I förra inlägget ställde jag frågan: Hur många gånger har vi vunnit borta mot topp-tio-lag på bortaplan under 2010-talet? Dessutom efter att ha hållit nollan.
Jag antog att ingen satt inne på svaret, utan gjorde en egen efterforskning. Och den visar att landslagets 2–0-seger i England är historisk på många sätt.
Sedan världsrankingen infördes hade Sverige inför den här söndagen:
1) aldrig vunnit på bortaplan mot ett topp-tre-lag.
2) aldrig hållit nollan borta mot ett topp-tre-lag.
3) inte vunnit borta mot ett topp-tio-lag under ordinarie tid på över tio år.
Värt att veta här är förstås att världsrankingen infördes för drygt 15 år sedan, den första presenterades den 16 juli 2003.
Det hör förstås också till saken att vårt landslag inte spelar speciellt många bortamatcher mot topp-tio-lag. Vi möter oftast de andra topplagen på neutral plan i Algarve cup eller vid mästerskap.
I min genomgång hittar jag totalt 20 bortamatcher på 15 år mot lag på världsrankingens topp-tio. Av dem har sju varit mot lag på topp-tre.
Här är alla matcherna, men den senaste först. Och med Sveriges siffror först:
11/11 2018, Träning: England (3), 2–0 27/11 2017, Träning: Frankrike (4), 0–0 16/8 2016, OS-semifinal: Brasilien (8), 0–0 – vinst med 4–3 efter straffar
7/8 2016, OS: Brasilien (8), 1–5
3/8 2014, Träning: England (8), 0–4
8/2 2014, Träning: Frankrike (5), 0–3 20/7 2012, Träning: Storbritannien (England rankat 9), 0–0 20/11 2011, Träning: USA (1), 1–1
26/10 2011, Träning: Tyskland (2), 0–1
17/5 2011, Träning: England (10), 0–2
16/9 2010, VM-kval: Danmark (10), 1–2 – 2–2 efter förlängning
17/7 2010, Träning: USA (1), 0–3 13/7 2010, Träning: USA (1), 1–1 20/7 2008, Träning: Norge (5), 2–0 8/11 2007, OS-kval: Danmark (8), 4–2 30/8 2007, Träning: Danmark (6), 2–1 15/7 2006, Träning: USA (2), 2–3
26/6 2004, EM-kval: Italien (10), 1–2 3/2 2004, Träning: Kina (5), 2–2
21/9 2003, VM: USA (1), 1–3
Självfallet är straffvinsten mot Brasilien i OS-semifinalen 2016 den klart största bortasegern vi tagit mot en annan toppnation under den här perioden. Därefter kommer OS-kvalvinsten i Danmark 2007 och VM-kvalförlusten mot danskorna 2010.
Men utanför tävlingsmatcherna slår eftermiddagens vinst högt.
I dag har landslaget samlats i Göteborg, och under kvällen har vi fått nyheten att Fridolina Rolfö har skadekänning och inte kommer att spela mot Ukraina på torsdag.
Det var en dålig nyhet, för vi behöver ha tillgång till så många som möjligt av våra forwards med toppvärden vad gäller speluppfattning och samarbetsförmåga. I den kategorien räknar jag in bland annat Rolfö och Lina Hurtig – två spelare som tyvärr inte är 100-procentiga i dagsläget.
I stället för Rolfö har Peter Gerhardsson kallat in Göteborg Julia Roddar.
Det om nyhetsläget. Det här inlägget skall dock mest handla om förutsättningar. Gruppspelet i det europeiska VM-kvalet har ju nått sitt slutskede. På tisdag avslutas det med 14 matcher, bland annat en direkt avgörande match om segern i den svenska gruppen.
Som uppladdning tänkte jag har gå igenom läget inför avgörandet. I nuläget är tre europeiska lag VM-klara:
* Spanien
* Italien
* Frankrike (arrangör)
Spanien
Det finns sex platser kvar att spela om, och 15 länder är fortfarande med i spelet. De sex VM-lagen vi skall få fram är fem gruppsegrare samt ett lag via playoff. Till playoff går de fyra bästa grupptvåorna. Vid rankingen av grupptvåorna räknas resultat mot gruppjumbon bort, vilket gör det lite besvärligt att få en god överblick i kampen mellan tvåorna. Mer om det senare.
Värt att veta också att inbördes möte räknas före målskillnad i grupperna. Här är läget grupp för grupp:
England
Grupp 1:
Här står det mellan Wales och England. Kampen om de båda lagen avgörs när de möts på Rodney Parade i walesiska Newport klockan 20.45 på fredag. Vinnaren går till VM.
Vid oavgjort är det stor fördel för England, trots att Wales leder med en poäng. Wales har dock en match mer spelad, men i slutomgången möter England bottenlaget Kazakstan, vilket bör innebära engelsk seger.
Noterbart är att Wales på sju matcher har den i sammanhanget mycket ovanliga målskillnaden 7–0. Man gör alltså sällan speciellt många mål, men man släpper inte heller in några. Enda gången man gjort fler än ett mål var senast mot Ryssland, då det blev 3–0. Alla övriga matcher har slutat 1–0 eller 0–0.
I den här gruppen är det inte heller klart vilka som blir gruppjumbo, det står mellan Kazakstan och Bosnien.
Schweiz
Grupp 2:
Även här står det mellan två lag, Schweiz och Skottland. Och även här möts de båda huvudkandidaterna i slutomgångarna.
På torsdag 20.35 på The Simple Digital Arena i skotska Paisley spelas gruppfinalen. Schweiz leder gruppen med tre poäng och har det klart bästa utgångsläget. Man vann också hemmamötet med 1–0 vilket innebär knappt försprång vad gäller inbördes möte.
I slutomgången väntar bortamatch i Polen för Schweiz, medan Skottland skall till Albanien. När det gäller den totala målskillnaden har Schweiz sju måls försprång. Således ligger Skottlands stora VM-chans i att vinna torsdagens inbördes möte med minst två måls marginal.
Inte heller här är det klart med vilket lag som blir gruppjumbo, men det troliga är att det blir Vitryssland.
Nederländerna
Grupp 3:
Precis som i grupp 1 och grupp 2 står det mellan två lag, och de båda har kvar att mötas inbördes. I det här fallet är huvudkombattanterna Nederländerna och Norge. Och de möts på Intility Arena i Oslo på tisdag 17.00. För att matchen skall bli avgörande krävs att Norge tar poäng i Slovakien på fredag.
I nuläget är Fotballjentene fyra poäng bakom Nederländerna. Men norsk seger i fredagens match i Senec innebär att norskorna bara skulle vara en poäng efter inför avgörandet.
Nederländerna vann med 1–0 i hemmamötet, ett resultat som bara får betydelse för avgörandet om Slovakien och Norge kryssar. Nederländerna är för övrigt ihop med Wales de enda länderna som gått igenom det här VM-kvalet utan att släppa in några mål.
Inte heller i den här gruppen vet vi vilket lag som blir jumbo. Det avgörs troligen först den 4 september i matchen Nordirland–Slovakien.
Sveriges EM-elva mot Italien
Grupp 4:
I Sveriges grupp har faktiskt tre lag kvar VM-chansen. Om Ukraina vinner sina två sista matcher samtidigt som Sverige tappar poäng i Viborg på tisdag så smiter ukrainskorna förbi Sverige och tar andraplatsen.
När det gäller gruppsegern står det mellan Sverige och Danmark. Och det kommer att avgöras på tisdag. Förutsatt att Danmark tar poäng hemma mot Kroatien så kommer vinnaren av gruppfinalen också att vinna gruppen.
Om Sverige och Danmark står på samma poäng inför gruppfinalen är det Sverige som tar hem VM-platsen på oavgjort.
För svensk del gäller alltså vi tar en direktplats till VM om:
* Vi vinner mot Danmark.
* Vi vinner mot Ukraina och tar poäng mot Danmark.
Grupp 5:
Även i den här gruppen lever VM-drömmen för tre lag. Klart är att det blir Island eller Tyskland som tar direktplatsen. Island leder med en poängs marginal före tyskorna, och de båda topplagen möts på Laugardalsvöllur i Reykjavik på lördag, den 1 september.
Vinner Island den matchen är laget klart för VM. Och Tyskland behöver bara en poäng borta mot Färöarna i slutomgången för att säkra andraplatsen. Således vill inte Tjeckien att isländskorna skall vinna på lördag.
Tjeckien gillar inte heller om det blir kryss i gruppfinalen. Då har nämligen Island säkrat minst en andraplats i gruppen. Och då avgörs gruppen i den sista omgången, där Island tar emot Tjeckien samtidigt som alltså Tyskland skall till Färöarna.
Om Tyskland vinner gruppfinalen vinner de med allra största sannolikhet gruppen, eftersom allt annat än tysk seger i Torshamn vore tidernas största skräll i damfotbollsvärlden. Det innebär att Island får koncentrera sig på att hålla Tjeckien bakom sig. Om tjeckiskorna motsvarar favoritskapet och vinner mot Slovenien på fredag (den 31 augusti) blir det då faktiskt en helt avgörande match om andraplatsen mellan Island och Tjeckien i sista omgången.
Risken är dock uppenbar att Tjeckien trots allt inte skulle ha så mycket för att bli tvåa. Mer om det nedan. Det är klart att Färöarna blir sist i den här gruppen.
Grupp 6:
Här är det redan klart vilka som hamnar på de viktiga placeringarna. Italien har säkrat gruppsegern och spelar således VM nästa år.
Belgien är klart som grupptvåa, men det är långt ifrån klart att belgiskorna får spela playoff. De lär behöva vinna de två avslutningsmatcherna för att ta sig in bland de fyra bästa tvåorna. Mer om det nedan. Det är Moldavien som blir gruppjumbo, vilket innebär att det är matcherna mot dem som kommer att räknas bort.
Österrike
Grupp 7:
Här är det också klart med såväl gruppsegrare och jumbo. Spanien har vunnit gruppen och är klart för VM-slutspel. Och Israel kommer att komma sist, vilket innebär att grupptvåan får räkna bort sina matcher mot israeliskorna.
Kampen om andraplatsen står mellan Österrike och Finland. Österrike tappade en tung poäng mot Serbien, vilket kan ha kostat en playoffplats. De kan som bäst komma upp på tio poäng i playoff-tabellen.
Finland har också kvar chansen, men för att bli tvåa krävs segrar mot Spanien och Österrike i de två avslutande omgångarna.
Apropå tänkbara grupptvåor har jag gjort en uppställning av läget mellan alla de lag som kan sluta tvåa i sina respektive grupper:
1. England 5 15–1 13 (om Kazakstan kommer sist i grupp 1)
1. Wales 5 5–0 11 (om Bosnien kommer sist i grupp 1)
1. Wales 5 5–0 11 (om Kazakstan kommer sist i grupp 1)
1. England 4 14–1 10 (om Bosnien kommer sist i grupp 1)
—–
2. Schweiz 4 11–1 12 (om Albanien kommer sist i grupp 2)
2. Schweiz 4 12–3 12 (om Vitryssland kommer sist i grupp 2)
2. Skottland 5 12–5 12 (om Albanien kommer sist i grupp 2)
2. Skottland 4 11–3 9 (om Vitryssland kommer sist i grupp 2)
—–
3. Nederländerna 5 15–0 13 (om Slovakien kommer sist i grupp 3)
3. Nederländerna 5 9–0 13 (om Nordirland kommer sist i grupp 3)
3. Norge 5 10–2 12 (om Slovakien kommer sist i grupp 3)
3. Norge 4 9–2 9 (om Nordirland kommer sist i grupp 3)
—–
4. Danmark 5 17–6 12 (om Kroatien kommer sist i grupp 4)
4. Sverige 4 12–2 9 (om Kroatien kommer sist i grupp 4)
4. Ukraina 4 3–6 6 (om Kroatien kommer sist i grupp 4)
4. Danmark 4 10–4 9 (om Ungern kommer sist i grupp 4)
4. Sverige 4 9–1 9 (om Ungern kommer sist i grupp 4)
4. Ukraina 5 6–7 7 (om Ungern kommer sist i grupp 4)
—–
5. Island 4 8–3 10
5. Tyskland 5 17–3 12
5. Tjeckien 4 5–6 4
—–
6. Belgien 4 6–5 7
—–
7. Österrike 5 7–6 7
7. Finland 4 3–4 6
Det här förstås är en ganska svårtolkad uppställning i nuläget. Men min analys är att det troliga är att det kommer att krävas tolv eller 13 poäng i ”grupptvåetabellen” för att få spela playoff. Det finns faktiskt risk att man bör ha bra målskillnad för att tolv poäng skall räcka.
Till tolv eller 13 poäng kommer troligen tvåorna i grupp 2 och 3 nå. Det är även sannolikt att tvåorna i grupperna 4 och 5 når minst tolv poäng. Ur grupp 5 kan ju fortfarande Tjeckien bli tvåa. De kan dock som mest komma upp i tio poäng, vilket sannolikt inte kommer att räcka. Den tjeckiska VM-chansen är på promillenivå.
Om England blir tvåa i grupp 1 ligger de väl framme för en playoffplats, däremot ser det värre ut för Wales, som nog behöver vinna gruppen för att kunna ta sig till VM.
När det gäller Sverige såg jag i dag uppgiften om att vi skulle säkra en playoffplats genom ta en poäng mot Ukraina på torsdag. Det är inte någon korrekt uppgift.
Korrekt är att vi säkrar andraplatsen i gruppen genom kryss på torsdag, men tio poäng räcker sannolikt inte till topp fyra i ”grupptvåetabellen”. Sverige måste således vinna mot Ukraina för att kunna känna sig hyfsat säkert på att minst få spela playoff.
Ukraina har faktiskt en rätt hyfsad chans att bli en av de fyra bästa grupptvåorna om de blir tvåa efter att ha vunnit sina två avslutningsmatcher, samtidigt som Kroatien blir gruppjumbo.
I grupp 6 har Belgien chansen att nå 13 poäng, de har kvar bortamöte med Rumänien och hemmamatch mot Italien. Full poäng i de båda matcherna innebär sannolikt playoff. Med någon poängförlust lär det däremot bli svårt att hamna bland de fyra bästa tvåorna.
Från grupp 7 är Österrike trolig grupptvåa, men deras poäng lär knappast räcka till playoff. Om Finland skräller och vinner både mot Spanien och Österrike får finskorna tolv poäng i grupptvåetabellen. Det kan räcka, men med tanke på Finlands svaga målskillnad är det inte säkert att ens två segrar räcker.
Mitt tips är att det blir tvåorna i grupperna 2–5 som spelar playoff.
Det var en lägesrapport från Europas VM-kval. Så här ser det ut i övriga världsdelar:
Afrika – tre platser.
De fördelas i Afrikanska mästerskapen i Ghana från den 17 november till den 1 december. De åtta lag som tagit sig dit är Algeriet, Ekvatorial-Guinea, Ghana, Kamerun, Mali, Nigeria, Sydafrika och Zambia. Lottningen har inte gjorts ännu.
Noterbart är att bara sju av de åtta lagen kan ta de tre VM-platserna. Ekvatorial-Guinea är nämligen avstängt från VM-spel av Fifa, och får inte spela VM i Frankrike nästa år.
Asien – fem platser.
Fördelades i de Asiatiska mästerskapen tidigare i år. Följande fem länder är VM-klara:
* Japan
* Australien
* Kina
* Thailand
* Sydkorea
Nordamerika – 3,5 platser.
Det nordamerikanska mästerskapet, som spelas i USA 4–17 oktober, fungerar som VM-kval. I mästerskapet fördelas tre direktplatser och en playoffplats.
Kanada, Mexiko och USA är klara för de nordamerikanska mästerskapet. Det kommer att få sällskap av två lag från Centralamerika och tre lag från Karibien.
I Centralamerika står slutkvalet mellan Costa Rica, El Salvador, Nicaragua och Panama. I Karibien är följande fem nationer klara för slutkval: Antigua och Barbuda, Bermuda, Jamaica, Kuba samt Trinidad och Tobago. De här båda slutkvalen spelas under det här landslagsfönstret, och är i gång. I det karibiska har Jamaica och Trinidad och Tobago inlett med segrar. Och i det centralamerikanska har Panama och Costa Rica startat med varsin trepoängare.
Oceanien – en plats.
Kommer att fördelas i Oceaniens mästerskap som inleds med en kvalturnering i Fiji som avslutas på torsdag. Då får vi veta om det blir Fiji, Salomonöarna eller Vanutu som blir åttonde laget i mästerskapsslutspelet. Det avgörs i Nya Kaledonien från den 18 november till och med den 1 december.
Sju lag är klara för slutspelet, och de har lottats så är:
Grupp A: Nya Kaledonien, Samoa, Papua Nya Guinea och Tahiti.
Grupp B: Tonga, Cook-öarna och Nya Zeeland. Vinnarna i kvalet hamnar också i den här gruppen.
Sydamerika – 2,5 platser.
Fördelades i Copa America tidigare i år. Följande två länder är VM-klara:
* Brasilien
* Chile
Dessutom är Argentina klart för playoff mot fyran i de Nordamerikanska mästerskapen. Det playoffspelet avgörs 5–13 november.
I kväll 18.00 i Kiev och på Tv10 (sändningen startar 17.30) gör Lyon och Wolfsburg upp om titeln bäst i Europa.
Det är två lag med högklassiga offensiva spelare, så det skulle kunna bli en sprakande fotbollsfest. Men jag är rädd att det kommer att bli tillknäppt och målsnålt.
De två senaste årens finaler har slutat 1–1 och 0–0 och sedan vunnits av Lyon på straffar. Och nu kommer båda lagen från varsin mållös toppmatch.
0–0 är alltså tyvärr ett utgångstips i den här vidöppna finalen.
Jag bedömer lagen som jämnstarka, men måste jag tippa sätter jag 51–49 i Lyons favör.
Orsakerna är Lyons lite större vinnarvana i Champions League, samt att laget borde ha en liten fysisk fördel genom att de fått en dags längre vila, samt att Wolfsburg faktiskt tvingades till förlängning i lördags.
Wolfsburg borde å andra sidan ha fått med sig en positiv känsla, eftersom de till slut faktiskt vann den tyska cupfinalen.
Något som talar för att det här kan bli en målfattig final är att det här är två lag som inte släpper in så många mål. Både Lyon och Wolfsburg har totalt fyra insläppta i tävlingsmatcher sedan årsskiftet. Noterbart dock att Wolfsburg har hållit nollan i ligan under 2018.
Jag känner mig rätt säker på båda lagen kommer att ställa upp med startelvor som är väldigt lika de som användes förra helgen.
Då startade Lyon (4–2–3–1) så här mot PSG:
Sarah Bouhaddi – Lucy Bronze, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Selma Bacha – Saki Kumagai, Amandine Henry – Eugénie Le Sommer, Dzsenifer Marozsán, Amel Majri – Ada Hegerberg.
Inhoppare: Camille Abily, Shanice van de Sanden och Delphine Cascarino.
Och Wolfsburg (4–2–3–1) använde följande manskap i cupfinalen mot Bayern München i lördags:
Almuth Schult – Anna Blässe, Nilla Fischer, Lena Goessling, Noelle Maritz – Claudia Neto, Sara Björk Gunnarsdottir – Caroline Graham Hansen, Pernille Harder, Lara Dickenmann – Ewa Pajor.
Inhoppare: Isabel Kerschowski, Joelle Wedemeyer, Zsanett Jakabfi och Ella Masar McLeod.
Noterbart här är att varken Neto eller Masar McLeod får spela i finalen, då de representerat Linköping respektive Rosengård i den här turneringen. En trolig lösning blir att Joelle Wedemeyer går in i mittförsvaret, och att Lena Goessling flyttar upp och tar Netos plats.
Hos Lyon är frågan om 17-åriga Bacha startar, eller om man drar ner Majri som vänsterback. I så fall får man plats för Abily eller van de Sanden, och där tror jag att Abily är det hetaste alternativet. van de Sanden har inte gjort någon ”EM-succé” i Lyon.
Båda lagen har målvakter med jättehög högstanivå, men som båda då och då gör rätt uppseendeväckande missar. Vi får väl hoppas att det inte avgörs på någon sådan.
För det finns ju mängder av potentiella matchvinnare i de här båda lagen. Hos Lyon tänker man först på trion Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer och Dzsenifer Marozsan, och hos Wolfsburg på Pernille Harder, Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen.
Tipset är alltså Lyon, men nog hade det varit kul om Nilla Fischer fick höja pokalen för första gången? Hon vann ju turneringen 2014, men få var hon inte lagkapten för Wolfsburg, vilket hon ju numera är.
Personligen är jag på väg till Gävle för att bevaka herrallsvensk fotboll. Lär därför tyvärr inte kunna se matchen förrän tidigast i morgon. Så vi får se när det blir tid att skriva om den.
I kväll är det ju även två damallsvenska matcher i form av Hammarby-Linköping och Djurgården-LB07. Där tippar jag seger för LFC och kryss på stadion.
På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.
Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.
Sofia Jakobsson
Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.
Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.
Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.
Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.
Ada Stolsmo Hegerberg
I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.
I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.
Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).
Fridolina Rolfö
Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.
Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.
Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) April 1, 2018
I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.
I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.
I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.
I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.
På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.
Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:
Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.
Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.
I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.
Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.
Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.
Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.
Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.
Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.
Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.
Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.
Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.
När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.
I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.
Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.
I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.
Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.
Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.
Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.
Sad to leave the pitch at halftime, been vomiting all day and during warmup but was a game I really wanted to try to play, bad decision. Come on team!
Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.
Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.
Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.
Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.
Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.
I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.
Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.
Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.
Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.
Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.
Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.
Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.
En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.
I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:
Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.
Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.
Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.
Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.
I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:
Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.
Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.
För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.
Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.
I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.
USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.
Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.
Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.
Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.
Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.
Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.
Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.
Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.
Katja Schroffenegger
Elena Linari
Martina Rosucci
Schweiz
Schweiz–Frankrike
Ana Maria Crnogorcevic
Virginia Torrecilla
Andrine Stolsmo Hegerberg
Marta Torrejon
Line Röddik Hansen
Norge
Lotta Schelin
Stine Pedersen
Noelle Maritz
Elise Thorsnes
Leann Crichton och Erin Cuthbert
Ramona Bachmann
Pia Sundhage
Maria Thorisdottir
Caroline Graham Hansen och Pernille Harder
Rahel Kiwic
Guro Reiten
Nadia Nadim
Fridolina Rolfö
Frederikke Thögersen
Cecilia Salvai
Skottland
Fridolina Rolfö
Ada Hegerberg
Lia Wälti
Virginia Torrecilla
Sofie Junge Pedersen
Norge
Vanessa Bernauer
Esther Gonzalez
Sanne Troelsgaard
Federica Di Criscio
Danmark
Ingrid Marie Spord
Ada Stolsmo Hegerberg
Guro Reiten
Anja Sönstevold
Antonio Cabrini
Ada Hegerberg
Ingrid Hjelmseth
Virginia Torrecilla
Danmark
Olga Garcia
Simone Boye Sörensen
Ada Hegerberg
Martin Sjögren
Celia Jimenez och Olga Garcia
Lara Dickenmann
Olga Garcia
Olga Garcia
Danmark
Vicky Losada
Erin Cuthbert
Ingrid Schelderup
Lisa-Marie Karlseng Utland
Caroline Weir
Emma Berglund
Line Sigvardsen Jensen
Luna Gewitz
Stina Lykke Petersen
Cinzia Zehnder
Stine Larsen
Marta Torrejon
Sverige
Frankrike
Mariona Caldentey
Paula Nicart
Vanessa Bernauer
Alexia Putellas
Norge
Caroline Graham Hansen
Jessica Samuelsson
Alia Guagni
Frankrike
Frederikke Thögersen
Ingrid Moe Wold
Skottland
Silvia Meseguer
Andrea Pereira
Emilie Haavi
Skottland
Schweiz
Jonna Andersson
Ana Maria Crnogorcevic
Schweiz
Marta Corredera
Melania Gabbiadini
Pauline Hammarlund
Kristine Leine
Caroline Graham Hansen och Pernille Harder
Alexandra – ”Ale”
Pernille Harder
Marta Torrejon
Jessica Samuelsson
Virginia Torrecilla
Ingrid Marie Spord
Celia Jimenez
Pernille Harder
Jennifer Hermoso
Schweiz
Oda Bogstad, Cecilie Fiskerstrand och Frida Leonhardsen Maanum.
Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:
Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.
Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.
Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.
Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.
EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.
Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.
Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:
Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:
Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.
Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…
Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…
Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.
Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.
Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.
Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena Sadiku, Valentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.
En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.
Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:
Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…
Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:
Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:
Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:
Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?
Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:
Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.
Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.
Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.
Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.
Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.
Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.
Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.
Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.
Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.
Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.
Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.
Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.
I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.
Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.
Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.
Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.
Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.
Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.
Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:
Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.
Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.
Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:
Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.
Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.
Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.
I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.
Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.
Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.
Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.
Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.
På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.
Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:
EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea
Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.
Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.
Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.
Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.
Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.
Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.
Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.
TV 2 ask Hegerberg if she believes in coach Sjögren's project. Ada: We have 0 points after 3 games, so I will not comment on it now. #NORDENpic.twitter.com/x0jVSkH5ri
Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.
Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!
I går träffades Maren Mjelde och Stefan Johansen på Norges ambassad i London för att skriva på ett historiskt avtal.
Som jag tidigare berättat (i slutet av det här inlägget) har spelarna i det norska herrlandslaget valt att gå ner lite i ersättning för att spelarna i damlandslaget skall få lika hög ersättning. I går träffades de båda lagkaptenerna alltså och undertecknade avtalet. Snyggt.
Enligt det norska förbundets hemsida får nu de båda landslagen dela på sex miljoner kronor i ersättningar för 2018. Nu vet jag inte exakt vad som räknas in här, huruvida det bara är ersättningar till spelare eller om några ledare också får sin ersättning från den här potten.
Men om det bara är ersättningar till spelare blir det, snabbt räknat utifrån 23 spelare per trupp, 130 000 kronor per person och år. Det tycker jag faktiskt är en väldigt hög extra ersättning för spelare som ju samtidigt har lön från sina klubbar.
Om matematiken är så där enkel skulle jag till och med säga att jag tycker att det är en för hög ersättning för att representera sitt land, i varje fall om den inte är kopplad till någon form av resultatkrav.
Men som sagt, snyggt att både herrar och damer numera får lika hög ersättning.
* I går skrev jag några rader om att Linköpings nya tränare Marcus Walfridson skall kombinera tränarjobbet med att även vara sportchef.
Sett till det här klippet kanske han inte behöver jobba så hårt på sportchefsbiten, han ser nämligen ut att ha spelare som sköter det jobbet alldeles utmärkt:
Skämt åsido. Filippa Angeldahl är förstås en av damallsvenskans mest intressanta värvningar den här hösten. Vid fotbollsgalan prisades hon som damallsvenskans mest värdefulla spelare den här säsongen. Högst motsägelsefullt ansågs hon däremot inte vara den som fått det största genombrottet.
Personligen tycker jag inte att Angeldahl var damallsvenskans mest värdefulla spelare, däremot fick hon definitivt ett stort genombrott. På sina 21 matcher för Hammarby gjorde hon tre mål och i den högst opålitliga, men ändå officiella assistligan står hon bokförd för sex målpass.
Hon har bra blick för spelet, är en utmärkt passningsspelare och har bra fasta situationer. Dock blev jag väldigt fundersam för ett år sedan, när jag såg henne i U20-VM. Där tyckte jag helt enkelt inte att hon höll måttet. Hon hade jätteproblem med att klara tempot, och kändes som ett av det svenska lagets allra svagaste kort.
Men tempo går ju att jobba upp. Kanske att Angeldahl kan göra det i Linköping, där hon kommer att ha en betydligt bättre träningsmiljö än hon haft i någon av sina tidigare klubbar. I Hammarby har hon haft en ganska offensiv roll. Det troliga i LFC är att hon är värvad som ersättare för Claudia Neto, som ju mer varit ett slags mittfältslibero.
Samtidigt har ju LFC en ny tränare och ganska många nya spelare jämfört med hur det såg ut för ett år sedan. Man kommer kanske att lägga om både system och spelsätt, så det känns lite för tidigt i att spekulera i vilken roll Angeldahl kan tänkas få.
* Om vi flyttar fokus till det lag som slutade allra längst ner i den damallsvenska tabellen så kunde Kif Örebro i går meddela en väldigt positiv nyhet i deras strävan efter att bygga ett lag som omgående kan ta sig tillbaka till hösta serien.
Att landslagsmeriterade Hanne Gråhns stannar är förstås en otroligt viktig pusselbit för Örebro. Ännu så länge har ingen klubb heller lagt beslag på Lisa Dahlkvist. Även om hon hade en tung säsong känns Dala som alldeles för bra för elitettan. Men för Örebro vore det förstås fantastiskt att ha henne som ankare även kommande år.
* Så till Tyskland där Amanda Ilestedt:s första ligamål för Turbine Potsdam nu går att se på den här länken.
* Slutligen till de topplistor som håller på att presenteras. Jag har tidigare berättat om sajten Vavels lista över världens 100 bästa spelare. Då hade nedräkningen nått till nummer 61. Nu har tio spelare till presenterats, och där fanns inga svenska spelare, men väl Linköpings Janni Arnth på plats 60.
Parallellt med Vavel presenterar även ORP (The Offside Rule Pod) sin lista över världens 100 bästa spelare. Det är en lista som experter från hela världen röstat fram. Bland de röstande finns bloggkollega Rainer Fussgänger. ORP presenterar tio spelare per dag, och deras nedräkning har i skrivande stund nått plats 69. Ännu så länge har inte en enda svensk spelare kommer med.
Det har däremot två damallsvenska spelare, dels Kristine Minde på plats 100, dels Ella Masar McLeod på plats 93. Här är hur listan såg ut efter onsdagens presentationer:
And that people, is day three of the #ORP100 done and dusted.
De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.
I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.
Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.
Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.
Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.
Vad blir det då för typ av match i morgon?
Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.
Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.
Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.
Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.
Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.
Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.
Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.
Marija Banusic
Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.
Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.
Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.
Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.
Sofia Jakobsson
Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.
Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.
När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.
Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.
I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.
Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.
Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.
I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.
To @UEFA : If you are yet to decide what will happen to the Danish players with regards to the #WCQ, I am willing to reschedule the game.
I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.
För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.
I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.
Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.
Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.
Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.
Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.
Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.
Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.
Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.
Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.
I torsdags drog VM-kvalet igång på allvar med matchen Färöarna–Tjeckien 0–8. Jag hade tänkt att jag skulle ha klart en liten genomgång lagom till premiärmatchen. Så blev det inte, utan det har hunnit spelas ytterligare ett antal matcher sedan dess. Men här är ändå min VM-kvalguide.
Först noteras att Europa har har nio platser i VM 2019, varav en har besatts av värdnationen Frankrike. Kvar finns därmed åtta VM-platser att kvala om. Det är därmed upplagt för ett vansinnigt tufft kval, för tufft enligt min uppfattning.
Jag tycker nämligen att Uefa har gjort väldigt dåligt ifrån sig i förhandlingen om VM-platser. Man borde ha minst två VM-platser till.
Fifa har valt att köra exakt samma fördelning av VM-platser mellan världsdelarna som man gjorde till VM 2015. Enda skillnaden är att värdnationsplatsen nu alltså går till Europa, medan den gick till Nordamerika senast.
Kollar man på resultaten i Kanada-VM 2015 var Spanien enda europeiska lag som inte gick vidare till åttondelsfinal. Kollar man världsdel för världsdel i VM var resultaten:
Europa (8): 2 semifinal, 1 kvartsfinal, 4 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Sydamerika (3, eg 2,5): 2 åttondelsfinal och 1 gruppspel.
Nordamerika (4, eg, 4,5): Guld, 1 kvartsfinal, 2 gruppspel
Afrika (3): 1 åttondelsfinal, 2 gruppspel
Asien (5): 1 final, 2 kvartsfinal, 1 åttondelsfinal, 1 gruppspel
Oceanien (1): 1 gruppspel
Dock skulle jag säga att Europa har flyttat fram sina positioner rejält jämfört med de andra världsdelarna de senaste åren, något man inte minst såg på kvaliteten i EM-slutspelet. Kollar man in de 24 högst placerade lagen på världsrankingen skulle fördelningen bli enligt följande:
Utifrån det här förstår alla att Europas kval kommer att bli grymt tufft. Flera riktigt starka lag kommer att missa VM-slutspelet i Frankrike. Utöver redan utslagna Nordkorea kommer däremot sannolikt inga starka lag från andra kontinenter att missa VM.
Europas kval går till så att lagen är uppdelade på sju femlagsgrupper där de sju gruppsegrarna tar varsin VM-plats.
Den sista europeiska VM-platsen fördelas genom playoff. Till playoff går de fyra grupptvåor som har gjort bäst resultat mot lagen på platserna ett, tre och fyra i sina grupper. Det blir alltså bara fyra av sju grupptvåor som når playoff. De fyra möts i semifinal och final i kampen om den sista platsen.
Det gäller alltså att vinna sin grupp, annars är man väldigt illa ute.
Här är en genomgång av grupperna. Jag gör ingen jätteanalys av de lag som spelade i EM, för de gick jag igenom noga i det här inlägget, och det har inte hunnit hända så mycket sedan sommarens EM-slutspel.
Grupp 1:
England (världsrankning: 3), Ryssland (25), Wales (36), Bosnien-Hercegovina (61) och Kazakstan (66).
Total världsrankning: 191
Total världsrankning på de två topplagen: 28
När de högst seedade lagen skulle lottas in i VM-kvalet var det här den absoluta drömlottningen. Vinstlotten drogs av England, som hade varit favoriter i vilken grupp de än lottats in i. Nu skulle jag säga att de har minst 99-procentig chans att ta direktplatsen till VM.
Det troliga är att Englands Lionesses vinner det här med full poäng, det trots att turerna kring förbundskapten Mark Sampson fortsätter. Men inget strul i världen lär kunna stoppa engelskorna här.
Kampen om andraplatsen skulle kunna bli jämn mellan Ryssland och Wales. Ryskorna imponerade inte ett dugg på mig i EM, men är ändå knappa favoriter här. I går vann Wales öppningsmatchen i gruppen borta mot Kazakstan med 1–0 efter att världsspelaren Jessica Fishlock lobbskjutit in segermålet.
Fishlock är en spelare man unnar att få spela ett stort mästerskap. Men det lär inte ske den här gången. För även om Wales skulle bli grupptvåa och ta sig in bland de lag som får spela playoff så kommer inte walesiskorna att vinna playoffspelet. Det kan jag redan nu lova.
I gårdagens match ser kazakiskorna ut att ha bjudit oväntat gott motstånd. Wales vann bara avsluten med 13–10 (4–2 mot mål).
Varken Bosnien eller Kazakstan kommer att slåss om andraplatsen. De lär göra upp om att slippa bli sist i den här gruppen som utöver England är VM-kvalets sämsta.
Grupp 2:
Schweiz (16), Skottland (22), Polen (30), Vitryssland (49) och Albanien (73).
Total världsrankning: 190
Total världsrankning på de två topplagen: 38
Även den här gruppen tillhör de svagare i VM-kvalet. Precis som England drog alltså Schweiz en sportslig vinstlott. Faktum är att det finns två lag vardera i grupp 3 och 4 som är högre rankade än det bästa laget i den här gruppen.
Redan vid lottningen gav jag schweiziskorna ett 80-procentigt favoritskap, medan Skottland fick 17 procent, och Polen de sista tre.
Jag skulle nog flytta ytterligare två procentenheter från Polen till Schweiz. Anförda av den numera 21-åriga Wolfsburgforwarden Ewa Pajor är i och för sig Polen sakta men säkert på frammarsch. Men att de skulle komma före både Schwiez och Skottland i det här gruppspelet känns inte trovärdigt.
Ewa Pajor
Det logiska är ju att Schweiz går till VM och Skottland till playoff. Att båda lagens inbördes möten spelas under 2018 är en fördel för skotskorna. Då skulle du ju nämligen kunna ha tillbaka korsbandsskadade superstjärnan Kim Little i laget.
Kim Little
Totalt sett har Schweiz den starkare truppen. Men ett skotskt lag med offensiva kvartetten Little, Jane Ross, Lisa Evans och talangen Erin Cuthbert har en spets som är livsfarlig för vilket lag som helst. Dock känns alltså inte den totala balansen i det skotska laget lika stark som i det schweiziska. Jag räknar med Schweiz i VM 2019.
Jag tror att Skottland tar andraplatsen, och att man har bra chanser att bli bland de fyra bästa grupptvåorna.
Vitryssland och Albanien är bara med som utfyllnad i den här gruppen. Det troliga är att de bara kommer att ta poäng av varandra.
Grupp 3:
Nederländerna (7), Norge (14), Irland (33), Slovakien (43) och Nordirland (60).
Total världsrankning: 157
Total världsrankning på de två topplagen: 21
Europamästarinnorna Nederländerna tillhörde inte de toppseedade lagen vid lottningen i slutet av april, de ingick i pott två. På några månader har laget stigit som en raket på rankningen och är nu det toppseedade laget i den här starka gruppen.
Även om Sveriges grupp, rent rankningsmässigt är den starkaste, tycker jag att det här är den på pappret bästa gruppen. Vid lottningen gav jag följande odds på gruppseger: Norge 50, Nederländerna 49 och Irland 1. Slovakien och Nordirland kommer inte att vinna, men kan sno poäng av alla de andra lagen.
Nu har det där svängt. Dels för att Nederländerna både hittade rätt i defensiven och offensiven under EM, dels för att Norge går in i VM-kvalet med viss osäkerhet, och utan sin skyttedrottning Ada Stolsmo Hegerberg.
Ada Stolsmo Hegerberg
Jag ger numera Nederländerna 60 procents chans och Norge 40. Inget av de andra lagen lär ha chans att vinna.
Därmed inte sagt att Irland, Slovakien och Nordirland är ofarliga. Framför allt kan man kanske skrälla åt sig någon poäng på hemmaplan. Irland skakade ju exempelvis Tyskland i det förra VM-kvalet. Men Nederländerna går till VM, medan Norge spelar playoff, där man kommer att vara ett av favoritlagen.
Norskorna har ju för övrigt redan inlett kvalet med en 4–1-seger mot Nordirland. Där gjorde Hegerbergs ersättare Guro Reiten två av målen.
Grupp 4:
Sverige (11), Danmark (12), Ukraina (27), Ungern (39) och Kroatien (53).
Total världsrankning: 142
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Sett till världsrankningen är det här den tuffaste gruppen av alla. Jag håller alltså grupp 3 som något bättre, men klart är att Sverige har hamnat i en riktigt tuff grupp.
Vårt landslag har ju varit mästerligt på att klara kvalgrupper. Men den här gången är kvalet tuffare än någonsin tidigare. Dels ställs vi bland annat mot ett danskt lag som i EM visade enormt hög klass.
”Dock ser jag Sverige som gruppfavorit till 60–40 mot Danmark, mycket beroende på att Sverige varit väldigt stabilt i kvalspel, medan danskorna varit mer ojämna. Övriga lag kan sno någon poäng av de båda topplagen, men kommer inte att ha med gruppsegern att göra.”
Sedan dess har Danmark först tagit sig till EM-final och sedan strejkat. Innan jag har sett Peter Gerhardsson:s landslag i aktion ser jag numera Danmark som gruppfavoriter till 55–45. Mycket för att vi har vår hemmamatch mot danskorna redan i Gerhardssons andra match den 20 oktober. Det borde gynna ett väl samspelt danskt lag.
En längre analys av Danmark gjorde jag inför EM-finalen. Den läser du här.
Ukraina, Ungern och Kroatien är lag som kan göra bra matcher på hemmaplan, men som inte borde kunna ta några poäng av Sverige eller Danmark.
Ukraina spelade playoff till EM 2013, men föll där mot Island. Sedan dess har ukrainskorna sedan backat något i kvalitet. I VM-kvalet föll man mot Rumänien i en helt avgörande match om andraplatsen i sin grupp (bakom Frankrike).
De spelare i den ukrainska truppen som jag känner till är rutinerade mittfältarna Daria Apanashchenko från Zvezda Perm och tidigare Linköpingsspelaren Vera Dyatel.
Ukraina har spelat sin kvalpremiär. Där blev det 1–1 hemma mot ett Kroatien som spelade 48 minuter med en spelare mindre på planen. Ukraina är alltså tredjerankat i gruppen, men lär få kämpa för att ta tredjeplatsen.
Kroatien är ett land på frammarsch. Profiler i laget är förstås Rosengårds spelskickliga mittfältare Iva Landeka och Tysklandsfödda och Bayern Münchenfostrade forwarden Ivana Rudelic. Det var också den senare som stod för det kroatiska målet mot Ukraina.
Slutligen är alltså även Ungern med i gruppen. Laget har en jättestjärna i Wolfsburgs Zsanett Jakabfi, en offensiv spelare av yttersta världsklass. Tyvärr har hon varit skadeförföljd de senaste åren. Och Jakabfi till trots, Ungern kan kanske utmana om tredjeplatsen i gruppen – men Sverige och Danmark skall man inte kunna rubba.
Grupp 5:
Tyskland (2), Island (21), Tjeckien (37), Slovenien (58) och Färöarna (69).
Total världsrankning: 187
Total världsrankning på de två topplagen: 23
Tyskland fick en drömlottning, och kommer att spela VM 2019. Island är ett energigäng som kanske skulle kunna ta poäng av tyskorna på hemmaplan. Men i det långa loppet kommer Tyskland att vinna den här gruppen – trots att förbundskapten Steffi Jones inte är klar med sitt lagbygge.
Tjeckien kan kanske utmana isländskorna i kampen om andraplatsen, medan Slovenien och Färöarna är utfyllnad i gruppen. Resultaten Färöarna–Tjeckien 0–8, Tyskland–Slovenien 6–0 och Island–Färöarna 8–0 säger väl det mesta?
Grupp 6:
Italien (18), Belgien (23), Portugal (34), Rumänien (38) och Moldavien (86).
Total världsrankning: 199
Total världsrankning på de två topplagen: 41
Det här är på alla sätt den sämsta gruppen. Men det är också den mest öppna gruppen.
Moldavien är bara med som utfyllnad. Men övriga fyra lag har faktiskt alla chans på de två topplaceringarna. Mina odds på gruppsegrare vid lottningen såg ut så här: Belgien 40, Italien 39, Portugal 16 och Rumänien 5.
Under EM tyckte jag att belgiskorna med Tessa Wullaert i spetsen flyttade fram sina positioner ytterligare. Nu är mina odds: Belgien 45, Italien 35, Portugal 12 och Rumänien 8.
Rumänskorna var ju väldigt nära att kvala in till EM. I playoff mot just Portugal blev båda matcherna 0–0. Förlängningen slutade 1–1 och Portugal tog EM-platsen på fler bortamål.
Rumäniens stjärna heter Laura Rus och är en pålitlig målskytt i internationella sammanhang. Hennes klubbtillhörighet är Apollon Limassol.
Risken är uppenbar att den här gruppen blir så jämn att tvåan inte kommer att ta sig till playoff.
Grupp 7:
Spanien (17), Österrike (20), Finland (28), Serbien (44) och Israel (55).
Total världsrankning: 164
Total världsrankning på de två topplagen: 37
Vid lottningen slog jag fast att Spanien kommer att spela VM-slutspel i Frankrike 2019. Då trodde jag att det allt starkare spanska laget skulle kunna gå igenom den här gruppen utan poängförlust och gav spanjorskorna 99 procents chans till gruppseger.
Den bilden har förändrats något sedan dess, mest på grund av Österrikes härliga framfart i EM-slutspelet. Där slog man ju bland annat ut just det spanska laget.
Jag ser fortfarande Spanien som favoriter, men sätter numera bara 65–35 i deras favör gentemot Österrike. Finland med Anna Signeul som ny förbundskapten har en viss chans på andraplatsen, men det troliga är att finskorna blir trea. Serbien och Israel gör sedan upp om fjärdeplatsen.
I sin debut som finsk förbundskapten nådde Signeul 1–1 borta mot Portugal i helgen. Här är det finska kvitteringsmålet av Kaisa Collin:
Jag bygger det spanska segertipset på en tro på att den spanska landslagsledningen har lärt sig att man måste ha med sina bästa målskyttar i truppen, alltså att det inte går att sätta en övre åldersgräns på laget.
Det var en genomgång, grupp för grupp. Sammanfattningsvis är alltså mitt tips att följande länder går till VM från Europa:
Arrangörsland:
* Frankrike – redan klara.
Och som gruppsegrare i kvalet:
* England
* Schweiz
* Nederländerna
* Danmark
* Tyskland
* Belgien
* Spanien
Till playoff:
* Norge
* Sverige
* Island
* Österrike
Grupptvåor som missar playoff:
* Ryssland
* Skottland
* Italien
Som synes är det otroligt viktigt att vinna sin grupp. Playoffspelet om den sista platsen lär ju nämligen bli en riktigt nagelbitare.
Slutligen är det följande som gäller om två eller flera lag slutar på lika många poäng, se artikel 15 i länken:
1) Flest poäng i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
2) Bäst målskillnad i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
3) Flest gjorda mål i inbördes möten mellan de inblandade lagen (gäller bara om det är fler än två lag).
4) Flest gjorda bortamål i inbördes möten mellan de inblandade lagen.
5) Bäst målskillnad i alla gruppmatcher.
6) Flest antal gjorda mål i alla gruppmatcher.
7) Flest antal gjorda mål på bortaplan i alla gruppmatcher.
8) Lägst disciplinära poäng, baserade på gula och röda kort i gruppspelet. (Rött kort = tre poäng, Gult kort = en poäng, Två gula kort = rött kort = tre poäng).
I går presenterades den norska utvärderingen av EM-fiaskot. Den lades faktiskt upp på Norska fotbollförbundets hemsida och går att läsa här. Det är spännande läsning.
Man gillar ju hela den här grejen, alltså att debatten förs öppet för fansen. När får vi se svensk damfotboll göra likadant? Jag har aldrig sett en svensk mästerskapsutvärdering presenteras så här öppet och bra. Jag har inte någon full tillbakablick, så det kan möjligen ha hänt någon gång, fast jag tror det inte.
Svenska fotbollförbundet är inte mycket för debatt. Och dessutom missbrukar de ju sin hemsida. Utöver presentation av landslagstrupper och matchstatistik från de högsta serierna finns det inte mycket matnyttigt att läsa på svenskfotboll.se. Texterna är väldigt sällan läsvärda. Väldigt sällan.
Från den pågående och hyperintressanta landslagssamlingen i Kroatien finns exempelvis bara ett kort och okommenterat tv-klipp. Det är ungefär den nivå som vi har på vår hemsida i min division IV-klubb.
* Utöver Norge och Sverige har ju även Finland en svensk förbundskapten. Anna Signeul står inför en jätteutmaning att vända trenden för det finska landslag som sjunkit sakta men säkert på världsrankningen och numera återfinns på plats 28.
Här är en artikel om hur Signeul ser på sitt nya lag:
* Från Örebro kom i dag nyheten att Marie Hammarström skall spela för Kif Örebro igen. Vi får väl se om hon även dyker upp i damallsvenskan. Hur som helst behöver ju laget en kreativ och konstruktiv passningsspelare.
Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.
Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.
Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.
Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.
Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.
Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.
Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.
Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.
Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:
”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”
Neid sa även att:
”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”
Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.
Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.
Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.
Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.
Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.
Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:
Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.
Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:
Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.
Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:
Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.
3) England Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad.
Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.
Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.
Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.
Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.
På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.
Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.
Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.
3) Österrike Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.
Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.
För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.
Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.
Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.
Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.
Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.
När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.
Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.
29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.
Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.
Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.
5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.
De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.
Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.
Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.
Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.
En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.
6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?
Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.
Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.
Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.
Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.
Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.
Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?
Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.
Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.
För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.
7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.
Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…
8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.
Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.
För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).
I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.
Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.
Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.
Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.
Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.
Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.
Crucial save by Zinsberger during the penalty shoot-out!
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) July 30, 2017
Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?
9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.
Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.
Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.
#WEURO2017 | I així ha servit Suïssa la falta que ha provocat l'expulsió de Perisset, amb la rematada a gol d'Ana-Maria Crnogorčević pic.twitter.com/cUS1rB9hPX
I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.
Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:
Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.
Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.
10) Belgien Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.
Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.
Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.
Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.
I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.
Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.
Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.
Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.
11) Ryssland Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.
Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.
Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.
Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.
Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.
Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.
I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.
12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.
Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.
Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.
Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.
Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.
En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.
13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.
Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.
Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.
Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.
För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.
14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.
Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.
Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.
Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.
Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.
Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.
15) Norge Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.
Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.
Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.
Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.
Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.
Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.
Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.
En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.
På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?
För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.
16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.
Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.
På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.
I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.
Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.
I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.
Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.
Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.
Jag var ju i Deventer i går och kollade in Norge–Danmark. Efteråt stannade på presskonferensen, och jag lyssnade även på några norska kommentarer i den mixade zonen.
När den norska storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg stod och pratade med en grupp norska journalister såg jag att hon hade nära till tårar. Hon har ju haft ett uselt EM på flera olika sätt. Norge lämnade ju mästerskapet både mål- och poänglöst. Och Hegerberg, som inför mästerskapet rankades som en av EM:s största stjärnor av NRK, var en av de spelare som underpresterade mest.
Efter att även ha lyssnat på lika förkrossade Martin Sjögren och Kristine Minde lämnade jag arenan exakt vid midnatt. Då såg jag hur Hegerberg stod med sin familj, och att hon inte längre kunde hålla tårarna tillbaka.
När jag kom tillbaka till hotellet och surfade runt lite för att läsa vad som skrivits om matchen insåg jag att Hegerbergs tårar lär bli Sjögrens huvudvärk.
Martin Sjögren
Direkt efter slutsignalen hade nämligen stjärnan i norska TV2 valt att inte svara på frågan om hon tycker att Sjögren skall få fortsätta som norsk förbundskapten. Det är inte bra för Sjögrens del.
Senast hon undvek att svara på ungefär samma sätt var förra hösten och frågan huruvida Roger Finfjord skulle få leda landslaget över EM. Och det fick han som bekant inte.
Även om Sjögren verkar ha stöd både från förbundsledning och från tränarna i toppserien är det förstås allvarligt att inte ha med den största stjärnan på båten. Här måste Sjögren snabbt se till att få spelarnas förtroende, annars blir han nog inte långvarig i Norge.
Utifrån vad jag såg i går har inte det norska laget spelarmaterial till att genomföra det spel Sjögren vill. Man hade dels ett för dåligt mittförsvar, dels bestod laget av alldeles för många svaga bollspelare. Alltså spelare som saknar den trygghet med bollen som krävs för att spela sig fram.
Nu hade det förstås även med att laget hade två raka förluster att göra, för även en normalt sett duktig bollspelare som Maren Mjelde agerade stundtals väldigt taffligt. Men ändå, Sjögren och spelarna måste nog gemensamt hitta ett spelsätt som alla känner sig trygga med. Och det fort. För tappar man omklädningsrummet som ledare är det kört.