När Skottland var i Göteborg och mötte Sverige med ett B-betonat landslag laddade mittfältsstjärnan Kim Little och mittbacken Jennifer Beattie för australiska W-leagues Grand Final.
Kim Little
Medan landslagskompisarna gjorde en slät figur spelade Little och Beattie guldroller i finalen mot Sydney FC för sitt Melbourne City FC.
Beattie stötte in 1–0 på retur på en egen nick. Assist till Little, som slog inlägget. 2–0 gjorde Little själv på en läckert placerad frispark. Kyah Simon reducerade på straff innan matchen punkterades genom sena Melbournemål från Beattie Goad och Lisa De Vanna. Och ja, jag har stavat rätt – Beattie kan både vara ett för- och efternamn.
Melbourne City FC blev alltså årets första mästarlag. Klubben gick alltså obesegrad igenom sin första säsong någonsin. Se förresten alla finalens fem mål på den här länken.
Nu skall de australiska landslagsspelarna ladda för det förestående OS-kvalet. Det kvalet känns minst lika tufft som det europeiska. Utöver Australien skall Japan, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Vietnam göra upp om två OS-platser.
* I Italien spelades det svensk- och toppmöte. Det vann Lisa Ek och Fiorentina mot Stephanie Öhrström och Verona med 3–1. Resultatet innebar att Verona föll från första till fjärde plats, en poäng bakom serieledande Mozzanica. Fiorentina ligger trea, ett mål bakom serieledarna och med färre gjorda mål än tvåan Brescia.
Som synes på klippet nedan var Öhrström chanslös på alla tre målen. Däremot var Fiorentinas schweiziska landslagsmålvakt Gaelle Thalmann snett ute vid ett par tillfällen.
* I Frankrike var det cupomgång. Lyon vilade nästan hela sin startelva, inklusive Lotta Schelin, när man vann sin match med 11–0 mot Châtenoy. PSG var inte lika reservbetonat när man besegrade Lorient med 6–0, men laget vilade båda sina svenska spelare. Även Linda Sembrant vilade. Däremot spelade Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–1 Toulouse.
Enda svensklaget som förlorade var St Etienne. De föll med 1–0 mot andraligalaget Vendenheim.
* Slutligen till Nordamerika där OS-kvalet nu bara är åtta dagar borta. Natten mot nästa torsdag drar det i gång, och både USA och Kanada presenterade sina kvaltrupper i slutet av förra veckan.
Heather O’Reilly
Noterbart i USA:s trupp var att rutinerade spelare som Christie Rampone och Heather O’Reilly var petade. Däremot var 17-åriga Mallory Pugh med. Det här är en tydlig signal om att Jill Ellis nu tar chansen att fullt ut göra en generationsväxling.
Tom Sermanni försökte ju göra en sådan härom året, men då var de äldre spelarna så starka att det ledde till att han fick sparken. Nu har Abby Wambach med fler slutat och gjort plats för föryngringen.
I den 20 spelare stora truppen finns inte mindre än sju spelare som inte var med i guldlaget i VM. Det innebär alltså att tio regerande världsmästare saknas. De sju nya spelarna är utöver Pugh, Emily Sonnett, Jaelene Hinkle, Samantha Mewis, Crystal Dunn, Lindsey Horan och Stephanie McCaffrey.
I Kanadas trupp ingick flera Sverigebekanta spelare, som exempelvis tilltänkta Rosengårdsmålvakten Erin McLeod och fjolårets damallsvenska spelare Shelina Zadorsky och Josee Belanger.
I truppen fanns också flera framtidsspelare. Jessie Fleming fyller 18 i mars, men känns ju redan rutinerad. Hon har ju dock redan varit med ett tag i John Hermans trupp. I OS-kvaltruppen fanns även ett par unga spelare som jag inte hört talas om innan. Jag tänker på Gabrielle Carle, som också är född 1998 och fyllde 17 i december. Och på Deanne Rose som är född 1999. Där fanns också 95:or som VM-spelarna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence samt nykomlingarna Rebecca Quinn och Nichelle Prince.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
För några timmar sedan twittrade Sydney Leroux Dwyerut budskapet att hon är gravid. Och att hon således har nya planer för sommaren. Det blir varken spel i OS eller i NWSL i år.
Därmed tappar Jill Ellis ytterligare en av huvudkandidaterna om forwardsrollen i USA:s landslag. I somras hade Ellis med fem forwards till VM i Kanada; Leroux Dwyer, Alex Morgan, Abby Wambach, Christen Press och Amy Rodriguez.
Sedan dess har Wambach slutat och både Leroux Dwyer och Rodriguez är gravida. Det skulle kunna vara ett problem för Ellis, men det är det inte. Tvärtom blir valen enkla för USA:s förbundskapten i det här läget. Nu blir det ju närmast självklart att fortsätta på guldformeln från VM, alltså att spela med en utpräglad forward och med Carli Lloyd i en fri roll bakom.
Däremot skulle Ellis kunna hamna i problem om någon av Morgan eller Press blir skadade. Fast då kan hon ju alltid flytta fram Lindsey Horan från mittfältet.
De som däremot får akuta problem i och med Leroux Dwyers besked är NWSL-mästarinnorna FC Kansas City. Sedan de vann andra raka mästartiteln i höstas har laget tappat massor av offensiv kraft.
Först slutade Lauren Holiday, sedan bytte man bort Sarah Hagen – ovetandes om att Amy Rodriguez var gravid. När även A-rod försvann ur leken satsade man stenhårt på att värva Leroux Dwyer, som nu också är borta från årets ligaspel. Det är fyra rätt tunga avbräck.
Dessutom har viktiga backen Amy LePeilbet slutat. Den här artikeln om läget i FC Kansas City skrevs i och för sig innan nattens besked, men ger ändå en klar inblick i mästarklubbens problematik. Kansas City lär slippa favoritskapet i årets NWSL.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
I dag har två av våra motståndare i OS-kvalet visat fin form. Det är Holland och Norge som fortsätter att rada upp segrar. Nederländskorna besegrade Danmark med 2–0 medan Norge gick på knock mot Rumänien. Det blev seger med 6–0 efter två mycket tidiga mål och 5–0 i halvtid.
Nu kan man ju ha invändningen att Rumänien inte är något toppmotstånd. Men de är betydligt bättre än Moldavien, som Sverige bara besegrade med 3–0 i fjol. Så det är ändå ett styrkebesked av norskorna att göra sex mål samt att kunna avgöra matchen på ett tidigt stadium.
Norge startade med följande elva: Cecilie Fiskerstrand – Ingrid Moe Wold, Marita Skammelsrud Lund, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Kristine Minde, Maren Mjelde, Trine Rönning, Emilie Haavi – Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Noterbart var att in från bänken kom comebackande Ingvild Stensland. Med henne och Graham Hansen har norskorna två trumfkort som inte var med i VM.
Ingvild Stensland
Som jag skrivit förr ser jag Norge som favoriter i OS-kvalet. De imponerade i VM, och slarvade bort åttondelsfinalen mot England. Och på pappret har norskorna en starkare trupp nu än de hade i Kanada. På tisdag spelar Norge mot Frankrike, då får de en riktig värdemätare.
Sverige har ingen riktig värdemätare innan OS-kvalet. Fast på tisdag får vi i alla fall ett litet formbesked. Då får vi antagligen också veta vilken elva Pia Sundhage tänker satsa på mot Norge i OS-kvalpremiären.
Under veckan har ju vårt landslag varit samlat i Göteborg. Jag har bara följt samlingen via media. Där har jag noterat några överraskande saker. När Sundhage lanserade den nya 4-3-3-uppställningen till de första EM-kvalkamperna spelade vi med en backlinje bestående av Elin Rubensson, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Magdalena Ericsson.
Magdalena Ericsson
Nu verkar däremot Ericsson stå utanför startelvan. När Amanda Ilestedt tvingades lämna truppen på grund av skada, och ersattes av Jonna Andersson, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson så här till förbundets hemsida:
”Hon kommer in som vänsterback, det är en spelare med en bra vänsterfot. Magdalena Ericsson går in som mittback för Amanda.”
Från att ha varit förstaalternativ på vänsterbacken för någon månad sedan verkar alltså Ericsson nu i första hand vara backup i mittförsvaret tillsammans med Emma Berglund. Visst låter det lite udda. Eller? Troligen innebär det här att Sundhage och Persson till slut har valt att spela Jessica Samuelsson som vänsterback.
I övrigt är det ju platsen som tredjekugge på innermittfältet som är vakant. Det troliga är att den går till Emilia Appelqvist, men osvuret är bäst när det gäller Sundhages uttagningar.
Kosovare Asllani
Den fråga som var mest på tapeten inför samlingen var ju Kosovare Asllani och hennes vara eller icke vara i landslagstruppen. I dag presenterades Asllani som nyförvärv i Manchester City.
Nu har alltså forwarden en ny klubbadress. Men det känns ändå inte som att Asllani spelar OS-kval i Rotterdam om en dryg månad. Minns att Sundhage sa så här när hon tog ut den nuvarande truppen:
”Det här är ju en bra fotbollsspelare. Om hon bestämmer sig, blir hel och frisk – och vältränad. Och hamnar i en klubb som gillar att spela – då är Kosse med till OS.”
Till OS. Inte till OS-kvalet. I en Expressenartikel i veckan om konkurrensen på forwardssidan säger Sundhage så här om Asllani:
”Ju äldre och klokare hon blir kanske hon inser att mittfältare är rätt position för henne.”
Personligen tyckte jag att det var ett närmast förbluffande uttalande när jag läste det. Det känns som ytterligare en indikation om att Asllani, som för ett år sedan var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin, numera är långt ifrån vårt landslag.
Synd, för vi hade behövt en smart tia som Asllani bland alla djupledslöpande forwards.
Personligen är jag lite nyfiken på hur Asllani är att ha i ett lag. Kanske att det nya Englandsproffset uppfattas som lite besvärlig att hantera? Det kändes ju exempelvis inte på något sätt positivt att hon var hemma i Sverige och tränade samtidigt som hennes dåvarande klubb PSG spelade sin sista match innan jul.
Men mer än ett litet frågetecken kan jag inte bistå med i den här frågan. Klart är däremot att Asllani inte står högst på listan över Sundhages favoriter. För då hade forwarden varit i Göteborg i dag – och inte i Manchester.
* Dags för en kort koll på helgen. Ligamässigt är det semifinalerna i Australiens W-league som är mest intressanta. Det spelas i övrigt lite landskamper. Bland annat skall USA ta emot Irland, och så är fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen i gång. Där vann Kina och Sydkorea mot Mexiko respektive Vietnam i veckan. I morgon spelar Kina–Vietnam och Sydkorea–Mexiko. Det spelas även en EM-kvalmatch på söndag. Då åker Spanien till Makedonien för att ta tre säkra poäng.
* Slutligen berättade jag nyligen om en liten twitterdebatt kring huruvida herrfotbollens storklubbar skulle tvingas använda delar av sina Uefa-bidrag till att hålla damlag. Här är ett debattinlägg från EFD i frågan.
Under torsdagskvällen meddelade Boston Breakers i amerikanska NWSL att man har gjort klart med Louise Schillgard – före detta Fors. Det var en skräll.
Även om jag har funderat lite över om hon inte skulle kunna vara aktuell för comeback, hade jag aldrig tänkt att det skulle bli i USA. Fast den nya Bostontränaren Matt Beard hade Schillgard i Liverpool och vet vilken spelartyp han får. Däremot vet ju ingen vilken matchform ex-landslagsspelaren är i.
Kul ändå att vi får fler spelare i intressanta NWSL. Kul också att en talangfull spelare som Lollo Schillgard tar upp karriären igen efter cirka 1,5 års uppehåll. Jag tyckte att hon lade skorna på hyllan alldeles för tidigt.
Schillgard är en av många svenska spelare som gärna tittar utomlands. NWSL blir hennes femte högstaliga efter damallsvenskan, spanska ligan med Espanyol, australiska W-league med Western Sydney Wanderers och då engelska WSL med Liverpool. Såvitt jag vet har ingen annan svensk damfotbollsspelare varit i fler högstaligor.
Däremot har Sofia Jakobsson varit i lika många. Hon har spelat i Ryssland (Rossiyanka), England (Chelsea), Tyskland (Cloppenburg) och Frankrike (Montpellier).
Två spelare har varit i tre ligor plus damallsvenskan, nämligen: Maria Karlsson, England (Doncaster), Italien (Verona och Brescia) samt Frankrike (St Etienne) och Kicki Bengtsson i USA (Carolina Courage och San Diego Spirit), Japan (Suzuyo Shimitzu) och Norge (Athene Moss).
Ytterligare ett gäng spelare har varit i två olika utländska ligor. De jag kommer på är:
* Jessica Landström; USA (Sky Blue FC) och Tyskland (Frankfurt).
* Amelie Rybäck; Frankrike (Lyon) och Norge (Stabaek).
* Kosovare Asllani; USA (Chicago Red Stars) och Frankrike (PSG).
* Ximel Bladh; Cypern (Konstantias) och Ryssland (Voronezh).
* Olivia Schough; Tyskland (Bayern München) och Ryssland (Rossiyanka).
* Caroline Seger; USA (Western New York Flash) och Frankrike (PSG).
Tidigare i veckan har Emma Lundh presenterats som nyförvärv av Schillgards tidigare klubb, Liverpool. Det innebär att Lundh kommer upp på listan över spelare som spelat i två ligor utanför damallsvenskan. Hon var ju i norska LSK under hösten.
Känslan är att antalet svenska spelare i utländska ligor bara ökar. Och personligen tycker jag att det bara är bra för våra spelare att känna på andra miljöer. De tar med sig nyttiga erfarenheter hem till landslaget och till damallsvenskan.
Jag roade mig med att försöka sätta ihop en lista över samtliga svenska spelare som skall spela i högstaligor utomlands i år. Spontant hittade kom jag på 21* spelare, men jag är rätt säker på att jag har missat någon eller några. Jag välkomnar därför gärna tips som gör den här listan komplett:
Tyskland:
Nilla Fischer, Wolfsburg
Frankrike:
Lotta Schelin, Lyon
Sofia Jakobsson, Montpellier
Linda Sembrant, Montpellier
Caroline Seger, PSG
Lisa Dahlkvist, PSG
Maria Karlsson, St Etienne
USA:
Antonia Göransson, Seattle Reign
Louise Schillgard, Boston Breakers
England:
Hedvig Lindahl, Chelsea
Emma Lundh, Liverpool
Maja Krantz, Notts County
Kosovare Asllani, Manchester City*
Italien:
Stephanie Öhrström, Verona
Lisa Ek, Fiorentina
Israel:
Mia Emelie Lugner, Hapoel Ironi Petah Tikva**
Snart kommer sannolikt Kosovare Asllani upp på listan också. Hon har ju lämnat PSG, men sagt att hon med största sannolikhet kommer att spela utomlands under 2016.
* Tillagt i efterhand: Under fredagen blev Asllani presenterad som nyförvärv hos Manchester City. Listan växer i antal. Kan nog bli några till under pågående transferfönster.
** Tillagt i efterhand: Spelare som kommit upp på listan genom tips från er som läser bloggen. Tack. Listan är nu 24 spelare lång.
Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.
En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.
I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:
”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”
Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.
Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.
Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.
* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.
Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.
Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.
PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.
Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.
Se alla matchens mål här:
PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.
Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.
Se Lyons målkalas här:
* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.
Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.
Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.
Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.
Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.
* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.
Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:
Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.
Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.
Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:
Sonnett till Portland
Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
Christen Westphal till Boston Breakers.
Carson Pickett till Seattle Reign.
Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
Rachel Daly till Houston Dash.
Cheyna Williams till Washington Spirit.
Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska etablerad landslagsspelare i Kanada.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
Om några timmar vet vi vem som var världens bästa spelare 2015. Under måndagskvällen hålls ju nämligen Fifa-galan, där Carli Lloyd skall krönas även officiellt. För inte kan väl Aya Miyama eller Celia Sasic snuva amerikanskan på titeln? Galan sänds förresten på Eurosport med start 18.25.
De senaste dagarna har Rosengårds Eskilstunaförvärv Gaelle Enganamouit korats till Afrikas bästa spelare 2015. Och i Norge fick Ada Stolsmo Hegerbergguldballen som bevis för att hon var landets allra bästa fotbollsspelare 2015 – inklusive herrarna. Bilden i den länkade, norska artikeln är för övrigt tagen av Göteborgsspelaren Andrine Stolsmo Hegerberg. Vid den norska Idrettsgallaen fick även Hege Riise mottaga galans hederspris för sin gärning. All tre känns som högst välförtjänta vinnare.
Det om priser. Annars är vi inne i ett ganska intensivt skede av damallsvenskans silly season. Jag skall försöka hinna med att ta ett grepp på den saken inom kort.
Sportsligt sett har det varit en lugn helg. I Frankrike var det första cupomgången där lagen från D1 Feminine spelade. Alla svensklag vann sina matcher.
Den intressantaste ligan för tillfället tycker jag är den i Australien. Där återstår nu en omgång, där de kommer att avgöras vilka av Brisbane, Adeleide och Newcastle som tar den sista slutspelsplatsen. Melbourne City och Canberra United har varit slutspelsklara ett tag. I helgen säkrade även Sydney FC sin plats.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Precis som att det har blivit en tradition med en rejäl årskrönika i rubrikform här i bloggen har jag valt att inleda de senaste åren med en damfotbollskalender. Så blir det även i år.
Till kalendern har jag gått igenom diverse olika spelscheman, men förhoppningen är att låta inlägget vara levande ett tag in på året genom att göra uppdateringar när jag hittar nya intressanta matcher/evenemang.
2016 är verkligen ett damfotbollsår som rivstartar. Det är tuffa OS-kval världen över i februari och mars, inte minst känns Asiens kval sanslöst tufft med fem matcher på tio dagar.
Årets stora höjdpunkt är förstås OS-slutspelet i augusti och för svensk del väntar en höjdare i årets slut, F20-VM i Papua Nya Guinea spelas nämligen så sent som i månadsskiftet november/december.
Ligamässigt har franska D1 feminine två avgörande toppmatcher redan nu i årets allra första veckor. Damallsvenskan drar igång den 16 april och avslutas den 5 november. Men mer om det nedan.
Här är damfotbollskalendern 2016:
JANUARI
2 januari: Perth Glory–Canberra United i Australiens W-league. Den tolfte omgången spelas sedan klart den 3 januari.
7 januari: CAF Awards, Afrikas bästa spelare skall koras vid en gala i Lagos, Nigeria. Rosengårds Gaelle Enganamouit är en av fem nominerade till att bli Afrikas bästa spelare 2015. Övriga fyra är Gabrielle Onguéné (Rossiyanka/Kamerun), Ngozi Ebere (PSG/Nigeria), Tia Ines N’rehy (Elfenbenskusten) och Portia Boakye (Ghana).
9 januari: Återstart i italienska Serie A, bland annat med toppmötet Verona–Brescia.
10 januari: Franska cupen drar igång med 32-delsfinaler.
11 januari: Fifa-galan avgörs i Zürich. Vi får veta vem av Carli Lloyd, Aya Miyama och Celia Sasic som officiellt koras till världens bästa spelare 2015.
15 januari: NWSL håller sin stora collegedraft.
16 januari: Franska D1 feminine tjuvstartar efter juluppehållet med matchen Rodez–La Roche-sur-Yon.
17 januari: Resten av matcherna i återstarten av franska D1 feminine, bland annat med toppmötet, Montpellier–PSG.
17 januari: Sista omgången i grundserien av Australiens W-league.
21 januari: Startdag för fyrnationsturnering i Shenzhen, Kina. Deltagande lag: Kina, Mexiko, Sydkorea och Vietnam.
23 januari: Oceaniens OS-kval, final, match 1:2: Papua Nya Guinea–Nya Zealand.
23 januari: Landskamp: USA–Irland.
23–24 januari: Semifinaler i Australiens W-league. Klara seriesegrarna Melbourne City har hemmaplan i sin match.
24 januari: Årets första EM-kvalmatch, Montenegro–Spanien.
26 januari: Sverige–Skottland, träningslandskamp i Serneke Arena, Göteborg.
Skottland
26 januari: Oceaniens OS-kval, final, match 2:2: Nya Zealand–Papua Nya Guinea.
31 januari: Final i Australiens W-league.
FEBRUARI
5 februari: Toppmatch i D1 feminine, PSG–Olympique Lyonnais
10 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 1: USA–Costa Rica och Puerto Rico–Mexiko.
11 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 2: Kanada–Guyana samt Guatemala–Trinidad och Tobago.
13 februari: Svenska cupen återstartar efter vinteruppehållet med mötet Hammarby–Piteå.
13 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 1: USA–Mexiko och Costa Rica–Puerto Rico.
14 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 2: Kanada–Trinidad och Tobago samt Guyana–Guatemala.
14 februari: Återstart i tyska Frauen-Bundesliga med full omgång.
15 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 1: USA–Puerto Rico och Mexiko–Costa Rica.
16 februari: Nordamerikas OS-kval, grupp 2: Kanada–Guatemala samt Trinidad och Tobago–Guyana.
19 februari: Nordamerikas OS-kval, semifinaler: USA–Trindad och Tobago samt Kanada–Costa Rica. Vinnarna är klara för OS.
20 februari: Toppmatch i tyska Frauen-Bundesliga, Wolfsburg–Bayern München.
21 februari: Nordamerikas OS-kval, final.
21 februari: Sista datumet för åttondelsfinalerna i Svenska cupen. Fast det ligger matcher ända fram till den 27 februari, då division 1-laget IFK Örby tar emot Mallbacken.
29 februari: Asiens OS-kval drar igång med matcherna Australien–Japan, Kina–Vietnam och Nordkorea–Sydkorea. Det är gruppspel där ettan och tvåan kvalar in till OS.
MARS
2–9 mars: Algarve cup 2016. Eftersom en mängd europeiska och asiatiska lag spela OS-kval den här perioden blir det bara två grupper i Algarve i år. Kanada, Danmark, Island och Belgien spelar i grupp A och Brasilien, Nya Zeeland, Ryssland och Portugal i grupp B.
2–9 mars: Cypern cup 2016. Består också av åtta lag i år. Grupp A: Irland, Italien, Ungern och Österrike. Grupp B: Finland, Polen, Tjeckien och Wales. Speldagar: 2/3, 4/3, 7/3 och 9/3.
2 mars: Europas OS-kval: Sverige–Norge och Nederländerna–Schweiz.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
2 mars: Asiens OS-kval: Japan–Sydkorea, Nordkorea–Kina och Australien–Vietnam.
3 mars: Fyrnationsturnering i USA, omgång 1: USA–England och Tyskland–Frankrike.
3–8 mars: EM-kval elite round F17/99. Sverige i samma grupp som Polen, Skottland och Norge.
4 mars: Asiens OS-kval: Sydkorea–Australien, Vietnam–Nordkorea och Japan–Kina.
5 mars: Europas OS-kval: Sverige–Schweiz och Nederländerna–Norge.
6 mars: Fyrnationsturnering i USA, omgång 2: USA–Frankrike och Tyskland–England.
7 mars: Asiens OS-kval: Kina–Sydkorea, Vietnam–Japan och Nordkorea–Australien.
9 mars: Europas OS-kval: Nederländerna–Sverige och Schweiz–Norge.
Lieke Martens
9 mars: Asiens OS-kval, sista omgången: Sydkorea–Vietnam, Australien–Kina och Japan–Nordkorea.
9 mars: Fyrnationsturnering i USA, sista omgången: USA–Tyskland och Frankrike–England.
16 mars: Svenska supersupfinalen, FC Rosengård–Linköping.
20 mars: Sista datumet för kvartsfinalerna i Svenska cupen.
23 mars: Champions League, kvartsfinal, match 1:2: Rosengård–Frankfurt, Wolfsburg–Brescia, Lyon–Slavia Prag och Barcelona–PSG.
23 mars: Engelska WSL startar med Arsenal–Reading, Manchester City–Notts County och Liverpool–Birmingham City.
24 mars: WSL:s premiäromgång avslutas med Chelsea–Doncaster Rovers Belles. Ligan består i år av nio lag, vilket gör att Sunderland kliver in i spelet den 26 mars mot Reading.
26 mars: Japanska Nadeshiko League drar i gång, bland annat med Kansaiderbyt Inac Kobe Leonessa–Speranza Osaka Taktsuki.
28 mars: Premiäromgång i norska Toppserien. Full omgång.
30 mars: Champions League, kvartsfinal, match 2:2: Frankfurt–Rosengård, Brescia–Wolfsburg, Slavia Prag–Lyon och PSG–Barcelona.
APRIL
3 april: Semifinaler i tyska cupen, DFB Pokal; SC Sand–Bayern München och Wolfsburg–Freiburg.
5–10 april: EM-kval F19/97, elite round. Sverige är i samma grupp som Belgien, Österrike och England. 5/4 Sverige–Belgien, 7/4 Sverige–Österrike och 10/4 Sverige–England.
7 april: EM-kval, två matcher, bland annat Polen–Danmark i Sveriges grupp.
8 april: EM-kval, en mängd matcher, bland annat Slovakien–Sverige och England–Belgien.
9 april: EM-kval: Schweiz–Italien.
10 april: EM-kval: Österrike–Norge.
11 april: EM-kval: Frankrike–Ukraina.
12 april: EM-kval, en mängd matcher, bland annat Spanien–Irland och Vitryssland–Island samt en match i Sveriges grupp: Slovakien–Polen.
14 april: OS-turneringarna i fotboll lottas – både dam- och herrturneringarna.
16 april: Premiär i elitettan; Älta–Kungsbacka, AIK–Sundsvall och Holmalund–LB07.
16 april: Premiär i amerikanska NWSL; Washington Spirit–Boston Breakers, FC Kansas City–Western New York Flash och Houston Dash–Chicago Red Stars.
17 april: Övriga matcher i den damallsvenska premiäromgången; Örebro–Umeå, Kvarnsveden–Vittsjö, Piteå–Göteborg, Linköping–Mallbacken och Eskilstuna–Djurgården.
17 april: Övriga matcher i premiäromgången av elitettan; Kalmar–Östersund, QBIK–Hammarby, Växjö–Hovås Billdal och Sunnanå–Sirius.
17 april: NWSL:s premiäromgång avslutas med Portland Thorns FC–Orlando Pride och Seattle Reign FC–Sky Blue FC.
23 april: Champions League, semifinal, match 1:2: Lyon–PSG
24 april: Champions League, semifinal, match 1:2: Wolfsburg–Frankfurt.
30 april–1 maj: Champions League, semifinal, match 2:2: Rosengård/Frankfurt–Wolfsburg/Brescia och Barcelona/PSG–Lyon/Slavia Prag.
MAJ
4–16 maj: EM-slutspel F17/99. Spelas i Vitryssland. Fungerar som kval till höstens F17-VM i Jordanien. Där har Europa tre platser. De tas av Spanien, Tyskland och England.
14 maj: FA-cupfinal på Wembley: Arsenal–Chelsea.
15 maj: Franska cupfinalen: Lyon–Montpellier.
16 maj: Sista omgången i tyska Frauen-Bundesliga.
16 maj: EM-final för F17: Spanien–Tyskland. Bronsmatch: Norge–England.
21 maj: Sista omgången i franska ligan, D1 feminine.
21 maj: Final i tyska cupen, DFB Pokal. SC Sand–Wolfsburg.
26 maj: Final i Champions League. Spelas på Stadio Città del Tricolore i Reggio Emilia, Italien. Lyon–Wolfsburg.
29 maj: Seriefinal i damallsvenskan, Rosengård–Linköping.
JUNI
2 juni: EM-kval, sex matcher, bland annat Polen–Sverige och Norge–Österrike.
3 juni: EM-kval, sju matcher, bland annat Skottland–Island och Finland–Irland.
4 juni: EM-kval, två matcher, bland annat Tjeckien–Schweiz.
6 juni: EM-kval Sverige–Moldavien.
7 juni: EM-kval, en mängd matcher. Bland annat Vitryssland–Skottland, Wales–Norge, Finland–Portugal och Danmark–Polen.
18 juni: Svenska cupen, semifinal: Piteå–Rosengård.
19 juni: Svenska cupen, semifinal: Linköping–Eskilstuna
23 juni: Lottning av kvalet till Champions League 2016/17.
28 juni: Sveriges OS-trupp presenteras.
JULI
16 juli: Damallsvenskan, sista matchen innan OS-uppehållet; Rosengård–Djurgården.
21 juli: OS-genrep: Sverige–Japan i Kalmar.
19–31 juli: EM-slutspel, F19/97. Spelas i Slovakien.
AUGUSTI
3–19 augusti: Damfotbollsturneringen i OS i Rio de Janeiro. Lottningen sker den 14 april. Tolv lag får plats i mästerskapet, klara lag: Brasilien, Colombia, Frankrike, Tyskland, Sverige, USA, Kanada, Sydafrika, Zimbabwe, Kina, Australien och Nya Zeeland.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.
Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.
Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.
Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.
Kim Little
Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.
Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.
Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.
Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?
Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.
De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.
Carli Lloyd trixar
När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.
När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.
Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.
Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.
Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:
1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München
Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen: Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash
Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?
I natt drog den internationella damfotbollen i gång igen efter några dagars juluppehåll. Den gjorde det med japansk cupfinal och två ligamatcher i Australiens W-league.
Finalen i Kejsarinnans cup (Empress’s cup) mellan Inac Kobe Leonessa och Albirex Niigata var speciell eftersom det var superstjärnan Homare Sawa:s allra sista match.
Och vilken fantastisk avslutning hon gav sig själv. Inför 20 379 åskådare vann Kobe med 1–0 och målet, det nickade Sawa själv in på en hörna från Nahomi Kawasumi efter 32,38:
Sawa har alltid varit otroligt bra på väldigt mycket. Men en sak som imponerat extra mycket på mig är hennes tajming i luftrummet. Trots att hon är kortväxt har hon nickat in väldigt många mål. Orsaken är förstås att hon är väldigt bra på att läsa bollbanan. Kolla på klippet ovan hur hon är den enda som direkt inser var bollen kommer att dyka ner och hur perfekt hon möter den med pannan.
Segern var Kobes femte på 2010-talet. Man vann även Empress’s cup fyra år i rad, 2010–13. Sawa lämnade alltså fotbollsplanen som den stora mästare hon vuxit ut till.
Själv bugar jag djupt inför en spelare som betytt enormt mycket för damfotbollen.
Veteranerna tackar alltså för sig nu på hösten, först Abby Wambach och nu även Sawa – två minnesvärda offensiva spelare. Det damfotbollsår som är inne på sina sista dagar har annars varit de välorganiserade försvarens år. Man skulle kunna illustrera det med många olika exempel, men det räcker väl med att påminna om att USA vann VM-guldet genom att man hade ett mycket tajt försvarsspel och bara släppte till 18 avslut mot mål på sju VM-matcher – och bara släppte in tre av dem.
Under hösten har vi även sett hur en ny generation spelare håller på att ta över på den stora scenen. Spelare födda 1995 eller senare. Skytteligorna i Champions League och franska ligan D1 Feminine leds av 20-åriga Ada Stolsmo Hegerberg på åtta respektive 22 mål. Tyska Frauen-Bundesliga leds i stor stil av Bayern München, vars bästa målskyttar är 20-åriga Sara Däbritz och 19-åriga Vivianne Miedama. Och flyttar vi blicken till andra sidan jordklotet gör 19-åriga Larissa Crummer jättesuccé i Australiens W-league.
Crummer spelar för laget som aldrig har tappat en poäng i en ligamatch, Melbourne City FC. Klubben är nybildad och fick direkt en plats i Australiens W-league. Efter nio omgångar har man full poäng och målskillnaden 31–3. Det är Crummer som gör målen. Hon leder skytteligan överlägset med sina elva fullträffar – ligarekordet ligger på 15. Crummer var med i Australiens VM-trupp i somras och fick göra två inhopp, bland annat spelade hon 27 minuter i 1–1-matchen mot Sverige.
I Melbourne City har Crummer grym uppbackning. I mål står Linköpingsbekantingen Briana Davey, i backlinjen finns Australiens båda VM-backar Stephanie Catley och Laura Alleway, på mittfältet Lisa De Vanna samt de båda lånen från Seattle, Jess Fishlock (är även assisterande tränare) och Kim Little – två av mina absoluta favoritspelare. Med den uppställningen känns det som att Melbourne City hade varit en intressant utmanare om SM-guldet, om klubben spelat i damallsvenskan.
Efter 13 omgångar i Frankrike står Ada Hegerberg alltså på 22 mål. Rekordet i D1 Feminine är från säsongen 2006/07 då Sandrine Bretigny gjorde 42 mål. Hegerberg måste alltså öka takten ytterligare efter årsskiftet om hon skall bli tidernas målskytt i ligan. Det hindrar inte att norskan kan se tillbaka på ett fantastiskt år. Jag har många gånger hyllat henne för hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Det här klippet höjdpunkter från året innehåller verkligen mycket fotbollsgodis:
Lotta Schelin har som bäst gjort 34 mål, det gjorde hon förra säsongen. Vår svenska storstjärna gav sig själv en utmärkt julklapp genom att göra fyra mål i årets sista match, 10–0-segern mot Nimes. Hon fick till ett äkta hattrick på nio minuter när hon gjorde målen som betydde 3–0, 4–0 och 5–0. Det andra är ett nickmål av en typ Schelin sällan gör. Kul att se.
Även om några av målen är riktiga skitmål är det bra för Schelin och landslaget att hon får känna känslan av att göra mål så ofta som möjligt inför OS-kvalet. Se Schelins mål, samt två från Hegerberg, på det här klippet:
Abby Wambach har gjort sin sista landskamp. I den 72:a minuten av nattens träningslandskamp mot Kina tog legendaren av sig sina fotbollsskor och lämnade planen och landslaget i strumplästen.
Gissa om hon möttes av med stående ovationer från drygt 30000 åskådare i New Orleans…
TV-sändningen från matchen var förstås späckad av Wambach-hyllningar. Nästan får många, faktiskt. Den här från US Soccer är dock sevärd.
I samma stund som Wambach vandrade av planen kunde man göra bokslut över hennes karriär. Här är lite siffror:
* 18 363 minuters speltid på 255 landskamper under drygt 14 år.
* 184 landslagsmål – rekord. 77 av dem på nick.
* 73 assist
* 2 OS-guld
* 1 VM-guld
* 1 VM-silver
* Världens bästa spelare 2012
* Fanns i år med på Time magazines lista över världens 100 mest inflytelserika kvinnor.
Som jag skrev i det förra inlägget vill alltså Wambach att vi skall glömma henne nu. Faktum är att jag när jag skrev det inlägget letade efter en tweet från Wambach där hon uppmanade till just det.
Men jag hittade den inte i går kväll, trots att jag sökte i flera minuter. Jag hittade inte ens Wambachs konto. Det visade sig att stjärnan hade gjort sitt för att bli bortglömd – hon hade nämligen raderat sitt twitterkonto i går eftermiddag. Dock hittade jag tweeten nu i min mejlkorg:
Abby Wambachs sista tweet.
Hur mycket hon än vill kommer hon inte att bli glömd. Abby Wambach är inte tidernas bästa spelare. Hon är inte heller med på tio-i-topp, men som damfotbollens affischnamn i USA har hon spelat en av de viktigaste rollerna för sportens utveckling de senaste åren.
Och när det gäller huvudspel är hon nog nummer 1 genom alla tider. Ingen annan forward inom damfotbollen har någonsin tidigare varit så imponerande och dominerande när det kommer till nickande. Så USA kommer åtminstone att sakna henne vid varenda fasta situation framöver.
Faktum är att en av damfotbollsvärldens största vinnare avslutade karriären med en förlust. Kina vann nämligen med 1–0 och bröt USA:s svit på 104 raka hemmamatcher utan förlust. 92 av de där 104 matcherna sedan Danmark vann på amerikansk mark den 6 november 2004 hade varit segrar för USA.
En riktigt tung skalp för Kina alltså. Målet gjorde Wang Shuang i början av den andra halvleken på ett skott som ändrade riktning på Meghan Klingenberg.
Kinesiskorna var sedvanligt välorganiserade i defensiven. Offensivt var känslan att nye förbundskaptenen Bruno Bini har givit spelarna lite större frihet. Anfallsspelet hade nämligen inte lika många raka linjer, utan kändes lite mer oförutsägbart, något jag anser vara positivt.
Från USA gick varenda offensiva boll under den första halvleken mot Wambach, en taktik som var långt ifrån framgångsrik eftersom legendaren inte är fulltränad och det dessutom blev lättläst. I en tv-intervju på Fox direkt efter slutsignalen sa Wambach just:
”Alla ville så gärna att jag skulle göra mål, sannolikt var det därför vi lämnade planen mållösa.”
Efter paus bytte Jill Ellis in flera spelare som jag inte sett tidigare i landslaget, som Jaelene Hinkle, Emily Sonnett och Stephanie McCaffrey. Ingen av dem satte några större spår, det gjorde däremot Crystal Dunn. Hon bidrog med fart och skapade oreda i det kinesiska försvaret.
För Alex Morgan slutade matchen med skada just innan halvtid. Förhoppningsvis var det inget allvarligt. Det såg ut som någon form av sträckning eller bristning.
Så här spelade USA: Hope Solo – Kelley O’Hara (Jaelene Hinkle, 46), Julie Johnston (Emily Sonnett, 46), Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg (Stephanie McCaffrey, 78) – Heather O’Reilly (Crystal Dunn, 60), Carli Lloyd, Morgan Brian, Tobin Heath – Alex Morgan (Lindsey Horan, 43) och Wambach (Christen Press, 72).
I halvtid avslöjades att Carli Lloyd som väntat valts till årets spelare i USA. Tvåa på listan kom Becky Sauerbrunn. Det stämmer perfekt med min uppfattning om vilka som varit USA:s bästa spelare i år.
En blogg om internationell damfotboll 