Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.
Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.
Christie Rampone
Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.
Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:
Briana Scurry – Brandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine Lilly – Mia Hamm, Wambach och Morgan.
* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.
Rachel Van Hollebeke
* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:
Elisabeth Leidinge – Anette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin Bengtsson – Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin Andersson – Hanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.
Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.
* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.
* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.
* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.
* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.
Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.
Jag råkade tidigare komma åt publicera-knappen i bloggprogrammet alldeles för tidigt. Därför gissar jag att ni som prenumererar på bloggen fick utkasten till de två senaste inläggen på mejl.
De var rätt stolpiga, så jag är övertygad om att ni har större utbyte av inläggen om ni läser om dem i nuvarande skepnad…
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om damfotbollsvärldens främsta nationer utanför EM. Men som rubriken avslöjar blir det även lite Tyskland.
För jag måste ju berömma intresset för det tyska laget. Gårdagens träningsmatch mot Skottland sågs av över en miljon tv-tittare. Och förbundet har sålt närmare 40000 biljetter till EM-genrepet mot Japan i München.
Det känns som att Sverige får svårt att locka 40000 åskådare till vårt genrep på Skarsjövallen i Ljungskile…
Därmed lämnar jag Europa. I natt spelade USA träningsmatch hemma mot Sydkorea inför 13035 åskådare på Gillette Stadium i Foxborough, Massachusetts.
Amerikanskorna vann med 4–1 och matchens behållning var Kristie Mewis leende efter att hon gjort sitt första landslagsmål någonsin. Leendet blev nog inte mindre av att hon slog till i sin hemtrakt.
Utöver Mewis hette USA:s målskyttar Lauren Cheney, Carli Lloyd och Abby Wambach. Den sistnämnda gjorde sitt mål på straff på övertid. Hon är därmed bara två mål bakom Mia Hamm i jakten på titeln som tidernas målskytt.
Det är lätt att konstatera att förbundskapten Tom Sermanni fortsätter att testa friskt. Han lät nämligen ytterligare en U20-världsmästare debutera i den här matchen, nämligen Morgan Brian.
Sermanni bytte ju friskt även i Australien, och han har nu låtit sju olika spelare göra landslagsdebut i år. Utöver Mewis och Brian handlar det om Ashlyn Harris, Christen Press, Crystal Dunn, Julie Johnston och Lindsey Horan.
Så här spelade USA mot Sydkorea: Nicole Barnhart (Hope Solo, 46) – Christie Rampone, Rachel Buehler (Ali Krieger, 70), Becky Sauerbrunn, Mewis – Heather O’Reilly, Lloyd (Yael Averbuch, 67), Cheney (Brian, 77), Tobin Heath – Sydney Leroux (Wambach, 46), Alex Morgan.
Vi stannar lite i USA. Trots nattens landskamp rullar NWSL vidare. Det är i sådana här lägen man ser bredden på lagens trupper. Dessutom är det intressant att se hur stort intresset är för lagen när de saknar sina affischnamn.
En match spelades parallellt med landskampen i natt. 4630 åskådare var på plats för att se Western New York Flash bortabesegra Washington Spirit med 2–0. Det måste man väl ändå säga var ganska lovande?
* I en annan del av världen spelade Australien och Nya Zeeland sin andra inbördes landskamp på kort tid. Den här gången slutade det 1–1. Eller ja, det slutade 5–3 till Australien efter straffläggning. Fast jag tycker ändå att 1–1 är det relevanta resultatet.
Enligt referatet på det australiska förbundets hemsida var det Nya Zeelands Football Ferns som dominerade matchbilden. Det var dock the Matildas som tog ledningen i elfte minuten genom Clare Polkinghorne. 17 minuter senare kvitterade dock Tysklandsproffset Sarah Gregorious.
Kirsty Yallop
För Nya Zeeland spelade Malmös Ali Riley hela matchen, medan Vittsjös Kirsty Yallop byttes in de sista 24 minuterna.
I torsdags möttes lagen också. Då vann Australien med 1–0 efter segermål från Michelle Heyman. Då saknade Nya Zeeland dock sina damallsvenska spelare.
* En liga jag följde hyfsat noga i fjol var den japanska, Nadeshiko League. Eftersom japanskorna inte är med i EM, och vi inte har några svenska spelare där har jag minskat ner på Japankollarna.
Men jag konstaterar att Inac Kobe Leonessa går som tåget även i årets ligaspel. Med halva serien spelad har mästarlaget nio raka segrar och målskillnaden 37–5. Dessutom leder deras amerikanska forward Beverly Goebel-Yanez skytteligan på åtta mål, ett före klubbkompisen Nahomi Kawasumi samt Belesas Mina Tanaka.
Därför var det en skräll i går när 4456 åskådare fick se Inac Kobe Leonessa tappa poäng i ligacupen. Det blev nämligen 0–0 mot Albirex Niigata.
Ligacupen spelas inledningsvis som ett gruppspel, med fem lag i varje grupp. NTV Beleza leder den ena gruppen, medan Kobes grupp nu leds av Okayama Yunogo Belle med två poängs marginal. Men Okayama och Kobe möts i nästa omgång.
Homare Sawa
Japans landslag skall för övrigt först möta Nya Zeeland på torsdag. Sedan åker de till Europa för att möta England och Tyskland. Truppen till mötet med Nya Zeeland är uttagen, och den innehåller en mängd välbekanta namn.
Minns att förbundskapten Norio Sasaki valde att vila Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando under Algarve cup i våras. Nu är alla de fem tillbaka i truppen.
Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.
Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.
Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.
Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.
Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.
I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.
Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.
USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.
I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.
I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.
Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.
Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.
Megan Rapinoe
Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.
Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.
Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.
I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.
Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.
Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.
Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.
Anja Mittag
Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.
Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.
Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.
Så här startade lagen:
Tyskland Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett Peter – Melanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.
USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie Mewis – Heather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.
Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.
* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.
Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod. Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…
I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.
Pauline Hammarlund
* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.
Christen Press fick plats i Tom Sermanni:s allra första startelva som förbundskapten för USA. Och Press tackade för förtroendet genom att göra mål redan i den 13:e minuten i sin allra första A-landskamp. Och i den 31:a nickade hon in sitt andra. Vi snackar succédebut.
1–0 kom efter en inläggsfrispark i den 13:e minuten. Press fick bollen vid straffområdeslinjen. Tyresös nyförvärv från Göteborg drog till med vänstern, och fick en bra båge på skottet. Årets första mål för USA var ett faktum.
I minut 31 var det dags igen. Tobin Heath slog ett långt inlägg från vänsterkanten, och Press sprang in bakom Skottlands vänsterback och nickade in bollen i det långa hörnet. 2–0.
Det är alltså landslagsdebut för Press. Hon var reserv i OS-truppen i fjol, men fick aldrig spela – och blev därför inte heller medaljör. Hon fick hon starta till höger på mittfältet i en 4-4-2-uppställning.
För motståndet svarar Skottland, som ju leds av svenska Anna Signeul. Matchen pågår, och står 2–0, när det här inlägget skrivs. Man kan se den via den här länken.
USA startar för övrigt så här: Jill Loyden – Ali Krieger, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Kelley O’Hara – Press, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Heath – Abby Wambach och Alex Morgan.
Tillagt i efterhand: USA vann matchen med 4–1 (2–0) efter att även Boxx och inhopparen Sydney Leroux gjort varsitt mål. Skottlands mål gjordes av Kim Little, som var lysande under de 35 minuter jag såg.
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
Fantastiska Dzsenifer Marozsan har just gjort två mål och ordnat 2–2 för Tyskland i den andra matchen av två mot USA.
Det allmänna intrycket är att det här var två lag som spelade fotboll på en väldigt mycket högre nivå än vad Sverige gjorde tidigare i dag. En väldigt mycket högre nivå.
Utöver de sista tio–tolv minuterna, då spelet var rätt hafsigt, så höll passningsspel, skarvningar, bollmottagningar och anfallsuppbyggnad – ja, allt – en mycket högre kvalitet än vad Sverige visade i mötet med Schweiz. Det trots att det spöregnade över Rentschler Field i Hartford, vilket gjorde underlaget halt och svårhanterat.
Man behöver inte ha ett speciellt tränat öga för att se att USA–Tyskland spelar på en annan nivå än Sverige.
Och att vi skall vara ikapp Tyskland till sommarens EM känns orimligt. Fast samtidigt: det är skillnad på att vara bättre totalt sett, och att slå dem i en enstaka match på hemmaplan.
Till dagens match. Den timme jag såg var tyskorna bättre än USA spelmässigt sett. Man skapade tillräckligt med chanser för att vinna. Marozsan, som kom in i halvtid, behövde bara drygt två minuter innan hon utnyttjade ett sanslöst grovt misstag från Christie Rampone, och iskallt rullade in 1–1. Se det här.
USA skapade inte mycket efter paus. Men Alex Morgan:s snabbhet gör att man aldrig kan räkna bort de olympiska mästarinnorna. Och det var just Morgan som sprang sig loss till vänster, och fixade 2–1-målet. Hon gjorde inte målet själv, utan spelade snett-inåt-bakåt, där Tobin Heath kom och bredsidade bollen i tomt mål. 2–1-målet ser du här.
Men det var alltså Marozsan som fick sista ordet. Hon vände upp utanför straffområdet, ryckte ifrån Rampone, och smällde in kvitteringen med en distinkt vänsterkanon. Ett riktigt snyggt mål, som finns att se på den här länken.
Tyskland kom återigen till spel utan Celia Okoyino da Mbabi. Men det finns så mycket talang i laget även utan deras skyttedrottning. Förbundskapten Silvia Neid har kommit långt i sin generationsväxling. Hon matchade exempelvis tre spelare från U20-VM-laget. Utöver Marozsan även Luisa Wensing och Lena Lotzen.
Känslan är att Tyskland har lika grym bredd i sin trupp som USA. Just nu ser jag inte hur vi skall kunna ha en chans att lyfta vårt landslag till Tysklands nivå. För det var så stor skillnad mellan de två matcherna jag sett i dag att man kunde tro att det var en allsvensk och en division II-match.
Men vi får väl hoppas att Pia Sundhage verkligen kan trolla…
Det var stor avskedskväll inför 18 589 åskådare i Denver i morse svensk tid. Pia Sundhage rördes till tårar. Och jag gissar att även en eller annan som tittar på den här skakiga videon också gör det.
Här är en fin stillbild när Lauren Cheney kramar om en tårögd Sundhage. Knäpp som man är satt jag uppe och kikade på en rätt grynig stream. Men det var det värt. För det var en kanonmatch, och det var ett känslosamt avsked efteråt.
På Twitter i USA var Pia Sundhage en av kvällens mest skrivna namn. Det handlade i princip uteslutande om hyllningar. Via den här länken ligger många av dem kvar ett par veckor.
Sundhage avslutade sina fem säsonger i USA med att leda laget till sin 14:e raka seger. Den senaste förlusten kom mot Japan i Algarve den 5 mars. Att USA skulle vinna mot Australien var förstås ingen skräll. Amerikanskorna har inte förlorat på hemmaplan sedan den 6 november 2004, då Danmark vann med 3–1.
Men jag återkommer till själva matchen. Först blir det mer Pia Sundhage. Spelarna började hyllningarna av henne på twitter redan inför avspark. Inte minst för att trigga igång alla supportrar. Här är några exempel:
Kelley O’Hara:
”Tacksam att ha blivit coachad av Pia. Hon är verkligen den enda av sitt slag. Så kom igen, nu måste vi se till att höras. Låt oss tacka av henne på bästa sätt.”
Heather O’Reilly:
”Det är Pias sista match med oss, vi hoppas tacka av henne på bästa sätt.”
Alex Morgan:
”Pias sista match. Låt oss visa vår tacksamhet genom att spela bra fotboll – och genom en högljudd publik.”
Carli Lloyd:
”I sista matchen för Pia möter vi Australien. Låt oss göra den minnesvärd. Vi kommer att sakna dig, Pia.”
Christie Rampone:
”Sista matchen med Pia. Dubbla OS-guld, en klassisk VM-final och massor av nöje. Bra jobbat.”
Abby Wambach:
”Det är matchdag, folk. Vilka tänker titta? Vi får göra Pias sista match minnesvärd. Du kommer att bli saknad.”
Och efter avslutad match kom några hyllningar till:
Heather Mitts:
”Önskar det bästa för Pia. Hon har fått oss att älska spelet ännu mer. Tack för att man fick vara med i kväll i Denver. Det blir något att minnas. Tack Pia.”
Wambach:
”Pia”
Lauren Cheney:
”Tack Pia.”
Under matchen pratade ESPN:s kommenatatorer mycket om Sundhage. Det var mest ros, men man pratade även lite om den kritik som funnits.
Bland annat hade flera spelare nu önskat en mer hårdhänt tränare. För flera har tyckt att Sundhage har varit för vek i disciplinära frågor.
Sedan har förstås även hennes laguttagningar periodvis ifrågasatts. Det finns ju ingen tränare som tar ut en elva som alla spelare och supportrar tycker är helt korrekt.
I Sundhages fall är det backlinjen som de flesta frågetecken höjts för. Och visst har USA svagheter i defensiven. Men med hjälp av Christie Rampones snabbhet och Hope Solo:s målvaktsspel har de bristerna inte blivit så tydliga.
Sundhage fick även rätt mycket kritik för att hon höll tillbaka Alex Morgan så länge. Många experter tyckte att hon borde ha fått en ordinarie plats redan innan VM i fjol. Själv tycker jag att Morgan var redo för startelvan på senhösten i fjol.
Sundhage höll dock länge tillbaka den blixtsnabba forwarden. Morgan var inte helt ordinarie förrän i Algarve cup i mars i år.
Sedan dess har hon visat att hon förtjänar sin plats. Så även i natt. För Morgan var tveklöst spelaren som gjorde Sundhages avskedsmatch till en amerikansk fest.
Hon spelade fram till 1–0, placerade själv in 2–2, sköt skottet som träffade Abby Wambach och betydde 3–2 och nickade in 4–2. Ja, dessutom hade hon en boll i stolpen innan hon byttes ut.
Morgan har nu gjort 24 mål och 15 assist i år. Därmed är hon den yngsta spelaren i USA:s landslagshistoria att göra över 20 mål under ett kalenderår.
Det var överhuvud taget en väldigt bra match. USA gick på för fullt från första spark, och Australien höll emot i drygt en halvlek. Här är sevärda höjdpunkter. Klippet avslutas med en sundhagsk tår.
Heather O’Reilly gjorde 1–0 med ett skott som ändrade riktning på Servet Uzunlar. Sedan sprang USA:s spelare ut till Sundhage och spelade lite luftgitarr.
Efter det stal Australiens unga Matildas showen en stund. De visade nämligen återigen att de blir att räkna med framöver – om de kan stabilisera sitt försvarsspel.
En av damallsvenskans besvikelser i år är Lisa De Vanna. Hon har visat god form i dubbellandskamperna, och gjorde för andra matchen i rad ett riktigt klassmål. Det betydde 1–1.
Strax efter gjorde veteranen Sarah Walsh sitt sista landslagsmål. För det var inte bara avskedsmatch för Sundhage. Även Walsh tog avsked av sitt landslag. Och hon gjorde det alltså med stil.
I sin 75:e landskamp gav hon Australien ledningen med 2–1 genom att göra sitt 38:e mål. Snart 30 år gammal är dock hennes knän så sargade att hon till och med har svårt att passa bollen. Så det är nog hög tid att trappa ner karriären.
I den 57:e minuten lämnade Walsh planen, och överöstes med hyllningskramar på väg mot bänken.
Då stod det 3–2 till USA. Sedan fixade alltså Alex Morgan två mål innan Shannon Boxx nickade in en hörna till 5–2 och slutligen Sydney Leroux bjöd på en läcker språngskalle som fastställde segersiffrorna till 6–2.
När Ballon d’Or skall delas ut i vinter måste Morgan och Christine Sinclair vara självklara som två av de tre finalisterna. Kanske att Yuki Ogimi bör var den tredje som tar plats på Fifagalan. Eller vad tycker ni?
På den galan kommer garanterat Pia Sundhage också ta plats. Hon lär ju få kröna sina fem år i USA med titeln som världens bästa tränare. Eller hur?
Men innan dess skall hon dra på sig de svenska landslagskläderna för första gången såsom förbundskapten på seniornivå. Debuten sker på Myresjöhus arena i Växjö den 23 oktober. För motståndet svara Schweiz.
En halvlek är spelad i Pia Sundhage:s näst sista match som förbundskapten för USA. Och hon kan inte vara nöjd med hur det sett ut. Inte bara för att det är underläge med 1–0.
Däremot måste Australiens förbundskapten Tom Sermanni vara hysteriskt nöjd. Han matchar ett ungt lag, som spelar fantastiskt fin fotboll. De spelar sig verkligen ur situationerna. Dessutom har de gjort ett mål, och haft två bollar i målramen.
Målet var en fantastisk prestation av Lisa De Vanna. Hon vände bort Christie Rampone på egen planhalva, vid mittlinjen. Sedan sprang Linköpingsspelaren helt enkelt ifrån Rampone, och väl inne i straffområdet satte hon upp bollen i bortre krysset – otagbart för Hope Solo.
Lisa De Vanna
NBC:s expertkommentator Kate Markgraf hade just konstaterat att Rampone fortfarande är snabbast över 35 meter i hela det amerikanska laget, alltså till och med snabbare än Alex Morgan. Då sprang en bollförande De Vanna ifrån veteranen. Som sagt, grymt starkt.
De sista fem–sju minuterna har USA skapat tre riktigt bra kvitteringschanser. Men Australiens unga lag visar verkligen att de har framtiden för sig. I målet står blott 17-åriga Brianna Davey. Och framför sig har hon ytterligare en hel hög tonåringar. Laguppställningen är: Davey – Caitlin Foord, Laura Alleway, Servet Uzunlar, Stephanie Catley – Collette McCallum, Emily van Egmond, Teigen Allen, De Vanna – Kathryn Gill och SarahWalsh.
Framför allt har van Egmond imponerat på centralt mittfält genom att alltid vara spelbar, och dessutom vara väldigt bolltrygg. Och man kan inte låta bli att tycka att det är synd att Sarah Walsh gör sin näst sista landskamp. Hon har verkligen visat kvalitet på topp. Hennes avslut i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.
Malmö och Tyresö fortsätter att dominera damallsvenskan totalt. I dag vann Tyresö med klara 3–0 i den luriga hemmamatchen mot Linköping. Och Malmö vann med samma siffror i den ännu lurigare bortamatchen mot Kristianstad.
Här är ett klipp med bilder på Malmös tre mål. Tyresös match har jag inte sett något alls från, men jag har förstått att det var ren överkörning.
Faktum är att allt nu talar för en ren guldfinal i den sista omgången, den 3 november. För vilka lag skall kunna stoppa de båda suveränerna?
Visst Tyresö skall till Kristianstad, och Malmö skall till Vittsjö, Umeå och Göteborg. Men jag både tror och hoppas att vi skall få den där guldfinalen i Malmö. För jag tror inte att Tyresö kommer att tappa en enda poäng på vägen dig. Och Malmö har råd med en förlust, eller två kryss. Och det är nog tillräckliga marginaler för serieledarna.
Annars var det lite dramatik i mittenmötet på Valhalla i Göteborg. GFC ledde med 2–0 och hade gjort alla sina byten. Då tvingades först Sara Lindén, och sedan även målvakten Kristin Hammarström kliva av på grund av skador.
OS-spelaren Johanna Almgren drog på sig målvaktströjan. Hon är möjligen nybörjare som fotbollsmålvakt, men hon brukar stå inomhus. Och hon har varit en riktigt duktig handbollsmålvakt en gång i tiden. Jag har faktiskt sett Almgren vakta Borås HK:s mål i division II för typ 13 år sedan. Då var hon en 15-årig målvaktstalang.
Nu släppte hon in ett mål på övertid. Men trots att GFC avslutade med åtta utespelare och Almgren i målet så höll man undan.
Bottenlagen spelade som bekant igår. Skrev jag förresten då att publiksiffran var 751? Ja, alltså totalt på alla de tre matcherna…
Det är tur för den här serien att den har Tyresö, Vittsjö, Piteå och Kristianstad…
* I tjuvstarten av tyska Frauen-Bundesliga gjorde mästarinnorna Turbine Potsdam en ganska blek insats. Trots det vann de med hela 9–1 borta mot nykomlingen Sindelfingen.
Ja, siffrorna säger mer om klassen på nykomlingarna än på Potsdam. Antonia Göransson spelade från start, och blev utbytt på slutet. Jag såg matchen på DfB-tv, men måste säga att Göranssons insats är svårbedömd. Motståndet var helt enkelt för dåligt.
Det man kunde se även av den här matchen är att Potsdam kan få det tufft i defensiven när de ställs mot bättre motstånd. De ser ut att sakna en given ersättare till Viola Odebrecht på den oerhört viktiga defensiva mittfältspositionen i deras 3-4-3-uppställning. Och det kändes inte heller som att trebackslinjen var helt bekväm.
I den andra matchen vann ett decimerat FFC Frankfurt med 2–1 mot Jena efter ett sent segermål av Simone Laudehr. Frankfurt fick nämligen Saskia Bartusiak utvisad i första halvlek, i underläge med 1–0. Laudehr, som jag ser som en av världens allra bästa mittfältare, fick börja på bänken. Hon kom in i halvtid, och blev alltså matchvinnare i minut 87. Sara Thunebro fick ingen speltid för Frankfurt. De startade i stället med Bianca Schmidt, Bartusiak, Meike Weber och Babett Peter i sin fyrbackslinje. Det innebär att även amerikanska Ali Krieger och japanska Saki Kumagai var bänkade.
Här snackar vi hård konkurrens…
* Även den spanska Superliga hade premiärdag idag. Och det började med en liten skräll. De regerande mästarinnorna FC Barcelona förlorade bara två matcher av 36 förra säsongen. Nu inledde de med 2–0-förlust i derbyt mot förra storlaget Espanyol.
* Den här helgen kan man ju inte göra några inlägg utan att nämna Pia Sundhage. Här är ett klipp med alla mål från USA:s överkörning av Costa Rica från igår kväll.
Se där bland annat hur Abby Wambach rusar till Sundhage, och hoppar upp i sin tränares famn efter att ha nickat in 2–0-målet på ett fint inlägg från tillfälliga vänsteryttern Christie Rampone. Och njut av Carli Lloyd:s underbara frispark till 7–0.
USA vann OS-guld i torsdags, och landade hemma i USA i går. De hyllas nu av många som landets kanske allra mest omtyckta lag.
Den här krönikan i New Yorker är ett exempel på en sådan hyllning. Där kan man bland annat läsa meningen:
”Män älskar Alex Morgan, kvinnor älskar Megan Rapinoe – alla älskar Abby Wambach.”
Men mindre än en vecka efter lagets OS-guld sätts den kärleken på spel. Och den gör det av en av nyckelspelarna.
Lagets allra största stjärna, målvakten Hope Solo, kommer nämligen ut med en biografi i dag. Och den innehåller sprängstoff. Läs bara det här utdraget som presenterats på ESPN:s hemsida. Visst är det sprängstoff?
Avsnittet handlar om spelet efter VM-semifinalen 2007, och Solo hänger ut flera före detta, men även ett par nuvarande, lagkamrater. Det är alltdeles tydligt att Solo verkar klart mer intresserad av att sälja böcker än av att låta sina lagkamraterna fira OS-guldet i lugn och ro.
För på ett sätt är det här ju förstås en fantastisk tajmning för ett boksläpp. Fantastisk för Solos bankkonto.
Men på många andra sätt känns tajmingen högst tveksam. Kunde hon inte låta Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach få fira OS-guldet i lugn och ro under åtminstone ett par veckor?
För jag har svårt att tro att den trion tycker att det är jätteroligt att få upp den här gamla surdegen på bordet igen.
Och man undra lite hur Solo har tänkt under OS. ”Nu spelar jag ihop med dem under ett par veckor, och låtsas som att vi är kompisar. Men direkt efter…”
Hur som helst känns det som att Pia Sundhage har lite jobb att göra. För delar av det lagbygge som såg så stabilt och välbyggt ut, rasade plötsligt ihop som ett korthus.
USA tog OS-guld igen. Det fjärde av fem möjliga. Fantastiskt.
Pia Sundhage vann OS igen. Andra gången med USA av två möjliga. Fantastiskt. Och hon har med sig Tony Gustavsson i ledarstaben den här gången. Grattis båda.
Och grattis damfotbollen.
För frågan är om inte den största segraren i det här mästerskapet trots allt är själva sporten. För jag vet inte hur många som kommit fram och velat prata om den höga kvaliteten på matcherna i slutspelet. Fantastiskt.
Om det här blogginlägget är fantastiskt är upp till er att bedöma. Men det visar en före detta herrfotbollsspelare som upptäckt damfotbollens storhet under OS…
Och dagens final gjorde ju ingen besviken. Eller jo, man hade väl helst också velat se en förlängning…
Rent fotbollsmässigt blev det tvärtom fjolårets VM-final. Då vann Japan, trots att USA var det bättre laget spelmässigt sett. Nu vann USA, trots att Japan var det bättre laget spelmässigt sett.
I min räkning vann japanskorna målchanserna med 8–6. Och de skulle ju alltså ha haft en straff vid underläge 1–0 i första halvlek. Men tyvärr kan även världens bästa domare, Bibiana Steinhaus göra grova misstag. Tråkigt. För en kvittering där hade förändrat förutsättningarna rejält.
Tråkigt inte minst för att USA inte behöver ha någon hjälp för att vinna mästerskap. De har nog med vinnarskallar ändå.
En av de största sitter på Carli Lloyd. Hon är verkligen drottningen av OS-finaler. Lloyd avgjorde 2008 års final i förlängningen. Och hon blev tvåmålsskytt i dag. Det första målet efter en uppoffrande löpning. Det andra på ett mäktigt distansskott.
Japan reducerade genom Yuki Ogimi, på retur efter att Shinobu Ohno givit Homare Sawa öppet mål, men Sawa missat.
Det höll på att bli en repris av VM-finalen, där Christie Rampone bjöd Japan på kvitteringen i slutet av ordinarie tid. Även i kväll bjöd hon på een superchans på slutet. Men när inhopparen Mana Iwabuchi var helt fri så gjorde Hope Solo en mäktig räddning.
Solo var grym, och är en av de stora guldhjältinnorna. Jag ser på twitter att många säger att hon var den största. Visst, hennes räddningar räddade USA. Men jag ser ändå Lloyd som den stora guldmakaren.
Hon var bänkad när OS började, och halkade in i laget när Shannon Boxx skadade sig mot Frankrike. Lloyd tackade för förtroendet genom att bara bäst när det gäller – och göra två mål i en OS-final. Visst är väl det en liten saga?
Nu är jag trött, och tänker stänga bloggen för dagen. Det finns anledning att återkomma med en sammanfattning av OS.
Och det finns även andra saker att kommentera. Bland annat har jag har noterat att det under dagen har presterats en ny proffsliga i USA. Bra tajming. Dessutom aviserade just damfotboll.com att de skall avslöja Tyresös nya tränare i kväll. Kanske lite sämre tajming. Men håll utkik.
Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:
USA
Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.
Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.
Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.
Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.
Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.
Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.
Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.
Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.
Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.
Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.
Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.
Japan
Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.
Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?
Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.
Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.
Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.
Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,
Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.
Aya Miyama Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.
Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.
Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.
Yuki Ogimi Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.
Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.
Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.
I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.
Här är guiderna:
* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)
Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.
Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.
För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.
Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.
När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.
Tipset: Frankrike är favorit till 65–35. Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor: Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.
Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.
Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.
Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.
Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.
Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.
Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.
För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.
Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.
Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:
Lauren Cheney:
”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”
Hope Solo:
”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”
Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:
”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”
Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.
Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.
Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.
Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.
För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.
Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.
Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.
Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.
Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.
Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.
Visst skall väl det här bli riktigt kul?
Tipset: USA är favorit till 60–40 Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.
I morgon smäller det. Fyra lag återstår i OS, och tre av dem kommer att åka hem med medaljer i bagaget.
Inför OS tippade jag USA–Frankrike i final. Det tipset kan mycket väl slå in. Men jag har börjat vackla på fransyskorna, och tippar nu att Japan spelar final på torsdag.
Här är mina tankar inför OS-semifinalerna.
Japans landslag, Nadeshiko
* Japan–Frankrike
Wembley Stadium, 18.00
Den här semifinalen är så nära 50–50 man kan komma.
Jag tycker fortfarande att Japan är sämre än i VM i fjol. Men laget här ändå imponerat med sitt försvarsspel. Och målvakten Miho Fukumoto, som jag tyckte såg väldigt darrig ut på Gamla Ullevi i juni, har sett väldigt stabil ut.
Bara ett insläppt mål på fyra matcher är förstås strålande.
Offensivt hänger mycket på Yuki Ogimi, som är i kanonform. Men vi väntar fortfarande på lite magi från stjärnorna Aya Miyama och Homare Sawa.
Frankrike har imponerat i korta perioder under OS. Som den första kvarten mot USA. Och de sista 30 minuterna mot Nordkorea.
Men långa stunder har fransyskorna varit rätt bleka.
Fast Frankrike har ett grymt vapen i sina hörnor och frisparkar. Vapnet är extra vasst mot korta japanskor. Det är inte lätt för dem att markera bort långa mittbacksparet Wendie Renard och Laura Georges.
Dessutom vann Frankrike mot just Japan i genrepet i utklassningsstil. Den matchen borde göra Frankrike till favoriter här.
Men något säger mig att Japan trots allt kan dra det längsta strået.
Det något är framför allt orken. Japanskorna har vilat sina nyckelspelare i en match. Det tror jag kan vara väldigt avgörande. Det här är ändå femte matchen på 13 dagar för lagen.
Och så har Japan vinnarvana från VM i fjol. De vet hur man gör för att nå en final. Frankrike däremot har dåliga vibbar av mästerskapssemifinaler.
Men som sagt, det är väldigt jämnt. För två veckor sedan hade jag utan tvekan tippat Frankrike här.
Tipset: Japan är knapp favorit till 51–49.
Troliga startelvor: Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
USA:s landslag
* USA–Kanada
Old Trafford, 20.45
Här är USA förstås gigantiskt stora favoriter. Jag tror också att de vinner, men jag är inte säker på att de får en så lätt resa som många tror.
I kvartsfinalen fick Pia Sundhage:s lag jobba för att betvinga Nya Zeeland. Och Kanada liknar Nya Zeeland, fast är minst en klass bättre.
I OS-kvalet i januari körde USA fullständigt över Kanada på kanadensisk mark i Vancouver. Segersiffrorna 4–0 var i underkant.
Men sedan dess har Kanada gått framåt klart mer än USA. I lagens senaste match, den i Salt Lake City, just innan lagen åkte över till Europa för OS, föll USA:s segermål först i 85:e minuten.
Och Kanada har skakat USA förr i OS-sammanhang. I den rekordlånga kvartsfinalen i Shanghai vid OS 2008 vann USA först efter ett mål av Tasha Kai i förlängning. Matchen slutade hela fyra timmar och tio minuter efter att den startat. Orsaken var ett uppehåll för åska och skyfall.
Den här gången är inte Kai med i USA:s trupp. Nu har Sundhage en klart starkare forwardsuppställning. Abby Wambach delar ledningen i skytteligan med sina fyra mål, och är sannolikt bättre än någonsin förr.
Jämfört med i fjol är Wambach mycket snabbare och rörligare. Dessutom har pilsnabba Alex Morgan kommit in som en virvelvind i USA:s anfall.
Morgan var inte ordinarie under OS-kvalet. Nu är hon fullständigt självskriven i startelvan. Men är det något som hackat i det amerikanska laget så är det Morgans målskytte. Fram till OS gjorde hon mål på allt. De senaste matcherna har hon missat väldigt många klara chanser.
Skall Kanada ha någon chans måste nog Morgan fortsätta missa…
Skall vi leta fler svagheter i USA:s närmast kompletta lag så är det väl bakom mittbacken Rachel Buehler som Kanadas forwards skall löpa in.
Och en svaghet till: Hope Solo:s utrusningar – eller snarare brist på utrusningar. Solos svaghet som målvakt är att hon är feg, och gärna backar ner på mållinjen istället för att rusa ut och avstyra anfallen på ett tidigt stadium.
Kanada är förstås den stora överraskningen i semifinalerna. I startelvan i kvartsfinalen hade man tre spelare som spelat i division I för Dalsjöfors i år – Erin McLeod, Carmelina Moscato och skytteligaledaren Melissa Tancredi.
Och man har skrällt trots att man har jätteproblem med skador i backlinjen.
Men Kanadas främsta defensiva kraft spelar närmast framför backlinjen. Desiree Scott är nämligen fantastisk som bollvinnare – sannolikt den bästa defensiva mittfältaren i hela OS.
Och laget har även offensiv kvalitet. Christine Sinclair har tagit klivet tillbaka i planen, vilket har gjort att hon numera både agerar framspelare och måltjuv.
Och med Jonelle Filigno har Kanada också fått ett riktigt snabbt hot i djupled.
Kanada lär sälja sig dyrt, och vi kan få se en riktigt kul match. Men USA vinner till slut.
Tipset: USA är favorit till 80–20.
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
En blogg om internationell damfotboll 