Sedan mitt förra inlägg har det hänt flera intressanta saker i damfotbollsvärlden. Framför allt har Frankrike tilldelats VM 2019, ett ganska väntat – och bra beslut av Fifa.
Damfotbollen är på stor frammarsch i Frankrike, vilket gör att det kan bli stort intresse kring mästerskapet. Det hade det även kunnat bli om motkandidaten Sydkorea hade vunnit, men då OS går i Japan 2020 kändes det kanske inte rimligt med två mästerskap i rad i Asien. Det sagt även om Europa hade både VM 2011 och OS 2012.
Dock talar väl mycket för att VM 2023 kommer att spelas i Asien, sannolikt i Japan.
I dag hade Sverige (Umeå, Östersund, Linköping och Eskilstuna) tänkt att få fira värdskapet för U20-VM 2016. Men vårt lag får försöka kvala in på sportslig väg, för något oväntat gick mästerskapet till Oceanien och blåbärslandet i fotbollssammanhang, Papua Nya Guinea.
Det beslutet får man se som ett slags fotbollsmissionerande. Papua Nya Guinea är ju ett land som helt saknar idrottsmeriter och -kultur. Med knappt 7,5 miljoner invånare finns ju i alla fall ett befolkningsunderlag som borde räcka till.
En annan nyhet som kom häromdagen var att Abby Wambach väljer att inte spela någon ligafotboll i år. Hon skall satsa 100-procentigt på landslaget och VM.
Det är ett beslut som säkerligen glädjer Jill Ellis och det amerikanska landslaget på kort sikt. På längre sikt är det här däremot inget som gynnar varken USA:s landslag eller damfotbollen i stort. Uppgifter finns nämligen på att fler spelare funderar på att följa efter.
NWSL är en liga på frammarsch, men den behöver sina affischnamn för att behålla sin publik. Att de största stjärnorna inte tycker att ligaspelet är intressant nog är högst oroande. Här är det amerikanska systemet där förbundet betalar lönen till landslagsspelarna kontraproduktivt. Det innebär ju nämligen att spelarna har råd att hoppa över ligaspelet, det som skall bära sporten över tid. Oroväckande.
Publikmässigt hade för övrigt NWSL ett snitt under 2014 års grundserie på 4121. Sämst snitt hade Sky Blue med 1640 – en siffra som hade räckt till andra plats i damallsvenskans publikliga. Eskilstuna United som toppade vår publikliga med 1940 åskådare i fjol hade kommit näst sist i NWSL:s.
Så till lite sport. Wolfsburg och Frankfurt spelade sina matcher i den 18:e omgången av Frauen-Bundesliga redan i onsdags med segrar som facit. Därmed var det lite vinna eller försvinna i kvällens toppmöte mellan Bayern München och Turbine Potsdam.
Det blev Bayern som vann med 1–0, vilket innebär att München bör bli en av Tysklands två representanter i höstens Champions League. Deras kvarvarande program är såpass enkelt att man bör kunna ta full poäng och med full poäng har man god chans att ta hem guldet. Hade man inte tappat poäng mot nedflyttningshotade Duisburg i helgen skulle jag sagt att guldet redan med stor säkerhet hade varit vikt för Bayern. Nu talar det mesta för att ligan avgörs i Frankfurt i sista omgången, där FFC tar emot Wolfsburg. En match Frankfurt kan hjälpa Bayern till guld.
Dagens toppmöte inleddes lovande. Med Melanie Behringer som skicklig spindel i nätet rullade Bayern boll på ett riktigt snyggt sätt den första kvarten. Men efter att Tinja-Riikka Korpela bjudit Lisa Evans på ett världsläge som borde ha lett till 0–1 tappade hemmalaget sitt fina spel. Resten av matchen blev rätt kampinriktad på ett rätt dåligt underlag. Spelmässigt var Potsdam väl så bra som Bayern, men det var hemmalaget som hade flytet den här kvällen.
Vivianne Miedema gjorde en dragning för mycket i straffområdet och chansen såg ut att vara borta. Men på ett motlägg lyckades isländska Dagny Brynjarsdottir styra i segermålet bakom Potsdams duktiga kinesiska målvakt Fei Wang. Mycket turligt och extremt viktigt.
För Potsdams del försvann nog chansen att nå höstens Champions Leaguespel i kväll. De andra tre topplagen har lite för lätt program i de sista fyra omgångarna för att Bernd Schröder:s lag skall kunna passera två av dem.
I förra veckan drogs det rättsfall tillbaka där ett antal spelare stämt Fifa och Kanadas fotbollsförbund för att man valt att lägga årets VM på konstgräs.
Jag har inte skrivit så mycket om den här följetongen, mest för att jag inte riktigt var på banan när allt började och därmed inte har varit så insatt.
Men från min position har jag i grunden tyckt att stämningen delvis vilade på rätt veka grunder. Visst har spelarna rätt i att Fifa knappast hade vågat föreslå ett herrfotbolls-VM på konstgräs i dagens läge. Men enligt Fifas regelverk går det sedan några år tillbaka att spela ett VM på konstgräs – även för herrar. Och det finns ju trots allt relevanta skillnader här.
Medan vår herrallsvenska i år tillhör de få ligor i världen på herrsidan där fler lag spelar på konstgräs än på gräs ser det annorlunda ut i damfotbollen.
Några av de allra största ligorna som NWSL i USA och vår egen damallsvenska spelas ju i väldigt stor utsträckning på konstgräs. Och jag har inte hört några högljudda protester från spelare i Sverige eller USA mot underlaget i seriespelet.
Det är alltså ett mer naturligt steg att placera ett damfotbolls-VM på konstgräs än ett herrfotbolls-VM – i varje fall i nuläget.
Nyligen lyssnade jag igenom presskonferensen från VM-lottningen, den där Fifas generalsekreterare Jerome Valcke förklarade förbundets regler kring underlag och där Victor Montagliani chef för den kanadensiska organisationskommittén berättade varför man valt en lösning med konstgräs. Du kan se den här:
Montagliani menade att man önskade konstgräs eftersom fotbollen i Kanada skulle vinna mycket mer på det. Efter VM skulle man få minst ett par nya, moderna konstgräsplaner i arrangörsstäderna.
Utöver matcharenan måste det ju nämligen på varje spelort finnas ett par träningsplaner med samma underlag som matcharenan.
Jämfört med gräs är konstgräs billigare och väldigt mycket bättre ur miljösynpunkt, i varje fall på nordliga breddgrader. Det är ju nämligen vansinnigt dyrt att hålla gräsplaner på stora arenor i nordliga länder. Inte minst på vintern.
På många sätt är ju kostnaden och energiåtgången oförsvarbar för att hålla gräsplaner uppvärmda vintertid i bland annat länder som England, Danmark, Sverige, Tyskland och stora delar av USA. Dessutom kan gräsplaner bara utnyttjas några enstaka timmar per vecka. Konstgräsplaner går i princip att använda dygnet runt, och med planvärme även året runt.
Jag har för mig att snacket här i Borås var att Borås Arena med gräs skulle kunna användas 70–80 timmar per år, medan Borås Arena med konstgräs årligen används mer än 1000 timmar.
Även om jag också tycker att det är trevligt med gräs förstår jag arrangörens val av konstgräs. Och jag tycker att om många av stjärnspelarna står ut med att spela på konstgräs i vardagen borde de även kunna acceptera det i VM. Men jag är kanske mer positiv till konstgräs än man bör vara som fotbollsälskare?
* Så en kort tillbakablick på vad som hände i helgen. I Sverige inleddes försäsongsmatcherna med att Rosengård slog Kristianstad med 5–0.
* I Frankrike gjorde Lotta Schelin två eller tre mål när sextondelsfinalerna av franska cupen spelades. Lyon vann med 8–1 mot serieledarna i andradivisionen, Yzeure. Uppgifterna om Schelins antal mål går alltså isär, men på Lyons officiella hemsida är hon bokförd för två, vilket känns rätt trovärdigt.
Även de båda andra svensklagen Montpellier och PSG avancerade. Noterbart är att PSG behövde straffar för att slå ut ligafemman Soyaux, samma lag som man besegrade med 10–0 i förra veckan. Tydligen hade Soyaux lagt all kraft på cupmötet och ställt över en mängd spelare i förra veckan. I cupen spelade man med en helt ny elva jämfört med den man hade i serien. Ett tillvägagångssätt som ju kan diskuteras…
Patrizia Panico
* Slutligen till Italien, där ligan nu är halvvägs. Det har hänt en del i italiensk damfotboll det senaste året, bland annat har ju forna storklubben Torres ekonomiska problem och har tvingats släppa många av sina toppspelare.
Guldstriden står nu istället mellan två svensklag från varsin sida av Gardasjön. AGSM Verona med Stephanie Öhrström leder en poäng före regerande mästarinnorna Brescia med Maria Karlsson. Trea och fyra ligger överraskande Firenze och Mozzanica, de är fem respektive sju poäng bakom obesegrade Verona.
I skytteligans topp hittar vi som vanligt Patrizia Panico, som numera spelar för Verona. Hon har gjort hela 25 mål, tio fler än tvåan Cristiana Girelli, Brescia.
Häromveckan skrev jag om Sveriges blivande VM-motståndare Nigeria och deras nya storstjärna Asisat Oshoala, alltså 20-åringen som tog nyligen storslam vid Caf Awards där hon både korades till Afrikas bästa spelare 2014 och självklart även till Afrikas bästa unga spelare.
Jag skrev att Oshoala lär bli ”högvilt för storklubbarna i Europa och USA efter VM.” Hon hamnade dock i Europa tidigare än så. De två senaste årens engelska mästarinnor, Liverpool, kunde nämligen i dag meddela nyheten om Oshoalas påskrift.
20-åringen som hade ett fantastiskt 2014 där hon vann skytteligan i U20-VM och korades
till mästerskapets allra bästa spelare när Nigerias Super Falconettes tog silver. I Afrikanska mästerskapen vann hon guld med Super Falcons och prisades även där som mästerskapets bästa spelare. Där slutade den offensiva mittfältaren/forwarden dock bara tvåa i skytteligan.
Oshoala lämnar den nigerianska klubben River Angels of Port Harcourt, som vann såväl ligan som cupen i den afrikanska stormakten det senaste året.
Klubbarna i engelska WSL fortsätter alltså att lägga beslag på en och annan attraktiv toppspelare. Förhoppningsvis kan prestigevärvningarna på sikt öka intresset för ligan, som ju blir allt starkare.
Även om den fortfarande har en bit upp till ligorna i Tyskland, USA, Frankrike och Sverige borde det kunna vara intressant att WSL är såpass jämn att i princip alla matcher är ovissa.
I fjol snittade exempelvis mästarna Liverpool på 1,36 gjorda mål per match och 0,71 insläppta. Det är mycket knappare siffror än exempelvis svenska mästarinnorna Rosengårds 3,10–0,85 den senaste säsongen. Och i Tyskland och Frankrike ser aktuella siffror för respektive ledarlag ut så här för tillfället:
* Wolfsburg 2,62–0,08
* Lyon 6,94–0,31
I franska D1 Feminine vann ju Lyon med 14–0 senast mot Albi. Albis amerikanska målvakt
Catherine Fitzsimmons har bloggat om matchen. Jag tycker nog att hon har ganska intressanta tankar, inte minst om det faktum att Lyon skickade upp Sarah Bouhaddi och sätta 13–0 på straff.
Katrine Veje
Utöver Osohala till Liverpool har Seattle Reigns värvning av i damallsvenskan välkända danskan Katrine Veje varit veckans mest intressanta på den internationella transfermarknaden. Sannolikt är Veje tänkt som ersättare till lånet Nahomi Kawasumi som tycks ha vänt hem till Inac Kobe Leonessa.
För er som undrar står vi inför en ökenhelg inom internationell damfotboll. Det är nämligen inte matcher i någon av de stora ligorna. I Frankrike ägnar man sig nämligen åt cupspel i helgen.
Vi står inför en rätt torftig helg i damfotbollsvärlden. Dock är det en rolig turnering i morgon – tyska Hallenpokal.
Det handlar alltså om det tyska mästerskapet i inomhusfotboll, där alla tolv lagen från Frauen-Bundesliga möts inför fullsatta läktare i Magdeburg. Turneringen är ett slags firmafest och en kul avspark inför vårsäsongen.
Matcherna börjar 10.00 och hela turneringen direktsänds på DFB-tv. Fattar jag rätt är det tyvärr sista gången man spelar Hallenpokal. Därmed får man passa på att njuta i morgon.
Noterbart är att Wolfsburg exempelvis kommer med en riktigt stark trupp innehållande bland annat Nilla Fischer, Lena Goessling, Alexandra Popp samt hyperintressanta nyförvärvet Yuki Ogimi.
Apropå Tyskland ägande sig det tyska landslaget åt läger och reklamjobb i veckan. Därifrån kan man se ett litet reportage här. Och så har tyskorna även fått en ny buss… I inslaget om bussen säger Silvia Neid att det är åtta lag som kan vinna VM. Min uppfattning är att det egentligen bara är fyra lag som kan vinna. Allt annat vore en jätteskräll.
Utöver Hallenpokal är det fransk ligaomgång på söndag, men där finns det inget som talar för någon spänning. Tvärtom lär de båda topplagen Lyon och PSG ta kassaskåpssäkra trepoängare hemma mot Albi och Issy.
I dag har det varit stor NWSL-draft. Som väntat valdes Morgan Brian först. Det var Houston Dash som hade förstatjing. Alla val hittar du på den här länken.
Noterbart är att Sofia Huerta, som verkar nobba VM-spel med Mexiko med hopp om att slå sig in i USA:s landslag valdes först som elfte spelare. Känslan är väl att om den 22-åriga USA-födda spelaren skall få spela internationella mästerskap bör hon välja att representera sina föräldrars land – precis som hon gjorde i U20-VM 2012, där hon med tre mål sköt Mexiko till kvartsfinal.
Nadine Kessler och Ralf Kellermann lämnade Fifagalan i Zürich som segrare. Däremot kom tyvärr Stephanie Roche bara tvåa.
Att Kessler skulle koras till världens bästa spelare 2014 borde ha känts självklart, även om det egentligen inte finns så mycket som är självklart kring Ballon d’Or:s damklass – som egentligen heter Fifa Women’s player.
Nu vann det bästa alternativet av de tre som var i final, vilket förstås känns skönt. Kesslers tränare i Wolfsburg, Ralf Kellermann, blev strax innan första klubbtränare att koras till årets bästa tränare i världen.
Om det är svårt att kora världens bästa spelare är det omöjligt att slå fast vem i tränarkategorien som har varit bäst. Men att Kellermann är en värdig vinnare behöver inte diskuteras. Han har som byggt Wolfsburgs lag och fört det till fem titlar av sex möjliga på två år – det är självklart värt all världens hyllning.
Tyvärr vann James Rodriguez Puskas Award närmast före Stephanie Roche. Jag använder ordet tyvärr trots att jag älskar Rodriguez volleymål och kan se det hur många gånger som helst. Men jag tycker att Roches mål är en ännu större prestation.
Till det kommer förstås vilket värde det skulle ha för damfotbollen att få vinna ett av fotbollens största priser. Plus att det har en härlig charm om ett mål gjort inför 95 åskådare kan vinna över mål från världsfotbollens största scen.
Det roligaste med Ballon d’Or är att kolla hur de olika förbundskaptenerna och lagkaptenerna har röstat. En koll på alla röster visar exempelvis att Pia Sundhage tycker att Lotta Schelin var världens näst bästa spelare 2014. Där har vi kanske svaret på varför Schelin och inte Nilla Fischer vann Diamantbollen förra året. Sundhage sitter ju i Diamantbollsjuryn och hennes röst där lär ha rätt rejäl tyngd.
Sundhage, Schelin och Fischer var ju förresten själva nominerade till Ballon d’Or i förstaläget. I dag kom resultaten och Sundhage slutade fyra i ledarkategorien medan Schelin blev nia och Fischer tia bland spelarna. Alla slutresultat hittar du här.
Och alla röster i spelarkategorien hittar du här. Men för sakens skull får ni alla svenska röster här:
Pia Sundhage: 1) Kessler, 2) Schelin, 3) Abby Wambach. Caroline Seger: 1) Kessler, 2) Veronica Boquete, 3) Fischer.
Tyvärr har den svenska journaliströsten fallit bort, men den innehas av Anette Börjesson. Anna Signeul: 1) Aya Miyama, 2) Nahomi Kawasumi, 3) Fischer.
I min genomgång av våra VM-motståndare har turen kommit till Nigerias Super Falcons. De är utan tvekan det mest svåranalyserade laget i vår grupp.
På senare år har nigeriansk damfotboll i princip fått fler internationella rubriker för tveksam etik än för framgångsrikt spel. De rubriker jag tänker på har handlat om den förkastliga synen på homosexualitet i Afrikas mest folkrika land.
Frågan var på agendan redan i samband med VM 2011, och blev än mer aktuell hösten 2013 när man från förbundshåll helt bannlyste homosexuella spelare. Jag måste erkänna att jag inte följt utvecklingen i frågan så ingående, men känslan är att det inte har rört sig i rätt riktning. Tvärtom.
I oktober 2014 upphöjde nämligen Nigerias fotbollsförbund sin damfotbollschef Dilichukwu Onyedinma till att även bli ansvarig för etik och fair play i nigeriansk fotboll. Det är samma Dilichukwu Onyedinma som ett år tidigare tog beslutet om att bannlysa homosexuella spelare i landet. Hon har i intervjuer sagt att:
”Vi tolererar inte lesbiskhet och vi diskuterar den alltid när vi har möten. Vi uppmanar klubbar och klubbledare att avstå från det eftersom vi diskvalificerar alla spelare som vi hör är inblandade i sånt från landslagsspel.”
Visst låter hon som en utmärkt chef för etik och fair play?
Det om det. Nu till själva fotbollen. Där vann Nigeria det afrikanska mästerskapet i höstas. De gjorde det med en kaxig förbundskapten vid rodret. Han heter EdwinOkon och sa så här efter VM-lottningen:
”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”
Om Okon verkligen menar att hans lag inte behöver scouta sina motståndare undrar jag om han är mogen sin uppgift. Visst skall man uppträda respektlöst och visst skall man fokusera på sitt eget. Men har man inte koll på motståndarens styrkor och svagheter minskar man samtidigt sin egen vinstchans rätt rejält.
Precis som Australiens Matildas har Nigerias Super Falcons ett mycket ungt och lovande lag. I de stora seniormästerskapen har nigerianskorna inte rosat marknaden de senaste åren. De misslyckades med att kvala in till OS 2012 och i VM 2011 blev det tre poäng, de togs genom 1–0-seger i en betydelselös match mot Kanada.
Däremot har Nigeria skördat stora framgångar i de tre senaste F20-VM:n. Det har blivit två silver och en fjärdeplats i turneringarna 2010, 2012 och 2014. Bara Tyskland kan uppvisa ett bättre facit. Båda Nigerias finalförluster har för övrigt kommit just mot tyskorna.
I huvudsak är det spelare födda 1991–94 som utgjort de här tre F20-lagen. De spelarna är numera basen i Edwin Okons A-landslag.
Francisca Ordega
Tittar vi på finalelvan från höstens Afrikanska mästerskap så den ut så här: Ibubeleye Whyte (födelseår 1992) – Onome Ebi (1983), Ugo Njoku (1994), Ngozi Ebere (1991), Nwabuoku Evelyn Chiedu (1985), Josephine Chiwendu Chukwunonye (1992) – Asisat Oshoala (1994), Halimatu Ayinde (1995) – Francisca Ordega (1993), Desire Oparanozie (1993) och Ngozi Sonia Okobi (1993).
På bänken satt rutinerade spelare som målvakten Precious Dede (1980) och Sunnanås forward Perpetua Nkwocha (1976).
I truppen saknades starka Sverigeproffs som Faith Ikidi och Sarah Michael, spelare som jag tycker platsar i de flesta VM-lagen. Jag känner inte till hur chanserna är att Ikidi och Michael spelar VM till sommaren. Däremot verkar andra duktiga Sverigeproffs som Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu vara borta ur diskussionen.
Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen
Som noteras ovan hade ju alla spelare i Nigerias finalelva utom två fått spela i ett U23-landslag. Förbundskapten Okon satsar verkligen stenhårt på sina 90-talister. De flesta av dem spelar fortfarande på hemmaplan, flera av dem faktiskt i Okons eget lag, River Angels of Port Harcourt.
Vad jag hittat spelar däremot ingen ur Nigerias silverlag från F20-VM 2014 i någon av de större internationella ligorna. Faktum är att Nigeria har väldigt få utlandsproffs överhuvud taget för tillfället.
Kollar man de stora ligorna så har vi alltså haft ett antal nigerianskor i Sverige de senaste åren, både i damallsvenskan och i elitettan. I övrigt ser det ur så här:
* Frauen-Bundesliga: ingen
* D1 Feminine: En – Guingamps skyttedrottning Desire Oparanozie.
* NWSL: En – den 23-åriga backen Osinachi Ohale (1991) i Houston Dash.
Nigerias stora affischnamn inför VM är hemmabaserad. Det handlar om Afrikas bästa spelare, den 20-åriga Asisat Oshoala som under 2014 var härförare både vid silvret i F20-VM och vid seniorguldet i Afrikanska mästerskapet.
I F20-VM vann Oshoala både skytteligan och utnämndes till mästerskapets allra bästa spelare. I Afrikanska mästerskapen var hon nära att pricka in samma dubbel. Hon prisades nämligen som mästerskapets allra bästa spelare, men blev ”bara” tvåa i skytteligan – ett mål efter Oparanozie. De båda gjorde för övrigt målen i finalen.
I går tog Oshoala ett nytt storslam när hon vid Caf Awards korades till Afrikas bästa spelare 2014 och självklart även till Afrikas bästa unga spelare. Oshoala, vars förnamn ibland även stavas Azizat, lär vara högvilt för storklubbarna i Europa och USA efter VM – om hon inte värvas redan nu i januarifönstret. 20-åringen spelar just för River Angels of Port Harcourt där hon således har förbundskapten Okon som tränare.
Nyligen ombads han att jämföra Oshoala och rutinerade måltjuven Perpetua Nkwocha. Hans svar var att de är väldigt olika – inte bara i ålder:
”Nkwocha är ingen bollvinnare, utan hon väntar tålmodigt in passningarna och förvaltar dem. Oshoala däremot kämpar själv till sig bollen och tar sig genom motståndarförsvaren med hjälp av muskelkraft. Hon är också snabbare och mer vältränad. Men när vi kommer till kyla och rutin är Nkwocha självklart svårslagen.”
Frågan är om Nkwocha platsar i VM. Hennes karriär närmar sig slutet medan framför allt Oshoala och Oparanozie är riktiga framtidsnamn. Apropå inget sa Nkwocha i samband med Afrikanska mästerskapen att hon drömmer om att bli förbundskapten i framtiden. Det är alltid kul när stora spelare vill ge tillbaka till sporten.
Nigeria i VM:
8 juni 22.00 (svensk tid): Nigeria–Sverige
12 juni 23.00: Nigeria–Australien
17 juni 02.00: Nigeria–USA
Nigerias landskamper det senaste året är inte lätta att kartlägga. Överhuvudtaget är Nigerias fotbollförbund rent odugligt på att förmedla information om sitt damlandslag – överlägset sämst i gruppen.
Spelmässigt är man också sämsta laget. Dock har man ett såpass starkt lag att man en bra dag kan skaka alla tre gruppmotståndarna. På förhand är mötet med Australien nyckelmatchen för avancemang, men med tanke på hur darrigt Sverige brukar inleda mästerskap skall vi nog inte ta för givet att vi tar tre poäng i Winnipeg den 8 juni.
Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.
Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.
Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.
Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.
Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:
* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?
Abby Wambach
Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:
Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.
De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.
Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.
Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.
Carli Lloyd trixar
Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.
Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.
När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.
Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.
Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.
I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.
Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.
Pia Sundhage och Alex Morgan
Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.
Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.
Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:
1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach
Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.
Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.
Hope Solo
Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).
Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.
Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.
Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.
USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria
I flera inlägg har jag blickat tillbaka på 2014. Nu är det 2015 och dags att blicka framåt. Här är ett urval av damfotbollsårets viktigare händelser:
1 januari: Final i japanska Empress cup. Den spelades tidigt i morse svensk tid och NTV Beleza tog årets första titeln genom att besegra Urawa Reds med 1–0. Möjligen kan man säga att Beleza tog förra årets sista titel eftersom det var 2014 års cup man vann…
3 januari: Cupomgång i Frankrike.
8 januari: Caf Awards, gala i Lagos, Nigeria där Afrikas bästa spelare skall koras. I fjol glömde man att dela ut något pris till bästa kvinna. Nu har man dock tre nominerade, så det blir troligen bättring…
9 januari: Franska D1 Feminine återstartar med Juvisy–PSG.
11–15 januari: Fyrnationsturneringen Yongchuan cup i Kina med fyra VM-länder, nämligen värdnationen, Kanada, Sydkorea och Mexiko.
12 januari: Ballon d’Or-galan i Zürich. Vilka prisas som världens bästa spelare och tränare samt vem får Puskas Award? Inga svenskar är nominerade. Kandidater till att bli världens bästa spelare 2014 är som bekant Nadine Kessler, Marta och Abby Wambach. Och irländska Stephanie Roche har chansen att som första kvinna vinna Puskas Award – priset för det snyggaste målet.
13 januari: Landskamper, bland annat Sverige–Norge i La Manga. Och England–USA i Milton Keynes.
16 januari: NWSL:s draft, Houston Dash har förstavalet och lär välja Morgan Brian – allt annat vore en jätteskräll.
17 januari: Tyska inomhusmästerskapet Hallenpokal spelas. Turneringen sänds på DFB-tv.
7–12 februari: Datum för landskamper.
12 februari: Landskamp, Finland–Sverige i Finland.
15 februari: Svenska cupen, åttondelsfinal: Göteborg FC–FC Rosengård.
15 februari: Frauen-Bundesliga återstartar, bland annat med mötet FFC Frankfurt–Turbine Potsdam.
4–11 mars: Algarve cup. Sverige möter Tyskland, Brasilien och Kina. Uppdateras med matchdatum när de är klara.
15 mars: Svenska supercupen: FC Rosengård–Linköpings FC i Malmö.
21 mars: Champions League, kvartsfinal 1:2: Frankfurt–Bristol Academy
22 mars: Champions League, kvartsfinal 1:2: Linköping–Bröndby, Glasgow City–PSG och Wolfsburg–Rosengård.
28 mars: Champions League, kvartsfinal 2:2: Bröndby–Linköping.
28/29 mars: Champions League, kvartsfinal 2:2: PSG–Glasgow, Rosengård–Wolfsburg och Bristol–Frankfurt.
Början av april: NWSL drar i gång.
4 april: EM-kvalet startar för F19-landslaget. Vet inte om datumen är helt fastlagda, men enligt uefa.com spelar Sverige mot Österrike den 4/4 och mot Serbien den 6/4. Dessutom ingår Italien i gruppen. Speldatum för den matchen ligger inte klart.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
Fotbollskanalen har i dag koratNadine Kessler till världens bästa spelare 2014. Sannolikt kommer Wolfsburgs lagkapten även att tilldelas Ballon d’Or.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
Det förra inlägget innehöll en mängd internationella skytteligor. Nu är det dags för assistligor. Sådana har inte varit lika lätta att hitta, men här är ett gäng av årets mer intressanta:
Första delen av det statistiska underlag över 2014 är här diverse skytteligor från de stora ligorna och från diverse internationella turneringar:
VM-kvalet, Europa 2013/14
16 mål Vivanne Miedema, Holland/Heerenveen/Bayern München – varav 9 i år.
13 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy – 4 i år. Eniola Aluko, England/Chelsea – 9 i år. Jane Ross, Skottland/Vittsjö – 7 i år.
12 mål Natalia Pablos, Spanien/Bristol Academy – 10 i år. Lotta Schelin, Sverige/Lyon – 8 i år.
11 mål Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – 5 i år. Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon – 8 i år. Melania Gabbiadini, Italien/Verona – 7 i år.
Marta
Champions League 2013/14 Mål 2014, alltså från kvartsfinal och framåt
6 mål Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård
5 mål Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg
3 mål Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg Julia Simic, Tyskland/Potsdam Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
2 mål Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Potsdam/Lyon Remi Allen, England/Birmingham
Champions League 2014/15
6 mål Fabienne Humm, Schweiz/Zürich Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt
5 mål José Nahi, Elfenbenskusten/Zvezda Perm Eugenie Le Sommer, Frankrike/Lyon
4 mål Fridolina Rolfö, Sverige/Linköping Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
Celia Sasic
Frauen-Bundesliga 2014/15
12 mål Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt
9 mål Kerstin Garefrekes, Tyskland/Frankfurt
8 mål Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg
7 mål Eunice Beckman, Tyskland/Bayern München Sandra Starke, Tyskland/Freiburg Genoveva Anonma, Ekvatorial-Guinea/Potsdam Katie Stengel, USA/Bayern München
Frauen-Bundesliga, 2013/14
20 mål Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt – varav 6 i år.
18 mål Kerstin Garefrekes, Tyskland/Frankfurt – 12 i år.
16 mål Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg – 8 i år. Genoveva Anonma, Equatorial-Guinea/Potsdam – 11 i år
12 mål
bland annat Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg – 7 i år
20 mål Lotta Schelin, Sverige/Lyon
19 mål Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Lyon
18 mål Eugenie Le Sommer, Frankrike/Lyon
10 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy Kosovare Asllani, Sverige/PSG
9 mål Lindsey Horan, USA/PSG
8 mål Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp Sandrine Bretigny, Frankrike/Juvisy Sarah Palacin, Frankrike/Saint-Etienne
7 mål
Fem spelare, bland annat Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon
6 mål
Bland annat Sofia Jakobsson, Sverige/Montpellier
5 mål
Bland annat Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG och Caroline Seger, Sverige/PSG.
Franska ligan D1 Feminine 2013/14
25 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy – varav 12 i år.
24 mål Marie-Laure Delie, Frankrike/PSG – 8 i år.
18 mål Josefine Öqvist, Sverige/Montpellier – 5 i år.
15 mål Laetitia Tonazzi, Frankrike/Lyon – 4 i år. Eugenie Le Sommer, Frankrike, Lyon – 6 i år.
14 mål Lindsey Horan, USA/PSG – 5 i år.
12 mål Lotta Schelin, Sverige/Lyon – varav 1 i år.
Totalt D1 Feminine kalenderåret 2014
24 mål: Le Sommer
22 mål: Thiney
21 mål: Schelin
19 mål: Stolsmo Hegerberg
15 mål: Bretigny
14 mål: Asllani och Horan
13 mål: Delie och Camille Catala, Frankrike/Juvisy.
12 mål: Dickenmann
Anja Mittag
Damallsvenskan 2014
21 mål Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
14 mål Manon Melis, Holland/Göteborg
12 mål Jenny Hjohlman, Sverige/Umeå
11 mål Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
10 mål Jane Ross, Skottland/Vittsjö
VM-kval, Concacaf
7 mål Abby Wambach, USA/WNY Flash
5 mål Carli Lloyd, USA/WNY Flash
4 mål Caroline Venegas, Costa Rica/?? Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United (Finland)
USA, landslag totalt 2014
15 mål Carli Lloyd, USA/WNY Flash
14 mål Abby Wambach, USA/WNY Flash
11 mål Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
6 mål Megan Rapinoe, USA/Seattle Reign
Kim Little
USA, NWSL 2014
16 mål Kim Little, Skottland/Seattle Reign
13 mål Amy Rodriguez, USA/Kansas City
11 mål Jodie Taylor, England/Washington Jessica McDonald, USA/Portland
9 mål Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Samantha Kerr, Australien/WNY Flash Heather O’Reilly, USA/Boston Allie Long, USA/Portland
Asiatiska mästerskapen 2014, tillika VM-kval
6 mål Yang Li, Kina/ Park Eun-Sun, Sydkorea/
3 mål Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisbane Roar Cho So-Hyon, Sydkorea Jeon Ge-Eul, Sydkorea Kanjana Sung-Ngoen, Thailand
Megumi Takase
Japanska Nadeshiko League 2014
14 mål Megumi Takase, Japan/Inac Kobe Leonessa
12 mål Aya Miyama, Japan/Okayama Yunogo Belle Yuika Sugasawa, Japan/JEF United Ichihara Chiba Ladies
9 mål Miki Matsuoka, Japan/Okayama Yunogo Belle Mizuho Sakaguchi, Japan/NTV Beleza
Copa America Feminina 2014 – tillika VM-kval
6 mål Cristiane, Brasilien
4 mål Rebeca Fernandez, Paraguay
3 mål Mariana Larroquette, Argentina Andressa Alves, Brasilien/Sao Jose Maurine, Brasilien Francisca Lara, Chile Yoreli Rincon, Colombia Gianina Lattanzio, Ecuador Jessica Martinez, Paraguay Lourdes Ortiz, Paraguay
Copa Libertadores Feminina 2014
6 mål Andressa Alves, Brasilien/Sao Jose Diana Ospina, Colombia/Formas Intimas Ysaura Viso, Venezuela/Caracas
4 mål Estefania Banini, Argentina/Colo Colo Poliana Barbosa Medeiros, Brasilien/Sao Jose Giovania Domingas Campos, Brasilien/Sao Jose Rosa Aquino, Paraguay/Cerro Porteno Yamila Badell, Uruguay/Colon
Afrikanska mästerskapen 2014, tillika VM-kval
5 mål Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
4 mål Asisat Oshoala, Nigeria/Rivers Angels
3 mål Gaelle Enganamouit, Kamerun/Eskilstuna United Tia Vino Ines N’Rehy, Elfenbenskusten/Spartak Subotica (Serbien)
Fotbollskanalen håller på att publicera sin ranking över årets 20 bästa spelare i världen. I går presenterades spelarna på placeringarna 20 till och med 11 och i dag fick vi reda på vilka som återfinns på platserna tio till fyra.
I början av december fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hjälpa till med listan. Instruktionen löd:
”Fokus ligger på prestation snarare än potential, och i bedömningen utgår vi inte från vem som kan bli bäst i framtiden eller vem som varit det tidigare – utan just 2014 står i centrum.”
Det handlade alltså verkligen om att lista de som varit bäst under 2014. Jag kände direkt att det var en vansinnigt svår uppgift eftersom det inte varit något stort mästerskap under året plus att de bästa spelarna är utspridda över flera världsdelar.
Det sista gör att det är svårare att ranka damfotbollens bästa spelare än herrfotbollens – där ju nästan alla de bästa spelarna är samlade i olika ligor i Europa och därmed drabbar samman i Champions League.
Bland damerna är det dels färre matcher i Champions League, dessutom är toppspelarna i första hand uppdelade mellan ligorna i USA, Tyskland, Frankrike och Sverige. Hade det varit 2013 hade jag även räknat med Japan, men Nadeshiko League har brandskattats på stjärnor och således försvagats rätt rejält det senaste året.
Jag antog utmaningen och började omgående att lista kandidater. Det blev snabbt en lista om cirka 40 namn. Så långt kändes det väldigt lätt. Men sedan kom problemet – själva rankningen.
För hur värderar man 25 mål i damallsvenskan mot 25 mål i franska D1 Feminine, 21 mål i Frauen-Bundesliga och 16 mål i NWSL? Och hur bedömer man defensiva spelare gentemot offensiva? Och framspelare gentemot målskyttar?
Jag ville följa instruktionen om att verkligen gå på 2014 års meriter, därför tog jag fram ett rejält statistiskt underlag. Det har jag nu uppdaterat och tänkte publicera i ett par inlägg. För på sitt sätt är det statistik som säger väldigt mycket om damfotbollsåret. Det blir ett inlägg med skytteligor, ett med assistligor och ett med utmärkelser.
Hur min lista över världens 20 bästa spelare 2014 såg ut kommer jag också att redovisa – fast först efter att Fotbollskanalen även har meddelat sina tre medaljörer.
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
En blogg om internationell damfotboll 