Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

Publicerad den 28 mars, 2017 av Johan Rydén

Pia Sundhage

I går tog Pia Sundhage ut en av sina allra sista trupper som förbundskapten för de svenska damerna. Som vanligt var det ganska väntade namn.

Det som överraskade mig mest var att hon tog med två skadade spelare i Elin Rubensson och Lotta Schelin. När ingen av dem är i spelbart skick den här veckan känns det ju vansinnigt att ha med dem i truppen till en träningsmatch i nästa vecka.

Om inte tanken är att de bara skall vara med för att rehabträna och lyssna på de taktiska genomgångarna.

När det gäller Schelin säger Sundhage till Sydsvenskan att:

”När det nu inte är så allvarligt – hon har ju testats – och det finns en hel vecka till vi har match, så känns det fel att inte ta ut henne och sedan tänka ‘oj, hon blev frisk’. Då är det bättre att hon får lämna återbud om det inte blir bra.”

Schelin visade i Algarve cup att hon för tillfället är vårt bästa anfallsvapen. Att ta risker med henne känns inte speciellt smart. Personligen tycker jag att det bästa hade varit om Sundhage hade testat andra forwardsalternativ mot Kanada.

Vilken statusen är på Rubensson vet jag inte. Men hon spelade i alla fall inte för Göteborg i gårdagens träningsmatch på Kanarieöarna, så hon kan ju inte vara fullt frisk ännu. Därmed känns det ju även i hennes fall vansinnigt att chansa mot Kanada. Det är bättre att låta de friska spelarna få visa vad de går för.

Med tanke på att även Hanna Folkesson (vadproblem) är skadad borde det ju finnas möjlighet att ge Lina Hurtig och Katrin Schmidt rejält med speltid. Hurtig verkar ju ha imponerat som forward i LFC på sistone. Schmidt har varit bra i flera år, och borde passa in i det nya spelsättet. Hur hon sett ut i år har jag dock ingen koll på.

Lina Hurtig

Tittar man på truppen är det tre spelare som saknas från Algarvetruppen. Utöver Folkesson även petade Hanne Gråhns och skadade Fridolina Rolfö. Rolfös problem kände jag inte till tidigare, men enligt tyska Sport1 verkar hon ha ådragit sig en muskelskada. I länken noteras för övrigt att Bayern München saknade nio spelare på grund av skador vid hemmasegern med 1–0 mot PSG.

Att tre av de 23 spelare som var med i Algarve lider av muskelskador är ju för övrigt ett tydligt tecken på att de matchats för hårt under försäsongen.

Det om skadorna.

Utöver Schmidt är det Nathalie Björn och Josefin Johansson som tillkommer i truppen. De lär dock knappast få någon speltid, för känslan är ju att Sundhage i så stor utsträckning som möjligt kommer att matcha sin tänkta EM-elva.

Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.

Ändå är man missnöjd med hennes jobb.

Orsaken är väl att hon inte lyckats utveckla landslagets spel på det sätt som man hade hoppats när hon tog över efter ofta sågade Thomas Dennerby. Det har varit väldigt mycket snack om förändringar och om offensiv fotboll. Men det har mest stannat vid snack.

Förbundskapten Dennerby

För det mesta är sig likt – och en del har blivit sämre.

Om man jämför Dennerby och Sundhage hade Dennerby klart bättre facit i gruppspelsmatcher, medan Sundhage har fått landslaget att vara bäst näst det gäller – om inte motståndaren hetat Tyskland. I alla sina tre mästerskap som svensk förbundskapten har Sundhage åkt ut mot Tyskland.

Här är lite jämförande statistik:

Med Thomas Dennerby som huvudansvarig förbundskapten hade landslaget 25–3–0 i kvalmatcher till stora mästerskap, det innebär ett poängsnitt på 2,79. I mästerskapens gruppspelsmatcher var facit 9–4–2 – poängsnitt 2,07. Det är två fantastiska tabellrader.

Sundhages kvalfacit är också utmärkt: 19–1–1 med ett poängsnitt på 2,76. I gruppmatcher är Sundhages siffror dock klart sämre: 3–5–1 – poängsnitt 1,56. Inte ens full poäng i EM-gruppspelet skulle föra upp Sundhage på ett högre poängsnitt än Dennerby.

Och då är det värt att notera att Dennerby ledde Sverige i två OS, två VM och bara ett EM, medan Sundhage kommer att vara ansvarig för två EM samt ett OS och VM vardera. Och som bekant är ju konkurrensen i EM betydligt mycket sämre än i VM och OS.

Det om gruppmatcher. När vi kommer till utslagsmatcher i mästerskap växer Sundhages siffror. De är inte så imponerande om man in oavgjorda matcher, då är fortfarande Dennerby vassare. Han har 2–0–4 – poängsnitt 1,0 och Sundhage har 1–2–3 – poängsnitt 0,83.

Fast de siffrorna är ju egenligen inte relevanta. I utslagsmatcher handlar det om att vinna eller försvinna, och båda Sundhages kryss har blivit segrar efter straffläggning. Därmed noterar Dennerby 2–4 medan Sundhage har 3–3.

Sundhage har alltså haft den viktiga förmågan att få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest – en stor styrka. Att hon även har gjort Sveriges sämsta mästerskap någonsin lär de flesta bortse ifrån om hon fixar medalj i sina övriga tre mästerskap.

Så till lagbygget. Där har inte Sundhage förändrat så mycket under sina fem år som huvudansvarig. Inte mycket alls. Förutom spelare som slutat kör hon vidare med närmast exakt samma spelare som Dennerby gjorde.

Hans sista mästerskap som förbundskapten var OS 2012. Där var det tio spelare som fick speltid i alla Sveriges fyra matcher, nämligen: Hedvig Lindahl, Linda Sembrant, Emma Berglund, Sara Thunebro, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson.

Så här fördelades speltiden:
360 minuter: Lindahl, Sembrant, Berglund, Thunebro och Seger.
343 minuter: Schelin
334 minuter: Hammarström
316 minuter: Jakobsson
304 minuter: Dahlkvist
203 minuter: Nilla Fischer
192 minuter: Lina Nilsson
172 minuter: Annica Svensson
139 minuter: Asllani
120 minuter: Johanna Almgren
29 minuter: Antonia Göransson
8 minuter: Madelaine Edlund

Av de tio spelare som Dennerby gav mest speltid 2012 är det bara Berglund av de nu aktiva som fått lämna startelvan, och hon hade sannolikt inte varit med i OS 2012 om Charlotte Rohlin varit frisk – och inte korsbandsskadad.

Charlotte Rohlin

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva i sitt sista mästerskap: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani.

Sundhage har förändrat i backlinjen, med draget att skola om Fischer till mittback som främsta merit. Men i övrigt är det fortfarande Dennerbys lag som spelar. De unga talanger som kommit fram de senaste åren har snällt fått stå och vänta på att någon äldre slutar.

En orsak till att det blivit så är att Sundhages filosofi är att ge fullt förtroende till sin startelva. De elva spelarna ges maximal tid att spela ihop sig, vilket har stora fördelar – inte minst för de som ingår i elvan. Kontinuitet och trygghet är viktigt i idrott, och samspelta lag gör ofta bra resultat.

Nackdelen med arbetssättet är att det blir väldigt svårt att slå sig in i laget. Det räcker inte med ett eller två bra inhopp för att få en startplats, de som sitter på bänken måste göra sex–sju bra matcher i rad – eller hoppas att någon av de ordinarie gör bort sig, eller blir skadad.

Frankrike tog sin största seger

Publicerad den 8 mars, 2017 av Johan Rydén

Svara

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Victoire 🔵⚪️🔴❤👍💪😀😀😀 #SheBelievesCup2017 @equipedefrance pic.twitter.com/mshPFeUVFf

— Bouhaddi sarah (@BouhaddiSarah) March 8, 2017

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

https://twitter.com/WoSoComps/status/839305264755003393

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

https://twitter.com/WSUasa/status/838113022006677504

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

Publicerad den 6 mars, 2017 av Johan Rydén

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

SVT: Blackstenius till Montpellier

Publicerad den 29 december, 2016 av Johan Rydén

Alldeles nyss gick SVT ut med uppgiften att Stina Blackstenius kommer att skriva på för franska svenskklubben Montpellier.

Damallsvenskan 2016, Stina Blackstenius och Irma Helin

Stina Blackstenius markerad av Irma Helin

Enligt mitt sätt att se det är det inget jättesteg uppåt i karriären, utan mer ett i sidled eller svagt uppåt. Montpellier, är förstås en ny miljö, vilket kan vara bra för forwardstalangen. Men som sagt, även om Montpellier är ett bra lag är man inte klart bättre än det Linköping Blackstenius lämnar.

Å andra sidan har ju LFC tappat sina två kanske allra viktigaste offensiva kreatörer i Pernille Harder och Fridolina Rolfö, vilket gör att 2017 års upplaga i varje fall på pappret känns svagare än 2016 års. Och Montpellier är på väg uppåt, laget närmar sig hela tiden storlagen Lyon och PSG. Dessutom slipper Blackstenius att bli ensam svensk i sin nya klubb, Linda Sembrant och Sofia Jakobsson finns ju redan där.

Nackdelen med att gå till Montpellier är att det sannolikt inte blir något spel i Champions League för Blackstenius kommande år. För med tanke på att PSG vann mot Lyon i topplagens första inbördes möte känns Montpelliers chans att passera något av topplagen mikroskopisk.

För LFC är det här ett riktigt tungt bakslag. Trion Harder, Blackstenius och Rolfö stod för 47 av lagets 73 mål den gångna säsongen. Det är verkligen inte lätt att ersätta 47 mål. Hittills har LFC värvat intressanta duon Lina Hurtig och Marija Banusic. Det blir verkligen upp till bevis för dem nu. De gjorde två respektive sex mål i år. Nu får de bättre uppbackning, och måste mångdubbla sin målskörd.

Jag har trott rätt hårt på Hurtig och Banusic genom åren, och har inte givit upp hoppet om dem ännu. Men tyvärr har jag fått en liten känsla av att båda lätt hänger med sina huvuden, och då riskerar att ge ifrån sig negativ energi. Skall LFC vara med och kämpa om guldet kommande år finns det inget utrymme för hängande huvuden och negativ energi, utan då måste nyförvärven leverera från första sekund. Dessutom lär LFC behöva värva ytterligare någon målskytt.

Klockrent med Schmidt i landslaget

Publicerad den 9 december, 2016 av Johan Rydén

Strax efter att jag skrev mitt senaste inlägg presenterade Pia Sundhage årets sista, eller kanske snarare nästa års första landslagstrupp.

En av anledningarna till att jag inte har haft möjlighet att kommentera truppen förrän nu är att jag i går fick chansen att göra en långintervju med just Sundhage. Det är en intervju som skall gå under helgerna, så jag väntar med att kommentera vad som sades. Men en del intressanta tankar bjöd hon allt på.

Onsdagens trupp var också intressant på vissa områden. Jag blev lätt besviken när jag hörde namnen på målvakterna. Jag tycker ju att Jennifer Falk är ganska klar tvåa bakom Hedvig Lindahl och borde vara självskriven i den här truppen på Emelie Lundberg:s bekostnad.

Jennifer Falk

Även bland backarna blev jag lite konfunderad. Där fanns ju nämligen tre högerbackar (Jessica Samuelsson, Hanna Glas och Hanne Gråhns) och bara en vänsterback (Jonna Andersson). Dessutom poängterade Sundhage att Magdalena Eriksson var uttagen som mittback och Elin Rubensson som mittfältare.

Som jag ser det är Rubensson fortfarande det klart bästa alternativet på vänsterbacksplatsen. Med tanke på att konkurrensen dessutom börjar bli stenhård på mittfältet vore det rimligast att spela in Göteborgsspelare på vänsterbacken till EM. Sedan kan Peter Gerhardsson börja arbete med att hitta en ”riktig” vänsterback fram mot VM 2019.

Apropå Gerhardsson hade Aftonbladet en högst läsvärd långintervju med honom i veckan. Missa inte.

Tillbaka till det nuvarande landslaget. När det gäller mittbackarna har Amanda Ilestedt hamnat ute i kylan. Jag ser nog också henne som femte alternativet, så där har jag inga invändningar. Inte mer än att jag ser henne mer som en landslagsspelare än Glas, Gråhns och Andersson – men de är ju ytterbackar.

Så till mittfältet. Det var när jag såg det som jag blev på gott humör. Det första namnet jag såg var ju Katrin Schmidt – vilket känns klockrent. Bra av Sundhage att inte hålla tillbaka här, utan ta chansen nu direkt när den tyska mittfältaren har blivit svensk.

Katrin Schmidt

Schmidt är en karaktärsspelare av en typ vi saknat. Det skall bli mycket kul att se henne i gulblå dress till våren. Jag gladdes också av att se att Michelle de Jongh i truppen. Det är en kreativ och konstruktiv spelare, hon är också en spelartyp som tidigare saknats.

Även om jag inte tyckt att Hanna Folkesson imponerat i höst ökar hon konkurrensen ytterligare. Det blir inte lätt för Sundhage att formera sitt mittfält – inte lätt alls. Till våren kan ju dessutom även Petra Johansson och Lina Hurtig komma att ge sig in i kampen här. Personligen hade jag inte heller haft något emot att redan nu låta testa Ebba Wieder i A-landslagssammanhang. Men det verkar ju finnas något slags regel att man inte testas på allvar förrän det år man fyller 20, så Wieder får sannolikt vänta till 2018…

Slutligen då forwards. Där fanns de väntade namnen. Dock noteras att den delat näst bästa svenska målskytten i damallsvenskan, Mimmi Larsson, saknades. Det kan man ju ha lite funderingar om. Visst har Larsson en tendens att missa många chanser, men det har även exempelvis Stina Blackstenius. Till de bådas fördel är ju att de har en förmåga att hamna i fler bra avslutslägen än andra forwards.

Mimmi Larsson

Totalt sett en intressant trupp. Den kommer att ställas på bra prov då det är europeiska topplag som Norge och England som väntar i Spanien den 19 respektive 24 januari. Vi får väl hoppas att de matcherna kommer att sändas i någon kanal – eller streamas av något av förbunden.

Apropå landslag, och det EM som väntar nästa sommar. För tillfället pågår den årliga fyrnationsturneringen i Brasilien. Häromdagen möttes Sveriges båda gruppmotståndare Italien och Ryssland i den cupen. Italien vann med klara 3–0 och sett till det här klippet har ryskorna lite jobb att göra med sitt försvarsagerande…

Den andra matchen i första gruppomgången var Brasilien–Costa Rica 6–0. Brasilien saknar en mängd utlandsbaserade spelare som Marta, Cristiane, Andressa Alves och Monica, men nya förbundskaptenen Emily Lima fick alltså ändå en fin start:

Så några ord om helgens fotboll. Det är en helg med spännande toppmöten i både Tyskland och Frankrike. I D1 Feminine är det lördag 15.00 som gäller, och vi har dels svenskmötet Lyon–Montpellier, dels Parisderbyt PSG–Juvisy. I tabellen är ju Lyon och PSG fullpoängare, medan Montpellier har tappat tre poäng (1–0-förlust mot PSG).

I Tyskland är det full ligaomgång på söndag. 13.00 visar DFB-tv seriefinalen mellan serieledarna Bayern München och de moraliska serieledarna Turbine Potsdam. Jag kallar Potsdam moraliska serieledare eftersom de har en match mindre spelad och bara är en poäng bakom. 14.00 väntar sedan ytterligare en hyperintressant toppmatch, då tabellfemman Wolfsburg tar emot trean Freiburg.

Den tyska ligatabellen är ju härligt jämn efter 8,5 omgångar. Överraskande nog hänger hela fem lag med i guldstriden så här långt. Samtliga fem (Bayern, Potsdam, Freiburg, Essen och Wolfsburg) står på en förlust vardera. Risken är ju uppenbar att något eller några av lagen dubblar den siffran i helgen.

Noterbart är ju att fjolårets Champions Leaguemästarinnor Frankfurt alltså inte är med bland topplagen, utan ligger några poäng bakom. Det är liksom ingen tvekan utan att Frauen-Bundesliga är den bäst och mest intressanta ligan i Europa för tillfället.

Rolfö klar för Bayern München

Publicerad den 22 november, 2016 av Johan Rydén

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alldeles nyss kom den oväntade nyheten att Fridolina Rolfö är klar för Bayern München.

Beskedet är överraskande eftersom man inte har sett några uppgifter om att Rolfö var på väg bort från mästarklubben. Allt snack har ju handlat om att Linköping sannolikt tappar Pernille Harder och Stina Blackstenius.

För Rolfö känns det här som ett bra steg. Hon hamnar i en av Europas tre bästa klubbar och får känna på hur det funkar att spela i ett lag med stenhård konkurrens om platserna i startelvan.

När jag kollar på Bayerns spelartrupp känns det ändå som att det borde finnas rätt goda möjligheter för Rolfö att ta en startplats. Medan Bayerns mittfält är överfullt av toppspelare är Vivianne Miedema och Mana Iwabuchi de enda utpräglade forwardsen av högsta världsklass. Rent spontat tycker jag att Rolfö borde kunna passa bra ihop med båda dem.

För Martin Sjögren:s lagbygge är det här ett tungt slag. Vansinnigt tungt. LFC har de senaste åren varit förskonade från tunga spelarförluster och lugnt kunnat bygga vidare. Nu får man känna på det Rosengård varit utsatt för de senaste åren, alltså att när man byggt ett kanonlag som är redo att konkurrera i Europatoppen blir man av med alla sina stjärnor.

Rolfö och Harder har varit de kreativa hjärnorna i det spelsystem som ledde till årets SM-guld. Det blir spännande att se om spelsystemet lever kvar 2017 med en ny forwardsuppsättning. LFC har ju gjort klart med Lina Hurtig, men kommer nu att behöva ett par forwards till.

Utöver Hurtig har man även värvat danska försvarsspelaren Maja Kildemoes samt flyttat upp juniorerna Sara Olai och Wilma Thörnkvist. Utöver Rolfö och Harder har man tappat Mariann Gajhede Knudsen (slutar) och talangen Emilia Larsson (Vadstena).

En annan klubb det händer mycket i är Kif Örebro. Hela tio spelare slutar eller tvingas lämna, nämligen Marie-Eve Nault, Melissa Tancredi, Jennie Wecksell, Lina Domberg, Elin Johansson, Anna Björk Kristjansdottir, Sarah Michael, Sejde Abrahamsson, Ellen Karlsson och Veronica Perez.

Truppen ser ändå rätt intressant ut. Sedan tidigare har man ju meddelat att Marina Pettersson Engström gör comeback, och i dag presenterade man Mallbackens duktiga talang Emelie Andersson som nyförvärv. Det är en spelare jag imponerats av i årets damallsvenska.

För Wecksell är det knäskadorna som gör att hon tvingas avsluta karriären. Hon lämnar dock inte fotbollen, utan blir istället tränare i Nora BK. Det gillar jag. Det är bra när spelare som fått en god fotbollsutbildning hjälper till att sprida sin kunskaper till spelare på lägre nivå.

Marta

Slutligen har Marta Vieira da Silva hamnat i ett riktigt fint sällskap. Rosengårdsstjärnan är nämligen med på den lista över de 100 mest inspirerande och barriärbrytande kvinnorna i världen 2016 som brittiska BBC har sammanställt.

På listan finns även Chan Yuen-Ting från Hongkong, som tidigare i år blev den första kvinna att leda ett herrlag till seger i sitt lands högsta herrfotbollsliga. 28-åriga Yuen-Ting tränar Eastern Sports Club, som vann Hongkongs Premier League i år.

Genomgång av damallsvenskan 2016

Publicerad den 8 november, 2016 av Johan Rydén

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Publicerad den 16 oktober, 2016 av Johan Rydén

Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.

En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.

GULL 🏆🏆🏆😃😃😃 pic.twitter.com/FmpKEpNIDa

— Kristine Minde (@KrisMinde) October 16, 2016

🏆 pic.twitter.com/yZBuyOw3PT

— Pernille Harder (@PernilleMHarder) October 16, 2016

På sociala medier har även gratulationer trillat in från många olika håll.

Grattis till Guldet @LinkopingsFC ! Ni har förtjänat det. Vi kommer igen nästa år. Fira ordentlig nu! 🏆

— FC Rosengård (@FCRosengard) October 16, 2016

Congratulation to @LinkopingsFC on winning damallsvenskan 2016, was with them the last time they won it 2009 so it was about time!👊

— Kosovare Asllani (@KosovareAsllani) October 16, 2016

Grattis till guldet @LinkopingsFC. I år förtjänade ni det. Vi kommer igen, tro inget annat. #noexcusetolose

— Zećira Mušović (@ZeciraMusovic) October 16, 2016

I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.

Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.

Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.

Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.

Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”

Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.

Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.

Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.

Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.

Gaelle Enganamouit

LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.

Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.

Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.

Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.

Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.

Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.

Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.

Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:

Linköping          6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius)
Rosengård        5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin)
Piteå                  3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin)
Eskilstuna         7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson)
Göteborg           5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund)
Djurgården        1
(Emilia Appelqvist)
Vittsjö                0
Kvarnsveden    0
Örebro               5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark)
Kristianstad      1
(Mia Carlsson)
Mallbacken       1
(Antonia Göransson)
Umeå               5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)

Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.

Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.

Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.

Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.

Rita Chikwelu

Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.

När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.

Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.

Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.

* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.

Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.

I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.

* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.

Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.

* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.

I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.

* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.

Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.

* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.

I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.

Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:

* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.

Analys av det svenska OS-genrepet

Publicerad den 24 juli, 2016 av Johan Rydén

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

Lyon har alla de bästa spelarna

Publicerad den 18 juli, 2016 av Johan Rydén

I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.

Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.

De tio spelarna är för övrigt:

Camille Abily (Lyon)
Ada Hegerberg (Lyon)
Amandine Henry (Lyon/Portland)
Saki Kumagai (Lyon)
Eugenie Le Sommer (Lyon)
Amel Majri (Lyon)
Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon)
Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon)
Alexandra Popp (Wolfsburg)
Wendie Renard (Lyon)

Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.

Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).

Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).

Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.

De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:

”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”

Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.

För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.

* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.

Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina:

Umeå, Banusic, Basic, Lindén och LSK

Publicerad den 11 juli, 2016 av Johan Rydén

Eskilstuna har i kväll besegrat Umeå med 2–0 efter två fina mål från Marija Banusic. Segern var totalt sett odiskutabel, även om den officiella statistikens 18–1 i avslut känns något missvisande. Nog hade väl ändå gästerna något avslut till?

Men precis som när jag sett Umeå några gånger tidigare föll laget på eget grepp. UIK försöker hela tiden spela sig ur situationerna, något som ju i grunden är positivt. Men slår man massor av korta passningar på egen planhalva, även sådana rakt i sidled, tar man risker. Farliga risker om man ligger i botten av tabellen.

Jag tyckte att UIK var med ganska bra i matchen i drygt 30 minuter. Men efter att ett av många farliga bolltapp på egen planhalva lett till Eskilstunas 1–0-mål var det hemmadominans. Och efter 2–0-målet kändes det aldrig som att gästerna var nära.

Periodvis i den andra halvleken var det dock rätt dålig kvalitet på båda lagens passningsspel. Men medan Eskilstuna hela tiden kändes farligt – i varje fall så länge Banusic var kvar på planen, klarade inte Umeå av att göra något av sina höga bollvinster.

Rita Chikwelu

UIK har två riktiga klasspelare i Rita Chikwelu och Lina Hurtig. Faktum var att jag under den andra halvleken satt och funderade på om de verkligen kan vara kvar i UIK så länge till, om de vill utvecklas som fotbollsspelare.

Som det är nu ligger UIK under nedflyttningsstrecket, och blir de kvar där är svaret på frågan förstås ett nej. Men även om laget skulle klara sig kvar är nog känslan att Hurtig, som ju fortfarande är ung och har framtiden för sig, efter höstsäsongen nog bör ta sig en rejäl funderare över framtiden.

Eskilstuna kommer att ligga på tredjeplatsen under OS-uppehållet. Där kan man nog bli kvar säsongen ut, även om laget alltså inte bara imponerade i dag. Det slarviga passningsspel man visade upp i början av den andra halvleken riskerar att kosta dyrt mot bättre motstånd i Champions League.

Marija Banusic

Dock visade Marija Banusic i dag att hon är en av damallsvenskans bästa avslutare. Jag har inte riktigt hängt med på varför hon bara har spelat 479 minuter hittills i serien. Ni som har bättre koll på United, har hon varit halvskadad?

Innan jag lämnar damallsvenskan tänkte jag ta några ord om Lejla Basic. Örebrospelaren hade 18 damallsvenska matcher och noll mål inför gårdagen. I sin 19:e match satte hon tre snygga pytsar. Njut av dem här. Njuta är det även lätt att göra av Sara Lindén:s 1–2-reducering mot Vittsjö. Det är överkurs att från stillastående sätta upp bollen i krysset på det här sättet.

Sara Lindén

I elitettan är Hovås Billdal inte längre obesegrat. 3–4 hemma mot Holmalund är ett resultat som kan bli riktigt dyrköpt. Under sommaruppehållet har nu Hammarby greppet om de andra allsvenska platsen med tre poängs marginal. Och trean Hovås Billdal har nu bara två poäng ner till Växjö och Kalmar.

* I Norge vann LSK seriefinalen borta mot Avaldsnes med klara 4–1. Mimmi Löfwenius spelade de sista 13 minuterna när hennes lag kopplade ett jättegrepp om ligaguldet. Avaldsnes lär vara tvunget att ta full poäng nu om de skall ha någon chans att vinna ligan, men frågan är om ens det räcker. För inte tappar väl LSK fyra poäng i höst?

För övrigt kan de flesta målen i den norska seriefinalen kategoriseras som målvakts- eller försvarstavlor. Det handlar ju inte direkt om några överkursskott i krysset.

* I England snodde Birmingham en poäng av Chelsea genom att spela 1–1 i London, ett resultat som säkert får Kosovare Asllani att jubla.

Det innebär nämligen att Manchester City leder serien med en poängs marginal när båda topplagen har spelat åtta omgångar. WSL fortsätter att rulla de kommande veckorna, vilket gör att Asllani och Hedvig Lindahl – som förresten var chanslös på Birminghams mål – kommer att missa några matcher vardera.

* Slutligen till USA och NWSL där både ligans representanter och de båda inblandade klubbarna har lagt locket på om helgens skandalmatch i Rochester. Höjdpunkter från den udda begivenheten ser du på klippet nedan.

Helgens resultat gör att trion Portland, Western New York och Washington har börjat få en liten lucka neråt. De tre lagen har alltså goda chanser att få spela slutspel. I nuläget slåss fyra lag om den fjärde och sista platsen. I den kampen ligger Chicago, Orlando, Sky Blue och Seattle inom två poäng.

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Publicerad den 17 juni, 2016 av Johan Rydén

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.

Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.

Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.

Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.

De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.

I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.

Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.

Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.

När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.

Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough

Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.

Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.

Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.

Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.

Fridolina Rolfö

Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.

Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.

Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:

1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.

Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.

Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.

Magdalena Ericsson

Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:

1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.

Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?

Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.

Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.

Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.

När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.

Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.

Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.

Saknar Lundgren och Hurtig i OS-truppen

Publicerad den 15 juni, 2016 av Johan Rydén

I dag har Pia Sundhage presenterat sin bruttotrupp inför OS. I stora drag känns det som en ganska rimlig grupp spelare.

Det är väl framför allt på målvaktssidan jag tycker att det är tunt. Hedvig Lindahl är ju numera en världsmålvakt. Men bakom henne känns det jättetunt. Visst är det kul att Zecira Musovic finns med på listan, men jag hade helst sett att även Sofia Lundgren varit med. Skulle något hända med Lindahl hade jag känt mig tryggare med rutinerade Lundgren än med de andra.

I övrigt hade jag gärna sett att Lina Hurtig varit med i bruttotruppen. Även om hon kanske inte briljerat sedan comebacken är hon ju betydligt mer användbar än flera av de spelare som kom med. I dag har ju Hurtig exempelvis varit mittback i skadedrabbade Umeå. Och det finns ju trots allt nästan 50 dagar att hitta formen på.

Något överraskande är det väl också att inte Freja Hellenberg finns med, hon som ingått i de senaste landslagstrupperna.

Utöver bruttotruppen till OS har det ju dessutom spelats fyra matcher i damallsvenskan i dag. Där tog Linköping över serieledningen efter förkrossande 8–0 hemma mot Vittsjö. Man leder på fler gjorda mål än Rosengård, som vann med 4–0 i Umeå. Där stod för övrigt Marta för ett grymt läckert mål. Hon börjar verkligen hitta OS-formen.

Det känns som en överhängande risk att serien kommer att avgöras på målskillnad, något som känns rätt olyckligt då det kan utvecklas till en desperat måljakt i de sista omgångarna. Kanske att det kan vara dags att ändra reglerna, och i stället i första hand separera lagen genom inbördes möte. Eller kanske ha en avgörande guldfinal om ettan och tvåan hamnar på samma poäng.

I botten tog Mallbacken tre glödheta poäng genom 2–1-seger hemma mot ett Eskilstuna utan sjuka Marija Banusic och skadade Olivia Schough. Den knäskada den senare dragit på sig verkar dock inte vara värre än att hon skall kunna spela inom kort. Skönt.

Mallbackens seger sätter press på Kristianstad inför lördagens hemmamöte med Kvarnsveden. Det lär bli en nervös historia.

Nu är Umeå illa ute

Publicerad den 13 juni, 2016 av Johan Rydén

Svara

För tillfället ligger fotbollsfokus på herrfotboll. Men trots alla EM-matcher hann jag se en hel del av den damallsvenska omgång som spelades i helgen.

I lördags låg mitt fokus på Kvarnsveden–Umeå. Jag såg den första halvleken och några minuter av den andra. Det jag såg var ett Kvarnsveden som agerade klockrent efter sina resurser. De spelade rejält, med distinkta passningar och med låg risknivå på egen planhalva. Offensivt handlade mycket om Tabitha Chawinga, som Umeå inte fick grepp om.

För tillfället känns det som att Kvarnsveden skall kunna klara kontraktet. Med tre poäng i Kristianstad på lördag skulle läget ljusna ytterligare. Å andra sidan hänger alltså mycket på Chawinga. En skada på henne – och situationen skulle försämras rätt radikalt.

För Umeå ser det däremot riktigt mörkt ut. Umeå är ett bottengäng i år. Problemet är att det lag jag såg i lördags inte spelade som ett sådant. De hade hög risktagning på egen planhalva, och de spelade ett anfallsspel som de inte hade kapacitet att klara av.

Nu är jag förstås medveten om att UIK har stora skadeproblem. Men i lördags såg Umeå ut som ett lag för elitettan 2017. De har sämst målskillnad i serien med 7–19. Som jag ser de borde de lägga om sitt spel och anpassa sig efter den rådande verkligheten.

Lina Hurtig

Jag tycker att det borde vara naturligt för dagens UIK att spela en lite enklare fotboll. Bort med farliga kortpassningar på egen planhalva och börja istället slå långa uppspel mot Lina Hurtig, och bygg spelet kring det. Hurtig är en smart spelare.
Om UIK får tillbaka sina skadade stjärnor kan det vända. Även om avstånden i tabellen börjar öka är det trots allt inte så många trepoängare upp till den övre halvan. Och med lite medgång kan det bli ett lyft. Men som sagt, i nuläget borde Umeå anpassa sig efter verkligheten.

För det andra laget på nedflyttningsplats känns inte det som att det är spelet det är fel på. Kristianstad skapar tillräckligt med chanser för att vinna matcher. Jag har sett delar av lagets två senast matcher, och i båda har jag tyckt att KDFF varit det bättre laget. I båda matcherna har man dock lämnat planen mållösa – och som förlorare.

Elisabet Gunnarsdottir:s viktigaste uppgift inför den otroligt viktiga månad laget har framför sig är alltså att få sina spelare att hitta självförtroende i motståndarnas straffområde.

I söndags var det borta mot Djurgården som Kristianstad förlorade. Djurgården är seriens stora överraskning. Jag tippade som bekant Stockholmslaget på sista plats inför seriestart. Det tipset kan jag ju inte vara så nöjd med. Med tio poäng på de fyra senaste omgångarna är Djurgården nu tabellfyra. Bra jobbat.

Så till toppstriden. Där fortsätter Linköping och Rosengård att rada upp segrar mot övriga lag. Linköping vann med klara 4–1 i Piteå. Jag har bara sett höjdpunkterna från matchen, och på de bilderna kändes det som att Fridolina Rolfö fortsätter att visa toppform. Hon låg bakom flera av LFC:s mål. Pernille Harder gjorde ett hyllat inhopp med ett mål och ett assist. Men målet kändes väl ändå väldigt billigt, det skottet måste väl Hilda Carlén ta?

Sara Björk Gunnarsdottir

I Rosengård stod Sara Björk Gunnarsdottir i fokus i helgen. I sin sista hemmamatch på Malmö IP innan flytten till Wolfsburg gjorde den isländska mittfältsstjärnan ett mål (på straff hon själv fixat) och ett assist, plus att hon även spelade fram till självmålet.

Assisten till Emma Berglund:s 1–0-mål får Björk Gunnarsdottir dock inte tillgodoräkna sig, för som vanligt i damallsvenskan sattes passningspoängen på fel spelare. Skall det aldrig ta slut?

Hursom fick Björk Gunnarsdottir ett fint avslut, och Rosengård kändes fortsatt stabilt. Bara fyra insläppta mål på åtta omgångar är ett tecken på det. Sett till helgens matcher lär inte Malmöklubben släppa in något mål i nästa omgång heller. På onsdag spelar man nämligen borta mot svaga Umeå. Samma dag spelar Linköping hemma mot Vittsjö. LFC är förstås jättefavoriter att vinna den matchen.

Ett lag som har det riktigt tungt är Kif Örebro. Efter en stabil säsongsstart har man nu bara tagit en poäng på de fem senaste matcherna. Målskillnaden på de matcherna är deprimerande 2–14. Kanske kan vändningen komma mot Piteå på onsdag – annars riskerar Örebros snart att ligga jobbigt nära nedflyttningsstrecket.

Slutligen några ord om matchen Eskilstuna–Göteborg, en match jag sett i sin helhet. Där tvingades Olivia Schough byta med knäsmärta. Det är oklart hur allvarlig skada det handlar om, men det är ändå högst olyckligt att Schough dras med problem. Hon har varit formsvag nu på våren och behöver få spela för att hitta flytet. Mot Göteborg gjorde hon en slät figur – hon var väldigt långt ifrån någon OS-form.

Olivia Schough

Det var en match där Eskilstuna skapade mest (7–3 i klara målchanser), men där Göteborg och Jennifer Falk stod upp bra. På förhand var det trean och fyran som möttes. Och jag slogs av vilken enorm skillnad det är på spelkvaliteten mellan de två damallsvenska topplagen och de som jagar närmast bakom.

Faktum är att jag blev rätt besviken på många av de landslagskandidater som var på planen. Den enda av dem som kändes riktigt het var Malin Diaz – som ju också gjorde ett lovande inhopp mot Moldavien förra måndagen.

* Så några ord om helgens omgång i USA:s NWSL. Där var det redan tidigare fantastiskt jämnt i toppen. Nu är det ännu tajtare. Avståndet mellan ledande Western New York Flash och sexan Seattle Reign är sex poäng.

Längst ner i botten ligger svensklaget Boston Breakers, med fyra poäng och bara två gjorda mål. Ett av dem gjordes på straff av Louise Schillgard i helgen – förstås hennes första i NWSL. Se det här:

Så här slutar damallsvenskan 2016

Publicerad den 15 april, 2016 av Johan Rydén

Med mindre än ett dygn till avspark har det blivit hög tid att tippa damallsvenskan. Till slut blev det här ett mycket längre inlägg än jag hade tänkt mig. Först var tanken nämligen att jag bara skulle skriva två–tre meningar per lag. Men textmassan växte…

När det gäller övergångar och tänkbara laguppställning hänvisar jag dock till bloggen Spelare 12, som gjort ett jättejobb på den fronten.

Som ni vet brukar damallsvenskan i grunden vara ganska lättippad. Det finns ju liksom en mall för hur man går till väga.

I den mallen placeras Rosengård som vinnare, Linköping som främsta utmanare och fjolårets övriga två topplag Eskilstuna och Piteå på övre halvan. I botten sätter man de båda nykomlingarna – Djurgården och Kvarnsveden – samt Mallbacken. Övriga fem lag hamnar i mitten.

Följer man mallen brukar man hamna ganska rätt. Men utmaningen ligger ju inte i att hamna ganska rätt, utan man vill ju hitta de där lagen som floppar och de som överraskar positivt. Vem som helst kan tippa efter mallen, en expert hittar även något eller några av lagen som bryter mönstret.

Faktum är att jag tycker att det i år är ovanligt många lag som är svåra att kategorisera. Många lag som har haft en väldigt stor genomströmning på spelarsidan – och som kan bli antingen fågel, fisk eller mittemellan.

Ju närmare jag analyserat lagen desto mer har jag för övrigt ritat om den där mallen jag nyss berättade om. I mitt slutgiltiga tips delas serien in så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Innan vi går in på detaljerna vill jag bara påminna om att det enda man kan vara säker på när man sätter ihop ett sådant här tips är att det inte kommer att slå in. Men, men. Här är ändå ett försök. Så här tror jag att damallsvenskan 2016 slutar:

Gaelle Enganamouit

1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Gaelle Enganamouit.
Tyngsta förlust: Inga riktigt tunga efter säsongen, men tappade ju Anja Mittag och Ramona Bachmann efter VM i fjol.
Placering i fjol: Etta

Som jag ser det är Rosengård den enda rimliga guldfavoriten. Klubben och laget visade enorm styrka i fjol när man vann serien trots en strulig sommar. FC Rosengård har en väl inarbetad vinnarkultur och man visade mot Frankfurt att man nu börjar komma mycket nära lagen i Europatoppen.

Man gjorde det med ett spel som bör funka väldigt bra även i damallsvenskan. Tränare Jack Majgaard Jensen har styrt upp försvarsspelet till hög internationell nivå. Ett sådant försvarsspel ger en stabil grund att utgå ifrån. Att man dessutom har mängder av matchvinnare i offensiven gör inte favorittrycket mindre.

Det finns ganska många nya spelare i truppen, spelare som inte fullt ut är inspelade i laget ännu. Rosengård är redan bra, och de kommer bara att bli bättre och bättre ju längre säsongen går. Minns att de besegrade Linköping i supercupen tidigare i vår, trots att man har ett nytt lag och trots att skadelistan var ganska lång.

Vilka är då svagheterna?

De är inte så många. Det har varit frågetecken på målvaktssidan, men när man nu säkrat upp Sofia Lundgren för hela säsongen känns lagbygget rakt igenom gediget. Och möjligen kommer ju Caroline Seger att ansluta till sommaren.

Som jag ser det är det bara två saker som skulle kunna stoppa Rosengård i år. Antingen en spelarflykt till sommaren likt den i fjol eller ett utökat skadeelände.

FC Rosengård är Sveriges enda fotbollslag som hävdar sig internationellt. De är också mina svenska mästarinnor 2016.

Tove Almqvist

2) Linköpings FC
Bästa nyförvärv: –.
Tyngsta förlust: Katie Fraine.
Placering i fjol: Fyra

Många tippar att 2016 är året då Linköping skall ta klivet högst upp på damallsvenskans prispall. Och visst, på pappret har man ett lag som bör kunna utmana Rosengård.

Man har kontinuitet både på tränar- och spelarsidan. Martin Sjögren har under flera år byggt kring det svenska U19-landslag som tog EM-guld 2012. Han har kryddat med toppspelarna från 2015 års U19-Europamästarinnor och några utländska stöttepelare.

Linköping har verkligen ett väldigt bra lag. Högstanivån är jätte-jättehög. Spelare som Pernille Harder, Claudia Neto, Tove Almqvist och Fridolina Rolfö är kreativa och sevärda, Stina Blackstenius har tyngden och så vidare.

Men, och det är ett stort men. Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.

Frågetecken finns även för truppens bredd, framför allt i defensiven. Och vilken nivå håller målvakterna? Båda är oprövade på damallsvensk nivå.

Jag tror att Linköping kommer att spela den mest attraktiva fotbollen i damallsvenskan 2016. Men jag tror tyvärr inte att laget har kapacitet att slå Rosengård i guldstriden, inte i år. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit en riktigt rafflande guldstrid – precis som i fjol. Men jag tror alltså inte att det blir det i år.

Stellan Carlsson

3) Piteå IF
Bästa nyförvärv: Ellen Löfqvist.
Tyngsta förlust: Pauline Hammarlund.
Placering i fjol: Trea

Att tippa fjolårstrean Piteå som trea låter inte så vågat. Men laget har tappat flera viktiga kuggar från i fjol. Då stod Pauline Hammarlund (Göteborg), Hanna Pettersson (korsbandsskadad) och Elin Johansson (Kif Örebro) för en stor del av lagets offensiva spets. Dessutom har man tappat viktiga Emilia Appelqvist (Djurgården) på mittfältet och talangfulla Lotta Ökvist (Umeå) i backlinjen.

Ändå tror jag att Piteå kommer att stå sig starkt även i år. Inte minst har man en av seriens mest intressanta ytterbackar i Ronja Aronsson. En annan intressant ytterback är, eller snarare var, Elin Bragnum, ny från AIK. I år är hon tänkt som mittfältare i PIF.

Tränare Stellan Carlsson har visat förr att han är en utmärkt lagbyggare. Hans Piteå bygger mer på ett stabilt grundspel än på enskilda spelare, även om mycket de facto hänger på fantastiska Faith Ikidi i mittförsvaret. Och minns att många satte ett stort frågetecken för offensiven även inför fjolårets säsong.

Nya forwardsparet Tempest-Marie Norlin och Felicia Karlsson känns intressant. Det kommer garanterat att gå fort när Piteå ställer om till offensiv. Och på mitten är Ellen Löfqvist en mycket intressant ersättare till Appelqvist. Frågan är dock hur många mål Norlin och Karlsson gör. Det svaret känns ovisst, och därför är det en chansning att sätta laget så högt som trea, men jag går på magkänslan här.

Vill man förresten fördjupa sig mer i Piteå IF:s lag finns här en länk till en utmärkt 36-sidig bilaga om laget som Piteå-Tidningen gav ut i veckan. Den är verkligen grym, så även om du inte är intresserad av Piteå IF rekommenderas att klicka på länken och i alla fall kika lite på bilagan.

Marija Banusic

4) Eskilstuna United
Bästa nyförvärv: Marija Banusic.
Tyngsta förlust: Petra Larsson/Gaelle Enganamouit.
Placering i fjol: Tvåa

Fjolårstvåan går in i säsongen med många frågetecken. Flera riktigt viktiga pjäser från skrällaget 2015 har lämnat. Frågan är hur stora hål det har blivit efter dem.

Offensivt tror jag att Marija Banusic och Mimmi Larsson tillsammans ganska väl kan fylla ut luckan efter Gaelle Enganamouit.

Men på mittfältet känns det som att Eskilstuna kommer att tappa i kvalitet – framför allt i den defensiva stabiliteten. Man har tappat Petra Johansson – ja, Petra Larsson heter numera så, Sofie Persson och Sara Thunebro. In har Petra Andersson och Ingrid Schjelderup kommit, dessutom har man flyttat ner Olivia Schough.

Spontant tycker jag att man därmed har hamnat på minus på mitten. Men rent namnmässigt är det ändå inte jättestor skillnad. När det nya laget är färdigbyggt kan det säkert bli riktigt bra.

Frågan är då alltså bara när lagbygget blir klart. Jag tror att det kan dröja lite. Därför vågar jag inte sätta Eskilstuna högre än fjärde plats i år.

Det skulle faktiskt förvåna mig lite om de blandade sig i guldstriden även i år. Fast det skulle vara kul. Det är ju alltid kul om lagen med störst publik lyckas. Det mår hela serien bra av.

Clara Markstedt

5) Vittsjö GIK
Bästa nyförvärv: Ngozi Okobi.
Tyngsta förlust: Jane Ross.
Placering i fjol: Nia

I fjol slutade Vittsjö på nionde plats med tre poäng upp till sjunde plats. Sedan dess har man tappat ganska många duktiga spelare.

Det låter ju inte speciellt positivt, men Thomas Mårtensson är en erfaren och smart tränare. Han har värvat intressanta spelare och laget har gjort bra resultat på försäsongen mot de båda danska topplagen.

Vittsjö lag känns väldigt intressant. Man har fått in smarta spelare i Emmi Alanen och Ngozi Okobi samt snabbhet i Rachel Mercik och Clara Markstedt.

Det är förstås ändå en chansning att sätta laget så högt som femma. Men jag har en känsla av att nordskånskorna blir årets positiva överraskning i damallsvenskan.

Jennifer Falk

6) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Pauline Hammarlund.
Tyngsta förlust: Lieke Martens.
Placering i fjol: Sexa

Årets Göteborg är väldigt svårtippat. Jag har flyttat dem fram och tillbaka mellan fjärde och sjätte plats utan att riktigt kunna bestämma mig. Men till slut gick jag på magkänslan, och den är att årets Göteborg känns lite tunt.

Laget har många duktiga offensiva spelare, men jag känner osäkerhet över hur det är med stabiliteten i den nybildade backlinjen. Framför allt sätter jag stora frågetecken för det centrala försvaret, både i backlinjen och på defensivt mittfält. Där har Göteborg vacklat på senare år.

Jag har sett laget en gång under försäsongen, och då såg det inte stabilt ut i defensiven. Det var å andra sidan för ett par månader sedan, så laget kanske har stabiliserats centralt.

Klart är att man har en bättre och bredare målvaktsbesättning än i fjol med Loes Geurts tillbaka från sin skada och Jennifer Falk inhämtad från Mallbacken. Klart är också att man har ett yngre lag.

I fjol var det en hel del oro och gnäll i truppen. När man nu återigen – för tredje året i rad – genomför en stor förändring kanske det äntligen blir ordning.

Personligen tycker jag att det skall bli intressant att följa Freja Hellenberg i mittförsvaret och Elin Rubensson som central mittfältare. Det blir också intressant att se vad Nathalie Persson och Pauline Hammarlund kan uträtta i Göteborg.

Slutligen har det ju ryktats om att Lotta Schelin möjligen skulle kunna flytta hem till Göteborg till sommaren. Om det inträffar vore det förstås ett lyft både för Göteborgs FC och för damallsvenskan som helhet.

Elin Johansson

7) Kif Örebro
Bästa nyförvärv: Melissa Tancredi.
Tyngsta förlust: Marina Pettersson-Engström.
Placering i fjol: Femma

Örebro är ytterligare ett lag jag flyttat runt på olika positioner i tabellen. Känslan är att laget skulle kunna komma topp fyra, men drabbas man av skador skulle det också kunna sluta bland de fyra sista.

Laget stod för en stark höstspurt i fjol där man vann fyra av de fem sista matcherna i damallsvenskan och sedan stod upp väldigt bra mot PSG i Champions League. Faktum är ju att Kif Örebro lämnade turneringen obesegrat – man föll ju på bortamål efter två kryss.

Sedan dess har man dock tappat ett gäng traditionsbärare i Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Dessutom tvingas man klara sig utan Sarah Michel till följd av en korsbandsskada.

Man har tagit in intressanta nyförvärv som kanadensiska powerforwarden Melissa Tancredi, snabba Elin Johansson och intressanta mexikanska landslagsspelaren Veronica Perez.

Nyförvärven i all ära, den jag är mest spänd på att följa är ändå Michelle De Jongh – damallsvenskans bästa tonåring. Jag tror enormt mycket på henne, hon är en tvåvägsspelare som Pia Sundhage redan borde ha plockat in i sin trupp. Känslan är att De Jongh kommer att få ta tungt ansvar i årets Örebro.

Hanna Folkesson

8) Umeå IK
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson.
Tyngsta förlust: Elin Landström.
Placering i fjol: Åtta

Klubben har haft en målsättning att ta SM-guld 2017. Det känns tyvärr inte så troligt. Klubben får nog koncentrerar sig på att ens vara kvar i högsta serien till nästa år.

Med en frisk trupp hade jag kunnat tänka mig att placera UIK topp fem. Men det senaste året har präglats av skador, skador och åter skador. På skadelistan just nu finns bland annat Hanna Folkesson, Hanna Glas och Lina Hurtig.

Fortsätter skadeeländet under säsongen finns risken att laget hamnar ytterligare några pinnhål längre ner – man kan alltså till och med åka ut.

Det finns nämligen inga pengar att förstärka med, om det skulle behövas. Man får förlita sig till att den egna talangverksamheten fortsätter att vara framgångsrik.

Och som sagt, börjar de skadade spelarna komma tillbaka är laget som sagt mycket starkt.

Julia Karlernäs

9) Mallbackens IF Sunne
Bästa nyförvärv: Julia Karlernäs.
Tyngsta förlust: Jennifer Falk.
Placering i fjol: Tio

Klubben från de värmländska skogarna klarade sig kvar i damallsvenskan i fjol med ett måls marginal. Då räddades de av sitt starka hemmafacit. Och av Jennifer Falk och Mimmi Larsson.

Nu har Falk och Larsson lämnat och nästan alla experter placerar Mallbacken på nedflyttningsplats. Det hade jag också – först. 10–0-förlusten i cupmatchen mot Linköping satt i bakhuvudet. Men sedan fick jag ett infall och lyfte Mallbacken en bit över strecket.

Det finns så mycket hjärta i klubben att jag tror att det är möjligt. Visst har man tappat viktiga spelare, men man har också värvat intressant. Nyckeln här är förstås att skotska Lee Alexander fyller ut luckan efter Falk i målet.

I övrigt har man fått tillbaka Julia Karlernäs, en spelare som jag gillar – utrustad med en god grundteknik och fint spelsinne. Dessutom har man hämtat tre spelare från andra sidan jordklotet. Kirsty Yallop vet vi är en duktig damallsvensk spelare. Ytterbacken Anna Green och mittfältaren Tameka Butt är meriterade och kommer att lyfta laget.

Lagets viktigaste spelare i år kan ändå vara forwarden Madelen Janogy. Jag såg henne i cupmötet med division 1-laget Örby i vintras. Det var alltså division 1-motstånd, men känslan var ändå att det här kan bli Janogys år. Är den känslan rätt kan sagan om det allsvenska laget från orten som inte finns på kartan fortsätta ytterligare något år.

Alice Nilsson

10) Kristianstads DFF
Bästa nyförvärv: –.
Tyngsta förlust: Susanne Moberg.
Placering i fjol: Sjua

Sjua ifjol, trots att man släppte in näst flest mål. Sånt läckage har man nog inte råd med i år, laget känns nämligen inte alls lika vasst i offensiven.

Tränare Elisabet Gunnarsdottir sa vid den damallsvenska upptaktsträffen att:

”Vi kan slå vilket lag som helst.”

Det är en skön inställning, och den gäller i stor utsträckning hemma på Vilans IP – där är KDFF starkt. Ändå trodde 79 procent av de röstande på nämnd upptaktsträff att Gunnarsdottirs lag skulle hamna i botten av tabellen – dock hade bara 2,3 procent dem på nedflyttning.

Och tittar man på truppen känns den klart svagare än fjolårets. Borta är spelare som Susanne Moberg, Margret Lara Vidarsdottir och Elisa Vidarsdottir. Nyförvärven är långt ifrån lika namnkunniga. Tränare Gunnarsdottir behöver visa fingertoppskänsla i coachningen om laget skall kunna upprepa fjolårets sjundeplats.

De mest intressanta nyheterna i klubben är väl att 22-åriga Alice Nilsson är ny lagkapten samt att man numera spelar i orange tröjor – något som verkar vara ett måste i Kristianstad.

KDFF är alltid svårtippat. Den här gången säger magkänslan att de kommer att få kämpa hårt för kontraktet, men att Ida Guehai ger den tyngd i offensiven som krävs för att stanna på rätt sida strecket. Men skulle Guehai bli skadad – då kan det sluta riktigt illa.

11) Kvarnsvedens IF
Bästa nyförvärv: –.
Tyngsta förlust: –.
Placering i fjol: Vann elitettan

Det enda rimliga tipset är egentligen att sätta Borlängelaget på jumboplats. Men har kvar i princip det lag som vann elitettan i fjol, och skillnaden mellan damallsvenskan och elitettan är som bekant milsvidd.

Jag har heller aldrig sett Kvarnsveden spela, så min bedömning här är bara gjord utifrån vad jag har läst och hört. Och det är att Kvarnsveden vann elitettan på sin defensiv. Det är lovande, eftersom laget kommer att få ägna sig väldigt mycket åt försvarsspel i år.

Man vann också elitettan för att man har ett otroligt vasst kontringsvapen i Tabitha Chawinga från Malawi. Jag har hört att klubbledningen bara räknar med Chawinga den här säsongen, för man tror att hon kommer att spela i en europeisk toppklubb nästa säsong.

För Kvarnsveden blir det förstås otroligt viktigt att försvarsspelet håller även i damallsvenskan. Dessutom gäller det att Chawinga håller sig frisk samt att laget har kapacitet att ge henne rätt passningar längs med marken – då har Borlängelaget chansen att klara sig kvar.

Från upptaktsträffen gillade jag att man förväntade sig 90 procent löpning och 10 procent fotboll under säsongen. Det låter som att laget är mentalt förberett på vad som komma skall.

Totalt sett har tyvärr Kvarnsveden misslyckats med att synas och höras under vintern. Jag tror att väldigt få sportintresserade svenskar känner till att laget skall spela i damallsvenskan i år. Än färre känner till varifrån Kvarnsveden kommer.

Den uppmärksamhet man har fått har antingen handlat om Chawinga eller Lee Winroth:s fantastiska resultat i marklyft. De senaste dagarna har man dessutom kunnat läsa en del om ett arenakaos, där man eventuellt skulle tvingas spela sina matcher på Domnarsvallen.

Till slut fick klubben dock dispens att spela omgångarna fram till den 1 juni på sin ordinarie hemmaplan, Ljungbergsplanen.

Gudbjörg Gunnarsdottir

12) Djurgårdens IF
Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: –.
Placering i fjol: Tvåa i elitettan

Många experter har satt Djurgården i mitten av tabellen, typ platserna sju till nio. Hela 78 procent av de som röstade på upptaktsträffen hade nykomlingen på säker mark – 45 procent placerade laget i mitten.

Först hade jag också laget högre upp, men så fick jag en känsla. En känsla av att Djurgården på många sätt liknar fjolårets Hammarby, av att Djurgården kan blir årets missräkning i damallsvenskan.

Det som talar för att Djurgården håller sig kvar är att man har värvat rutinerat och smart i centrallinjen. Gudbjörg Gunnarsdottir är en av seriens allra bästa målvakter, kanske den allra bästa. Katrin Schmidt och Emilia Appelqvist lär bilda ett av seriens smartaste och mest arbetssamma innermittfält, på mittfältet har man dessutom kreativa Annika Kukkonen.

Målvakt och mittfält håller mycket god damallsvensk klass. Det som skapade min känsla av att Djurgården kanske ändå inte blir så bra som många tror var när jag kollade på backlinjen och på lagets forwards. I båda fallen är det rätt profillöst.

För Djurgården känns det otroligt viktigt att nya Sheila van den Bulk är en klippa i mittförsvaret samt att man hittar någon som gör mål. För jag sätter stora frågetecken för forwardsbesättningen.

Nya portugisiskan Carolina Mendes känns intressant, men hennes målfacit från tidigare ligor skrämmer inte. Och håller fjolårets måldrottningar Mia Jalkerud, Madeleine Stegius och Alexandra Höglund i högsta serien?

Om de gör det kan laget nosa på en placering som sexa–sjua. Utgångstipset är dock att Djurgården får det tufft.

* Det var mitt damallsvenska tips för 2016. Innan jag sätter punkt tänkt jag även tippa toppen av skytteligan. Så här slutar den:

1) Gaelle Enganamouit
2) Pernille Harder
3) Natasa Andonova
4) Stina Blackstenius
5) Pauline Hammarlund
6) Tabitha Chawinga
7) Marta
8) Marija Banusic
9) Felicia Karlsson
10) Elin Rubensson

Närmast utanför topp tio hamnar: Jenny Hjohlman, Ida Guehai, Mimmi Larsson, Madelen Janogy och Ogonna Chukwudi. Kommer Lotta Schelin hem i höst kommer hon också att hinna nosa på topp tio.

Slutligen vill jag återigen påminna om att man numera kan följa bloggen via Facebook. Genom att klicka Gilla på sidan får du blogginläggen som länkar där.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Kategoriarkiv: Lina Hurtig

Tankar om en trupp – och om Sundhages eftermäle

Frankrike tog sin största seger

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

SVT: Blackstenius till Montpellier

Klockrent med Schmidt i landslaget

Rolfö klar för Bayern München

Genomgång av damallsvenskan 2016

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Analys av det svenska OS-genrepet

Lyon har alla de bästa spelarna

Umeå, Banusic, Basic, Lindén och LSK

Fler funderingar kring landslagets offensiv

Saknar Lundgren och Hurtig i OS-truppen

Nu är Umeå illa ute

Så här slutar damallsvenskan 2016