Det blev seger med 2–1 mot Holland i Sveriges VM-genrep. Fast jag måste säga att det var en seger som är väldigt svår att värdera.
Det är ingen tvekan om att Sverige var bättre än Holland i matchen som spelades i regn och åska på en vällinjerad plan. Ändå skall vi tacka den holländska målvakten Loes Geurts för segern. Hon kom ut snett på Lotta Schelin:s 1–1-mål och hennes agerande på Kosovare Asllani:s 2–1-mål höll korpklass.
Att ha så dålig koll på var målet står att man släpper in en lös lyftning är inte förlåtligt på internationell nivå.
Vi ska även tacka domaren. För jag tycker nog att Anouk Hoogendijk skulle ha haft straff på övertid när Amanda Ilestedt stod för en mycket slarvig tackling.
Anouk Hoogendijk
Totalt sett var ändå det svenska försvarsspelet ok. Men det var inte så bra att jag rätar ut alla frågetecken. Inte alls. Man bör ju ha i åtanke att Hollands forwardsstjärna Vivianne Miedema satt på läktaren, att Lieke Martens tvingades gå av i slutet av den första halvleken och att Manon Melis byttes ut i åskavbrottet.
Så det svenska försvaret utsattes tyvärr inte för det riktigt svåra test som man hade hoppats på. Försvarsmässigt är det förstås också oroande att Emma Berglund tvingades kliva av i halvtid med känning i låret.
Matchen bröts alltså i ungefär en halvtimme efter 60 minuters spel. De sista 30 minuterna efter avbrottet hade Sverige totalkontroll – fram till straffsituationen. Under den halvtimmen kändes dock matchen mer än nödvändigt som en vänskapsmatch.
När det gäller Kosovare Asllanis insats som yttermittfältare blev det tyvärr som väntat. Hon bidrog inte med speciellt mycket konstruktivt från kanten.
Parallellt med Sveriges genrep har USA spelat 0–0 mot Sydkorea – ett resultat som helt klart skakar om våra gruppmotståndare inför mästerskapet. Den matchen spelades inför fina 26 467 åskådare i New Jersey.
Det var tydligen första gången sedan 2008 som USA gick mållöst av en hemmamatch. Det jag såg av matchen behövde inte koreanskorna skämmas över resultatet. Tvärtom höll de oftast USA på behörigt avstånd ifrån målet. Amerikanskorna hade egentligen bara en sylvass målchans.
Sydkorea var välorganiserat och otroligt bollskickligt – laget blir inte på något sätt någon slagpåse i VM. Det märktes tydligt att USA:s lag saknar bollvinnare, för koreanskorna kunde långa stunder rulla runt bollen utan att behöva känna sig pressade. Däremot saknade Sydkorea riktig spets. Deras enda riktigt vassa avslut kom i 93:e minuten och tvingade Hope Solo till en fin räddning. Det hade varit en mäktig kalldusch om koreanskorna avgjort där.
USA startade så här: Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Christen Press, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Abby Wambach och Sydney Leroux.
USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.
Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.
Truppen i sin helhet:
Målvakter: Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).
Backar: Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).
USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.
Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.
Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.
Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.
I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.
Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.
I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet. Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.
Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.
Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.
Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.
USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).
Säga vad man vill om Hope Solo – men det händer i alla fall saker kring den amerikanska stjärnmålvakten.
Knappt har hon blivit friad från den misstänkta misshandelsdomen förrän hon stängs av en månad från landslagsspel till följd av en förseelse i trafiken som hennes make har stått för.
Det kanske inte låter så allvarligt, men Solo var passagerare i bilen när Jerramy Stevens stoppades för misstänkt rattonykterhet. Hon skall dessutom enligt uppgifter ha uppträtt dåligt mot polisen. Som grädde på moset körde Stevens om jag fattat det rätt en bil som var märkt med landslagets emblem.
Det är knappast för den här typen av reklamändamål som US Soccer har officiella lagbilar…
Hur det här påverkar Solo och det amerikanska landslaget är omöjligt att veta. Hon är ju fortfarande en av världens allra bästa målvakter – kanske den allra bästa. Men någonstans går ju gränsen för hur mycket skit man kan dra på sig. Jag gissar att US Soccer börjar bli väldigt trött på hennes alla snedsteg.
Och bakom Solo finns en mängd högkvalificerade amerikanska målvakter redo att ta över handskarna. Såsett borde det inte vara något problem att flytta på Solo. Det som dock skiljer från Solo från konkurrenterna är att hon är väl beprövad i de stora sammanhangen och har visat att hon pallar pressen att spela avgörande matcher. Så gissningsvis är hon trots allt USA:s förstemålvakt när VM drar i gång.
* På hemmaplan i Sverige har Linköping värvat ukrainska Vera Dyatel – en spännande värvning. Det blir intressant att se hur Dyatel klarar damallsvensk fotboll, inte minst då mina fördomar om ukrainsk spelstil säger att de brukar köra 3-5-2 med man-man-markering, alltså något helt annat än vad våra spelare är vana vid. Å andra sidan brukar smarta spelare fixa övergångar från ett spelsystem till ett annat på ganska kort tid.
Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.
Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.
Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.
Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.
Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:
* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?
Abby Wambach
Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:
Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.
De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.
Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.
Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.
Carli Lloyd trixar
Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.
Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.
När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.
Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.
Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.
I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.
Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.
Pia Sundhage och Alex Morgan
Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.
Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.
Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:
1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach
Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.
Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.
Hope Solo
Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).
Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.
Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.
Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.
USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria
Vi är några dagar in på det nya året – ett spännande år där förbundets fokus i stor utsträckning borde ligga på damerna.
Jag skriver borde, för jag tror inte att det blir så.
Men även om det är några dagar sedan tomten kom och lämnade sina julklappar kan man ju fortfarande få ha önskningar. Min största för svensk damfotboll 2015 är att förbundet verkligen satsar på damlandslaget inför VM.
Med det menar jag:
1) Man gör en bred marknadsföringsoffensiv inför mästerskapet. En offensiv som redan borde vara inledd.
2) Att man är redo att ta följa upp framgången efter mästerskapet – om det skulle bli succé.
Hur skulle det här då kunna gå till?
Nyckeln är att försöka göra så många spelare som möjligt till profiler – få folket att känna igen spelarna. I nuläget är Pia Sundhage och Lotta Schelin. Målet borde vara att få fram minst två–tre spelare till i rampljuset, exempelvis Nilla Fischer, Kosovare Asllani och kanske någon yngre som Malin Diaz.
Det här är inte jättelätt och marknadsföring kostar naturligtvis pengar. Men det går att vara smart för med rätt upplägg kan man få spelarna själva att göra en stor del av jobbet. Bara en sådan sak som att förse alla med Twitterkonton, Facebooksidor och kanske även egna hemsidor och Youtubekonton. Man kan få spelarna att blogga eller videoblogga för att ge supportrar chansen att lära känna dem. Materialet måste sedan naturligtvis även marknadsföras från förbundets hemsida. Den utnyttjas alldeles för dåligt i nuläget.
Ett sådant här upplägg skulle även kunna oss i media chansen att hitta nya ingångar på landslaget. Med tanke på att kunskapsnivån kring damfotbollen är begränsad behöver vi journalister få så mycket hjälp vi bara kan.
Önskvärt vore förstås om förbundet kunde satsa lite pengar på webb-tv under våren. Där går det att marknadsföra spelarna hur mycket som helst. När Karl-Erik Nilsson åker runt och kollar hur man jobbar i exempelvis USA, Frankrike, Tyskland och Kanada kommer han att upptäcka att de ligger ljusår före oss på den här fronten.
Får man drömma vill man ju helst se att förbundet gör lika genomarbetade presentationer av spelarna som US Soccer gör i sin serie Back Home. Här besöker de exempelvis Alex Morgan i hennes barndomshem:
Och det här får vi se Morgan hälsa på i sin gamla gymnasieskola och höra henne prata om hur hon tacklade sin korsbandsskada:
Apropå hembesök får man här se hur spartanskt möblerat det var hemma hos Hope Solo. Målvakten visar även upp pjäsen som US Soccer ger de spelare som kommer upp i 100 landskamper. Kanske även det något för SvFF att kolla på och ta intryck av?
Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.
Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.
Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.
Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC
Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek
Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.
Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.
Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.
Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.
Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.
Hedvig Lindahl
När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.
Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.
Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.
Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.
Ada Stolsmo Hegerberg
Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.
Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.
Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
I förra inlägget skrev jag om den fantastiska uppvisning Marta bjöd på i går kväll. Med ett dygns varsel har inte min beundran minskat. Jag kan helt enkelt inte minnas när jag senast såg någon spelare dominera så fullständigt mot ett lag av högsta världsklass.
Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Jag har funderat över vad som gör att Marta presterade så bra i går medan hon haft svårt att nå sådana höjder i damallsvenskan de senaste åren. Det enda svar jag kan komma på är att hon har fått lägga så mycket energi i försvarsarbetet i sina svenska lag att hon inte orkat framåt. Däremot slipper hon lägga speciellt mycket kraft på att jobba hem i landslaget.
Nu är jag ju en person som tycker om lag där alla spelare deltar aktivt både i anfalls- och försvarsspel. Fast jag inser att om man kan få ut så mycket av Marta i offensiven som i går, då är det slöseri att hon skall hjälpa till nere i eget straffområde.
Som bekant hjälpte jag Torbjörn Nilsson att skriva bok om spelförståelse tidigare i år. Numera delar Torbjörn med sig av sina tankar på bokens Facebooksida. I förra veckan var han inne just på frågan om hur mycket energi forwards skall behöva lägga i defensiven. Det inlägget läser du här.
Apropå Marta och Brasilien skrev jag ju nyligen om att de knappast är medaljkandidater i nästa års VM. Fast om stjärnan fortsätter vara så bra som i går kanske jag får revidera min uppfattning…
Men sanningen är att Brasiliens försvarsspel fortsatt var virrigt och oorganiserat. Vid USA:s första mål var en back närmast pinsamt långsam upp från sin stolpe efter hörna, med följden att hon upphävde en solklar offside på Carli Lloyd.
Jämför jag Brasiliens försvarsinsats mot USA med den jag såg mot Frankrike för ett tag sedan lyckades brasilianskorna bättre i går. Hur mycket det berodde på dem själva är dock oklart. Som jag ser det gjorde USA det ganska lätt för den brasilianska backlinjen.
Med det sagt vill jag dock poängtera att som synes på klippet ovan skapade USA trots allt tillräckligt många högkaratiga chanser för att vinna matchen. Deras effektivitet var dock inte på Martanivå.
Tillbaka till jämförelsen mellan hur Frankrike och USA tog sig an Brasilien. Medan fransyskorna avslöjade Brasiliens backlinje på ett skoningslöst sätt genom smarta, avledande löpningar i sid- och djupled spelade USA väldigt rakt och förutsägbart. Det var lite som om deras forwards sprang på räls, jag såg nästan inga avledande löpningar alls.
I varje fall inte inledningsvis. Det var först när Christen Press kom in på slutet som USA:s anfallsspel fick lite avledande löpningar. Däremot var Sydney Leroux alldeles för mycket spårvagn. Leroux är ingen dålig forward, men några smarta löpningar bjöd hon inte på. Inga alls.
Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi
När jag såg USA i andra halvleken mot Kina i onsdags slog det mig vilken brist på offensiv kreativitet laget led av. Jag funderade över varför man inte får ut så mycket från Lauren Holiday. Hon dominerar stundtals i NWSL, där motståndet ofta är bättre än i landskamperna. Men i landslaget lyfter sällan Holiday.
Min tanke efter Kinamatchen var om inte USA skulle vinna på att ge Holiday en fri roll bakom en ensam forward. I går fick istället Abby Wambach lite oväntat ta hand om den uppgiften. Holiday spelade istället innermittfältare ihop med Carli Lloyd. Så långt tillbaka i planen är Holiday inte alls lika bra som hon är om hon får utmana motståndarnas backlinje.
Jag förstår att USA:s lagledning planerar för att snart ha tillbaka Alex Morgan, vilket gör att man kan luta sig mot vassa duon Wambach/Morgan. Men om inte Wambach/Morgan når samma nivå som 2012 igen måste USA ha en offensiv plan B. Och den har man inte hittat ännu.
I nuläget tycker jag att man har obalans i laget. Man har ett överoffensivt mittfält som spelar framför en ganska passiv fyrbackslinje som gärna faller. Det leder till att skickliga motståndare kan hitta ytor mellan USA:s mittfält och backlinje.
Det var från den ytan som Marta tog fart vid 2–2-målet och även därifrån hon sköt 3–2 – ett mål som nog Hope Solo borde ha tagit.
Klart är att USA:s lagledning har mycket att fundera över. Tyvärr är ju även Sveriges i samma situation. Vilket som blir det intressant att följa utvecklingen framöver hos båda lagen.
För USA:s del innebär resultaten hittills i Brasilienturneringen att man löper stor risk att missa finalen. Tar Kina poäng mot Brasilien natten mot torsdag blir det bronsmatch för amerikanskorna. Visst kan det vara bra för det offensiva självförtroendet att få spela dubbellandskamper mot svaga Argentina. Men speciellt utvecklande för laget är det inte.
Brasilien står på sex poäng och är redan klart för final. De slog Argentina med 4–0 natten mot torsdag. Höjdpunkter därifrån ser du här:
Kina står på fyra poäng efter 1–1 mot USA i onsdags. Målen därifrån ser du på det här klippet:
Sedan följde Kina upp genom att vräka in mål i den andra halvleken mot Argentina. Det var 0–0 i paus, men slutade 6–0 sedan Zhang Rui gjort de tre sista. Det handlade om ett äkta hattrick på fyra minuter. Vasst. Se Ruis hattrick och övriga kinesiska mål här:
Den 20 januari skall Hope Solo ställas inför rätta för misshandel. I kväll finns hon med i USA:s startelva i premiären av fyrnationsturneringen i Brasilien.
Expressens Mats Olsson krönikerade tidigare i höst på temat att Solo har kommit väldigt billigt undan i fotbollsvärlden. Det är bara att hålla med. Solo står ju misstänkt för att ha misshandlat en kvinna och ett barn.
Tänk om det var en man som var i Solos situation, han hade knappast kunnat spela i sitt landslag utan att det blivit extrem debatt.
Personligen tycker jag att USA:s landslagsledning har agerat svagt i den här frågan. Solo har fått spela i 18 av årets 21 landskamper. Det är väl knappast så man tar avstånd från våldsbrott?
För övrigt gjorde Kina just ett väldigt snyggt mål på Solo. Skottet från Hang Peng satt snyggt i bortre krysset. Mitt i den andra halvleken är det därmed 1–1 sedan Carli Lloyd gjort det här målet i den första halvleken.
Det här är inlägg nummer 1500 på den här bloggen. Jubileumsinlägget tänkte jag i första hand ägna åt damfotbollen i vår huvudstad.
Efter Tyresös kollaps är situationen i Stockholmsområdet historiskt dyster. AIK är enda laget därifrån i den högsta serien nu. Och det ser för tillfället ut som att det bara blir AIK även nästa år.
Tidigare idag åkte jag till Valhalla för att se just AIK. Jag hade sett dem en gång tidigare – mot Jitex. Och då tyckt att de var svaga. Men jag måste ändå säga att jag blev väldigt besviken idag. För AIK var ännu sämre än jag hade trott.
Visst kom de till spel utan Malin Levenstad. Och Emma Lundh spelade bara andra halvlek. Men herregud vad uddlöst och vekt det var. AIK var ett juniorlag i allsvenskan.
Besvikelsen innefattade såväl spelstyrka, fysik som taktik. Börjar vi med det taktiska så finns det folk som tycker att det är hedrande med lag som åker och bjuder upp till spel på bortaplan mot sportsligt sett överlägsna motståndare. Jag tillhör inte dem.
Jag tycker att det är tråkigt att se hur ett lag ställer upp för sin egen slakt. Att trycka upp sin backlinje högt och lämna ytor för sprinters som Manon Melis och Sofia Skog är ogenomtänkt. Om man dessutom låter Sara Lindén få yta att ta emot bollen framför backlinjen så är det förödande.
Sofia Skog
Den taktiken gjorde att matchen var avgjord efter en halvtimma. När AIK sedan efter paus ofta var tillbakatryckt till eget straffområde stod det kvar två forwards på mittlinjen. Vad de gjorde där förstod jag aldrig. För några anfall hade inte AIK.
I en match som den idag på Valhalla måste man periodvis kunna spela grisfotboll, och försvara med nio spelare. Sedan blev det inte bättre av att AIK bjöd göteborgskorna på ett par riktigt billiga mål. Det verkade som att det fanns stora svagheter både i kommunikation och bestämdhet i eget straffområde.
AIK behöver helt klart förstärka rejält om man skall kunna ta den vakanta platsen som Stockholms damfotbollsstolthet. För visst borde Stockholmsområdet ha ett lag som är med och slåss om medaljerna?
Inledningsvis tyckte jag för övrigt att det var kul att AIK hade en liten hejaklack med sig. Fast så kul var inte supportrarna. Tvärtom var de grymt fantasilösa och körde meningslösa ramsor som ”Hata, hata, hata Göteborg” och ”Varför sjunger inte ni?” Det som kunde ha varit en kul krydda möttes istället av burop från hemmapubliken.
Noterbart var att den enda svenska landslagsspelaren på planen var AIK:s Emma Lundh. Det hon uträttade på sina 45 minuter höll knappast landslagsklass. Däremot höll Sara Lindén landslagsklass. Hon fullständigt ägde matchen i 60 minuter. Boråstjejen har nu gjort åtta mål och fyra assist och är med det klart bästa svenska poängplockare i damallsvenskan.
Sara Lindén
Den smartness och kreativitet som Lindén visat i nummer 10-rollen flera gånger jag sett henne under året hade inte Pia Sundhage:s landslag mått dåligt av…
Göteborg vann till slut med 6–0 efter att Lindén, Melis och Skog gjort två mål vardera.
I ett regntungt Linköping föll Jitex också med 6–0 efter två mål av Pernille Harder. AIK och Jitex är egentligen båda för dåliga för vår högsta serie. Men AIK lär hänga kvar tack vare Tyresö.
AIK och Jitex är ju två klubbar som satsar på unga svenska spelare – alltså lag som bland annat våra förbundskaptener borde älska. När jag på twitter tidigare idag skrev att det var klasskillnad mellan AIK och Göteborg konstaterade Rosengårdstränaren Jonas Eidevall att det inte finns talanger som kan bära ett damallsvenskt lag. Och att även Sveriges U23-landslag hade åkt ur vår högsta serie.
Eidevall återupprepade också sitt förslag om att det bästa ur talangutvecklingssynpunkt vore att utöka damallsvenskan till 16 lag. Då skulle fler talanger få speltid. Jag tycker absolut att Eidevall är något på spåret. Samtidigt är risken att det skulle bli betydligt många fler 6–0-segrar i en sådan serie. Fast det är det kanske värt?
Tillbaka till pågående allsvenska. De båda 6–0-segrarna Göteborg och Linköping tog chansen att haka på Örebro i kampen om andraplatsen. Örebro som vann sin sjunde raka seriematch genom 1–0 hemma mot Umeå. Jag gissar att Kif är det lag som minst av alla uppskattar den väntande semestern.
Som tabellen ser ut nu har vi Fyra topplag, fyra mittenlag och tre bottenlag. Skytteligan leder Anja Mittag på nio mål, ett fler än Lindén och två fler än Melis.
* I elitettan spelade Djurgården och Sunnanå oavgjort, 2–2. Det innebär att Mallbacken vid vinst i sin hängmatch mot QBIK kommer att ha tio poängs marginal ner till strecket när elitettan går till halvtidsvila.
Det är för övrigt de fem seriefavoriterna som ligger i topp.
* I engelska WSL tog Arsenal sin första seger för året genom 1–0 mot Liverpool. Casey Stoney gjorde målet som gjorde att Gunners lämnade jumboplatsen. Birmingham och Chelsea vann också idag, och ligger nu etta och tvåa.
* I japanska Nadeshiko League vann Yunogo Belle sin hängmatch, och är nu uppe på samma poäng som serieledande Urawa Reds.
* I USA ser det ut att bli en grym kamp om de två sista platserna till NWSL-slutspelet. Seattle och Kansas lär ta de två första platserna. Men mellan Washington, Western New York, Chicago och Portland blir det stenhårt. I en haltande tabell skiljer det nu två poäng mellan de fyra lagen.
NWSL måste ju i alla fall vara den klart mest stjärnspäckade ligan i världen. I natt satt spelare som Lisa De Vanna, Kerstin Garefrekes,Megan Rapinoe och Hope Solo på bänken i sina respektive lag.
För Solo var det första matchen efter att hon suttit i arrest misstänkt för misshandel. I vissa sammanhang händer det lite för mycket kring stjärnmålvakten…
FC Rosengård är tillbaka i toppen av damallsvenskans tabell. Det är väntat.
Betydligt mer oväntat, och kul, är att mästarinnorna skuggas i tabelltoppen av skrällgängen Eskilstuna och Piteå. Det är alltid kul när lag trotsar tipsen och rör om i serier.
Jag har inte sett någon av gårdagens damallsvenska matcher – bara resultaten, och Eskilstunas 1–0-mål mot Göteborg. Men jag noterar att det ”bara” kom 1516 åskådare till Tunavallen för att se Uniteds första match någonsin som Sveriges bästa lag.
Det blev 1–1 sedan Sofie Persson gjort 1–0 i första halvlek och Sara Lindén kvitterat i andra. För en månad sedan hade nog GFC varit missnöjt om de hört att de skulle spela 1–1 borta mot en nykomling. Men efter dagens match twittrade GFC ut: ”1–1 borta mot serieledarna!”
Eskilstuna har snabbt blivit rejält respekterade i serien. Och på söndag spelar de seriefinal borta mot Rosengård. Den matchen hade man gärna velat ha tv-sänd…
Jag hade hoppats att det skulle vara minst den dubbla publiksiffran på Tunavallen. Siffran 1516 är ändå väldigt bra i jämförelse med vad övriga lag i serien lockar.
Visst, Piteå hade fina 1381 vid sin 3–1-seger mot Jitex. Men övriga fyra matcher lockade inte tillsammans 1350 åskådare.
Lina Hurtig
Intresset i Stockholmsområdet är minst sagt uselt. Bara 311 kom till Skytteholm för AIK–Umeå. De fick se AIK bli mållöst för femte gången i rad. De fick således också se Umeå hålla sin fjärde raka nolla. Starkt. UIK vann med 2–0 sedan Lina Hurtig och Emmelie Konradsson gjort sina första damallsvenska mål för säsongen.
För AIK och Jitex väntar en tidig ödesmatch nästa söndag på Åbyvallen. Där snackar vi nagelbitare.
Det är alltså både seriefinal och jumbomöte till helgen. På onsdag är det dessutom prestigematch mellan Göteborg och Tyresö på Valhalla. Det är för övrigt veckans tv-match.
Tyresö spelade idag sin andra hemmamatch för säsongen. Och bara pinsamma 250 åskådare på Tyresövallen. Våra svenska Champions Leaguefinalister har alltså bara haft 561 åskådare på sina båda hemmamatcher i damallsvenskan hittills. Tråkigt.
Caroline Seger
Tyresö tog sin andra raka seger, och stärkte därmed sina chanser att spela i elitettan nästa år.
Varken Marta eller Veronica Boquete deltog i det som lär vara deras sista hemmamatch på Tyresövallen. Däremot var Caroline Seger med – och gjorde mål i sin sista match? Övriga målskyttar vid 3–0-segern var Linda Sembrant och Madelaine Edlund.
Slutligen till Skåne. Där vann Linköping en regnblöt match med 2–1 borta mot Vittsjö, sedan Renée Slegers avgjort från straffpunkten. Alltså samma Slegers som nyligen missade straff borta mot Göteborg. Starkt av tränare Martin Sjögren att låt holländskan ha fortsatt förtroende. Och starkt av Slegers att ta snabb revansch.
Renee Slegers
LFC är därmed tabellfyra, två poäng bakom Rosengård. Mästarinnorna vann också sin match med 2–1 på bortaplan i Skåne. Tyvärr var det bara 364 åskådare i Kristianstad på Skånederbyt. Samtidigt var drygt 5000 på handboll i samma stad.
Det kanske inte är så många som hade kunnat tänka sig att dubblera, men nog känns det ändå som en ganska olämplig krock?
Johanna B Rasmussen
Rosengårds seger satt för övrigt riktigt hårt inne. Johanna Rasmussen kvitterade till 1–1 i 89:e, men Therese Sjögran hann avgöra innan slutsignalen ljöd. Surt för KDFF. Starkt av Rosengård.
Topplag är ofta starka i slutminuterna. Det gäller även Mallbacken, som vann mot Sunnanå i elitettan efter att 2–1-målet fallit några minuter in på övertid.
Mallbacken imponerar genom att ha full poäng efter fem omgångar.
Elitettans mest känsloladdade historia, och målskytt, hittar vi i Kvarnsveden. Deras Darcel Mollon gjorde matchens enda mål när QBIK besegrades i lördags. Men för Mollon från Trinidad & Tobago var det ändå en sorgens dag, då hennes 22-åriga lillasyster hade gått bort. Så sanslöst tråkigt och sorgligt.
Därmed lämnar jag Sverige och gör en resa genom helgens aktiviteter i övriga världen.
* Jag satt uppe natten mot söndag och såg hur drygt 14000 åskådare i Portland fick se den glödheta skotska mittfältsstjärna Kim Little skjuta poängen till grannstaden Seattle.
Ärligt talat var matchen lite av en besvikelse i 70 minuter. Sedan varvade båda lagen upp, och gjorde att de båda världsmålvakterna Hope Solo och Nadine Angerer fick visa varför de är världens två bästa.
Angerer kunder dock inte rädda när Little kom fri i slutminuterna. Skotskan var iskall, och rundade snyggt tyskan.
Upprinnelsen till målet var intressant, då den rörde två tidigare lagkompisar. Seattles Beverly Goebel snodde nämligen bollen från sin före detta lagkompis i japanska Inac Kobe Leonessa, Rebecca Moros, och serverade Little autostrada mot målet.
Se det målet, och andra höjdpunkter, på det här klippet:
Fullpoängaren Seattle leder nu NWSL med åtta poängs marginal till nya tvåan Western New York Flash. De vann igår kväll svensk tid, med 2–0 mot Sky Blue. Båda målen gjordes av Abby Wambach.
Kansas City står på samma poäng som Wambachs lag. Det efter nattens 2–1-seger hemma mot Washington. Båda målen gjordes av glödheta Amy Rodriguez, som leder skytteligan med sex fullträffar – en mer än Kim Little. Rodriguez båda mål kom på klassavslut som går att se på det här klippet:
Som synes på klippet går inte heller den före detta Vittsjöforwarden Danesha Adams 1–1-mål av för hackor…
* Från USA till Italien. Drygt 2500 åskådare i Brescia fick se hemmalaget säkra sitt första italienska mästerskap genom att vinna den direkt avgörande ligafinalen med 2–1.
Martina Rosucci
Alla målen föll den sista kvarten. Brescia skulle ta guldet på kryss, och var mästarinnor under hela matchen. De tog nämligen ledningen med 1–0 i minut 76 genom Martina Rosucci. Torres kvitterade genom Patrizia Panico fem minuter senare. Sedan följde en nervös period, men på övertid säkrade Elena Linari Brescia:s guld från straffpunkten.
Tvåan Torres blir inte helt lottlös, för båda lagen spelar i Champions League till hösten.
* I Tyskland vann alla tre topplagen. Jag kikade från och till på Essen–Potsdam 1–3. Essen ledde i halvtid mot ett svagt Potsdam. Så långt var 1–0 klart i underkant. Men under en het minut i början av den andra halvleken gjorde Potsdam två mål, och kunde sedan vinna rätt säkert.
Under den minuten kvitterade dessutom Hoffenheim borta mot Sofia Jakobsson:s Cloppenburg. 1–1 blev också slutsiffrorna, som innebär att Jakobssons lag nu är väldigt illa ute i bottenstriden. Duisburg som ligger två poäng före i tabellen har kvar hemmamöte med avsågade Sindelfingen.
För Frankfurt och Wolfsburg blev det klara segrar – även om Wolfsburg bara vann med 3–2. Freiburgs andra reducering kom dock på övertid. De målen, och alla andra i omgången ser du på det här klippet.
För Wolfsburg är det en spännande, och avgörande tid. På fredag är det hemmamatch mot Potsdam, och nästa torsdag väntar ju finalen i Champions League.
Ilaria Mauro
* Idag blev det klart att SC Sand spelar i Frauen-Bundesliga nästa säsong. Laget som anförs av italienska skyttedrottningen Ilaria Mauro (21 mål hittills) säkrade seriesegern i södra division 2-serien med två omgångar kvar att spela.
Redan inför helgens omgång var det klart att Herforder SV också kommer att flyttas upp. Laget ligger dock bara två bakom Turbine Potsdam 2 i norra serien. Potsdam får dock bara ha ett lag i högsta ligan. Imponerande dock att ha två så starka uppställningar. Speciellt som man inte få flytta spelare fram och tillbaka hursomhelst.
* I Frankrike blir det drömfinal i cupen, PSG–Lyon. Mästarinnorna från Lyon vann nämligen med 3–0 borta mot Soyaux igår, efter att Lotta Schelin bytts in i halvtid och avgjort matchen. Hon satte nämligen 1–0-målet med vänstern ganska omgående efter bytet. Och PSG vann ju som bekant med 6–0 mot Juvisy i lördags. Alla semifinalmålen inklusive Schelins ser du på det här klippet:
* I England blir det Arsenal–Everton i FA-cupfinal. Svensklaget Chelsea (Emma Wilhelmsson) hade 2–2 efter full tid mot Arsenal, men föll med 5–3 efter förlängning.
* I Danmark är Fortuna Hjörring nära guldet efter 2–0-seger borta mot Bröndby. Fem omgångar återstår av 3F-ligans slutspel, och Hjörring leder med fyra poäng. I och med att poängen halveras inför mästerskapsserien tappade Hjörring delar av sitt försprång där. Men gårdagens seger innebär troligen ett rättvist guld till staden i det nordligaste delen av Jylland.
* I Norge är Röa uppe i serieledning efter 1–0 mot Medkila. I kväll kan dock LSK passera genom seger borta mot Trondheims-Örn.
* I Polen har Medyk Konin säkrat sitt guld genom 14 raka segrar. Fyra omgångar återstår, och Konin hade antagligen vunnit guld om tidigare storlaget Unia Raciborz kunnat fullfölja serien. Men tyvärr klarade inte Raciborz ekonomin, och man drog sig ur under vinteruppehållet.
* Slutligen till en liga som sedan länge är avslutad, Australiens W-league. Där fick för övrigt Jessica Samuelsson nyligen pris som spelarnas favoritspelare i sitt lag, Melbourne Victory.
En annan spelare som prisats är blivande Chicagospelaren Emily Van Egmond. Hon prisades nyligen för årets mål i ligan, och det är absolut värt att kolla in hennes lilla dribblingsraid på den här länken.
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
En blogg om internationell damfotboll 