Eskilstuna bygger extraläktare, Rosengård tror på fullsatt och Hammarby hoppas på publikrekord. Själv hoppas jag på laget från byn som inte finns på kartan.
I morgon söndag vid 14.30 skall damallsvenskan avgöras. Två timmar senare vet vi vilka som tar guldet och vilka som åker ut.
Under VM-uppehållet trodde jag aldrig att både guld- och bottenstriden skulle avgöras så här sent. Då hade Rosengård gått rent och var sex poäng före Eskilstuna. Mallbacken hade bara tre poäng, låg under nedflyttningsstrecket och tappade två av sina amerikanska spelare. Piteå var tolv poäng bakom Rosengård, men bara sex före Mallbacken och tre före Hammarby.
Trots att man visste att Anja Mittag skulle lämna för PSG var känslan att Rosengård skulle glida i väg till ett kassaskåpssäkert guld. Känslan var även att Mallbacken skulle få en mycket tuff höst. Rätt mycket har hänt sedan dess.
Det är fortfarande fördel Rosengård. De toppar tabellen och skall i normala fall ha goda chanser hemma mot Linköping. Men i en slutomgång där guldet står på spel finns det så många mentala inslag att det inte är någon större idé att prata om normala fall.
Det kommer självklart att vara massor av nerver inblandade även i Eskilstuna och i bottenstriden. Det finns därmed inga självklara tips i den här omgången. De stora spelinsatserna bör sparas till andra dagar.
Rosengårds vinnarvana är det som i första hand talar för Malmölaget. Mot dem talar att de möter svåra Linköping och att Eskilstuna är urstarka på sin hemmaplan.
I botten är det en mycket knapp fördel för Mallbacken. Men den är väldigt knapp. Hammarby har varit starkt på hemmaplan, men möter höstens bästa lag – Piteå. Mallbacken har lättare motstånd i Umeå, men matchen avgörs på konstgräs – ett underlag där värmländskorna bara tagit tre poäng. De poängen togs turligt mot svaga AIK.
Mallbackens största fördel i slutomgången är således att Hammarby möter formstarka Piteå som står på fem raka segrar.
Personligen hade jag gärna sett att både Hammarby och Mallbacken spelat i damallsvenskan 2016. I dagsläget är jag rätt säker på att båda lagen är bättre än Kvarnsveden och Djurgården.
Jag gillar och beundrar verkligen att Hammarby som nykomling vågat att försöka spela sig kvar. Jag hade sannolikt inte valt ett lika offensivt grundspel om jag hade tränat laget. Men det är både starkt och imponerande om Pär Lagerström och hans lag klarar kontraktet.
I normala fall hade jag hoppats på Bajen, som spelar en mycket mer positiv fotboll än Mallbacken. Men jag gillar ju sagor. Och Mallbackens IF i damallsvenskan är en riktig sannsaga. I morgon kommer jag att hålla en tumme för att den får ett 23:e kapitel.
När jag började jobba på Borås Tidning var en av mina första önskningar att få bevaka en damallsvensk match på Hagavallen i Öxabäck. Känslan var att det inte skulle bli så många fler. Jag hade sett Öxabäck massor av gånger i Borås, men aldrig på deras riktiga hemmaplan. Öxabäck är ett samhälle med cirka 300 invånare som har haft ett fotbollslag som vunnit 6,5 SM-guld och 6 cuptitlar.
Till slut hann dock verkligheten ikapp fantastiska Öxabäcks IF. Det är numera 16 år sedan damlaget lades ner.
I Mallbacken lever sagan. Laget har i och för sig inga SM-guld, men väl en elfteplats i den damallsvenska maratontabellen. Under min uppväxt vill jag minnas att jag även såg Mallbackens IF flera gånger. Men jag hade ju inte varit på omtalade Strandvallen.
Strandvallens huvudläktare
När laget gick upp 2013 hade jag lösa planer på en roadtrip till Värmland. Det blev inte så. Tanken kom tillbaka i våras. Och i lördags var det dags. Det slog mig att det ju skulle kunna vara sista chansen, alltså Mallbackens sista damallsvenska match någonsin.
Jag visste att Mallbacken var en by och att Strandvallen var en liten plan som låg mitt i de värmländska skogarna. Men jag hade faktiskt inte en aning om att lilla Öxabäck är rena metropolen i jämförelse med Mallbacken.
Några dagar innan resan frågade min mamma om jag ville ha resesällskap. Hon fick förstås åka med. Hon ringde dock lite förbryllat dagen innan och frågade vart vi skulle. Hette det inte Mallbacken? Hon hittade inte resmålet på sin rätt detaljerade Värmlandskarta.
Då slog jag in Mallbacken på Google Maps, bara för att inse att byn inte ens finns på kartan. Man får träffar på Mallbackens IF Fotboll, men inte på själva orten.
Jag tillhör den gammaldags typen när jag är ute på resor. GPS skall i största möjliga mån undvikas. Efter närmare fyra timmars resa med handledning av min gamla hederliga vägkarta dök skylten ”Mallbacken 6” upp. Den visade in på en grusväg.
Genvägen till Mallbacken
Eftersom huvuddelen av de bilar som passerade på vägen mellan Sunne och Lysvik under tiden jag tog fotot ovan dock körde förbi grusvägen antog jag att den grusade genvägen sannolikt var en senväg. Det visade sig även finnas en asfalterad väg till Mallbacken.
Väl i byn hann jag inte köra många meter efter skylten som visade att jag nått Mallbacken förrän jag vinkades in på en gräsmatta vid skolan. På den korta promenaden från skolan ner till Strandvallen passerade jag en busshållplats och ett hus som såg ut som en nedlagd affär. Lägg till några hus och ni har allt som finns i byn.
Jag gled in på Strandvallen 55 minuter före avspark. Byns befolkning skall ligga kring 80 personer, men det var redan närmare 1000 personer på plats. Bland annat en röststark hejaklack. En man från Hagfors som stod och hängde bakom ena målet berättade för mig att:
”Det är första gången vi har hejaklack. När jag kom hit i dag trodde jag först att de var från Hammarby.”
Bakom det andra målet satt ett antal rutinerade åskådare, som hade tagit med sig egna fäll- eller tältstolar. Vill man ha sittplats på Strandvallen finns det även några små träläktare, men de känns inte så sittvänliga under kalla oktoberdagar.
Vid en promenad runt planen noterade jag några stora hål i staketet, flera intressanta lösningar med snören samt några skyddsnät som mer gav känslan av ultima- än elitfotboll. Det var råkallt och lite regn i luften, men ändå kände jag värme. Jag var inte den enda som trivdes. På presskonferensen efteråt hyllade Hammarbys tränare Pär Lagerström inramningen:
”Redan när vi kom med bussen var det redan massor av folk på plats.”
Själva matchen var ingen estetisk höjdare. Nerver ihop med Strandvallens lilla och lätt lutande plan påverkade säkert spelkvaliteten. Men spänningen och stämningen var det inget fel på.
Hammarby var det något vassare laget i själva spelet. Mallbacken var däremot starka på fasta situationer, inte minst visade holländska USA-förvärvet Maruschka Waldus direkt att hon inte viker sig i några nickdueller. Men som sagt, själva matchen är inte det jag tar med mig från min utflykt. Jag fick många andra minnen.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag valde självklart grusvägen när jag lämnade Mallbacken. Totalt tog roadtrippen drygt 14,5 timmar. Men det var det värt, jag fick ju uppleva ett stycke svensk landsbygdsromantik.
Och känslan är att verkligheten inte kommer att komma ikapp Mallbacken ännu på ett tag. Även om det skulle bli nedflyttning i morgon är engagemanget kring laget är så stort att man mycket väl kan komma tillbaka igen. Det engagemanget skrev jag för övrigt om i det här inlägget.
Så sagan om den lilla byn som inte finns på kartan men som ändå kan utmana storstäderna i den största idrotten kommer förhoppningsvis att få ytterligare många kapitel.
Strandvallen
Graham, Ness och Henriksson
Hammarby firar
Jennifer Falk
Segerjubel
Mallbacken jublar
Helén Eke
Frida Broström
Mallbacken jublar
Konfettiregn från Mallbackens klack
Anna Lindblom
Frida Broström slår frispark
Mallbackens bänk
Slantsingling på gång
Ness, Waldus och Nyman
Broström, Falk och Florio
Lindblom, Tegström, Schmidt och Oscarsson.
Glada miner under inmarschen
Inmarsch
Tomt bortabås. Bollnät bakom
Strax inmarsch
Utbudet i kiosken
Strandvallens huvudläktare
Sabrina Henriksson
Mimmi Larsson
Madelen Janogy
Jennifer Falk
Petronella Ekroth
Julia Karlernäs
Emma Jansson
Anna Oscarsson
Alexandra Lindberg
Olga Ekblom
Linnea Eriksson
Katrin Schmidt
Pär Lagerström
Sofie Ahlberg
Henrik Arneng
Madelen Janogy
Zoe Ness
Mimmi Larsson
Elin Nyman
Madelen Janogy
Julia Karlernäs
Mallbackens hejaklack
Madelen Janogy och Sandra Andersson stretchar
Strandvallen
Huvudläktaren på Strandvallen
Ståplats
Alla seriesegrande flick- och damlag i Värmland hyllades
Radions bil parkerad bakom sittplats på Strandvallen.
Gårdagens toppmöte fick en förlorare men ingen riktig segrare. Förloraren var Linköping som förlorade chansen att kunna vinna SM-guld och är dessutom plötsligt väldigt långt ifrån Champions League.
Visst kan Göteborg slå Eskilstuna, speciellt om det kommer in nerver i spelet – vilket det lätt gör i en match som gäller SM-guldet. Men med tanke på hur det har sett ut tidigare på säsongen är givetvis Eskilstuna klara favoriter till att vinna sin match i slutomgången.
Det är ju dock återigen Rosengård som toppar tabellen och de är också favoriter i sin hemmamatch mot LFC – om än mycket knappa sådana. Det finns anledning att återkomma till guldstriden senare i veckan.
Nu tänkte jag återvända till gårdagens toppmöte.
Under matchen skrev jag ner lite noteringar. Jag tänkte redovisa dem här:
Första halvlek, LFC: * Stina Blackstenius gör ett utmärkt jobb som bollmottagare. Är hela tiden spelbar på ytan framför Uniteds backlinje. Hon är dock inte lika rörlig i straffområdet, blir lätt stillastående och passiv när laget kommer runt på kanterna.
* Pernille Harder är fantastisk när hon får komma rättvänd. Helt klart LFC:s överlägset vassaste vapen.
* Claudia Neto är en mästare på att vända upp och bli rättvänd. Har hela tiden underbara instick till Harder, instick som är grunden till LFC:s anfallsspel.
Första halvlek, Eskilstuna:
* Det är Gaelle Enganamouit som slår lagets öppnande passningar. Även om hon gör det bra är det ju hon som borde vara mottagare av dem.
* Mittfältet är väldigt glest och passivt. Ger Harder, Neto och Blackstenius jätteytor centralt.
* Malin Diaz spelar väldigt kort och defensivt. Söker nästan bara passningar till närmaste medspelare, oftast till närmaste medspelare i sidled eller bakåt i planen. Tycker att hon borde kunna bjuda på fler instick a la Neto. Petra Larsson är enda mittfältare som slår lite längre passningar.
* Backlinjen försvarar sig väldigt bra på LFC:s inlägg/inspel. Glodis Viggosdottir och Vaila Barsley försvarar förstaytan på ett klockrent sätt.
Andra halvlek, LFC:
* Neto och Harder försvinner ur matchen långa stunder.
* Laget hittar sina öppningar på kanterna. Men inläggen är usla. Tveksamma och lösa. Hade behövt slås med mer kraft för att skapa oro i Eskilstunas straffområde. Även hörnorna är för lösa, går inte att ha snö på bollen mot nickstarka lag som Eskilstuna.
* Kristine Minde är väldigt nyttig, men måste jobba på sina inspel och avslut. Veka.
Andra halvlek, Eskilstuna:
* Diaz är längre in i banan och mer delaktig. Spelar dessutom framåt. Fortfarande inga instick, däremot flera fina djupledsbollar mot forwards. Kliver fram.
* Olivia Schough, som kom snett i första halvlek, hittar nu bra löpningar. Och bra avslutningslägen.
* Emelie Lundberg är inte spektakulär, men verkar väldigt trygg och stabil. Ger ett gott intryck.
Det var lite anteckningar från min plats framför tv:n. Vi hörs.
Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.
Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.
Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.
Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:
”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”
Ni fick alltså bra betalt?
”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”
Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.
Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.
Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.
Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.
Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.
2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.
Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.
Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.
Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).
Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.
Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.
Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).
Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.
Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.
Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.
Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.
För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.
En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.
En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.
I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.
* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.
Rachel Buehler skriver autografer
När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.
Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:
* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.
Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…
* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.
Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.
Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.
Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.
* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.
I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.
I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.
I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.
Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.
Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.
Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?
Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.
Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:
”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”
Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.
Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?
Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.
Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.
Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:
* FC Rosengård: Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter
* Göteborg FC: Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter
* Kif Örebro: Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter Hanna Folkesson – korsbandsskadad
När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?
Det tycker ju inte jag.
Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.
Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.
Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.
Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.
I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.
Det här är en stor fotbollsdag för Malmö. Då tänker jag kanske inte i första hand på att FC Rosengård vann den damallsvenska seriefinalen med 2–1 inför härligt fina 5563 åskådare på Tunavallen i Eskilstuna, utan mer på herrfotboll.
Det var ju MFF:s Champions Leaguekval mot Salzburg som blev dagens nagelbitare. Faktum är ju att jag inte tyckte att den damallsvenska seriefinalen var speciellt spännande, trots att det bara blev uddamålsseger.
Men vi tar det från början.
Där, under de första 15 minuterna, var Eskilstuna det klart bättre laget. Och med mycket stor hjälp av fumligt försvarsagerande från både Emma Berglund och Zecira Musovic kunde Vaila Barsley forcera in hemmalagets ledningsmål.
Resten av den första halvleken gick till Rosengård, fast även om gästerna var något bättre kändes det som att Eskilstuna ändå hade hyfsad kontroll.
Det är ju dock efter paus man måste vara på tårna mot Rosengård. På några få minuter vände också gästerna till 1–2. Båda målen gjordes av Potsdamförvärvet Natasa Andonova. Först med sin underbara vänsterfot från distans:
Sedan från nära håll efter fint förarbete från Ramona Bachmann:
Jag trodde att Andonova skulle få ett genombrott i Frauen-Bundesliga häromåret. Men skador och tuff konkurrens har gjort att Makedoniens bästa spelare någonsin inte tagit det där sista steget. Nu kanske det är dags. I Rosengård kommer hon att ha en given plats och hennes vänsterfot håller högsta världsklass.
Trots att Malmölaget numera har en ganska tunn trupp har man ändå betydligt större spets än konkurrenterna i serietoppen. Hos Rosengård är de flesta spelarna i startelvan tänkbara matchvinnare. Eskilstuna är ett jättebra lag, men deras offensiv hänger i stort på att man är bra på fasta situationer samt att man har fantastiska Gaelle Enganamouit.
Efter Rosengårds 2–1-mål tyckte jag alltså att det kändes avgjort. Rosengård spelade effektivt av matchen och Eskilstuna lyckades inte skapa mer än någon enstaka halvchans. Rosengård visade att man är det lag som har störst kapacitet i damallsvenskan och att man troligen trots allt kommer att stå där med pokalen i höst. Man har i alla fall avgörandet i sina egna händer.
Eskilstuna har publiken med jag tror att man hade behövt ytterligare någon riktigt vass offensiv spelare för att kunna vinna damallsvenskan. Men osvuret är bäst. United har organisationen och tyngden.
Det var alltså Sveriges två bästa lag som drabbade samman. Matchen var bra, men ändå inte riktigt så het som jag hade hoppats. På söndag är det cupfinal mellan Linköping och Rosengård, förhoppningsvis kan den matchen bli ännu lite bättre.
Damallsvenskan är framme vid uppehållet och vi kommer att få se en del förändringar i trupperna. Att Rosengård tappar Anja Mittag och Therese Sjögran och får in Potsdams tekniker Natasa Andonova istället.
Klart är även att Lisa Ek lämnar Göteborg med förhoppning om spel utomlands, att amerikanskorna Monica Dolinsky och Katie Bethke lämnar Mallbacken samt att Hammarby för förstärkning av Jitextalangen Anna Oscarsson. Det kommer säkert att presenteras fler förändringar i olika spelartrupper den kommande tiden.
Anna Oscarsson
Sportsligt är det upplagt för Rosengård i toppen medan det ser mörkt ut för AIK i botten. Fast resultaten i den sjunde omgången var sådana att spänningen lever vidare både i botten och toppen. Även om Rosengård står på full poäng har man mot sig att nästan hela startelvan skall iväg och spela VM. Det blir alltså ett stort slitage på många spelare och truppen är inte jättebred.
Trots en upptakt med närmast extrem måltorka ligger Linköping fem poäng bakom och skuggar Malmölaget. Eftersom LFC har kvar båda sina inbördes möten med Rosengård har ju faktiskt även östgötskorna guldet i egna händer.
I toppen är Eskilstuna och Kristianstad plusvarianterna medan Göteborg har inlett lite svagare än väntat.
I botten tog AIK sin första poäng – en på alla sätt mycket välkommen sådan. Det var förstås otroligt viktigt att spräcka nollan innan uppehållet. Det var även otroligt viktigt att ta poäng av Hammarby – ett av de lag som skulle kunna bli en räddningsplanka i bottenstriden.
Nu har AIK ”bara” fem poäng upp till fast mark. Det är inget omöjigt avstånd, även om det blir svårt att ta in. Mest för att alla andra lag har känts stabilare än AIK så här långt – och att man måste passera två för att hänga kvar.
Nykomlingen Hammarby har inlett oväntat stabilt genom att ta poäng i fyra av sju matcher. Eftersom det bara blivit en seger är ändå avståndet ner till nedflyttningsplats bara tre poäng.
Besvikelsen i botten är Kif Örebro som i och för sig har drabbats av tunga skador. Men trots det tycker jag att sex poäng på sju omgångar är en jättemissräkning för fjolårets tabelltvåa. Umeå inledde svagt, men har ryckt upp sig de senaste omgångarna och känns inte längre som ett bottenlag. Det gör inte heller stabila Piteå.
Sara Björk Gunnarsdottir
I skytteligan är det tre Rosengårdsspelare på pallen och en fjärde delar fjärdeplatsen. Ramona Bachmann leder på sex mål närmast före Mittag och Marta som båda har gjort fem. På fjärdeplatsen finns de båda fyramålsskyttarna Sara Björk Gunnarsdottir och Pauline Hammarlund. Noterbart här är att Olivia Schough är enda svenska VM-spelare som har gjort fler än ett mål. Och då hämtas ju ändå 14 utespelare från damallsvenskan.
Nu flyttas fokus från seriespelet och riktas närmast till 100 procent mot VM. I dag flyger det svenska laget över till Kanada, vilket gör att VM-febern kommer att öka betydligt.
I går kväll spelade en av mina guldfavoriter träningsmatch, nämligen Frankrike. Man vann med 2–1 mot Ryssland efter att Gaetane Thiney gjort båda målen. Jag hann kika lite på matchen och min känsla var att rätt många av de franska spelarna var rädda om benen – något som gjorde att laget inte spelade så bra som de kunde ha gjort. Dock var fransyskornas seger trots det odiskutabel. Den borde tvärtom ha varit flera mål större.
I kväll har Zećira Mušovićbloggat om morgondagens trupputtagning. Hon menar att hon blir en vinnare hur det än går:
”Antingen får jag uppleva ett VM med damlandslaget, eller så får jag ta min efterlängtade student. Jag kommer att må fantastiskt hur det än blir.”
Klart är ändå att 18-åringen helst står över studentfirandet:
”Jag kan sitta där med Pia och ta ett glas mjölk och ha på mig den vita mössan efter att ha vunnit mot USA den 12:e juni.”
Hon har en skön ton i sin blogg, målvaktstalangen. Den här typen av bloggar finns inte inom herrfotbollen.
Apropå VM-trupper har Holland i dag presenterat sin trupp. Den innehåller som väntat fyra damallsvenska spelare; Loes Geurts, Manon Melis och Lieke Martens från Göteborg samt Kirsten van de Ven från Rosengård.
I damallsvenskan tog Piteå en skalp i dag genom att slå Eskilstuna med 3–0 på bortaplan och Linköping vann borta mot Mallbacken med 1–0. Mallbacken visade dock kvalitet. När både Mimmi Larsson och Madelen Janogy är på planen tycker jag att värmländskorna är riktigt vassa. För Eskilstunas del var det förstås inget bra att tappa känslan av att vara osårbar i försvarsspelet inför bortamötet med Rosengård.
Säga vad man vill om Lotta Schelin, men mål det gör hon i mängder.
I går gjorde hon fyra när Lyon vann med 14–0 i den betydelselösa matchen mot nedflyttningsklara Arras. 8–0-målet var hennes mål nummer 200 i Lyon – ingen har nått den drömgränsen förr. Stort.
Inför omgången var ju den enda frågan som återstod egentligen vem som skall vinna skytteligan. Schelins fyra mål innebär att hon nu leder på 32 mål, fyra fler än tvåan Eugenie Le Sommer och sex fler än trean Ada Hegerberg.
Schelins målnotering är hennes bästa någonsin och att Lyon har gjort 144 mål visar väl att laget fortfarande är det klubblag med klart högst högstanivå i Europa – och sannolikt även i världen.
Schelins 32 mål är den fjärde bästa noteringen sedan D1 Feminine startades säsongen 2002/03. Nu har hon en omgång kvar att utöka sin målskörd, men för att få kliva upp på prispallen för flest mål under en säsong i D1 Feminine krävs att hon gör fyra till i sista omgången. De bästa målnoteringarna är nämligen:
Som den besserwisser man ibland är så tänkte jag här påpeka att nästan hela Medie-Sverige i går gick ut med den felaktiga uppgiften att Lyon säkrade guldet i och med gårdagens seger. Så var det ju inte.
Eftersom det är inbördes möten går före målskillnad i D1 Feminine var Lyon redan klara mästarinnor inför avspark. Guldet firade man ju alltså redan efter 6–0-segern borta mot Rodez den 28 mars. Däremot fick man pokalen och sina medaljer i samband med den här matchen. Lägligt, eftersom man då kunde fira med hemmasupportrarna.
* Så till damallsvenskan. Jag har inte hunnit se någon av helgens matcher, men noterar att både Linköping och Göteborg har fått igång målskyttet. LFC:s 4–0-seger i kväll mot AIK måste ha varit vansinnigt skön för laget efter den senaste tidens måltorka.
Göteborgs tre mål på matchens första 29 minuter vid 3–0-segern mot Hammarby lär också ha lättat oroliga supportrar efter lagets darriga start. Elin Rubensson gjorde sin damallsvenska debut för GFC och blev målskytt direkt.
Linköping och Göteborg ligger nu trots allt trea och fyra i tabellen. De är dock redan långt bakom de två fullpoängarna Rosengård och Eskilstuna. Rosengård fortsätter att vräka in mål. I de tre första omgångarna gjorde de alla sina 13 mål efter paus. Mot Piteå satte man fyra före sidbytet. Det ser ut att ha varit rena uppvisningen. Den största godbiten är ju Ramona Bachmann:s fantastiska assist till Sara Björk Gunnarsdottir:s 4–0-mål:
Rosengård imponerar alltså framför allt genom blixtrande offensiv och 18 gjorda mål på fyra omgångar – alltså 4,5 i snitt. Konkurrenten i toppen Eskilstuna United har ”bara” gjort sju mål framåt. United imponerar istället huvudsakligen genom noll insläppta mål.
Jag har kollat in Eskilstuna alldeles för lite i serieupptakten för att ge någon mer ingående analys av deras 3-5-2-uppställning. Men det lilla jag har sett har laget presterat ett småtrevligt passningsspel. Mot Kristianstad i lördags kom mål en från distans, framför allt drog Petra Larsson i väg ett härligt vådaskott på en lätt studsig passning:
Mötet mellan Rosengård och Eskilstuna den 17 maj kan bli en riktigt höjdare. Hoppas även det blir en publikmässig höjdare. För publikt har säsongsupptakten varit en besvikelse. I kväll var bara 208 åskådare på Linköpings match och bara 513 såg Kristianstad–Eskilstuna i lördags – det trots att det var fri entré. Tråkigt.
* Slutligen en snabbkoll på våra utlandsproffs. Schelin är nämnd. Även Sofia Jakobsson blev målskytt i helgen. Hon gjorde ett av Montpelliers mål vid 3–1-segern mot Juvisy.
I England tog sig Chelsea med Hedvig Lindahl i målet och Marija Banusic på bänken i dag till final i FA-cupen genom att besegra Manchester City med 1–0. Målet gjordes i slutskedet av sydkoreanska storstjärnan Ji So-Yun. I finalen som spelas den 1 augusti väntar Notts County.
I Italien vann Verona med Stephanie Öhrström med 1–0 mot tabelltrean Mozzanica, vilket innebär att Verona behåller guldgreppet inför slutomgången. Man leder med en poäng före Brescia, där ju Maria Karlsson spelar.
I norska toppserien leder mästarinnorna LSK på full poäng och noll insläppta mål efter fem omgångar. Det är knappast anmärkningsvärt. Däremot är det lite märkligt att laget bara har gjort sex mål framåt, man har alltså tagit fyra 1–0- och en 2–0-segrar. Mimmi Löfwenius har haft speltid i alla fem matcherna, fyra har hon spelat från start.
I dag har Frankfurt vräkt in sex nya mål på Bröndby, vunnit med totalt 13–0 och därmed raderat ut Umeås nio år gamla rekord över största semifinalmarginal i Champions League.
Dagens match var ju dock bara en transportsträcka. Det är i morgon 18.00 det blir riktigt intressant. Då är det retur mellan PSG och Wolfsburg, en match som på förhand känns som årets mest intressanta klubbmatch i Damfotbollseuropa.
PSG har med sig 2–0 till hemmamötet vilket innebär att Wolfsburg alltså måste vinna med två måls marginal i morgon för att gå vidare. Ja, inte med 2–0 då – för då blir det förlängning.
Sedan första matchen har Wolfsburg fått tillbaka Almuth Schult och Lena Goessling två spelare kommer att höja tryggheten i det tyska laget rejält. PSG är väldigt försvarsstarkt och på förhand håller jag nu fransyskorna som knappa favoriter, men bara med 51–49.
Wolfsburg har ju nämligen en makalös anfallskraft och gör tyskorna ett tidigt mål, då lär det bli riktig nerv i det här dubbelmötet. Wolfsburg är nere för räkning – men tyska lag ger aldrig upp förrän de är helt uträknade. Tyvärr kommer jag inte att kunna se morgondagens match, något som svider. Svider gör det även att matchen som ju är ett svenskmöte inte visas av någon svensk tv-kanal. Vi svenskar är hänvisade till streamar, som den här.
Innan jag drar mig tillbaka för ikväll tänkte jag även kommentera de damallsvenska matcher som spelats sedan mitt förra inlägg. Det är ju en makalös tur att Eskilstuna spelar i damallsvenskan, för annars hade publiksnittet sannolikt nått historiskt dåliga nivåer. I dag var 125 på Grimsta och såg AIK–Mallbacken och i går kom 246 till Vilans IP för att se Kristianstad köra över Göteborg. Tråkiga siffror.
Det är alltså Eskilstuna som bär upp publiksnittet. De hade 1085 när Umeå besegrades med 2–0 häromdagen. Det är också den match jag sett mest – typ 30 minuter koncentrerat och 60 minuter okoncentrerat – av i omgången. Det jag såg imponerade Eskilstuna med gott passningsspel. Laget känns riktigt intressant. Och gör man sådana mål som Olivia Schough, där bollen tar i båda stolparna och ribban innan den går in – då är laget inne i ett flyt. Just nu känns Eskilstuna som det lag som har bäst möjlighet att utmana urstarka Rosengård.
Malmölaget gjorde i dag som man gjort tidigare – man tog det lugnt i första halvlek bara för att köra över motståndet efter paus. 17 minuter in i andra halvlek var det 0–4 i Vittsjö. Då var det svårt att förstå hur det kunde ha varit 0–0 i halvtid.
Göteborg föll alltså i Kristianstad i går. Bakom siffrorna 3–1 döljer sig ett riktigt darrigt Göteborgsförsvar och ett vasst hemmaanfall. Visst fick man ett mål billigt bortdömt och Vilans IP har aldrig varit någon favoritplats för göteborgskorna, men totalt sett var laget ändå så blekt att det känns som att Göteborg nog har för tunn trupp och för få defensivt inriktade spelare för att bli ett riktigt topplag.
Slutligen till dagens måstematch mellan mina tippade nedflyttningslag, AIK och Mallbacken. Värmländskorna vann med 1–0 efter ett slumpartat mål. Jag såg inte jättemycket av matchen, men det jag såg tyckte jag ändå att Mallbacken hade ett bättre agerande i sitt försvarsspel än AIK. Även om AIK låg på styrde Mallbacken oftast hemmaspelarna till avslut ur dåliga vinklar.
Jennifer Falk
De få gånger AIK fick klara chanser var Jennifer Falk på hugget. Just Falk unnar jag verkligen nollan och segern – hon har väntat i över 1,5 år på att få vara på den segrande sidan i en damallsvensk match. Resultatet ger lite arbetsro till Mallbacken. AIK däremot borde vara lite stressat nu. Noll gjorda mål på tre omgångar, där man dessutom mött tippade bottenlag som Umeå och Mallbacken – det är inget bra facit.
Nyss kom beskedet om att det svenska VM-genrepet går mot Holland i Toronto den 30 maj. Det låter väl som en ok motståndare i sista matchen innan mästerskapet.
Innan dess skall en hel del damallsvenska matcher spelas. I dag drar tredje omgången igång med Eskilstuna–Umeå. Omgångens mest intressanta match går på lördag mellan AIK och Mallbacken, en match som känns blytung för kampen i seriens bottenskikt.
På söndag spelar Piteå och Kif Örebro i Piteå. De båda drabbade samman i Örebro i går. Där valde Piteå att ställa över stora delar av sin startelva vid sidan. Enligt matchrapporten på svenskfotboll.se var Hilda Carlén utespelare. Så illa var det dock inte, men Pitelaget var ändå chanslöst på Behrn Arena – där Lisa Dahlkvist var tillbaka i spel. Det var 5–0 redan i halvtid, och slutade 5–1.
Det borde innebära att Piteå har det mest utvilade laget till det damallsvenska mötet på söndag. Fast enligt länkad artikel ovan fick gästerna skador på både Josefin Johansson och Emilia Appelqvist. Är de båda innermittfältarna borta på söndag skulle det vara riktigt tunga avbräck för Piteå.
Utöver Örebro tog sig även Linköping vidare i cupen i går. Fast enligt rapporterna fick de jobba för att besegra Hovås/Billdal med 2–0. Kanske är det så att Hovås gör skäl för platsen som favorit till andraplatsen i elitettan bakom Djurgården. Nämnda Djurgården var för övrigt chanslöst i sitt cupmöted med Rosengård i tisdags.
Det är inte bara svenska lag som spelar dubbla matcher i veckorna för tillfället. De tuffaste programmen har de tyska topplagen Wolfsburg och Frankfurt. Båda spelade viktiga ligamatcher i går. I Wolfsburg var Almuth Schult och Lena Goessling tillbaka när Essen besegrades med 4–0. Även Frankfurt vann sin match i går med 4–0, vilket innebär att den tyska guldstriden kommer att avgöras i sista omgången.
På söndag vet vi om det är två eller tre lag som är med och slåss om titeln. Det borde vara tre, för inte tappar väl Bayern München poäng borta mot avsågade jumbon Herford?
Spontant tänker man att Wolfsburg missgynnas rätt rejält av att behöva spela dubbla matcher varje vecka, medan PSG bara har Champions League att tänka på. Att alla Wolfsburgs matcher dessutom har stor sportslig betydelse gör ju att Ralf Kellermann inte kan vila spelare på önskvärt sätt. Wolfsburgs spelschema talar alltså för PSG i final mot Frankfurt. Men nej, jag har inte på något sätt räknat bort Wolfsburg ännu. Får ett tyskt lag vittring brukar det vara svårt att stoppa.
Innan jag sätter punkt konstateras att den franska VM-truppen tas ut i dag. Undra om det blir några skrällar.
Slutligen kan de av er som tycker det är spännande att se hur bra Charlotte Rohlin är på att skjuta i ribban roa er med att se det här klippet:
Klockan 14.00 lottas kvalet till EM 2017 i Holland. Kvalet går att se live på uefa.com – och seedningsgrupperna går att läsa här.
Gruppsegrarna och alla grupptvåor utan en går till EM-slutspelet, något som gör att det inte finns någon lottning som skulle kunna vara så dålig att Sverige riskerar att missa EM-slutspelet.
Sverige är förstås i högsta seedningsgruppen, vilket innebär att vi inte kan möta Tyskland, Frankrike, Norge, England, Italien, Spanien eller Island.
I seedningsgrupp 2 är Schweiz, Danmark och kanske Ryssland de starkaste lagen. Svagast är Ukraina och Belgien.
I seedningsgrupp 3 heter starkaste lagen Irland och Tjeckien, medan Serbien och Ungern är svagast.
I grupp 4 och 5 är ett Portugal på frammarsch den enda lilla sportsliga nitlotten. Däremot innehåller de grupperna resemässiga nitlotter som Kazakstan och Georgien.
Från landslaget till damallsvenskan. TV-sändningarna är förstås grymt bra för oss som är intresserade. I lördags körde jag en vilodag efter en tuff vecka. Då var det perfekt att hoppa lite mellan de båda eftermiddagsmatcherna.
I Vittsjö var Kif Örebro något närmare segern, men 0–0 kändes ändå som ett logiskt resultat av det jag såg. Mitt fokus var trots allt lite större på matchen på Fryxellska skolan i Sunne.
Även om jag vet att damfotbollen med rätta kämpar för mer professionella förutsättningar kan jag inte låta bli att njuta lite av att en allsvensk match 2015 faktiskt kan spelas på ett ställe som just Fryxellska skolan. Några meter bakom ena målet passerade bilar på vad som såg ut att vara en landsväg och ytterligare några meter bakom radades ensilage-säckarna upp. Visst är det väl ändå lite charmigt?
Mitt fokus låg på Mallbacken och på deras eventuella möjligheter att hänga kvar. Det var tydligt att laget har bra organisation och även en viss offensiv spets, men i den här matchen man var lite för mjäkiga i och kring eget straffområde. Där har bottenlag inte råd att spela snyggt med små marginaler, utan det behövs fler rejäla rensningar.
Kan man spela lite rejälare har Mallbacken chansen att hänga kvar. På ett sätt är det ju lovande för värmländskorna att båda Eskilstunas mål kom i samband med hörnor. Det visar ju att man klarar av själva spelet på ett bra sätt och försvaret vid fasta situationer är ju något konkret att åtgärda.
Matchen gick alltså på Fryxellska skolan. Tyvärr var det en arena som mer än väl klarade de mycket svaga publiksiffror som noterades i den andra omgången av damallsvenskan. Det kom bara 677 och såg Rosengårds hemmapremiär mot Hammarby. Trots att den siffran känns som en besvikelse var den omgångens högsta.
Bottennappen fanns i studentstäderna. Pinsamma 128 personer såg Umeås första hemmamatch för säsongen och bara 312 såg Linköping besegra Kristianstad.
Umeå är verkligen ingen publikmagnet hittills i serien. Totalt har deras två matcher setts av 396 åskådare, en siffra som man helst hade sluppit i damallsvenskan.
Totalt när alla lag haft varsin hemmamatch ligger snittet på 753, klart lägre än fjolårets totalsnitt på 836. Fast innan jag målar fan på väggen skall jag även säga att andraomgångarna har varit svaga ur publiksynpunkt i flera år.
Ifjol var snittet i andra omgången så lågt som 362, något som ju faktiskt innebär att årets siffra på 490 är ett jättelyft. Även totalsnittet på 753 efter två omgångar är bättre än både 2014 och 2013 års siffror på 707 och 706.
Så även om jag reagerade över låga siffror i omgången och spontant funderade över om det var tv-sändningens fel är det inte läge att dra några slutsatser i det ämnet än på länge. Tvärtom lever ju faktiskt förhoppningen om att tv-sändningarna skall leda till ökat intresse för serien och med det högre publiksiffror.
* Slutligen konstateras att Frankfurt alltså slog Bröndby med 7–0 i första semifinalmötet i Champions League. Det får mig fundera över Linköpings insats i dubbelmötet med danskorna, samt på om inte nivåskillnaden mellan Frauen-Bundesliga och damallsvenskan bara blir större och större.
Visst var Rosengård nära mot Wolfsburg, men ett skadefritt Rosengård står ju i särklass i Sverige. Känslan är att övriga svenska klubbar tappar mark mot topplagen nere på kontinenten.
Den första helgen där man kunde se alla damallsvenska matcher på tv blev lite konstig för egen del. Jag gjorde nämligen korta inhopp i en mängd matcher, men såg inte någon hel.
Utöver damallsvenska matcher hann jag med några minuter av Mia Jalkerud:s sexmålsfyrverkeri borta mot Lidköping i elitettan och så ett par halvlekar i NWSL.
Rent spontant kändes de båda NWSL-matcherna mer underhållande än de damallsvenska jag såg, men det kan nog bero på att de damallsvenska lagen har bättre försvarsorganisation än de amerikanska, vilket gör NWSL-matcherna mer svängiga.
Oavsett måste den uppvisning Seattle Reigns fantastiska mittfält anfört av Kim Little, Jessica Fishlock och hattrickskytten Megan Rapinoe bjöd på mot Western New York Flash anses vara helgens behållning:
Att Fishlock lämnat Frankfurt redan innan semifinalerna i Champions League stärker för övrigt inte lagets chanser, varken i ligan eller mästarcupen. I helgen vann dock både Wolfsburg och Frankfurt sina hängmatcher i Frauen-Bundesliga, vilket innebär att Wolfsburg nu är serieledare en poäng före Bayern München och två före Frankfurt.
Tre omgångar återstår. Omgång 20 inleds för övrigt i morgon med matcher just för de tyska Champions Leaguelagen Wolfsburg och Frankfurt. De möter Herford och Freiburg och bör ta ytterligare varsin trepoängare.
Det om den tyska ligan. Mitt fokus i helgen låg förstås på damallsvenskan. Tyvärr missade jag lördagens tjuvstart och tillika nykomlingsmöte, men har sett det här klippet:
För Hammarby är det här förstås en kanonstart, precis den man behöver. Den riktiga värdemätaren på Söderbönorna kommer dock i Malmö i morgon.
När det gäller Mallbacken har jag förstått att de dels hade dubbla ribbskott i slutet av första halvleken samt att de missade en straff i den andra. Det antyder ju att värmländskorna var med i matchen. Dock har man inte råd att släppa in mål som Olga Ekblom:s inlägg till 2–1 om man skall hänga kvar.
I söndags såg jag en stund av Kristianstad–Umeå. Där blev det tydligt att Umeå har en väldigt tunn trupp och att laget är otroligt uddlöst utan Jenny Hjohlman och Lina Hurtig. Hurtig hoppade in och spelade en halvtimme i matchen, något som förvånade mig. Tränare Maria Bergkvist sa ju på upptaktsträffen i förra veckan att Hurtig den dagen gjorde sitt första 100-procentiga träningspass. Då känns det spontant väl bra att redan spela en halvtimma i damallsvenskan inom en vecka. Men det fanns kanske omständigheter som gjorde speltiden mer begriplig.
När det gäller Hjohlman är hon tydligen ledbandsskadad och borta i 2–4 veckor. Umetruppen är skadedrabbad, bland annat missar Jasmin Nejati hela säsongen till följd av ett avslitet korsband. Tråkigt.
Såvitt jag kan komma på är Nejati en av tre damallsvenska spelare som drabbats av korsbandsskador redan innan säsongsstart. Beata Kollmats i Göteborg och Hanna Folkesson i Örebro är de båda andra jag har koll på.
Jasmin Nejati
Jag såg några minuter av Piteå–Vittsjö. Den tid jag såg upplevde jag hemmalaget som starkare, men det var ju gästerna som fick med sig alla poängen.
Jag såg även några minuter i slutet av AIK–Göteborg. Där lyckades faktiskt AIK få lite tryck på gästerna i jakten på reducering. Kanske ändå att AIK har lite mer tyngd än jag trott på förhand.
På klippet ser vi Göteborgsmålen av Lieke Martens och Manon Melis, men först en godbit av Ramona Bachmann från Rosengårds match:
Slutligen då till Örebro–Rosengård. Där hade jag på hela matchen, men jag jobbade parallellt och kunde inte kolla speciellt koncentrerat. Det jag såg av Örebro var ett bra försvarsspel före paus samt en imponerande och väldigt lovande insats av unga Michelle De Jongh. Kan hon fortsätta på den nivån bör hon vara med i landslagsdiskussionen senast i höst. För den typen av centrala mittfältare har vi inte många av.
Rosengård var blekt före paus, men visade riktig mästarklass efter. De fick fart både på boll och ben och kunde ju faktiskt ha gjort sex–sju mål där. Imponerande.
En match jag inte såg något alls av var Eskilstuna–Linköping. Där fick 1308 åskådare se en liten skräll. LFC vann hörnorna med 10–1, men avsluten mot mål 2–3 och dessutom hade hemmalaget två ramträffar. LFC:s ineffektivitet fortsätter alltså.
Det är ju för tidigt att prata om ödesmatch i andra omgången, men skall Linköping ta upp kampen med Rosengård i år har man inte råd att även lämna morgondagens hemmapremiär mållöst. Premiärresultaten gör att LFC–Kristianstad känns som en riktigt intressant historia.
Hur var då TV4:s produktioner? De jag såg var bra, jag skulle nog till och med säga lite över förväntan. Kul. Det jag saknar är klipp med höjdpunkter från alla matcher, helst även ett sammanfattande klipp med alla omgångens mål – så som man kan i ligorna i Tyskland och Frankrike.
Apropå TV4 är här ett klipp med damallsvenska tips från alla kanalens damfotbollsexperter:
Slutligen tillbaka till USA och NWSL. Den damallsvenska premiäromgången lockade i snitt 1016 åskådare – kul. Totalt blev det 6097. Jämför det med världens mest publikdragande damlag, amerikanska Portland Thorns. De hade 13386 åskådare vid sin premiär mot Boston. Storpubliken fick se hemmalaget vinna med 4–1.
Intresset kring Thorns har fått engelska tidningen The Guardian att publicera det här reportaget som har titeln: ”Är Portland Thorns den första riktiga klubben inom damfotbollen?” Jag antar att de med första riktiga klubben menar att det är den första klubben som har riktig publikhausse kring alla hemmamatcher.
Ett lag som har en klack som kör tifon inför vissa matcher, som den i helgen. Visst är det underbart att se så välfyllda läktare i ligamatcher, som de här:
Intresset kring Portland Thorns ger verkligen framtidshopp för damfotbollen. Det gör för övrigt fler publiksiffror från första omgången i USA. I Houston var publiksiffran 6 012, i Kansas hade man 8 489 supportrar medan omgångens lägsta publik var låga 2 642 i Seattle. Jag skriver låga 2 642 trots att den siffran var mer än 1000 åskådare högre än den bästa damallsvenska premiärsiffran – 1619 från Hammarbys match på Tele2 Arena.
I damallsvenskan stod Kristianstad för det pinsamma bottennappet – bara 268 på en premiär är verkligen långt ifrån godkänt.
Senare i dag drar damallsvenskan igång. Jag hade tänkt mig en heltäckande genomgång av alla lag, men tiden har inte räckt till. Där hänvisar jag till Spelare 12 som alltid är pålitlig i sådana här fall.
Ett tips med lite kommentarer kring varje lag tänker jag dock bjuda på. Efter veckans upptaktsträff läste jag att flera tycker att årets damallsvenska är profilfattig. Det tycker inte jag. Visst saknas de största svenska profilerna, men spelare som Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder, Manon Melis med fler gör att vår högsta serie ändå är rejält profilrik.
Det som däremot känns väldigt tråkigt är att spänningen i toppstriden lär bli obefintlig. Jag såg att EFD:s Linda Wijkström på upptaktsträffen tyckte att damallsvenskan på sätt och vis är näst vassast i Europa bakom Tyskland.
Jag förstår hennes resonemang, men det vi saknade i fjol var spänning i guldstriden. Det mesta talar för att det blir likadant i år. Där ligger vi tyvärr i lä jämfört med många andra toppligor i Europa och världen. Den senaste upplagan av ligorna i Tyskland, USA, England, Japan och även Norge avgjordes med riktiga nagelbitare i sista omgångarna. I Frankrike är det avgjort i år, men det var i alla fall ett upphaussat tvåkejsarslag som skapat viss spänning.
Att få fram en eller flera starka utmanare till Rosengård känns av högsta vikt för intresset kring vår högsta serie.
Däremot kanske det kan bli en intressant kamp om andraplatsen mellan tre lag. Och bottenstriden kan bli riktigt spännande. Jag tror inte att vi får se något lag bli rejält avhängt i år, i varje fall inte som Sunnanå och Jitex de båda två senaste åren.
I övrigt finns det mycket som är positivt inför årets serie. TV-sändning av alla matcher är ju det allra mest positiva. I går meddelade Wijkström via twitter att även ni som befinner er utanför Sveriges gränser och vill se matcherna kan köpa abonnemang på TV4play Premium. Kul.
Därmed är det dags för årets tips. Så här går det i damallsvenskan 2015:
Jubel över Martas guldmål 2014
1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Emma Berglund.
Tyngsta förlust: Katrin Schmidt.
Rosengård är inte bara det självklara segertipset, de är även de självklara segrarna. För andra året i rad finns det ingen självklar utmanare.
Visst har Rosengård en lite tunnare trupp än inför fjolårets serie. Men laget känns ändå klart starkare med tanke på att Marta och Berglund har tillkommit.
Karaktärsspelaren Schmidt kommer att saknas, men den spets man har i trion Bachmann, Marta och Mittag gör att man kommer att vinna även huvuddelen av de matcher där spelet inte funkar hundraprocentigt.
Slutsatsen efter Champions League-mötena med Wolfsburg är att Rosengård har större defensiv disciplin är för ett och två år sedan. Tränare Markus Tilly verkar vara på rätt väg med sitt lagbygge. Det leder garanterat till guld i Sverige. Kanske kan det även leda till europeiska medaljer inom något eller några år.
Stina Blackstenius
2) Linköpings FC Bästa nyförvärv: Vera Dyatel – så borde hon väl heta på svenska?
Tyngsta förlust: Jennie Nordin.
LFC har seriens bästa passningsspel och har ett grundspel som jag personligen är väldigt förtjust i. Lagets problem finns i den offensiva spetsen. Man hade blivit tvåa i fjol om inte målskyttet hade klickat under hösten. De problemen har man tagit med sig in i 2015, något som märktes på resultaten mot Bröndby i Champions League.
Linköping har en otroligt hög högstanivå och är väl det lag som om allt faller på plats har en liten, liten chans att utmana suveräna Rosengård. Men då hänger väldigt mycket på att trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö presterar i målskyttet.
Elin Rubensson
3) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Elin Rubensson.
Tyngsta förlust: Maren Mjelde.
Med ett i princip helt nytt lag blev Göteborg trea i fjol, snubblande nära en Champions Leagueplats. I år är målet att sluta topp två, men jag tror att luckan efter Maren Mjelde blir svår att fylla. Det var norskan som lyfte GFC på hösten i fjol.
Man har i och för sig både breddat och spetsat truppen med spelare som Rubensson, Arna-Sif Ásgrímsdottir, Filippa Curmark och Adelina Engman. Forwardsuppsättningen känns hyperintressant, medan det är mer sårbart i backlinjen och på mittfältet.
Nu går man in i säsongen med en skadedrabbad trupp och tipset är att man vinner en tuff kamp med Örebro om tredjeplatsen. Får man backlinje och mittfält att fungera kan man möjligen också utmana LFC, men…
Sanna Talonen
4) KIF Örebro Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist.
Tyngsta förlust: Tvillingarna Martinkova.
Var tvåa i fjol och jag hade dem på samma placering år, fast det var innan onsdagens landskamp och korsbandsskadan på Hanna Folkesson. Hon och Lisa Dahlkvist hade behövts för att täcka förlusterna av Irena och Lucie Martinkova.
Till slut har det faktiskt blivit större förändring i truppen än jag trodde vid årsskiftet och när Folkesson försvann har plötsligt utmaningen blivit ganska stor för succétränaren Rickard Nilsson med en säsong där laget skall dubblera med Champions League.
Även om Carola Söberg imponerade i Algarve cup ser jag det som att lagets målvaktsbyte är en liten försvagning, Söberg måste göra en supersäsong om hon skall täcka luckan efter fjolårets succémålvakt Stephanie Labbé.
Något som däremot talar för laget är att man har ett välkomponerat forwardspar i Sanna Talonen och Sarah Michael – som gjorde åtta mål vardera i fjol.
Emilia Appelqvist
5) Piteå IF Bästa nyförvärv: Nina Jakobsson.
Tyngsta förlust: Clara Markstedt.
Jag tror att fjolårsnian står för årets lyft i damallsvenskan. Det är jämnt bakom de fyra topplagen och Piteå har verkat stabilt på försäsongen, trots att de inte har värvat speciellt namnkunnigt.
Men man har ju många unga talanger och dessutom truppspelare i landslaget som Emilia Appelqvist och Hilda Carlén. I fjol fick även Josefin Johansson känna på landslagsluften. De och ett väl inkört grundspel kanske, kanske kan göra att det är dags för en historiskt bra placering.
Petra Larsson
6) Eskilstuna United Bästa nyförvärv: Petra Larsson.
Tyngsta förlust: Allysha Chapman.
Även om laget tappade lite på hösten var man en pigg nykomling i fjol. Det svåra andraåret lär inte bli speciellt svårt för United.
Man står på en stabil ekonomisk bas och har kunnat bygga vidare på fjolårets trupp. Den rutinerade backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson kommer även fortsättningsvis garantera stabilitet och i offensiven finns också tillräckligt med vapen för att laget skall kunna slå sig in på tabellens övre halva.
Med hjälp av en stark defensiv stod KDFF för ett av årets stora positiva lyft. Även om man tappat ett antal namnkunniga spelare har man enligt tränare Elisabet Gunnarsdottir numera ett grundspel som inte är individbaserat, utan där laget står i centrum.
Målvaktsfrågan känns som en nyckel, nu när man får klara sig utan Lindahl. Framåt kommer säkert Johanna Rasmussen att förse Margret Lara Vidarsdottir med matnyttiga bollar – något som gör att laget kommer att slåss om en plats på tabellens övre halva.
Antonia Göransson
8) Vittsjö GIK Bästa nyförvärv: Linda Sällström.
Tyngsta förlust: Minna Meriluoto.
Mycket har hänt i Vittsjö. Ett par traditionsbärare har slutat, å andra sidan har man flera spännande nyförvärv. Målvaktsbytet där finska Meriluoto lämnar plats för danska Cecilie Breil Kramer känns inte så illa som jag först trodde. Kramer såg stabil ut mot Sverige i onsdags.
Offensivt blir det intressant att se hur Antonia Göransson, som ju nästan får räknas som ett nyförvärv, och Linda Sällström klarar sig. De borde kunna se till att Vittsjö blir så vasst att man slipper att bli inblandat i någon nedflyttningsstrid.
Lina Hurtig
9) Umeå IK Bästa nyförvärv: Sara Mellouk.
Tyngsta förlust: Emma Berglund.
Umeå har som målsättning att vinna SM-guld 2017 med huvuddelen egna produkter. Årets säsong lär man dock vara långt ifrån toppstriden. Tränare Maria Bergkvist har en ung trupp till sitt förfogande och mycket lär falla på spelare som Jenny Hjohlman, Lina Hurtig och Rita Chikwelu:s axlar. Presterar den trion bör Umelaget klara att slippa akut nedflyttningsstrid.
Men känslan är att det orutinerade laget inte har råd med speciellt många skador. Man ersätter inte flyktade stöttespelare som Berglund och Hanna Folkesson hur lätt som helst.
Katrin Schmidt
10) Hammarby IF Damfotboll Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: Sigrid Persson.
Hammarby har värvat klokt och känslan är att laget kommer att hänga kvar. Sofia Lundgren borde vara en garant för defensiv trygghet, Schmidt likaså. Tyskan är också mycket stark vid fasta situationer med sitt vassa huvudspel.
Jag har personligen gillat Julia Karlernäs sedan första gången jag såg henne, hon är också en bra allsvensk spelare. Hon är en av många av lagets spelare som har damallsvensk rutin. Får man ihop det kan det bära flera snäpp högre upp i tabellen. Men högre än tia vågar jag inte tippa nykomlingen.
Jennifer Falk
11) Mallbackens IF Sunne Bästa nyförvärv: Jennifer Falk.
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs.
Jag gillade vad jag såg av Mallbacken 2013. Då spelade man perfekt efter sina resurser och var inte långt ifrån att hänga kvar.
Flera spelare var med då och vet vilket hårt som krävs, inte minst vassa forwarden Mimmi Larsson. Falk är en mycket bra målvakt och håller de amerikanska mittfältsförstärkningarna så hög klass som värmländskorna hoppas kan det räcka till nytt kontrakt.
Men jag känner inte att jag är tillräckligt underlag för att tippa laget över strecket.
Jennie Nordin
12) AIK Bästa nyförvärv: Juliette Kemppi.
Tyngsta förlust: Madeleine Tegström.
AIK är kvar i högsta serien genom Tyresös konkurs. Det jag såg av laget ifjol imponerade inte, man spelade alldeles för naivt. Nu är det upp till bevis, men känslan är ändå att laget fortfarande väger väl lätt.
Visst är värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi lovande. De ger både defensiv stabilitet och ett snabbt kontringsalternativ. Framför allt måste nog Kemppi leverera rejält om AIK skall hänga kvar. Och det jag sett av finländskan är spännande. Men räcker det?
Frågetecken finns också för nya kanadensiska målvakten Justine Bernier. Är hon en flipp kan AIK hänga kvar.
* Så går det alltså i damallsvenskan 2015. 15.00 i dag är det avspark på Tele2 Arena i Stockholm.
Mitt fokus i går var hårt på Champions League. På kvällen säkrade dock Lyon sin nionde raka ligatitel i Frankrike. Man har alltså vunnit varje titel sedan 2007 – imponerande.
Egentligen gratulerade jag ju Lotta Schelin och hennes lagkamrater redan när de i praktiken säkrade guldet genom att besegra PSG i seriefinalen för ett par veckor sedan. Men det är läge för en ny gratulation nu när guldet även är 100-procentigt klart.
I går vann man med 6–0 borta mot Rodez efter två mål vardera av Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Schelin spelade hela matchen men gick mållös av planen och är nu bara ett mål före glödheta Le Sommer i skytteligan. Två omgångar återstår och även Ada Stolsmo Hegerberg som är fyra mål bakom Schelin har väl en teoretisk chans att bli fransk skyttedrottning.
* I Champions League fixade inhoppande Kosovare Asllani en straff när PSG i går kväll vann med säkra 5–0 (totalt 7–0) mot Glasgow. I dag såg jag stora delar av Frankfurts 7–0-triumf mot Bristol, ett resultat som innebär att tyskorna avancerade med totalt 12–0. Det var precis så överlägset som siffrorna avslöjar.
Semifinalerna spelas alltså mellan Wolfsburg–PSG och Frankfurt–Bröndby. De båda tyska lagen har hemmaplan i första mötena 18/19 april. En vecka senare har vi sannolikt klart med en heltysk final på tysk mark. PSG har kanske 35-procentig chans mot ett skadedrabbat Wolfsburg medan Bröndbys chanser mot Frankfurt är under tio procent.
* Faktum är att Frankfurt och Wolfsburg kan mötas i två finalmatcher på kort tid. Lagen möts ju även i sista ligaomgången i Tyskland. Där gick Bayern München i dag upp i serieledning genom 2–1-seger borta mot nedflyttningshotade SC Sand. Det mest intressanta därifrån utöver resultatet var att tyska landslagsspelaren Lena Lotzen gjorde comeback efter skada genom ett kortare inhopp.
Lena Lotzen
Potsdam besegrade tillika nedflyttningshotade Duisburg med 1–0 efter att målet kommit på självmål i samband med en frispark från Natasa Andonova. Makedonskan skall för övrigt lämna Potsdam efter säsongen. Någon ny klubbadress har jag dock inte sett. Däremot såg jag delar av dagens match, den borde ha slutat med större segersiffror för ett överlägset med uddlöst Turbinelag.
Dagens resultat innebär att Bayern fortfarande har en reell guldchans och Potsdam har kvar sin lilla, lilla chans att få spela WCL till hösten.
* I Italien var det svenskmöte och seriefinal i går. Maria Karlsson och Brescia vann med 4–2 mot Stephanie Öhrström och Verona. Men det är Verona som leder serien med en poängs marginal med fem omgångar kvar att spela.
* I dag har det även varit ligapremiärer i Japan, England och Norge. Den klart mest intressanta matchen i Nadeshiko League var den mellan mästarinnorna Urawa Reds och de senaste årens japanska storlag Inac Kobe Leonessa. Där såg 3878 åskådare i Saitama Kobe vinna med 3–2 efter att legendaren Homare Sawa gjort sitt lags tredje mål i 90:e minuten.
Homare Sawa
I England tjuvstartade WSL redan i onsdags med att de två senaste årens mästarinnor Liverpool överraskande föll hemma mot nykomlingen Sunderland. I dag var det dags för svensklaget Chelsea, som även är min guldfavorit, att kliva in i matchen. De vann borta mot Notts Co med 2–1 efter två mål av Gemma Davison. Hedvig Lindahl spelade hela matchen medan Marija Banusic bara fick ett par minuters inhopp.
Slutligen till Norge där Toppserien drog igång med ett förmodat toppmöte mellan de regerande mästarinnorna från Lilleström och fjolårstvåan Stabaek. LSK, med Mimmi Löfwenius i startelvan, vann med 1–0 efter segermål av Isabell Herlovsen just innan halvtidsvilan. Spelare 12 har skrivit ett längre referat från matchen.
* Så slutligen till lite inhemsk fotboll. Det har ju faktiskt spelats tävlingsmatcher i Sverige också i helgen. I går sköt Sanna Talonen vidare Kif Örebro i Svenska cupen. Finskan som tackat nej till landslaget i år gjorde båda målen när Kif vann med 2–0 borta mot Kvarnsveden.
Sanna Talonen
I dag följde Umeå och Piteå med Kif till kvartsfinalerna. Piteå vann efter straffläggning i Eskilstuna, inför blott 212 åskådare. Därifrån kunde jag genom Elena Sadiku:s utmärkta twitterrapportering notera att de tre sista straffarna missades. Eller snarare, den allra sista räddades av Hilda Carlén som därmed blev Piteås matchvinnare.
Jenny Hjohlman
Umeå behövde förlängning för att besegra AIK med 1–0. Där gjordes segermålet av Jenny Hjohlman i 104:e minuten. Utöver de tre lag som blivit kvartsfinalklara i helgen har tidigare Rosengård, Djurgården och Hovås Billdal säkrat platser. På tisdag avslutas kvartsfinalspelet med Mariebo–Jitex och Linköping–Vittsjö.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
En blogg om internationell damfotboll 