Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage den elva som möter USA klockan 19.30 på torsdagskvällen på Gamla Ullevi (sänds av TV12). Det blev till tio elftedelar den elva hon använde på tisdagens träning.
Den enda skillnaden blev att Elin Rubensson fick ge plats åt Olivia Schough på vänstermittfältet. Med tanke på hur Sundhage brukar ranka sina spelare är det inte speciellt överraskande, Schough står ju oerhört högt i kurs hos vår förbundskapten.
Personligen känner jag att det är vänsterkanten med Jonna Andersson och Schough som skall upp till bevis i morgon. För Andersson blir det kanske karriärens tuffaste utmaning. Jo, jag vet att hon ställts mot Marta tidigare. Men det här är absolut på samma nivå, och på spel står en plats i EM-startelvan. USA är ett av världens bästa lag, och de brukar alltid ha snabba kantspelare.
Den svenska elvan ser ut så här i sin helhet: Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
I övrigt kan konstateras att det inte var någon fara med Pauline Hammarlund. Flamingolindningen gjorde susen, och hon var med och tränade redan i dag.
Det som kanske har givit flest rubriker kring landslaget i veckan är Caroline Seger:s uttalanden om att hon inte fick spela för Lyon i Champions Leaguefinalen. Det har kallats sågning av tränaren. Och Pia Sundhage försökte mildra uttalandena.
Men personligen tycker jag att både Seger och Lyons avgående tränare Gérard Prêcheur har gjort rätt. Seger har full rätt i att vilja spela, och som ersättare skall hon förstås vara frustrerad över att sitta på bänken.
Samtidigt tycker jag att Prêcheur gjorde rätt i att inte byta in svenskan. Om Lyon hade tagit ledningen kunde det ha varit ett bra drag att sätta in Seger, som ju är bra på att hålla i bollen och spela bort tid. Men när laget behövde göra mål hade tränaren mer konstruktiva mittfältare att tillgå, vilket gjorde att det kändes korrekt att Seger blev kvar på bänken hela Champions Leaguefinalen.
Apropå landslaget har det nu fått en egen sida på Svenska Fans. Den hittar ni här.
USA har kommit till Sverige med en trupp som innehåller rätt många nya spelare. En av de mer etablerade är Lindsey Horan, hon gjorde ett kanonmål i NWSL i den senaste helgen:
— National Women’s Soccer League (@NWSL) June 3, 2017
* Jag har inte skrivit något om helgens matcher i damallsvenskan. Där lyckades Linköping och Rosengård ta trepoängare utan att imponera. Eftersnacket till det senare lagets match handlade om en utebliven straff för Kristianstad.
Det är omöjligt att se på tv-bilderna var bollen tar, men det är ju intressant att KDFF tydligen inte har fått en enda straff på 3,5 år.
Apropå Rosengård var det intressant att se att Amanda Ilestedt lämnar för Turbine Potsdam. Jag gissar att det är en övergång som både Ilestedt och Rosengård kan ha nytta av. Ilestedt får lära sig ett nytt spelsätt, vilket skulle kunna ge ett lyft. Och Rosengård får chansen att spela in en ny, lite mer bolltrygg mittback.
Det som slog mig mest i Champions Leaguefinalen var hur Frankrike hela tiden får fram spelskickliga och snabba mittbackar. Våra svenska mittbackar är oftast antingen snabba eller spelskickliga. Men i Frankrike finns nu Wendie Renard, Laura Georges, Griedge Mbock Bathy och nu även Grace Geyoro som både är snabba och har ett konstruktivt passningsspel. Den sistnämnda imponerade enormt på mig.
Apropå Champions Leaguefinalen och att imponera så gjorde både PSG-fansen och målvakt Katarzyna Kiedrzynek det efter matchen. Kolla på det här:
Les ultimes excuses de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/KoPmrOr5lS
Image terrible de Katarzyna Kiedrzynek, la gardienne du PSG, qui vient s'excuser auprès des Ultras pour avoir manqué son penalty 😔❤️ #OLPSGpic.twitter.com/b8NbmAldti
— Canal Supporters (@CanalSupporters) June 1, 2017
En amerikansk spelare som tyvärr inte är med i Göteborg i morgon är skadade storstjärnan Alex Morgan.
Efter att hon varit med i Lyon och vunnit Champions League har nu den snart 28-åriga forwarden vunnit följande titlar: VM, OS, Champions League, NWSL, WPS, Franska ligan och Franska cupen. En hyfsad meritlista…
* I Nederländerna vann Ajax cupfinalen mot PSV Eindhoven i det som blev sista matchen i karriären för både Daphne Koster och Anouk van Hoogendijk. Höjdpunkter här:
* I Spanien kvalade sig Sevilla upp i högsta ligan via 3–2-förlust på bortaplan mot Femarguin, vilket innebar totalt 4–4 och fler bortamål än motståndarna. Så här togs Sevillaspelarna emot på hemmaplan efter avancemanget:
Jag tillbringade min nationaldagsförmiddag på Öisgården i Göteborg i sällskap med vårt landslag. Eller i sällskap var kanske att ta i, de tränade och jag tittade på. Dessutom tog jag lite bilder att använda framöver.
Landslaget
Utifrån vad jag såg på dagens träning kommer startelvan mot USA på torsdag att formeras så här:
Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Elin Rubensson – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.
De första bytena som gjordes i startelvan var att Mimmi Larsson klev in för Rolfö och Olivia Schough klev in för Rubensson.
Det var en lång träning som avslutades med olika typer av spel. Där såg Lotta Schelin riktigt vass ut – kul att se.
Negativt var att Pauline Hammarlund fick hjälpas av planen. Om det var något allvarligt, eller bara något mindre har jag ingen information om.
Pauline Hammarlund
Vi skojade lite om lindningen, som förhindrade att hon satte ner vänsterbenet i marken. Den fick namnet ”flamingolindning”. Kanske kan vi få in det ordet i nyordslistan framöver…
Flamingolindning av Pauline Hammarlunds vänsterben.
En liten nyhet fick jag med mig också. Det blir EM-genrep den 8 juli i Västsverige. Exakt spelplats och motstånd presenteras på torsdag.
Nu hinner jag inte skriva mer, men jag hoppas kunna komma med lite fler tankar kring landslaget i god tid innan avspark på torsdag.
* I går förmiddag kom nyheten om att SVT skall gå in och sända åtta damallsvenska matcher. Det är förstås väldigt positivt för svensk damfotboll att seriens toppmatcher får bättre spridning. Förhoppningsvis kan klubbarna göra lite pengar på det också.
* Strax efter den trevliga nyheten kom en betydligt tråkigare, nämligen att Skottlands storstjärna Kim Little är korsbandsskadad. Det var verkligen det värsta som kunde hända för det skotska laget. Dessutom innebär det att EM-turneringen blir av med en av de allra största profilerna.
I länken ovan finns för övrigt en genomgång av skotska korsbandsskador. Bland annat framgår det att Eskilstunas Fiona Brown redan har drabbats av två stycken.
Little spelar ju numera för Arsenal. Samma dag som skotskan drog av sitt korsband fick hon en vass lagkompis, då Vivianne Miedema skrev på för Londonklubben. Tyvärr lär det dröja till 2018 innan de båda världsstjärnorna får spela ihop.
Det blir hårt i kampen om Årets mål 2017. För även Örebros Emma Jansson har stått för två drömmål, och så har vi Tabitha Chawinga:s fantastiska solomål mot Vittsjö.
I veckans omgång blev det hattrick i de tre första matcherna. Mimmi Larsson, Maja Kildemoes och Linda Sällström såg alla till att avancera rejält i skytteligan.
Linda Sällström
Nu är i princip en tredjedel av serien spelad. Som jag ser det hittar vi både seriens flipp och flopp i Malmö.
Flippen är LB07 som med sina tio poäng har tagit plats på tabellens övre halva. LB är en sportslig flipp, deras publiksiffror är däremot ingen rolig läsning. De har haft seriens tre sämsta hittills.
Damallsvenskans flopp så här långt är de flestas stora guldfavorit FC Rosengård, som redan har tappat åtta poäng och halkat efter i guldstriden. Framför allt överraskas man av sättet Rosengård har tappat.
I nuläget ligger Hammarby och Örebro under nedflyttningsstrecket. På sina möten med de båda bottenlagen har Rosengård tagit totalt en poäng. Däremot har det blivit storsegrar mot tippade topplag som Göteborg och Linköping.
Senast hade Rosengård tur mot Örebro. Deras 1–1-kvittering där Ella Masar McLeod hoppar med ryggen före in i Carola Söberg borde aldrig ha godkänts. Å andra sidan har ju Rosengård fått ett liknande mål emot sig också – borta mot Eskilstuna. Så man kan ju säga att det jämnat ut sig för Rosengård.
I Kvällsposten noterar krönikör Jan Peter Andersson att matchen Rosengård–Örebro dömdes av en domare från Malmö, Tess Olofsson. Förr i tiden undvek man att tillsätta domare från det ena lagets stad. Det har luckrats, troligtvis delvis av ekonomiska skäl. Men det känns tveksamt, inte minst ur domarens synvinkel. Den löper rätt stor risk att bli kallad hemmadomare.
När det gäller Rosengård behöver de få tillbaka Anja Mittag till forna tiders form. Med Mittag på förväntad nivå skall laget inte behöva tappa många poäng.
Anja Mittag
I övrigt efter sju omgångar noteras att tre lag har 8–14 i målskillnad. Deras placeringar är sex (LB07), tio (Djurgården) och tolv (Örebro).
Jag noterar också att vi har Stockholmslagen i botten, samt att Göteborg har fallit ner på undre halvan efter en poäng på fyra matcher, laget behöver få tillbaka Jennifer Falk. Gissningsvis kommer dock Göteborg att avancera framöver. De har ju nämligen nu avverkat alla sina vårmatcher mot de fyra topplagen. Jag gissar att Göteborg är fyra när serien vänder.
Nuvarande fyran Piteå har ju däremot kvar att möta alla de tre lag som ligger före i tabellen i de fyra omgångar som återstår till halvtid. Även femman Vittsjö har ett rätt tufft program den kommande tiden.
I botten har Örebro och Hammarby ett på pappret något lättare schema än Djurgården i de kommande fyra matcherna. För Djurgården väntar närmast Eskilstuna innan derbyt mot Hammarby den 18 juni.
Allra tuffast schema av lagen på undre halvan har Kristianstad. För dem återstår att möta Rosengård, Göteborg och Eskilstuna innan man avslutar vårsäsongen borta mot Kvarnsveden.
Slutligen då till guldstriden. Där är Eskilstuna den stora överraskningen. Jag gjorde ju mitt damallsvenska tips efter premiäromgången. Där placerade jag laget som trea, med följande invändning:
”Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.”
Sedan har vassa Mimmi Larsson kommit tillbaka. Och så länge hon håller sig frisk och hel kan nog laget hänga med där uppe. Men känslan är att lagets guldhopp står och faller med Larsson.
Här måste man förstås även nämna Malin Diaz, som gjort en kanonvår. Efter några rätt bleka säsonger har hon blommat ut när hon blivit forward. Att flytta upp henne var verkligen ett genidrag av tränare Viktor Eriksson.
Diaz har för övrigt nu uttalat sig om sitt nej tack till landslaget. Undrar om svaret rymmer hela sanningen.
Jag hade Linköping som guldfavorit, och LFC har startat bra – trots massor av skador. Dock måste det ju kännas tryggt att truppen rymmer flera backar som kan agera skyttedrottningar om de flyttas fram i planen.
Både Jessica Samuelsson och Maja Kildemoes har ju gjort succé som högerforwards. Det är dock skadorna som känns som det stora hotet mot LFC. Där är smärtgränsen absolut nådd.
Det blir för övrigt väldigt viktigt att Samuelsson matchas smart de kommande veckorna, för hon kommer att behövas i EM.
* Så till elitettan där vi har en riktig skräll i topp. Serien leds numera av Assi IF från Risögrund i Kalix. Hemma på Billerud Korsnäs Arena stod man för en stark vändning mot Umeå IK i torsdags. När det blev 0–1 trodde jag att Assis svit skulle spricka. Men nykomlingen verkar urstark. 2–1-segern var imponerande, och sju segrar av sju möjliga är ännu mer imponerande.
I dag 14.00 möts de båda andra topplagen, Växjö–Kalmar i ett spännande Smålandsderby, se den matchen här. Efter toppmötet vet vi om Assi kommer vara ensamma i topp efter sju omgångar, alltså drygt en fjärdedel av serien.
* I Frankrike är ligan nu färdigspelad. Lite överraskande åkte Saint-Etienne ut. Bordeaux tog en poäng vardera mot Juvisy och PSG i de två sista omgångarna, vilket räckte till att passera Saint-Etienne med en poängs marginal i botten.
I skytteligan delade Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg på segern med 20 mål. De var fyra mål före trean Marie-Laure Delie och sex före fyran Sofia Jakobsson. Det är ju bara spekulation, men om inte Jakobsson hade dragit av korsbandet hade hon nog vunnit.
Övriga svenska placeringar i den franska skytteligan: 16) Stina Blackstenius 7 mål, 71) Linda Sembrant 1 mål. Caroline Seger blev mållös.
* Det är en helg där det spelas sparsamt med toppmatcher. De damallsvenska matcherna gick tidigare i veckan, likaså den sista omgången i Frankrike.
Helgens höjdpunkt är den tyska cupfinalen mellan SC Sand och Wolfsburg som spelas i dag, lördag 16.15. På den här länken skall det gå att se matchen.
Klart är att Wolfsburg är jättefavoriter, även om de avslutade ligaspelet blekt med förlust i Freiburg och kryss hemma mot Jena. Men det troliga är att Nilla Fischer lyfter pokalen någon gång strax efter 18.00 i kväll.
I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.
Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.
Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.
Olivia Schough
Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?
För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?
Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.
Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.
Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:
”Vi vill ner till curlingytan”. Sundhage analyserar – så ska Sverige stoppa Kanada! pic.twitter.com/1PuvpJzFPL
Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?
Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.
Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?
Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.
Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:
”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”
”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”
”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”
Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.
Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.
Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.
Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.
I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:
”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”
Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.
Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:
”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”
Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.
Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.
Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.
För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.
En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.
Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.
Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.
Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:
I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…
I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:
Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:
Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.
Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:
Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.
Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.
Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.
Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.
I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.
I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.
Här är elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Josefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lina Hurtig och Olivia Schough.
Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.
Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.
Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.
Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.
Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.
Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.
Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.
Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.
Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.
Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.
I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.
I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.
Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.
Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.
Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.
Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.
Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.
Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.
Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.
Hanna Glas
Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.
Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.
Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.
Katrin Schmidt
Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.
I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.
Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.
Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:
”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”
Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.
Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.
Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.
Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.
Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.
Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.
Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.
Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.
För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.
Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.
Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.
Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.
Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.
Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:
2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:
Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.
Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.
Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.
16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.
Sverige startar nämligen så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.
Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.
Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.
Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.
Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:
Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.
Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.
Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.
Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.
Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.
Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:
På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.
Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.
Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.
Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.
Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.
De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.
Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.
Caroline Seger
Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.
Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.
De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.
Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.
Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.
Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.
Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.
I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…
Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.
Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.
För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.
I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.
I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.
Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.
Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:
Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.
Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.
I morgon 19.30 spelar Sverige mot Australien i Algarve cup. Det är en högst väntad svensk elva som har presenterats i kväll. Det är tråkigt att repetera exakt det som redan skrivits av bloggkollega Spelare 12, men det är sannolikt till tio elftedelar den elva som Pia Sundhage tänker använda i sommarens EM.
Det är bara Fridolina Rolfö som lär tillkomma – om hon är frisk. Gissningsvis kommer Rolfö att matchas sparsamt i Algarve, sannolikt blir det bara ett par inhopp.
Den elva som Sundhage sätter på benen i morgon är: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius och Lotta Schelin.
Personligen är jag fortfarande inte övertygad om att Jonna Andersson är det bästa svaret på vänsterbacksgåtan. Men Mjölbyprodukten kanske kan ge mig de svaren jag vill ha nu i Portugal.
Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist
Redan i första matchen lär hon sättas på prov rejält, för Australien brukar komma till spel med mycket snabba kantspelare. Australien är ett lag på snabb frammarsch. Vi spelade oavgjort 1–1 mot The Matildas i VM 2015, i en rätt tråkig match. Det var ett resultat som gynnade Australien bäst. De gick nämligen vidare som grupptvåa, medan vi fick sitta och bita på naglarna för att hoppas avancera som grupptrea.
I fjolårets OS åkte Australien ut på straffar mot Brasilien i kvartsfinalen. Vårt lag hade ju som bekant större framgång i sin strafftävling mot värdnationen några dagar senare.
Med tanke på att Australien saknar skadade duon Michelle Heyman och Chloe Logarzo, samt i morgon även avstängda stjärnan Katrina Gorry känns det här som en öppen match. Det är Gorry som är det riktigt tunga avbräcket för Australien, eftersom hon är lagets hjärna, en genial passningsspelare av en modell som det svenska laget saknar.
Katrina Gorry
Gorrys avstängning beror tydligen på en utvisning från OS-genrepet mot Brasilien i juli i fjol. Jag visste förresten inte att röda kort i träningsmatcher ledde till avstängningar på det här sättet. Trodde bara att det var grova röda kort i träningsmatcher som ledde till avstängning, och då avstängning som även gäller tävlingsmatcher. Men man lär sig alltid något nytt.
En annan nyhet som jag reagerade på i dag var att landslaget skall spela med citat på sina ryggar. Det tyckte jag faktiskt var en väldigt dålig nyhet, väldigt dålig. Visst är idrott på många sätt politik, men jag tycker ändå att ju mer man kan hålla isär idrotten och politiken, desto bättre. Men nu i Algarve skall tydligen Lotta Schelin spela med ett citat från partiledaren Gudrun Schyman på ryggen.
Även om citatet är rätt allmänt hållet…
”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp.”
…känns det olämpligt att landslaget spelar med citat från politiker på sina tröjor. Jag tycker att man borde hålla borta alla typer av citat och budskap från matchtröjorna. För vem bestämmer vilka citat som är ok, var gränsen går? Tänk om någon velat ha ett citat från Jimmie Åkesson på ryggen, hade det varit ok?
Nyheten om budskapen på tröjorna kom i eftermiddags och var det första som skrevs om landslaget på förbundets hemsida under Algarveresan. Man har ny medieansvarig, men det verkar hittills tyvärr inte ha lett till något lyft på informationsflödet från förbundet. Där har man ganska mycket att lära från fler andra nationer, bland annat Frankrike:
I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.
England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.
Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.
För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.
Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.
Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.
Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.
Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?
I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.
Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:
Spanien–Schweiz 8–1
Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:
Det känns lite konstigt att skriva ett inlägg om en landskamp som man inte har sett.
Eller. Jag såg de sista 20 minuterna på svenskfotboll.se. För mig funkade sändningen utmärkt under den perioden, men jag såg i kommentarsfältet att många hade problem med att se matchen. Tråkigt.
Sverige har satsat mer och bättre på damfotbollen än Norge de senaste åren. Men i går vann Norge på de flesta fronterna. Exempelvis sändes matchen streamad både av förbundet och NRK – dessutom tv-sände norska Eurosport.
Dessutom vann ju Norge själva matchen med 2–1. Det var första gången sedan EM-kvartsfinalen 2009 som vi föll mot Norge under 90 minuter. På de åtta mötena sedan dess har det i och för sig blivit en straffläggningsförlust i Algarve, men i spel var det fem svenska segrar, tre kryss och målskillnaden 15–8.
Jag hade hoppats att det skulle kunna gå att se torsdagens match i efterhand någonstans, men hittills har jag inte lyckats hitta någon länk. Bara de här höjdpunkterna från den första halvleken.
Därmed är den analys jag kan komma med väldigt tam.
Jag har alltså sett målen, det svenska var högst turligt. Jag fick kolla flera gånger för att se om det var Sofia Jakobsson:s axel eller den norska backens huvud som styrde in bollen. Jakobsson har flyt för tillfället, och då kan man göra mål även när man missar sin nick. Vid Norges båda var våra mittbackar (Linda Sembrant och Nilla Fischer) snett ute varsin gång.
Det verkar inte ha varit någon bra mittbacksdag, för de minuter jag såg hade dessutom det tredje mittbacksalternativet (Magdalena Eriksson) väldigt dålig precision i passningsspelet. Nu är det tidigt på säsongen, och många spelare är matchovana. Men jag tycker tyvärr att Erikssons passningsspel har varit lite för slarvigt när hon dragit på sig landslagströjan. Det måste hon rycka upp om hon på allvar skall kunna utmana Fischer/Sembrant framöver.
Men som sagt, jag såg bara 20 minuter, så några egentliga slutsatser från matchen kan jag inte dra. Ni som såg mer av matchen, såg ni något nytt? Fanns det några linjer i det svenska spelet? Och var det någon som utmärkte sig – positivt eller negativt?
Det har spelats fler landskamper i dagarna. I dag blev det 2–2 mellan Danmark och Skottland. Målen går att se här. Danska målskyttar var Pernille Harder och Johanna Rasmussen, men det är Erin Cuthbert:s 2–2-mål som är det mest sevärda.
Och i går vann Nordirland lite överraskande med 1–0 mot EM-klara Portugal efter det här segermålet från Marissa Callaghan:
I veckan har det europeiska förkvalet till VM lottats. Det är ju så att det stundande VM-kvalet i Europa kommer att bestå av sju grupper om vardera fem lag. Eftersom det är 46 lag som anmält sig blir det ett förkval.
Där gör 16 lag upp om fem platser. Speldatumen är 6, 8 och 11 april och de 16 lagen är uppdelade på fyra fyrlagsgrupper där segraren och bästa tvåan går vidare till det stora kvalet.
Förkvalet lottades så här:
Grupp 1: Georgien (värdland), Kazakstan, Estland och Lettland.
Grupp 2: Albanien (värdar), Grekland, Malta och nya Kosovo.
Grupp 3: Litauen (världland), Andorra, Israel och Moldavien.
Group 4: Färöarna (värdland), Turkiet, Montenegro och Luxemburg.
Det stora VM-kvalet lottas den 25 april och spelas från september i år till september nästa år. Europa har åtta platser till VM 2019, plus att värdnationen Frankrike tillkommer. Det blir alltså de sju gruppsegrarna plus en grupptvåa som kvalar in. De fyra bästa grupptvåorna gör upp om den platsen via playoff.
* Det om landslagsfotboll. Det kommer även spelas lite klubbfotboll i helgen. I Australien pågår spurten i kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen. Där står det mellan Melbourne City, Brisbane Roar och Newcastle Jets om att göra sällskap med slutspelsklara Sydney FC, Canberra United och Perth Glory.
W-league är en väldigt jämn och intressant liga där alla kan slå alla. Tabelljumbon Adelaide United har exempelvis plusmålskillnad, vilket verkligen inte hör till vanligheterna.
* I Italien går svensklaget Fiorentina som tåget. Det har blivit tio raka segrar och målskillnaden 39–3 för Stephanie Öhrström:s och Sara Nordin:s lag. Öhrström har spelat i nio av matcherna, medan Nordin deltagit i fyra. I morgon, lördag 14.30, skall det gå att se bortamatchen mot Tavagnacco på Fiorentinas klubb-tv.
Tråkigt att 26-åringen lägger av i så tidig ålder. Men det är ju en verklighet för många damallsvenska spelare att de inte kan leva av sin fotboll utan måste jobba vid sidan av. Man minns ju exempelvis hur landslagsspelaren Emmelie Konradsson slutade av liknande skäl efter säsongen 2014.
Personligen har jag sett Michaela Hermansson för dåligt för att kunna bedöma hur tungt avbräck det här är för Kvarnsveden. Men bloggkollega Spelare 12 har ju lanserat henne som en potentiell landslagsback, så gissningsvis lämnar hon ett stort hål efter sig.
Kul förresten att Hermansson spelat för Kvarnsveden under hela sin karriär. Sånt gillar jag. Det är ju ett gott betyg till en klubbs verksamhet att bara ha fostrat en spelare som nått högsta serien. Att som Borlängeklubben dessutom ta sig upp i högsta serien med helt egna produkter är förstås ännu bättre.
Just spelares ursprung tycker jag är en intressant sak. Exempelvis ser det ut som att 2017 blir första året någonsin där min hembygd, som ju rymmer svensk damfotbolls vagga, kommer att stå helt utan spelare i damallsvenskan. Det är förstås inget bra betyg till talangutvecklingen i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som det ofta kallas.
En stad som däremot har fostrat ovanligt många elitspelare, trots avsaknaden av damallsvenskt lag, är Uppsala. Därifrån kommer landslagsaktuella spelare som Linda Sembrant, Emilia Appelqvist, Marija Banusic och Nathalie Björn samt ytterligare några damallsvenska spelare, spontant kommer jag på Filippa Angeldahl och Örebros nyförvärv Fanny Andersson. Det kan säkert finnas fler. För övrigt härstammar ju även nye förbundskaptenen Peter Gerhardsson från Uppsala.
Man ställer ju sig frågan vad det är som gör att det kommer så många bra spelare från Uppsala. Någon som har en teori?
Emilia Appelqvist
Apropå nämnda spelare från Uppsala så har Appelqvist tvingats tacka nej till landslagets januarisamling. Hon ersätts där av Eskilstunas Petra Andersson.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
En blogg om internationell damfotboll 