Kategoriarkiv: Linköpings FC

Tog med stöd från hockeylaget Linköpings HC över Kentys plats i allsvenskan inför säsongen 2004. Driver nu verksamheten på egen hand. Har tagit tre SM-guld (2009, 2016 och 2017) och fem cuptitlar (2006, 2008, 2009, 2014 och 2015). De största internationella meriterna är kvartsfinalplatserna i Womens Champions League 2011, 2015 och 2018.

Äppelträd och fallfrukt

Publicerad den av
11

Sitter och kikar på kvartsfinalen USA–Nordkorea i F20-VM. Hör kommentator Marcus Bühlund berätta att USA:s 1–0-skytt Vanessa DiBernardo:s pappa har spelat OS för USA. Han heter för övrigt Angelo DiBernardo och är född i Argentina.

I dagens första kvartsfinal spelade Dzsenifer Marozsan för Tyskland. Hennes pappa Janos Marozsan gjorde fyra A-landskamper för Ungern.

För övrigt skrev jag rätt. Det verkar som att DiBernardo skall skrivas just så här…

Hur som helst. Jag kom att tänka på träd, fallande äpplen, päron och så vidare. För att prata klarspråk, alltså på elitspelare med framgångsrika föräldrar.

Från fjolårets VM minns jag att såväl norska duon Isabell Herlovsen och Madeleine Giske var födda i Tyskland, då deras bägge fäder var Bundesligaproffs. Det skrev jag om här.

I Sveriges landslag har vi förstås Lisa Dahlkvist, som väl nu passerat pappa Sven ”Dala” Dahlkvist både i antalet landskamper och mål.

Här är några till som jag spontant kommer på:

* Linköpings ytterback Matilda Agné är dotter till Hammarbyikonen Kenneth ”Kenta” Ohlsson.
* I Vittsjö spelar Emma Sjödahl. Hennes pappa Olle Sjödahl tog SM-guld med Halmstads BK 1979.
* I Vittsjö finns även Emma Kullberg, vars pappa Stephan Kullberg en gång i tiden var en duktig back. Han spelade bland annat för Åtvidabergs FF, IFK Göteborg och Djurgårdens IF.
* AIK:s talangfulla back Jennie Nordin har en far som lyckades med konststycket att bli en legend som spelare i både AIK och Djurgården. Jodå, vi snackar om Krister Nordin.
* Göteborgs talang Mimmi Löfwenius, har en mamma som har spelat i damallsvenskan för Öxabäcks IF – Lotta Löfwenius.
* Malmös andramålvakt Hilda Carlén har en pappa som heter Per Carlén, och är en av Sveriges största handbollsprofiler genom tiderna. Det innebär således att Hilda har en bror i det nuvarande handbollslandslaget, Oscar Carlén.
* En framgångsrik bror har även Jitex Annica Sjölund. Hennes bror Daniel Sjölund spelar både för Djurgården och Finlands landslag.

Det var några exempel. Jag har säkert missat en hel mängd. Hjälp mig gärna att bygga ut den här artikeln genom att komma med fler…

Lindén såg till att det inte blir någon drömfinal

Publicerad den av
Svara

Det blir ingen giganternas kamp i Svenska cupfinalen. Tyresö lekte sig dit via 6–2 mot Jitex. Men Malmö åkte ut i Göteborg. Därmed blir årets cupfinal en repris på fjolårets. Vilket lag som får hemmaplan skall lotten få avgöra.

Jag vet inte mycket mer om Tyresömatchen än siffrorna och målskyttarna. Samt att folk som var där tyckte att det var en promenadseger.
Målskyttar för Tyresö var Kirsten vad de Ven, Veronica Boquete och Madelaine Edlund, som gjorde två mål vardera. För Jitex gjordes målen av Kristine Lindblom samt Dalsjöforsförvärvet Mikaela Uthas.

Själv var jag på Valhalla och såg den andra semifinalen. Det var intressant, på många sätt. Även om jag trodde på Malmö inför avspark så varnade jag för Göteborg tidigare i dag. Det var en relevant varning, för jag såg ett väldigt bra Göteborg FC i dag.

Och jag tycker att hemmasegern, 2–1 (2–0), var i sin ordning. Göteborgs finalfixare var Sara Lindén, som gjorde en utmärkt match i nummer tio-rollen. Framför allt var hon lysande före paus. Då frispelade hon Christen Press, som sprang ifrån Lina Nilsson och Malin Levenstad, och satte dit 1–0-målet. Och sedan lobbade Lindén själv in 2–0-målet i tomt mål.

Men det var fler Göteborgsspelare än Lindén som var duktiga. Hemmalaget spelade väldigt fin fotboll, framför allt i den första halvleken. Då hade man stort bollinnehav, och spelade ett vårdat spel byggt på bollinnehav. Efter paus klev Malmö upp högt, och då spelade Göteborg ett lågt försvarsspel, där det inte gavs några ytor till Malmös forwards Ramona Bachmann och Anja Mittag.

Båda Göteborgs nya amerikanskor imponerade på mig. Camille Levin är en snabb och svårpasserad ytterback. Dessutom spelar hon sig ur situationerna. Det skulle inte förvåna mig om hon växer ut till damallsvenskans bästa vänsterback när hon blivit lite varm i kläderna.

I Göteborgs mittförsvar gjorde Beata Kollmats en imponerande insats. Hon började lite darrigt, men klarade sig sedan alldeles utmärkt mot Malmös namnkunniga forwards.

På centralt mittfält spelade Yael Averbuch. Det är en spelartyp som jag tycker om. Hon är passningssäker och konstruktiv, ja kanske till och med lite för konstruktiv. Hon försökte nämligen spela sig ur ett par situationer där Göteborg hade mått bäst av att hon bara lagt upp bollen på yta.
Averbuch är även lite långsam ibland, och det gör att jag har svårt att tro att hon skall kunna ta tillbaka sin plats i USA:s A-landslag. Men att hon och Anita Asante kommer att bilda ett av damallsvenskans allra spelskickligaste centrala mittfält känns solklart. Det var riktigt kul att se hur tryggt och fint man spelade sig ur situationerna. Och hur man vann matchen om mittfältet.

Innan jag avslutar analysen av Göteborg måste jag ta några ord om Kristin Hammarström. Jag har lanserat henne som ny förstemålvakt i A-landslaget. Och dagens insats förändrar inte den hållningen.
Hammarström var inte rätt ute varje gång. Men även när hon kom lite snett präglades hennes spel av trygghet. Och som jag ser det är trygghet den viktigaste egenskap en målvakt kan sprida.

Så några ord om Malmö. Det var första gången i år som jag såg laget live. De kom till spel utan Elin Rubensson, och hade placerat Ali Riley och Lisa Ek på bänken. Rileys ersättare Christina Öyangen Örntoft lär inte ha spelat sig in i startelvan framöver. Hon såg riktigt rostig ut.

Den enda i Malmös backlinje som på något sätt kunde mäta sig med Christen Press när det gäller snabbhet var Amanda Ilestedt. Hennes defensiva spel är följsamt, och håller väldigt hög klass. Det är så bra att jag känner att hon är mogen att spelas in som mittback i A-landslaget omgående.
Däremot bör Ilestedt jobba väldigt på att förbättra sitt passningsspel. Det är inte dåligt, men inte heller av hög internationell klass.

Offensivt är det lätt att se Anja Mittag:s storhet. Hon är nästan alltid spelbar, och har smarta, kreativa lösningar. I dag kom hon inte till så många avslut, även om hon gjorde ett straffmål på övertid.
Däremot hade inte Ramona Bachmann någon stor dag. Inte heller Sara Björk Gunnarsdottir bidrog på det sätt hon kan.

Dessutom måste Malmö få ut mer av sitt centrala mittfält. För som jag ser det var det på mitten som Malmö förlorade den här cupsemifinalen.

Ödeslördag för Djurgården och tuff bortamatch för Malmö

Publicerad den av
Svara

Helgens program i damallsvenskan är uppdelat på så sätt att i morgon väntar bottenstrid, och på söndag guldkamp.

Jag är den typen av person som tycker att ödesmättade bottenkamper är väl så kul som ärofyllda guldstrider.
Därför känner jag att omgångens i särklass hetaste matcher är AIK–Djurgården och Kif Örebro–Jitex.

För Djurgården är det absolut sista tåget som går. Förlust och de åtta sista omgångarna blir rena transportsträckan. AIK har lite större marginaler, men mår också överlägset bäst av en seger.
AIK har en svaghet i att de bara tagit poäng mot lag som ligger på den övre tabellhalvan. I alla bottenmöten har man däremot kammat noll. Skall man hänga kvar håller inte det i längden. För man kan inte ge alla bottenkonkurrenter sex poängs handikapp. Jag tror att AIK tar minst en poäng.

Men även mötet på Behrn Arena är rykande hett. Både Kif Örebro och Jitex BK fick tidigare i veckan rubriker för olika ekonomiska trubbel. Nu spelar klubbarna lite av en ödesmatch.
Jag såg deras första möte. Då uppfattade jag Jitex som laget med störst kapacitet. Men Kif vann för att de ville mest.
I morgon har båda lagen god anledning att visa vilja. Kif Örebro för att inte riskera att trilla ner under nedflyttningsstrecket. Jitex för att få lite andrum i botten. Något säger mig att inget lag blir nöjt – alltså att det blir oavgjort.

I övrigt i morgon möts Göteborg och Umeå i ett ett ganska iskallt mittenmöte.

På söndag blir det däremot hetare matcher. Då är det alltså dags för de båda guldkandidaterna att visa sin kvalitet.

Tyresö spelar borta mot Piteå, och jag räknar med en säker bortaseger. För det var ett imponerande Tyresö som körde över Vittsjö.
Den löpviljan har jag inte sett i superlaget tidigare. Och vilken effekt det hade på stjärnorna. Alla blev bättre, inte minst växte Marta ut till den artist vi minns från Umeåtiden.
Kan Tyresös stjärnor fortsätta att visa sådan löpvilja blir laget ostoppbart i höst. Så frågan är, kan de?

Slutligen spelar LdB FC Malmö borta mot Linköping i veckans tv-match. Jag tror att LFC kan bli en svårknäckt nöt för Malmö.
I varje fall om Linköping väljer att spela ett lågt försvarsspel, och ligga på kontring. Men trycker LFC upp sin backlinje för högt är laget väldigt sårbart. Det finns helt enkelt inte tillräcklig snabbhet i mittförsvaret för att klara ett högt försvarsspel.

Även om Malmö faktiskt har vunnit fyra av sex bortamatcher är mästarinnornas insatser på bortaplan långt ifrån lika imponerande som deras hemmaspel. Hemma har man full poäng och målskillnaden 26–7. Borta är målskillnaden bara 12–9. Framför allt har inte måldrottningen Anja Mittag producerat utanför Malmö IP.
Så LFC bör ha hyfsade chanser att sno åt sig minst en poäng.

* Så en lite koll på vad som händer utanför Sveriges gränser under helgen. Det spelas en EM-kvalkamp, där Slovakien skall försöka ta sista chansen att nå en playoffplats i grupp 5. Och slovakiskorna bör ju vinna borta mot Estland på bortaplan i morgon.

* I kväll och i morgon drar den nya BeNe League igång, alltså den gemensamma ligan för Belgien och Holland. Innan årsskiftet är det dock uppdelat. I BeNe League Orange spelar åtta holländska lag, och i BeNe League Red åtta belgiska. De möts i dubbelmöten.
Efter nyår blir det dock ett A-slutspel med åtta lag – de fyra bästa lagen från respektive liga, och B-slutspel med övriga åtta lag.
Jag har dålig koll på lagen, men konstaterar att ligan består av ett gäng klubbar som är storlag på herrsidan, nämligen Ajax, PSV Eindhoven, Twente, Heerenveen, Anderlecht, Club Brügge och Standard Liege. Intressant.

Som bekant är Standard Liege regerande belgiska mästarinnor och Ado Den Haag holländska.

* På söndag spelas slutomgången i de två första grupperna i F20-VM. I grupp 1 har alla fyra lagen chansen att gå vidare. Segrarna i matcherna Italien–Nigeria och Sydkorea–Brasilien går till kvartsfinal. Italien och Brasilien måste vinna för att gå vidare, medan Nigeria och Sydkorea avancerar på kryss.

Det är alltså upplagt för spänning i matcherna som inleds redan 09.20 på förmiddagen, svensk tid.

I grupp 2 gör Japan, Nya Zeeland och Mexiko upp om de två platserna i kvartsfinalerna. Japan lär ta den ena. De måste förlora stort mot redan utslagna Schweiz för att missa avancemang.
Däremot blir det en direkt avgörande match mellan Nya Zeeland och Mexiko. Där ser jag Nya Zeeland som favorit till 60–40. Matcherna i grupp 2 startar 12.20.

Eurosport 2 direktsänder Italien–Nigeria och Japan–Schweiz.

De två andra grupperna avgörs på måndag. Jag tippade tidigare i veckan Japan, Nya Zeeland, Nigeria, Brasilien, Nordkorea, Kanada, USA och Tyskland som kvartsfinallag. Det tipset lär inte slå in. För Norge kommer med största sannolikhet att ta Kanadas plats. Sedan har jag på känn att Sydkorea kan slå ut Brasilien. Däremot tror jag att Nya Zeeland och Nigeria klarar sina platser.

Spaning på Valhalla och fiasko för Göteborg FC

Publicerad den av
Svara

I dag var det damallsvensk återstart. Jag tog en sväng till Valhalla för att se Jitex ta emot Linköping. På många sätt var det kanske den minst intressanta matchen i den här omgången.

Och det blev också en ointressant, och faktiskt ganska dålig match. Jitex är ett väldigt fysiskt lag, som är svårt att möta. Linköping var väldigt mycket mer disciplinerat än när jag såg dem senast – i storförlusten mot Göteborg. Det var 2–1 i glödheta målchanser till just LFC. Men varken Jonna Andersson eller Manon Melis lyckades förvalta sina frilägen. Därmed blev det mållöst, och delad pott – vilken väl inte kändes orättvist.

Om någon undrar, så tror jag inte att Jitex kommer att dras ner på allvar i bottenstriden. Inte om de inte åker på ett gäng skador under hösten. Laget är för stabilt för att åka ut.

Inför avspark i dag var jag nyfiken på trion Sofia Lundgren, Pernille Harder och Fridolina Rolfö. Alla gav väl ganska hyfsade svar. Fast mest imponerad blev jag nog ändå av Jitexkaptenen Sofia Karlsson, som är en lugn och trygg mittback.

Till den trion jag kollade in extra noga. Först Sofia Lundgren, som inte ställdes på så svåra prov. Jitex Frida Höglund hade i och för sig en bomb i ribban, men den hade ingen målvakt varit nära att ta. Annars var det en ganska lugn dag för Linköpings målvakt. Lundgren var alltså svårbedömd.

Pernille Harder spelade central mittfältare i sin damallsvenska debut. Det var periodvis tydligt att danskan är ny i laget, för det var tydligt att hon och lagkamraterna inte alltid hittade varandra. Lika tydligt var att hon är en klasspelare. Med läcker bolltouch gled hon flera gånger förbi sina motståndare. Hon har förutsättningar att bli en attraktion i damallsvenskan framöver.

Slutligen då Rolfö, som jag sätter stort hopp till i framtiden. Yttermittfältaren är verkligen härligt bolltrygg, och riktigt svårstoppad när hon kommer som bollförare. Men det är också tydligt att hon måste bli mer aggressiv i sin spelstil om hon skall kunna slå sig in i A-landslaget. För trots att hon har fysiken för att vinna varenda närkamp blir hon ofta lite passiv.

En fråga som jag kom på först i bilen hem är om Jitex brutit kontraktet med kanadensiska Christina Julien. Eller om det kanske bara gällde våren. För hon stod inte med på laguppställningen. Och på hennes twitter ser jag nu följande inlägg från i tisdags:

”Fördriver dagen med att njuta i Sverige. Kommer att sakna den här platsen.”

Och:

”Min sista dag i Sverige bestod av att äta polska piroger, en australiensisk krokodilburgare, thaimat och sushi. Min mun var ute på en jorden-runt-resa.”

Så till övriga resultat i damallsvenskan. Mest uppseendeväckande var att AIK skrällde igen mot ett topplag. Efter dagens 1–0-seger mot Göteborg FC får Kif Örebro se upp. AIK är nu bara en poäng bakom, och har vittring på en plats i damallsvenskan 2013.

Nästa omgång blir otroligt viktig för bottenstriden. På lördag möts AIK och Djurgården samtidigt som Örebro tar emot Jitex. Där går sista tåget för Djurgården.

I dag föll Djurgården med 4–0 i Malmö efter en riktigt strulig dag. Stockholmslagets flyg var försenat, och matchen flyttades fram med 20 minuter. Men det verkade inte som att Djurgårdens spelare var speciellt bra på att ta strulet. För det stod 3–0 redan efter 19 minuter. Och ja, målmonstret Anja Mittag gjorde mål igen…

Även Örebro gick på en stjärnsmäll i Skåne. Kristianstad vann med klara 4–0. Där var kanske det mest uppseendeväckande att Kosovare Asllani tvingades kliva av på grund av en ljumskskada redan efter tio minuter. Det är oklart hur illa skadad Asllani är.

Åter till Göteborg FC. I fjol gjorde klubben en svag vår, men en fullständigt makalös höst. Under den bärgades 30 av 33 möjliga poäng, och alla glömde fiaskostarten.

Totalt tappade laget 18 poäng i damallsvenskan under 2011, och man vann cupen. På årets 13 omgångar har Göteborg redan tappat 22 poäng. Man har tagit 17. Som jag ser det kan inte ens en cupseger förhindra att det här blir en fiaskosäsong. Eller hur?

* Slutligen några ord om F20-VM. Jag nämnde i går Sydkorea som en tänkbar vinnare. Det visade sig att jag hade läst på dåligt. Jag gick på resultaten från F17-VM 2010, som koreanskorna vann. Men sedan dess har laget tappat, och man fick en friplats till årets VM eftersom Uzbekistan drog sig ur arrangörsskapet.

Sydkorea var också dagens stora besvikelse, när de föll mot Nigeria med 2–0. Med skadeproblem på storstjärnan Yeo Minji var laget alldeles för statiskt och uddlöst. De vinner inte.

Dagens mest imponerande var däremot värdnationen Japan. Jag trodde periodvis nästan att det var A-landslaget som spelade. F20-laget hade samma fina passningsspel, och ett liknande spelsätt. När högerbacken Hikari Tagagi kom farande längs kanten fick jag Yukari Kinga-vibbar, och när nummer 8 Hikaru Naomoto smällde in 2–0 kunde det lika gärna ha varit nummer 8 Aya Miyama.

Och man kan inte komma närmare krysset än vad Kumi Yokoyama gjorde när hon satte det läckra 3–0-målet. Den godbiten var bara en av flera under F20-VM:s premiärdag. Se de här. Jag har ju redan hyllat de fantastiska målen i matchen Italien–Brasilien. De kan du se här.

Kul för mästerskapet att värdnationen inledde med en hyperimponerande 4–1-seger. Och kul för oss tv-tittare med lag som spelar så vacker fotboll som Japan.

Här finns spelschemat till F20-VM. Ihop med matchfakta finns också utmärkta tv-klipp med höjdpunkter.

Utlänningarna som lyfter svensk damfotboll

Publicerad den av
2

Debatten om svensk damfotbolls framtid är i gång i diverse forum och på twitter.
Väldigt ofta möts jag av åsikten att alla utlänningar i damallsvenskan står i vägen för våra unga talanger.

Den får mig att bli väldigt förvånad, för personligen tycker jag att det är precis tvärtom.

Utan alla utlänningarna skulle damallsvenskan tappa rejält, och den skulle dra med sig svensk damfotboll på landslagsnivå i fallet.
Det är ju bara att se på hur det är i Norge. Där är utlänningarna lätträknade i toppserien. Och norsk damfotboll har ju haft en lysande utveckling de senaste åren. Eller hur?

För ärligt talat. Hur många svenska spelare av hög damallsvensk klass finns det?

Personligen uppskattar jag mellan tummen och pekfingret siffran till 60, varav en handfull spelar utomlands.
Men genom att lägga till 67 utländska spelare, där nästan alla utom amerikanskorna tillhör sina nationers landslag, har vi nästan fyllt upp en rakt igenom högklassig damallsvenska med tolv lag.

Ta bort de 67 utlänningarna, och vi får fylla på med lika många svenska spelare av hyfsad eller låg damallsvensk klass.
Som brev på posten blir det en massa fler ojämna matcher, och så kommer önskemålet om att skära ner serien till sex eller åtta lag.

Och då får ju inte våra unga talanger mer speltid. Bara sämre motstånd.

För vi skall ju i stället vara extremt tacksamma över att våra unga talanger får chansen att dagligen träna med, och varje vecka matchas både med och mot, spelare av hög internationell klass.

Så utlänningarna i damallsvenskan är ett rakt igenom positivt inslag, så länge de håller så hög klass som de gör nu. Det är ju tack vare dem som damallsvenskan är en av världens fem bästa ligor. Och jag skulle inte tacka nej om ytterligare ett gäng världsstjärnor dök upp i Sverige.

Däremot är det ett problem för våra talanger att Uefa har stoppat Sveriges upplägg med farmarlag, och med korttidsutlåningar. Det leder till att vi för tillfället har väldigt många spelare som i princip aldrig får någon speltid.
Att lösa den gåtan är otroligt viktigt. Här har Svenska Fotbollförbundet och klubbarna genom EFD kanske sin viktigaste uppgift för tillfället.

Jag har för övrigt gjort en sammanställning av alla damallsvenskans utlänningar. Jag har tagit med samtliga som tillhör, eller har tillhört, någon damallsvensk klubb under säsongen. Och jag tror inte att jag glömt någon. Eller?

* AIK                             2
Maija Saari (Finland)
Lori Chalupny USA)

* Djurgården                4
Gudbjörg Gunnarsdottir och Katrin Jonsdottir (Island)
Renée Slegers (Holland)
Annika Kukkonen (Finland)

* Jitex                          6
Minna Meriluoto, Katri Nokso-Koivisto, Leena Puranen och Annica Sjölund (Finland)
Christina Julien (Kanada)
Kristine Lindblom (Norge)

* KIF Örebro                5
Susanna Lehtinen och Sanna Talonen (Finland)
Edda Gardarsdottir (Island)
Sarah Michael (Nigeria)
Stephanie Labbé (Kanada)

* Göteborg FC             5
Ingrid Wells, Christen Press, Camille Levin och Yael Averbuch (USA)
Anita Asante (England)

* Kristianstads DFF    6
Sif Atladottir, Katrin Omarsdottir och Gudny Björk Odinsdottir (Island)
Johanna Rasmussen (Danmark)
Becky Edwards (USA)
Sophie Schmidt (Kanada)

* Linköpings FC          8
Linda Sällström (Finland)
Manon Melis (Holland)
Lisa De Vanna (Australien)
Nora Holstad Berge och Ingrid Schjelderup (Norge)
Karen Bardsley (England)
Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Harder (Danmark)

* Ldb FC Malmö          8
Ramona Bachmann (Schweiz)
Katrine Veje och Christina Öyangen Örntoft (Danmark)
Thora Helgadottir och Sara Björk Gunnarsdottir (Island)
Anja Mittag och Katrin Schmidt (Tyskland)
Ali Riley (Nya Zeeland)

* Piteå IF                     7
Ann-Mari Dovland och June Pedersen (Norge)
Faith Ikidi (Nigeria)
Jennifer Nobis (USA)
Hallbera Gisladottir (Island)
Anna Westerlund (Finland)
Lydia Williams (Australien)

* Tyresö FF                 5
Marta Viera da Silva och Elaine Moura (Brasilien)
Line Röddik Hansen (Danmark)
Veronica Boquete (Spanien)
Kirsten van de Ven (Holland)

* Umeå IK                   4
Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu (Nigeria)
Tuija Hyyrynen och Pernilla Nordlund (Finland)

* Vittsjö GIK                7
Loes Geurts och Mandy van den Berg (Holland)
Kirsty Yallop (Nya Zeeland)
Kendall Fletcher, Danesha Adams och Brittany Bock (USA)
Ifeoma Dieke (Skottland)

Totalt handlar det om 67 utländska spelare, fördelade på följande länder:

1) Finland 12
2) USA 10
3) Island 9
4) Danmark 6
5) Norge 5
Holland 5
7) Nigeria 4
8) Kanada 3
9) Australien 2
Brasilien 2
England 2
Tyskland 2
Nya Zeeland 2
14) Skottland 1
Spanien 1
Schweiz 1

Fotnot. Efter listans tillkomst har ytterligare två utländska spelare anslutit till damallsvenska klubbar, nämligen Meghan Klingenberg (USA, Tyresö) och Margret Lara Vidarsdottir (Island, Kristianstad). Alltså totalt 69 utlänningar i damallsvenskan 2012.

Damallsvenskan och F20-VM i fokus under helgen

Publicerad den av
Svara

Damallsvenskan och F20-VM, det är helgens godbitar inom damfotbollen.

I morgon drar damallsvenskan igång efter OS-uppehållet. Jo, jag vet att det spelades två damallsvenska matcher i veckan. Men det var uppskjutna matcher från våren. Nu börjar det på riktigt.

Och även om serieledande LdB FC Malmö spelar i morgon så sätter jag mitt fokus på bottenstriden i de fyra matcherna. Alla tabellens fyra lägst placerade lag är nämligen i farten.
Jitex spelar hemma mot Linköping, Kif Örebro spelar borta mot Kristianstad, AIK tar emot Göteborg FC och Djurgården åker till Malmö. Inget av bottenlagen känns som favoriter i sina matcher.

Jag har ju sedan länge mer eller mindre fastslagit att AIK och Djurgården kommer att åka ut. Även om något av lagen skulle få igång spelet maximalt tror jag att de som mest kan ta tolv poäng på de tio omgångar. Det innebär att de som bäst kan sluta på 18 poäng.

Jitex har tolv nu, och Kif Örebro har tio. De får verkligen rasa ihop totalt för att släppa något av de två lagen från Stockholmsregionen förbi sig.

Omgångens mest intressanta match spelas annars på måndag 19.15. Då tar Tyresö emot Vittsjö – en match som sänds på Tv4sport.

* Så till F20-VM. 16 nationer är i Japan för att göra upp om guldet. Spelarna får som tidigast vara födda 1992. Så här ser gruppindelningen ut:

Grupp A
Japan
Mexiko
Nya Zeeland
Schweiz

Grupp B
Brasilien
Italien
Nigeria
Sydkorea

Grupp C
Argentina
Kanada
Nordkorea
Norge

Grupp D
Ghana
Kina
Tyskland
USA

Grupp A och B startar i morgon på morgonen. Eurosport sänder alla matcherna, med start 8.00. Grupp C och D startar måndag morgon 9.00.

Sportsligt ser ju förstås grupp D mest intressant ut. Sanningen att säga så har jag ganska dålig koll på de flesta av lagen. Men USA är alltid starka på flicksidan, och Tyskland har ett väldigt starkt och namnkunnigt lag.
Andra guldkandidater är Sydkorea som anförda av Yeo Minji vann F17-VM för två år sedan, Nordkorea som alltid har bra flicklandslag, och så värdnationen Japan. Det skall bli spännande att se vad japanskorna har bakom dagens A-landslag. Det skall även bli intressant att se om Brasilien har en ny generation på gång.

Hos tyskorna har spelare som Dzsenifer Marozsan, Luisa Wensing och Lena Lotzen redan provat på spel i A-landslaget. Även Jennifer Cramer och Silvana Chojnowski är bekanta namn. Och duon Annabel Jäger och Lina Magull låg med sina 20 respektive 19 mål bakom att FSV Gütersloh 2009 tog sig upp i Frauen-Bundesliga i våras. Tyskland känns alltså som ett lag att räkna med.

USA har väldigt många nya namn i sin trupp. Inga av spelarna är meriterade på seniornivå, men kvartetten Mollie Pathman, Crystal Dunn, Samantha Mewis och Maya Hayes var med i F20-VM redan för två år sedan.

I flera av de andra trupperna finns spelare som varit med i mästerskap på seniornivå. Nya Zeelands trupp innehåller två OS-spelare, i Hannah Wilkinson och Rosie White. Dessutom var målvakten Erin Nayler och mittfältaren Katie Bowen med i fjolårets trupp till stora VM.

Norge är Nordens hopp. De har med två VM-spelare från i fjol, Emilie Haavi och Kristine Wigdahl Hegland. Dessutom har de ett intressant namn i toppseriens skytteligaledare Ada Stolsmo Hegerberg.

Brasilien har OS-forwarden Thais Guedes som sin på förhand mest lysande stjärna. De har även Beatriz, som ingick i fjolårets VM-trupp.

Nigeria har med fyra spelare från sin trupp till stora VM i Tyskland i fjol, Desire Oparanozie, Josephine Chukwunonye, Francisca Ordega och Ebere Orji.

Nordkorea är ett snäpp värre och har fem spelare från fjolårets VM-trupp, målvakten Kim Chol Ok samt utespelarna Jon Myong Hwa, Kim Su Gyong, Kim Un Ju och Yun Hyong Hi. Nordkorea brukar alltid vara starka i ungdomsmästerskapen, och är det säkert i år också.

Slutligen så har Mexiko sin förstemålvakt från fjolårets stora VM i sin F20-trupp, alltså Cecilia Santiago.

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Publicerad den av
6

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Almgrens auktion mot cancer

Publicerad den av
Svara
Johanna Almgren

Johanna Almgren

Det är halvtid i bronsmatchen. Den första halvleken har varit chansfattig. Frankrike har haft mest boll, men har missat alldeles för många passningar på offensiv planhalva.

Kanada har legat bra i defensiven, och försökt kontra. Men mer än ett läge vardera har det inte blivit.

Därför tänker jag använda halvtidspausen för att lyfta Johanna Almgren:s auktion för att stötta Cancerfonden.

Det började häromdagen med att Almgren själv lade upp ett gäng OS-prylar, bland annat en egen matchtröja, till försäljning på sin blogg. Där började budgivningen i ganska liten utsträckning.

Men sedan dess har fler spelare lagt till saker. Caroline Seger, Malin Levenstad och Lotta Schelin samt Tobias Hysén och Anders Svensson tillhör dem som skänkt tröjor, skor och annat till auktionen.

Stort av alla spelarna.

Budgivningen pågår på bloggen fram till i morgon, klockan 12.00. Varför inte passa på att stötta kampen mot cancern, och samtidigt få en läcker, äkta OS-pryl?

Blev Wembley för mycket för Team GB?

Publicerad den av
Svara

Kanada, med tre spelare som spelat division I-fotboll med Dalsjöfors under året, kan vara på väg att fixa till OS-fotbollens första riktiga slutspelsskräll.

De leder med 2–0 i halvtid. Och Storbritannien, som gjorde en så enormt imponerande insats mot Brasilien i tisdags, måste lyfta sig flera klasser om man skall få spela semifinal.

För det fina spel som brittiskorna presterade inför storpublik på Wembley har vi inte sett skymten av i kväll.
Att nyckelspelaren Kelly Smith inte är med i startelvan påverkar ju förstås. Det kan ju förstås också vara så att brittiskorna blev lite väl självsäkra efter den imponerande gruppsegern.

Men framför allt tror jag att det är skillnaden i motstånd som överraskat brittiskorna.
För medan Brasilien spelar världsfotbollens i särklass sämsta, och mest nonchalanta, försvarsspel så är Kanada disciplinerat.
Alla de tio kanadensiska utespelarna jobbar stenhårt för laget. Och vilken utdelning de har haft.

Först smällde Jonelle Filigno in 1–0-målet på hörna. Pang sa det i krysset bakom Linköpingsmålvakten Karen Bardsley.

Och sedan placerade storstjärnan Christine Sinclair läckert in en frispark till 2–0.

Storbritannien har haft en kanonchans, men då nickade Karen Carney utanför. Med en halvlek kvar är Kanada i semifinal mot USA? Känslan just nu är att det kan stå sig. Men får Storbritannien bara en reducering så kan de säkert lyftas ytterligare av hemmapubliken.

Förlust i målvaktsmatchen – då tog det roliga slut

Publicerad den av
Svara

Ibland är det tråkigt att få rätt. Just nu är verkligen ett sådant tillfälle. För det blev nästan exakt som jag förutspått.

* Frankrike vann med 2–1, och man gjorde det för att man totalt sett var ett bättre fotbollslag än Sverige i dag.

* Frankrike gjorde båda sina mål på fasta situationer.

* Sverige orkade inte. Jag har sett att det skrivits mycket om passningskvalitet på twitter. Även Chris Härenstam och Glenn Strömberg pratade en hel del om på det i tv-sändningen.
Men passningskvalitet och ork är bästa kompisar. Orkar man inte springa, orkar man inte hålla precision och kvalitet på passningarna. Och tyvärr orkade inte Sverige springa tillräckligt mycket de sista 35 minuterna. Inte ens nära.

Som jag redan var inne på i halvtid känns det dock så onödigt. Vi fick ju en perfekt start med ledning efter ett turligt mål.

Och där kom det in en faktor som jag bortsett från inför matchen – historiken. Sverige hade ju tre raka segrar mot Frankrike. Och när vi tog ledningen fanns chansen att fransyskorna började tänka ”inte nu igen”.

Men så var det den där målvaktsmatchen. Medan Frankrikes Sarah Bouhaddi var riktigt stabil, och dessutom gjorde ett par matchavgörande räddningar så bjöd Hedvig Lindahl på kvitteringen. Lindahl gav bort segern.

Jag har tidigare skrivit att Lindahl i princip aldrig vinner några matcher åt Sverige. Tyvärr är hon ingen världsmålvakt. Hon är alldeles för ojämn.

Men tyvärr har alldeles för få spelare visat toppform under OS. Våra nyckelspelare har inte varit usla, men de har inte heller glänst.

Under VM i fjol fanns det ett närmast magiskt sken kring Lotta Schelin. Hon verkade ostoppbar. I OS har hon trampat vatten, och hon är godkänd i turneringens som helhet – men inte mer.

Sverige började köra spelsystemet 4-2-3-1 för att få ut maximalt av Caroline Seger. Men Seger har inte varit tillräckligt bra för rollen. Hon har inte orkat prestera på världsnivå i mer än 10–15 minuter per match.
Är man efterklok borde nog Sverige ha spelat 4-4-2 med Schelin och Sofia Jakobsson på topp. Men Seger har grymt hög potential, och jag förstår att Thomas Dennerby försökte få ut mesta möjliga ur sin trupp.

Men det är bara att inse att Sverige inte har tillräckligt många spelare av världsklass. Och med kvartetten Charlotte Rohlin, Sara Larsson, Therese Sjögran och Josefine Öqvist borta från OS av olika skäl tillhör vi inte världens allra bästa nationer.

Och även om vi hade hoppats på mer så är ju kvartsfinal i OS trots allt godkänt.

Jaja. Nu behöver jag tänka på annat. Dags att kika på USA–Nya Zeeland…

Korsbandet av på Dieke

Publicerad den av
Svara

Ifeoma Dieke har spelat färdigt i år. Enligt tidningen Mirror (se klockslaget 18.16) är Vittsjöbackens korsband är av. Så tråkigt.

För Vittsjö är det ett hårt slag, för tillsammans med amerikanskan Kendall Fletcher har Dieke varit fantastisk i mittförsvaret. I och för sig har nordskånskorna redan värvat en ny back i Mandy van den Berg. Men holländskan är väl knappast tänkt som mittback?

Nu är ju tyvärr korsbandsskador inte ovanliga bland fotbollstjejer. Men har det inte varit ovanligt många i damallsvenskan i år?

Spontant kommer jag på Frida Nordin, Gudny Björk Odinsdottir, Linda Sällström, Petronella Ekroth, Charlotte Rohlin, Lydia Williams, Therese Sjögran och nu Dieke. Jag kan ha missat någon. Dessutom är fortfarande Tilda Heimersson och Jessy Sharro borta från korsbandsskador de drog på sig i fjol. Tråkigt.

Väntade resultat i genrepen

Publicerad den av
Svara

Sveriges OS-lag har redan hunnit installera sig i OS-byn i London, och åkt därifrån.

Utöver att spelarna har fått känna på själva boendet, har de också provat den svenska OS-garderoben. Det är nog just det som Emma Berglund, Malin Levenstad, Johanna Almgren och Lotta Schelin gör på den här intressanta bilden.

Sverige har ju som bekant sitt genrep på fredag, mot värdnationen Storbritannien. I går spelades två genrep. Dels vann Nya Zeeland som väntat mot Colombia med 2–1. Dels besegrades Sveriges gruppmotståndare Kanada av Brasilien med samma siffror. Fast den senare matchen verkar ha varit en riktig rysare, där Christine Sinclair – vem annars? – kvitterade för Kanada på tilläggstid. Fast Grazielle hann avgöra i 94:e.

Båda de här två matcherna tv-sändes, men jag hann inte se dem. Däremot har jag spelat in dem och tänker se dem senare i veckan. Det blir intressant att se om det är Brasilien som är sämre än väntat, eller kanske Kanada som är bättre.

Inför OS-lottningen skrev jag att de tolv OS-lagen kan delas in i fyra trelagsgrupper.

I den första finns de tre tunga medaljfavoriterna USA, Japan och Brasilien.
I den andra de tre europeiska lagen, Frankrike, Sverige och Storbritannien:
I den tredje har vi Kanada, Nordkorea och Nya Zeeland.
Slutligen blåbärsnationerna Colombia, Kamerun och Sydafrika.

Dagens resultat för Brasilien är väl möjligen det enda hittills under OS-förberedelserna som kan rubba den ordningen.
I söndags föll Kamerun med 2–0 mot Skottland i sitt genrep. Det borde innebära att Kamerun får väldigt svårt att ta någon poäng i OS.

Jaja. När alla genrep är spelade tänkte jag sätta ihop en mer ingående ranking av OS-lagen. Vi hörs.

Tänk om 93 är lika bra som 77

Publicerad den av
1

Innan fokus till 100 procent läggs på OS skall det avgöras en EM-final för F19 i kväll. Matchen Sverige–Spanien direktsänds 20.00 på Eurosport 2, och går ju förstås inte att missa.

Som förmatch spelar Kanada och Nya Zeeland en av många träningslandskamper inför OS. Den matchen sänds i samma kanal, fast med starttiden 16.00.
Den är förstås också intressant då Kanada spelar i Sveriges grupp. Och att vi kan mötas i en direkt avgörande match om en slutspelsplats i sista gruppspelsomgången den 31 juli.

Tillbaka till F19-EM. I kväll har Sveriges landslag med spelare födda 1993 eller senare chansen att bli första svenska fotbollslandslag någonsin att vinna en EM-final.

Ja, jag vet att damerna vann EM 1984. Och ja, jag vet att F19-landslaget tog EM-guld på hemmaplan 1999.
Men. Inget av de mästerskapen avgjordes i en enda EM-final. 1984 var det hemma- och bortamöten som gällde. Och F19-EM 1999 var ett gruppspel, där Sverige vann guldet eftersom Italien tappade poäng mot Tyskland i sista omgången.

Den enda rena EM-final ett svenskt flicklandslag har spelat var när F19-landslaget mötte England 2009. Då föll vi med 2–0. Bättre lycka i kväll?

Svensk damfotbolls finalfacit är för övrigt ganska dåligt. På A-nivå har vi förlorat tre EM-finaler; en gång mot Norge (1–2, 1987), och två mot Tyskland (2–3, 1995 och 0–1, 2001). Dessutom har vi som bekant förlorat en VM-final, 1–2 mot Tyskland 2003.

Hur viktigt är då ett EM-guld på F19-nivå?

Ja, egentligen är det ju inte jätteviktigt. Att vi är i final visar att vi har bra återväxt, vilket är positivt. Men från 1999 års EM-vinnande F19-lag fick vi egentligen inte fram en enda A-landslagsspelare.
Och det är ju för att fostra och förbereda spelare för A-landslaget som vi har våra flicklandslag.
Egentligen är det bättre att åka ur i EM-kvalets första omgång, och få fram en A-landslagsspelare, än att ta F19-guld utan starka profiler.

Alltså var 1999 års guld inte till stor nytta för svensk fotboll.

Vilka var de bärande spelarna i guldårgången med spelare födda 1980?
Jo, de hette bland annat Lina Call, Ida-Linn Mats, Helena Hasselberg och Marlene Sjöberg.
Den årgångens dåvarande storstjärna, Sunnanås Malin Gustafsson, var inte med i EM-laget. Hon var redan ordinarie i A-landslaget, och spelade istället stora VM i USA den sommaren. Och den 80:a som blivit bäst i efterhand, Charlotte Rohlin, platsade inte i F19-truppen.

Oavsett hur det går mot Spanien i kväll tror jag att vi på sikt kommer att få mycket nytta av årets finallag. För det känns som att det är en riktigt guldtrupp som är på plats i Turkiet.
Min gissning är att minst fem spelare kommer att bli stabila A-landslagsspelare inom några år. De jag i första hand tänker på är Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Julia Wahlberg och Elin Rubensson.

Minst de två förstnämnda hoppas jag för övrigt finns med redan i nästa års A-trupp till hemma-EM.

Vilka årgångar har då varit våra bästa genom tiderna?

Jag gjorde faktiskt en genomgång av tidigare F19-EM häromdagen. Det första mästerskapet spelades så sent som 1998, vilket gör att det är 15:e finalen i kväll.

Semifinallaget 2003 var starkt. I det fanns aktuella OS-spelare som Nilla Fischer, Johanna Almgren och Caroline Seger. Finallaget 2009 hade Antonia Göransson och Sofia Jakobsson som lysande stjärnor.

Men Sveriges allra mest gyllene årgång fick aldrig chansen att ta EM-guld – vilket den borde ha gjort, om den fått chansen.

Vilken årgång tänker jag på då?
Jo, den med spelare födda 1977. I den makalösa kullen fanns ju elva blivande mästerskapsspelare i Caroline Jönsson, Ulla-Karin Rönnlund, Hanna Marklund, Sara Call, Frida Östberg, Anna Sjöström, Tina Nordlund, Linda Fagerström, Minna Heponiemi, Therese Sjögran och Victoria Svensson. Dessutom var Karolina Westberg och Salina Olsson 78:or och kvartetten Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Sara Thunebro och Therese Lundin 79:or.

Får vi en lika fantastisk utdelning på 93:orna som på 77:orna – då är svensk damfotbolls framtid väldigt ljus.