Besök på Hovåsvallen – och japansk trupp

Detta bildspel kräver JavaScript.

Två klubbar är obesegrade i elitettan. De båda, LB07 och Hovås Billdal, spelade 1–1 i kvällens hängmatch.

Utan att ha sett LB07 känns det högst troligt att Malmö får ett andra lag i damallsvenskan nästa år. Truppen innehåller en hel hög starka ex-allsvenska spelare, och resultaten hittills har varit imponerande. Tio segrar, två kryss och målskillnaden 38–14 på tolv omgångar innebär serieledning med åtta poängs marginal.

Över halva serien återstår och det är självklart inte avgjort ännu, men nog ser det ljust ut för LB07 alltid.

Åtta poäng bakom de suveräna serieledarna finns Hammarby och Hovås Billdal sida vid sida. Det ser alltså ut som att även antingen Stockholm eller Göteborg kommer att få ett andra damallsvenskt lag. Fast här är känslan fortfarande att fler lag kan blanda sig i striden, i första hand tänker jag på Växjö som har gjort hela 35 mål och nu har radat upp fyra raka segrar.

Hursomhelst var jag på Hovåsvallen på midsommardagen och kollade in ett av de lag som har god chans att spela i damallsvenskan 2017. Det var en intressant upplevelse.

Planen ligger vackert mellan Hovåsbadet, en småbåtshamn och ett bostadsområde. Men det är verkligen inte en plan som andas elitfotboll. Tvärtom känns Hovås Billdals hemmaplan som en riktig småklubbsplan.

Hovåsvallen

Hovåsvallen

Det var inte bara själva Hovåsvallen som gav vibbar av småklubb på midsommar. På delar av planen var gräset så högt att bollen riktigt fastnade och stoppade spelarna. Den lilla läktaren gav rejäl träsmak bara av 45 minuters sittande. Högtalaren verkade vara placerad i det närliggande bostadsområdet, vilket gjorde att speakern knappt hördes. Däremot hördes tydligt en man som med hjälp av megafon skrek ut sina order till hemmaspelarna – och till domarna.

Tro nu inte att jag led av besöket i Hovås. Tvärtom kändes det på många sätt väldigt charmigt att en sådan här klubb kan vara på väg mot allsvenskan.

Dock anar jag att de som inspekterar arenor kommer att ha väldigt många synpunkter på Hovåsvallen, så många att Hovås Billdal sannolikt kommer att tvingas spela någon annanstans om det blir uppflyttning. Men det där är ju en senare fråga.

Först måste laget ta sig upp. Och sett till den match jag såg, 2–0-segern mot QBIK, är det långt ifrån självklart. Det som imponerade mest var nämligen att man vann med 2–0 trots att spelet stundtals var rätt yxigt. Jag fick liksom inga damallsvenska vibbar av Hovås Billdal.

Men lag som vinner trots att de spelar halvdant har ju den stabilitet som krävs. Och just defensiven verkar vara Hovås Billdals styrka. På tolv omgångar har rutinerade målvakten Jenny Olsson bara släppt in åtta mål. Uppställningen var 3-5-2 med både rutin och talang i trebackslinjen. Maria Andersson och Mikaela Uthas har båda spelat i damallsvenskan, den ena med Dalsjöfors den andra med Jitex. Den tredje länken, Klara Andrup, är talangfull juniorlandslagsspelare. Yttermittfältarna har också erfarenhet. Taina Hartikainen har vunnit finskt ligaguld med Åland United och Malin Fors har 57 damallsvenska matcher för Jitex.

Innermittfältet var hårt arbetande. Bland forwards saknades lagets bästa målskytt Valerie Obita när jag såg laget. Dock noterade jag att Pernilla Milton är en forward med kvalitet. Hovås hade också både lite mer tyngd och spets i anfallen än QBIK i en spelmässigt jämn match. Men totalt sett kändes alltså inte Hovås Billdal som något damallsvenskt lag.

Mest imponerad i hemmalaget blev jag av en 15-årig matchvinnare. Talangen Paulina Nyström hoppade nämligen in och satte 2–0-målet. Hon gjorde det iskallt. När chansen dök upp placerade hon till synes avslappnat in bollen snyggt i bortre hörnet. Nyström fyller 16 i mitten av augusti och blir mycket intressant att följa framöver.

Paulina Nyström jublar

Paulina Nyström jublar

Jag var för övrigt inte den enda som var på plats på Hovåsvallen för att kolla in Hovås Billdal IF. Göteborgsposten som normalt inte har mer än resultat från lagets matcher fyllde nämligen nästan ett helt uppslag med texter från Hovåsvallen. Mest intressant är den här där verkar ganska klart att klubbledningen inte kommer att jubla på samma sätt som spelarna om lagets målsättning om damallsvenskan 2017 blir verklighet.

* I helgen gjorde den japanska världsmästaren Nahomi Kawasumi sin första match i Seattle Reign för den här sejouren. Det blev jättesuccé direkt. Hon satte båda målen när Boston besegrades med 2–0 – och Kawasumi utnämndes till omgångens spelare.

Kawasumi är en av de spelare som valts bort ur landslaget under nya förbundskaptenen Asako Takakura. När truppen till landskampen mot Sverige i Kalmar den 21 juli släpptes saknades återigen även storstjärnan Aya Miyama. Dessutom visade det sig att Bayern München inte släpper Mana Iwabuchi. Se hela den japanska truppen på länken.

* Apropå Tyskland har det dykt upp lite nya namn i FFC Frankfurt. Jag skriver nya namn, för det handlar om gamla spelare med just nya eller nygamla namn. Dels har mittbacken Peggy Kuznik gift sig, hon heter numera Peggy Nietgen. Dels har Yuki Ogimi skilt sig. Hon heter därför återigen Yuki Nagasato.

Emily van Egmond

Emily van Egmond

I dag blev det också klart att Frankfurt inte förlänger kontraktet med Emily Van Egmond. Den australiska landslagsmittfältaren har inte riktigt tagit plats i startelvan, något som förvånar mig. De gånger jag har sett Van Egmond tycker jag alltid att hon har varit väldigt bra. Hon har ett fint passningsspel och är konstruktiv. Kanske något för någon damallsvensk klubb?

* I kväll har fotbollsfokus förstås i stort varit riktat mot Lyon och herrfotboll. Där blev Cristiano Ronaldo matchvinnare. Det är en spelare man kan ha många åsikter om.

Vad man än tycker har portugisen en väldigt positiv ådra – han toppade fjolårets lista över de idrottare i världen som gör störst insatser för välgörande ändamål. På sjunde plats på listan finns första damfotbollsspelaren, amerikanska Heather O’Reilly som gör sin stora insats för Women’s Sports Foundation.

* Slutligen, här är de bilder jag tog på Hovåsvallen en och en:

Inför Polenmatchen, damallsvensk seriefinal och lite Japan

På torsdag väntar Polen borta i EM-kvalet. Närmast efter de båda mötena med Danmark är det den svåraste uppgiften i gruppen. Den är dock inte svårare än att Sverige bör vinna med något eller några mål.

Jämfört med landslagets senaste insats – Slovakien borta, finns inte trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emilia Appelqvist tillgänglig. Däremot skall Lotta Schelin kunna starta nu.

I Slovakien startade ju Sverige så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Fischer, Sembrant, Jonna Andersson – Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerSofia Jakobsson, Pauline Hammarlund, Olivia Schough.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

Min gissning blir att Sundhage kommer att spela med Emma Berglund och Amanda Ilestedt i mittförsvaret dessutom känns det självklart att Schelin går in i stället för Hammarlund. Den stora frågan är vem som skall ersätta Appelqvist. Jag hoppas och tror att det blir Kosovare Asllani, jag tror inte att Sundhage har tagit med Asllani för att placera henne på bänken. Fast säker är jag inte. Det kan mycket väl blir Elin Rubensson som tar platsen på mittfältet.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Personligen hade jag gärna även sett att Stina Blackstenius fått starta i tremannaanfallet i stället för Schough, men det lär inte hända.

Polen–Sverige på torsdag startar för övrigt 18.00 och direktsänds på TV12.

Det spelas för övrigt en mängd EM-kvalmatcher den kommande veckan. Hittills är Frankrike och Tyskland samt värdnationen Nederländerna inkvalade. Sannolikt blir det ett par lag till de kommande dagarna. Bland annat blir Sverige helt klart för slutspel vid sex poäng mot Polen och Moldavien. En genomgång av läget i alla grupper finns här.

Nu till helgens damallsvenska omgång. Där var det seriefinal med en mängd landslagsspelare på planen. Nilla Fischer visade absolut toppform i Champions Leaguefinalen och Linda Sembrant har varit grymt stabil i landslaget det senaste året. Ändå känner jag mig trygg med Berglund och Ilestedt som mittförsvar i landslaget. Jag tycker nämligen att de såg väldigt stabila och bra ut mot Linköping.

Jag gillar Magdalena Ericsson skarpt. Hon är en vinnartyp och hennes vänsterfot ett bra vapen vid fasta situationer. Men de två senaste gångerna jag har sett Ericsson har hon gjort rejäla misstag av en typ som gör att jag ändå är tveksam till att spela henne som mittback mot Polen. Däremot kan jag tänka mig henne som vänsterback.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Inte minst eftersom Jonna Andersson hade det vansinnigt jobbigt mot Marta i seriefinalen. Det berodde väl i och för sig mycket på att Marta var bättre än jag sett henne på mycket länge – bäst på planen enligt mig. Nu har ju Polen ingen Marta, men jag hade ändå gärna sett Ericsson som vänsterback på torsdag.

Spelmässigt var Rosengård en nivå stabilare och bättre än Linköping i seriefinalen. Matchen höll för övrigt en väldigt hög kvalitet, man behövde inte ha ett tränat öga för att se att det var en match på högre nivå än de andra i damallsvenskan.

Resultatet 1–1 kändes det som en förlust för Malmöklubben. En förlust på flera sätt. Jag tror ju inte att Rosengård och Linköping kommer att gå helt rent mot övriga lag. Men de kommer inte att tappa många poäng, alltså är det önskvärt för lagen att skaffa sig lite marginal. Eftersom Rosengård dels har nästa seriefinal på bortaplan och dels kommer att få bygga om laget lite i sommar när Sara Björk Gunnarsdottir lämnar hade de säkert gärna fått lite marginal till LFC inför den perioden. Så blev det inte.

Även om Linköping reste sig i den andra halvleken var jag faktiskt lite besviken på laget. Spelmässigt hittade de inga blottor i Rosengårds försvar. De räddades ju av en individuell prestation från Pernille Harder. Men exempelvis Blackstenius och Fridolina Rolfö var tyvärr rätt osynliga. Men trots att jag tyckte att Linköping var en besvikelse var det ändå de som kändes som dagens lilla vinnare.

Olivia Schough

Olivia Schough

Bakom de två topplagen har Eskilstuna börjat rada upp segrar. 4–1-viktorian i Örebro var Uniteds fjärde raka. Glädjande för laget var även att Olivia Schough fick göra sina två första mål för säsongen.

I botten har Kristianstad och Umeå det fortsatt väldigt jobbigt. Jag kollade en halvlek av Kristianstad–Piteå. I den var KDFF det bättre laget, men det var Piteå som gjorde halvlekens enda mål. Skall Kristianstad hålla sig kvar håller det inte att alla bra målchanser avslutas med skott utanför. För bottenlagen väntar riktigt viktiga matcher efter landslagsuppehållet; Kvarnsveden–Umeå och Djurgården–Kristianstad.

Slutligen en kort koll av vad som hände i de stora ligorna utanför Europa. I USA:s NWSL spelades en av alla de omgångar där de amerikanska landslagsspelarna saknades. Det gjorde att Portland–Seattle inte blev så rolig som jag hade hoppats. Att det blev 0–0 gjorde inte saken roligare.

Riktigt roligt med den där matchen var publiksiffran. Trots att massor av stjärnor saknades kom hela 18 114 för att se matchen – en vansinnigt bra siffra.

De amerikanska landslagsspelarna förbereder sig för övrigt för dubbellandskamper mot Japan. Just Japan kommer till Kalmar den 21 juli för Sveriges OS-genrep.

I den japanska ligan, Nadeshiko League, har NTV Beleza kopplat greppet om slutsegern i grundserien. I helgen vann man med 5–0 borta mot Aya Miyama:s Yunogo Belle. Där gjorde Mina Tanaka tre av målen. Beleza leder nu med fyra poäng före skrällaget, nykomlingen Parceiro Nagano. Fast den japanska ligan avgörs ju dock inte på våren, utan avgörandet sker på hösten där de sex bästa lagen går vidare till en mästerskapsserie.

När det gäller det japanska landslaget missade det ju OS. Efter kvalfiaskot har man bytt förbundskapten till Asako Takakura. Hon har direkt påbörjat en generationsväxling. Förbundskapten Takakura berättar lite om det här.

I truppen till USA-matcherna saknas tio av de spelare som var med i OS-kvalet. Bland annat följande spelare från startelvan i VM-finalen i fjol: Ayumi Kaihori (slutat), Aya Sameshima, Azusa Iwashimizu, Nahomi Kawasumi och Shinobu Ohno.

Aya Miyama vandrar av

Aya Miyama

Dessutom valde Aya Miyama själv att stryka sig på grund av bristfällig form. Den tidigare lagkaptenen tyckte alltså inte att hon är bra nog för tillfället. Anmärkningsvärt. Och ett tydligt tecken på att en av Takakuras allra viktigaste uppgifter blir att bygga upp självförtroendet i laget igen.

Intressant debatt om Rosengård

I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.

I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.

På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.

Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.

Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.

Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.

”Du får spela i samma liga som Marta”

Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.

Marta

Marta

Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.

Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.

Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.

De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.

Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.

Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.

Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?

Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.

När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.

Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.

Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.

Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.

Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.

Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.

Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.

Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.

Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.

Anja Mittag

Anja Mittag

När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.

LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.

Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.

När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.

Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.

Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.

Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.

Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:

Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island

Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge

Maren Mjelde

Maren Mjelde

Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark

Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.

Australien närmar sig världstoppen med stormsteg

Oj vilken start det blev på det asiatiska OS-kvalet. Oj, vilken match Australien gjorde. Man vann med 3–1 mot Japan i Japan – i en fantastiskt bra damfotbollsmatch. Det var verkligen grymt hög kvalitet på spelet.

The Matildas hade aldrig tidigare vunnit mot japanskorna på bortaplan. I dag hände det – och det var fullt rättvist. Jag hade i och för sig 8–5 i målchanser till Japan, men det kändes ändå som att Australien hade bra kontroll på matchen från det snygga 1–0-målet i 26:e minuten. Njut av det underbara inlägget från Katrina Gorry när du kollar länken.

Sedan hade man i och för sig tur vid 2–0. Domaren bröt ett japanskt uppspel med en nick och satte Lisa De Vanna i perfekt position. Jag tror knappt tidigare jag har sett en domare nicka. Att det dessutom blir andraassist på nicken…

Men kolla även hur snyggt målskytten Michelle Heyman löper. Världsklass.

Faktum är att det var världsklass på hela Australiens insats. Laget var bra i VM och känns ännu bättre nu. Man har en mängd bolltrygga spelare som kan hålla i och sänka tempot. Dessutom har man grym fart framåt när man ställer om. De spelar verkligen den fotboll Pia Sundhage drömmer om att Sverige skall kunna spela.

Men för tillfället ligger Australien en bra bit före Sverige. Faktum är att jag känner att det här australiska laget, som fortfarande är ganska ungt, kan bli en seriös kandidat till VM-guldet i Frankrike 2019. Jag menar inte som utmanare, utan som ett lag som åker till VM som en av tre–fyra riktigt tunga favoriter. Så mycket potential finns det i det här laget.

Tyvärr håller AFC:s rapportering från OS-kvalet inte direkt VM-klass, så jag har inte sett någon slutsiffra på bollinnehavet. Men efter 60 minuter var det 51–49 till Japan. Australien åkte alltså till Japan och höll jämna steg med det bollsäkra hemmalaget i bollinnehav. Bara det är lite av en bragd.

För Japan var det här förstås en chock. Jag såg matchen på en japansk stream och utan att förstå ett ord fattade jag att Norio Sasaki, Aya Miyama och målskytten Yuki Ogimi var rejält bekymrade i intervjuerna efteråt. Även studioexperten Homare Sawa såg bekymrad ut. Japanskorna saknade ju nämligen den där spetsen som krävs i sådana här matcher.

Nu blir resten av det här OS-kvalet ännu mer intressant än jag kunnat ana på förhand. I de andra matcherna vann Kina med 2–0 mot Vietnam. Det var en framgång för vietnameserna, för samma lag spelade 8–0 i en träningsmatch för en dryg månad sedan.

Och i det koreanska derbyt blev det som jag hade på känn, alltså oavgjort. Sydkorea ledde i paus och Nordkorea kvitterade till slutresultatet 1–1 i den andra halvleken.

På onsdag fortsätter kvalet, bland annat med två hyperintressanta matcher 11.35. Då spelar Japan måstematch mot Sydkorea samtidigt som Kina ställs mot Nordkorea.

Guide till Asiens OS-kval

På onsdag inleds det nervkittlande OS-kvalet för svensk del. Men redan i dag drar ett minst lika jämnt och ovisst kval i gång – det asiatiska.

Det är ganska grymma förutsättningar, med fem matcher på tio dagar för fem starka lag och en slagpåse. Kvalet spelas i Japan och det är två OS-platser som ligger i potten. Det som gör kvalet extra grymt är att lagen bara får ha 20 spelare i sina trupper – i det europeiska kvalet är det tre matcher och 23-mannatrupper.

Redan i dag 11.35 svensk tid spelas en riktig godbit, nämligen Japan–Australien – alltså en repris på sommarens VM-kvartsfinal. Då vann Japan med 1–0 och japanskorna räknas förstås som favoriter nu också, framför allt med tanke på att de spelar på hemmaplan. Här är en länk till matchen.

I dag spelar också Kina–Vietnam (8.35) och Sydkorea–Nordkorea (11.35). Här är min syn på de sex kvallagen:

Japan
Världsranking: 4
Chans att nå OS: 80 procent

Kommentar: Har spelat final i de tre senaste stora, världsomspännande mästerskapen och har hemmaplan i kvalet. Klart att Japan är stora favoriter i den här gruppen.

Förbundskapten Norio Sasaki är en mycket erfaren taktiker som inte lämnat något åt slumpen. I vinter har två av de största guldhjältinnorna från 2011, målvakten Ayumi Kaihori och superstjärnan Homare Sawa lagt av. Trots det mönstrar Sasaki en rutinerad och mycket namnkunnig trupp. Mycket i spelet kretsar kring passningsskickliga mittfältaren Aya Miyama.

I sommarens VM tyckte jag att Japan saknade lite spets. Där kommer mycket av ansvaret att hamna på Yuki Ogimi:s axlar. Hon har ärvt tröja nummer 10 från Sawa – och hon skall göra målen. Kanske kan Ogimi växa med ansvaret, men personligen tycker jag att hon stod på sin topp vid London-OS 2012. Sedan dess har Ogimi sakta men säkert tappat i kvalitet.

Trots det skall Nadeshiko – som Japans landslag kallas – bara vara topp två i det här kvalet. Allt annat vore förstås en jättemissräkning för de vice världs- och olympiamästarinnorna.

Nordkorea 
Världsranking: 6
Chans att nå OS: 40 procent

Kommentar: Årets Nordkorea är ett mer hemligt lag än vanligt. Till följd av dopningsskandalen i VM 2011 var ju Nordkorea avstängt från Asiatiska mästerskapen 2014 och från VM 2015. Därmed har det här laget inte visat upp sig speciellt mycket på den internationella scenen.

Men 2011 var VM-truppen mycket ung, och vid fjolårets Östasiatiska mästerskap fick Nordkorea delta – och vann. Visst matchade Japan ett yngre lag i det mästerskapet, och ställde helt över sina Europa- och USA-proffs. Men laget var ändå starkt och även Australien hade en namnkunnig grupp på plats.

Nordkorea är alltså en mycket farlig kandidat till att ta en av OS-platserna. Personligen har jag inte sett dem sedan 2011, men rapporter säger att speluppläggaren Wi Jong Sim och tekniska lagkaptenen Ra Un Sim är de som skall göra det i offensiven.

Med tanke på att Nordkorea spelar så få landskamper är det alltså otroligt svårt att bedöma lagets styrka. De är andrarankade i Asien, men jag håller dem ändå på förhand som något svagare än ett allt vassare Australien. Men nordkoreanskorna har knipit Asiens ena OS-plats både till Peking och London. Räkna med andra ord inte bort laget.

Australien
Världsranking: 9
Chans att nå OS: 45 procent

Kommentar: The Matildas var ju ett av sommarens stora utropstecken i VM. Som Eric Hilmersson på GP sa till mig när han såg dem mot USA:

”De spelar precis som Pia Sundhage vill att Sverige skall spela”

Så är det. Man har fart och fläkt på kanterna med Caitlin Foord, Steph Catley och Lisa De Vanna och passningsskickliga spelare centralt i Emily van Egmond och Katrina Gorry. Däremot saknar man skadade trion Samantha Kerr, Larissa Crummer och Aivi Luik. Den sistnämnda sträckte baklåret på plats i Japan och tvingades lämna truppen i allra sista stund.

Hennes plats togs av 15-åriga supertalangen Ellie Carpenter. Det skall bli intressant att se hur mycket speltid hon får. Gissningsvis spelar hon bara mot Vietnam, men man vet ju inte.

Hursomhelst. Hittar laget tillbaka till VM-spelet känns det som att man bör kunna kunna ta en OS-plats. Jag gillar hur The Matildas spelar och både hoppas på laget och håller det som andrahandsfavorit i kvalet. Men jag slänger samtidigt in en rejäl brasklapp, Australien har missat de två senaste OS-turneringarna och det kan komma in nerver i spelet.

Apropå Australien meddelades häromdagen att Sverigebekanta skyttedrottningen Kate Gill avslutar sin fotbollskarriär. Hon fick inget sagoslut, utan hon petades som bekant i sista stund ur fjolårets VM-trupp.

Kina
Världsranking: 17
Chans att nå OS: 30 procent

Kommentar: Kvalets stora outsider. Kina var extremt välorganiserat och starkt redan i VM, där man tog sig till kvartsfinal och gav USA en rejäl match. Sedan dess har Kina bytt förbundskapten – och blivit ännu bättre.

Nu sitter tidigare franske kaptenen Bruno Bini vid rodret – och framgångarna fortsätter. Bini har bara förlorat en av nio matcher på posten. Och i Abby Wambach:s avskedsmatch fick ju Kina en liten revansch för VM-kvartsfinalen. Binis lag blev det första på över tolv år att vinna mot USA i USA.

Fast allt har inte varit frid och fröjd under Bini. Succémålvakten i VM, Wang Fei har nyligen tackat för sig i landslaget. Officiellt hette det hälsoskäl, men spekulationer finns om en konflikt med Bini. I truppen saknas också duktiga yttermittfältaren Wang Lisi.

Målvaktsfrågan är alltså ett frågetecken i truppen. Utöver det känns Kina som en riktigt farlig outsider i det här kvalet. Laget är mycket svårt att skapa målchanser på och man har ett par duktiga offensiva spelare.

Dock har man otur med lottningen. Att möta svaga Vietnam i första matchen är inget bra. De lag som har Vietnam mitt inne i kvalet och där får chans att vila spelare har bättre utgångsläge.

På förhand är Kina därför bara fyra i min ranking. Men det är så jämnt mellan tvåan och fyran i det här kvalet att jag inte skulle bli förvånad om kinesiskorna spelar OS-fotboll igen i höst. Varningsflaggan är alltså hissad.

Sydkorea
Världsranking: 18
Chans att nå OS: 5 procent

Kommentar: Chelseastjärnan Ji So-Yun och hennes lagkamrater kommer säkert att stå för någon skalp i det här kvalet. Sydkorea är nämligen ett högst dugligt lag, med alltfler utlandsproffs. Utöver Ji har man Cho So-Hyun i Inac Kobe och Jeon Ga-Eul i Western New York Flash. I enstaka matcher kan Sydkorea ställa till det för vilket lag som helst.

Men truppen är totalt sett ganska tunn och i ett sådant här tufft kval räcker det inte med att ha sju–åtta högklassiga spelare. Sydkorea känns på förhand som given gruppfemma. Laget är klasser bättre än Vietnam, men borde inte hålla i längden. En gissning är att de gör ett ok kval och får med sig fem poäng. Sin första OS-turnering får laget dock vänta på ytterligare i några år.

I dagens (avspark 11.35) premiärmatch mot Nordkorea lär dock sydkoreanskorna vara beredda att offra rätt mycket. Känns som en tänkbar kryssmatch.

Vietnam
Världsranking: 29
Chans att nå OS: 0 procent

Kommentar: Ett profillöst lag som bara är med som utfyllnad i den här turneringen. Skulle de lyckas ta någon poäng är det en skräll. Given gruppsexa.

Det officiella världslaget och mycket mer

I går presenterades det internationella spelarfacket FIFPro:s första världslag för damer någonsin. Det handlade förstås om prestationer under 2015 och elvan såg ut så här:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Johnston Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

Det är ett bra lag, åtta av de här spelarna fanns även med i mitt världslag för 2015, som jag presenterade här. Jag valde spelsystemet 4–2–3–1 och följande spelare: Solo – Lucy Bronze, Renard, Becky Sauerbrunn, Klingenberg – Miyama, Henry – Kim Little, Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Föga oväntat har jag det senaste dygnet sett internationella damfotbollsjournalister ifrågasätta hur Bronze, Sauerbrunn och Little kan stå utanför det lag som spelarna själva tagit ut. Personligen tror jag att det beror på att spelarna gör som många av oss i media, de lyssnar mer på vad som sägs och skrivs än bildar sig en egen uppfattning.

De som följer det amerikanska landslaget verkar ju i princip helt eniga om att Sauerbrunn är lagets klart bästa back. Ändå har hon stått utanför såväl VM:s världslag, kandidaterna till Ballon d’Or och nu alltså även spelarfackets världslag.

I stället har alltså Julie Johnston lyfts fram. Och visst var hon en sensation i början av VM. Men alla internationella juryer verkar ha glömt att hon var den amerikanska som hängde i luften när VM avgjordes. I finalen vändes gjorde hon självmål och blev bortvänd vid Japans första mål. Och i semifinalen mot Tyskland orsakade hon straff vid 0–0 på ett klumpigt sätt. De två händelserna strök henne ur mitt lag.

Se förresten straffsituationen 35 sekunder i det här klippet:

Jaja. Åtta rätt av elva var ändå bra jobbat av FIFPro. Och en av idéerna med att ta ut sådana här lag är ju att de uppmärksammas och bli omdiskuterade av Besserwisser-typer som jag…

En av de uttagna var alltså Anja Mittag. Enligt den här intervjun i Sydsvenskan verkar hon längta tillbaka till Rosengård. Hon säger:

”Det är okej. Det går bra, men det är på ett annat sätt än i Sverige. I Malmö var laget mycket mer som en familj – så är det inte här…”

Apropå Rosengård och världslag fyller Marta i dag 30 år. Grattis. Hon nådde inte upp till världslagsnivå 2015, men hon är fortfarande de stora matchernas spelare och kanske kan hon kvala in bland världens allra bästa igen under 2016.

Man kanske kan säga att Marta fick en present från Marlene Sjöberg på 30-årsdagen. Göteborgsbacken har varit en av de svenska spelare som haft lättast för att försvara mot brasilianskan. Men i dag meddelade Sjöberg att hon lägger av. Tråkigt, för hon hade hängt med några år till.

Apropå Göteborg spelar de i morgon i Svenska cupen mot Linköping, avspark 15.00 på Valhalla. Det är förstås en jätteintressant match, som väcker en hel del nyfikenhet. Förutom att jag är spänd på många av spelarna är mina två huvudfrågor kring lagen: Hur bra är nya Göteborg? Var Linköpings målkalas mot Eskilstuna en tillfällighet?

I Göteborg gör Elin Rubensson sin första match för året. Hon gör det som ny lagkapten efter Sjöberg. Att Rubensson är tillbaka gör förstås att hon blir en het kandidat till en av de där två sista platserna i den svenska OS-kvaltruppen.

I Linköping saknas Renee Slegers. Enligt Corren är hon återigen skadad och hon kommer med största sannolikhet att missa OS-kvalet.

Till det kvalet har nu även Schweiz presenterat sin trupp. Av de 23 spelarna har 14 klubbadress i Tyskland och sju av de 14 spelar i de tre storklubbarna. Här är en länk till truppen.

Apropå OS-kvalet läste jag en intressant intervju med Pia Sundhage i DN. Inför VM trodde ju Sundhage på VM-guld. Och jag minns det här inslaget från TV4:s nyhetsmorgon där Sundhage hyllar den VM-trupp hon tagit ut dagen innan. Där sa Sundhage:

”Jag tror inte att jag gjorde något bra jobb i går på den här presskonferensen för att det pratades skador, det pratades om spelare som inte har spelat 90 minuter. Och vad jag ser framför mig är en centrallinje som är av stjärnklass. Vi har en målvakt som är väldigt, väldigt skicklig. Vi har en linje med Lotta Schelin längst fram, mittfältet där vi i förhållande med Tyskland, USA alla andra lag – där står vi väldigt långt fram.”

Och:

”Det svenska damlandslaget kommer alltså att göra en fantastisk VM-turnering. Tror och hoppas jag.”

Då ville inte Sundhage prata skador. I DN säger Sundhage nu:

”Trots skador hade vi målat upp en bild att ‘det kommer att gå ändå’, vilket det inte gjorde.”

Och:

”Vi satte aldrig mittbacksparet då (i VM), och det tror jag stressade oss allihopa. … Jag kände mig baklås i Kanada, för spelarna var inte friska.”

Det är väl tydligt att Sundhage har kommit till insikt med att inte ta med för många skadade spelare till en viktig turnering.

Det om det.

Utöver kul cupmatch i Sverige är helgens stora höjdpunkt på klubbnivå det tyska toppmötet Wolfsburg–Bayern München. Den spelas lördag klockan 12.15 och direktsänds på DFB-TV. Wolfsburg ligger tolv poäng bakom Bayern och Nilla Fischer:s lag måste förstås vinna om det skall kunna bli någon som helst spänning i den tyska guldstriden.

I Tyskland spelas även en intressant match på söndag, nämligen klassikermötet Potsdam–Frankfurt. För några år sedan hade det varit en given toppmatch, men mötet har falnat något de senaste två åren. Men visst finns det fortfarande en hel del laddning mellan de båda klassiska, rena damfotbollsklubbarna.

I Frankrike är lördagens derby och svenskmöte St Etienne–Lyon den mest intressanta matchen den här ganska tråkiga helgen i D1 Feminine. Däremot är det roligare i Italien där Fiorentina tappade serieledningen senast. Lisa Ek:s lag är nere som fyra och måste sannolikt vinna mot nya serieledarna Brescia om man skall ha chansen på guldet.

Lämnar vi den internationella klubbfotbollen och går tillbaka till landslagsnivån så kommer vi de närmaste timmarna att få två nya OS-lag. Redan 23.30 på fredagskvällen sparkar Kanada och Costa Rica i gång – se den här. Senare i natt är det dags för USA och Trinidad och Tobago. De matcherna snackade jag ju förresten upp i förra inlägget.

Jag avslutar med ett världsrekord. För har jag fattat saken rätt har Kvarnsvedens Lee Winroth nu även det officiella världsrekordet i marklyft. Vid tävlingar i Katrineholm skall hon ha lyft 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Lloyd – självklar vinnare av Ballon d’Or

Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.

Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.

Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.

Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.

Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.

Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:

”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”

Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.

Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.

Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.

Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.

När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.

Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.

Så här gick de svenska rösterna:

Lagkapten, Caroline Seger: 1) Lloyd, 2) Eugenie Le Sommer, 3) Amandine Henry.
Förbundskapten, Pia Sundhage: 1) Lloyd, 2) Megan Rapinoe, 3) Miyama.
Damfotbollsjournalist, Anette Börjesson: 1) Lloyd, 2) Le Sommer, 3) Sasic.

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.

Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.

Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.

Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.

Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.

Så här gick de svenska rösterna:

Lagkapten, Caroline Seger: 1) Calle Barrling, 2) Ellis, 3) Thomas Wörle (Bayern München).
Förbundskapten, Pia Sundhage: 1) Ellis, 2) Sampson, 3) Barrling.
Damfotbollsjournalist, Anette Börjesson: 1) Ellis, 2) Sampson, 3) Barrling.

Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.