Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
I fjol släppte Eskilstuna in 15 mål på 22 omgångar i damallsvenskan. Under lördagen släppte laget in åtta mål i Linköping. Låt vara att det var en träningsmatch, de släppte alltså in åtta mål. Sjukt.
Matchen slutade 8–3 efter att Fridolina Rolfö gjort fyra mål, Stina Blackstenius tre och Pernille Harder ett för LFC. I Eskilstuna gjorde Marija Banusic två och Annica Svensson ett.
Jag har inte sett matchen och väntar med spänning på att få se klipp med höjdpunkter. För det här känns som försäsongens mest intressanta resultat.
* Så till Nordamerikas OS-kval. Där behövde USA ha flyt med ett domslut för att besegra Mexiko med 1–0. Jag har inte sett matchen, men några klipp därifrån. Amerikanskorna fick straff i 80:e minuten sedan bollen tagit på en mexikansk hand.
Personligen tycker jag att det är högst tveksamt om det skall vara bestraffningsbar hands. Jag hade inte dömt straff – men jag är ju inte heller domare.
Det blev straff, som Carli Lloyd slog och Cecilia Santiago räddade. Returen gick dock till Lloyd som rullade bollen i tomt mål:
Tidigare under lördagen vann Costa Rica med makalösa 9–0 mot Puerto Rico. Trots målkalaset innebär siffrorna att Costa Rica måste besegra Mexiko i sista omgången för att avancera till semifinal. Mexikanskorna går vidare på kryss.
Mot ett Puerto Rico med högst tveksamt försvarsspel gjorde Karla Villalobos och Raquel Rodriguez tre mål vardera.
Jag vill inte ens fundera över hur många mål USA kan tänkas göra på Puerto Rico i nästa vecka. Kan det bli 15? Eller 20?
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Till morgondagens EM-kvalmöte med Polen gör Pia Sundhage en förändring i sin startelva jämfört med bortamatchen mot Moldavien.
Det är Jessica Samuelsson som kommer in på Elin Rubensson:s bekostnad. Det är ett defensivt byte, något som jag spontant blev lite överraskad av. Men efter att jag tänkt igenom det lite inser jag att det nog är klokt att ställa upp med en snabb och defensiv back. De övriga tre i backlinjen är ju inte direkt blixtsnabba – och Polen har ju trots allt duktiga Ewa Pajor.
I övrigt hörde jag tidigare i dag Caroline Segersäga till SVT att:
”Jag hoppas att Polen öppnar upp i morgon så att vi får de ytorna (bakom deras backlinje), för då är vi som allra bäst.”
Jag förstår att hon hoppas på det, men hon skall nog inte hoppas för mycket. För gissa vilka ytor jag hade stängt först om jag hade varit polsk förbundskapten.
Seger skall alltså inte räkna med något större utrymme bakom den polska backlinjen. Speciellt inte som polackerna nu vet att det blir ett svenskt lag med tre rena djupledslöpare i forwardslinjen.
I länkad intervju efterlyste Seger också tajming och offervilja i straffområdet. Det skriver jag däremot som bekant under på.
Eftersom Sverige har tre duktiga huvudspelare på mittfältet kanske man skall satsa på att ha lite längre anfall och hålla inne inläggen lite så att minst en av mittfältarna hinner löpa in i straffområdet.
I grunden är jag dock förvånad över att Sundhage matchar tre djupledslöpande forwards. Jag tycker att det räcker med en sådan mot lag som Moldavien och Polen. Där behöver man istället minst en nickstark forward, helst två. Och helst två som vet hur man rör sig på smartast möjliga sätt för laget. Jag hade gärna sett att en av de två hette Stina Blackstenius. Nu är inte hon med i truppen, det är inte heller Kosovare Asllani som jag också helst hade sett på planen med sin smartness. Med befintlig trupp och 4-3-3 hade jag haft Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö på planen från start tillsammans med en av Schelin eller Jakobsson.
Nu startar Sverige i stället så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lina Hurtig, Lisa Dahlkvist, Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
* I dag har det spelats en EM-kvalmatch. Där vann England med 8–0 borta mot Estland. Danielle Carter debuterade med att göra tre mål, 1–0, 7–0 och 8–0. Här snackar vi hyfsad debut…
* Just nu spelar Finland borta mot Irland. Det var en match där jag trodde att irländskorna skulle ha en ganska god chans att skaka finskorna. Det är också 3–3 i avslut mot mål med tio minuter kvar att spela. Dock har Finland gjort mål på två av sina tre avslut (Emma Koivisto och Linda Sällström), medan Tinja-Riikka Korpela håller nollan. Finland går alltså mot seger.
FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.
Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.
Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:
”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”
Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.
Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.
Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.
Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:
”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”
Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.
Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:
”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”
Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.
Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.
Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.
En sådan är förresten Stina Blackstenius.
Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.
Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.
Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.
Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.
Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.
Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.
Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:
Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.
Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.
För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.
I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.
För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.
Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:
”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”
Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?
Sveriges F19/96-landslag är Europamästarinnor. 3–1-segern mot Spanien var odiskutabel. Sverige hade god defensiv kontroll, grym taktisk disciplin, bolltrygghet – och framför allt Stina Blackstenius.
Jag hade egen träning när finalen spelades, så jag sett matchen nu i efterhand. Och Sverige var bättre än jag hade förväntat mig. Det finns inte en tillstymmelse till tur inblandat i den här triumfen. Det var tveklöst det bästa laget som vann.
Det var bara i luftrummet som vi var sårbara. Nu hade Spanien inte lika många vassa nickare som Tyskland – vilket känns skönt. Det är ju nämligen för många spelare i det svenska laget som inte känns bekväma med att nicka.
Däremot är det väldigt många som är bekväma med bollen vid fötterna, vilket är ovanligt för svenska ungdomslandslag, inte minst på tjejsidan.
Allra mest imponerades jag av hur vårt lag genomförde matchen taktiskt sett. Det är så tydligt att de här spelarna har fått en grymt god skolning i sina klubbar. Jag har ju flera gånger konstaterat att damallsvenskan de senaste tre–fyra åren har utvecklats enormt när det gäller den taktiska skickligheten.
De flesta svenska F19-spelarna tillhör damallsvenska klubbar och har fått lära sig hur man organiserar sig i defensiven. För det svenska laget var extremt välorganiserat. Nu visste jag ju resultatet när jag såg matchen, vilket säkert kan ha påverkat min uppfattning, men jag tyckte aldrig att Spanien var speciellt farligt. Jag tyckte att Sverige hade kontroll mest hela tiden.
Det var ju bara inläggen… Men även vid hörnor och inläggsfrisparkar var ju fantastiska Blackstenius nere och nickade undan. Blackstenius är ju en mycket duktig huvudspelare. Hennes 2–0-mål är högklassigt – en typ av mål som våra A-landslagsforwards aldrig gör.
Totalt sett tycker jag att alla svenska spelare får med beröm godkänt i betyg. Men det är förstås omöjligt att gå förbi Stina Blackstenius. Vilken match hon gjorde. Två mål och ett målpass i en final, det visar på ett grymt psyke. Ett psyke som bör föra in henne i nästa A-landslagtrupp.
Blackstenius var den stora skillnaden mellan lagen. Men skall jag nämna några spelare till som gjorde skillnad så börjar jag med Tove Almqvist. Jag blev förtjust i henne första gången jag såg henne live. Den förtjusningen har inte minskat nu under EM. Hon är en spelare med grym offensiv speluppfattning, en spelare som vet hur man skapar målchanser. Jag skulle säga att även hennes spelartyp saknas i Pia Sundhage:s lag. Almqvist kanske inte är fysiskt redo för A-landslagsfotboll ännu, men ge henne något år till.
Även Ronja Aronsson är en spelare jag gillat från första åsynen. Jag såg henne göra damallsvensk debut som 13-åring och imponerades av hennes mod och bollskicklighet. Då var hon forward. Nu har hon skolats om till en högintressant ytterback med fina uppspel. Det var hennes hörna som gav 1–0-målet. Kan hon slipa till defensiven lite till är hon en framtida landslagsback.
En spelare som växer är Nathalie Björn. Jag måste erkänna att jag inte fått samma positiva förstaintryck av henne som jag fick av Blackstenius, Almqvist och Aronsson. Men i dagens match spelade Björn väldigt moget och stabilt. Kul.
Det blir otroligt spännande att följa 96:orna i framtiden. Resultatmässigt är de alltså Sveriges bästa årgång någonsin. Nu får vi se om de kan ta upp kampen med 77:orna om att få in flest spelare i A-landslaget.
Därmed återstår det bara för mig att säga godnatt. Och förstås även ett stort grattis till våra nya Europamästarinnor. Grattis.
I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.
Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.
Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.
Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.
Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.
Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.
Stina Blackstenius
Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.
En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.
Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:
”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”
Vad säger man?
Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.
Anna Oscarsson
En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.
En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.
Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:
Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?
2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning
I förmiddags svensk tid spelade Australiens VM-lag avskedsmatch inför avresan till Kanada. I Sydney vann man med hela 11–0 mot Vietnam. Jag hittade en australisk radiokanal som sände matchen och kunde höra hur det stod 7–0 redan efter 22 minuter.
Nu är ju inte Vietnam någon fotbollsnation värd namnet, men det blir spännande att se hur det unga australiska laget klarar sig i genrepet mot Schweiz. Vi vet ju hur det gick för Sverige mot det schweiziska laget för ett tag sedan.
Apropå Sverige och VM tog vårt F19-landslaget i går ett stort steg mot VM-slutspel i Papua Nya Guinea nästa år utan att spela.
Vid gårdagens lottning av årets F19-EM-slutspel drogs nämligen vårt lag i tur och ordning mot Israel, Danmark och Frankrike. Det är en lottning som gör att vårt lag bör ha goda möjligheter att kvala in till nästa års VM-slutspel. Europa har fyra platser i VM, de går till de två bästa lagen i varje grupp.
Det förutsätter ju dock att vi kommer med bästa laget. Som många av er säkert uppmärksammat pågår det dock en debatt om huruvida vi kommer att kunna spela med bästa möjliga lag i F19-EM eller inte.
Slutspelet avgörs i Israel under den andra halvan av juli – en period där tre damallsvenska omgångar avgörs. De damallsvenska klubbarna är självklart inte positiva till att vara utan duktiga spelare mitt under pågående seriespel. Exempelvis hade AIK med tre spelare i kvalet, tre viktiga spelare.
Spontant kan man ju tycka att det skulle se rätt konstigt ut om de damallsvenska klubbarna släppte iväg spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Stina Blackstenius med fler i sommar med tanke på att klubbarna ju faktiskt vägrade att släppa sina nigerianska spelare nu under vårspurten. Det beslutet har ju fått följden att spelare som Faith Ikidi och Sarah Michael missar VM-slutspelet.
Enligt den länkade artikeln ovan verkar i alla fall Rosengård lämna besked i frågan i kväll eller i morgon.
I idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet är det matchvinnare och stjärnor som får de stora rubrikerna. Det är dem som vi i media vill prata med vid presskonferenser eller i de mixade zoner där vi möter spelarna. Där är det sällan grovarbetare och bänkspelare som drar till sig intresset.
Men det finns undantag. När en VM-trupp presenteras handlar mediebevakningen i princip alltid om spelarna längst ut på bänken – och om de som hamnar utanför truppen.
Jag läste att Pia Sundhage skall ha sagt så här i Nyhetsmorgon i tisdags:
”Jag tror inte att jag gjorde ett bra jobb i går på presskonferensen. Det pratades om skador, om spelare som inte spelat 90 minuter. Men vad jag ser framför mig är en centrallinje i stjärnklass. Jag får skärpa till mig. Det här är ett lag som jag verkligen tror på.”
Som bekant håller jag inte med Sundhage om hur truppen formerats. Men jag tycker att Sundhage gjorde ett bra jobb vid själva presskonferensen. Jag vet inte hur hon skulle ha gjort för att få fokus på centrallinjen – det var ju fullständigt självklart att spelare som Lotta Schelin och Caroline Seger skulle komma med i truppen. Alltså var nyhetsvärdet kring de uttagningarna noll och intet.
Dessutom är det ju så att de som säger bäst grejer i samband med trupputtagningar är de spelare som tar de sista platserna och kanske framför allt de som hamnar utanför truppen.
Alltså är det naturligt att fokus de senaste dagarna har varit riktat mot spelare som Sofia Lundgren, Antonia Göransson, Magdalena Ericsson, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och framför allt Zecira Musovic. Det är på samma sätt som Kosovare Asllani fick uppmärksamheten vid truppresentationen 2011.
Men när mästerskapet väl var igång pratades det väldigt lite Asllani. Sundhage kan alltså vända fokus mot sin centrallinje genom att se till att den presterar toppresultat i Kanada.
Men i några dagar till får hon räkna med att de nobbade spelarna snor uppmärksamheten. Som nämnda Musovic. Hon har som bekant en högst läsvärd blogg. Där skrev hon så här dagen efter trupputtagningen:
”Jag är en extrem vinnarskalle och i går kändes det som om att jag förlorade. Jag förlorade kampen om att ta mig in i Sveriges trupp. Väldigt besviken och irriterad för stunden, svor jag högt framför TV:n. Jag ville med. Jag ville ta nästa steg i min karriär.”
Hon skriver också att hon tänker använda det här som tändvätska och hon tackar media för allt stöd:
”Media är inte alltid spelarens bästa vän, jag vet. Den dagen kommer jag däremot inte googla på mitt namn, jag lovar. Men nu, alla mediamänniskor, har ni varit plåster på såren. Eller t.o.m har ert förtroende lindat in såren i bandage av bästa kvalité.”
Musovic kommer vi definitivt att både få se och höra mer av i framtiden, var så säkra. Förhoppningsvis slipper vi dock att sakna henne under VM-slutspelet…
I tisdags åkte jag för övrigt till Åbyvallen för att kolla in en VM-spelare, Jenny Hjohlman. Det handlade om cupkvartsfinalen Jitex–Umeå 0–2, en match som jag kunde ha varit utan.
Umeå har gjort mål
Det var nämligen regnigt, kallt och tyvärr vansinnigt tråkigt. Jitexmålvakten Emma Lind gjorde en grov målvaktstavla direkt i första minuten vilket ledde till att Tuija Hyyrynen:s lösa frispark gick i mål. Sedan handlade resten av matchen om att Umeå rullade runt bollen på Jitex planhalva. Dock hade man väldigt svårt att skapa målchanser.
Hade jag inte vetat att Jenny Hjohlman ingick i VM-truppen hade jag inte gissat på det. Hon var nämligen blek och skapade knappt något. Jag har alltid gillat Lina Hurtig. Hon var lite mer delaktig i spelet än Hjohlman, men det känns faktiskt som att Hurtig är sämre nu än hon var för två år sedan. Det lyser inte längre av självförtroende kring Hurtig som det gjorde tidigare. Förhoppningsvis reser hon sig igen och blir den landslagsspelare som jag hela tiden har trott att hon skall bli.
Känslan är att både Hjohlman och Hurtig måste lyfta sig ett par klasser om Umeå skall slippa undan bottenstrid i damallsvenskan. Laget spelade alltså mest runt och saknade konstruktiva idéer. Den enda som visade riktig vilja att gå mot mål var högerbacken Hanna Glas.
Hanna Glas
Defensivt gick det inte att bedöma laget då Jitex var extremt blekt i offensiven. Däremot gjorde elitettanlaget en stabil insats i försvarsspelet. Matchen hade kanske kunnat bli intressant om inte gästerna fått det där 1–0-målet redan i matchupptakten.
Apropå elitettan har Djurgården i dag förlorat med 3–1 borta mot IFK Kalmar i den serien. Det innebär att Hovås/Billdal nu är enda obesegrade laget – de leder dessutom serien. Hovås är en poäng före Djurgården, Kvarnsveden och LB07.
Hovås är som bekant ett förortslag i Göteborgs södra delar. I går kikade jag på tv på ett framgångsrikt damlag från Göteborgs norra förorter, Sävehov.
Jag tar upp det för att jag tycker att det är så härligt att se ett svenskt damlag som har en taktfast, engagerad hejaklack. En hejaklack som skapade en underbar inramning kring den femte och avgörande SM-semifinalen mot Skövde.
På söndag är det damallsvensk seriefinal mellan Rosengård och Eskilstuna. Tyvärr räknar jag inte med att det kommer att vara någon lika medryckande ljudkuliss från Malmö IP.
Jag har precis kommit hem från en utflykt till Göteborg och Valhalla där FC Rosengårds damallsvenska drömöppning fortsatte.
Matchen mellan Göteborg och Piteå slutade nämligen 0–0 – ett logiskt resultat i en jämn match. Som jag ser det var Piteå närmast segern sett till spelet, samtidigt berövades Göteborg på minst en straff av en svag domare.
För som jag såg det från läktaren var det solklar straff när Adelina Engman hölls fast av en Piteåförsvarare (Emelie Lövgren?) i den första halvleken. Domare Annika Andric såg situationen men vinkade bort den. Det gjorde hon även i två situationer efter paus där det också osade Göteborgsstraff.
Tyvärr är domarstandarden i damallsvenskan inte alls på samma nivå som spelarna. I dag var exempelvis Andric sämst på planen.
Sett till spelet var dock inte Göteborg förtjänt av någon straff. Hemmalaget är skadedrabbat och saknade ett flertal spelare, bland annat nyförvärvet Elin Rubensson. Hemmalaget saknade tillräcklig kreativitet och löpvilja för att ta sig igenom Piteås välorganiserade lag.
Före paus var det bara Sara Lindén som hittade luckor i Piteåförsvaret. Tyvärr för hemmalaget var Lindén placerad långt ifrån spelet. Hon spelade på högerkanten och Göteborgs flesta uppspel gick mot Lieke Martens till vänster.
Men två gånger fick Lindén bollen centralt framför Piteås backlinje och hittade Engman i fina positioner. Första gången borde det ha varit straff, andra gången var finländskan fri – men sköt utanför.
Efter paus skapade Göteborg lite mer, men närmare än boll i ramen från Martens och ett skott just utanför från vikarierande vänsterbacken Sofia Skog kom man inte.
Piteå vann hörnorna med 8–2 och hade flest målchanser i båda halvlekarna. Pauline Hammarlund och Elin Johansson var hela tiden på hugget i kontringarna. Johanssons rappa steg var definitivt ett orosmoment för Göteborg.
Annars tänkte jag från början mest att jag skulle studera Piteås båda VM-aktuella spelare Hilda Carlén och Emilia Appelqvist. Carlén var inte lättbedömd. Göteborgs avslut var helt enkelt för dåliga för att sätta Pitemålvakten på några svårare prov.
När det gäller Appelqvist gjorde hon en stabil insats. Jag tycker dock att hennes mittfältskollega Josefin Johansson var bättre. Allra bäst i Piteå var Faith Ikidi – hon var grymt stabil.
Piteå visade i kväll att laget har kvalitet att slåss om den femteplats jag tippade dem på. Göteborg visade att de måste ha en skadefri trupp om de skall kunna hänga med i toppstriden.
I och med dagens resultat är Rosengård det enda av de fyra tippade topplagen som står på full poäng efter två omgångar. Risken finns att toppstriden är avgjord på ett mycket tidigt stadium. Kanske kan det här målet av Stina Blackstenius rädda damallsvenskan:
Som det känns nu är det Linköping som är det lag som möjligen skulle kunna hota Rosengård. Men då måste man få igång målskyttet på allvar.
I nuläget känns faktiskt VM som det enda riktiga hotet mot Rosengård. Malmöklubben har tunn trupp och många spelare som skall till Kanada. Tuffa spelscheman och skador skulle kunna ställa till det. Men får Rosengård vara skadefritt kommer de med mycket stor sannolikthet att vinna guldet.
Mästarlaget har spelat två matcher där de förlorat de första halvlekarna med totalt 1–0 och vunnit de andra med 9–0. Tänk hur det kommer att se ut när de börjar spela hela matcher…
Innan det är dags att sätta punkt tänkte jag rekommendera det här klippet från NWSL. Houston Dash satte en mikrofon på sin coach Randy Waldrum i premiären. Det är nytt inom fotbollen – och högst sevärt:
Senare i dag drar damallsvenskan igång. Jag hade tänkt mig en heltäckande genomgång av alla lag, men tiden har inte räckt till. Där hänvisar jag till Spelare 12 som alltid är pålitlig i sådana här fall.
Ett tips med lite kommentarer kring varje lag tänker jag dock bjuda på. Efter veckans upptaktsträff läste jag att flera tycker att årets damallsvenska är profilfattig. Det tycker inte jag. Visst saknas de största svenska profilerna, men spelare som Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder, Manon Melis med fler gör att vår högsta serie ändå är rejält profilrik.
Det som däremot känns väldigt tråkigt är att spänningen i toppstriden lär bli obefintlig. Jag såg att EFD:s Linda Wijkström på upptaktsträffen tyckte att damallsvenskan på sätt och vis är näst vassast i Europa bakom Tyskland.
Jag förstår hennes resonemang, men det vi saknade i fjol var spänning i guldstriden. Det mesta talar för att det blir likadant i år. Där ligger vi tyvärr i lä jämfört med många andra toppligor i Europa och världen. Den senaste upplagan av ligorna i Tyskland, USA, England, Japan och även Norge avgjordes med riktiga nagelbitare i sista omgångarna. I Frankrike är det avgjort i år, men det var i alla fall ett upphaussat tvåkejsarslag som skapat viss spänning.
Att få fram en eller flera starka utmanare till Rosengård känns av högsta vikt för intresset kring vår högsta serie.
Däremot kanske det kan bli en intressant kamp om andraplatsen mellan tre lag. Och bottenstriden kan bli riktigt spännande. Jag tror inte att vi får se något lag bli rejält avhängt i år, i varje fall inte som Sunnanå och Jitex de båda två senaste åren.
I övrigt finns det mycket som är positivt inför årets serie. TV-sändning av alla matcher är ju det allra mest positiva. I går meddelade Wijkström via twitter att även ni som befinner er utanför Sveriges gränser och vill se matcherna kan köpa abonnemang på TV4play Premium. Kul.
Därmed är det dags för årets tips. Så här går det i damallsvenskan 2015:
Jubel över Martas guldmål 2014
1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Emma Berglund.
Tyngsta förlust: Katrin Schmidt.
Rosengård är inte bara det självklara segertipset, de är även de självklara segrarna. För andra året i rad finns det ingen självklar utmanare.
Visst har Rosengård en lite tunnare trupp än inför fjolårets serie. Men laget känns ändå klart starkare med tanke på att Marta och Berglund har tillkommit.
Karaktärsspelaren Schmidt kommer att saknas, men den spets man har i trion Bachmann, Marta och Mittag gör att man kommer att vinna även huvuddelen av de matcher där spelet inte funkar hundraprocentigt.
Slutsatsen efter Champions League-mötena med Wolfsburg är att Rosengård har större defensiv disciplin är för ett och två år sedan. Tränare Markus Tilly verkar vara på rätt väg med sitt lagbygge. Det leder garanterat till guld i Sverige. Kanske kan det även leda till europeiska medaljer inom något eller några år.
Stina Blackstenius
2) Linköpings FC Bästa nyförvärv: Vera Dyatel – så borde hon väl heta på svenska?
Tyngsta förlust: Jennie Nordin.
LFC har seriens bästa passningsspel och har ett grundspel som jag personligen är väldigt förtjust i. Lagets problem finns i den offensiva spetsen. Man hade blivit tvåa i fjol om inte målskyttet hade klickat under hösten. De problemen har man tagit med sig in i 2015, något som märktes på resultaten mot Bröndby i Champions League.
Linköping har en otroligt hög högstanivå och är väl det lag som om allt faller på plats har en liten, liten chans att utmana suveräna Rosengård. Men då hänger väldigt mycket på att trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö presterar i målskyttet.
Elin Rubensson
3) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Elin Rubensson.
Tyngsta förlust: Maren Mjelde.
Med ett i princip helt nytt lag blev Göteborg trea i fjol, snubblande nära en Champions Leagueplats. I år är målet att sluta topp två, men jag tror att luckan efter Maren Mjelde blir svår att fylla. Det var norskan som lyfte GFC på hösten i fjol.
Man har i och för sig både breddat och spetsat truppen med spelare som Rubensson, Arna-Sif Ásgrímsdottir, Filippa Curmark och Adelina Engman. Forwardsuppsättningen känns hyperintressant, medan det är mer sårbart i backlinjen och på mittfältet.
Nu går man in i säsongen med en skadedrabbad trupp och tipset är att man vinner en tuff kamp med Örebro om tredjeplatsen. Får man backlinje och mittfält att fungera kan man möjligen också utmana LFC, men…
Sanna Talonen
4) KIF Örebro Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist.
Tyngsta förlust: Tvillingarna Martinkova.
Var tvåa i fjol och jag hade dem på samma placering år, fast det var innan onsdagens landskamp och korsbandsskadan på Hanna Folkesson. Hon och Lisa Dahlkvist hade behövts för att täcka förlusterna av Irena och Lucie Martinkova.
Till slut har det faktiskt blivit större förändring i truppen än jag trodde vid årsskiftet och när Folkesson försvann har plötsligt utmaningen blivit ganska stor för succétränaren Rickard Nilsson med en säsong där laget skall dubblera med Champions League.
Även om Carola Söberg imponerade i Algarve cup ser jag det som att lagets målvaktsbyte är en liten försvagning, Söberg måste göra en supersäsong om hon skall täcka luckan efter fjolårets succémålvakt Stephanie Labbé.
Något som däremot talar för laget är att man har ett välkomponerat forwardspar i Sanna Talonen och Sarah Michael – som gjorde åtta mål vardera i fjol.
Emilia Appelqvist
5) Piteå IF Bästa nyförvärv: Nina Jakobsson.
Tyngsta förlust: Clara Markstedt.
Jag tror att fjolårsnian står för årets lyft i damallsvenskan. Det är jämnt bakom de fyra topplagen och Piteå har verkat stabilt på försäsongen, trots att de inte har värvat speciellt namnkunnigt.
Men man har ju många unga talanger och dessutom truppspelare i landslaget som Emilia Appelqvist och Hilda Carlén. I fjol fick även Josefin Johansson känna på landslagsluften. De och ett väl inkört grundspel kanske, kanske kan göra att det är dags för en historiskt bra placering.
Petra Larsson
6) Eskilstuna United Bästa nyförvärv: Petra Larsson.
Tyngsta förlust: Allysha Chapman.
Även om laget tappade lite på hösten var man en pigg nykomling i fjol. Det svåra andraåret lär inte bli speciellt svårt för United.
Man står på en stabil ekonomisk bas och har kunnat bygga vidare på fjolårets trupp. Den rutinerade backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson kommer även fortsättningsvis garantera stabilitet och i offensiven finns också tillräckligt med vapen för att laget skall kunna slå sig in på tabellens övre halva.
Med hjälp av en stark defensiv stod KDFF för ett av årets stora positiva lyft. Även om man tappat ett antal namnkunniga spelare har man enligt tränare Elisabet Gunnarsdottir numera ett grundspel som inte är individbaserat, utan där laget står i centrum.
Målvaktsfrågan känns som en nyckel, nu när man får klara sig utan Lindahl. Framåt kommer säkert Johanna Rasmussen att förse Margret Lara Vidarsdottir med matnyttiga bollar – något som gör att laget kommer att slåss om en plats på tabellens övre halva.
Antonia Göransson
8) Vittsjö GIK Bästa nyförvärv: Linda Sällström.
Tyngsta förlust: Minna Meriluoto.
Mycket har hänt i Vittsjö. Ett par traditionsbärare har slutat, å andra sidan har man flera spännande nyförvärv. Målvaktsbytet där finska Meriluoto lämnar plats för danska Cecilie Breil Kramer känns inte så illa som jag först trodde. Kramer såg stabil ut mot Sverige i onsdags.
Offensivt blir det intressant att se hur Antonia Göransson, som ju nästan får räknas som ett nyförvärv, och Linda Sällström klarar sig. De borde kunna se till att Vittsjö blir så vasst att man slipper att bli inblandat i någon nedflyttningsstrid.
Lina Hurtig
9) Umeå IK Bästa nyförvärv: Sara Mellouk.
Tyngsta förlust: Emma Berglund.
Umeå har som målsättning att vinna SM-guld 2017 med huvuddelen egna produkter. Årets säsong lär man dock vara långt ifrån toppstriden. Tränare Maria Bergkvist har en ung trupp till sitt förfogande och mycket lär falla på spelare som Jenny Hjohlman, Lina Hurtig och Rita Chikwelu:s axlar. Presterar den trion bör Umelaget klara att slippa akut nedflyttningsstrid.
Men känslan är att det orutinerade laget inte har råd med speciellt många skador. Man ersätter inte flyktade stöttespelare som Berglund och Hanna Folkesson hur lätt som helst.
Katrin Schmidt
10) Hammarby IF Damfotboll Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: Sigrid Persson.
Hammarby har värvat klokt och känslan är att laget kommer att hänga kvar. Sofia Lundgren borde vara en garant för defensiv trygghet, Schmidt likaså. Tyskan är också mycket stark vid fasta situationer med sitt vassa huvudspel.
Jag har personligen gillat Julia Karlernäs sedan första gången jag såg henne, hon är också en bra allsvensk spelare. Hon är en av många av lagets spelare som har damallsvensk rutin. Får man ihop det kan det bära flera snäpp högre upp i tabellen. Men högre än tia vågar jag inte tippa nykomlingen.
Jennifer Falk
11) Mallbackens IF Sunne Bästa nyförvärv: Jennifer Falk.
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs.
Jag gillade vad jag såg av Mallbacken 2013. Då spelade man perfekt efter sina resurser och var inte långt ifrån att hänga kvar.
Flera spelare var med då och vet vilket hårt som krävs, inte minst vassa forwarden Mimmi Larsson. Falk är en mycket bra målvakt och håller de amerikanska mittfältsförstärkningarna så hög klass som värmländskorna hoppas kan det räcka till nytt kontrakt.
Men jag känner inte att jag är tillräckligt underlag för att tippa laget över strecket.
Jennie Nordin
12) AIK Bästa nyförvärv: Juliette Kemppi.
Tyngsta förlust: Madeleine Tegström.
AIK är kvar i högsta serien genom Tyresös konkurs. Det jag såg av laget ifjol imponerade inte, man spelade alldeles för naivt. Nu är det upp till bevis, men känslan är ändå att laget fortfarande väger väl lätt.
Visst är värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi lovande. De ger både defensiv stabilitet och ett snabbt kontringsalternativ. Framför allt måste nog Kemppi leverera rejält om AIK skall hänga kvar. Och det jag sett av finländskan är spännande. Men räcker det?
Frågetecken finns också för nya kanadensiska målvakten Justine Bernier. Är hon en flipp kan AIK hänga kvar.
* Så går det alltså i damallsvenskan 2015. 15.00 i dag är det avspark på Tele2 Arena i Stockholm.
Det här är en intressant damfotbollsdag. Just nu är det paus i damallsvenskans upptaktsträff, som du i eftermiddag kan följa på Fotbollskanalen eller via Tv4play. Och i kväll antar jag att vi kommer att få en hint om hur Pia Sundhage agerar efter debaclet mot Schweiz.
Apropå den förlusten är här ett klipp med alla målen:
I klippet och i diverse andra expertkommentarer har Elin Rubensson fått mycket skit för sin insats vid 1–0-målet. Jag tycker det är orättvist, för visst är Rubensson passiv men markeringen av Bachmann är knappast hennes uppgift. Som jag ser det är det Hanna Folkesson som är den största syndaren.
Rubensson bör ju i första hand koncentrera sig på att plocka upp löpningen från ”överhopparen” Rachel Rinast. Däremot bör alltås Folkesson ha koll på den yta där Ramona Bachmann dyker upp. Men Folkesson vänder inte på huvudet och dessutom rör hon sig åt fel håll. Det om den matchen.
Nedan följer ett gäng andra aktuella klipp. Först ett från USA:s 4–0-seger mot Nya Zeeland:
Och här är höjdpunkter från när Island lyfte sig och vände 0–1 till 2–1 mot VM-laget Holland:
Tillbaka till svensk landslagsfotboll. F19-landslaget är iväg och spelar EM-kval. Där väntar Italien på torsdag i en match som måste vinnas. Det eftersom det bara blev 0–0 mot Österrike i första matchen. Jag skriver bara eftersom Österrike är ett lag vi brukar besegra, men på klippet syns att det inte bara var den österrikiska målvakten som sattes i arbete, utan även Zecira Musovic fick visa sin klass:
I går blev det 4–2-seger mot Serbien efter två mål från Stina Blackstenius, som kunde ha gjort minst det dubbla med tanke på hur många chanser som skapades. Bilder därifrån ser du här:
Slutligen slog det mig att jag inte har lagt upp klippet på årets frispark här på bloggen. Jag var blixtsnabb med att sprida den på Twitter, men självklart skall den även delas här. För visst är det här ett mästerverk utfört av Notts County:
Jag fullkomligt älskar hur alla inblandade till perfektion spelar sina roller. Kolla in deras kroppsspråk, visst är det läckert. Det här är en frispark jag kan se om precis hur många gånger som helst. Faktum är att den nästan hade varit lika bra om inte Ellen White gjort mål på den. Att det blev mål var extra grädde på moset.
Året är snart slut och det är hög tid för min sammanfattning av damallsvenskan 2014. Jag passar på att slå två flugor samtidigt genom att kombinera tillbakablicken med en koll på hur lagen ligger till i silly season.
Dessutom stämmer jag av med mina förhandstips. Där fick jag rätt på ettan och på de tre sista lagen. Fast de tre jumbolagen placerade jag ändå på fel placering i och med att jag inte förutsåg Tyresös konkurs…
När det gäller silly season finns fortfarande ett stort antal svenska spelare ute på marknaden, inte minst ett gäng målvakter i Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg samt landslagsaktuella spelare som Lisa Dahlkvist, Marija Banusic, Emma Lundh och Hanna Folkesson. Det blir intressant att se var de hamnar nu när klubbarnas spelarbudgetar börjar ta slut.
FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014
1) FC Rosengård
Mitt tips: 1
Att pricka Rosengårds placering den här säsongen var tyvärr (för seriens skull) lite för lätt – och inget tyder på att det blir svårare 2015. Den stora frågan för nästa år är om de kan klara av att bryta Wolfsburgs dominans i Champions League.
2014 var överlägsenheten i damallsvenskan så stor att den största dramatiken var att man skiftade i klubbledningen. Först lämnade klubbchefen Niclas Carlnén för MFF vid seriestart och under sommaruppehållet gick tränaren Jonas Eidevall till danska Lyngby. Under sommaren hade man även ganska stor genomströmning i truppen, sannolikt väl så stor som det blir nu i vinter.
Efter säsongen har man nämligen tvingats hålla lite i plånboken. Det innebär dock inte att man försvagat truppen. På minuskontot finns att man har tappat underskattade karaktärsspelaren Katrin Schmidt och användbara Elin Rubensson.
Det vägs upp av att man värvat den snabba mittback som saknats i Emma Berglund och skrivit långtidskontrakt med Marta. Dessutom finns en hel hög duktiga, unga talanger och bankar på dörren.
När jag såg Rosengård slå Göteborg med 3–2 i höstas var känslan att storstjärnorna Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag och i viss mån även Therese Sjögran inte hade hittat rätt rollfördelning. Jag tyckte mest att de var felvända och att alla samlades kring bollen.
För tränare Markus Tilly är utmaningen att hitta rätt roller för alla stjärnor, och få dem att turas om att springa i djupled. Klarar han det kan Rosengård nå riktigt långt, för Tilly har numera en trupp som är redo att vinna internationella titlar. Rosengård har exempelvis tre spelare på min lista över världens 20 bästa det här året. Bara Wolfsburg, Lyon och Seattle Reign har lika många.
Sarah Michael
2) KIF Örebro
Mitt tips: 3
Många tyckte att det var en skräll att Kif lade beslag på Sveriges andra Champions Leagueplats. Jag tillhörde dock den skara som inte chockades.
Med tanke på den stabilitet som Örebro visade 2013 och att man hade kvar både succétränaren Rickard Nilsson och i princip hela truppen så förväntade jag mig att laget skulle slåss i toppen. Utöver premiärförlusten mot Eskilstuna var också Kif precis så stabilt som jag väntat mig. Och när man i somras först bortaslog Linköping med 4–0 och sedan även vann hemmareturen med 2–0 förstod man att det stora silvret troligen skulle hamna i Närke.
Kif har fortsatt kontinuitet på tränarsidan och det ser även ut som att man skall kunna få behålla hela spelartruppen vilket gör att om bara skyttedrottningen Sarah Michael håller sig frisk är målvaktsfrågan det enda hotet mot att det blir toppstrid även nästa år.
Det mesta talar ju för att årets succémålvakt Stephanie Labbé kommer att ingå i Kanadas storsatsning inför hemma-VM, vilket innebär att hon först kan vara aktuell för damallsvenskan efter sommaren.
Om ersättaren heter Kristin Hammarström lär det jublas både i Örebro och i förbundsborgen i Solna. För det skulle ju även gynna en svensk VM-satsning. I övrigt hoppas garanterat Kif-ledningen på att Lisa Dahlkvist flyttar hem.
Uppdaterat i efterhand: Ungefär samtidigt som det här inlägget publicerades stod det klart att Kif Örebro har löst målvaktsfrågan. Det blir Carola Söberg som tar över efter Stephanie Labbé, en lösning som bör kunna bli bra för laget.
Maren Mjelde
3) Göteborg FC
Mitt tips: 5
I går skrev GP:s Johan Rylander att GFC floppade i allsvenskan i år. Jag tycker tvärtom att de lyckades klart bättre än vad man kunde förvänta sig.
Laget genomgick ju en närmast total förvandling efter förra säsongen och inför avspark ställde jag mig frågande till om man skulle kunna få ihop sitt nya lag tillräckligt tidigt för att blanda sig i toppstriden. Starten var sensationellt bra, men efter ett par omgångar blev det tydligt att man hade problem på det centrala mittfältet.
De problemen löstes under sommaren när Maren Mjelde anlände från Potsdam. Mjelde får sällan några stora rubriker, men jag skulle definitivt ranka henne som en av damallsvenskans tre toppvärvningar under året – kanske den allra bästa.
Tyvärr klarade inte juniorlandslagets lagkapten Julia Wahlberg av att bära laget under våren. På hösten fick Wahlberg bara fyra inhopp på totalt 20 minuter. Förhoppningsvis kan Wahlberg lära sig av Mjelde så att det förväntade lyftet kommer under 2015.
Göteborg hade greppet om den viktiga andraplatsen inför bortamötet med Kristianstad i näst sista omgången. Förlusten där kostade dock en Champions Leaguesatsning inför nästa år. Nu kommer budgeten inför 2015 att ligga på samma nivå som årets, vilket innebär att GFC återigen lär slåss med Linköping och Örebro om Sveriges andra Champions Leagueplats.
I somras anslöt även Lisa Ek och efter säsongen har Sabrina Viguier (Saint-Etienne) och Annica Sjölund tvingats lämna, medan man värvat Elin Rubensson, Filippa Curmark och Adelina Engman. De värvningarna antyder att man tänker spela Mjelde som mittback kommande säsong. Eller är det även en mittback på väg in?
Intressant också att man säger att man ser Rubensson som yttermittfältare, medan det nog är som ytterback hon kan slå sig in i en VM-trupp.
Fridolina Rolfö
4) Linköpings FC
Mitt tips: 2
Fjärdeplatsen var helt klart en missräkning för Linköpings talangfulla lag som får trösta sig med att man vann cuptiteln och är kvar i Champions League.
I damallsvenskan visade det sig att laget var för ojämnt för att sluta topp två – man hade en otroligt hög högstanivå men kunde också spela väldigt dåligt.
Efter att det portugisiska passningsgeniet Claudia Neto anslöt i somras gick laget som tåget i en månad och vann fem raka matcher. Bland annat besegrades Rosengård på bortaplan. Då talade det mesta för att man skulla ta hand om andraplatsen. Men på senhösten slutade man göra mål och 0–0 hemma mot Eskilstuna och 1–1 borta mot AIK förstörde Europadrömmen.
Utöver Neto var som väntat norska Kristine Minde ett kanontillskott som användes i en mängd olika roller. Dessutom fick Fridolina Rolfö ett lyft in i rampljuset och landslaget. Jag lanserade Rolfö till nationselvan för flera år sedan, bland annat i det här inlägget från hösten 2012. När hon bytte från Jitex till ett topplag insåg även landslagsledningen Rolfös storhet. Kul.
Mindre kul var att följa Stina Blackstenius utveckling under året. Jag skrev inför avspark att talangen borde kunna göra 15–20 mål i år. Det blev tre – och ganska mycket tid på bänken. Nu behöver inte det här vara ett minus för 18-åringen, för de spelare som har psyke att resa sig efter motgångar är också de som har möjlighet att nå hela vägen.
Under silly season har LFC hittills tappat fyra spelare utan att ha fyllt på med någon ny. Dock ingick ingen av de fyra i den ordinarie elvan, vilket innebär att förlusterna inte bör betyda så mycket. LFC kommer att vara med och slåss topp fyra även nästa år. Förhoppningsvis kan de pricka in nästa formtopp redan i mars när Bröndby väntar i WCL-kvartsfinal.
Elisabet Gunnarsdottir
5) Kristianstads DFF
Mitt tips: 9
KDFF stod för ett av årets stora positiva lyft. Man studsade tillbaka upp på tabellens övre halva efter den stora besvikelsen ifjol. Framför allt kom lyftet eftersom tränare Elisabet Gunnarsdottir lyckades hitta receptet för hur man skulle täta till i defensiven.
43 insläppta mål 2013 sjönk till fina 18 under 2014. I snitt innebar det att man gick från 1,95 insläppta per match till 0,90 – en förändring som självklart gör det lättare att vinna matcher.
Klubben har länge brottats med ekonomiska besvär. Den brottningsmatchen är långt ifrån över med följd att man har svårt att behålla uppvaktade nyckelspelare, samtidigt som man har svårt att ge sig in i dragkamper om tänkbara, attraktiva ersättare.
Man har tappat Hedvig Lindahl, Therese Björck, Marija Banusic och höstlånet Becky Edwards efter säsongen. Dessutom lär man inte kunna räkna med gravida Sif Atladottir.
Man har hittills ersatt med talangfulla spelare från lägre divisioner och så har man fått tillbaka Margret Lara Vidarsdottir – vilket bör garantera en fortsatt vass offensiv.
Skall man bli ett lag för den övre tabellhalvan även 2015 bör man självklart även hitta en stabil ersättare till Lindahl samt ytterligare någon eller några defensiva kuggar.
Tillagt i efterhand: Så här löser KDFF målvaktsfrågan.
Emma Berglund
6) Umeå IK
Mitt tips: 4
UIK hamnade precis mitt i tabellen, vilket var lite sämre än både jag och klubben själv hade trott och hoppats.
Laget var inledningsvis väldigt stabilt och målsnålt, något som gav hopp om att man skulle kunna blanda sig i striden om andraplatsen. Men under sommaren visade det sig att UIK inte räckte till mot de fem topplagen. Från den 8 juni och tre månader framåt vann man inte en enda match, utan inkasserade sju raka förluster och föll som ett sänke genom tabellen.
En hyfsad avslutning gjorde att man ändå hamnade på sjätte plats – ett hack sämre än 2013. Risken är att man faller ytterligare något snäpp till nästa år. För även om man har en fin talangutveckling är det oroande att man tappar sin stora ledare Emma Berglund och att Emmelie Konradsson lägger av. Dessutom har det funnits uppgifter om att även Hanna Folkesson skulle kunna vara på väg bort. Där har bland annat Piteå nämnts.
Klart är att man byter tränare för andra året i rad. Jonas Wikström lämnar över till Maria Bergqvist. Några fler nykomlingar har man inte presenterat, men man får i alla fall behålla skyttedrottningen Jenny Hjohlman och talangen Lina Hurtig. Hurtig fick inte det lyft man hoppats på och hade ett mellanår precis som sina kollegor i det svenska F19-EM-laget Wahlberg och Blackstenius.
Precis som för de två andra får vi hoppas att Hurtig får sitt lyft nästa år i stället. Det lär ju inte minst UIK-ledningen hoppas på, för Hurtig har potential att lyfta laget upp på den övre tabellhalvan.
Malin Diaz
7) Eskilstuna United Mitt tips: 8
Inför avspark tyckte jag att Eskilstuna kändes som en riktigt intressant nykomling och chansade genom att tippa dem så högt upp som på åttonde plats. Det visade sig tidigt att jag borde ha tagit i lite till.
För Eskilstuna fick en kanonstart där de inledde med att besegra Örebro och Tyresö och man spelade seriefinal mot Rosengård i mitten av maj. Därefter tappade man som väntat lite fart, men det var aldrig någon fara för kontraktet.
Eskilstuna hade värvat förnuftig. Backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson var stabil och framåt gav Gaelle Enganamouit nödvändig tyngd. Efter Tyresös konkurs anslöt dessutom Malin Diaz med kreativitet och teknik.
Framför allt hade man sin hemmapublik som ett extra vapen. Snittet på 1940 åskådare var kanske årets roligaste nyhet i damallsvenskan. Förhoppningsvis var det inte bara nyhetens behag utan vi får hoppas att man kan ligga kvar på över 1500 i snitt även nästa år.
Under silly season har man förstärkt truppen ytterligare genom tillskotten av Glodis Perla Viggosdottir, Petra Larsson och Olivia Schough. Enda tyngre förlusten hittills är Kim Arodin som slutar. Eskilstuna blir minst ett stabilt mittenlag 2015.
Minna Meriluoto
8) Vittsjö GIK
Mitt tips: 7
Nordskånskorna hade en riktigt tung vår och tog bara åtta poäng under de första tolv omgångarna. Man var således länge under någon form av nedflyttningshot – om man nu kan prata om något sådant i år. Efter sommaren växlade Vittsjö dock upp och man tog 15 poäng på de sista åtta omgångarna vilket ledde till en slutlig åttondeplats.
Efter säsongen har det dock varit väldigt oroligt i leden. På tränarsidan lämnar Simon Sjöfors och ger plats till Denise Reddy bredvid Thomas Mårtensson. Man tappar också en hel hög bärande spelare i Minna Meriluoto, Hayley Lauder, Sofie Andersson, Mandy van den Berg, Elin Nilsen och underskattade Emma Sjödahl.
Visst blir Antonia Göransson nästan som ett nyförvärv och man har hittills även knutit upp Linda Sällström och ett par talangfulla spelare. Men det lär behövas fler etablerade nytillskott om man skall kunna undvika att vara indraget i nedflyttningsstriden hela nästa år.
Faith Ikidi
9) Piteå IF
Mitt tips: 10
Piteå fick en bra start och hade 14 poäng och tätkänning efter åtta omgångar. Sedan tappade man lite av den defensiva stabiltet som man hade inledningsvis och laget föll sakta men säkert genom tabellen. Det var aldrig så man var illa ute, men hösten blev som en enda lång transportsträcka.
Trots att det bara blev sju poäng på de sista tolv omgångarna noterade man fina 1130 i publiksnitt, seriens tredje bästa bakom Eskilstuna och Linköping.
Den starka våren gjorde att såväl Emilia Appelqvist, Josefin Johansson som Hilda Carlén fick känna på landslagsluften. Carlén finns med även i 2015 års första trupp, något som överraskar mig. Jag har nämligen aldrig sett den Ystadsbördiga målvaktens storhet, men förhoppningsvis får jag möjlighet att upptäcka den framöver.
Lagbygget inför nästa år tyder hittills på att laget blir ungefär jämnstarkt med årets – alltså ett lag just över nedflyttningsstrecket. Nyckeln blir att lösa defensiva nyckelspelaren Faith Ikidi. I övrigt har man ett intressant nyförvärv i Sunnanås Nina Jakobsson.
Det har alltså ryktats om att Hanna Folkesson skulle vara på väg in, något som skulle innebära ytterligare ett lyft för en Piteåtrupp som har många unga, talangfulla framtidsnamn.
AIK
10) AIK
Mitt tips: 11
Jag tippade AIK näst sist och så blev det. Fast genom Tyresös konkurs slapp man nedflyttning. Solnalaget var väldigt tunt och blekt under våren. Efter halva serien stod man på sex poäng och hade målskillnaden 5–28. På hösten hittade man lite mer stabilitet, även om det bara blev åtta poäng och 8–20 i målskillnad under de sista tio omgångarna.
Klart är att laget måste höja sig minst en klass om man skall spela kvar i damallsvenskan även 2016. Faktum är ju att Tyresös nämnda konkurs borde kunna innebära ett lyft för AIK och Hammarby, då de är de enda damallsvenska lagen från Stockholmsregionen.
Bland de nämnda namnen i det här inläggets ingress skulle nog flera helst vilja spela i Stockholmsklubbar, fast under förutsättningen att man gör rätt satsning. Vad jag förstått har tyvärr inte AIK de musklerna.
Värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi är lovande. Nordin kommer in med stabilitet och Kemppi är en snabb kontringsspelare.
På minuskontot finns Emma Lundh som har deklarerat att hon tänker lämna. Det borde vara ett stort avbräck att tappa en landslagsspelare, men personligen har jag uppfattat Lundh som en stor besvikelse. Hon gjorde ju exempelvis bara två mål på hela säsongen.
Emily Zurrer
11) Jitex BK
Mitt tips: 12
Var given jumbo på förhand och infriade förväntningarna… Men att Mölndalslaget skulle sluta på noll poäng hade jag inte trott. Tvärtom tippade jag ju att de skulle kämpa till sig så många pinnar att de fick bättre facit än 2013 års jumbo Sunnanå.
Jitex stora brist var att man var i total avsaknad av spets. Defensivt skötte man sig oftast riktigt bra. Jennifer Falk är en klassmålvakt och Emily Zurrer en mittback av världsklass. Fast inte ens duktiga försvarsspelare klarar av att hålla emot när man i match efter match tvingas tillbringa minst 85 minuter på egen planhalva.
Så var det för Jitex i år. Bristen på duktiga forwards gjorde att man aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva. Målchanserna bestod oftast i fasta situationer, gärna slagna mot nickstarka Zurrer.
Inför årets säsong tappade Jitex hela laget. Trots att det blir nedflyttning har man bättre kontinuitet den här vintern. Visst tappar man Falk och Zurrer samt Filippa Curmark, men i övrigt blir de flesta kvar. I en elitetta som i nuläget känns rätt öppen kanske Jitex unga lag kan hävda sig väl.
Förbundskapten Pia Sundhage brukar ju för övrigt så ofta hon får chansen plädera för att klubbar skall satsa på unga svenska spelare. Jitex följde hennes önskemål och släppte fram en mängd talangfulla juniorlandslagsspelare – facit blev alltså att man tog noll poäng.
Matchen på Åbyvallen mellan Jitex och AIK, som ju också satsar ungt och svenskt, är den sämsta damallsvenska match jag sett på väldigt många år. Hoppas inte Sundhage vill att vår högsta serie skall hålla den nivån.
Fabiana
12) Tyresö Fotboll Mitt tips: 6
Vad kan man säga mer än att Tyresö stod för det historiskt stora fiaskot inom svensk damfotboll. Som första klubb någonsin tvingades man dra sig ur allsvenskan mitt i säsongen till följd av konkurs. Det är förstås ett rekord som inte kan slås – bara tangeras.
Jitex tog alltså noll poäng, vilket också är svårslaget. Men man hade i alla fall vettet att dra i den ekonomiska handbromsen innan man gick under. Mölndalsklubben släppte alla dyra spelare och körde ungt och billigt. Tyresö däremot gick in i året med tomt bankkonto och miljonskulder – ändå värvade man in fyra dyra brasilianska spelare under januari.
Dyrast av de fyra var Fabiana, som man inte lyckades få arbetstillstånd till innan klubben försattes i rekonstruktion. Där fick således vi skattebetalare stå för en lön till en spelare som inte tilläts spela en minut i sin svenska klubb.
På frågan om framtiden sa ordförande Hans Lindberg gång på gång att det inte var någon risk för att man skulle tvingas lägga ner verksamheten. Han försäkrade bland annat på den damallsvenska upptaktsträffen att Tyresö skulle ha ett elitlag även 2015.
Jag var skeptisk och fick lite skit i bloggens kommentarsfält från supportrar som tyckte att jag gjorde osmakliga övertramp mot Tyresöledningen. Tyvärr visade det sig att situationen till och med var värre än jag hade befarat.
Svenska Fotbollförbundet tvingades gå in och betala klubbens resa till Lissabon och Champions Leaguefinalen. Redan på kvällen efter att Tyresö hade förlorat med 3–2 mot Wolfsburg splittrades laget. Och ytterligare några dagar senare var konkursen och urdragningen ur damallsvenskan ett faktum.
Nykomlingarna:
Eilish McSorley
Mallbackens IF Sunne Vann elitettan
Mallbacken imponerade genom att omgående marschera tillbaka till högsta serien. Värmländskorna var väldigt stabila hela säsongen – om man undantar en märkligt riktigt djup svacka i somras där man med några dagars varsel föll med 7–1 mot Djurgården och 5–0 mot Hammarby.
Utöver de båda rasen gick man som tåget och vann serien på starka 59 poäng. Eftersom man var uppe så sent som 2013 är såväl klubbledning som ett stort antal spelare medvetna om vad som krävs för att klara sig i damallsvenskan.
Mimmi Larsson är en klasspelare, Jennifer Falk ett utmärkt nyförvärv på målvaktssidan och skotska Eilish McSorley känns intressant. Men att Julia Karlenäs lämnar för Hammarby var inte bra för klubben. I nuläget känns Mallbacken som en given avstigningskandidat.
Katrin Schmidt
Hammarby IF Damfotboll Tvåa i elitettan
Hammarby låg bara fyra i elitettan efter halva serien, men var starkast av alla på hösten där man bland annat tog in fyra poäng på suveräna Mallbacken.
Som jag skrev om AIK ovan finns det goda öppningar för satsningar för lagen från Stockholmsregionen. Och sedan uppflyttningen blev klar har Söderbönorna förstärkt truppen på ett mycket intressant sätt. Katrin Schmidt är en riktig klassmittfältare som inte minst blir ovärderlig vid fasta situationer med sitt starka huvudspel. Julia Karlenäs borde kunna bli ett klockrent komplement till Schmidt på centralt mittfält.
Man har även värvat Clara Markstedt som ju är en riktig murbräcka framåt. Känslan är att Bajen så smått börjar få ihop ett lag som kanske kan klara kontraktet.
Rosengård krossade Piteå med 6–1 och såg till att gå till damallsvensk halvtidsvila med 3,5 poängs försprång till tvåan Örebro.
Samtidigt säkrade Linköping sin finalplats i svenska cupen genom att slå Umeå med 2–0 (Stina Blackstenius och Pernille Harder) i den andra semifinalen. Den första vann ju Kristianstad mot just Örebro för några veckor sedan. Finalen spelas i Linköping den 7 augusti.
Linköpings match har jag inte sett. Däremot bänkade jag mig för att se mötet Rosengård–Piteå, en match som på pappret kändes som ett möte mellan två av seriens allra bästa försvar.
Så blev det dock inte. Tvärtom präglades matchupptakten av försvarsmissar. Rosengård stod för den första när Anita Asante missbedömde en långboll, träffades i nacken, och gjorde ett klantigt självmål.
Där hade man en liten förhoppning om att det skulle bli en match med nerv. Fast det hoppet var snart borta. Framför allt beroende av Ramona Bachmann, Anja Mittag och försvarsmissar från Piteå.
Det var avgjort efter Mittags billiga 3–1-mål i 27:e minuten. Tyvärr tvingades en av de stora attraktionerna, Bachmann, kliva av strax därefter. Men det hindrade inte att Rosengård fortsatte att imponera. Piteå däremot skall nog glömma det här snabbast möjligt. För 6–1-förlusten var ingen rolig historia för norrbottniskorna.
Nu har båda lagen semester. Och som jag varit inne på några gånger tidigare så är det ett ovanligt intressant transferfönster den här sommaren. Många spelare är ute på marknaden, men få klubbar har pengar.
Sofia Anker-Kofoed
Rosengård är en av de klubbar som kommer att förändras lite under sommaren. Idag var det sista matchen med gänget för tränaren Jonas Eidevall samt spelarna Thora Helgadottir, Paula Radtke, Lisa Ek och Sofia Anker-Kofoed. Tränarrollen tar som bekant assisterande tränaren Markus Tilly över. Och före detta Bayern Münchenspelaren Kathrin Längert har tänkt att ta över målvaktshandskarna.
Men det finns många frågor som ännu inte är besvarade kring svenska toppspelare. Det kommer säkerligen att finnas anledning att återkomma till dem.
Men kanske att svaren dröjer någon vecka till. Det kommer ju att spelas fyra damallsvenska matcher till innan hela serien går i sommardvala.
En blogg om internationell damfotboll 