Rolfö klar för Bayern München

Detta bildspel kräver JavaScript.

Alldeles nyss kom den oväntade nyheten att Fridolina Rolfö är klar för Bayern München.

Beskedet är överraskande eftersom man inte har sett några uppgifter om att Rolfö var på väg bort från mästarklubben. Allt snack har ju handlat om att Linköping sannolikt tappar Pernille Harder och Stina Blackstenius.

För Rolfö känns det här som ett bra steg. Hon hamnar i en av Europas tre bästa klubbar och får känna på hur det funkar att spela i ett lag med stenhård konkurrens om platserna i startelvan.

När jag kollar på Bayerns spelartrupp känns det ändå som att det borde finnas rätt goda möjligheter för Rolfö att ta en startplats. Medan Bayerns mittfält är överfullt av toppspelare är Vivianne Miedema och Mana Iwabuchi de enda utpräglade forwardsen av högsta världsklass. Rent spontat tycker jag att Rolfö borde kunna passa bra ihop med båda dem.

För Martin Sjögren:s lagbygge är det här ett tungt slag. Vansinnigt tungt. LFC har de senaste åren varit förskonade från tunga spelarförluster och lugnt kunnat bygga vidare. Nu får man känna på det Rosengård varit utsatt för de senaste åren, alltså att när man byggt ett kanonlag som är redo att konkurrera i Europatoppen blir man av med alla sina stjärnor.

Rolfö och Harder har varit de kreativa hjärnorna i det spelsystem som ledde till årets SM-guld. Det blir spännande att se om spelsystemet lever kvar 2017 med en ny forwardsuppsättning. LFC har ju gjort klart med Lina Hurtig, men kommer nu att behöva ett par forwards till.

Utöver Hurtig har man även värvat danska försvarsspelaren Maja Kildemoes samt flyttat upp juniorerna Sara Olai och Wilma Thörnkvist. Utöver Rolfö och Harder har man tappat Mariann Gajhede Knudsen (slutar) och talangen Emilia Larsson (Vadstena).

En annan klubb det händer mycket i är Kif Örebro. Hela tio spelare slutar eller tvingas lämna, nämligen Marie-Eve Nault, Melissa Tancredi, Jennie Wecksell, Lina Domberg, Elin Johansson, Anna Björk Kristjansdottir, Sarah Michael, Sejde Abrahamsson, Ellen Karlsson och Veronica Perez.

Truppen ser ändå rätt intressant ut. Sedan tidigare har man ju meddelat att Marina Pettersson Engström gör comeback, och i dag presenterade man Mallbackens duktiga talang Emelie Andersson som nyförvärv. Det är en spelare jag imponerats av i årets damallsvenska.

För Wecksell är det knäskadorna som gör att hon tvingas avsluta karriären. Hon lämnar dock inte fotbollen, utan blir istället tränare i Nora BK. Det gillar jag. Det är bra när spelare som fått en god fotbollsutbildning hjälper till att sprida sin kunskaper till spelare på lägre nivå.

Marta

Marta

Slutligen har Marta Vieira da Silva hamnat i ett riktigt fint sällskap. Rosengårdsstjärnan är nämligen med på den lista över de 100 mest inspirerande och barriärbrytande kvinnorna i världen 2016 som brittiska BBC har sammanställt.

På listan finns även Chan Yuen-Ting från Hongkong, som tidigare i år blev den första kvinna att leda ett herrlag till seger i sitt lands högsta herrfotbollsliga. 28-åriga Yuen-Ting tränar Eastern Sports Club, som vann Hongkongs Premier League i år.

Genomgång av damallsvenskan 2016

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.

En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.

På sociala medier har även gratulationer trillat in från många olika håll.

I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.

Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.

Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.

Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.

Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”

Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.

Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.

Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.

Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.

 Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.

Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.

Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.

Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.

Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.

Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.

Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.

Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:

Linköping          6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius)
Rosengård        5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin)
Piteå                  3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin)
Eskilstuna         7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson)
Göteborg           5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund)
Djurgården        1
(Emilia Appelqvist)
Vittsjö                0
Kvarnsveden    0
Örebro               5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark)
Kristianstad      1
(Mia Carlsson)
Mallbacken       1 
(Antonia Göransson)
Umeå                 5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)

Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.

Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.

Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.

Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.

Rita Chikwelu

Rita Chikwelu

Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.

När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.

Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.

Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.

* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.

Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.

I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.

* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.

Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.

* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.

I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.

* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.

Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.

* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.

I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.

Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:

https://youtu.be/g9cyo7_IqQA?t=51

* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.

Dags för seriefinal

Vi är framme vid den stora damallsvenska finalhelgen. Seriefinalhelgen.

På söndag 16.00 sänds Linköping–Rosengård på SVT1 (sändningen startar 15.45) och på damallsvenskan.tv – det handlar om årets riktigt stora höjdarmatch i damallsvenskan. En match som med stor sannolikhet avgör var guldet skall hamna.

På förhand är det ganska mycket som talar för Linköping. Jag tänker bland annat på att:

1) man har hemmaplan och det förväntas stort publikstöd.
2) man leder serien, och skulle vara ensamt om att ha avgörandet i egna händer vid oavgjort.
3) Rosengård har varit på Island i veckan och spelat en jobbig match.
4) Lieke Martens skadades på Island. Även om även LFC har skador är Martens skada den som kommer att påverka matchen mest eftersom den är färskast. Rosengård har inte haft tid att ställa om och anpassa sig för spel utan nederländskan.
5) Fridolina Rolfö verkar vara redo för att göra ett inhopp.

Totalt sett är nog kombinationen av den andra och den tredje punkten det som talar allra mest för Linköping. Rosengård är pressat att vinna, och de har en betydligt mer sliten trupp än LFC.

Men trots de här fem punkterna håller jag Rosengård som favoriter. Delvis för att det är Rosengård som har vinnarkulturen, men mest för att Malmögänget har varit det klart bättre laget i klubbarnas tre inbördes möten hittills i år.

Nu hör det ju förstås till saken att alla de tre matcherna har avgjorts i Malmö. Och jag vet att LFC har fyra raka segrar mot Rosengård på hemmaplan. Men den spelmässiga skillnaden var så stor senast att jag alltså tippar Rosengårdsseger. Fast bara med 51–49.

Det som talar för LFC är att man skapat väldigt öppna chanser i de där tidigare matcherna, även när de varit utspelade. För Linköping har ju ett antal väldigt vassa spelare med toppduon i den damallsvenska skytteligan, Pernille Harder och Stina Blackstenius i täten. Å andra sidan har ju Rosengård både trean (Marta), fyran (Ella Masar McLeod) och femman (Martens, delad femma) i den där skytteligan…

I lagens senaste möte reagerade jag över att Linköping inte hade tillräckligt bra bolltempo. Deras mittfältare trampade och duttade med bollen alldeles för mycket, medan Rosengård spelade rakare och var bättre på att flytta bollen.

Innan jag lämnar seriefinalen är här en länk till en intervju med Martin Sjögren där han bland annat gör klart att han gärna blir nästa förbundskapten.

Samtidigt som seriefinalen på söndag spelas även en match om tredje plats, Eskilstuna–Piteå. Där är det väl lite fördel Piteå med tanke på att Eskilstuna garanterat har delar av sina tankar riktade mot nästa veckas Champions Leagueretur mot Glasgow.

I övrigt i damallsvenskan under helgen går ett av de sista tågen för Mallbacken på lördag. Då är det bortamöte med formstarka Kvarnsveden. Närmast en måste vinnamatch för värmländskorna.

I botten är det även Skånederby mellan Kristianstad och Vittsjö. Om Vittsjö tar hem den matchen är laget 100-procentigt klart för nästa års damallsvenska.

Apropå Skåne kan LB07 säkra sin allsvenska plats på söndag. Jag har inte sett laget och vet väldigt lite om dem. Men jag ser på tabellen att de släpper in många mål. Lag som släpper fler än ett mål per match i näst högsta serien brukar få väldigt svårt i allsvenskan. Så LB07:s 28 insläppta på 22 matcher är illavarslande. Jämförelsevis släppte Kvarnsveden in 15 på hela serien i fjol.

Djurgården släppte i och för sig in hela 32 mål i elitettan, men de kompenserade det genom att köpa in en helt ny stomme vid avancemanget. Som bekant har Djurgården såväl ny målvakt, två nya mittbackar som två nya centrala mittfältare.

Det blir intressant att se vad LB07 kan ställa för lag på benen i damallsvenskan nästa år. För även om det inte skulle bli avancemang den här helgen lär Malmöklubben gå upp.

* Den 8 november lottas nästa års EM-slutspel. Som jag tidigare skrivit kostade förlusten mot Danmark en toppseedning för Sverige. Vi placeras i stället den andra seedningsgruppen. Lättaste lottningen för gruppspelet är Nederländerna, Skottland och playoffvinnaren, svåraste gruppen skulle vara Tyskland, Danmark och Österrike.

* Så till Champions League. För svensk del blev det två 1–0-segrar i veckan. Rosengård kommer förstås att hålla undan för Bredablik i hemmareturen.

För Eskilstuna känns det däremot fortsatt öppet mot Glasgow City. Den hållna nollan kan dock visa sig bli avgörande i nästa vecka.

Det var förresten fina 3 987 åskådare i Eskilstuna. Och det var bara en av många fina publiksiffror i en ur publiksynpunkt lysande bra WCL-vecka. I Bilbao satte Athletic Club nytt publikrekord för sextondelsfinaler när hela 9127 åskådare kom till San Mames för att se 2–1-segern mot Fortuna Hjörring.

Även i Norge, Österrike, Bosnien-Hercegovina och Skottland noterades nya nationsrekord vad gäller publiksiffror i Champions League.

Apropå Norge var det LSK Kvinner som var omgångens stora skrällag när man vände 0–1 till seger med 3–1 hemma mot PSG. Så här såg Emilie Haavi:s kvitteringsmål ut:

https://twitter.com/WSUasa/status/784098375578910720

LSK har skaffat sig en fördel gentemot PSG genom att man vilar från ligamatch i helgen. Den här omgången har LSK spelat redan för flera veckor sedan. Smart.

Den lilla skrällen i Champions League var Biik Kazygurt från Kazakstan som också vann med 3–1, i deras fall mot italienska Verona.

Faktum är att det blev 7–7 i segrar mellan de oseedade och de seedade lagen. Låt vara att de oseedade hade hemmaplan den här veckan, resultaten mer än bara antyder att det är dags att se över rankingsystemet.

* Det är inte bara i damallsvenskan det är final på söndag. Klockan 23.00 svensk tid avgörs vilka som tar hem mästartiteln i USA. Då är det nämligen NWSL–final mellan Washington Spirit och Western New York Flash. Jag håller Spirit som favoriter till 60–40.

* I Tyskland är det cuphelg. Det innebär förstås en chans för Champions Leaguelagen att vila spelare. I Frankrike är det däremot ligaomgång. Det är dock inga toppmöten.

* Slutligen lite flickfotboll. Sverige nya F17-landslag kvalar för övrigt till nästa års EM-slutspel. Häromdagen vann man med 3–0 mot Malta. I morgon lördag klockan 12.00 går kvalet vidare med möte med Montenegro.

* I F17-VM tog sig Venezuela vidare till kvartsfinal efter en bragdartad insats mot Kanada i dag. Trots att man drabbades av en utvisning redan efter 38 minuter vann man måstematchen med 2–0.

Skyttedrottningen Deyna Castellanos smällde in 1–0-målet på ett mycket snyggt sätt. Det var hennes nionde mål totalt i F17-VM-sammanhang – något som gör att hon nu är ensam på tronen som tidernas målskytt. Det som utmärker henne är framför allt att hon har ett makalöst tillslag. Se själv här:

För damfotbollen som sport var det förstås bästa möjliga resultat att Venezuela avancerade. Deras framgång väcker hopp om att nationen kan komma att satsa vidare på sina talanger, vilket i sin tur kan leda till att damfotbollen kan få en statushöjning i Sydamerika.

Två grupper är nu färdigspelade. Det har lett till kvartsfinalerna Spanien–Tyskland och Mexiko–Venezuela. Den första är en repris på vårens EM-final. Då vann tyskorna efter straffläggning. VM-mötet känns vidöppet.

Apropå Tyskland känns Lena Oberdorf som ett spännande namn. Hon är 14 år och blev  målskytt i dagens seger mot Kamerun. Hon fyller 15 år i december och spelar sin klubbfotboll i TSG Sprockhövels pojklag.

Helin – ett spännande namn i Sundhages trupp

I senaste inlägget glömde jag ytterligare två punkter som talar för Linköping i söndagens damallsvenska seriefinal. Den ena är förstås att Rosengård är på Island nu, den andra att Fridolina Rolfö börjar närma sig comeback.

Det verkar för övrigt bli en riktigt bra publiksiffra på seriefinalen. Kul.

Strax lite fler tankar kring Rosengårds och Eskilstunas Champions Leaguematcher, men först några korta funderingar kring den stora landslagstrupp som Pia Sundhage i dag har nominerat.

Eller, innan jag går in på själva truppen konstaterar jag att Sundhage inte verkar intresserad av att prata med de damallsvenska klubbarna om de problem de anser finns i samarbetet. Hon kanske skulle ta sig lite tid och läsa och lära från den här utmärkta krönikan.

Så till truppen. Den innehåller hela 28 spelare, av dem är det fem spelare som ännu är utan A-landskamper; Emelie Lundberg, Jennifer Falk, Petra Andersson, Irma Helin och Mimmi Larsson.

Falk och Helin är de nya namnen, även om Falk varit med på en tidigare samling. Jag tycker att hon redan är Sveriges näst bästa målvakt, vilket gör att hon borde få spela i en av matcherna. Så lär det inte bli, för hon är sannolikt fjärde målvakt på Sundhages ranking.

Irma Helin

Irma Helin

Helin är spännande. Hon har skön inställning, det är helt enkelt en spelare jag gillar. Om hon är redo för A-landslaget ännu återstår att se, men hon kan bli en landslagsspelare i framtiden och jag tycker att det är helt rätt att testa henne.

Jag hoppas för övrigt att Sundhage inte kör med ett rent B-lag mot Iran och ett rent A-lag mot Norge, utan att hon blandar lite. Det är inte att ge de nya spelarna en ärlig chans att låta för många av dem spela samtidigt.

För övrigt gillar jag att Jill Ellis gått ut i USA och förklarat att hon kommer att testa brett, och att tidigare självskrivna spelare får räkna med att stå åt sidan vid vissa samlingar:

https://twitter.com/WoSoComps/status/783133771428139008

En av de spelare som inte längre ingår i Ellis tankar är före detta Tyresöbacken Whitney Engen. Hon tackar fansen för den tid som varit i den här tweeten:

En nyhet som dök upp i dag är att elitettanklubben Kungsbacka DFF hotar att lämna Kungsbacka och flytta till någon av grannkommunerna. Det där verkar ju vara en modegrej inom herrfotbollen, men vi vet ju att en liknande grej ju gjordes av Landvetter IF 2004 då de flyttade till Göteborg och bildade Kopparbergs Göteborg FC.

I dag fick för övrigt den nyhet om U20-VM som jag berättade här på bloggen redan för 1,5 vecka sedan spridning i de etablerade medierna. Alltså nyheten om att Rosengård och Eskilstuna stoppar sina spelare från U20-VM i Papua Nya Guinea.

De båda klubbarna går ju in i Champions League de kommande två dagarna. Rosengård spelar mot Breidablik på Island i morgon. Det är en match Malmöklubben kommer att vinna. Jag ger dem 99–1 i odds.

I morgon spelar även svensklagen Lyon, Apollon, Chelsea och Wolfsburg. Caroline Seger:s Lyon är jättefavoriter mot norska Avaldsnes. Och Nilla Fischer:s Wolfsburg är favoriter mot Hedvig Lindahl:s Chelsea. Däremot slår Julia Molin:s Apollon ur underläge mot Slavia Prag.

På torsdag är det svenskintresse i tre av fyra matcher. Eskilstuna får räknas som favoriter mot Glasgow, även om det är den skotska klubben som är seedad. Favoriter är även Kosovare Asllani:s Manchester City mot ryska Zvezda Perm, däremot slår Mimmi Löfwenius och LSK Kvinnor ur underläge mot PSG. Men en liten skrällvarning höjer jag allt för de norska mästarinnorna. PSG har ett nytt lagbygge som ännu inte är testat mot kvalificerat motstånd.

Slutligen några ord om F17-VM efter två spelade gruppomgångar. Där imponerar Japan något enormt. Japanskorna har 10–0 i målskillnad efter två matcher.

I första matchen slog man Ghana med 5–0, samma Ghana som i dag besegrade USA med 2–1. Faktum är att amerikanskorna nu sannolikt måste vinna mot Japan för att avancera – det blir inte lätt. Kolla förresten på den osannolika tur Ghana har med studsen på det här skottet från Ashley Sanchez. Jag har sällan sett något liknande:

De lag som är klara för slutspel är Mexiko och Spanien samt i praktiken även Japan. Mitt tips är att de får sällskap i kvartsfinalerna av Tyskland, Venezuela, Nordkorea, Brasilien och Ghana. De lag som är borta från chans till avancemang är Nya Zeeland, Jordanien, Kamerun och i praktiken även Paraguay.

Gjorde Marta tidernas mål i söndags?

I kväll rullar den damallsvenska guldstriden vidare. Linköping är i Göteborg för att försöka utöka sin serieledning till fyra poäng. Sett till de båda lagens spelstandard hittills i år bör LFC kunna åka hem till Östergötland med full pott.

Men helt säkert är det förstås inte. Någonstans brukar även de allra mest vältrimmade segermaskinerna gå på en mina. Och det skulle ju både förvåna och imponera om LFC lyckas ta full poäng mot alla andra lag än Rosengård i årets serie.

Har ni förresten tänkt på att det är Östergötland mot Malmö i toppen av både herr- och damallsvenskan. I helgen var det storstjärnan i Malmö som imponerade mest.

Marta

Marta

För Martas 2–0-mål mot Kristianstad är ju fullständigt makalöst. Att det är årets mål i damallsvenskan är självklart, men sannolikt är det väl även både årtiondets och kanske till och med tidernas mål i damallsvenskan.

Jag kan i alla fall inte komma på något mer fantastiskt damallsvenskt mål. En gång har ett damallsvenskt mål prisas som årets mål i Sverige alla kategorier, det var 2004:

Men jag ser söndagens mål som betydligt mer spektakulärt än 2004 års höjdarmål.

Det som gör Martas 2–0-mål på Vilans IP så fantastiskt är ju att Kristianstads försvar är samlat. Då skall det inte gå att ta sig igenom på egen hand. Men Marta tar sig igenom, trots att hon har sex utespelare runt sig. Det är så bra gjort så att jag inte finner tillräckligt med superlativ.

Däremot kan jag se det hur många gånger som helst. Hur många som helst.

https://twitter.com/WoSoComps/status/780473029411348480

På söndag kan Asllani och Manchester City bli dubbla mästare. Då väntar nämligen final mot Birmingham i WSL Continental cup.

Apropå England är ju de förresten en av de riktigt stora favoriterna i nästa års EM-slutspel. I och med att de inte var med i OS är det lätt att glömma bort engelskorna i försnacket. Men som jag ser det är de självklara guldkandidater. Medan Tyskland och Frankrike håller på att bygga om sina lag har England kvar den stomme som blev bästa europeiska lag i fjolårets VM.

Engelskorna vann sin EM-kvalgrupp säkert, även om segern inte säkrades förrän i den avslutande omgången. Där vann England gruppfinalen borta mot Belgien med 2–0. Karen Carney:s läckra förarbete till 1–0-målet var riktigt sevärt. Det är skönt fotarbete hon bjuder på:

Mina övriga guldfavoriter i EM är förstås Tyskland och Frankrike. I Tyskland var det gigantmöte i söndags. Wolfsburg vann borta mot Bayern München med 2–1 – ett resultat som bäddar för tronskifte i tysk damfotboll, även om det förstås är jättelång tid kvar av säsongen.

Det är dock Turbine Potsdam som är enda fullpoängare efter tre omgångar av Frauen-Bundesliga. Bakom dem följer fyra lag på sju poäng; Wolfsburg, Essen, Freiburg och Sand. Sistnämnda SC Sand är enda laget som har hållit nollan i alla tre omgångar.

I botten är Leverkusen, Hoffenheim samt nykomlingarna Mönchengladbach fortfarande utan poäng. Den andra nykomlingen, Duisburg, tog sina tre första poäng i helgen. De gjorde det trots att de tvingas klara sig utan förstemålvakten Meike Kämper under resten av säsongen. Den talangfulla 22-åringen drog av korsbandet under senaste landslagssamlingen.

I Frankrike står Lyon, PSG och Montpellier på full poäng och noll insläppta mål efter två omgångar. Sofia Jakobsson, som inte gjort mål i landslaget sedan Skottlandsmatchen i januari, har däremot blivit målskytt i båda Montpelliers matcher hittills. I helgen gjort hon två – en nick och ett skott. Totalt står hon således nu på tre mål. Hon är kanske på gång att hitta formen igen efter ett tungt år?

Jakobsson var enda svenska spelare i den andra omgången. Se hennes båda mål drygt en minut in i klippet nedan. Där får man även en glimt av hur kul Dzsenifer Marozsan och Ada Stolsmo Hegerberg kan få ihop. Under den halvtimme de spelade tillsammans mot Albi fixade de tre riktigt snygga mål. Den showen börjar 3.30 in i klippet:

På landslagsnivå testade Frankrikes nya förbundskapten rejält i de senaste två matcherna. Här är målen från EM-kvalkampen mot Albanien. Jag gillar framför allt förarbetet till Eugenie Le Sommer:s 3–0 och Kheira Hamraoui:s behärskade volley till 4–0:

Just Eugenie Le Sommer och Ada Hegerberg fanns som vanligt även med i toppen EM-kvalets skytteliga. Hegerberg delade segern med Jane Ross och skrällen Harpa Thorsteinsdóttir – alla på tio mål. Le Sommer och Vero Boquete delade fjärdeplatsen på åtta fullträffar.

Bästa svenska målskyttar i EM-kvalet blev Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö på tre mål vardera. Det handlar alltså om två spelare som inte hade en enda spelminut under första halvan av kvalet.

Så slutligen till USA, där det nu är semifinalklart i NWSL. Det blir Washington–Chicago klockan 02.00 natten mot lördag och Portland–Western New York Flash söndag kväll 23.00.

Portland vann till slut grundserien, två poäng före Washington. Det var Portlands första serieseger. Nu är det stjärnspäckade laget min storfavorit till att ta sin andra titel. Skytteligan vanns av Lynn Williams från Western New York Flash. Hon gjorde tio mål och fem assists. Tvåan Kealia Ohai gjorde lika många mål, men hade ett assist färre. Williams segermål går att se här nedan:

 

Jag hade valt ett annat forwardspar

svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.

Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.

Så här ser dagens startelva ut: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna AnderssonCaroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia AppelqvistKosovare AsllaniOlivia Schough och Sofia Jakobsson.

Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.

Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?

Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:

I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.

4 mål:
Fridolina Rolfö (varav 3 i tävlingsmatcher) – Polen, 2x Moldavien, Japan.
Lotta Schelin (2) – Skottland, Polen, Japan, Brasilien.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

3 mål:
Stina Blackstenius (3) – Slovakien (b), USA, Tyskland.
Kosovare Asllani (3) – Polen, 2x Moldavien.
Pauline Hammarlund (1) – 2x Skottland, Slovakien (h).

2 mål:
Emilia Appelqvist (2) – Slovakien (b), Slovakien (h).
Olivia Schough (1) – Nederländerna, Japan.
Lisa Dahlkvist (1) – Skottland, Norge.

1 mål:
Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger
(1) – Schweiz.
Nilla Fischer (1) – Sydafrika.
Linda Sembrant (1) – Slovakien (b).
Emma Berglund (1) – Moldavien.
Magdalena Ericsson (0) – Skottland.
Sofia Jakobsson (0) – Skottland.
Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.

Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

1) Hedvig Lindahl, 1 320 minuter – varav 1 140 i tävlingsmatcher (1:a)
2) Lisa Dahlkvist, 1 254 – 1 093 (2:a)
3) Caroline Seger. 1 200 – 1 050 (3:a)
4) Nilla Fischer, 1 134 – 954 (5:a)
5) Lotta Schelin, 1 123 – 1 006 (4:a)
6) Jessica Samuelsson, 1 052 – 947 (6:a)
7) Linda Sembrant, 1 005 – 870 (7:a)
8) Elin Rubensson, 934 – 844 (8:a)
9) Olivia Schough, 888 – 771 (9:a)
10) Sofia Jakobsson, 844 – 736 (11:a)
11) Kosovare Asllani, 805 – 760 (10:a)
12) Magdalena Ericsson, 746 – 656 (12:a)
13) Emma Berglund, 522 – 477 (13:e)
14) Emilia Appelqvist, 516 – 437 (14:e)
15) Stina Blackstenius, 491 – 401 (15:e)
16) Fridolina Rolfö, 486 – 366 (16:e)
17) Jonna Andersson, 405 – 315 (17:e)
18) Pauline Hammarlund, 286 – 268 (18:e)
19) Lina Nilsson, 121 – 91 (19:e)
20) Josefin Johansson, 120 – 90 (20:e)
21) Hilda Carlén, 90 – 90 (20:e)
21) Amanda Ilestedt, 90 – 90 (20:e)
23) Malin Diaz, 45 – 45 (23:a)
24) Hanne Gråhns, 12 – 12 (24:a)

Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt

1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)

Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.

Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.

Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.

I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.

På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

https://twitter.com/LibresseSverige/status/774225945276321792

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada        15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland  3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia          2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike        2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina                4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland   5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och  taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.

Ojämn cupfinal, Mittag och Solo

Efter ett antal späckade dagar har jag nu också till slut sett cupfinalen. Det var en väldigt bra match, men det var även oväntat stor klasskillnad på lagen. Jag tycker faktiskt att Rosengård var bättre än Linköping på alla positioner, på allt.

Det här innebär förstås inte automatiskt att Rosengård även kommer att vinna damallsvenskan. Där har Linköping dubbla fördelar. Dels har man tappat färre poäng, dels har man höstens seriefinal på hemmaplan den 9 oktober.
Med tanke på smällen i cupfinalen känns det även som en fördel för LFC att de får lite tid att smälta den här smällen.

Marta har med rätta fått mycket beröm för sin insats i cupfinalen. Det jag sett av henne i år är hon tveklöst damallsvenskans bästa spelare. Pernille Harder är också bra, men som jag ser det har danskan fortfarande en bit kvar till Martanivå.

Rosengårds brasilianska affischnamn borde ju ligga bra till för att återigen vinna Ballon d’Or, som världens bästa spelare under 2016.

Det som imponerade mest på mig i cupfinalen var dock inte Marta – det var kvaliteten på Rosengårds lagspel. Både offensivt och defensivt.

Rosengårds kollektiva press fick Linköpings landslagsbacklinje att bli sönderstressad i speluppbyggnaden. Inte nog med att Linköpings spelare hade klart sämre passningskvalitet, de kändes även stabbigare och hade sämre bollbehandling.

Utöver dåliga passningar från backlinjen reagerade jag över att Linköpings mittfältare inte kändes tillräckligt snabba i fötter och tankar. De blev ofta stillastående med bollen, till synes villrådiga.
Rosengårds spelare däremot verkade redan veta vad de skulle göra innan de fick bollen. De var mycket bättre på att flytta bollen i mottagningen och stod dessutom mycket oftare för precisa direktpassningar.

Rosengårds 3–1-seger var alltså hur säker som helst. Verkligen odiskutabel.

Men när lagen möts i den damallsvenska seriefinalen om knappt 1,5 månader kan det bli ett annat resultat. För LFC har ju nämligen en imponerande spets. Även när laget var spelmässigt överkört skapade man flera 100-procentiga målchanser. Dessutom är sannolikt Fridolina Rolfö ett tyngre avbräck för LFC än vad Gaelle Enganamouit är för Rosengård.

Slutligen lite spelarkritik. I Linköping var Stina Blackstenius den enda spelare jag tyckte var riktigt bra. Hon visade skön vinnarvilja. Hos Rosengård var i princip alla bra. Ella Masar McLeod går exempelvis från klarhet till klarhet. Hon är årets stora överraskning i damallsvenskan.

Sedan blev jag väldigt glad av att se Lotta Schelin. Hon växte under OS, och hennes första halvtimme i cupfinalen var det bästa jag har sett henne mot starkt motstånd på många år. Hon var till och med riktigt bra felvänd, något jag inte ens kan minnas när jag senast såg. Det kändes verkligen lovande, både för Schelin själv, landslaget och för Rosengård.

* Det om cupfinalen. I damallsvenskan tog Kvarnsveden och Kristianstad blytunga segrar i helgen. Den enda damallsvenska match jag hann kolla lite på var Umeå–Kvarnsveden, och av vad jag såg var gästernas seger helt i sin ordning. Borlängelaget var det klart bättre laget.

För Umeå är det en jobbig period, även om man kunde glädjas åt att både Hanna Glas och Hanna Folkesson kunde göra sina första inhopp i årets serie. Utöver att man är tabelljumbo kämpar ju klubben för att få ihop sin ekonomi. I förra veckan kom krav om sänkta löner från sponsorerna, något som fick kanslichefen Maria Viksten att skriva följande kommentar på klubbens hemsida.

Ett annat lag som har det jobbigt är Mallbacken. Här handlar det dock bara om det sportsliga. Laget är för dåligt i matcherna mot övriga bottenlag. Man har inte vunnit en enda match mot de övriga lag på den undre tabellhalvan – det kan kosta Mallbacken sin damallsvenska plats.

* I elitettan såg Växjö DFF till att öka spänningen i kampen om den andra damallsvenska platsen. Växjö vände 0–1 till 2–1-seger efter två sena mål av ugandiska Ritah Kivumbi. Se höjdpunkter här.

Resultatet innebär att fyran Växjö nu bara är fyra poäng bakom tvåan Hammarby. Mellan dem finns Hovås Billdal, två poäng från allsvensk plats.

* Dags för en liten internationell utblick. Dagens stora nyhet är att Anja Mittag lämnar PSG, hon har skrivit på för Wolfsburg. Det innebär att den tidigare Rosengårdstrion Mittag, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann är återförenade i den tyska storklubben.

Till helgen drar Frauen-Bundesliga igång och känslan är att det blir en kamp i 22 omgångar mellan Wolfsburg och Bayern München. Övriga lag får kämpa om tredjeplatsen.

* I USA har Hope Solo valt att avsluta sin säsong även i klubblaget Seattle Reign. Hon anser sig helt enkelt inte ha kraft att spela vidare efter avstängningen och uteslutningen från landslaget. I dag släpptes ett klipp från en kommande dokumentärfilm, klippet är från precis efter att Solo fått beskedet om att hon inte längre är välkommen i landslaget.

https://www.youtube.com/watch?v=j_cu1hMwsgI

Känslan av Solohistorien är väl att hon inte är välkommen tillbaka till landslaget efter avstängningen. Att det här är slutet för Solo. USA brukar vara bra på att hylla sina hjältar. Men det här känns ju vansinnigt dåligt skött. Vansinnigt dåligt.

* På torsdag lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Gruppspelet spelades klart i helgen, därifrån avancerade nio lag. Apollon och Minsk var klara redan efter två matcher. I helgen gick de sällskap till sextondelsfinalerna av Avaldsnes, Breidablik, Biik Kazygurt, Medyk Konin, FC Zürich, Twente och Sarajevo. Det var väntade lag i åtta fall. Enda överraskningen var väl att Minsk slog ut Standard Liege.

I lottningen är Rosengård seedat och Eskilstuna oseedat. Eskilstuna kan alltså ställas mot Lyon, Wolfsburg eller Bayern München redan i första omgången. Det vore förstås en riktig mardrömslottning.

För Rosengård är tuffaste lotterna Manchester City, Chelsea och LSK Kvinner. Mer om alla tänkbara lottningar finns här.

Nej Sundhage, varför startar du så här?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Startelvorna  har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.

Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.

Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.

Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.

Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.

22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.

I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeMelanie Behringer, Marozsan, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.

I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.

Sedan Christine Sinclair:s smarta löpning som gav 2–0. För passningen svarade Deanne Rose.

Slutligen Brasiliens reducering från Beatriz:

 

Guide till Sveriges första OS-final

Det är mindre än ett dygn till Sveriges största match någonsin i fotboll för damer. För nog måste väl kvällens OS-final rankas högre än VM-finalen 2003?

Tyskland är självklart favoriter i finalen, men vårt svenska lag har ju fixat dåliga odds i de två senaste matcherna, så inget är omöjligt.

I guiden inför semifinalerna fick jag fel i båda mina tips. Det har jag gärna igen… Däremot satte jag 42 av 44 spelare i startelvorna, vilket jag är rätt nöjd med. Fast ärligt talat var det inte några stora skrällar i laguppställningarna. Det känns faktiskt lite mer ovisst i elvorna inför finalen. Mer om det nedan.

22.30 Sverige–Tyskland
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Sverige: 6, Tyskland: 2
Tips: 35–65.
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin RubenssonKosovare AsllaniLisa Dahlkvist, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lotta SchelinStina Blackstenius.
Tyskland: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeLena Goessling, Melanie Behringer, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.
Domare: Carol Anne Chenard, Kanada. Assisterad av Marie-Josee Charbonneau och Suzanne Morisset, båda Kanada. Fjärdedomare är Olga Marllin Miranda, Paraguay.

Tyskland har varit ett riktigt spöke för svensk damfotboll. I kväll hoppas vi på en rolig, svensk spökhistoria mot de regerande Europamästarinnorna.

Tyskland har totalt 10–2 i tävlingsmatcher mot Sverige. Eftersom Sverige och Tyskland nästan alltid varit seedade och båda kommer från Europa möts vi i princip aldrig i kval eller gruppspel, utan de tolv mötena i tävlingssammanhang har huvudsakligen handlat om om utslagsmatcher.

I Sveriges tre senaste mästerskapsfinaler har Tyskland stått i vägen för vårt landslag. Alla gånger har det blivit uddamålsförluster, två gånger efter golden goal. I kväll blir det inte golden goal, men det kan mycket väl bli förlängning.

Det är tyskorna som har vinnarkulturen och som därför får räknas som ganska klara favoriter i finalen. Att de dessutom har nio raka segrar i tävlingsmatcher mot Sverige påverkar förstås ytterligare.

De äldre spelarna i det svenska laget minns inte hur det är att vinna mot tyskorna i en viktig match. Däremot har de många minnen av tunga förluster – som från Gamla Ullevi i EM 2013 och från TD Place i Ottawa i fjolårets VM.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Lotta Schelin med Saskia Bartusiak i ryggen.

Till tyskornas fördel får även räknas att de gått runt på fler spelare. Bland utespelarna har bara Saskia Bartusiak och Melanie Behringer spelat mer än 400 minuter – båda har spelat alla tyskornas 450 minuter. I Sverige har åtta utespelare fler än 400 minuter hittills i OS. Här är den svenska speltiden inför finalen:

510 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
498: Nilla Fischer.
437: Lisa Dahlkvist.
422: Kosovare Asllani.
420: Linda Sembrant.
419: Jessica Samuelsson.
416: Elin Rubensson.
309: Sofia Jakobsson.
274: Magdalena Ericsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
184: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
0: Hilda Carlén och Pauline Hammarlund.

Fortsätter vi leta tyska fördelar är en att laget faktiskt gjort flest mål av alla lag. Trots att laget har varit kritiserat, och inte hittat det spel man hoppats på, har man visat effektivitet. Totalt har Tyskland gjort tolv mål, att jämföra med Sveriges tre.

Men som bekant finns det inga spöken – och alla sviter har ett slut. Det svenska laget har agerat jättedödare två gånger i det här OS-slutspelet och borde inte darra inför det här finalmötet med tyskorna. Tvärtom borde vårt lag ha byggt upp ett starkt självförtroende.

Det är garanterat även en stor fördel för det svenska laget att det har tillbringat stora delar av spelen i Rio, och kan miljön. Tyskland kom till OS-byn från Belo Horizonte i går och har fått en hel del intryck att smälta de senaste dagarna.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Sverige har också en fördel i att Pia Sundhage gör sin tredje raka OS-final. Förhoppningsvis kan hon förmedla till sina spelare vad det handlar om. Ingen i den tyska truppen har upplevt en OS-final.

Rent fotbollsmässigt blir det intressant att se hur Sundhage balanserar laget. Att det blir 4-5-1 igen tar jag för givet. Jag gissar alltså att hon ställer upp som i semifinalen. Men det kan lika väl bli så att Sundhage väljer att återgå till att spela Sofia Jakobsson från start och att Emilia Appelqvist ställs åt sidan.

Frågan är hur djupt Sverige vågar backa i defensiven. Tyskland har ju lite andra spelartyper i sitt lag än USA och Brasilien. Jag tänker bland annat på nickstarka Alexandra Popp och på en hel hög riktigt vassa distansskyttar i Melanie Behringer, Sara Däbritz, Melanie Leupolz och möjligen Dzsenifer Marozsan, samt i de båda ytterbackarna Tabea Kemme och Leonie Maier.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

Det finns alltså risker med att falla för djupt. Samtidigt vet vi att det svenska mittbacksparet är som bäst när de får jobba framåt. Trots de tyska hoten hade jag nog valt att fortsätta med samma typ av försvarsspel som i de senaste två matcherna. Det har lyckats klockrent och spelarna är trygga i arbetssättet. Vi får se hur Sundhage tänker.

Det är ju otroligt viktigt att Sverige inte kommer i underläge. Den svenska offensiven är ju lika svag som defensiven är stark.

Offensiven har blivit bättre sedan Sundhage insåg slutade spela Lotta Schelin som central forward och insåg att det behövdes en bollmottagare där. Både Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius har skött den rollen bra, och Schelin har kommit bättre till sin rätt i offensiven från kanten.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Personligen tror jag fortfarande att Sveriges offensiv hade vunnit ännu mer på att ha Schelin som inhoppare. Nu får hon lägga kopiöst med kraft i defensiven, där hon långa stunder agerar extra vänsterback. Det defensiva jobbet från början av matcherna kunde Sundhage låta någon annan göra, exempelvis Pauline Hammarlund eller Olivia Schough. Sedan kunde Schelin komma in efter typ 60 minuter, när övriga spelare börjar tröttna. Det borde innebära att hon skulle få extra effekt på sina långa löpningar.

Samtidigt inser jag att Schelin har rutin och att det kan finnas en psykologisk effekt av att ha henne på planen från start. Och jag tycker att hon har lyft sig under turneringen och nu gjort två bra matcher i slutspelet.
Hon slår en och annan farlig passning på egen planhalva, fast det vägs med råge upp av uppoffrande offensiva löpningar – och två straffar av högsta världsklass.

Tyvärr har jag sett Tyskland för lite för att kunna göra en djupare analys av lagets insats i OS. Den enda hela halvleken jag sett koncentrerat var den andra mot Australien, där man hade jätteproblem i försvarsspelet. Under de tyska slutspelsmatcherna har jag skrivit svenska segerkrönikor – och bara sett sista kvarten av vardera match.

Men jag har läst kommentarerna från Tyskland, kommentarer som varit långt ifrån positiva. Laget blev ifrågasatt redan när truppen presenterades och Lyonstjärnan Pauline Bremer inte bara ställdes utanför de 18, utan också utanför de 22. Bland annat tyckte sig bloggarkollega Rainer Fussgänger redan då kunna slå fast att det inte skulle bli tyskt guld. Vi får hoppas att han får rätt.

Rainer har även samlat tyska reaktioner på lagets finalplats. Flera av kommentatorerna tycker att utvecklingen inom damfotbollen går bakåt. Så är det förstås inte. De senaste åren har lagen i första hand utvecklats taktiskt och defensivt. Men det där brukar svänga, om något eller några år har de offensiva lagen hittat de vapen som behövs för att slå de som är defensivt skickliga.

Den tyska förbundskaptenen Silvia Neid gör sin sista match på jobbet i kväll. Hennes lag har trots allt sin styrka i offensiven, i effektiviteten. Svagheten finns i mittförsvaret. Där har man två tröga spelare i Annike Krahn och Saskia Bartusiak. Eftersom Neid gärna vill att ytterbackarna trycker upp högt är det tyska laget känsligt för löpningar in bakom det långsamma mittbacksparet. Det avslöjade Australien på skoningslöst sätt i gruppspelet.

Det är för övrigt lite konstigt att Neid, som har tillgång till så många talangfulla spelare, inte har lyckats bygga ett bättre mittbackspar. Bartusiak spelar ju numera mittfältare i Frankfurt och när Krahn flyttade hem från PSG var ingen av de tyska storklubbarna intresserad. Ändå har alltså Krahn och Bartusiak varit Neids förstaval.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Inför avspark har Neid fler besvär än mittbacksparet. Det tyska lagets tänkta storstjärna Dzsenifer Marozsan verkar nämligen missa matchen till följd av den muskelskada som gjorde att hon tvingades kliva av semifinalen i halvtid.

Jag skriver ”tänkta storstjärna” om Marozsan, för Lyonförvärvet med den grymma potentialen har ännu inte visat sin storhet i något seniormästerskap. I fjolårets VM åkte hon ut och in ur startelvan, och vad jag sett har hennes spel inte lyft i OS heller.

På så sätt behöver alltså inte Marozsans skada vara blytung för det tyska laget. Men för Neid handlar det om att välja vilken balansering hon vill ha på sitt lag. Jag gissar att Lena Goessling går in i elvan – och gör att tyskorna får en lite mer defensiv uppställning. Det offensiva huvudalternativet borde vara att Leupolz flyttar ett steg bakåt och att Mandy Islacker går in i startelvan.

Det är många spännande frågor inför finalen. Strax efter midnatt har vi alla svar. Förhoppningsvis har vi även fått en ny, svensk idrottsklassiker.

Slutligen också några få ord om bronsmatchen:

18.00 Brasilien–Kanada
Tv/stream: Tv10, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Kanada: 10
Tips: 55–45.

Kanada har chansen att försvara sitt OS-brons från London. Men Brasilien får räknas som knappa favoriter i den matchen, trots att Kanada har imponerat och trots att värdnationen inte gjort mål på drygt 300 minuter.

Guide till de båda OS-semifinalerna

På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.

En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.

Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:

18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: BarbaraPoliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias GomesAndressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da SilvaDebinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin RubenssonSofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta SchelinStina Blackstenius.

Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.

Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.

I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.

Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.

Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.

Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.

För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.

Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.

Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.

För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.

Hos Sverige är speltiden fördelad så här:

390 minuter: Lindahl, Seger och Schelin.
378: Fischer.
317: Dahlkvist.
302: Asllani.
300: Sembrant.
299: Samuelsson.
296: Rubensson.
274: Magdalena Ericsson.
250: Jakobsson.
248: Fridolina Rolfö.
160: Olivia Schough.
123: Blackstenius.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
16: Emilia Appelqvist.
0: Hilda Carlén och Hammarlund.

Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:

Paus, Sundhage slingrar sig lite.

”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”

Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?

21.00 Tyskland–Kanada
Tv/stream: Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Tyskland: 2, Kanada: 10
Tips: 48–52.
Troliga startelvor: Tyskland: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeDzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.
Kanada: Stephanie LabbéRhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha BuchananAshley LawrenceJessie Fleming, Desiree Scott, Sophie SchmidtDiana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.

Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.

Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.

Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.

Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.

Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.

Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:

https://twitter.com/WoSoComps/status/764253635895328768

Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.

Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.

Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.

Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.

19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.

När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.

 

Äldst, yngst och bäst i OS

Med fyra lag och fyra matcher kvar av OS-turneringen tänkte jag lista lite namn. Här är först de spelare som jag tycker har varit bäst hittills i OS-turneringen, och alltså borde vara aktuella för ett allstarlag.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Jag tar dem lag för lag:
Sverige: Fridolina Rolfö och Elin Rubensson.
Brasilien: Formiga, Marta och Cristiane.
Tyskland: Melanie Behringer.
Kanada: Ashley Lawrence, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Frankrike: Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.
USA: Tobin Heath.
Australien: Lydia Williams, Katrina Gorry och Samantha Kerr.

I övriga lag hittar jag inga självklara kandidater. Jag välkomnar självklart synpunkter – och fler namn. Jag har säkerligen missat några, för vissa av lagen har jag sett lite dåligt, bland dem finns exempelvis Tyskland.

Bland de valda finns för övrigt OS-turneringens äldsta spelare, Formiga. Hon ser verkligen inte ut som en 38-åring när hon dominerar på Brasiliens mittfält. Jag tyckte att hon var lagets bästa spelare i fjolårets VM. I år har hon konkurrens av fler, men hon är verkligen en kandidat till att prisas som turneringens bästa spelare.

Apropå Formiga, här nedan är de elva yngsta och de elva äldsta spelarna i turneringen. Notera att Kanada har fyra spelare bland de äldsta och två bland de yngsta. De har dessutom ytterligare fem spelare som är födda 1994–95 – det är det som brukar kallas en bra blandning av gammalt och ungt.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Yngst i OS
1) Ellie Carpenter, Australien, 28 april 2000
2) Deanne Rose, Kanada, 3 mars 1999
3) Linda Motlhalo, Sydafrika, 1 juli 1998
4) Mallory Pugh, USA, 29 april 1998
5) Jessie Fleming, Kanada, 11 mars 1998
6) Jasmine Pereira, Nya Zeeland, 20 juli 1996
7) Meikayla Moore, Nya Zeeland, 4 juni 1996
8) Leicy Santos, Colombia, 16 maj 1996
9) Stephanie Malherbe, Sydafrika, 5 april 1996
10) Eunice Chibanda, Zimbabwe, 26 mars 1996
11) Stina Blackstenius, Sverige, 5 februari 1996

Äldst i OS
1) Formiga, Brasilien, 3 mars 1978
2) Hope Solo, USA, 20 juli 1981
3) Melissa Tancredi, Kanada, 27 december 1981
4) Rhian Wilkinson, Kanada, 12 maj 1982
5) Carli Lloyd, USA, 16 juli 1982
6) Saskia Bartusiak, Tyskland, 9 september 1982
7) Felistas Muzongondi, Zimbabwe, 22 mars 1983
8) Hedvig Lindahl, Sverige, 29 april 1983
9) Christine Sinclair, Kanada, 12 juni 1983
10) Lotta Schelin, Sverige, 27 februari 1984
11) Diana Matheson, Kanada, 6 april 1984

Notera här att Nya Zeelands andremålvakt Rebecca Rolls, född den 22 augusti 1975, var den äldsta spelaren som ingick i någon av trupperna. Men hon spelade inte något i turneringen.

Melanie Behringer

Melanie Behringer

Skytteligan:
4 mål: Behringer.
3 mål: Beckie.
2 mål: Maria Catalina Usme, Louisa Cadamuro, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Lloyd, Alex Morgan och Michelle Heyman.
1 mål: bland annat Nilla Fischer, Schelin och Blackstenius.

Hammarlund in – och utspel från Majgaard Jensen

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Nyss kom beskedetFridolina Rolfö har en fraktur på ett mellanfotsben och är borta i cirka sex veckor. Pauline Hammarlund går därmed in i den svenska truppen. Och som jag skrev i det förra inlägget, Hammarlund bör vara aktuell för spel från start direkt.

Jack Majgaard Jensen

Jack Majgaard Jensen

I övrigt i dag har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen fått uppmärksamhet för ett Facebookinlägg där han är rädd att segern mot USA kommer att göra att den djupare debatten om svensk damfotboll kommer att tystas ner.

Att det faktum att Sverige inte klarar av att föra matcher på mästerskapsnivå kommer i skymundan av miraklet i Brasilia.

Majgaard Jensen skriver bland annat:

”Jag har den det mycket svært vid bara att se tingene svart/hvid. Efter Brasilien matchen (1–5) blev de svenske spelare och ledere kritiseret for stort set alt – specielt at de ingen spelide havde. Nu efter USA matchen fremstilles de som geniale. En vel fungerende enhed.

 

Sakor som kunne diskuteres kunne være har vi spelare som er dygtige nok til at kunne udføre at være et spelstyrende lag, har vi en spelide hvor vi ved hur vi ska agere for at være et spelstyrende lag. Hur utveckler vi fremtidens spelare. Træner de nok, træner de rigtig, hur ser deres træningsmiljø ut, hur matches de osv osv.


Ser fram imod denne diskussion men är rad for at den aldrig kommer.”

Jag håller med om att diskussionen är viktig och bör föras efter OS-turneringen. Men jag är precis som Majgaard Jensen rädd att den inte kommer att föras i rätt forum. Att vi diskuterar här i bloggen räcker liksom inte.