Etikettarkiv: Jonna Andersson

Född: 2 januari 1993 i Mjölby.
* Före detta vänster yttermittfältare som skolats om till vänsterback. Främsta meriterna är OS-silvret 2016 och VM-bronset 2019. Har även ett EM-guld med F19 från 2012. Moderklubben är Mjölby AI. Spelade sedan för Linköpings FC mellan 2009 och 2017. Därefter flyttade hon till England och Chelsea. Tog SM-guld både 2016 och 2017. Och vann engelska ligaguld 2018 och 2020. A-landslagsdebut mot Skottland den 26 januari 2016.

Bruttotrupp, Lyon, Sällström och Jakobsson

Publicerad den av
11

I morgon fredag skall förbundskapten Peter Gerhardsson ha gjort sin första officiella gallring inför VM. Då skall han nämligen ha presenterat en bruttotrupp om 50 spelare till Fifa. Enligt Aftonbladet är en av de 50 spelarna Juventusbacken Petronella Ekroth.

Bland de 50 uttagna finns de 23 slutgiltiga VM-spelarna. Orsaken till att alla länder måste ta ut en bruttotrupp förklarar Fifas presschef Hans Hultman så här för SVT:

”Det handlar om att se till så man har alla spelare registrerade, för visum och sådant, när trupperna presenteras.”

Vi får väl se hur många av de 50 svenska namnen som läcker ut.

Från landslag på högsta nivå är inte steget så långt till klubblag på högsta nivå. På söndag får vi veta vilka två lag som spelar i årets Champions Leaguefinal. Efter påskens första matcher är det fördel Lyon och Barcelona.

Men det handlar bara om uddamålsledningar, och de ledande lagens fördelar minskas något av att båda hade ligamatcher under onsdagen.

För Lyons del slutade bortamötet i Dijon med guldjubel. I och med 4–0-segern säkrade den franska storklubben nämligen sin trettonde raka ligaseger. En fantastisk prestation.

Även om Lyon alltså hade en trevlig onsdagskväll är det ett litet minus för laget att ha spelat en extra match innan helgens resa till London. Motståndarna Chelsea har ju nämligen en matchfri vecka och bör komma mer utvilade till returen på söndag 15.00.

I den första matchen hade Lyon ett jättegrepp genom en tidig 2–0-ledning. Så långt hade Chelseas båda svenska spelare haft det riktigt tufft.

Först var Magdalena Eriksson olycklig genom att styra in ett hårt inspel från Delphine Cascarino i eget mål. Formstarka Cascarino ryckte förbi Jonna Andersson innan hon slog in bollen mot målet. Och sedan förlorade Andersson nickduellen mot Amandine Henry på en hörna från Dzsenifer Marozsan. Det förvånar mig för övrigt att Andersson fick ta markeringen på en så stark huvudspelare som Henry.

Chelsea hade inte jättemånga anfall. Men de som de hade blev ofta farliga. I slutet av den första halvleken agerade Eugenie Le Sommer klantigt i eget straffområde, och fällde Ramona Bachmann. Sarah Bouhaddi räddade dock Fran Kirby:s straff.

I den andra halvleken skulle dock Chelsea få sitt viktiga bortamål. Det placerades snyggt in av skotska talangen Erin Cuthbert. Slutresultatet 2–1 innebär att Chelsea går till final vid 1–0-seger på hemmaplan.

Matchen spelades inför fina 22 911 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin på en Champions Leaguesemifinal. Bara finaler har haft högre publiksiffror i turneringen.

Jag håller Lyon som favoriter även i London. Men semifinalen lever i högsta grad. Det gör även mötet mellan Bayern München och Barcelona.

I det första mötet i Tyskland kändes Barca som det något bättre laget. Innan Kheira Hamraoui satte segermålet hade katalanskorna haft två ramträffar. På slutet hade även Bayern en boll i ribban, som Barca vann rättvist och är favorit inför den retur som spelas redan 12.00 på söndag.

Även i det här dubbelmötet hade det ledande laget en viktig ligamatch under onsdagskvällen. Barca vann med 6–2 mot Valencia, bland annat efter två mål av Asisat Oshoala. Resultatet innebär att Barca nu leder ligan på bättre målskillnad än Atletico Madrid.

Dock har Barca bara en match kvar att spela, medan Atletico har två. Madridlaget behöver således fyra poäng till för att säkra titeln.

Barca behöver minst kryss hemma mot Bayern för att säkra Spaniens första finalplats någonsin i Champions League. Med tanke på hur första matchen såg ut, och med tanke på att Barca spelar hemma inför en utsåld arena är det fördel spanjorskorna. Men det faktum att Bayern slipper spela match under den här veckan är en fördel för tyskorna.

I Spanien är det en stor sak att Barcas herrtränare Ernesto Valverde har för avsikt att gå på matchen. Valverde var med och drog igång Athletic Clubes damlag, och har ett genuint intresse för damfotboll sedan dess.

När vi ändå är i Spanien och Barcelona så noteras att lokalkonkurrenten Espanyol lockade 20 615 åskådare i helgens hemmamatch mot Atletico Madrid. Som grädde på moset meddelade Espanyols klubbledning att de höjer spelarnas löner med 30 procent.

Det har varit ett antal fina publiksiffror i Spanien på sistone. 23 812 såg exempelvis derbyt Betis–Sevilla helgen innan påsk.

Tillbaka till Frankrike. Vittsjö drömde om att göra en storvärvning i sommar. Men det blir ingen återkomst för Linda Sällström i damallsvenskan till hösten. Finländskan har nämligen skrivit på ett nytt tvåårskontrakt med Paris FC.

Kul för Sällström. Onsdagens ligamatch blev däremot inte så kul. Paris FC förlorade nämligen med 1–0 hemma mot Montpellier. Segerskytt i den 72:a minuten var glädjande nog Sofia Jakobsson.

Noterbart var att Linda Sembrant satt på bänken hela matchen. Jag vet inte skälet, men det skulle kunna höra ihop med att lagkaptenen verkar vara på väg att lämna. Jakobsson spelade i 82 minuter, medan Marija Banusic överhuvud taget inte ingick i Montpelliers matchtrupp.

Omgångens spelare var Marie-Antoinette Katoto som gjorde hela fyra mål när PSG vann med 6–2 mot Bordeaux. Därmed passerade hon Ada Hegerberg i toppen av skytteligan. Med en omgång kvar leder Katoto på 22 mål, tre fler än norskan. På delad tredjeplats ligger Le Sommer och PSG:s Kadidiatou Diani som båda har gjort 13 mål.

I England vann Arsenal i helgen med 2–1 mot Everton efter att Vivianne Miedema gjort sitt 21:a ligamål för säsongen – nytt rekord i WSL. Därmed säkrar Arsenal ligatiteln vid seger i söndagens bortamatch mot Brighton.

Helgens klart snyggaste mål i England gjordes dock av kanadensiska Adrianna Leon. Jag gissar att hon sov rätt gott efter den här vänstervolleyn, trots att hennes West Ham till slut föll med 2–1 hemma mot Birmingham.

Jag avslutar den här lilla internationella genomgången i USA. I Salt Lake City firade hela 18 015 åskådare Utah Royals seger i lagets premiär.

Kanske att Utah Royals kan ta upp kampen med Portland om segern i publikligan? Veckans mål gjordes i en annan match. Det cyklade nämligen Orlandos australiska mittback Alanna Kennedy in i mötet med Seattle.

Guide till påskhelgens höjdare

Publicerad den av
7

Under påskaftonen har den italienska ligan avgjorts. Och där fick vi alltså en svensk guldhjältinna.

Påskens stora damfotbollsdag är dock påskdagen. Då spelas två mycket intressanta matcher i damallsvenskan. Men då spelas framför allt två andra matcher med svenskintresse – de första mötena av Champions Leagues semifinaler.

Självklart börjar jag min framåtblick med en guide till de båda godbitarna. Och som vanligt gäller tipset dubbelmötet:

17.00: Olympique Lyonnais–Chelsea

Tips: 92–8
Tv/Stream: Sänds i Chelseas app.

Här är Lyon superfavoriter. Laget har visat grym form på sistone och har den senaste månaden mosat både Wolfsburg (6–3 över två matcher) och PSG (5–0 i seriefinalen).

Det franska storlaget har en högst realistisk chans att ta hem en trippel i år; ligan, cupen och Champions League. Den här säsongen har man spridit ut sitt målskytte på fler spelare än de senaste åren. I ligan ser toppen av den interna skytteligan ut så här:

1) Ada Stolsmo Hegerberg 19
2) Eugenie Le Sommer 12
3) Dzsenifer Marozsan 10
4) Amel Majri 9
5) Wendie Renard 7

Intressant, och imponerande att backarna Majri och Renard alltså totalt har gjort 16 mål. Noterbart också att just vänsterback Majri leder den interna skytteligan i Champions League med fyra mål och ett assist. Hegerberg är två med fyra mål.

Det troliga är att Lyon vinner med ett par måls marginal på hemmaplan, och sedan kan åka till London och ligga på kontring.

För Chelsea är Champions League sista chansen att rädda en säsong där laget bara kommit nära. Man åkte ut i semifinal mot Manchester City i ligacupen, man åkte nyligen ut i semifinal mot Manchester City även i FA-cupen och man förstörde sina chanser i ligan redan tidigt i höstas. Chanserna att ta sig till höstens Champions League via ligan är borta sedan några veckor tillbaka.

Det troliga är alltså att man även faller i semifinal i Champions League. För att man skall kunna skrälla mot Lyon krävs att alla Chelseaspelare presterar på sitt absoluta max i båda matcherna. Då måste målvakten storspela och forwards vara kliniska när chanserna dyker upp.

Målvakt är sannolikt tyska Ann-Katrin Berger. Tyskan har varit förstamålvakt på sistone, vilket förvånat mig. Jag tycker att Hedvig Lindahl är Chelseas klart mest pålitliga målvakt. Berger kastade ju in en boll i eget mål i kvartsfinalen mot PSG. Ett sådant grovt misstag har jag inte sett Lindahl göra på flera år.

Men vad jag kan se har inte Lindahl vaktat Chelseas mål sedan den 10 februari. Det verkar ju ganska klart att Londonklubben inte tänker satsa på svenskan, och därmed har satt henne på bänken.

Däremot talar det mesta för att både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelar från start. Eriksson nämns av många som Chelseas genomgående bästa spelare den här säsongen.

18.00 Bayern München–FC Barcelona

Tips: 52–48
Tv/Stream: Sänds av Barca på Youtube.

Om Lyon är megafavorit i den första semifinalen känns det betydligt mycket mer ovisst i den andra. Normalt skall Bayern München vara en nivå vassare än Barcelona.

Men Bayerns har vacklat ganska rejält den senaste tiden. Samtidigt som Fridolina Rolfö varit i grym målform har laget gjort rätt svaga resultat. Man fick ju exempelvis bara 1–1 borta mot Slavia Prag.

Och i de tre senaste matcherna har det blivit 0–4 mot Wolfsburg i cupen samt kryss både mot Essen och Sand i ligan. Inga klockrena resultat att ta med sig in i en semifinal mot ett formstarkt Barca.

Sedan folkfesten borta mot Atletico Madrid den 17 mars har Barca radat upp sju raka segrar och målskillnaden 23–0.

Trots att man har skickliga spelare som Patri Guijarro och Asisat Oshoala på skadelistan känns sannolikheten att ett spansk lag skall nå final som större än någonsin tidigare.

Toni Duggan resonerade lite kring det på dagens presskonferens:

Som hon säger väntar en retur inför minst 10 000 åskådare i Barcelona. Och Barca har visat att man lyfter sig när man spelar inför storpublik. Det är alltså sannolikt bäst för Bayern att skaffa sig en bra ledning redan i morgon. Helst skall förstår även det tyska storlaget hålla nollan på hemmaplan.

Hos Barca är Duggan en av nyckelspelarna. Lieke Martens är en annan. Inför matchen har just Duggan och Kheira Hamraoui gjort en genomgång av truppen, där de parat ihop alla spelare med lämpliga emojis.

En annan Barcaspelare är den nederländska mittbacken Stefanie van der Gragt. Hon har tidigare spelat just i Bayern München, och går här igenom sina gamla lagkompisar, och tippar även Bayerns startelva i morgondagens match:

Inför semifinalerna leder Pernille Harder skytteligan i turneringen med sex mål och ett mål. De bästa målskyttarna av de som är kvar i turneringen är Chelseas Fran Kirby med fem mål och tre assist, samt nämnda Lyonduon Majri och Hegerberg med fyra. På tre mål står bland annat Duggan, Bayerns nederländska duo Lineth Beerensteyn och Jill Roord samt Chelseas Drew Spence. Där finns även Linköpings Frida Maanum.

I övrigt under påskdagen kan Arsenal ta ett mycket stort steg mot ligatiteln i England. Vid vinst mot Everton leder Arsenal ligan med fyra poängs marginal inför de två sista omgångarna.

Och så var det de två hyperintressanta matcherna i damallsvenskan. Först tar Göteborg emot Eskilstuna klockan 15.00. Göteborg skall visa att man motsvarar de många guldtipsen, och Eskilstuna skall försöka ta revansch på den oturliga förlusten senast mot Rosengård.

Göteborg är favorit, men Eskilstuna kändes rätt stabilt i defensiven senast. Så det här blir ett spännande test på göteborgarnas offensiv.

En timme senare startar omgångens allra mest spännande match. Det är Skånederby mellan två av mina tänkbara guldlag; Rosengård och Kristianstad. När lagen möttes just på Malmö IP i Svenska cupens gruppspel vann Kristianstad med 2–2. Nu vill Rosengård självklart ha revansch.

Tränare Jonas Eidevall säger att det är helt upp till hans eget lag om det blir vinst eller inte. Kanske är det så. Kanske inte. Det känns som att årets upplaga av Kristianstad kan ha tillräcklig anfallskraft för att kunna ställa till det för alla lag. Så även ifall Rosengård får räknas som favoriter hade jag garderat upp den här matchen.

För övrigt gillar jag att Rosengård gör ett klipp med en minuts uppsnack. Det är precis lagom. Sådana vill man gärna se fler, även från andra klubbar.

På annandagen rullar den andra omgången vidare. Då spelas matcherna Växjö–Piteå, Vittsjö–Kungsbacka, LB07–Kif Örebro samt Djurgården–Linköping. Då får vi se om Växjös genomklappning i onsdags var en tillfällighet och om Vittsjö har kapacitet att bli ett skrällag i årets serie. Då får vi även se något som känns som en tidig måstematch för LB07.

Avslutningsvis blir det en mycket intressant match mellan Djurgården och Linköping. Djurgården behöver poäng för att komma in i serien, och vi får se om LFC kan fortsätta vara lika effektivt som i premiären.

Utöver de damallsvenska matcherna spelas det tre i elitettan på annandagen. En av matcherna är Stockholmsderbyt mellan AIK och Hammarby. En match som känns som en tidig toppmatch.

VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

Publicerad den av
33

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.

F17, svårt tips, publikfester, bilagor och mycket mer

Publicerad den av
36

Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

https://youtu.be/PMCcXvw0M0A

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

https://twitter.com/ievskibs/status/1111200453684011008

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

Frida Abrahamsson

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.

Evelina Duljan
Sofia Hjern
Alina Schermer
Ellen Schampi
Emma Becker
Stinalisa Johansson
Ellen Schampi
Evelina Duljan
Rosa Kafaji
Evelina Duljan och Rosa Kafaji
Rosa Kafaji och Natalia Wrobel
Hanna Bennison
Hanna Lundkvist
Evelina Duljan
Hanna Bennison
Stinalisa Johansson
Evelina Duljan
Stinalisa Johansson
Hanna Bennison
Hanna Bennison
Rosa Kajafi

Fler frågor än svar i Algarve cup

Publicerad den av
17

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Förlust mot Portugal – det är underkänt

Publicerad den av
24

Sverige gjorde en riktigt svag insats i kväll mot Portugal. Portugisiskorna vann med 2–1 efter segermål av Claudia Neto i 93:e minuten.

På sätt och vis var segern rättvis. Jag hade 4–1 i målchanser och 4–1 i hörnor till Portugal.

Fast samtidigt var Portugals seger lite av en förlust för fotbollen. Dels för att matchen förstördes av en usel domare, dels för att de rödklädda inte verkade intresserade av att spela i den första halvleken.

I tio minuter kändes Sverige–Portugal som en match mellan ett landslag och ett juniorlag. Utan att komma till några målchanser kändes Sverige som flera storlekar större än sina motståndare. Men började Portugal hitta rätt i sin press.

Och under resten av den första halvleken hade Sverige jätteproblem med att få till något anfallsspel. Man skapade inte en enda målchans, mycket eftersom det var otroligt statiskt och förutsägbart i uppbyggnadsfas. De enda två som ibland lyckades få till något konstruktivt var Jonna Andersson och Lina Hurtig.

I början hade inte heller Portugal något spel. Tvärtom gjorde de allt för att hålla nere speltiden. De rödklädda låg ner så ofta och länge de bara kunde. Och de gjorde allt för att förrycka rytmen i matchen, och för att provocera svenskorna till att tappa fokus på spelet.

Den första var en halvlek som på alla sätt förstärkte min uppfattning om att fotbollen borde gå över på effektiv speltid. Frågan är hur många minuter bollen var i spel. Max 25?

Tyvärr drabbades matchen, och framför allt Sverige, alltså av en oduglig domare. Hon heter Maria-Belén Carvajal, kommer från Chile och skall tyvärr även döma i sommarens VM-slutspel. Som tur är har vi Chile i vår grupp, så vi kan inte drabbas av henne i Frankrike.

Jag tyckte att Portugal gjorde sig skyldigt både till fler och värre regelbrott än Sverige under den första halvleken. Ändå lyckades Carvajal hitta tre varningar – samtliga till svenska spelare och två hårt dömda till Julia Zigiotti Olme. Hon såg rött i minut 41, så under 49 minuter tvingades Sverige spela med en man kort.

Nu var den här matchen inte bara mörker, utan den kan ge en hel del viktiga lärdomar. Det är exempelvis troligt att Chile kommer att försöka använda sig av en liknande taktik mot Sverige i VM. Och det är även risk att vi kommer att drabbas av dåliga domarinsatser i mästerskapet.

Det svenska spelet blev bättre efter paus. Fast det blev aldrig tillräckligt bra. Det är mycket tydlig att Sverige inte har två startelvor av internationell klass. För det hjälpte ju inte ens att vi fick ett ledningsmål i gåva i minut 68. Den frispark som Nathalie Björn gjorde mål på klassar jag inte ens som målchans, utan bara som en gigantisk målvaktstavla.

Tyvärr bjöd Cajsa Andersson tillbaka tre minuter senare. Piteåmålvaktens tavla var inte lika grov, men hon hamnade likväl på mellanhand när Diana Silva nickade in kvitteringen. Där bör Andersson stå kvar på mållinjen – om hon inte kan ta undan bollen. Samtidigt bör förstås Caroline Seger göra ett bättre jobb i duellen med Silva.

Eftersom Polen samtidigt stod för en jätteskräll genom att vinna med 3–0 mot Spanien kunde faktiskt 1–1 ha räckt för svensk finalplats i Algarve. Men på övertid kom alltså 2–1-målet. Det kom efter att Claudia Neto utnyttjat tveksamheter i det svenska mittförsvaret.

I och med förlusten kan Sverige som bäst få spela match om tredje pris i Algarve. Men troligare är att det blir spel om femte eller sjunde plats. Vilket det blir avgörs när sista gruppomgången spelas på måndag.

Tittar vi på hur Sverige agerade rent taktiskt såg det inledningsvis ut som 3–2–4–1 i anfall och 4–4–2 i försvar. Laguppställningen var: Cajsa Andersson – Amanda Ilestedt (Linda Sembrant, 62), Nilla Fischer, Sandra Adolfsson (Caroline Seger, 46) – Hanna Glas (Hanna Folkesson, 62), Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme (rött kort, 41), Jonna Andersson (Magdalena Eriksson, 81) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 62), Lina Hurtig (Olivia Schough, 62).

I och med utvisningen på Zigiotti blev det en hel del förändringar i det svenska laget. I slutet av den första halvleken gick Sandra Adolfsson upp på mittfältet. Och efter paus gick Caroline Seger in bredvid Nathalie Björn på centralt mittfält. Dessutom tog Hanna Glas och Lina Hurtig varsitt steg bakåt.

Efter bytena i minut 62 spelade Sverige 4–3–2 enligt följande: Andersson – Björn, Fischer, Sembrant, Andersson/Eriksson – Folkesson, Seger, Schough – Larsson, Jakobsson.

Om jag avslutningsvis skall ägna mig åt lite spelarkritik så var det länge sedan betygen genomgående var så låga. Man skall ha spelat minst 30 minuter för att få betyg, och jag hittar inte någon trea.

Jonna Andersson och Lina Hurtig är mina två starka tvåor. Tvåor går även till Amanda Ilestedt, Caroline Seger, Cajsa Andersson, Nathalie Björn och med viss tvekan även till Sofia Jakobsson.

Ännu mer tvekan känner jag inför trion Fischer, Zigiotti Olme och Glas. Så stor tvekan att de faller ner på underkänt – alltså ettor. Ettor får även Sandra Adolfsson och Stina Blackstenius, som båda hade en riktigt svart dag.

Blackstenius ser ut att helt sakna självförtroende. Det är bara att hoppas att några månader i Linköping kan få henne att börja agera på instinkt igen. För ikväll var hade Sverige en väldigt villrådig forward i startelvan.

Totalt sett ger jag landslaget 1,58 i betyg – alltså underkänt.

 

Bra svenskdag runtom i Europa

Publicerad den av
6

När jag börjar skriva det här inlägget firar Spanien att man är tidernas första Europamästarinnor i futsal.

Spanjorskorna vann finalen mot Portugal i Portugal med 4–0. Hemmalaget var tydligt påverkat av stunden och den underbara stämningen i hallen i Gondomar i regionen Porto sjönk ganska tidigt. Ett par grova portugisiska misstag gav Spanien en tidig 3–0-ledning.

I den andra halvleken var det ett helt annat Portugal, och hemmalaget borde ha gjort ett par mål, vilket hade fått liv i finalen igen. Fast Spaniens målvakt Silvia Aguete storspelade och blev lite av matchhjälte.

I bronsmatchen vann Ryssland efter straffläggning mot Ukraina.

Apropå Spanien har det spelats semifinaler i Copa de la Reina i dag. Där visade Atletico Madrid att det inte är en tillfällighet att man leder ligan. Atletico vann nämligen med 2–0 mot Barcelona, vilket innebär att Barca riskerar att bli utan titel det här året. Båda Madridlagets mål gjordes av brasilianska forwarden Ludmila da Silva.

I finalen väntar Real Sociedad som vann sin semifinal mot Sevilla med 3–1. Den spelades inför fantastiska 18 731 åskådare. I kvartsfinalen var det ju Athletic Club från Bilbao som lockade jättepublik. Det är tydligt att stora matcher i Baskien drar mycket folk. Kul.

Därmed är jag färdig med nyheter från den Iberiska halvön, och gör ett svep genom övriga Europa. Det var på många sätt en bra svenskdag.

I Frankrike fanns både Emma Berglund och Hanna Glas med i PSG:s startelva när Parislaget vann med 4–0 i derbyt mot Fleury 91. Båda svenskorna spelade alla 90 minuter, för Berglund var det första matchen sedan i december. Kul.

PSG leder ligan med en poäng och en match mer spelad än Lyon. De båda möts i Lyon den 13 april i det som kan bli en helt avgörande seriefinal.

I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen i helgen. Där blev Jonna Andersson dagens svenska spelare. Hon drog in det här kanonmålet när Chelsea vann med 3–0 i derbyt mot Arsenal.

På ljudet låter det som att Chelsea kör klippet på sänkt hastighet. Så det var helt klart en bomb med skön båge som Mjölbys stolthet skickade i väg till 2–0. Matchens första mål gjordes av Beth England.

Även i Tyskland fick vi svenska målskyttar. Både Nilla Fischer och inhoppande Fridolina Rolfö gjorde nämligen mål när Bayern München vann seriefinalen mot Wolfsburg med 4–2. Höjdpunkter finns på den här länken.

Fischer gjorde faktiskt mål både framåt och bakåt. Faktum var att två av Bayerns mål var självmål. Båda var dock oturliga, då både Sara Björk Gunnarsdottir och Fischer träffades av bollar och knappast kan lastas för baklängesmålen.

Manuela Zinsberger

Fischers mål framåt kom vid 0–3 och var starten på en Wolfsburgsanstormning som var nära att ge en poäng. För vid 2–3 hade Wolfsburg dels ett stolpskott, dels en dubbelchans som Bayernmålvakten Manuela Zinsberger gjorde två fantastiska räddningar på.

Rolfös mål betydde 4–2. Hon byttes in sista halvtimman och drog även upp anfallet som gav 3–0-målet.

Matchens sågs av 2155 åskådare, vilket är bra i München, men nog borde en sådan här match ha större publik än så?

Tittar vi på tabelltoppen har Bayern och Wolfsburg nu lika många poäng – Wolfsburg leder på målskillnad med nio måls marginal. För fyra omgångar sedan var Bayern sju poäng bakom, och det kändes som att guldstriden var avgjord. Nu lever den i högsta grad.

Däremot försvann nog Turbine Potsdams möjlighet att ta en Champions Leagueplats i dag. Laget tappade en 3–1-ledning till 3–3 borta mot Frankfurt – vilket innebär att Amanda Ilestedt:s lag nu är sju poäng bakom de båda topplagen. Ilestedt ingick för övrigt inte i matchtruppen den här veckan heller. Någon som vet vad det är med henne?

Apropå Tyskland skrev jag ju i ett inlägg nyligen om att jag satt och tittade på när Bibiana Steinhaus dömde Augsburg–Bayern München i herrarnas Bundesliga. Om jag hade suttit framför en tv i Iran hade jag inte fått se matchen till slut. Iransk tv bröt nämligen sin sändning eftersom det var en kvinna på planen. Tragiskt.

Det spelades en toppmatch även i Italien i dag. Där gjorde Barbara Bonansea båda målen för Juventus, som vann med 2–0 mot Milan. Därmed tappar Milan mark i guldstriden. Juve leder nu en poäng före Fiorentina och fem före Milan. Petronella Ekroth satt för övrigt kvar på bänken under hela toppmatchen.

Det här blir sannolikt mitt sista inlägg på ett litet tag, jag skall nämligen en sväng till Seefeld för att bevaka Skid-VM. Och jag räknar inte med att ha så mycket bloggtid den närmaste dryga veckan.

Så vad passar bättre att avsluta det här inlägget än med en liten genomgång av läget i svenska cupen?

Där blev Piteå i dag i praktiken klart för semifinal. Inför slutomgången om tre veckor leder de svenska mästarinnorna sin grupp med tre poäng och nio måls marginal. Vem tror att Hammarby vinner mot Piteå? Och vem tror att AIK eller Hammarby kan ta in den skillnaden i målskillnad?

I den andra norrgruppen får vi däremot en ren gruppfinal mellan Eskilstuna och Djurgården, där Eskilstuna tar sig vidare på kryss. Det blir tre riktigt kul matcher där om tre veckor. Utöver nämnd match är det ju även gruppfinaler i söder i form av Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. Jag känner att alla de tre matcherna är öppna på förhand.

Noterbart från dagens matcher är att Kif Örebro återigen föll med 4–0 mot damallsvenskt motstånd. Den här gången mot Djurgården. Närkingarna ser ut att få en jobbig comebacksäsong i högsta serien. Känslan har ju länge varit att det är de båda nykomlingarna samt LB07 som kommer att få kämpa för nytt kontrakt i år. Den känslan har inte förändrats.

Jag hann se lite grand av Stockholmsderbyt Hammarby–AIK. Där var publiksiffran på cirka 700 personer det mest glädjande för hemmalaget. AIK vann nämligen med 3–0, och det kändes helt i sin ordning. Om inte Bajen har mer att komma med lär laget få väldigt svårt att göra en snabb återkomst till damallsvenskan.

Emilia Brodin

Apropå Stockholmslagen hade jag missat den här poddintervjun med Emilia Brodin. Där framgår att hon som tidigast gör damallsvensk comeback i Djurgården i höst. För det är Djurgården hon tänker att spela för, trots att hon numera är kontraktslös.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Publicerad den av
28

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Mållöst i första landskampen

Publicerad den av
5

Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.

Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?

Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.

Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.

I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.

Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.

De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.

Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.

Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.

I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.

Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.

Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.

Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.

Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.

Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.

I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.

Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:

 

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Publicerad den av
37

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

En hel hög av nyheter från när och fjärran

Publicerad den av
7

Det har hänt väldigt mycket i damfotbollsvärlden sedan mitt förra inlägg. Här är en genomgång av alla nyheter:

* Förra inlägget handlade delvis om lördagens VM-lottning och seedningen inför den. Efter inlägget har jag fått information om att världsrankingen kommer att uppdateras på fredag, och att seedningen kommer att baseras på rankingen. Dock framgår inte om seedningen kommer att baseras fullt ut på rankingen eller om man kommer att göra några justeringar för att hålla ihop lagen geografiskt.

* Apropå VM blev det klart i dag att Sverige inte får med någon huvuddomare till Frankrike nästa år. Sara Persson hade chansen, men lär inte ha gjort tillräckligt bra ifrån sig i F17-VM i Uruguay eftersom hon inte platsade på listan.

Väldigt tråkigt för Persson förstås. Men personligen är jag inte överraskad, jag tycker nämligen inte att vi har haft någon kvinnlig huvuddomare av hög internationell klass sedan Jenny Palmqvist lade av.

Sara Persson och Pernille Harder

Julia Magnusson får däremot åka till Frankrike. Hon ingår bland de 48 som är uttagna som assisterande domare.

* I lördags eftermiddag blev Thomas Dennerby och Jörgen Petersson Afrikanska mästare. Nigeria vann finalen mot Sydafrika med 4–3 efter straffläggning. Bland målskyttarna i straffläggningen fanns Kristianstads Rita Chikwelu.

https://www.youtube.com/watch?v=iNwiMiAfxXE

Hela fem Sverigebaserade spelare ingick i den nigerianska finalelvan; Osinachi Ohale, Josephine Chukwunonye, Chikwelu, Sonia Okobi och Halimatu Ayinde.

Noterbart var att Nigeria vann mästerskapet trots att man inte gjorde ett enda mål på de tre matcherna mot Sydafrika och Kamerun. Det första mötet med Banyana Banyana förlorade man ju med 1–0. Och de båda slutspelsmatcherna slutade båda 0–0 och vanns efter straffläggning.

I finalen hade Nigeria ett gyllene läge att avgöra under ordinarie tid. Men Asisat Oshoala brände en straff i 75:e minuten. Efteråt pratade hon om att man vann turneringen trots att man hade dåliga förberedelser.

https://twitter.com/akosuaamoo/status/1069248564084305920

Segern var Nigerias nionde av elva möjliga i Afrikanska mästerskapen. De två övriga turneringarna har vunnits av Ekvatorialguinea. För Sydafrika var det fjärde finalförlusten. Men det var första gången man kvalade in till en VM-turnering. Något som firades vid hemkomsten.

Sydafrikas Thembi Kgatlana utsågs till turneringens bästa spelare. Hon gjorde fem mål och prisades som matchens lirare i tre av Sydafrikas fem matcher.

Hon kom förstås också med i turneringens allstarlag.

* Så till Uruguay där det blev Spanien som vann VM för F17-lag. Spanjorskorna vann finalen mot Mexiko med 2–1 efter att Claudia Pina gjort båda målen – ett med vardera fot.

Bronset gick oväntat till Nya Zeeland. Laget fick greppet om bronsmatchen direkt vid avspark, när Kanadas annars skickliga målvakt Anna Karpenko stod för en grov miss.

Man kan säga att Kanada fick lida för den nya mer passningsorienterade spelstil som landets lanslag håller på att ta sig an. Jag tycker kanske att man tar det lite för långt i vissa lägen. I semifinalen mot Mexiko satt jag och väntade på att man skulle börja lyfta in bollar mot sina nickstarka forwards. Men det hände aldrig, utan kanadensiskorna försökte passa sig fram längs marken hela vägen.

Tillbaka till världsmästarna Spanien. De har varit bra på ungdomsnivå länge, men tidigare har deras spelare inte haft någon framtid i fotbollen efter att de gått ur gymnasiet.

Utvecklingen av Primera División Femenina, eller Liga Iberdrola som den också kallas, har dock gjort att jag tror att det bara är en tidsfråga innan spanjorskorna blir en riktig maktfaktor även på seniornivå.

Klart är i alla fall att det är Spanien, och Barcelona, som för tillfället har de största talangerna i Europa. I F20-VM tidigare i år föll spanjorskorna i finalen mot Japan. Men det var Barcas Patricia ”Patri” Guijarro som både vann skytteligan och utsågs till turneringens bästa spelare.

Nu i F17-VM var det nämnda Claudia Pinas tur att briljera. Med sina sju mål i turneringen blev hon ”bara” tvåa bakom Ghanas Mukarama Abdulai, som gjorde lika många mål, men vann på fler assist. Men Pina utsågs till turneringens bästa spelare, och det är lätt att förstå varför.

Pina är mycket mer än bara en målskytt. Hon har en fantastisk teknik, kolla bara det här klippet:

https://twitter.com/Futfem/status/1069021275853635584

Pina var med i Spaniens lag redan i F17-VM för två år sedan, och är absolut en spelare att hålla koll på. Ännu så länge har 17-åringen bara fått göra två korta inhopp i Barcelonas A-lag. Men ge henne två–tre år så tippar jag att hon kommer att nämnas med respekt även på seniornivå.

Man minns ju vilka forwardsproblem Spanien hade i fjolårets EM-slutspel. Pina är spelaren som skall lösa de problemen.

* Om tre–fyra år kanske Claudia Pina är en av kandidaterna till Ballon d’Or. Under måndagskvällen delades det priset för första gången officiellt ut även till en kvinna. Den historiska vinnaren blev Ada Hegerberg.

Eftersnacket har mest handlat om en plump fråga till Hegerberg på galan. Sif Atladottir kommenterade den saken så här:

Hegerberg vann knappt före Pernille Harder. Dubbelt Norden alltså.

* Under måndagen tilldelades England EM-slutspelet 2021 – ett bra val. England är ett land där damfotbollen snabbt håller på att flytta fram sina positioner.

Ett EM-slutspel på hemmaplan kan hjälpa till att göra sporten ännu populärare.

* Även om engelsk damfotboll får allt bättre förutsättningar har man en bit kvar att vandra. De här bilderna från söndagens match i WSL2 mellan Lewes och Manchester United andas inte direkt glamour…

När vi ändå är i England så spelades det ju en seriefinal i WSL i helgen. Där såg jättetalangen Georgia Stanway till att hålla spänningen i tabelltoppen vid liv.

19-åringen gjorde båda målen när Manchester City vann med 2–0 hemma mot Arsenal. Det andra fixade hon verkligen helt på egen hand.

I och med Manchester Citys seger är laget nu det enda obesegrade i WSL. Man är dock fortsatt bara tabelltvåa, tre poäng bakom Arsenal.

För svensk del spelade trion Hedvig Lindahl, Jonna Andersson och Magdalena Eriksson hela matchen när Chelsea vann med 1–0 mot Reading. Chelsea ligger på fjärde plats i ligan, fem poäng bakom Manchester City och åtta bakom Arsenal.

* Vi fortsätter på de brittiska öarna. För två månader sedan skrev jag om att Storbritannien hade beslutat sig för att ställa upp med ett gemensamt lag i OS 2020 – om England kvalar in.

Under måndagen kom uppgifter om att Skottland kanske kommer att stoppa de planerna. Saken verkar avgöras vid ett möte på torsdag.

* I Sydamerika blev det colombianska Atletico Huila som vann årets upplaga av Copa Libertadores. I finalen besegrades Brasiliens Santos efter straffläggning.

På landslagsnivå var Colombia tvåa i Sydamerika 2010–16, men misslyckades ju i Sydamerikanska mästerskapen tidigare i år. Den här titeln var kanske lite tröst för spelarna över att de missar nästa års VM.

* I Norge vann LSK helgens cupfinal och laget tog därmed hem dubbeln för fjärde året av de senaste fem.

LSK har haft en fantastisk säsong och är ju dessutom det enda nordiska laget som är kvar i Champions League. Är LSK numera även bäst i Norden?

* I Sverige har det varit lugnt på silly seasonfronten de senaste dagarna. De enda som gått ut med nyheter på sistone är Kif Örebro, som presenterade två målvakter under måndagen: Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice.

Medan Örebro jobbar på väntar man fortfarande på att att den andra nykomlingen, Kungsbacka, skall presentera något på spelarfronten. Vad jag vet har de ännu så länge inte en enda kontrakterad spelare.

Däremot kom en positiv nyhet för Kungsbacka under måndagen. Laget kanske får spela några matcher i högsta serien på hemmaplan trots allt. Tingbergsvallen kan vara anpassad till damallsvensk standard till höstsäsongen.

* I Tyskland har det varit väldigt många storsegrar den här säsongen. Den här helgen vann Essen med 6–0 och Potsdam med 8–1.

Wolfsburg vann ”bara” med 3–1 mot Hoffenheim. men laget ångar ändå på i toppen. Nilla Fischer spelade hela matchen. Wolfsburg har tio raka segrar och 48–2 i målskillnad. De leder med sju poängs marginal och det känns redan klart att de skall vinna ligan.

Kampen om andraplatsen är tätare. Där ligger Bayern München en poäng före Turbine Potsdam. Dock skall Potsdam ta emot Wolfsburg i elfte omgången. Den matchen spelas på onsdagskvällen, med avspark 19.00. Den går att se live på DFB-tv.

Varken Amanda Ilestedt eller Fridolina Rolfö spelade för övrigt i helgen. Rolfö satt kvar på bänken i hela Bayerns 2–1-seger borta mot Freiburg, medan Ilestedt inte ingick i Potsdams matchtrupp till bortamötet med Duisburg.

* Helgens svenska målskytt hittar vi i Frankrike. Och lite oväntat handlar det om Hanna Glas. Hon blev stor matchhjälte genom att göra 1–0-målet i andra halvleken hemma mot Soxaux på ett smart inspel med vänsterfoten.

Även om många storlag i Europa verkar ta sina damlag på hyfsat allvar lockar man ingen vidare publik till sina ligamatcher. PSG hade exempelvis bara 683 åskådare i lördags. Som synes på klippet ovan var det väldigt tomt på arenan.

Glas spelade hela matchen. Annahita Zamanian startade, men byttes ut efter 60 minuter.

När Montpellier vann med 3–1 mot Fleury var Stina Blackstenius tillbaka på planen. Hon bytte av Sofia Jakobsson i 76:e minuten. Linda Sembrant spelade hela matchen.

Lyon leder ligan med två poäng före PSG efter 7–0-seger mot Guingamp i söndags. Ada Hegerberg gjorde två av målen, hennes elfte och tolfte för säsongen. Den norska Ballon d’Or-vinnaren är nu uppe i delad skytteligaledning med Marie-Antoinette Katoto.

Noterbart från Lyons match var att Wendie Renard numera är den spelare som gjort flest matcher för den franska storklubben – 327 stycken.

Bristande effektivitet sänkte LFC

Publicerad den av
3

Det är ofta på effektiviteten man kan se hur bra ett lag är. Vid onsdagskvällens Champions Leaguematch i Paris vann Linköping avsluten mot mål med 6–5. Man vann även hörnorna med 7–3.

Ändå vann PSG matchen rätt komfortabelt. Enda gången det franska hemmalaget var hotat var under de första 20 minuterna. Först hade LFC en bra chans direkt i matchupptakten och i 18:e minuten hade väl gästerna egentligen matchens allra bästa chans. Då räddade först Tiane Endler ett friläge från Kososvare Asllani och returen tog i ribban.

En stund senare bjöd i stället Maja Kildemoes på ett självmål. Där avgjordes matchen. Det blev inte bättre för LFC att skyttedrottningen Marie-Antoinette Katoto sedan var skoningslös när chanserna dök upp.

Linköping har spelat klart i årets Champions League. Och om 24 timmar riskerar vi att vara helt utan svenskt lag i turneringen – om inte Rosengård får ordning på sin effektivitet i säsongens elfte timme.

Om Rosengård fortsätter att missa chanser som man gjort under stora delar av säsongen blir LSK enda nordiska lag som får spela vidare i UWCL efter jul. Norskorna vann nämligen med 2–0 i Köpenhamn mot Bröndby. Anja Sönstevold och Synne Hansen gjorde målen under matchens avslutande 20 minuter.

0–0 hade tagit danskorna vidare på bortamål. Nu vann istället LSK totalt med 3–1.

Oavsett hur det går i morgon i Prag har vi ju flera svenska spelare kvar i turneringen. Bland annat spelade Hanna Glas hela matchen för PSG i dag, och Annahita Zamanian blev inbytt i 79:e minuten.

Innan jag lämnar PSG–Linköping noterar jag i Corren att Stina Blackstenius tydligen var väldigt nära att flytta hem redan i somras. Och att klubben skall göra allt den kan för att få hem henne nu i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa fortsättningen av Champions League. För det är ju i nästa omgång det börjar på allvar. I åttondelsfinalerna har de seedade lagen haft det lite för lätt. Wolfsburg vann med totalt 10–0 mot Atletico Madrid, Lyon med 13–0 mot Ajax, Bayern München med 5–0 mot Zürich och Chelsea till slut med 7–0 mot Fiorentina.

Svenskkollen från de matcherna säger följande:

* Nilla Fischer spelade hela matchen för Wolfsburg.

* Fridolina Rolfö startade och spelade 64 minuter för Bayern. Jag såg lite av matchöppningen och där hade hon två kanonchanser att bli målskytt.

* Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea och Stephanie Öhrström hela matchen för Fiorentina. Jonna Andersson startade också, men blev utbytt i 63:e minuten för Chelsea.

På hemmaplan var väl onsdagens största nyhet att landslagsmeriterade Hanne Gråhns inte följer med Kif Örebro upp i damallsvenskan. Den offensiva ytterbacken som varit skadedrabbad i år väljer istället att sluta. Tråkigt.

I övrigt har vi även tre spelare som lämnar/får lämna Växjö:

Samuelsson tillbaka mot England

Publicerad den av
4

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Bilder av en landslagsträning

Publicerad den av
5

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidigare i dag tog jag en liten sväng ner till Göteborg för att kolla in landslagets träning och lyssna av vad spelarna hade att säga under presskonferensen.

Eftersom flera av spelarna hade matcher i helgen, och Peter Gerhardsson bara har tre träningspass på sig innan torsdagens viktiga hemmamatch mot Ukraina, var det flera spelare som ganska tidigt klev åt sidan och körde lågintensiv träning.

Utifrån den korta period man spelade elva mot elva gissar jag på att Gerhardsson kommer att köra med följande startelva mot Ukraina: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När Gerhardsson plockade in Julia Roddar istället för skadade Fridolina Rolfö anade jag att Gerhardsson planerade att spela Asllani som tia på torsdag. När jag träffade förbundskaptenen på Valhalla IP för några veckor sedan sa han att det är högst önskvärt att spelarna har samma position i sina klubblag och landslaget, speciellt när samlingarna är så korta att man inte har så mycket tid att ställa om.

Eftersom Asllani har spelat som tia i LFC på sistone känns det rimligt att hon även används som tia i gulblått.

I övrigt på träningen lade man en del tid på att träna på att spela sig förbi motståndarnas mittfält. Där noterade jag att instruktionerna i stort handlade om att sätta fart på passningen uppåt i planen, samt att det är väldigt viktigt att mottagaren har minst en fot som pekar framåt i planen.

Under det ena spelet fick Lina Hurtig en smäll mot högerknät. Spontant kändes det inte så bra, men efteråt förklarade läkaren Houman Ebrahimi att det bara var en smäll, och inget att oroa sig för.

Däremot kändes det högst tveksamt om Rolfö kan spela i Danmark på tisdag. Även om doktor Ebrahimi trodde att chansen finns låter det som kort tid att spela match bara cirka 1,5 vecka efter en listen bristning/sträckning.

De spelare som mötte media efter träningen var Sofia Jakobsson, Linda Sembrant och Nina Jakobsson. Man blev glad bara av att se den sistnämnda. Hon såg ut att njuta fullt ut av att få lite tid i rampljuset.

Nina Jakobsson

Piteforwarden fick frågan om vad det är som har gjort henne till landslagsspelare.

”Mycket min fysik och att jag kan ta ytor med boll. Jag känner mig mer trygg med boll, att jag kan få fast bollen eller vända upp. Det är där jag känner att jag har utvecklats.”

Sedan noterade hon att det är en dröm att få göra sin första A-landslagssamling.

”De äldre som Seger och Fischer har man ju sett på tv när man var ung, så klart det är häftigt att få spela ihop med dem nu.”

Ninas namne Sofia har betydligt mycket större vana av landslagssamlingar. Jag kollade med Montpellieranfallaren om hur hon bedömde sin matchform. Hon konstaterade att hon bara har spelat en hel match efter sommaren, men var ändå mer orolig för att ha glömt bort svenska ord än för matchformen.

”Man tappar vissa ord ibland, men det blir bra när man kommer hem till Sverige och får öva lite på svenskan. Formen är bra. Vi har haft försäsong i Frankrike och haft flera riktigt bra träningsmatcher och seriestart i helgen. Det känns bra, och jag kände mig pigg i dag på träningen, så det var kul.”

Hon berättade om att hon har fått spela en halvlek mot Chelsea, 20 minuter mot Arsenal, 90 minuter mot Bayern München, samt att hon gjorde ett inhopp i den andra halvleken mot Barcelona och fick 45 minuter i ligapremiären i lördags.

Jakobsson var imponerad av Ukraina senast.

”De har ett bra lag, med riktigt bra omställningsspel. De har ett par duktiga spelare, en mittfältare som jag tycker var jätteduktig – och så hade de snabba forwards. Så vi får se upp med deras omställningar, vara noggranna i vårt försvarsspel. Och när vi har bollen får vi ha tålamod.”

Det hindrar inte att hon har receptet på vad som behöver förbättras den här gången:

”Kvalitet på inspelen, löpningar in i box och sedan vara ordentliga när vi får chansen. Våga tro på det vi gör, och ha bättre inspel – och helt enkelt bara göra mål.”

Linda Sembrant

Även Linda Sembrant var imponerad av Ukrainas kontringsspel.

”De var snabba och tvekade inte, utan öste på med folk. De var väldigt orädda och tror på sin idé.”

Hon fick frågan om hur hon tycker att det fungerar med täta byten mellan tre- och fyrbackslinje.

”Jag tycker att det har varit väldigt kul med hur vi har kunnat mixa, hur vi känner oss bekväma och starka i de två olika sätten. Vi känner oss väldigt trygga med båda systemen. De är väldigt tydliga med vad de vill ha ut av oss, så det känns som att vi kan vara väldigt flexibla.”

Jag tog upp de fasta situationerna, en viktig detalj som funkade dåligt på den förra landslagssamlingen.

”Där behöver vi snäppa upp det ett snäpp. Vi vet att fasta brukar vara en väldigt stor styrka, så där skall vi vara målfarliga. Vi får se till att gå fullt ut i boxen och skapa situationer. Och gör vi inte det i förstaläget skall vi försöka få fast bollen, så kanske chanserna kommer i andra- eller tredjefas.”

Man körde några hörnor på träningen. De var dock inte speciellt lyckade, utan de ledde till kontring för det försvarande laget mer eller mindre varje gång. Vi får hoppas på bättre kvalitet på torsdag.

I övrigt i dag meddelade Hammarbys Helén Eke den tråkiga nyheten att hon är korsbandsskadad och har spelat klart för i år. Det är hennes andra korsbandsskada, men den första i det aktuella knät.

I de Asiatiska spelen blir det final mellan Japan och Kina. Japanskorna vann sin semifinal mot Sydkorea med 2–1. Segermålet var ett självmål i 86:e minuten.

Kina vann sin semifinal mot Taipei med 1–0, segerskytt blev Wang Shanshan.

På torsdag meddelar Uefa vem som skall prisas som Europas bästa spelare säsongen 2017/18. Klart är att det inte blir Ada Hegerberg. Hon har redan fått besked om att hon inte kommer att vinna. Det är ju faktiskt ett rätt konstigt agerande från Uefa.

Men kanske skönt för Hegerberg som slipper åka på gala. Vinnaren blir därmed antingen Amandine Henry eller Pernille Harder.

Slutligen hade jag med mig kameran till Kamratgården tidigare i dag. Här är mina bilder från landslagets träning:

Sandra Adolfsson
Anna Anvegård
Julia Karlernäs
Linda Sembrant
Nina Jakobsson
Lina Hurtig
Anna Anvegård
Nina Jakobsson
Lina Hurtig
Magnus Wikman
Landslagssamling
Jonna Andersson
Zecira Musovic
Stretching
Anna Anvegård
Peter Gerhardsson
Anna Oskarsson
Hanna Folkesson
Anna Oskarsson
Anna Oskarsson
Julia Karlernäs
Samling
Zecira Musovic
Magdalena Eriksson
Jonna Andersson
Hedvig Lindahl
Mia Carlsson
Sandra Adolfsson

Jakobsson nytt ansikte i väntad landslagstrupp

Publicerad den av
9

Nina Jakobsson

Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat sin trupp till de avgörande VM-kvalkamperna mot Ukraina och Danmark.

Det blev väl som jag gissade häromdagen, alltså att Gerhardsson väljer att satsa på i princip samma trupp som han gjorde senast, samt att han ger Nina Jakobsson chansen. Piteåforwarden är den enda helt nya spelaren i truppen.

Inte heller duon Jennifer Falk och Julia Karlernäs har spelat några A-landskamper, men båda har varit med på samlingar tidigare – bland annat den senaste.

Tittar vi igenom truppen är det samma tre målvakter som senast, alltså:

Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Falk.

Det är även samma åtta backar:

Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

På mittfältet finns det en förändring i form av att Julia Roddar får ge plats åt Karlernäs. Senast kom ju Piteåspelaren in i ett sent skede som reserv för skadade Caroline Seger.

Apropå Seger poängterade Gerhardsson på presskonferensen att det var viktigt att få tillbaka henne i spel, inte minst i rollen som ledare på planen.

När Gerhardsson gick igenom spelarna stannade han upp vid några, och motiverade uttagningen. Karlernäs var en sådan. Han sade sig vara imponerad av hennes spel, inte minst att hon gör mål från mittfältet. Men han konstaterade även att hon är bra i defensiven, både på huvudet och i presspelet.

Här är mittfältet i sin helhet:

Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Karlernäs, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Bland forwards stannade Gerhardsson förstås till på Nina Jakobsson, som han beskrev som en formstark och fysiskt väldigt stark spelare. Han poängterade också att hon gjorde en väldigt bra U23-landskamp mot England, vilket är en väg in i A.truppen. Han sa att Jakobsson har funnits med i förbundskaptenernas tankar tidigare, men han hoppas att de prickat rätt tillfälle att ta ut henne.

I övrigt bland forwards tog man ut en 24:e spelare i Lina Hurtig. Det motiverades med att hon har gjort två intressanta inhopp i LFC, och att hon är en spelare med lite speciella egenskaper i sin snabbhet och speluppfattning.

Det innebär att truppen innehåller följande forwards:

Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Nina Jakobsson och Hurtig.

Noterbart bland forwards är att den som fått ge plats åt Nina Jakobsson i truppen är Loreta Kullashi. Eskilstunaspelaren har ju varit skadad ett tag, så det var rimligt att hon inte skulle komma med den här gången.

Lite förvånande dock att hon inte heller fanns med i U23-landslagets trupp till en fyrnationsturnering i Norge. Kullashi har ju trots allt suttit ombytt på bänken i Uniteds båda två senaste matcher.

Loreta Kullashi

För övrigt noterades från presskonferensen att Gerhardsson inte fick en enda fråga på podiet. Det är lite ovanligt.

Innan han presenterade sin trupp gjorde han en liten tillbakablick, där han totalt sett tycker att landslaget gjorde väldigt bra, prestationsmässigt sett i de tio landskamper han har lett.

Han konstaterade att han har en 100-procentigt proffsig omgivning när det gäller analytiker, och att han inte har något mer att önska på den fronten. Han sa:

”Det finns inget vi kan skylla på.”

Han gick även igenom de båda matcherna på den förra samlingen lite mer noga. Där konstaterade han att Kroatien inte hade ett enda bollinnehav i den så kallade ”sista tredjedelen”, något som är väldigt ovanligt. Eftersom långt över 99 procent av alla mål görs från just den sista tredjedelen är det svårt att vinna matcher om man aldrig kommer dit…

Förlusten mot Ukraina kallade han:

”Vår sämsta prestation under de tio landskamperna vi spelat.”

Där menade han att den stora orsaken till förlusten var att de svenska spelarna var för obeslutsamma i sista tredjedelen. Sverige hade bollen under kontroll där 67 gånger under matchen, medan Ukraina hade bollen i sin sista tredjedel vid 16 tillfällen.

Gerhardsson sa att Sverige hade åtta avslut i goalzone, vilket är det området där flest mål kommer till, medan Ukraina hade två. Han sa att:

”De lärdomar vi dragit av det här behöver vi visa nu på Gamla Ullevi.”

När jag gjorde min stora analys av förlusten i Ukraina fick jag det till 4–4 i farliga målchanser, och jag ansåg att alla Ukrainas fyra chanser var bättre än Sveriges bästa.

Jag skulle nog kalla det att Sverige hade både för dålig kvalitet och för dålig skärpa kring Ukrainas straffområde. Men visst, om jag hade pratat om mina egna spelare hade jag nog också kallat det för obeslutsamhet.

Men varken den 30 augusti på Ullevi eller den 4 september i Viborg finns det utrymme för liknande obeslutsamhet.

Det handlar ju nämligen om två otroligt viktiga matcher för svensk del. Som jag ser det är det här den viktigaste landslagssamlingen sedan OS för två år sedan. Alltså viktigare än fjolårets EM-slutspel.

Det är ju inte bara en VM-plats som står på spel, utan även chansen att kvala in till OS i Japan. Men två förluster är vi med största sannolikhet borta från både VM och OS.

* Det om landslaget. Nu blir det lite U20-VM. I går kikade jag från och till på Spanien–USA i sista gruppomgången. I den första halvleken rullade spanjorskorna ut amerikanskorna totalt. Även om USA hade bättre koll på spelet efter paus skapade de inget – och de var ju tvungna att vinna för att gå till kvartsfinal.

Fortfarande med mindre än tio minuter kvar ledde Spanien med säkra 2–0. Men de sista tio minuterna hände något, USA gjorde två mål och hade plötsligt chansen att trots allt ta sig vidare till kvartsfinalen.

Nu red Spanien ut stormen, men det kändes ändå lite som kvartsfinalen i U20-VM för två år sedan, då amerikanskorna var utspelade av Mexiko i 80 minuter. Men från inget vände USA 1–0-underläget till en spelmässigt sett totalt omotiverad 2–1-seger.

Jag har ju flera gånger påtalat att USA tappar mark på ungdomssidan, vilket på sikt också borde märkas bland seniorerna. Men just den där mentaliteten, att aldrig ge upp, gör att USA lär bli att räkna med långt framöver, även när de har lag med mindre talang än motståndarna. Amerikansk damfotboll gynnas också stort av landets collegeupplägg, som gör att få spelare slutar innan de är 23–24 år.

I stora delar av övriga världen minskar många talangfulla spelare redan innan de fyller 20, mycket eftersom det inte har gått att leva på fotbollen. Det här håller ju på att förändras i flera europeiska länder, något som ligger bakom de lyft som länder som Frankrike, Spanien och England har haft de senaste åren.

Apropå det så ser kvartsfinalerna i U20-VM ut så här:

Torsdag:
Spanien–Nigeria och Frankrike–Nordkorea

Fredag:
England–Nederländerna och Tyskland–Japan

Nigeria tog alltså den sista kvartsfinalplatsen. Man gjorde det på ett kinesiskt självmål på övertid.

Ett lättat Nigeria dansade sig fram i går kväll.

I förra inlägget skrev jag om Lauren Hemp:s udda mål mot Mexiko. Har ni inte sett det tycker jag att ni skall göra det. Och skall man tro målskytten var det ju tydligen meningen…

Allra sist noteras att det är lottning av sextondelsfinalerna i Champions League på fredag. Här är seedningen:

https://twitter.com/UWCL/status/1029057957248622593