i år är ovanligt många lag som är svåra att kategorisera. Många lag som har haft en väldigt stor genomströmning på spelarsidan – och som kan bli antingen fågel, fisk eller mittemellan.

Ju närmare jag analyserat lagen desto mer har jag för övrigt ritat om den där mallen jag nyss berättade om. I mitt slutgiltiga tips delas serien in så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Innan vi går in på detaljerna vill jag bara påminna om att det enda man kan vara säker på när man sätter ihop ett sådant här tips är att det inte kommer att slå in. Men, men. Här är ändå ett försök. Så här tror jag att damallsvenskan 2016 slutar:

 Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Gaelle Enganamouit.
Tyngsta förlust: Inga riktigt tunga efter säsongen, men tappade ju Anja Mittag och Ramona Bachmann efter VM i fjol.
Placering i fjol: Etta

Som jag ser det är Rosengård den enda rimliga guldfavoriten. Klubben och laget visade enorm styrka i fjol när man vann serien trots en strulig sommar. FC Rosengård har en väl inarbetad vinnarkultur och man visade mot Frankfurt att man nu börjar komma mycket nära lagen i Europatoppen.

Man gjorde det med ett spel som bör funka väldigt bra även i damallsvenskan. Tränare Jack Majgaard Jensen har styrt upp försvarsspelet till hög internationell nivå. Ett sådant försvarsspel ger en stabil grund att utgå ifrån. Att man dessutom har mängder av matchvinnare i offensiven gör inte favorittrycket mindre.

Det finns ganska många nya spelare i truppen, spelare som inte fullt ut är inspelade i laget ännu. Rosengård är redan bra, och de kommer bara att bli bättre och bättre ju längre säsongen går. Minns att de besegrade Linköping i supercupen tidigare i vår, trots att man har ett nytt lag och trots att skadelistan var ganska lång.

Vilka är då svagheterna?

De är inte så många. Det har varit frågetecken på målvaktssidan, men när man nu säkrat upp Sofia Lundgren för hela säsongen känns lagbygget rakt igenom gediget. Och möjligen kommer ju Caroline Seger att ansluta till sommaren.

Som jag ser det är det bara två saker som skulle kunna stoppa Rosengård i år. Antingen en spelarflykt till sommaren likt den i fjol eller ett utökat skadeelände.

FC Rosengård är Sveriges enda fotbollslag som hävdar sig internationellt. De är också mina svenska mästarinnor 2016.

Tove Almqvist

Tove Almqvist

2) Linköpings FC
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Katie Fraine.
Placering i fjol: Fyra

Många tippar att 2016 är året då Linköping skall ta klivet högst upp på damallsvenskans prispall. Och visst, på pappret har man ett lag som bör kunna utmana Rosengård.

Man har kontinuitet både på tränar- och spelarsidan. Martin Sjögren har under flera år byggt kring det svenska U19-landslag som tog EM-guld 2012. Han har kryddat med toppspelarna från 2015 års U19-Europamästarinnor och några utländska stöttepelare.

Linköping har verkligen ett väldigt bra lag. Högstanivån är jätte-jättehög. Spelare som Pernille Harder, Claudia Neto, Tove Almqvist och Fridolina Rolfö är kreativa och sevärda, Stina Blackstenius har tyngden och så vidare.

Men, och det är ett stort men. Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.

Frågetecken finns även för truppens bredd, framför allt i defensiven. Och vilken nivå håller målvakterna? Båda är oprövade på damallsvensk nivå.

Jag tror att Linköping kommer att spela den mest attraktiva fotbollen i damallsvenskan 2016. Men jag tror tyvärr inte att laget har kapacitet att slå Rosengård i guldstriden, inte i år. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit en riktigt rafflande guldstrid – precis som i fjol. Men jag tror alltså inte att det blir det i år.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

3) Piteå IF
Bästa nyförvärv: Ellen Löfqvist.
Tyngsta förlust: Pauline Hammarlund.
Placering i fjol: Trea

Att tippa fjolårstrean Piteå som trea låter inte så vågat. Men laget har tappat flera viktiga kuggar från i fjol. Då stod Pauline Hammarlund (Göteborg), Hanna Pettersson (korsbandsskadad) och Elin Johansson (Kif Örebro) för en stor del av lagets offensiva spets. Dessutom har man tappat viktiga Emilia Appelqvist (Djurgården) på mittfältet och talangfulla Lotta Ökvist (Umeå) i backlinjen.

Ändå tror jag att Piteå kommer att stå sig starkt även i år. Inte minst har man en av seriens mest intressanta ytterbackar i Ronja Aronsson. En annan intressant ytterback är, eller snarare var, Elin Bragnum, ny från AIK. I år är hon tänkt som mittfältare i PIF.

Tränare Stellan Carlsson har visat förr att han är en utmärkt lagbyggare. Hans Piteå bygger mer på ett stabilt grundspel än på enskilda spelare, även om mycket de facto hänger på fantastiska Faith Ikidi i mittförsvaret. Och minns att många satte ett stort frågetecken för offensiven även inför fjolårets säsong.

Nya forwardsparet Tempest-Marie Norlin och Felicia Karlsson känns intressant. Det kommer garanterat att gå fort när Piteå ställer om till offensiv. Och på mitten är Ellen Löfqvist en mycket intressant ersättare till Appelqvist. Frågan är dock hur många mål Norlin och Karlsson gör. Det svaret känns ovisst, och därför är det en chansning att sätta laget så högt som trea, men jag går på magkänslan här.

Vill man förresten fördjupa sig mer i Piteå IF:s lag finns här en länk till en utmärkt 36-sidig bilaga om laget som Piteå-Tidningen gav ut i veckan. Den är verkligen grym, så även om du inte är intresserad av Piteå IF rekommenderas att klicka på länken och i alla fall kika lite på bilagan.

Marija Banusic

Marija Banusic

4) Eskilstuna United
Bästa nyförvärv: Marija Banusic.
Tyngsta förlust: Petra Larsson/Gaelle Enganamouit.
Placering i fjol: Tvåa

Fjolårstvåan går in i säsongen med många frågetecken. Flera riktigt viktiga pjäser från skrällaget 2015 har lämnat. Frågan är hur stora hål det har blivit efter dem.

Offensivt tror jag att Marija Banusic och Mimmi Larsson tillsammans ganska väl kan fylla ut luckan efter Gaelle Enganamouit.

Men på mittfältet känns det som att Eskilstuna kommer att tappa i kvalitet – framför allt i den defensiva stabiliteten. Man har tappat Petra Johansson – ja, Petra Larsson heter numera så, Sofie Persson och Sara Thunebro. In har Petra Andersson och Ingrid Schjelderup kommit, dessutom har man flyttat ner Olivia Schough.

Spontant tycker jag att man därmed har hamnat på minus på mitten. Men rent namnmässigt är det ändå inte jättestor skillnad. När det nya laget är färdigbyggt kan det säkert bli riktigt bra.

Frågan är då alltså bara när lagbygget blir klart. Jag tror att det kan dröja lite. Därför vågar jag inte sätta Eskilstuna högre än fjärde plats i år.

Det skulle faktiskt förvåna mig lite om de blandade sig i guldstriden även i år. Fast det skulle vara kul. Det är ju alltid kul om lagen med störst publik lyckas. Det mår hela serien bra av.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

5) Vittsjö GIK
Bästa nyförvärv: Ngozi Okobi.
Tyngsta förlust: Jane Ross.
Placering i fjol: Nia

I fjol slutade Vittsjö på nionde plats med tre poäng upp till sjunde plats. Sedan dess har man tappat ganska många duktiga spelare.

Det låter ju inte speciellt positivt, men Thomas Mårtensson är en erfaren och smart tränare. Han har värvat intressanta spelare och laget har gjort bra resultat på försäsongen mot de båda danska topplagen.

Vittsjö lag känns väldigt intressant. Man har fått in smarta spelare i Emmi Alanen och Ngozi Okobi samt snabbhet i Rachel Mercik och Clara Markstedt.

Det är förstås ändå en chansning att sätta laget så högt som femma. Men jag har en känsla av att nordskånskorna blir årets positiva överraskning i damallsvenskan.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

6) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Pauline Hammarlund.
Tyngsta förlust: Lieke Martens.
Placering i fjol: Sexa

Årets Göteborg är väldigt svårtippat. Jag har flyttat dem fram och tillbaka mellan fjärde och sjätte plats utan att riktigt kunna bestämma mig. Men till slut gick jag på magkänslan, och den är att årets Göteborg känns lite tunt.

Laget har många duktiga offensiva spelare, men jag känner osäkerhet över hur det är med stabiliteten i den nybildade backlinjen. Framför allt sätter jag stora frågetecken för det centrala försvaret, både i backlinjen och på defensivt mittfält. Där har Göteborg vacklat på senare år.

Jag har sett laget en gång under försäsongen, och då såg det inte stabilt ut i defensiven. Det var å andra sidan för ett par månader sedan, så laget kanske har stabiliserats centralt.

Klart är att man har en bättre och bredare målvaktsbesättning än i fjol med Loes Geurts tillbaka från sin skada och Jennifer Falk inhämtad från Mallbacken. Klart är också att man har ett yngre lag.

I fjol var det en hel del oro och gnäll i truppen. När man nu återigen – för tredje året i rad – genomför en stor förändring kanske det äntligen blir ordning.

Personligen tycker jag att det skall bli intressant att följa Freja Hellenberg i mittförsvaret och Elin Rubensson som central mittfältare. Det blir också intressant att se vad Nathalie Persson och Pauline Hammarlund kan uträtta i Göteborg.

Slutligen har det ju ryktats om att Lotta Schelin möjligen skulle kunna flytta hem till Göteborg till sommaren. Om det inträffar vore det förstås ett lyft både för Göteborgs FC och för damallsvenskan som helhet.

Elin Johansson

Elin Johansson

7) Kif Örebro
Bästa nyförvärv: Melissa Tancredi.
Tyngsta förlust: Marina Pettersson-Engström.
Placering i fjol: Femma

Örebro är ytterligare ett lag jag flyttat runt på olika positioner i tabellen. Känslan är att laget skulle kunna komma topp fyra, men drabbas man av skador skulle det också kunna sluta bland de fyra sista.

Laget stod för en stark höstspurt i fjol där man vann fyra av de fem sista matcherna i damallsvenskan och sedan stod upp väldigt bra mot PSG i Champions League. Faktum är ju att Kif Örebro lämnade turneringen obesegrat – man föll ju på bortamål efter två kryss.

Sedan dess har man dock tappat ett gäng traditionsbärare i Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Dessutom tvingas man klara sig utan Sarah Michel till följd av en korsbandsskada.

Man har tagit in intressanta nyförvärv som kanadensiska powerforwarden Melissa Tancredi, snabba Elin Johansson och intressanta mexikanska landslagsspelaren Veronica Perez.

Nyförvärven i all ära, den jag är mest spänd på att följa är ändå Michelle De Jongh – damallsvenskans bästa tonåring. Jag tror enormt mycket på henne, hon är en tvåvägsspelare som Pia Sundhage redan borde ha plockat in i sin trupp. Känslan är att De Jongh kommer att få ta tungt ansvar i årets Örebro.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

8) Umeå IK
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson.
Tyngsta förlust: Elin Landström.
Placering i fjol: Åtta

Klubben har haft en målsättning att ta SM-guld 2017. Det känns tyvärr inte så troligt. Klubben får nog koncentrerar sig på att ens vara kvar i högsta serien till nästa år.

Med en frisk trupp hade jag kunnat tänka mig att placera UIK topp fem. Men det senaste året har präglats av skador, skador och åter skador. På skadelistan just nu finns bland annat Hanna Folkesson, Hanna Glas och Lina Hurtig.

Fortsätter skadeeländet under säsongen finns risken att laget hamnar ytterligare några pinnhål längre ner – man kan alltså till och med åka ut.

Det finns nämligen inga pengar att förstärka med, om det skulle behövas. Man får förlita sig till att den egna talangverksamheten fortsätter att vara framgångsrik.

Och som sagt, börjar de skadade spelarna komma tillbaka är laget som sagt mycket starkt.

Julia Karlernäs

Julia Karlernäs

9) Mallbackens IF Sunne
Bästa nyförvärv: Julia Karlernäs.
Tyngsta förlust: Jennifer Falk.
Placering i fjol: Tio

Klubben från de värmländska skogarna klarade sig kvar i damallsvenskan i fjol med ett måls marginal. Då räddades de av sitt starka hemmafacit. Och av Jennifer Falk och Mimmi Larsson.

Nu har Falk och Larsson lämnat och nästan alla experter placerar Mallbacken på nedflyttningsplats. Det hade jag också – först. 10–0-förlusten i cupmatchen mot Linköping satt i bakhuvudet. Men sedan fick jag ett infall och lyfte Mallbacken en bit över strecket.

Det finns så mycket hjärta i klubben att jag tror att det är möjligt. Visst har man tappat viktiga spelare, men man har också värvat intressant. Nyckeln här är förstås att skotska Lee Alexander fyller ut luckan efter Falk i målet.

I övrigt har man fått tillbaka Julia Karlernäs, en spelare som jag gillar – utrustad med en god grundteknik och fint spelsinne. Dessutom har man hämtat tre spelare från andra sidan jordklotet. Kirsty Yallop vet vi är en duktig damallsvensk spelare. Ytterbacken Anna Green och mittfältaren Tameka Butt är meriterade och kommer att lyfta laget.

Lagets viktigaste spelare i år kan ändå vara forwarden Madelen Janogy. Jag såg henne i cupmötet med division 1-laget Örby i vintras. Det var alltså division 1-motstånd, men känslan var ändå att det här kan bli Janogys år. Är den känslan rätt kan sagan om det allsvenska laget från orten som inte finns på kartan fortsätta ytterligare något år.

Alice Nilsson

Alice Nilsson

10) Kristianstads DFF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Susanne Moberg.
Placering i fjol: Sjua

Sjua ifjol, trots att man släppte in näst flest mål. Sånt läckage har man nog inte råd med i år, laget känns nämligen inte alls lika vasst i offensiven.

Tränare Elisabet Gunnarsdottir sa vid den damallsvenska upptaktsträffen att:

”Vi kan slå vilket lag som helst.”

Det är en skön inställning, och den gäller i stor utsträckning hemma på Vilans IP – där är KDFF starkt. Ändå trodde 79 procent av de röstande på nämnd upptaktsträff att Gunnarsdottirs lag skulle hamna i botten av tabellen – dock hade bara 2,3 procent dem på nedflyttning.

Och tittar man på truppen känns den klart svagare än fjolårets. Borta är spelare som Susanne Moberg, Margret Lara Vidarsdottir och Elisa Vidarsdottir. Nyförvärven är långt ifrån lika namnkunniga. Tränare Gunnarsdottir behöver visa fingertoppskänsla i coachningen om laget skall kunna upprepa fjolårets sjundeplats.

De mest intressanta nyheterna i klubben är väl att 22-åriga Alice Nilsson är ny lagkapten samt att man numera spelar i orange tröjor – något som verkar vara ett måste i Kristianstad.

KDFF är alltid svårtippat. Den här gången säger magkänslan att de kommer att få kämpa hårt för kontraktet, men att Ida Guehai ger den tyngd i offensiven som krävs för att stanna på rätt sida strecket. Men skulle Guehai bli skadad – då kan det sluta riktigt illa.

11) Kvarnsvedens IF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Vann elitettan

Det enda rimliga tipset är egentligen att sätta Borlängelaget på jumboplats. Men har kvar i princip det lag som vann elitettan i fjol, och skillnaden mellan damallsvenskan och elitettan är som bekant milsvidd.

Jag har heller aldrig sett Kvarnsveden spela, så min bedömning här är bara gjord utifrån vad jag har läst och hört. Och det är att Kvarnsveden vann elitettan på sin defensiv. Det är lovande, eftersom laget kommer att få ägna sig väldigt mycket åt försvarsspel i år.

Man vann också elitettan för att man har ett otroligt vasst kontringsvapen i Tabitha Chawinga från Malawi. Jag har hört att klubbledningen bara räknar med Chawinga den här säsongen, för man tror att hon kommer att spela i en europeisk toppklubb nästa säsong.

För Kvarnsveden blir det förstås otroligt viktigt att försvarsspelet håller även i damallsvenskan. Dessutom gäller det att Chawinga håller sig frisk samt att laget har kapacitet att ge henne rätt passningar längs med marken – då har Borlängelaget chansen att klara sig kvar.

Från upptaktsträffen gillade jag att man förväntade sig 90 procent löpning och 10 procent fotboll under säsongen. Det låter som att laget är mentalt förberett på vad som komma skall.

Totalt sett har tyvärr Kvarnsveden misslyckats med att synas och höras under vintern. Jag tror att väldigt få sportintresserade svenskar känner till att laget skall spela i damallsvenskan i år. Än färre känner till varifrån Kvarnsveden kommer.

Den uppmärksamhet man har fått har antingen handlat om Chawinga eller Lee Winroth:s fantastiska resultat i marklyft. De senaste dagarna har man dessutom kunnat läsa en del om ett arenakaos, där man eventuellt skulle tvingas spela sina matcher på Domnarsvallen.

Till slut fick klubben dock dispens att spela omgångarna fram till den 1 juni på sin ordinarie hemmaplan, Ljungbergsplanen.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

12) Djurgårdens IF
Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Tvåa i elitettan

Många experter har satt Djurgården i mitten av tabellen, typ platserna sju till nio. Hela 78 procent av de som röstade på upptaktsträffen hade nykomlingen på säker mark – 45 procent placerade laget i mitten.

Först hade jag också laget högre upp, men så fick jag en känsla. En känsla av att Djurgården på många sätt liknar fjolårets Hammarby, av att Djurgården kan blir årets missräkning i damallsvenskan.

Det som talar för att Djurgården håller sig kvar är att man har värvat rutinerat och smart i centrallinjen. Gudbjörg Gunnarsdottir är en av seriens allra bästa målvakter, kanske den allra bästa. Katrin Schmidt och Emilia Appelqvist lär bilda ett av seriens smartaste och mest arbetssamma innermittfält, på mittfältet har man dessutom kreativa Annika Kukkonen.

Målvakt och mittfält håller mycket god damallsvensk klass. Det som skapade min känsla av att Djurgården kanske ändå inte blir så bra som många tror var när jag kollade på  backlinjen och på lagets forwards. I båda fallen är det rätt profillöst.

För Djurgården känns det otroligt viktigt att nya Sheila van den Bulk är en klippa i mittförsvaret samt att man hittar någon som gör mål. För jag sätter stora frågetecken för forwardsbesättningen.

Nya portugisiskan Carolina Mendes känns intressant, men hennes målfacit från tidigare ligor skrämmer inte. Och håller fjolårets måldrottningar Mia Jalkerud, Madeleine Stegius och Alexandra Höglund i högsta serien?

Om de gör det kan laget nosa på en placering som sexa–sjua. Utgångstipset är dock att Djurgården får det tufft.

* Det var mitt damallsvenska tips för 2016. Innan jag sätter punkt tänkt jag även tippa toppen av skytteligan. Så här slutar den:

1) Gaelle Enganamouit
2) Pernille Harder
3) Natasa Andonova
4) Stina Blackstenius
5) Pauline Hammarlund
6) Tabitha Chawinga
7) Marta
8) Marija Banusic
9) Felicia Karlsson
10) Elin Rubensson

Närmast utanför topp tio hamnar: Jenny Hjohlman, Ida Guehai, Mimmi Larsson, Madelen Janogy och Ogonna Chukwudi. Kommer Lotta Schelin hem i höst kommer hon också att hinna nosa på topp tio.

Slutligen vill jag återigen påminna om att man numera kan följa bloggen via Facebook. Genom att klicka Gilla på sidan får du blogginläggen som länkar där.

Smått och gott från upptaktsträffen

I dag har jag suttit framför datorn och kollat damallsvenskan.tv:s sändning från den damallsvenska upptaktsträffen. För er som missade begivenheten kommer här en resumé.

Först kan man konstatera att Pia Sundhage inte lyckas speciellt bra med att få de damallsvenska klubbarna att placera landslagsspelarna på ”rätt position” i laget. Vi känner ju sedan tidigare till att Magdalena Ericsson spelar mittback i Linköping och att Elin Rubensson numera är central mittfältare i Göteborg. I dag visade det sig dessutom att Olivia Schough skall spela på mittfältet i Eskilstuna i år.

En av de viktigaste sakerna på upptaktsträffen är ju tipsen. När det gäller guldtipset inträffade något konstigt, det blev två olika mästarlag. Det arrangerades nämligen två olika tips av vilka som blir svenska mästarinnor 2016, ett före lagpresentationerna och ett efter.

Det före föll ut så här:
1) Rosengård 55,6 %
2) Linköping   37,0 %
3) Eskilstuna och Göteborg 3,7 % vardera

Vi tipset efter lagpresentationerna uppfattade jag inte procenttalen för alla lag som fick röster, men toppen var i alla fall:
1) Linköping    52,8 %
2) Rosengård  37,7 %

Hur den där växlingen gick till kan man ju fundera över. Klart är att både Rosengård och Linköping kan kalla sig för upptaktsträffens guldfavoriter.

Ett annat tips gällde vem som vinner skytteligan. Här är toppen av den omröstningen:
1) Pernille Harder          46,5 %
2) Olivia Schough          11,6 %
3) Tabitha Chawinga       9,3 %
3) Pauline Hammarlund  9,3 %
5) Gaelle Enganamouit   7,0 %
6) Natasa Andonova       4,7 %
6) Jenny Hjohlman          4,7 %

Noterbart var att Stina Blackstenius inte var valbar. Jag förvånas också över att Enganamouit bara fick 7,0 procent av rösterna. Hon har nämligen min röst.

När bästa nyförvärven skulle rankas hamnade däremot Kamerunforwarden i topp. Den röstningen slutade så här:
1) Gaelle Enganamouit    27,3 %
2) Katrin Schmidt         22,7 %
3) Pauline Hammarlund  18,2 %
3) Emilia Appelqvist     18,2 %
5) Lieke Martens            6,8 %

Man tippade även vilket lag som vinner elitettan. Där föll tipsen så här:
1) Hammarby       46,5 %
2) LB 07               18,6 %
3) IFK Kalmar         7,0 %4) Hovås/Billdal, AIK, Sunnanå och Växjö, alla 4,7 %

I övrigt tyckte jag att bildkvaliteten på damallsvenskan.tv var utmärkt, medan ljudet var lite svagt. Hanna Marklund är nästan alltid lysande, dagens insats var inget undantag. I dag hade hon sällskap av Emelie Ölander på scenen. Ölander är underhållande och skötte sin uppgift på ett bra sätt.

Jag gillade även att man i år tog en spelarbild, och inte bara en tränarbild med en massa män på. Huvudpersonerna i damallsvenskan är ju trots allt kvinnor.

Brasilien är dubbel drömlott i OS

Det har varit en intressant dag för svensk damfotboll. Landslaget har tagit ytterligare ett stort steg mot EM och fått seedningen till OS. Dessutom har vi fått veta hur damallsvenskan kommer att tv-sändas.

Vi börjar med Slovakien–Sverige. Matchen blev ungefär som väntat. På twitter tippade jag svensk seger med 3–0. Dock trodde jag att Pauline Hammarlund skulle göra två av målen, vilket visade sig vara felaktigt.

Det blev i stället Emilia Appelqvist, Linda Sembrant och Stina Blackstenius som hittade rätt. Den sistnämnda kan Pia Sundhage snart inte längre hålla utanför startelvan. Tyvärr tycker jag att alla tre forwards som startade matchen gjorde rätt bleka insatser.

Utöver Blackstenius tycker jag att Appelqvist var ett glädjeämne. Annars var det som sagt ganska väntade insatser.

Med tanke på att Polen och Danmark spelade 0–0 i går innebar dagens svenska seger att vi tog ett stort steg närmare EM-slutspelet.

För svensk del var nästan OS-seedningen väl så intressant som matchen i Poprad.

Seedningen föll ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3:Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.

Eftersom två lag från samma kontinent inte kan lottas mot varandra kommer en grupp att består av Tyskland och Australien. Den gruppen kan inte Sverige eller Kina lottas in i. Däremot är det 50 procents chans att Kanada hamnar i den gruppen.

Det innebär alltså att följande gäller för Sverige:

Grupp 1: Sverige hamnar antingen i USA:s eller Brasiliens grupp. Brasilien är förstås drömlotten här.
Grupp 3: Kanada kan inte lottas mot USA och Kina kan inte lottas mot Australien. Sverige har alltså 50 procents chans att få möta Kina.
Grupp 4: Colombia är bästa laget här. De kan inte lottas in i Brasiliens grupp.

Hamnar Sverige i Brasiliens grupp garanteras vi alltså även att få möta ett av de båda afrikanska lagen plus har 50 procents chans att slippa Kina. Brasilien är således dubbel drömlott.

Hamnar vi i USA:s grupp riskerar vi att även få Kina och Colombia – vilket skulle vara värsta tänkbara lottning ur varje pott.

Så till damallsvenskan och tv. I år verkar inga matcher tv-sändas på traditionella tv-kanaler, något som förstås är otroligt jobbigt för klubbarna som går miste om intäkter här.
Däremot kommer alla matcher att sändas på webben, vilket är kul för oss som är intresserade. Det är alltså med tudelade känslor man läser om upplägget, vilket man kan göra både här och här.

Innan jag släcker ner för dagen konstaterar jag att vi nog skall vara nöjda med dagens svenska resultat, även om spelet inte alltid var lysande. 3–0 borta mot Slovakien är ändå ett okej resultat. Damfotbollsvärlden blir nämligen allt större och jämnare.

Polen tog alltså poäng av Danmark i går. Israel höll Norge på 1–0 i förrgår och i dag har Rumänien hållit Frankrike på 1–0. Och just nu leder Belgien mycket överraskande med 1–0 borta mot England. Målet gjorde Janice Cayman efter en grov målvaktstavla i den första halvleken. 30 minuter återstår och belgiskorna håller ännu så länge undan. Nu tänkte jag kolla lite mer koncentrerat på den matchen.

Tillagt i efterhand: England–Belgien slutade 1–1 efter att Jill Scott kvitterat och fått 10550 åskådare i Rotherham att jubla. Slutresultatet innebär att båda länderna är fortsatt obesegrade i grupp 7.

Sundhage måste tänka om kring forwards

Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.

Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.

Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.

Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.

Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.

Olivia Schough

Olivia Schough

Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.

Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.

För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:

Sverige                3–1    7
——————————
Nederländerna     6–8    4
Schweiz               5–6    3
Norge                  5–4    3

Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.

Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.

Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.

En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.

Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.

Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.

För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.

Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.

I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:

”Sembrant är en ledare av stora mått”

Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.

Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.

Emma Berglund

Emma Berglund

Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.

På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.

Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.

Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.

Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.

Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.

På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:

”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”

Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.

I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.

Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.

På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.

När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?

Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.

När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:

”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”

Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.

En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.

När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.

Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.

Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.

Norio Sasaki skriver autografer

Norio Sasaki skriver autografer.

Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.

Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.

Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.

Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.

Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?

Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.

Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.

När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.

Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.

En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.

Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.

Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:

”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”

Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:

”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”

Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.

Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.

Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.

Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.

Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.

Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.

När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.

Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.

The Matildas

The Matildas

Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.

Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:

* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.

* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.

Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.

* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.

Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:

https://www.youtube.com/watch?v=A1lXG0KaCXg

Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.

Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.

Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.

Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.

Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:

Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.

Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.

Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade  4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.

Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.

Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson  – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.

Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.

PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?

321 såg Rosengård vinna supercupen

I förrgår kallade FC Rosengård till presskonferens för att berätta att 13 företag kommer att sponsra klubben med totalt 21 miljoner kronor över en treårsperiod.

Företagen i Malmö står alltså bakom klubben.

Däremot är det mer tveksamt med stödet från Malmöborna. I dag kom 321 åskådare för att se hemmalaget vinna supercupen med 2–1 mot Linköping. Vad jag kunnat hitta konkurrerade man inte med någon annan elitidrott i Malmö i kväll, vilket borde kunna innebära fler åskådare.

Fast egentligen kanske man inte borde reagera över publiksiffran. Det är mars och i fjol hade Rosengård ett snitt på 1075 i damallsvenskan. Men de trogna åskådarna är betydligt färre än så.
Hela 4 255 av fjolårets totalpublik på 11 830 var nämligen på plats i guldmatchen mot Linköping i sista omgången. Snittet i de tio första omgångarna var 757. Rosengård är alltså klart bättre på att hitta sponsorer än på att locka publik.

Klubben är ganska bra på att spela fotboll också. I den där guldmatchen i höstas fick storpubliken ju se en klang- och jubelfestival som slutade med 5–0 i hemmafavör.

FC Rosengård

FC Rosengård

I kväll var det mycket jämnare. Linköping var det spelmässigt bättre laget inledningsvis, men fjolårets svårigheter att göra mål verkar kvarstå. Däremot var Rosengård effektivt och vasst när chanserna dök upp. Först var det Lieke Martens som lyfte in 1–0 över en rätt passiv Cajsa Andersson i Linköpingsmålet. Sedan nickade Emma Berglund in en fint slagen hörna från Marta. Att man gör mål på sina chanser är förstås lovande inför nästa veckas kvartsfinal i Champions League.

Fast först undrade jag lite över hemmaspelarnas ork. De såg trötta ut i slutet av den första halvleken och i början av den andra orkade man inte anfalla, utan jobbade bara i försvar. När Fridolina Rolfö kvitterade trodde jag att matchen var Linköpings.

Oj vad fel jag hade. Plötsligt fick Rosengård fart, gjorde omgående 2–1 och hade närmast full kontroll på resten av matchen. Med det i åtanke tycker jag att hemmasegern var helt i sin ordning.

Till slut var LFC faktiskt lite av en besvikelse. Trots att Magdalena Ericsson slog en handfull högklassiga hörnor och trots att Stina Blackstenius hade en mängd inspel i målområdet gjorde man bara ett mål. Och på slutet orkade man inte få till en kvitteringspress. Dessutom var målvakt Andersson långt ifrån lika bra som när jag såg henne senast. I dag fanns det anledning att sätta frågetecken för henne.

Hur långt Rosengårds spel kommer att räcka nästa vecka är omöjligt att säga. Malmölaget kändes trots allt rätt stabilt. Men klart är att Frankfurt har bättre tyngd i offensiven än vad Linköping visade upp i dag. Mot tyskorna bör Rosengård exempelvis undvika att släppa till så många hörnor som de gjorde i dag.

Till sist några ord om fotbollsförbundets tv-produktion. Det är som sagt kul att man har börjat sända matcher på sin hemsida, men sändningen höll nybörjarnivå. Det var helt enkelt långt ifrån allsvensk klass.

Huvudkameran var alldeles för utzoomad, vilket gjorde det näst intill omöjligt att se vad som hände i målområdena. Och närbildskameran var placerad på marknivå, med följden att händelser ofta skymdes av ryggar.

Dessutom var kommentatorerna rätt dåligt pålästa. Vi som ser sådana här sändningar är oftast väl insatta och hör direkt när inte kommentatorerna vet vad de pratar om.

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.