Bilder av damallsvenskan 2019 – första delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.

Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.

Fem matcher – fem hemmasegrar

Linköping lever i toppen och Vittsjö lever i botten. Det är huvudrubrikerna efter onsdagens fyra hemmasegrar i damallsvenskan.

I toppen avancerar Linköping till andra plats i och med 1–0-seger mot Kif Örebro. Ronja Aronsson gjorde målet som skall sorteras under vinjetten slumpmål eller i kategorin målvaktstavlor.

På slutet hade Kif Örebro två 100-procentiga kvitteringschanser, och gästerna hade inte på något sätt varit oförtjänta av en poäng. Men LFC vann igen. Laget spelar ingen speciellt imponerande fotboll. Man liksom hackar sig fram. Men man är svåra att göra mål på och har 16 poäng – det är imponerande.

Det medföljde dock visst smolk i dagens glädjebägare för LFC-folket. Matchklockan visade exakt 64.00 när lagets viktigaste spelare, Frida Maanum, efter en passning vände sig mot bänken och signalerade för byte. Hon tog sig för höger framsida.

Till Corren säger Maanum så här om sin skada:

”Det högg till lite i framsidan. Men jag hoppas att det inte är någon fara.”

Det gör sannolikt alla andra LFC:are också. För norskan kommer att behövas i de kommande tre matcherna, de mot Göteborg (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Dagens på förhand allra viktigaste match spelades på Vittsjö Idrottspark. Där vann ett nervöst och stressat hemmalag till slut med 4–2 mot Uppsala.

I den matchen stod Emily Gielnik för en riktig succédebut. Matchklockan visade 89.22 när den australiska landslagsspelaren för första gången sprang in på en damallsvensk plan. 59 sekunder senare blev det 4–2, och det var Gielnik som med sin andra bolltouch stod för den fina framspelningen.

Det lilla hon hann visa såg Gielnik riktigt intressant ut. Dagens spelare var ju dock ändå Clara Markstedt. Det var hon som gjorde det där 4–2-målet. Det var hennes tredje för dagen och femte för säsongen.

Markstedt ordnade så att Vittsjö är med på allvar i serien igen. Laget kommer dock att ligga kvar på nedflyttningsplats efter den här omgången. Minst ett av Umeå och Växjö kommer nämligen att passera i morgon.

I dagens match kände man hela tiden att Vittsjö var laget med störst potential. Men Uppsala kändes ändå aldrig ute ur matchen. Kanske för att det stundtals såg väldig darrigt ut hos hemmaspelarna. I början var det stressat och slarvigt. Man tog felbeslut, missade enkla passningar och bollarna studsade i väg i mottagningarna.

Men två förlösande mål inom 1,5 minuter i slutet av första halvlek gav lite andrum. Men målvakt Shannon Lynn stod för ett par tveksamma aktioner, och det kändes alltså inte tryggt förrän Markstedt stötte in det där 4–2-målet på tilläggstid.

Vittsjö hade för övrigt full bänk för första gången i år. Det lär behövas, för närmast väntar två viktiga bortamatcher i Örebro och Umeå.

I Stockholm visade Djurgården att man inte vill slåss i botten i år. 2–1-segern mot Eskilstuna imponerar. Jag hade den matchen på mobilen och kan inte säga att jag har någon jättebra bild av spelet. Men det lilla jag såg var det Djurgården som förde spelet.

Eskilstuna borde ju dock ha tagit ledningen när Loreta Kullashi fick bollen av Djurgårdens målvakt Nichole Persson efter 22.25. Skytteligaledare Kullashi var osjälvisk och serverade Fanny Andersson en superchans.

Men ensam från tio meter, i ett läge som är betydligt bättre än en straff, stod Andersson för en av årets allra grövsta missar. Hon sköt nämligen rakt på målvakt Persson.

Det blev istället Djurgårdens Sheila van den Bulk som blev stor matchvinnare med två mål. Båda målen kom från hörnor. Vid den första tog hon sig loss från Anna Oskarsson och styrde in bollen i bortre.

Vid det andra målet struntade Oskarsson i bollen och stoppade van den Bulk bryskt. Det blev straff, som nederländskan själv tog hand om.

Eskilstuna reducerade, men Djurgården vann och tog alla tre poängen. Därmed ligger båda lagen nu på åtta poäng, vilket även Kif Örebro har.

I den fjärde och sista matchen, som egentligen var dagens första, vann Kristianstad med 3–1 mot Piteå. Ett resultat som gör att de båda lagen nu står på elva poäng.

En mycket intressant situation i den matchen inträffade precis när matchklockan slog över till 63.00. Där ser det först ut som att Mia Carlsson drar i Nina Jakobsson inne i Kristianstads straffområde. I nästa sekvens fäller Jakobsson istället Carlsson. Domare Sara Persson väljer att blåsa frispark till Carlsson, och ge Jakobsson dagens andra gula kort. Det kan vara så att Persson tog ett korrekt beslut. Men det kändes ändå väldigt hårt. I stället för straff fick Piteåspelaren rött kort.

Ett rött kort drabbade även Mallbackens Jessica Pedersen i dagens enda match i elitettan. Utvisningen kom efter 66 minuter i ett läge där gästande Lidköping ledde med 3–2.

Efter det röda kortet fick matchen dock en väldigt oväntad utveckling. Mallbacken gjorde nämligen 3–0 i numerärt underläge och vann matchen med 5–3. Alla dagens fem elitmatcher slutade alltså med hemmaseger.

I och med förlusten är Lidköping kvar under nedflyttningsstrecket. Och klarar man inte av att vinna matcher som dagens känns risken stor att man kan bli kvar länge under det där strecket. Utifrån klippet med höjdpunkter från dagens match har Lidköping stora problem i eget straffområde.

I toppen av elitettan finns som bekant AIK. Deras tränare Caroline Sjöblom lämnar klubben efter den här säsongen. Hon är nämligen klar som ny förbundskapten för F15- och F17-landslagen.

 

Omgång 6 – Den upp-och-ner-vända världen

Inlägget korrigerat angående övergångssummor.

Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.

I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.

Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.

Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.

I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.

Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.

Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.

Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.

Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.

Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.

I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.

Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.

Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.

Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.

Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.

I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.

Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.

Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.

Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.

Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.

I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.

Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.

Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.

Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.

Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.

Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.

Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.

För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.

Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.

Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.

Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.

Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.

Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.

Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.

För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.

En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.

I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:

Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.

Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.

Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…

I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.

AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.

Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.

Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.

I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.

Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?

Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.

När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.

Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.

Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.

I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.

Gauvin förväntas skriva på ett treårskontrakt med Everton.

Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?

Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.

Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.

På väg mot rekord i korsbandsskador?

I dag har det rapporterats två nya korsbandsskador i damallsvenskan. De drabbade är Umeåduon Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana.

Därmed räknar jag till att det totalt blivit minst elva stycken korsbandsskador i damallsvenskan under kalenderåret 2020, och då har vi bara passerat halvårsgränsen med två veckor.

Här är den tråkiga listan:

Djurgården: Maria Hovmark
Göteborg: Beata Kollmats
Kristianstad: Moa Olsson och Elise Kellond-Knight
Piteå: Selina Henriksson 
Vittsjö: Tove Almqvist
Växjö: Elin Karlsson, Emma Jeppsson och Stina Lennartsson
Umeå: Johanna Nyman och Zabibu Nduwimana

Dessutom drog Piteås Linnea Selberg av sitt korsband i november, och är inte tillbaka i spel ännu. Djurgårdens Kim Sundlöv och Växjös Tilde Johansson är på väg tillbaka från korsbandsskador de ådrog sig förra säsongen. Sundlöv har suttit på bänken, men inte spelat ännu. Och Johansson skall ha ungefär en månad kvar tills hon är spelklar.

Korsbandsskador är ett riktigt elände. Och elva korsbandsskador är väldigt mycket, men det är inte rekord. Jag minns att jag räknade till 16 korsbandsskador under mardrömsåret 2012 (de flesta redovisas här), men enligt den här forskningsrapporten var det så många som 18. Och då fortsatte korsbandseländet även under våren 2013.

Sedan dess känns det som att de damallsvenska klubbarna har blivit mer medvetna om att kvinnor måste jobba mer med förebyggande träning, som knäkontroll, eftersom deras kroppsbyggnad gör att risken för knäskador är väldigt mycket större än för män.

Men nu kan vi alltså tyvärr vara på väg mot ett nytt bottenrekord igen. Sannolikt är det annorlunda säsongsupplägget en stor bov i dramat. En bov som gör att spelarna slits på ett annat sätt än deras kroppar är vana vid – och då ökar skaderisken rejält.

Vi får verkligen hoppas att vi har sett den sista korsbandsskadan i årets damallsvenska. Men tyvärr tror jag inte på det. Jag tror tråkigt nog att vi kommer att få se ytterligare minst en handfull allvarliga knäskador under hösten.

I elitettan har jag inte samma koll på utfallet. Den serien drog ju igång utan träningsmatcher, vilket borde göra att spelarna löpte ännu större risk. Någon som vet hur utfallet med korsbandsskador ser ut i elitettan i år?

Vittsjö, Växjö och Umeå vill nog ha stängd serie

Dags att sammanfatta en eftermiddag framför Sportbladet Play. Först kan man konstatera att Göteborg är nya serieledare efter 1–0-seger i Örebro några timmar efter att Linköping spelat 2–2 i Piteå.

Sedan blickar man mot botten, där trion Vittsjö, Växjö och Umeå står kvar på varsin poäng. Vittsjötränaren Thomas Mårtensson driver sedan maj månad frågan om att stänga serien från nedflyttning i år, och utöka till 14 lag till nästa år.

Jag har förstått att Mårtensson tar alla chanser att framför den uppfattningen. Till tidningen Norra Skåne säger Vittsjötränaren att han skall göra en egen variant av den romerske senatorn Cato:s cirka 2200 år gamla citat:

”Cato lär ju ha avslutat alla sina tal i senaten med att säga ‘För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras’. Jag får köra en variant på det och alltid avsluta med ‘För övrigt anser jag att ligan bör stängas’.”

Jag är som bekant en förespråkare för att utöka damallsvenskan till 14 lag. Så jag kan inte säga att jag är någon direkt motståndare till Mårtenssons förslag. Möjligen att jag skulle kunna tycka att jumbon i damallsvenskan skulle kunna få kvala mot trean i elitettan.

Att göra förändringar av förutsättningarna under pågående serie följer ju inte ordinarie protokoll. Men det här är ju ett speciellt år, och så länge inte något lag drabbas negativt skulle det ju kunna gå. Jag tror exempelvis inte att någon av klubbarna i damallsvenskan skulle protestera.

Mårtensson började alltså propagera för stängd serie redan en månad innan seriestart. Men hans lags nuvarande läge lär ju inte minska hans energi i frågan.

För plötsligt är Vittsjö riktigt illa ute. Jag bytte till deras match när det var spelat 68 minuter. Jag fick se ett otroligt tröttkört Skånelag förlora i slutminuterna för tredje gången den här säsongen.

Linda Motlhalo frälste Djurgården i 86:e. Stockholmarna tycks ha gjort en riktigt bra match igen, och kan kanske börja titta uppåt i tabellen. För Vittsjö är det betydligt jobbigare. Av det lilla jag såg verkade spelarna helt slut. Och det är ju nu som det riktigt jobbiga börjar.

Det här var den första omgången av åtta fram till den 17 augusti. Den närmaste månaden skall det alltså spelas sju matcher till. En månad där fysiken kommer att bli otroligt viktig.

Det här var alltså dagen då man stämplade kris på Vittsjö. Ännu värre är det för Umeå. Laget föll tungt med hela 3–0 i nykomlingsmötet i Uppsala. Jag såg en liten stund i den andra halvleken, en stund där Uppsala gick från 1–0 till 3–0. Under den perioden var Uppsala det klart bättre laget.

Och tyvärr för Umeå bjöd man återigen på ett mål efter en grov målvaktstavla. Den här gången var det Tove Enblom som tappade bollen framför fötterna på Sara Olai.

Med tanke på att Umeå i de kommande sju omgångarna möter alla de sex klubbar som var på övre halvan i fjol så har UIK verkligen hamnat i en jobbig situation redan så här tidigt på säsongen.

Uppsala däremot har fått en kanonstart och har lagt en grund till ett nytt damallsvenskt kontrakt. Apropå kontrakt känns det närmast ofattbart att Umeå inte erbjöd Ebere Orji nytt kontrakt. Orji gjorde två mål till i dag, och är precis den målfarliga spets som UIK hade behövt.

Jag antar att nigerianskan inte kan ha varit lika bra ifjol som hon varit hittills den här säsongen. Klart är att Umeå säkert ställer sig positivt till Thomas Mårtenssons förslag om att stänga damallsvenskan för nedflyttning i år.

Mårtensson har säkert även Växjö DFF:s röst. Smålänningarna åkte i dag på sin första hemmaförlust under Magnus Olsson:s och Maria Nilsson:s ledning. Växjö var klart bättre än senast i Göteborg. Men ändå inte så bra att jag skulle tippa laget på ensiffrig slutplacering.

Innan jag går på toppstriden så var det ett dramatisk tänkt mittenmöte i Eskilstuna i dag. Den matchen bytte jag över till med drygt tio minuter kvar. Därmed fick jag se Eveliina Summanen rulla in Kristianstads segermål till 3–2. Summanens avslut var lika iskallt som Anna Welin:s framspelning var precis. Ett klassmål.

Jag såg alltså det avgörande målet live. I efterhand har jag även sett situationen som blev matchavgörande, den i tolfte minuten där Elise Stenevik räddade med händerna, fick rött kort – samtidigt som Kristianstad fick straff.

Spontant hade jag fått för mig att det inte automatiskt skulle bli målchansutvisning när man dömer straff. Men vid en snabbkoll i reglerna hittar jag bara formuleringar om lindring vid tacklingar. Det är således fullt möjligt att domare Sara Persson tog ett korrekt beslut.

När vi ändå är inne på domarna så är det värt att ta upp två andra domslut för hands i straffområdet. Både i Piteå och Örebro inträffade situationer där bollen träffade en medspelares arm när en försvarare försökte rensa bort bollen. Både Tess Olofsson och Pernilla Larsson blåste straff.

Personligen tycker jag inte att någon av situationerna borde vara straff. För i båda fallen missgynnas ju det försvarande laget av att rensningarna stoppas av armar. Men det är inte jag som skriver reglerna.

Handsregeln är inte okomplicerat formulerad. Men i de här fallet känner jag mig ändå rätt säker på att Olofsson gjorde rätt som blåste straff till Piteå, medan Larsson gjorde fel som blåste straff till Göteborg.

I båda fallen kom bollen snabbt från kort avstånd, vilket är förmildrande omständigheter vid hands. Dock är det så att all hands ovanför axelhöjd skall bestraffas. Och Frida Maanum hade sin arm ovanför axlarna i Piteå, medan Frida Abrahamsson:s arm var i brösthöjd i Örebro.

Nu skipades ändå rättvisa då Moa Öhman snyggt räddade Göteborgs feldömda straff (slagen av Vilde Böe Risa) i 15:e minuten. Faktum är att Göteborg även slog en straff i ribban två minuter tidigare. Göteborg vann till slut efter att Natalia Kuikka nickat in segermålet efter en hörna i den andra halvleken.

Tillagt i efterhand: Jag såg att göteborgarna själva var osäkra på vem som gjorde målet. Det skulle kunna antyda att Kuikka inte är på bollen., utan att det är ett självmål av Karin Lundin. Emma Kullberg har fått det officiellt. Hon har en touch på bollen, men den är ju innan Kuikka och Lundin går upp i sin duell. Så Kullberg kan aldrig räknas som målskytt. Antingen är det Kuikka eller självmål. Målet ser du 1.55 in i det här klippet.

Trots att det var 0–0 i paus tycker jag på många sätt faktiskt att Göteborg spelade bättre i den första halvleken i dag än man gjorde före paus senast, då man ledde med 3–0 mot Växjö. Det kändes lite lugnare och lite mer koncentrerat i dag.

Och trots att Göteborg nu är nya serieledare undrar jag om inte tränarduon Mats Gren och Jörgen Ericson har lite huvudvärk över hur de skall formera sitt anfall. De två senaste matcherna har fjolårets skyttedrottning Rebecka Blomqvist fått börja på bänken.

Istället har Stina Blackstenius gått in i startelvan. Och utöver att hon sprang offside minst en handfull gånger redan före paus så känns Blackstenius pigg och het. Bättre än jag sett henne på länge.

Ändå känns det inte givet att matcha Blackstenius på topp. Hon är ju nämligen inte en forward som samarbetar med övriga laget. Hon gör sin löpning för att få bollen i djupled, något hon är bra på. Men med Blomqvist längst upp på topp får Göteborg ett bättre lagspel. Tredje kuggen Pauline Hammarlund känns mer anpassningsbar än de andra två, och bör nog ha en ganska säker startplats.

Tränarna skall alltså välja mellan Blackstenius tyngd och Blomqvists smartness. Det är verkligen inget lätt val. För den som väljs bort riskerar att tappa självförtroendet.

En som har tappat mycket av självförtroendet är Rosengårds Anna Anvegård. I dag blev hon dock bokförd för ett mål. Hennes straff gick dock i ribban och ut, och målskytten bör ändras i protokollet till självmål. Om bollen inte träffat i målvakt Katie Fraine:s rygg skulle det ju aldrig ha blivit mål.

Kanske ändå att Anvegård kan få lite självförtroende av att ha varit sista utespelare på bollen vid ett mål. Jag hade Växjö–Rosengård på mobilen som andramatch fram till och med Mimmi Larsson:s hela matchavgörande 2–0-mål.

Rosengård gjorde ingen stormatch. Men det var ändå tydligt att de jobbat på att få till ett lite rakare och direktare anfallsspel. Länge saknades den rätta tajmingen, men känslan är ändå att Malmöklubben har lokaliserat sina problem och börjat agera för att åtgärda dem. Och fördubblad målskörd lär ju kännas skönt för laget.

Slutligen till Piteå och dagens första match. Det var en intressant historia, där taktiken stod i fokus i den chansfattiga första halvleken. LFC valde att vara lite mer försiktigt i uppspelsfas än tidigare. Kanske berodde det på att Nilla Fischer satt på bänken. Men man sköt inte upp ytterbackarna på samma sätt som tidigare, och man tog inte heller ner Petra Johansson som vänsterback. Det såg rätt statiskt ut i början, Piteå var det något bättre laget de första 20 minuterna.

Sedan hörde man LFC-ledningen ropa ut instruktioner om att man skulle vrida på mittfältstriangeln så att spetsen pekade framåt. Plötsligt tog LFC över. Och även om det var jämnt och chansfattigt var det inte helt ologiskt att gästerna gjorde ett ledningsmål i halvlekens slutminut.

Det var Ebere Orji som akrobatiskt nickade in Frida Maanums precisa hörna. Om nu bollen verkligen var inne. På tv-bilderna är det omöjligt att se vilken väg bollen tog från ribban till Guro Pettersen:s famn. Min spontana känsla var att bollen inte var inne. Men eftersom ingen Piteåspelare protesterade antar jag att min känsla var fel, och att domarna hade rätt.

Efter paus öppnade sig matchen. Linköpingsbacken Johanna Alm blev lite av nyckelperson. Först var hon inblandad i ett missförstånd i eget straffområde, och nickade fram Nina Jakobsson till 1–1. Strax efter gjorde Alm en grym räddning bakom egen målvakt när Fernanda Da Silva bara skulle peta in ledningsmålet i tom kasse.

Och precis när matchklockan passerat 60 minuter slog Maanum en läcker genomskärare som friställde Alm på högerkanten. Linköpingsbacken slog ett precist inspel till Orji, som petade in sitt femte mål för säsongen.

Just Frida Maanum och Ebere Orji är klasspelare som gör att LFC hela tiden känns sylvasst framåt. Till slut fick jag det till 7–7 i klara målchanser, vilket gör att 2–2 både kändes logiskt och rättvist. Men faktum är att jag imponerades av både Piteå och Linköping. När det blev toppmöte visade båda lagen hög klass. Det blir spännande att följa båda framöver.

Slutligen har jag ju skrivit lite om Sportbladet Play och deras kommentatorer. I dag var han som skötte snacket från Örebro riktigt bra. Och Marcus Bühlund är ju alltid både påläst och stabil. Men de som kommenterade från de andra arenorna får bakläxa.

Det är ju tydligt att de inte läser den här bloggen, för då hade det inte varit så vansinnigt många namnfel i dag. Huvuddelen av dagens kommentatorer hade inte tagit Bengt Skött:s uttalskurs. Och han som kommenterade från Piteå var jobbigt dåligt påläst på LFC. Bland annat kallade han Ebere Orji som Orji Ebere.

Nu är han inte den enda som tror att hon heter så. Men Ebere är förnamn och det står Orji på tröjan eftersom det är efternamn. Här är förbundets databas en bov i dramat, där står det just Orji Ebere. Men det har till slut gått att få rätt på Halimatu Ayinde:s namn i den databasen. Så kanske att någon kan fixa så att även årets ena skytteligaledare får rätt namn i de officiella papperna framöver?

Tillagt i efterhand. Ser på förbundets hemsida att Loreta Kullashi till slut fått sina ”saknade” mål, och nu står på fem i den officiella skytteligan. Bra jobbat av den som fixade det.

Tillagt i efterhand 2: Tyvärr är det nu bekräftat att Växjös Stina Lennartsson har drabbats av en korsbandsskada och därmed har spelat klart för i år.

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Kaisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Det stora tipset av damallsvenskan 2020

Efter åtta månader och en dag är äntligen tidernas längsta silly season till ända. Det har äntligen blivit dags för damallsvensk avspark. Och därmed är det även hög tid för årets stora damallsvenska tips.

Innan jag började skriva det här inlägget spanade jag på mitt tips i fjol, och noterade formuleringen:

”Det är verkligen inte lätt att tippa serien i år.”

Jag byggde det på att jag i fjol kände att det fanns fem–sex lag som hade rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kunde sluta på medaljplats.

I år ser jag egentligen bara två riktiga guldkandidater. Ändå känns det mer svårtippat än något tidigare år. Dels har den avbrutna cupen gjort att man har färre tävlingsmatcher att bygga tipset på. Dels innebär det stora coronauppehållet att ingen har koll på var lagen står – inte ens de själva.

Inte minst har Norrlandslagen gått under radarn genom att de mest träningsspelat mot pojklag, och andra lag från norr. Men det är många lag som jag tycker är svåranalyserade. På något sätt känns således det här tipset mindre initierat än tidigare. Vi får se om det innebär att utfallet också blir sämre.

Som ni vet är ett tips ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig mina gissningar är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är således att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

2018 var mitt tips ovanligt bra. Då hade jag tre lag på exakt rätt plats och jag fick godkänt på hela tio lag av tolv – nytt personbästa i damallsvenskan. 2019 var utfallet sämre, men ändå helt okej. Ett lag tippades exakt rätt, och ytterligare åtta fanns inom två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – det är jag nöjd om jag även kan uppnå i år.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Ett lag – Kif Örebro.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Växjö, Kungsbacka och LB07.
Två placeringar fel: Två lag – Piteå och Vittsjö.
Tre placeringar fel: Ett lag – Djurgården.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Jag brukar prata om skiktningar i tabellen när jag tippar. I år ser jag i grunden tre skiktningar. I toppen tycker jag alltså bara att det finns två lag som är realistiska mästare. Därefter kommer hela fem lag med realistisk chans att slå sig in topp tre – vilket i år innebär att man får spela i Champions Leauge. Och i botten finns fem lag som får kämpa för kontraktet.

Dock känns det inte som lika stor skillnad mellan lag fem och tolv i år som det varit de senaste två åren. Känslan är tvärtom att alla tolv lag är bra nog för att slåss på allvar om poängen i alla matcher.

Trupperna, och alla nyförvärv och förluster, hittar ni här. Därmed är det dags. Här är mitt damallsvenska tips coronasäsongen 2020:

1. FC Rosengård

Placering i fjol: Etta med 49 poäng och målskillnaden 51–16.
Bästa nyförvärv: Mimmi Larsson
Tyngsta förlust: Ebba Wieder

När jag tippar brukar jag i första hand gå på vad jag sett av lagen. Näst viktigast är magkänslan. När jag såg Rosengård senast blev laget utspelat av Göteborg.

Utifrån vad jag sett är det alltså vansinnigt att tippa att Rosengård skall försvara sitt guld. Men magkänslan får råda, och den säger att Malmöklubben var klart starkast i fjol, och att man borde vara ännu bättre i år.

Rosengård låg ju nämligen väl framme med kontraktsskrivandet redan när silly season drog i gång för åtta månader sedan. Och sedan förlängde dessutom de spelare man ville ha kvar. Till det har man lagt ett par fina nyförvärv.

Offensivt ser Rosengård väldigt starkt ut. Om man räknar Jelena Cankovic som forward har man fem landslagsforwards. Och man har även bra variation på offensiva spelartyper.

Det rimliga är alltså att Rosengård blir bättre än i fjol – och då blir det ett nytt toppår.

Det som oroar är backuppsättningen. De backar man har är väldigt bra, men de är inte så många. Rosengård är alltså väldigt skadekänsligt på backsidan.

Med tanke på årets vråltuffa spelschema är dock alla lag skadekänsliga. Det känns inte som att någon av våra klubbar är fullt rustade för en komprimerad damallsvenska med 22 omgångar utan uppehåll.

De klubbar som är bäst på att hålla sina spelare friska och hela kommer också att göra bäst resultat. Mitt tips är alltså att FC Rosengård är de som gör allra bäst resultat.

2. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 45 poäng och målskillnaden 45–19.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Taylor Leach. (Egentligen är mammalediga Elin Rubensson och knäskadade Beata Kollmats tyngsta avbräcken, men de är ju inga förluster.)

Göteborg har varit tvåa två år i rad. Och två imponerande segrar i genrepen mot Rosengård och Vittsjö de senaste veckan talar för att det skulle kunna bli tredje gången gillt. Ändå tippar jag bara Göteborg som tvåa i år.

I fjol, när jag hade laget som guldfavorit, tappade man chansen till första SM-guldet genom att man hade tre svackor under säsongen, bland annat tog man bara en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Rosengård var jämnare, och vann på det.

Göteborgs högstanivå höll guldklass redan i fjol. Det är lägstanivån som måste höjas.

Truppmässigt hade Göteborg precis som Rosengård ett väldigt bra utgångsläge när silly season startade. Man behöll i princip hela startelvan, och har dessutom breddat truppen med spelare som Stina Blackstenius och Emma Kullberg.

Under april och maj fick man dock bakslag genom att först viktiga mittbacken Beata Kollmats drog av korsbandet, och en månad senare meddelade lika viktiga Elin Rubensson att hon tar mammaledigt resten av 2020. De båda var kanske Göteborgs två bästa spelare i fjol.

Trots det vann man alltså klart mot Rosengård och Vittsjö veckan innan seriestart. Det finns alltså mycket som talar för Göteborg.

Det som talar emot är alltså jämnheten. Sedan är det en faktor att Göteborg aldrig har vunnit ett SM-guld. Även om man tagit ett par cuptitlar är frågan om göteborgskorna har den vinnarkultur som krävs.

Lagom till seriestart har även nye tränaren Mats Gren skapat frågetecken genom att visa intresse för utlandsjobb. Vi får se om det stör lagets uppladdning. Annars känns det som att Gren och Jörgen Ericson verkar ha gjort ett bra jobb med laget.

Göteborg kommer att sluta topp tre, och därmed få spela Champions League för tredje året i rad. Jag tippar laget som tvåa, men blir inte förvånad om de lyfter Kronprinsessan Victorias pokal framåt vintern.

3. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma på 36 poäng och målskillnaden 37–20.
Bästa nyförvärv: Petra Johansson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

Av alla vilda gissningar är det här årets vildaste. I fjol var LFC ett stjärnspäckat lag där spelarna inte kunde hålla sams.

Senast under fredagen kunde man läsa i DN om att Emma Holmgren vantrivdes eftersom det var så dålig stämning i laget. Alla spelare hälsade inte ens på varandra i omklädningsrummet. Hon säger bland annat:

”Det fanns orsaker till varför jag bröt mitt kontrakt. Jag vill att alla i laget ska älska att spela fotboll tillsammans. Att varje dag på träningen sträva efter samma mål att utveckla och ta nästa steg. Den delen pratade jag med tränarna om, men tyvärr valde de att se förbi det under säsongen och i stället ta itu med det efter säsongen.”

I tidningen ger Olof Unogård henne rätt. Han säger:

”Tyvärr har hon mycket rätt i sin analys. Det var en grupp som inte drog helt jämnt och vi uppträdde inte som ett lag alla gånger.”

Mitt tips är att Unogård sent omsider har agerat och sett till att alla problemspelare har lämnat. Sannolikt tappade han även någon eller några som han ville ha kvar.

Men oftast är god stämning viktigare är enstaka stjärnor. Att LFC har ett mindre namnkunnigt lag i år behöver alltså inte vara någon nackdel.

Dessutom har man fått in en stark ledare i Petra Johansson, vilket garanterat var något som behövdes. Hon kommer att göra nytta både på och vid sidan av planen. En frisk Nilla Fischer är ju också att se som ett nyförvärv.

Ronja Aronsson är en spelare jag gillar skarpt. Och det blir spännande att se lagets tre nya nigerianska landslagsspelare. Spännande är även Sophie Sundqvist, som gjorde bra ifrån sig i LB07 i fjol. Om Lina Hurtig:s skada inte är för långvarig borde Hurtig kunna förse snabba Sundqvist med en hel del fina bollar.

Under försäsongen har LFC noterat bra resultat, bland annat en seger och ett kryss mot Eskilstuna. Det är en liten chansning, men magkänslan säger att det är Linköping som är årets positiva överraskning i damallsvenskan.

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Trea på 41 poäng och målskillnaden 33–13.
Bästa nyförvärv: Ebba Wieder
Tyngsta förlust: CJ Bott

Fram till härom veckan hade jag försvarsstarka Vittsjö på tredjeplatsen. Jag kände mig rätt övertygad om att Thomas Mårtensson äntligen skulle få ta sin by ut i Champions League.

Men sedan kom den tråkiga korsbandsskadan på Tove Almqvist, och plötsligt är jag inte riktigt lika positiv till Vittsjö längre. Innan Almqvists skada kände jag att truppen totalt sett var starkare än den som kom trea i fjol.

CJ Bott är ett tungt avbräck, men kanske att en av Mia Leth Jans eller Emma Pennsäter kan få ett lyft. Och Ebba Wieder är ett högklassigt nyförvärv, som kändes som ett bra komplement till Almqvist och Michelle de Jongh.

Vittsjö var den stora skrällen förra året. Jag tror att de förmår att ta en plats på den övre halvan även i år. Men tyvärr tror jag alltså att Mårtensson får vänta på byrepresentation i Champions League ytterligare något år.

5. Eskilstuna United DFF

Placering i fjol: Fyra på 38 poäng och målskillnaden 34–19.
Bästa nyförvärv: Anna Oskarsson
Tyngsta förlust: Lisa Dahlkvist

Eskilstuna gjorde en väldigt stark höst i fjol, och kändes glödhett i början av silly season. Men sedan tappade man de båda rutinerade karaktärsspelarna Petra Johansson och Lisa Dahlkvist. Jag tror att de kommer att lämna rätt stora hål efter sig, och att man kommer att sakna dem.

Noterar att GP har med Linn Vickius på sin lista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Hennes lyft har jag missat. Men viktigt för United om mittfältaren numera är såpass bra.

United känns ändå lite svagare än i fjol, framför allt defensivt. Och man släpper in fler mål krävs det också fler framåt. Således kommer mycket att hänga på hur Loreta Kullashi, Felicia Rogic och de andra Eskilstunaanfallarna sköter sig.

Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.

6. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Sjua på 33 poäng och målskillnaden 38–30.
Bästa nyförvärv: Elise Kellond-Knight
Tyngsta förlust: Rita Chikwelu

Kristianstad är väldigt svårtippat. Truppen känns lite bättre än i fjol, trots att nyckelspelarna Sif Atladottir (mammaledig) och Rita Chikwelu inte är med.

Man har några spännande nyförvärv, och så har man väldigt många spännande spelare som fyller på underifrån. Bland annat är jag nyfiken på om tysk-svenska supertalangen Mathilde Janzen kommer att få speltid i damallsvenskan i år. Med fem byten per match räknar jag nästan med att få se 15-åringen i spel.

Jag räknar också med att få se Therese Ivarsson nicka in en och annan hörna. Däremot är jag bekymrad för defensiven. Inte minst sedan Moa Olsson drog korsbandet. Vad har KDFF för backup på målvaktssidan om Brett Maron skulle skada sig?

Klarar man sig utan skador kan Kristianstad stå för årets lyft i damallsvenskan. Laget har definitivt potential att ta en Champions Leagueplats. Men laget är alltså sårbart, framför allt på målvaktssidan.

7. Piteå IF

Placering i fjol: Sexa på 34 poäng och målskillnaden 30–21.
Bästa nyförvärv: Guro Pettersen
Tyngsta förlust: Madelen Janogy

I fjol kryssade sig Piteå fram. Laget var fortsatt svårslaget, men man hade svårt med målskyttet. Skillnaden mot guldsäsongen 2018 var inte minst att man gjorde färre mål på fasta situationer.

Och där är känslan att man riskerar att tappa ytterligare i år. Eller har man hittat frisparks- och hörn-fötter som ersätter June Pedersen:s och Ronja Aronsson:s? I djupledsspelet har man även tappat Madelen Janogy.

Piteå har inte visat upp sig speciellt mycket mot ”sydländskt” motstånd under försäsongen. Laget är således väldigt svårbedömt. Men känslan är att det här blir ett mellanår för Stellan Carlsson:s lag. Ett år där man har god marginal till nedflyttningsstrecket, men inte förmår att slåss i toppen.

8. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Tia på 14 poäng och målskillnaden 24–49.
Bästa nyförvärv: Linda Motlhalo
Tyngsta förlust: Mia Jalkerud

I fjol var laget bedrövligt dåligt utifrån vilka spelare man hade. Man tog bara 14 poäng och hade en gräslig målskillnad. Egentligen tycker inte jag att man förtjänade att hålla sig kvar.

Men det gjorde man. Inledningsvis under silly season såg det inte ut som att Djurgården ville vara kvar i högsta serien. Väldigt länge kändes truppen som ett budgetprojekt, ett lagbygge för elitettan.

Men sent omsider hände något, och nu tror jag att Pierre Fondin förfogar över en trupp som skall kunna hänga kvar. Inte minst är jag spänd på att se vad Linda Motlhalo kan göra. Det jag sett av henne har varit väldigt lovande. Den sena värvningen av Hannah Wilkinson visar att Djurgården har ambition.

Och jag tror att stockholmarna är det bästa av de fem lag som jag tippar kommer att slåss kring nedflyttningsstrecket. Men jag skulle faktiskt bli mer förvånad om man kommer på övre halvan än om man åker ur.

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Åtta på 30 poäng och målskillnaden 28–30.
Bästa nyförvärv: Cali Farquharson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

Var länge det riktigt stora överraskningslaget i fjol. Hade häng på den absoluta toppstriden ända in på hösten. Men som nykomling orkade man inte riktigt hela vägen. Utan till slut blev man bara näst största överraskningen bakom Vittsjö.

Sedan fjolåret har man tappat flera bärande spelare. Bland annat Emma Kullberg som höll ihop backlinjen, Eveliina Summanen som drev mittfältet och Heather Williams som var anfallskreatören.

På nyförvärvssidan har man gjort som i fjol, värvat lite mindre namnkunniga, men ändå intressanta spelare. Känslan är ändå att Kif Örebro har en sämre trupp i år. Och det var frestande att sätta Örebro på nedflyttningsplats.

Men så har jag hört snacket om ett stort lyft för Heidi Kollanen. Och jag har hört att Sara Vidlund Lilja är redo för det stora genombrottet. Visar det sig även att amerikanska nyförvärvet Cali Farquharson är så bra som förhandssnacket vill göra gällande så bör Örebro ha tillräcklig anfallskraft för att klara kontraktet. Men toppstrid, som det var ifjol – det tror jag inte på i år.

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Nia på 36 poäng och målskillnaden 25–40.
Bästa nyförvärv: Maria Möller Thomsen
Tyngsta förlust: Frida Boriero

Jämfört med förra våren är Växjös trupp flera klasser sämre i år. Antar att det är därför som många tippar småländskorna på nedflyttningsplats. Men jag tycker att truppen ändå är starkare än den som klarade kontraktet i höstas.

Och det skall bli kul att följa Ria Öling, som jag tyckte var otroligt bra i höstas. Hon är helt klart en av seriens allra mest underskattade spelare. Den snabba finländskan sprang i cirklar kring motståndarbackarna i fjol, ändå har jag inte sett henne på några topplistor över allsvenskans 25, 30 eller 50 bästa spelare.

Utöver Öling är Myran en plusfaktor för Växjö. På gräset på hemmaplanen Myresjöhus Arena är laget nämligen mycket svårslaget. Jag tror att hemmaspelet är det som fixar kontraktet för Växjö i år.

Fast laget kommer inte att spela några hemmamatcher på Myresjöhus Arena det här året. Stadion byter nämligen namn till Visma Arena i nästa vecka, och frågan är om smeknamnet Myran också kommer att bytas ut…

11. Umeå IK

Placering i fjol: Vann elitettan på 60 poäng och målskillnaden 55–16.
Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist
Tyngsta förlust: Ebere Orji

Det är ju otroligt tråkigt att tippa nykomlingarna på nedflyttningsplats. Men även om jag hoppas och tror att både Umeå och Uppsala kommer att stå upp bra i årets damallsvenska är jag skeptisk till om man har tillräckligt bra trupper.

Något som talar för klassiska UIK är ju att med undantag av Kungsbacka i fjol har alla seriesegrarna i elitettan hävdat sig väldigt bra som damallsvenska nykomlingar.

I Umeås fall är jag dock tveksam till om nyförvärven räcker. Framför allt känns backlinjen väldigt orutinerad. Däremot är ju Lisa Dahlkvist ett superförvärv på mittfältet.

I fjol maskerade Kif Örebro sin styrka framgångsrikt under tidig försäsong. Men jag hann se deras kvalitet i en träningsmatch, vilket gjorde att jag lyfte upp dem på fast mark i tabellen. Kanske att Umeå har lurat mig och att de också är bättre än vad tidiga resultat visat. Men som jag ser det har UIK inte presterat något i år som talar för att de skall hänga kvar.

12. IK Uppsala Fotboll

Placering i fjol: Tvåa i elitettan på 55 poäng och målskillnaden 63–25.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust:

Precis som med Umeå saknar jag tydliga signaler om att Uppsala har kvaliteten för att hålla sig kvar. Jag tror inte att man blir ett avsågat stryklag.

Emma Holmgren är bra nog att spika igen i vissa matcher, och Cassandra Korhonen är en måltjuv som gjorde 25 mål i fjol i elitettan. Hon borde kunna skjuta hem några poäng till sitt lag.

Uppsala kan således bli en otrevlig motståndare för många av de andra lagen. Men jag känner inte så här på förhand att det skall räcka till nytt kontrakt. De matcher man har spelat mot damallsvenskt motstånd under den extremlånga försäsongen har blivit två förluster (4–0 mot Piteå och 3–1 mot Eskilstuna) samt ett kryss mot Kif Örebro.

Det som talar för Uppsala är att tränare Jonas Valfridsson var uppe med IFK Kalmar och fick känna på hur det går för lag som inte är rätt förberedda. Han borde ha lärt sig en hel del där.

Om Uppsala skall hålla sig kvar måste man nog få en bra start. Speciellt som man börjar hemma mot Djurgården och borta mot Växjö – två lag som är tänkbara räddningsplankor. Uppsala behöver nog minst tre poäng på de båda matcherna.

Därmed har jag tagit mig igenom alla tolv lagen. Det är lite kortare kommentarer än vad jag brukar bjuda på. Huvudorsaken till det är förstås att jag inte känner att det är meningsfullt med några längre analyser av lagen. Fjolåret är väldigt långt borta, och försäsongen har varit väldigt matchfattig.

Om inte corona ställer till det mer har vi facit i mitten av november. Då vet vi om mina gissningar var bra eller dåliga. Innan jag sätter mig och bokar ett säsongsabonnemang på Aftonbladet Play hör det ju till traditionen att jag även skall tippa skytteligan.

Det är ett tips där jag historiskt sett oftast har varit väldigt snett ute. Fjolåret var inget undantag. Då tippade jag så här:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Plus att även de här sju skulle finna med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Facit blev så här:
1) Anna Anvegård
2) Rebecka Blomqvist
3) Mia Jalkerud och Therese Ivarsson

Jag hade i alla fall med tre av de fyra toppnamnen på mitt topp tio. Och Hammarlund och Larsson slutade på delad femteplats.

I år ser mitt tips ut så här:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Övriga spelare på tio i topp blir: Anna Anvegård, Loreta Kullashi, Stina Blackstenius, Frida Maanum, Michelle de Jongh, Sara Vidlund Lilja och Therese Ivarsson.

Självklart välkomnar jag även era tabelltips. Skriv dem i kommentarsfältet, så kan vi jämföra framåt november.

Spelet kan börja.

Guld till Chelsea – men knappast till Göteborg

Jonna Andersson

I dag har Chelsea med Jonna Andersson och Magdalena Eriksson blivit engelska ligamästarinnor. Grattis. Londonlaget tilldelas titeln eftersom det hade högst poängsnitt av alla lag i WSL.

När serien bröts såg toppstriden ut så här:

Manchester City       16      +30   40
Chelsea                    15     +36    39
Arsenal                     15     +27    36
Manchester United   14     +12    23
Reading                    14      –3      21

Chelsea hade kvar att möta Everton (h), Tottenham (b), Brighton (h), Reading (b), Everton (b), Manchester United (b) och Liverpool (h). På de 15 omgångar man spelade blev det tolv segrar och tre kryss. De oavgjorda matcherna kom borta mot Manchester City, Liverpool och Brighton.

Jag tycker att det är ett både bra och rimligt beslut att utropa Chelsea till ligamästare. Det är naturligtvis varken lika roligt eller lika ärofyllt att bli tilldelad ett guld efter en avbruten säsong som det är att vinna det ”på riktigt”.

Men jag tycker alltså att det är rätt att ändå utse vinnare. Alla andra lösningar innebär ju att man devalverar värdet av de spelade matcherna. Och det kostar inget att utropa ett mästarlag. Jag tycker således att det är konstigt att vi exempelvis inte fick några mästarlag i år i svensk ishockey och handboll.

Däremot måste jag säga att jag är betydligt mer kluven till nedflyttningar i serier som ej är färdigspelade. Jag tycker att det känns fel att flytta ner lag som fortfarande hade chansen att hänga kvar när serien bröts.

I WSL har man beslutat att flytta ner jumboplacerade Liverpool. De hade åtta omgångar kvar och bara en poäng upp till fast mark. Där tycker jag nog att man borde ha tagit ett annat beslut. Jag föredrar den spanska modellen, där man valde att utöka ligan.

Som framgår av tweeten ovan innebär Liverpools nedflyttning att bara tre av ursprungslagen i WSL till hösten håller sviten om att ha spelat i alla upplagor av ligan. När elfte upplagan startas är bara Chelsea, Arsenal och Birmingham kvar av de åtta lag som var med 2011. Eller. Även Everton och Bristol City var med i premiärupplagan, men båda de lagen har varit ur högstaligan sedan dess.

Tillbaka till Chelsea. Där tycks Jonna Andersson få utökad konkurrens nästa säsong. Londonklubben ser nämligen ut att bli nästa klubbadress för Montpelliers vänsterback Sakina Karchaoui.

Även Arsenals mexikanska mittfältstalang Silvana Flores uppges vara på gång till Chelsea.

Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Göteborgs trotjänare Catrine Johansson tvingas lägga av. Det är den hjärnskakning som höll henne borta från spel under hela förra säsongen som fortfarande påverkar henne så mycket att hon känner att det är färdigspelat. Till GP säger hon:

”Det blev ingen glädje att vara på planen, det blev mer rädsla.”

Det är förstås ett väldigt tråkigt slut på en karriär. Catrine Johansson har spelat i Göteborg sedan 2007 och var truppens stora kulturbärare.

För Göteborg innebär det att man nu bara har 14 utespelare i sin trupp. Det handlar om 4,5 backar, 5,5 mittfältare och fyra forwards. Den halva är Filippa Curmark som i grunden är mittfältare, men som spelade back i våras. I truppen har Göteborg tolv etablerade klasspelare och två talanger. Av de tolv klasspelarna har Vilde Bøe Risa ett kontrakt som löper ut den 30 juni.

För tillfället känns inte längre Göteborg som en rimlig utmanare om SM-guldet. Jag skulle säga att Göteborg behöver ha in ytterligare minst tre etablerade spelare för att återigen kännas som en guldkandidat.

Apropå Göteborg fick vi veta i början av mars att klubben inte skulle ha någon riktig hemmaplan i år. De tänkte flytta runt mellan Valhalla, Gamla Ullevi och (stora) Ullevi. Ordförande Peter Bronsman sa så här till GP:

”Vad gäller planer är vi nog den lyckligaste klubben i världen.”

Den lyckan blev tydligen kortvarig. För i det damallsvenska spelschema som lades ut på förbundets hemsida i dag ligger samtliga Göteborgs matcher på Valhalla.

Göteborgs premiär spelas mot Kristianstad. Det är ett lag som känns som en så kallad dark horse i årets damallsvenska. Även den nordskånska klubben har dock drabbats av bakslag i veckan.

Deras mångåriga tränare Elisabet Gunnarsdottir har däckats av bältros, och tvingas ta en paus från tränarjobbet. Det är oklart hur länge hon blir borta. Men bältros är en jobbig sjukdom som kan leda till stor smärta under flera månader. Vi får hoppas att Gunnarsdottir inte blir borta så länge, utan att hon snart är frisk och tillbaka både på och vid sidan av planen.

Angående det spikade spelschemat för damallsvenskan har ju snackisen där varit Piteås resor. Klubbledningen har rasat och lokaltidningen har undrat om SvFF:s högsta önskan är att få bort klubben tur allsvenskan. Och visst finns det anledning att ifrågasätta upplägget för Piteå IF i juli och augusti, ett upplägg som utsätter klubben för (citat från PT:s Per Sandberg):

”bland det mest brutala ett svenskt fotbollslag någonsin har genomlidit i resväg.”

När inte förbundet har kompetens att lägga vettiga spelscheman är det skönt att det finns välvilliga hotellägare i Eksjö

Till Örebro, där Kif Örebro framöver kan få ökad konkurrens på hemmaplan. Herrallsvenska Örebro SK tar nämligen nästa år fullt ut över division I-klubben ÖSK Söders damlag. Det blir intressant att se hur Kif Örebro står sig i konkurrens med stora ÖSK.

När det gäller CSR-projekt står sig Kif Örebro alldeles utmärkt. Klubben har nämligen fått ett pris på cirka en halv miljon kronor i form av ”UEFA Foundation for Children Award”. Kul. Och säkert välkomna pengar i en tid där intäkterna har varit minimerade.

I dag har Expressen presenterat den tv-satsning som innefattar sändning av samtliga matcher i elitettan. Priset för SportExpressen Play blir 299 kronor i månaden. Vill man köpa en enstaka match kostar det 139 kronor.

Det kan jag tycka är ett ganska högt pris. Minns jag rätt kostade det 129 kronor i månaden att se alla matcher i damallsvenskan i fjol.

Apropå det väntar vi ju fortfarande på information om hur mycket Aftonbladets sändningar av damallsvenskan kommer att kosta.

Till USA, där Megan Rapinoe tycks hoppa över NWSL:s turnering i Utah. Hon tränar inte med sin klubb OL Reign för tillfället.

Slutligen till Tyskland, där ju damfotbollen drog igång igen förra helgen. Då fick vi se svensklaget Bayern München, med Amanda Ilestedt på bänken, i praktiken säkra andraplatsen i Frauen-Bundesliga. Man vann lördagens toppmöte med Hoffenheim med 3–0.

Jag såg delar av den första halvleken, och utifrån den var resultatet högst oväntat. För så långt var Hoffenheim det bättre laget. Men tre mycket sena mål frälste Bayern.

I övrigt i Frauen-Bundesliga har Duisburg tagit fyra blytunga poäng i botten, och därmed skaffat sig ett ganska bra läge att hänga kvar. Först vann man med 2–0 borta mot Leverkusen och i går blev det 1–1 i nyckelmatchen mot Köln. Därmed har Duisburg nu fem poäng ner till det lag som ligger närmast under strecket – vilket är just Köln. I nuläget talar det mesta för att Köln följer med avsågade Jena ner i andradivisionen.

I helgen går det att se följande tyska ligamatcher på svenskt tv:

I dag 19.15: Hoffenheim–Leverkusen på Viasat Fotboll.

Lördag 13.00: Wolfsburg–FFC Frankfurt på Viasat Sport Premium.

Söndag 14.00: Potsdam–Bayern München på Viasat Fotboll.

Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Baksmälla, huvudskador, spansk strejk och nya klubbar

Inlägget uppdaterat med summan på Göteborg FC:s nya sponsorsavtal.

Det har hänt en del på nyhetsfronten under början av vecka. Sannolikt har det dock inte hänt så mycket hos svenska mästarinnorna FC Rosengård.

Baksmälla i Malmö. Och tyvärr bakslag för Fridolina Rolfö. Jag missade först att hon fick kliva av skadad i Wolfsburgs senaste ligamatch. Hon skall ha undersökts under tisdagen, men ännu har jag inte sett någon rapport. Känslan man fått från rapporterna från Tyskland är att hon riskerar att vara borta någon månad igen. Hoppas att den känslan är felaktig.

Som väntat fick Glodis Perla Viggosdottir spela i Rosengårds guldmatch, trots att hon stod för ett oacceptabelt överfall på Mimmi Larsson förra helgen. Och domare Pernilla Larsson fick döma trots att hon inte ens gav en tillsägelse efter ett oacceptabelt överfall.

Men som jag tidigare skrivit nonchaleras huvudskador inom svensk fotboll. Innan jag fortsätter kritisera förbund, domare och medicinskt ansvariga skall jag dock konstatera att man på senare år skärp bedömningen av armbågar mot huvudet. Och det är bra.

Men totalt sett tar fotbollen fortfarande alldeles för litet avstånd från våld mot huvuden. I  den här länkade artiken från tidningen Forskning och Framsteg visade Magnus Forsblad, ordförande i Svenska fotbollförbundets medicinska kommitté, anmärkningsvärt ointresse för forskning om att till och med nickar kan skada hjärnan.

Den forskning som ligger till grund för artikeln har gjort att det amerikanska fotbollsförbundet US Soccer för tre år sedan införde ett totalt nickförbud för spelare yngre än elva år. I åldrarna elva till tolv får barn maximalt ägna en halvtimme per vecka åt nickträning, eller som mest 15–20 nickar.

I Sverige är det inte aktuellt eftersom Forsblad och hans vänner i den medicinska kommittén inte ser någon ”anledning att dra några slutsatser om huruvida nickar är skadliga utifrån endast denna uppmärksammade studie”.

Nu har det kommit en ny studie om hur hjärnan påverkas av fotboll. Den säger att proffsspelare löper 3,5 gånger högre risk för demens än övriga befolkningen. Vi får se om det får ansvariga inom svensk eller internationell fotboll att börja ta problemet med huvudskador på större allvar?

Apropå huvudskador har jag förstått att det var ett flertal sådana i lördagens match mellan Eskilstuna och Kristianstad. I halvtid fick både Julia Tunturi (som hann med att göra ett äkta hattrick i den första halvleken) och Alice Nilsson kliva av med huvudskador.

Nilsson har damallsvenskans längsta svit med matcher i rad från start. Hon missade matchen i andra omgången 2016. Sedan dess har hon startat i varje match – totalt 85 raka matcher. Bryts den sviten nu?

Apropå avstängningar noteras att Manchester Citys Kheira Walsh fick tre matchers avstängning i England för det här:

https://youtu.be/Oal8x8kin5w?t=82

Som synes av Youtubelänken vann alltså Manchester United cupderbyt mot City med 2–0 i helgen. Det var förstås en stor skräll, och en stor prestigevinst för United. Dock är det gruppspel i cupen, så det troliga är att både City och United går vidare.

I Spanien noterar jag att det klagas på Kosovare Asllani:s defensiva arbete. Det finns en Real Madridsida som på engelska skriver ingående taktiska analyser av alla klubbens lag, plus det blivande damlaget i Tacon. I den senaste analysen får sig vår svenska storstjärna en rejäl känga för svag defensiv. Personligen tycker jag att hon blivit mycket bättre i defensiven, och känner inte igen problemet. Men jag har inte sett så mycket av Tacon att jag kan bedöma hennes insatser i klubblaget.

Risken är att Asllani inte får så många chanser framöver att förbättra sitt rykte i försvarsspelet. I dag har nämligen 189 ligaspelare varit på förhandling med klubbarna. Förhandlingarna strandade, och spelarna har beslutat sig för att gå i strejk.

Tydligen kommer helgens omgång att spelas, men det troliga är att ligan sedan avbryts.

Som synes av tweetsen ovan står parterna långt ifrån varandra. Spelarna vill få helproffsstatus och en minimilös på 16 000 euro per år, vilket motsvarar 170 000 kronor i dagens växlingskurs. Klubbarna vill bara erbjuda deltidskontrakt.

I damallsvenskan låg genomsnittslönen för 2018 på 11 319 kronor per månad, vilket motsvarar 136 000 kronor i årslön. Det innebär alltså att de spanska spelarna kräver betydligt högre löner än vad våra damallsvenska klubbar kan betala.

Det blir intressant att se vart den spanska konflikten tar vägen.

En ekonomisk nyhet i Sverige är att Göteborg FC har fått en ny storsponsor. Det är Prioritet som väljer att gå in i Champions Leagueklubben de kommande tre åren. Därmed borde väl Göteborg kunna bygga en bredare trupp till nästa år. Rosengård får se upp…

Enligt Göteborgs-Posten får KGFC 1,3 miljoner kronor per år under tre år, alltså nästan fyra miljoner kronor totalt.

Slutligen några nyheter om nystartade lag. I Sverige har Falkenbergs FF beslutat att starta damlag igen. Man hade det tidigare, men valde att gå ihop med Böljan inför säsongen 2013. Nu startar FFF alltså ett eget damlag igen.

På högre nivå meddelades i dag att NWSL får påfyllning de kommande säsongerna. 2020 ser Sacramento ut att ansluta och till 2021 är det klart att Louisville i Kentucky skall ha ett lag.

I övrigt diskuteras även lag från Cincinatti och Los Angeles.

Stäng av Viggosdottir resten av säsongen

Det var en glödhet damallsvensk helg. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se en enda av de många spännande matcherna. Först under sen söndagskväll hann jag börja kika på höjdpunkter från de olika matcherna.

Jag började med Rosengård–Linköping, och blev nästan omedelbart helt otroligt upprörd.

Det var situationen vid Linköpings 1–0-mål, där Glodis Perla Viggosdottir körde över Mimmi Larsson, som satte mina känslor i svall. Det kan vara det fulaste jag någonsin sett i damallsvenskan. Jag har sökt i minnet, men kan faktiskt inte komma på något fulare.

Jag trodde möjligen att jag överreagerade när jag såg smällen första gången. Men faktum är att det inte blir ett dugg bättre när jag nu sett om situationen flera gånger. Som jag ser det är det en totalt ansvarslös axeltackling mot en oförberedd motståndares huvud.

Viggosdottir tar sats i tre–fyra steg och kommer med fart in i duellen. Hon är jättesen och har ingen som helst chans på bollen när hon hoppar mot Larssons huvud. Det blir inte bättre av att Larsson precis har nickat, och därmed är i ett läge där hon varken kan se sin omgivning eller skydda sitt huvud. Viggosdottir gör inte heller någon som helst ansats att försöka mildra smällen, tvärtom hoppar hon alltså in med axeln först.

För mig är det ett mörkrött kort – och många matchers avstängning. För Pernilla Larsson var det ingenting. Nu syns domaren inte i bild hela tiden, men av det jag kan se finns det inget som tyder på att hon tycker att det har hänt något anmärkningsvärt.

Jag hoppas verkligen att domare Larsson var skymd, och inte såg kollisionen. För om hon såg smällen undrar jag hur hon motiverar att inte dela ut något kort för en tackling av det här slaget.

Om domare Larsson var skymd så hoppas jag att hon har sett situationen i efterhand, insett att hon missat årets mest solklara utvisning, och skickat en anmälan till disciplinnämnden. För enligt mitt sätt att se det är det enda rätta att Glodis Perla Viggosdottir stängs av resten av säsongen. Det är däremot inte ett dugg rimligt att hon går helt ostraffad från en sådan ansvarslös tackling.

Tyvärr nonchaleras ofta våld mot huvud inom fotbollen – det av såväl domare som förbund. Men även av spelare. Vad jag kan se från tv-bilderna är det ingen i LFC som är på domare Larsson och kräver att Viggosdottir skall åka ut. Det är i sig anmärkningsvärt. Jag lovar att det däremot hade blivit liv om isländskan tacklat mot fötterna med dubbarna före.

Inom ishockeyn har man insett hur farligt det är med tacklingar mot huvud, och börjat dela ut långa straff för sånt som Viggosdottir gjorde sig skyldig till. Och då har de ändå hjälm i hockeyn.

Inom fotbollen ses däremot oftast sena tacklingar i markhöjd som betydligt allvarligare än våld mot huvudet. Jag är definitivt ingen vän av fula tacklingar mot fötter eller smalben. Men ben läker oftast ihop. Hjärnan är betydligt mer svårläkt.

Faktum är att jag tycker att det är högst tveksamt att Mimmi Larsson spelade vidare efter sitt första mål i går. Vi har sett alldeles för många exempel på spelare som fortsatt spela efter hjärnskakningar. Den som vill ha exempel kan ju alltid googla på hur Lotta Schelin:s karriär tog slut. Fast just på den här fronten tycker jag ändå att det sker förbättringar. Allt fler spelare byts ut och får behandling enligt hjärntrappan. Det är ju få matchläkare som vågar chansa med spelarnas huvuden.

Rent sportsligt tycker jag alltså att Rosengård borde ha spelat i numerärt underläge under hela andra halvleken. Nu slapp man det, och kunde till slut rädda en viktig poäng. En poäng som kan bli guld värd.

Helgens omgång innebar dock inte att vi blivit speciellt mycket klokare på hur damallsvenskan skall sluta. Rosengård leder med sex poäng och elva mål och är fortsatt snubblande nära mästerskapet. Men det är inte klart.

Göteborg är kvar som tvåa, och har nu säkrat en medalj* – precis som Rosengård. I övrigt är det så jämnt att sjuan Piteå fortfarande är med i medaljkampen.

*Inlägget är uppdaterat: Tänkte först inte på att fyran och femman möts, och att Göteborg därmed som sämst kan bli bronsmedaljörer. 

Trean Vittsjö behöver en poäng till för att på egen hand spela hem klubbens första medalj någonsin. Det skulle kunna bli de stora silvermedaljerna – och en Champions Leagueplats. Fast det är helt klart fördel Göteborg i kampen om andraplatsen.

Eskilstuna har nu klättrat så högt att de är uppe på den fjärde och sista pallplatsen. United är tvåa i hösttabellen, bara en poäng bakom Rosengård. För Eskilstuna väntar närmast ”bronsmatch” mot femman Kristianstad. Seger där, och Uniteds medalj är klar.

Apropå Eskilstuna hade man ju gärna velat att det här inlägget skulle fokusera på det fantastiska mål som Sonia Okobi gjorde mot LB07. Det är helt klart en kandidat till årets mål i damallsvenskan.

För LB07 var det ett riktigt tungt mål, ett mål som innebär att Malmöklubben har en poängs marginal ner till Djurgården. Stockholmarna har bättre målskillnad, och känslan är att LB nog åtminstone behöver tre poäng till för att hålla sig kvar.

Till helgen spelar LB i Linköping, medan Djurgården har hemmamatch mot Piteå. Med tanke på de regerande mästarinnornas ovana att kryssa sig fram känns det inte orimligt med Djurgårdspoäng på söndag.

En sak som blev helt klar i helgen var att Kungsbacka åker ur damallsvenskan. Nu återstår att se hur långt de faller. Om de ej beviljas elitlicens flyttas de ju hela vägen ner i division I. Vi får alltså vänta och se om Västsverige får tre eller fyra lag i elitettan nästa år. Klara är ju Lidköping, Jitex och Alingsås.

Under söndagen fick vi även gratulera Bollstanäs från Upplands Väsby till spel i elitettan 2020. Laget vann båda kvalmatcherna mot Sunnanå med 3–2, vilket totalt innebar 6–4.

Om Kungsbacka flyttas ner till ettan skall ju ett lag till få plats i elitettan. Och här är jag lite osäker på om Sunnanå eller Älvsjö räknas som bästa förlorare. Jag tror dock att det är Älvsjö, även om Sunnanås totalförlust på 4–6 ju är bättre än Älvsjös på 0–2. Men Älvsjö kryssade ju i en match, vilket gör att de bör gå före på fler poäng.

Innan jag lämnar svenska nyheter noteras att den tidigare Växjötränaren Pierre Persson fått ett nytt tränaruppdrag. Han skall leda IFÖ Bromölla i division I. Det är en klubb som bland annat har fostrat Göteborgstränaren Marcus Lantz.

Dags för en internationell koll. Den måste jag bara inleda med att hylla Portland Thorns, och deras publik. I helgen hade man sista hemmamatchen för året. Det kom 24 521 åskådare. Därmed är Thorns det första damlag i världen att gå genom en säsong med ett publiksnitt på över 20 000 personer. Fantastiskt bra.

Totalt sågs alltså Thorns hemmamatcher av 241 181 åskådare. Det innebar ett snitt på 20 098.

Det innebär också att Thorns slår sig in på topp tio-listan över de fotbollslag i USA som har bäst hemmasnitt. Det är alltså bara nio herrlag som har högre snitt. Ett av dem är lokalkollegan Portland Timbers, som slutade på ett snitt av 25 218 i år.

I slutspelet får Portland ingen hemmamatch. I söndagens semifinal spelar laget borta mot Chicago Red Stars, medan den andra semifinalen går mellan Julia Spetsmark:s North Carolina Courage och Seattle Reign. Finalen går i Cary, North Carolina den 27 oktober.

I Europa var Chelseas derbyseger mot Arsenal helgens stora match. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen i 2–1-segern. Det var mästarinnorna Arsenals första poängförlust för säsongen. Det innebär att Manchester City nu är enda fullpoängare i WSL, de är två poäng före Chelsea och tre före Arsenal. Reading har en match mindre spelad, och de klättrar upp jämsides med Arsenal vid seger i hängmatchen.

Svenska målskyttar i Europa i helgen var Linda Sembrant, Mia Persson, Emelie Johansson – och Fridolina Rolfö. Som jag skrev i det här inlägget tror jag att det var ett självmål, och att Rolfö aldrig rörde bollen. Men hon är i alla fall bokförd för ett mål på tyska förbundets hemsida. För mer info kring våra utlandsproffs insatser i helgen hittar du Fotbollskanalens svenskkoll här.

Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen

Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz

För knappt fyra veckor sedan föll Kristianstad på Valhalla IP med 2–0 mot Göteborg. Efter matchen sa Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir till mig att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen. Hon lade till:

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

I det läget var Kristianstad 7,5 poäng bakom tvåan Göteborg. Sedan dess har Gunnarsdottirs lag tagit full poäng och gjort 8–0 på tre matcher. I dag blev det 5–0 i KDFF-derbyt mot Kungsbacka DFF efter att Amanda Edgren gjort fyra av målen.

Amanda Edgren

I kväll är man uppe på tredje plats – bara ett mål ifrån den där åtråvärda andraplatsen. Beroende på hur det går för Vittsjö och Göteborg i morgon kommer man som mest vara tre poäng bakom tabelltvåan.

Fem omgångar återstår för Kristianstad, i dem möter man:

LB07 (b)
Piteå (h)
Vittsjö (b)
Eskilstuna (b)
Rosengård (h)

Det är ett tufft, men spännande schema. Derbyt mot Vittsjö den 13 oktober kan bli en riktig höjdare. I kväll är det ju nämligen tre gånger Skåne i toppen av damallsvenskan. Om Rosengård vinner i Göteborg i morgon står det sig även efter färdigspelad omgång.

Skåne dominerar i tabellen. Och som ni kanske minns skrev jag för fyra veckor sedan om att Skåne även dominerar när det gäller talangutveckling.

I den genomgången hade Kristianstad sju egna produkter i olika europeiska högstaligor. I dag fick en åttonde debutera – 16-åriga Alice Nordenberg byttes in med sju minuter kvar att spela. Listan ser därmed numera ut så här:

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Alice Nordenberg
Alice Rosenkvist
Moa Olsson
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

I det där inlägget om talangutveckling skrev jag om hur Kristianstads DFF jobbar. Två saker som jag gillade i klubbens upplägg var dels Johanna B Rasmussen:s anställning, dels deras internmatcher elva mot elva.

I samband med att Kristianstad var i Göteborg passade jag på att fördjupa mig lite kring de punkterna genom att dels prata med Rasmussen själv, dels genom att prata med egna KDFF-produkten Kajsa Törnkvist.

Kajsa Törnkvist

Den 18-åriga juniorlandslagsspelaren Törnkvist har Kristianstadsklubben Nosaby IF som moderklubb. När hon var 13 år gick hela hennes flicklag i Nosaby över till KDFF. Sedan dess har Törnkvist jobbat sig upp i klubben. Hon började träna med A-laget när hon var 15 år och blev uppflyttad året efter. I år har hon startat såväl tio matcher i damallsvenskan, åtta matcher i elitettan som cupfinalen.

”Jag vill stanna här så länge som möjligt i alla fall.”

Den här säsongen har de unga spelarna i Kristianstad alltså fått in Johanna B Rasmussen som stöd. Törnkvist säger så här om det:

”Johanna betyder väldigt mycket. Hon lägger extra tid på oss så att vi kan utvecklas, och komma in i klubben. Hon hjälper oss att analysera matcherna, vad vi gör och vad vi kan göra bättre. På träningarna kollar hon vad vi behöver förbättra. Det kan vara teknik eller något taktiskt.”

Och internmatcherna på onsdagar uppskattar hon, och hon minns första gången hon fick vara med.

”Det var när jag var 15 – det året jag började träna med A-laget. Det är bra, det är många unga spelare som får chansen på de träningarna.”

Johanna B Rasmussen

Så till Rasmussen. Hon beskriver själv sin roll i KDFF så här:

”Som chefstränare har man den stora bilden, och kanske inte alltid tid att titta på alla smådetaljer. Då kan jag ta rollen att ha lite mer fokus på den individuella biten. Om spelarna mår bra, är slitna, om de inte fattar taktiken, eller vad det kan tänkas vara. Det kanske inte alltid är så att man vågar fråga chefstränaren. Då kan de fråga mig. … Om någon kommer tillbaka från skada kan de komma till mig och säga att ‘Nu är jag faktiskt trött’. Jag hjälper dem att lära känna sina kroppar. … Det kan vara taktiskt, tekniskt eller kroppen – det viktiga är att hela människan mår bra.”

Hon har verkligen ingen vanlig roll i damallsvenskan. Rasmussen själv har inte upplevt att någon haft just den här typen av roll i de klubbar hon varit i:

”Nej, inte så. Först och främst tycker jag att det är väldigt spännande att vi försöker få in så många unga spelare i laget – vi satsar på våra ungdomar. Men de är kanske inte mogna att ta alla beslut själva. Så jag skall försöka ge dem all hjälp de kan få i övergången till seniorfotboll, till att bli mogna. Ju mer hjälp man kan ge dem med det, desto snabbare utvecklar de sig och blir redo för att spela matcher.”

”Det är mycket som jag vet nu genom min egen karriär som jag kan vidarebefordra till dem. Jag har själv varit där, och känner igen hur det är, om man är blyg, om man kör för hårt och behöver hålla igen. Det är mycket min egen erfarenhet som jag tror kan vara bra för dem.”

Om du backar bandet till när du var 15–16 år, hade du då velat ha hjälp av någon som dig?

”Ja, jättegärna. Det är inte alla som kan ta in all information. Vi har väldigt unga spelare, vid 14–15 kanske du inte kan ta in allt. Men ju fler gånger du hör saker – får du höra saker vid 13, 14, 15, 16, 17 och 18 års ålder är det alltid något som sätter sig. Då har man ändå hjälpt dem att kanske ta plats i ett A-lag, och kanske även lärt dem att säga ifrån i vanliga livet.”

I Norge satsar förbundet och deras motsvarighet till EFD stora pengar på att anställa utvecklingschefer i tolv elitklubbar. Den typen av tjänst som Rasmussen har i KDFF betalas alltså från centralt håll i vårt västra grannland.

”Jag såg det. Jag jobbar ju som assisterande till A-laget också, så jag har ju alla spelare, även om jag har mest fokus på de unga. Det är ju där man kan få in mest information, kanske kan öka med flest procent. Jag tycker att det är roligt, och hoppas att de också känner att de får med sig någonting. Jag ser det lite som att, precis som man har en sjukgymnast som kanske kan göra så att man får tillgång till en–två spelare mer, kan jag göra så att vi får en, två eller tre spelare till som är mer redo att spela matcher. Det behöver vi, vi har ett ungt lag och många spelare som tar plats.”

Slutligen bad jag Rasmussen säga några ord om Kajsa Törnkvist och de andra KDFF-talangerna som visat framfötterna i år:

”Det är det som är kul. Det är inte så att vi funderar över om vi skall slänga in Kajsa eller inte för att hon bara är 17. Vi vågar för att vi vet att våra talanger kan. De visar på träning och ute på planen. De kommer själva och frågar hur de skall äta, hur de skall göra olika saker. Det är den miljön vi vill ha. Vi försöker ge så mycket information som möjligt. Sedan skall de lära sig att använda den så att de kanske kan bli A-lagsspelare redan när de är 16–17 år. Det är häftigt när det funkar. Vi har fått ut mycket av många samtidigt i år. Det är kul.”

Under söndagen är det toppmöte mellan Göteborg och Rosengård. Jag har ju kritiserat Göteborg för bristfällig talangutveckling.

Några av klubbens ledare påtalade dock för mig härom veckan att klubben just nu har ungdomslag hela vägen från fotbollsskolan. Men de har det inte i eget namn.

Göteborg FC har ju nämligen ett avtal med IFK Göteborg om att Blåvitts talanger skall slussas vidare till KGFC när de når sådan nivå att de är redo för F19-allsvenskan. Och det är via Blåvitt som KGFC fått upp Evelyn Ijeh i seniortruppen.

Evelyn Ijeh

Det är förstås bra att man söker vägar att jobba med talangutveckling. Men jag kommer inte att tillgodoräkna Göteborg FC den ungdomsverksamhet som IFK Göteborg bedriver.

Det om damallsvenskan. Det har spelats diverse intressanta matcher i andra serier i dag. I elitettan klev Uppsala upp på damallsvensk plats via 1–0-seger mot AIK. Det är ett resultat som gör att AIK:s chanser att spela i högsta serien nästa år har sjunkit dramatiskt. Laget är fem poäng från andraplatsen med fem omgångar kvar, vilket blir väldigt svårt att ta in.

För Uppsala pekar det däremot uppåt. Laget har sex raka segrar (sju om man räknar med cupen) och står inför en otroligt intressant avslutning av serien. Som av en tillfällighet spelar Uppsala borta mot Hammarby i allra sista omgången. Blir det en helt avgörande match om en damallsvensk plats i slutomgången?

I botten vände BP 0–1 till 2–1-seger mot Lidköping. Därmed har stockholmarna nu åtta poängs marginal ner till Asarum på nedflyttningsplats. För blekingarna är det lite av sista chansen i morgon mot Hammarby.

I Spanien kan Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson sova lite lugnare den kommande veckan. Duon gjorde varsitt mål när Tacon vann med 3–0 i hemmapremiären mot Huelva. Jakobsson rundade målvakten och rullade in 1–0-målet i den första halvleken.

https://twitter.com/CD_Tacon/status/1173253816889806855

Jakobsson stod även för inlägget till 2–0-målet och i i matchens slutskede stod hon för en fin frispelning till Asllani. Den senare avslutade hur iskallt och läckert som helst. Ett riktigt sevärt mål.

Skönt för Tacon att få vinna direkt efter förra veckans 9–1-förlust i Barcelona. Dagens motståndare klarade sig kvar på målskillnad i våras, och är ett lag som Tacon bör ha bakom sig i sluttabellen.

I Frankrike leder Bordeaux en haltande tabell efter 1–0-seger mot Montpellier i mötet mellan de främsta utmanarna till toppduon Lyon och PSG. Claire Lavogez gjorde segermålet.

Slutligen avgjordes sannolikt norska toppserien i dag. Tvåan Sandviken föll hemma mot trean Vålerenga med 4–3 efter segermål av Kameruns landslagsforward Ajara Nchout. Därmed leder LSK nu serien med tre poängs marginal trots att laget har två matcher mindre spelade än de båda jagande lagen.

Allt talar för att guldet hamnar i LSK för sjätte året i rad och sjunde året av åtta.

 

Håller tummarna för Rice

Danielle Rice

I dag kan den damallsvenska guldstriden 2019 i praktiken ha avgjorts. Göteborg åkte ju nämligen på en käftsmäll borta mot Eskilstuna.

Men just nu är det trots allt inte resultat eller tabeller som man tänker mest på. Utan det är Örebromålvakten Danielle Rice:s hälsa. För hon åkte inte på någon sportslig smäll i dag – utan en betydligt mycket allvarligare.

Det var 6.50 in i dagens match mot Kristianstad som den amerikanska målvakten kolliderade med gästernas Svava Ros Gudmundsdottir. Som jag ser det var det inget ojust inblandat, utan det var en olyckshändelse. Isländskan hade fokus på bollen, medan Rice kom ut med hög fart för att rädda.

Rice räddade också först skottet med huvudet. Nästan omgående efter att ha träffats av bollen fick hon även Gudmundsdottirs fot eller ben i huvudet.

Enligt uppgifter till NA var Rice medvetslös i fyra minuter efter smällen. Jag kan inte läsa artiklarna i Nerikes Allehanda, men jag har förstått att Rice fått smällar mot huvudet förr – och rubrikerna är ju oroande.

Förra året drabbades Kristianstadsmålvakten Brett Maron av en liknande, oroande smäll. Det slutade bra. Nu håller man ju alla tummar och tår för att det även skall sluta bra för Rice. Till råga på allt var Gudmundsdottir offside, så Rice hade inte behövt rusa ut och rädda.

Tillagt i efterhand: Under söndagen har Rice fått lämna sjukhuset.

Att Kristianstad till slut vann matchen med 1–0 efter straffmål av skytteligatvåan Therese Ivarsson känns mindre viktigt i kväll. Jag noterar också att damallsvenskan.tv inte har med Rice smäll i sitt klipp med matchens viktigaste händelser, och inte ens nämner situationen. Det känns som en väldigt konstig prioritering.

I Eskilstuna delade United ut en sportslig smäll till Göteborg. I våras var ju Göteborg ett av få lag Eskilstuna lyckades göra mål på. Då blev det 1–1. Den här gången tog United alla tre poängen via 2–1-seger – ett resultat som innebär att Göteborgs guldchanser i dag minskade dramatiskt. Sett till klippet med höjdpunkter på damallsvenskan.tv var sörmlänningarnas seger helt i sin ordning. Göteborg verkar ha prickat årets djupaste formvacka lagom till starten av Champions League.

Ytterligare problematiskt för göteborgskorna var att hyperviktiga Vilde Böe Risa tvingades kliva av efter knappt en kvart. Det var ingen bra början på årets viktigaste vecka för Göteborg. På onsdag kommer ju Bayern München till Gamla Ullevi, och till helgen kommer Rosengård till Valhalla. I de matcherna måste Göteborg ha med Böe Risa om de skall ha någon chans.

Själv var jag i Varberg och såg Vittsjö vinna med 1–0 mot Kungsbacka. Det är ett resultat som gör att Vittsjö passerar Göteborg i tabellen. Efteråt sa jag till tränare Thomas Mårtensson att han just nu har sin by på Champions Leagueplats.

Det – och de tre poängen – var Mårtensson nöjd med. I övrigt tyckte han inte att hans lag hade gjort någon bra match. Och visst borde tabelltvåan gjort fler mål. Jag räknade till 16–3 i hörnor och 11–2 i målchanser.

Noterbart var att Kungsbacka skapade mer på sina tre hörnor än Vittsjö gjorde på sina 16. Normalt brukar ju annars Ebba Hed:s högerhörnor vara ett bra vapen för skånskorna. I dag avgjorde Hed i stället på ett genombrott – även om Clara Markstedt snodde målet precis innan mållinjen.

Vittsjö och tränare Mårtensson har varit i fokus i Aftonbladet de senaste dagarna. Bland annat hade tidningen en tv-intervju om ”tekniska grejer”. Noterar att Linda Sällström kommenterade det klippet med att hon gärna hade sett Mårtensson i någon dokusåpa. Det hade garanterat varit väldigt intressant. Då hade nog till och med jag börjat kolla på den typen av program…

I och med dagens trepoängare har Vittsjö nu 31 poäng. Det är fler än klubben tagit någon gång tidigare i damallsvenskan. Och det återstår ju fortfarande sex omgångar.

Jag pratade lite med trotjänaren Alexandra Benediktsson om varför laget är bättre än någosin. Hon menade att det var väldigt många saker som hade fallit på plats samtidigt. Bland annat bra nyförvärv, en bra ny tränare i Stefan Ekstrand och en spelidé som passar truppen perfekt.

Hon konstaterade också att laget tidigare alltid har slagit ur underläge. Men när man nu ligger tvåa efter 16 omgångar ökar pressen på laget. Samtidigt tyckte hon att den här typen av press var väldigt mycket trevligare än den man hade i fjol, då man in i slutomgångarna riskerade nedflyttning.

Utöver att Vittsjö har slaget i klubbrekord i damallsvenska poäng utmanar man rekordnoteringarna i grenen störst bortafölje i damallsvenskan. I dag uppskattade jag det till att fler än hälften av åskådarna i Varberg var från Vittsjö. Hördes gjorde de också, något Benediktsson uppskattade rejält. Det är alltså Vittsjöfans på båda sidor om trappan…

Trots att Vittsjösupportrarna kom i buss var det fullt på parkeringen utanför Påskbergsvallen. Tyvärr för Kungsbacka var dock huvuddelen av folket inne i Varberg Arena för att se Varbergs HK:s allra första match någonsin i högsta handbollsligan. Där var publiksiffran 1675 – det är betydligt många fler än Kungsbacka totalt haft på alla sina hemmamatcher i år.

För övrigt har jag undrat lite över uttalet av Benediktssons efternamn. Nu behöver jag inte undra längre, utan det uttalas Benne-dikt-sonn.

Dagens sista match spelades i Malmö, där det ett tag såg ut som att även Sveriges andra representant i Champions League skulle ladda upp med en förlust. LB07 tog nämligen ledningen med 1–0 i den andra halvleken. I det läget låg mörkret i bottenstriden ännu djupare över Djurgården. Piteå och Julia Karlernäs förbättrade dock stockholmarnas chanser i botten genom att kvittera på straff i 83:e minuten.

Det var rimligt att Piteå fick ett mål. För vad jag kan se på höjdpunkterna på damallsvenskan.tv blev Piteå bestulet på ett regelrätt mål i den första halvleken. Jag ser nämligen ingen offside när Selina Henriksson tryckte in bollen i minut 32.

Piteå kryssar sig för övrigt fram. Laget har bara tre förluster hittills i år, vilket är två färre än man hade efter 16 omgångar i fjol. Då hade man dock 33 poäng eftersom man inte spelade en enda oavgjord match. I år har man bara 23 poäng eftersom man står på hela åtta kryss.

Därmed lämnar jag damallsvenskan. Ett lag som hade jublat över kryss i dag är CD Tacon. Man minns ju att Kosovare Asllani lämnade Linköping för att hon ville komma till en klubb där hon kan vinna titlar. Redan efter dagens spanska ligapremiär känner jag att jag kan slå fast att Asllani och Sofia Jakobsson inte kommer att vinna några titlar med Tacon den här säsongen.

Tacon föll nämligen med förkrossande 9–1 inför 5413 åskådare borta mot Barcelona i premiären. Man undrar ju lite hur Asllani och Jakobsson känner efter den käftsmällen. Något svar får vi dock inte. Taconspelarna får nämligen inte prata med media efter matcherna.

Tacon har mest förstärkt i offensiven. Men de kanske även borde skaffa sig ett försvar? Jag såg ju delar av lagets genrep, och efter det är jag knappast förvånad över att laget var chanslöst i dag i Barcelona. I genrepet upplevde jag att Tacon hade rätt många begränsade spelare, och jag kände det som att Asllani hade bytt ner sig sportsligt när hon lämnade Linköping. Just nu känns det självklart även som att Jakobsson har bytt ner sig när hon lämnat Montpellier.

Startelvorna från mötet Barca–Tacon ser ni för övrigt här:

Och hela matchen går att se här:

En ligadebutant som skötte sig bra var Manchester United. Inför 31 213 åskådare spelade Lotta Ökvist de första 56 minuterna i derbyt mot Manchester City. Ökvist fick dock kliva av strax efter att Caroline Weir hade smällt in matchens enda mål.

Mellan Bristol och Brighton fick Amanda Nildén hoppa in sista elva minuterna. Den matchen slutade 0–0.

I Tyskland debuterade Fridolina Rolfö för Wolfsburg när laget vann cupmatchen mot SV Berghofen med 2–0. Det var dock långt ifrån någon lyckad debut för Rolfö. Hon tvingades nämligen kliva av i 29:e minuten med en muskelskada. Illavarslande.

Slutligen noteras att det tajtade till sig rejält kring uppflyttningsstrecket i elitettan. Nu skiljer det bara ett mål mellan tvåan Hammarby och trean Uppsala. Och AIK är bara två poäng bakom. I botten börjar det se riktigt mörkt ut för Asarum. Om de inte får till en riktigt vass höstspurt gör blekingarna Borgeby och Sundsvall sällskap ner i ettan.

I andra riktningen gör Alingsås FC United anspråk på uppflyttning. Klubben blev i dag första division I-lag att säkra en plats i kvalet mot elitettan.