Mitt tips om tysk seger mot USA var inget vidare. Visst borde Celia Sasic ha gjort 1–0 på straff i 60:e minuten. Men totalt sett var amerikanskorna det klart bättre laget.
Jill Ellis valde att ställa upp sin elva 4–4–1–1 med Carli Lloyd i den släpande forwardsrollen. Med både Morgan Brian och Lauren Holiday bakom på centralt mittfält hittade USA mästarspelet.
Den första halvleken var det bästa jag sett USA spela på flera år. Även om det var 0–0 i paus imponerade amerikanskorna med prickfritt försvarsspel där de höll tyskorna på behörigt avstånd från Hope Solo:s mål. Det var 6–2 i hörnor, 3–0 i klara målchanser – och ett USA som uppträdde som blivande världsmästare.
Den första kvarten efter paus hittade tyskorna vägar till att skapa målchanser. Genom snabba spelvändningar fick de isär den amerikanska backlinjen – och då gick Julie Johnston vilse ett par gånger. Hon är bra när hon får jobba rakt fram eller rakt bakåt. Men när hon även rycktes i sidled hamnade Johnston flera gånger på fel ställe. Det var också hon som drog i Alexandra Popp och orsakade den tyska straffen. Den slog dock Sasic utanför.
Här känns det för övrigt som att Johnston borde ha blivit utvisad. Väljer domaren att blåsa straff skall hon väl även bedöma det som målchansutvisning. Eller?
Några minuter senare vände Annike Krahn ryggen till när Alex Morgan stormade fram. Det har diskuterats på twitter huruvida förseelsen skedde utanför straffområdet eller inte. Och huruvida det var Morgan som sprang in i Krahn eller inte.
Personligen var min spontana uppfattning att straffen var korrekt dömd. Det är solklart att Krahn sprang in i Morgans löpväg och vände baken till. Jag uppfattade det som att förseelsen började utanför, men fortsatte in i straffområdet. Men jag har inte sett 100 repriser ännu, så jag kanske ändrar mig…
Fast domaren måste gå på sin omedelbara bild av situationen och jag förstår att hon blåste straffen. Den placerades säkert in av de stora matchernas spelare nummer ett, Carli Lloyd.
Efter målet hittade USA tillbaka till kontrollen. Tyskland skapade inte en enda riktig kvitteringschans innan inhopparen Kelley O’Hara kunde stöta in 2–0-målet på passning från Lloyd. Det var för övrigt Krahn som blev ifrånsprungen i förstadiet till 2–0-målet.
USA åker till Vancouver som stora guldfavoriter. Det spelet de presterade i natt var grymt imponerande. De spelade inte lika vacker fotboll som Frankrike, men de spelade stabilt och effektivt. Det blir något för Japan eller England att bita i.
För tysk del blir det alltså bronsmatch. Det blev också väldigt tydligt att tyskorna måste hitta nya mittbackar – eller åtminstone en ny. Annike Krahn hänger nämligen inte med när motståndet är av högsta världsklass.
Frankrike sprang ifrån den tyska backlinjen i fredags och i natt snurrade Morgan upp Krahn gång på gång. Det var så tydligt att USA hade som strategi att Morgan skulle utmana Krahn – en segertaktik.
Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.
Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.
Arena: Olympiastadion i Montreal.
Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Teodora Albon, Rumänien. Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.
Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez. Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.
Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.
Simone Laudehr
Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.
USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:
Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.
Alex Morgan och Hope Solo
Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.
Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.
En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?
Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.
Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.
När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.
Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.
Silvia Neid
Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.
En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.
Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?
Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.
Jill Ellis
Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.
Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.
Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.
Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…
Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.
Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…
I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.
Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:
”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”
Och om sin insats i premiären:
”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”
En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.
Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.
Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.
Det är mindre än två timmar till avspark och jag sitter inne i presscentret på Investor Group Field. Efter att ha gått en liten sväng utanför VM-arenan och sett alla hundratals amerikanska supportrar börjar man komma i rätt stämning.
VM-stämning i Winnipeg
Ju mer man tänker på det desto viktigare blir den här matchen. Seger och avancemanget är i det närmaste klart. Då kan laget dessutom spela avslappnat mot USA. Poängförlust eller förlust och resan mot slutspel blir betydligt snårigare. Dessutom finns risken att alla de frågetecken som följt med in i mästerskapet blir ännu större.
Det här inlägget tänkte jag dock ägna åt annat en kvällens match. Efter några dagar i Winnipeg börjar man få ett litet grepp om staden – om det nu går. Det finns nämligen ingen riktig stadskärna utan allt är väldigt utspritt. Med svenskkoppling har jag noterat ett stort Ikea-varuhus och ett stort ABB-kontor.
Fotbollsmässigt känns det som att det börjar bli lite VM-feber. Det har varit en hel del artiklar i lokalpressen.
Winnipegtidningar
Och:
Winnipeg Metro 8 juni 2015
Ett annat intressant exempel var att den sportbar i centrala stan där jag var i lördag visade damfotboll på sina största tv-skärmar och Stanley cupfinalen på mindre.
Damfotboll på stora skärmen Stanley Cupfinalen på de små.
Matchen Kanada–Kina satte dessutom publikrekord för ett kanadensiskt landslag på hemmaplan alla kategorier. Hade en ishall tagit över 50000 hade rekordet sannolikt varit herrhockeyns, men nu är det alltså damfotbollens.
När man kollar vad nordamerikansk media har skrivit hade alltså Sports Illustrated ett nummer som innehöll en mängd VM-sidor. Där har tidningens damfotbollsreporter Grant Wahl och den amerikanske guldcoachen från 1999 Tony DiCicco rankat lagen efter fysisk styrka och teknik. Något överraskande anses det svenska laget ha begränsad fysik, men hyfsat god teknik. Lika överraskande har Hollands teknik fått bottenbetyg.
Sports Illustrated bedömer VM-lagens fysik och teknik
I samma tidning fastnade jag även för en annons. Någon som tror på det här budskapet?
Kelley O’Hara – byggd av chokladmjölk
Jag har försökt hänga med lite i vad som skrivs även i övrig internationell press. Jag läste om att Nigerias Asisat Oshoala nyligen skulle ha utnämnts till världens bästa spelare av brittiska BBC. Det visade sig vara en sanning med modifikation. Rätt är att hon vann en omröstning bland BBC:s lyssnare/läsare. Det är alltså ingen expertjury som valt henne.
USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.
Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.
Truppen i sin helhet:
Målvakter: Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).
Backar: Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).
USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.
Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.
Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.
Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.
I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.
Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.
I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet. Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.
Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.
Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.
Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.
USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).
Det förra inlägget innehöll en mängd internationella skytteligor. Nu är det dags för assistligor. Sådana har inte varit lika lätta att hitta, men här är ett gäng av årets mer intressanta:
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
Samtidigt som jag skriver det här inlägget sitter jag och tittar på SVT:s EU-valvaka. Och den slutsats man kan dra av den valu som hittills presenterats är att det är fler lag på banan, och att det är väldigt jämnt.
Valu har väldigt mycket gemensamt med den damallsvenska tabellen. För oj vad jämnt det är. Det skiljer alltså bara två poäng mellan tvåan Linköping och nian Kristianstad.
Innan jag går in mer på damallsvenskan tänkte jag kort gå utomlands, och titta till gårdagens matcher i Frankrike, ingående i den näst sista omgången.
Jag satt och tittade på franska Eurosports sändning där man hoppade mellan Guingamp–Lyon 1–5 och Juvisy–PSG 2–2.
Lotta Schelin
Det första resultatet innebär att Lyon säkrade sin tolfte franska ligatitel – den åttonde i rad. Det är alltså läge att återigen skicka ett grattis i riktning mot Lotta Schelin, som inte ingick i gårdagens matchtrupp.
Den mest intressanta matchen var ju trots allt Parisderbyt, som gällde kampen om den andraplats som leder till höstens Champions League. Det blev alltså oavgjort, vilket gör att PSG troligen tar andraplatsen.
PSG var också det klart bästa laget i matchen. Dock inleddes det med att polska PSG-målvakten Katarzyna Kiedrzynek gjorde en av årets tavlor när hon slog hål i luften och lät Gaetane Thiney göra 1–0.
Tio minuter senare kvitterade Marie-Laure Delie både matchen och kampen om skytteligasegern. Där står både Thiney och Delie på 22 mål inför sista omgången.
PSG tog ledningen genom amerikanska talangen Lindsey Horan, som kan bli den allra största stjärnan i sommarens U20-VM. Hon har tagit flera kliv under våren, och igår imponerades jag stort av hur smart och vaket hon löpte in i straffområdet.
Det kändes som att PSG hade allt under kontroll, ända fram till minut 85, då mittbacken kvitterade Nelly Guilbert kvitterade. På övertid räddade Kiedrzynek sitt lag då hon styrde en frispark från Thiney via ribban och ut. För PSG satt Kosovare Asllani på bänken hela matchen.
Lycklig Josefine Öqvist
Idag spelade dock den tredje svenskan i Feminine division 1, Josefine Öqvist. Hon gjorde sitt 18:e mål för säsongen när Montpellier besegrade Rodez med 7–1. Troligen var det ”Jossans” sista match i karriären. Tråkigt.
Beskedet om att hon skall sluta kom häromdagen. Och jag tycker att det kommer för tidigt. 31 år gammal kommer hon troligen att sluta trea i den franska skytteligan. Nog sjutton hade hon kunnat spela på högsta världsnivå i ytterligare två–tre år?
Men när hon valt att lägga skorna på hyllan är det bara att acceptera. Och tacka för alla hennes insatser för damfotbollen. Inte minst är det värt att notera att hon är den enda svenska spelare som blivit målskytt i två VM-semifinaler.
* Då återvänder jag till Sverige igen. Eftersom jag saknar den marginaliserade kanal där huvuddelen av de damallsvenska matcherna numera visas så såg jag inte Tyresös sista match som ett internationellt storlag.
Men av det här klippet är det lätt att dra slutsatsen att Christen Press sa hejdå till Tyresö på bästa möjliga sätt:
Tyresö kan ju nu faktiskt kliva upp på tabellens andra plats, om de vinner hängmatchen mot Umeå.
Å andra sidan kan ju alla deras poäng strykas och tabellen skrivas om inom ett par veckor. Så det känns lite som slöseri att spekulera kring Tyresös tabellplacering innan Nacka tingsrätt har tagit upp klubbens rekonstruktion om 1,5 veckor.
Däremot är det lätt att konstatera att samtliga helgens resultat i form av Tyresö–Rosengård 2–1, Eskilstuna–Linköping 1–1, Göteborg–Örebro 0–1, Kristianstad–Umeå 1–0, AIK–Piteå 2–1 och Vittsjö–Jitex 2–1 innebär att tabellen trycks ihop, och att snart samtliga lag utom Rosengård och Jitex kan räknas som mittenlag. Kampen om den andra Champions Leagueplatsen kan bli fantastiskt intressant.
Eller. AIK och Vittsjö är ju fortfarande bottenlag. Faktum är att det bara är just Jitex, AIK och Vittsjö som har minusmålskillnad i serien. Vittsjö släpper in klart flest mål, och borde vara oroat över läckaget. Inte minst när AIK verkar ha vaknat till.
För en vecka sedan uppfattade jag AIK som för svagt för högsta serien. Men deras turliga seger mot Jitex – minns att de fick segermålet till skänks av en svag domare – gav tydligen härlig råg i ryggen. För att vända 0–1 till 2–1 hemma mot Piteå är starkt. Kanske att segern i Mölndal var det AIK behövde för att ta klivet in i serien på allvar.
* Därmed lämnar jag damallsvenskan och tar mig till Japan. Trots att landslaget Nadeshiko tvingades spela utan sex–sju internationella toppspelare vann man idag sitt första guld någonsin i det Asiatiska mästerskapet.
För Japan hade tidigare alltså vunnit VM och tagit silver i OS. Men de hade aldrig varit bäst i Asien. Det är man nu.
I dagens final mot Australien vann man rättvist med 1–0. Duktiga mittbacken Asuza Iwashimizu blev matchvinnare på nick – precis som i semifinalen mot Kina:
Jag har länge varit imponerad över vilken grymt bra tajming Iwashimizu har i luftrummet. Hon dyker ofta upp vid den bortre stolpen på hörnor. Och trots att hon inte är speciellt lång är hon väldigt högt upp i luften. Det beror säkert dels på god spänst, men även på lysande tajming. Båda hennes matchvinnande mål mot Kina och Australien är goda exempel på det. Båda finns alltså på klippet ovan.
Vid Iwashimizus nickmål idag gick bollen in via ribban. Även bronsmatchen avgjordes av en nick via ribban. Matchen hade nått övertid, och man satt och väntade på förläning mellan Kina och Sydkorea, när Yang Li i samband med en hörna nickade bronset till kinesiskorna.
* I Tyskland kan Sofia Jakobsson idag ha spelat bort Turbine Potsdam från ligaguldet. Jakobsson gjorde nämligen Cloppenburgs 2–1-mål när nästjumbon tog en väldigt värdefull poäng på bortaplan via 2–2 mot Potsdam.
Sofia Jakobsson
Inför avspark hade Potsdam guldracet i egna händer. Nu måste man sannolikt vinna båda sina matcher, samtidigt som Wolfsburg måste tappa poäng. Blir tufft för Antonia Göransson, som inte fick någon speltid idag, och de andra Potsdamspelarna.
Både Frankfurt och Wolfsburg vann nämligen sina matcher idag med klara siffor. Det gör att det mesta känns som att det blir en direkt avgörande guldmatch mellan de här båda lagen i den sista omgången.
Noterbart var för övrigt att Nilla Fischer idag, i frånvaro av vilande Nadine Kessler, bar kaptensbindeln i Europas bästa lag. Kul.
I botten förbättrade förstås Cloppenburg sina chanser att hänga kvar genom dagens poäng. Men risken är ändå att uppenbar att det blir nedflyttning för Jakobssons lag. Det är ju inte speciellt troligt att de tar poäng borta mot Wolfsburg nästa helg. Det innebär att man med största sannolikhet ligger under nedflyttningsstrecket inför sista omgången.
Och där har huvudmotståndarna Duisburg och Hoffenheim hemmamatcher mot Sindelfingen och Jena, vilket känns som lättare uppgifter än Cloppenburgs bortamöte med Freiburg.
* I Norge leder svensklaget Lilleström tabellen på samma poäng som Röa. Trea, två poäng bakom, är mästarinnorna Stabaek. Alla de tre lagen vann i den här veckans omgång.
Det är alltså trippel Oslo i toppen. Ja, jag vet att Lilleström ligger ett par mil utanför huvudstaden, men jag räknar ändå Mimmi Löfwenius lag som ingående i Osloregionen.
* I NWSL föll i natt mästarinnorna Portland med 1–0 hemma mot Sky Blue inför 13 427 åskådare. Det var en chansrik match där målvakterna Jill Loyden och Nadine Angerer gjorde flera fina räddningar. Men Kelley O’Hara fick hål på en lite passiv Angerer med en nick i matchens slutskede. Se det på det här klippet:
Helgens omgång fortsätter i natt, och i morgon kväll. Det var dock toppmöte tidigare i veckan, där serieledande Seattle tappade poäng för första gången. Amy Rodriguez och Kim Little gjorde målen när Kansas City och Seattle delade poängen. Se höjdpunkter därifrån här:
* Medan Little tar NWSL med storm går hennes före detta klubb Arsenal riktig kräftgång i England. Det forna storlaget har i veckan noterat två raka hemmaförluster med 2–0. Därmed ligger Arsenal kvar som tabelljumbo på en poäng. Och noterbart är att man på fyra omgångar har haft tre hemmamatcher. På dem har det blivit noll poäng och noll mål. Anmärkningsvärt.
Dock är tabellen väldigt jämn. När alla åtta lag har spelat fyra matcher skiljer det bara två poäng mellan ettan och femman. Och tre poäng mellan ettan och sexan. Det är bara Everton på två poäng och Arsenal på en poäng som är avhängda.
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
Det inställda landslagslägret har varit den heta potatisen i Damfotbollssverige under drygt två dygn.
De damallsvenska klubbledningarnas missnöje med alla landslagsläger har varit känd länge. Nu har dragkampen övergått i bojkott, där spelare kommer i kläm. Var det verkligen nödvändigt?
Jag kan inte säga att jag är insatt i alla turer. Men när man läser på damfotboll.com att EDF:s ordförande Per Darnell säger att det är bristfällig dialog som ligger bakom börjar man ju undra om Pia Sundhage bara har blundat för diskussionen, och hoppats att kritiken bara skulle ebba ut.
Ämnet var ju uppe på agendan även vid den här tiden i fjol. Men inför ett EM på hemmaplan hade det ju varit ett sanslöst självmål av klubbarna att stoppa sina spelare. Nu är läget annorlunda.
Och även om jag i grunden är av uppfattningen att det är landslagsfotbollen som bär damfotbollen både nationellt och internationellt så har jag förståelse för klubbarnas ståndpunkt. I Sverige är det ju trots allt klubbarna som betalar spelarnas löner.
Assisterande förbundskapten Lilie Person har svårt att förstå klubbarnas markering. Hon påpekar att alla utlandsproffs skulle fått vara med på lägret. Och det är en bra poäng. Samtidigt visar hon bristfällig kunskap om läget när hon säger så här till GP:
”Jag har mycket svårt att förstå klubbarnas beslut, särskilt när det rör sig om så få spelare för respektive förening. Om det är något en klubb borde vara stolt över så är det ju att ha spelare i landslaget.”
Det hade ju varit rätt om klubbarna bara hade haft svenska A-landslagsspelare. Men de damallsvenska klubbarna har ju dels spelare från en mängd olika länder, dels talanger som åker i väg med olika ungdomslandslag. Det kan under perioder leda till rätt brandskattade trupper i många klubbar.
Sara Thunebro
De som kommer i kläm nu är ju spelarna. Värst är det för de som håller på att försöka slå sig in i laget, och de som skulle få sin första chans på ett A-landslagsläger.
Sara Thunebro ställer sig på landslagsledningens sida i Expressen:
”Jag förstår att klubbarna prioriterar sin verksamhet, men man måste se till helhetsbilden. Landslaget har gjort mig till den jag är i dag och det är alltid en stor ära att få vara med. Som spelare ska man inte behöva välja vem man vill vara lojal mot.”
Även Kosovare Asllani har ifrågasatt bojkotten. Det här är alltså en olycklig konflikt, som riskerar att skada damfotbollen om den inte löses direkt.
Men man kan tänka sig att den uppkommit delvis för att Sundhage närmast kommer från USA, som ju har ett helt annat system. Där betalar förbundet landslagsspelarnas löner, och har således fri tillgång till dem. Som noterats den senaste tiden jobbar ju dessutom förbundet hårt för att få landslagsspelarna att spela i hemmaligan NWSL.
Så funkar det ju inte i Sverige. Eller är det någon som tror att Svenska Fotbollförbundet exempelvis aktivt försöker pressa hem Lotta Schelin från Lyon?
Förhoppningsvis slipper vi prata konflikt om några veckor. I stället får vi en riktig drömstart på landslagsåret, i och med att Frankrike väntar i Amiens den 8 februari. En så mycket roligare landskamp kan vi knappast få. Fransyskorna passerade ju oss på den senaste världsrankningen och är nu femma. Men en svensk seger skulle återställa den ordningen.
* Apropå USA och NWSL så har man många regler som känns udda för oss i Sverige. En är den så kallade utökningsdraft som hålls i morgon fredag. Där får nya Houston Dash plocka spelare från konkurrentklubbarna. De åtta nuvarande NWSL-klubbarna har fått säkra upp ett antal spelare. Listan över vilka som är valbara finns här. Det är lite kul att se vilka spelare varje klubb valt att skydda.
Noterbart är att Shannon Boxx, Meghan Klingenberg, Nicole Barnhart, Rachel Buehler och Kelley O’Hara finns bland de spelare som Houston får välja. De har dock bara rätt att ta maximalt två av de nämnda landslagsspelarna.
I förrgår bytte för övrigt just Houston en före detta Dalsjöforsspelare mot en annan. Man bytte nämligen till sig den kanadensiska målvakten Erin McLeod från Chicago Red Stars i utbyte mot forwarden Melissa Tancredi.
Johanna Frisk
* Till Sverige igen. I går kom det tråkiga beskedet att Johanna Frisk inte blir frisk i sitt knä, utan måste lägga av. Det var ytterligare ett hårt bakslag för Tyresö, som får ytterligare en spelare att ersätta i truppen.
Häromdagen diskuterade jag med en kollega om varifrån klubben skall hämta sina nya spelare? Om inte reglerna har ändrats får man ju inte använda spelare som redan deltagit i den pågående upplagan av Champions League. Det diskar rätt många intressanta, europeiska nytillskott.
Och några fler toppnamn från NWSL verkar det svårt att plocka. Som grädde på moset krockar Asiens VM-kval med Champions Leaguefinalen. Så landslagsspelare från Japan, Sydkorea och Australien lär inte heller vara aktuella. Det blir alltså intressant att se hur Tyresö kan krydda sin trupp under våren.
* Så en tråkig nyhet från Tyskland. Eländet verkar aldrig ta slut för Kim Kulig – som tvingas till en ny knäoperation. Undrar om hon någonsin kommer tillbaka?
* Även sista noteringen är från Tyskland. Där har Nadine Kessler röstats fram av suppotrarna till 2013 års bästa spelare i landslaget.
I somras prisades ju Martina Müller av media som Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13.
Men varken Müller eller Kessler platsade bland kandidaterna till Ballon d’Or. Där var ju i stället Nadine Angerer och Lena Goessling tyska representanter.
Jag har länge sagt att det enklaste sättet att bli landslagsspelare i Sverige är att skola om sig till ytterback.
Och enligt den här artikeln i Sydsvenskan så skall Elin Rubensson tydligen just spela vänsterback för LdB FC Malmö i morgon mot Vittsjö. Det känns som ett grymt intressant test.
Elin Rubensson
Rubensson har egentligen allt som krävs för att bli en lysande ytterback. Hon har en bra speluppfattning, ett fint passningsspel och är snabb.
Synd att inte matchen är tv-sänd, för det testet hade man gärna velat se.
Jag säger inte att Rubensson blir landslagsmässig på backplats bara för att hon spelar en damallsvensk match som ytterback. Men det är väl ingen tvekan om att det på högerbacksplatsen som vi har absolut svagast konkurrens.
Så ju fler skickliga bollspelare som vill testa backplatsen, desto bättre. Och minns att Pia Sundhage skolade om målfarliga forwarden Kelley O’Hara till ytterback i USA.
Kelley O’Hara
* Slutligen lite uppföljning på det förra inlägget. Det verkar som att Kristianstads reduceringsmål mot Linköping var ett självmål från Charlotte Rohlin. För Örebro missade jag även att de tvingades spela utan målvakten Stephanie Labbé. Lagets mål vaktades i stället av 17-åriga debutanten Lina Domberg. I Frankrike spelade Kosovare Asllani de första 73 minuterna i toppmötet med Juvisy. Det var dock unga amerikanskan Lindsey Horan som gjorde båda målen.
Damfotbollsvärldens längsta svit av matcher utan förlust är bruten. Efter drygt tre år utan nederlag (under ordinarie tid) föll Tyskland i kvällens final av Algarve cup.
Det var USA som bröt sviten, och som vann Algarve cup efter 2–0-seger i dagens final på stora Estadio Algarve.
Alex Morgan intervjuas
USA:s bästa spelare de senaste 1,5 åren, Alex Morgan, gjorde båda målen.
Först slog hon till i den 13:e minuten. Sydney Leroux hann upp en djupledsboll från Yael Averbuch på kortlinjen. Inlägget var egentligen inget vidare, men den vikarierande tyska mittbacken Luisa Wensing verkade inte veta var hon hade sina medspelare och nickade i blindo. Bollen hamnade hos Morgan som hur säkert som helst lyfte upp den i nättaket bakom en chanslös Almuth Schult i det tyska målet.
Om det första målet var en liten gåva av det nybildade tyska försvaret så var det andra, i minut 34, en jättepresent. Målvakt Schult och mittbacken Josephine Henning brast i kommunikationen. Morgan sprang emellan och kunde slå bollen i tomt mål.
Att tyskorna saknade sitt vanliga mittbackspar Annike Krahn (skadad) och Saskia Bartusiak (sjuk), samt att målvakten Nadine Angerer vilades påverkade garanterat matchresultatet.
För Tysklands unga backlinje; Leonie Maier (20 år), Henning (23), Wensing (20) och Babett Peter (24) kändes inte helt trygg och samspelt.På målvaktssidan har förbundskapten Silvia Neid valt att ge unga Schult en seriös chans att ta över handskarna från Angerer. Av vad jag sett är dock inte talangen redo för spel på allra högsta landslagsnivå ännu. Schult har bjudit på ett par grova missar, och Angerer lär vara förstamålvakt i EM.
Jag såg cirka 65 minuter av matchen. Så långt var tyskorna väl så bra som USA – spelmässigt sett. Tyskland skapade absolut tillräckligt med chanser för att också kunna göra ett eller flera mål. USA hade dock bättre ordning på sitt försvarsspel – och så hade de matchvinnare Morgan, som utöver sina två mål också hade ett rungande ribbskott.
Av det jag såg hade dessutom USA bra hjälp av den kanadensiska huvuddomaren. För hon släppte flera ganska grova regelbrott från amerikanskorna. Dessutom struntade den misslyckade domaren i att blåsa för en solklar tysk straff, när Shannon Boxx kastade sig fram och sparkade ner Lena Goessling i 40:e minuten.
Trots att tyskorna nu alltså har blivit av med sin svit av matcher utan förlust så lär de komma till Sverige i sommar som stora guldfavoriter. Tyskland har inte förlorat en enda EM-match på hela 2000-talet – och då räknar jag även in kvalmatcher.
* Slutligen en liten kul parentes. Visst har väl de här två basketspelarna två look-a-likes i USA:s landslag? Ja, i varje fall tycks Averbuch och Kelly O’Hara tycka det…
Det var stor avskedskväll inför 18 589 åskådare i Denver i morse svensk tid. Pia Sundhage rördes till tårar. Och jag gissar att även en eller annan som tittar på den här skakiga videon också gör det.
Här är en fin stillbild när Lauren Cheney kramar om en tårögd Sundhage. Knäpp som man är satt jag uppe och kikade på en rätt grynig stream. Men det var det värt. För det var en kanonmatch, och det var ett känslosamt avsked efteråt.
På Twitter i USA var Pia Sundhage en av kvällens mest skrivna namn. Det handlade i princip uteslutande om hyllningar. Via den här länken ligger många av dem kvar ett par veckor.
Sundhage avslutade sina fem säsonger i USA med att leda laget till sin 14:e raka seger. Den senaste förlusten kom mot Japan i Algarve den 5 mars. Att USA skulle vinna mot Australien var förstås ingen skräll. Amerikanskorna har inte förlorat på hemmaplan sedan den 6 november 2004, då Danmark vann med 3–1.
Men jag återkommer till själva matchen. Först blir det mer Pia Sundhage. Spelarna började hyllningarna av henne på twitter redan inför avspark. Inte minst för att trigga igång alla supportrar. Här är några exempel:
Kelley O’Hara:
”Tacksam att ha blivit coachad av Pia. Hon är verkligen den enda av sitt slag. Så kom igen, nu måste vi se till att höras. Låt oss tacka av henne på bästa sätt.”
Heather O’Reilly:
”Det är Pias sista match med oss, vi hoppas tacka av henne på bästa sätt.”
Alex Morgan:
”Pias sista match. Låt oss visa vår tacksamhet genom att spela bra fotboll – och genom en högljudd publik.”
Carli Lloyd:
”I sista matchen för Pia möter vi Australien. Låt oss göra den minnesvärd. Vi kommer att sakna dig, Pia.”
Christie Rampone:
”Sista matchen med Pia. Dubbla OS-guld, en klassisk VM-final och massor av nöje. Bra jobbat.”
Abby Wambach:
”Det är matchdag, folk. Vilka tänker titta? Vi får göra Pias sista match minnesvärd. Du kommer att bli saknad.”
Och efter avslutad match kom några hyllningar till:
Heather Mitts:
”Önskar det bästa för Pia. Hon har fått oss att älska spelet ännu mer. Tack för att man fick vara med i kväll i Denver. Det blir något att minnas. Tack Pia.”
Wambach:
”Pia”
Lauren Cheney:
”Tack Pia.”
Under matchen pratade ESPN:s kommenatatorer mycket om Sundhage. Det var mest ros, men man pratade även lite om den kritik som funnits.
Bland annat hade flera spelare nu önskat en mer hårdhänt tränare. För flera har tyckt att Sundhage har varit för vek i disciplinära frågor.
Sedan har förstås även hennes laguttagningar periodvis ifrågasatts. Det finns ju ingen tränare som tar ut en elva som alla spelare och supportrar tycker är helt korrekt.
I Sundhages fall är det backlinjen som de flesta frågetecken höjts för. Och visst har USA svagheter i defensiven. Men med hjälp av Christie Rampones snabbhet och Hope Solo:s målvaktsspel har de bristerna inte blivit så tydliga.
Sundhage fick även rätt mycket kritik för att hon höll tillbaka Alex Morgan så länge. Många experter tyckte att hon borde ha fått en ordinarie plats redan innan VM i fjol. Själv tycker jag att Morgan var redo för startelvan på senhösten i fjol.
Sundhage höll dock länge tillbaka den blixtsnabba forwarden. Morgan var inte helt ordinarie förrän i Algarve cup i mars i år.
Sedan dess har hon visat att hon förtjänar sin plats. Så även i natt. För Morgan var tveklöst spelaren som gjorde Sundhages avskedsmatch till en amerikansk fest.
Hon spelade fram till 1–0, placerade själv in 2–2, sköt skottet som träffade Abby Wambach och betydde 3–2 och nickade in 4–2. Ja, dessutom hade hon en boll i stolpen innan hon byttes ut.
Morgan har nu gjort 24 mål och 15 assist i år. Därmed är hon den yngsta spelaren i USA:s landslagshistoria att göra över 20 mål under ett kalenderår.
Det var överhuvud taget en väldigt bra match. USA gick på för fullt från första spark, och Australien höll emot i drygt en halvlek. Här är sevärda höjdpunkter. Klippet avslutas med en sundhagsk tår.
Heather O’Reilly gjorde 1–0 med ett skott som ändrade riktning på Servet Uzunlar. Sedan sprang USA:s spelare ut till Sundhage och spelade lite luftgitarr.
Efter det stal Australiens unga Matildas showen en stund. De visade nämligen återigen att de blir att räkna med framöver – om de kan stabilisera sitt försvarsspel.
En av damallsvenskans besvikelser i år är Lisa De Vanna. Hon har visat god form i dubbellandskamperna, och gjorde för andra matchen i rad ett riktigt klassmål. Det betydde 1–1.
Strax efter gjorde veteranen Sarah Walsh sitt sista landslagsmål. För det var inte bara avskedsmatch för Sundhage. Även Walsh tog avsked av sitt landslag. Och hon gjorde det alltså med stil.
I sin 75:e landskamp gav hon Australien ledningen med 2–1 genom att göra sitt 38:e mål. Snart 30 år gammal är dock hennes knän så sargade att hon till och med har svårt att passa bollen. Så det är nog hög tid att trappa ner karriären.
I den 57:e minuten lämnade Walsh planen, och överöstes med hyllningskramar på väg mot bänken.
Då stod det 3–2 till USA. Sedan fixade alltså Alex Morgan två mål innan Shannon Boxx nickade in en hörna till 5–2 och slutligen Sydney Leroux bjöd på en läcker språngskalle som fastställde segersiffrorna till 6–2.
När Ballon d’Or skall delas ut i vinter måste Morgan och Christine Sinclair vara självklara som två av de tre finalisterna. Kanske att Yuki Ogimi bör var den tredje som tar plats på Fifagalan. Eller vad tycker ni?
På den galan kommer garanterat Pia Sundhage också ta plats. Hon lär ju få kröna sina fem år i USA med titeln som världens bästa tränare. Eller hur?
Men innan dess skall hon dra på sig de svenska landslagskläderna för första gången såsom förbundskapten på seniornivå. Debuten sker på Myresjöhus arena i Växjö den 23 oktober. För motståndet svara Schweiz.
Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:
USA
Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.
Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.
Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.
Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.
Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.
Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.
Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.
Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.
Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.
Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.
Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.
Japan
Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.
Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?
Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.
Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.
Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.
Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,
Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.
Aya Miyama Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.
Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.
Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.
Yuki Ogimi Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.
En blogg om internationell damfotboll 