Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
I förra inlägget samlade jag rätt mycket kritik mot Pia Sundhage, men såg också lovande tendenser. I dag kommer jag huvudsakligen med beröm – jag såg just Sundhage och blev lite glad. Jag tycker nämligen att hon gjorde ett mycket bättre intryck än på länge.
Sundhage har ju nyss presenterat sin första landslagstrupp för året. Det är en ovanligt viktig januaritrupp, eftersom det kommer att vara de här spelarna som även spelar i OS-kvalet. Det är ju på den här samlingen i Göteborg som man kan träna in saker. Inför själva OS-kvalet är tiden så kort att det inte finns tid för något trimmande av annat än enstaka detaljer.
Jag lyckades missa att det gick att se själva presskonferensen live. Men jag hann se Sundhage i en ganska lång intervju med Expressens Mats Bråstedt. Min uppfattning är alltså att hon gjorde ett mycket gott intryck och svarade bra på de allra flesta frågorna.
Jag reagerade över två svar. Det första och största frågetecknet sätter jag för svaret till varför att Kosovare Asllani inte finns med bland de 23 spelarna. Där hänvisade Sundhage till att Asllani saknar klubb – och att hon inte har spelat någon 90-minutersmatch på länge.
Det var dåligt påläst. Asllani spelade 90 minuter med PSG mot Le Roche-sur-Yon i ligan den 7 november. Det är rätt många uttagna spelare i Sundhages trupp som både har mindre tid av högkvalitativ fotbollsträning på sistone och längre period utan 90-minutersmatcher än Asllani. Det hade med andra ord varit ärligare av Sundhage att rakt ut säga att hon inte tycker att Asllani platsar.
I sammanhanget har man även den senaste tiden läst att Sundhage ställt krav på att Asllani måste ha klubb och speltid för att vara med i landslaget. Det är möjligen bekvämt på kort sikt, men på längre sikt är det inte något smart krav. Inte alls. Här riskerar ju Sundhage att ha målat in sig i ett hörn om någon bärande landslagsspelare plötsligt är bänkad eller utan kontrakt en period.
Det andra frågetecknet sätter jag för att Sundhage menar att det täta spelschemat i kvalet gör att man sannolikt kommer att behöva ha olika startelvor i de tre matcherna. Visst är det bra att följa upp hur spelarna reagerar på tätt matchande, för vissa spelare har svårt att prestera med tätt schema. Samtidigt känns det som lite överreaktion, för spelschemat i kvalet är inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.
OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på sju dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. I EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar, och både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.
Men som sagt, i huvudsak imponerade Sundhage i Expressenintervjun. Hon verkade trygg och målinriktad och tog sig snyggt igenom övriga frågor. Jag tyckte bland annat att hon skötte det bra när hon på direkt fråga konstaterade att det var konstigt att OS-kvalet spelas på konstgräs när själva OS avgörs på gräs, men att det inte var någon idé att lägga mer energi på det.
Truppen då? Börjar vi med de som saknas så är det nämnda Asllani som får rubrikerna. Fast det var ju väntat att hon skulle vara petad. Jag reagerar mer över hur Sundhage har tänkt sig sitt tremannamittfält. Att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist har varsin plats är ju självklart.
I EM-kvalet spelade Sundhage med Lina Hurtig som tredjelänk i de två första matcherna och med Petra Larsson i den sista. Ingen av dem finns med i dagens trupp. Det gör inte heller Malin Diaz.
Uttagna är istället Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och debutanten Petra Andersson. Andersson har jag sett för lite i bra omgivning för att kunna bedöma. De andra två borde ligga före i turordningen. Både gjorde ett bra jobb i Piteå under 2015, men ingen av dem är prövad på hög internationell nivå. Det finns alltså stora frågetecken här.
Personligen hade jag hellre sett Michelle De Jongh i stället för Andersson. Men som sagt, min bild av Eskilstunaförvärvet är inte helt klar – hon kanske är klockren i den här positionen.
Bland forwards finns inga frågetecken. Det står helt klart att Sundhage går all in på snabba djupledslöpare i tremannakedjan. Av sju uttagna forwards är det egentligen bara Fridolina Rolfö som avviker från mallen.
Hela truppen finns här. Under den långa samlingen i Göteborg spelar man en match, mot Skottland den 26 januari.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.
Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.
Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.
Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.
Kim Little
Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.
Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.
Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.
Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?
Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.
De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.
Carli Lloyd trixar
När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.
När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.
Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.
Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.
Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:
1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München
Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen: Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash
Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?
Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
Vi är mitt inne ett internationellt fönster, ett fönster där vi fått indikationer om att vårens OS-kval kan bli ännu tuffare än man tänkt sig.
Jag har tidigare sett Norge som knapp men klar favorit närmast före Sverige och Schweiz, medan Nederländerna släpat efter. Oddsen skulle kunna skrivas som 30–25–25–20, där oddset på Nederländerna är så högt bara beroende på att de har hemmaplan.
Efter de här två senaste internationella fönstren är det nog dags att ta nederländskorna på fullt allvar i kvalet. För en dryg månad sedan besegrade man Frankrike med 2–1 på bortaplan. Att vinna i Paris är ytterst imponerande, även om det på klippet känns som en lite turlig seger:
I dag har Nederländerna visat att segern mot fransyskorna inte var en tillfällighet, och att Manon Melis, Lieke Martens med fler i högsta grad är en allvarlig kandidat till Europas sista OS-plats. De vann nämligen hemma mot Japan med 3–1 efter två mål av Melis och ett av Martens. Det har alltså blivit raka segrar mot Frankrike och Japan. Visst är det både imponerande och lite skrämmande?
Det svenska landslaget har ju som bekant varit samlat på Bosön under veckan. I dag föll man med 2–0 mot Stockholm P15 i en match som spelades över 3×25 minuter. Jag har inte sett något klipp från matchen och kan således inte ha några synpunkter, inte mer än att resultatet känns rätt rimligt.
Min känsla var försiktigt optimistisk efter Sveriges seger mot Danmark tidigare i höst. I veckan såg jag delar av matchen när danskorna vann med 1–0 borta mot Slovakien. Efter att ha sett den matchen måste jag nog värdera ner vår senaste seger. Danmark är nämligen inte bra för tillfället.
* Apropå Sverige och OS-kvalet uttalade Pia Sundhage i veckan kritik mot upplägget. Jag håller med om att det är orättvist att ha VM som kvalturnering eftersom man kan missa OS utan att ha förlorat mot ett enda europeiskt lag. Däremot håller jag inte med om Sundhages lösning om att införa en bronsmatch i EM.
Att OS-kvalet skulle hållas tre år innan turneringen och även innan VM-kvalet är påbörjat, det känns minst lika orättvist som att använda VM som kvalturnering. Jag tycker nog att en kvalturnering under våren är ok. Fast det mest rättvisa vore förstås att låta hela kvalet avgöras i den turneringen. Alltså att inte dela ut någon OS-plats i VM.
* Apropå OS-kval lottades det nord-, latin- och mellanamerikanska kvalet nyligen. I Concacaf-kvalet fick Kanada den enklaste gruppen, medan USA egentligen fick bäst lottning. De två OS-platserna går ju till de båda lag som vinner semifinalerna. Kanada har enklast väg till semi, men kommer sannolikt att få tuffare motstånd där än USA.
Grupperna blev: A: USA, Mexiko, Costa Rica och Puerto Rico. Grupp B: Kanada, Trinidad & Tobago, Guatemala och Guyana.
Kvalet spelas i Frisco, USA med start den 10 februari.
* Apropå lottning lottades ju kvarts- och semifinaler i Champions League i veckan. Rosengård hamnade på den tyska halvan. Man fick Frankfurt i kvarten och vinnaren av Wolfsburg och Brescia i en eventuell semifinal.
Det är självklart ingen drömlottning. Men med tanke på hur de tyska lagen har spelat i höst är det absolut inte någon omöjlig uppgift heller. Tyvärr är det nästan fyra månader till kvartsfinalerna, vilket gör att Frankfurt har gott om tid att hitta flytet, medan Rosengård inte har några tävlingsmatcher att spela ihop sitt nya lag på.
Brescia skall inte ha något att sätta emot Wolfsburg. Utgångstipset är alltså att det blir en heltysk semifinal, men gardera gärna med Rosengård.
På den andra halvan hamnade de båda franska lagen. Lyon fick den riktiga drömlotten, Slavia Prag, medan PSG ställs mot Barcelona. Här talar ju allt för en helfransk semi.
* I morgon 14.00 avslöjas vilka tre spelare som går till final i kampen om årets guldboll, Ballon d’Or för kvinnor. Då avslöjas också vilka mål som går till final i Puskas Award. Där är Carli Lloyd:s skott från mittlinjen i VM-finalen damrepresentant bland tio snygga mål.
Om man bara ser till skönhet är inte Lloyds mål någon vinnare. Men att göra ett sådant mål i en VM-final höjer värdet på det rejält.
* Det har alltså spelats ett stort antal landskamper den senaste veckan. Bland de träningsmatcher som spelats kan noteras att Tyskland och England spelade 0–0 och att Nya Zeeland vann med 1–0 mot Brasilien.
I EM-kvalet skrällde ju Turkiet i onsdags genom att ta poäng av Ryssland. Sedan dess har det varit fritt från skrällar. Även om Bosnien höll emot England i 69 minuter i dag. Att VM:s bronsmedaljörer bara vann med 1–0 hemma får ses som en framgång för det bosniska laget.
Frankrike gjorde ett par fina mål i 6–0-segern mot Albanien:
Det spelas fler matcher måndag och tisdag, med Schweiz–Tjeckien och Spanien–Portugal som de mest intressanta.
Tyvärr verkar det här EM-kvalet bli ganska ointressant. Kollar man grupp för grupp talar mycket för att topp två blir:
1: Island och Skottland.
2: Spanien och Finland. Här kan möjligen Irland eller Portugal utmana om andraplatsen.
3: Frankrike och Ukraina/Rumänien.
4: Sverige och Danmark.
5: Tyskland och Ryssland.
6: Schweiz och Italien.
7: England och Belgien.
8: Norge och Österrike.
Som bekant går ju alla gruppsegrarna och de sex bästa tvåorna direkt vidare. De två sämsta tvåorna spelar playoff om den sista EM-platsen. Nederländerna är ju redan klara som arrangör.
Här är en liten genomgång inför veckans åttondelsfinalreturer i Champions League. Notera att oddsen gäller vilket lag jag tror går vidare, alltså inte själva matchen. Här är först onsdagens sex matcher:
16.00 Wolfsburg–Chelsea – ställning 2–1
TV/stream: Eurosport1 direktsänder från 15.45.
Odds: 90–10
Jag hade 80–20 till Nilla Fischer:s lag mot Hedvig Lindahl och Marija Banusic:s inför dubbelmötet. I och med att Wolfsburg vann i London med 2–1 har tyskornas favorittryck förstärkts. Chelsea måste ju nu göra minst två mål i Tyskland, och det tror jag inte att de lyckas med. I varje fall inte utan att Wolfsburg gör minst lika många.
Det känns nämligen som att Wolfsburg börjar hitta alltmer rätt med sitt lagbygge. Helgens 4–0-seger mot Essen vittnar om det. Bara en vecka tidigare behövde man ju förlängning för att slå ut samma lag ur cupen. Höjdpunkter från ligamötet ser du här.
18.00 Lyon–Atletico Madrid – ställning 3–1
TV/stream: Tänkbar länk.
Odds: 99–1
Det var 99–1 inför första mötet här mötet och de siffrorna behöver jag inte ändra, även om Atletico faktiskt nådde ett bättre resultat än väntat på hemmaplan.
Men Lyon kommer garanterat att vinna även hemmamatchen och lugnt vandra vidare mot kvartsfinal. Noterbart i dag att klubben har förlängt kontrakten med glödheta Ada Hegerberg med tre år och Elodie Thomis med två år.
18.00: FFC Frankfurt–LSK Kvinner – ställning 2–0
TV/stream: Direktsänds av Eurosport1.
Odds: 95–5
Jag hade 70–30 till Frankfurt inför dubbelmötet. Men med tysk 2–0-ledning redan inför hemmamötet är Lilleströms chans att avancera nu nere i fem procent.
Deras chans ligger nog i att få ett tidigt mål. Och med tanke på att de regerande mästarinnorna föll med närmast chockerande 4–0 i Freiburg i helgen kanske det i så fall kan smyga in lite osäkerhet i laget.
Fast mer troligt är att Frankfurt är extremt revanschsuget och tar en säker hemmaseger mot det norska svensklaget. Noterbart i LSK är för övrigt att man inte erbjuder isländska landslagsmålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir förlängt kontrakt. Damallsvenskan nästa?
Odds: 60–40
Det här var en på förhand vidöppen åttondelsfinal. Jag höll Twente som knappa favoriter med 51–49 eftersom slog ut Bayern München i förra omgången. Twente är inte på något sätt uträknat nu heller, speciellt inte som man får tillbaka sin lagkapten Anouk Dekker från avstängning.
Men Barca kändes något starkare i första matchen och har med sig en ledning till hemmaplan. Därmed har favorittrycket nu smugit över på spansk planhalva. Fast säker känner jag mig inte. Det här är en match man bör helgardera på tipset…
19.00 Fortuna Hjörring–Brescia – ställning 0–1 TV/stream: Länk här.
Odds: 45–55
Hade 60–40 till Hjörring inför dubbelmötet. Men Bresicas 1–0-seger hemma vänder på siffrorna. 1–0 är ett bra hemmaresultat och gör italienskorna mål i Danmark måste Fortuna göra tre. Därmed ser jag det nu som att Brescia har tagit över favoritskapet, om än med knapp marginal.
20.00: PSG–KIF Örebro – ställning 1–1
TV/stream: Den här länken kan funka.
Odds: 80–20
Jag hade 90–10 inför första matchen. Örebros fina insats där höjer deras chans en aning, men PSG är ändå storfavoriter. Inte minst då det är gräs som gäller – och det är fransyskorna som går vidare på 0–0.
Ett försvarsstarkt Örebro måste alltså lämna tryggheten och anfalla om man skall avancera. När det sker kan PSG få ytor som de inte är vana vid att få.
Annars har ju försnacket här handlat om terrordåd och om huruvida matchen skulle flyttas. Nu blir det spel i Paris som tänkt. Och Örebro verkar ha accepterat det, så då kan vi släppa den frågan.
Här är torsdagens båda matcher:
15.00 Zvezda 2005–Slavia Prag – ställningen 1–2
TV/stream: –.
Odds: 51–49
Det här är nog den allra sämsta åttondelsfinalen. Jag trodde på rysk totalseger inför dubbelmötet – och gör det fortfarande. Att förlora med 2–1 borta är ok, då har man enligt statistiken 50,4 procents chans att avancera. Men Slavia Prag är inte på något sätt borta ur diskussionen. Helgardera…
19.00 FC Rosengård–Verona – ställningen 3–1
TV/stream: –.
Odds: 97–3
Rosengård har avancemanget som i en liten ask. Även om Marta skulle missa matchen släpper inte Malmölaget in tre mål på hemmaplan mot Verona. Sverige får minst ett lag i vårens kvartsfinalspel.
Pia Sundhage har i dag tagit ut 32 spelare till ett landslagsläger på Bosön 23–29 november. Jag kan inte säga att jag har skärskådat truppen, eller funderat över vilka jag själv skulle ha tagit ut. Men spontant var det många positiva uttagningar.
Jag gillar att Sundhage tar med tre unga, framtidsmålvakter vid sidan av Hedvig Lindahl. Såväl Jennifer Falk, Zecira Musovic som Emma Holmgren är alla heta kandidater att ta över efter Lindahl om något eller några år.
Jag gillar också att Michelle De Jongh och Mimmi Löfwenius finns med i truppen.
Debutant Petra Andersson är jag däremot lätt frågande till. Av det jag har sett känns Andersson överskattad, som många Stockholmsspelare lätt blir på förbundskansliet. Men jag har i och för sig hört från flera stockholmare att de har stor tro på Andersson. Och det är inte lätt att imponera i ett så dåligt lag som AIK. Så med rätt omgivning kanske hon också kan få ett Schough-lyft. Men sannolikt måste hon flytta till någon klubb utanför Stockholmsområdet i vinter.
En bortglömd spelare med hög potential som jag tycker borde vara aktuell för en sådan här stor trupp är Antonia Göransson. Göransson är ju det största mysteriet vi har inom svensk damfotboll för tillfället. Hon var den största talangen av alla spelare i det svenska lag som nådde kvartsfinal i F20-VM 2010.
Antonia Göransson
Hon visade sig också hålla på högsta nivå. Våren 2013 såg jag henne gång på gång imponera på vänsterkanten för Potsdam i Frauen-Bundesliga. Hon gick också in i hemma-EM som självskriven startspelare i Sundhages landslag. Efter premiären mot Danmark (1–1) blev hon dock av med sin plats i startelvan – och sitt självförtroende. Efter EM har Göransson bara startat i två landskamper, varav en som vänsterback.
Jag säger inte att hon har briljerat i årets damallsvenska. Men som jag ser det är hon en av de tre–fyra svenska spelare som har högst potential, som kan avgöra matcher på egen hand. Därmed känns det som att man kan få jackpot om man vårdar henne på rätt sätt och har tålamod med henne.
För en gångs skull var det nästan uteslutande okej vinnare på gårdagens fotbollsgala. Jag tycker dock det här med Årets genombrott är ett konstigt pris.
Stina Blackstenius gjorde nio mål på 1117 minuters speltid i damallsvenskan 2013. I år gjorde hon sju på 1464. Jag tycker nog alltså att hon fick sitt genombrott i damallsvenskan redan för två år sedan. I flicklandslagen har hon hela tiden varit dominant och elva minuters speltid i A-landslaget kan väl knappast kallas för ett genombrott?
Det viktigaste priset är Diamantbollen. Där förstår ni som läste bloggen i går att jag tycker att juryn gjorde ett utmärkt val i Hedvig Lindahl.
Diamantbollsjuryn bestod för övrigt av Karl-Erik Nilsson, Pia Sundhage och Marika Domanski Lyfors för Svenska fotbollförbundet plus Max Wiman och Pia Rehnquist från Sydsvenskan. Den sammansättningen kan man ha många synpunkter på. Men när de nu valde rätt släpper jag den bollen för tillfället.
Hedvig Lindahl kan ni för övrigt se på Eurosport i morgon. Då visar kanalen nämligen Chelseas första möte med Wolfsburg i Champions Leagues åttondelsfinaler. Här är en genomgång av de åtta matcherna. Först morgondagens sex matcher:
Notera att oddsen handlar om dubbelmötena, inte den första matchen.
18.00: LSK Kvinner–FFC Frankfurt
TV/stream: Länk finns här.
Tips: 30–70
LSK är ju ett av många svensklag som har avancerat. I truppen finns både Mimmi Löfwenius och Emma Lundh. Laget avslutade toppserien svagt i helgen. Förhoppningsvis för de norska mästarinnorna berodde 0–4 hemma mot Kolbotn på att fokus helt var inriktat på Frankfurt.
Tyskorna är regerande mästarinnor i Champions League och klara favoriter i det här dubbelmötet. Men LSK vimlar av norska landslagsspelare och bör kunna bjuda riktigt vasst motstånd, inte minst på hemmaplan.
För att det skall bli norskt avancemang krävs nog att isländska målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir är frisk och överträffar sig själv i 180 minuter plus tillägg.
19.00: KIF Örebro–PSG
TV/stream: Franska beIN Sport sänder. Länk här.
Tips: 10–90
Örebro fick i dag klartecken från licensnämnden till fortsatt damallsvenskt spel. Det var förstås ett glädjebesked. Hemma på konstgräset kan laget ha en liten chans att nå ett bra resultat mot stjärnspäckade PSG, inte minst om Michelle De Jongh har konserverat storformen.
Men över två matcher skall det bli säker seger för fransyskorna. De värvade ju för övrigt Örebros bästa spelare i somras, Lisa Dahlkvist. Det blir kul att se om hon lockar någon publik när hon kommer hem till Närke i PSG:s dräkt, även om varken hon eller Caroline Seger kanske inte kommer att spela.
Personligen hade jag gärna varit på plats på Behrn Arena i morgon. Men så blir det inte. Det verkar dock som att matchen skall går att se via stream. Hittar jag en länk delar jag den här.
19.00 Twente–Barca
TV/stream: Direktsänds på webben av Barca-TV. Länk här:
Tips: 51–49
Det här känns som en vidöppen åttondelsfinal. Jag räknar dock Twente som knappa favoriter eftersom de har visat sig vara ett bra kontringslag. Det gjorde man vid den knappa förlusten mot PSG i fjol och inte minst när man slog ut Bayern München tidigare i höst.
Gissningsvis kan Twente slippa att föra spelet även mot Barca, något som bör passa den nederländska ligatvåan.
20.00 Chelsea–Wolfsburg
TV/stream: Eurosport direktsänder från 19.45. De sänder dessutom ett sammandrag på torsdag morgon klockan 9.30.
Tips: 20–80
Även i den tredje åttondelsfinalen har vi svenskintresse. Det här är ju ett svenskmöte mellan Hedvig Lindahl och Nilla Fischer. Dessutom visas matchen glädjande nog på svensk tv.
Wolfsburg är förstås storfavoriter mot de engelska mästarinnorna. Men tyskornas stjärnmålvakt Almuth Schult är skadad och missar hela dubbelmötet. Det lär bli 20-åriga Merle Frohms som ersätter. Frohms har sett bra ut när jag sett henne spela, men hon är ändå oprövad på internationell nivå, något som kan gynna Chelsea.
Det kan även att Wolfsburg har hackat inledningsvis på säsongen. Man har en bred och namnkunnig trupp, men har inte fått elvan att klicka. Senast i helgen vann man efter ett sent segermål av Ewa Pajor mot Essen i cupen.
Faktum är att Wolfsburg sedan premiärsegern med 8–0 mot Jena har spelat nio riktiga tävlingsmatcher med facit i form av fem segrar, två kryss och två förluster. Målskillnaden är 14–5 på de nio matcherna – och då gjordes fyra av målen hemma mot serbiska Subotica. Det tyska storlaget är alltså varken lika målfarligt eller defensivt stabilt som vi vant oss vid.
Storspelar Hedvig Lindahl kan Chelsea alltså trots allt ha lite skrällchans.
20.00 Atletico Madrid–Lyon
TV/stream: Franska beIN Sport skall sända matchen. Länk här.
Tips: 1–99
Det här mötet kommer Lyon att vinna hur säkert som helst. Även här har vi förstås svenskintresse i form av Lotta Schelin. Den mest intressanta frågan är hur mycket speltid svenskan får. Hon har återigen ingått i startelvan på sistone, vilket borde glädja Pia Sundhage.
20.30 Brescia–Fortuna Hjörring
TV/stream: Skall går att se här.
Tips: 40–60
Första matchen utan svenskt deltagande. Kanske också den minst intressanta matchen totalt sett. Inget av de här lagen har med slutsegern att göra. Inte ens nära. Hjörring känns som ett mer stabilt cuplag än Brescia, vilket bör innebära att det blir danskt i kvartsfinal.
Här är torsdagens båda matcher:
18.30 Slavia Prag–Zvezda 2005
TV/stream: –.
Tips: 30–70
Ytterligare en match som är både fri från svenskt deltagande och från något större allmänintresse. Jag vet väldigt lite om de här båda lagen, men sett till tradition och kvalitet på ligorna borde det bli rysk totalseger.
20.30 Verona–FC Rosengård
TV/stream: –.
Tips: 10–90
Det här skall Rosengård vinna. Stephanie Öhrström:s Verona bjöd hyfsat motstånd när lagen möttes härom året. Rosengård har ett sämre lag nu, men skall ändå vara minst en klass bättre. Speciellt som man fick ihop laget bra på slutet av damallsvenskan. Vi skall alltså ha ett svenskt lag i vårens kvartsfinalspel.
Det om Champions League. Innan jag bryter tänkte jag slå ett slag för genomgången av målen från förra helgens omgång i franska D1 Feminine. Det är rätt många sevärda mål där, bland annat ett av Sofia Jakobsson.
Dessutom noteras en av årets största målvaktstavlor innan Kosovare Asllani:s första mål för säsongen. Apropå PSG bjöd Erika även på en läcker lobb. Även Lyon gjorde två riktigt snygga mål, dels en känslig känsliga styrning från Camille Abily, dels en läcker volley från Corine Petit. Se alla målen här:
I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.
Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.
Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.
Ramona Bachmann
Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?
Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.
På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.
Hedvig Lindahl
När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.
Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.
Faith Ikidi
Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.
Caroline Seger
Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.
Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.
Gaelle Enganamouit
I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.
Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.
Pauline Hammarlund
Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.
Stellan Carlsson
Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.
Pernille Harder
Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögranbästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.
Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.
Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.
På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.
Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.
En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.
* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.
Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.
Det är bara att lyfta på den fiktiva hatten och sedan buga sig djupt och säga grattis till FC Rosengård. Vilken uppvisning guldgänget bjöd på i den sista omgången. Det blev ju inte ens spännande…
Det var tremålsskytten Natasa Andonova som hamnade i centrum, men oj vad bra Marta var. Hon är verkligen de stora matchernas spelare.
Eskilstuna visade kvalitet genom att också vinna sin avslutande måstematch mot Göteborg med 2–0. Det leder till nästa års Champions League. Stort grattis till ett av årets två stora skrällgäng.
Personligen lämnade jag guldstriden för att uppleva ett riktigt fotbollsdrama här i Borås. Där vann Bergdalens IK den helt avgörande kvalmatchen mot division 1 med 4–3 mot Göteborgs DFF. Bergdalen var tvunget att vinna och satte segermålet i 92:a minuten.
Jag gissar att det segervrål jag fick höra på Björkängsvallen var på ungefär samma nivå som det vrål som Mallbacken bjöd på när de fick höra slutresultatet på Zinkensdamm. Jag har bara sett ett mycket kort klipp därifrån, men jag blev glad i hela kroppen av att se Mallbackenspelarnas lycka.
Mallbacken har gjort en kanonsäsong och är väl värda att spela kvar i damallsvenskan 2016. Det hade Hammarby också varit. Stockholmslaget förlorar bara två hemmamatcher (mot de båda topplagen) och tar 18 poäng – ändå åker de ut. Grymt. Jag ser gärna Hammarby i damallsvenskan igen reddan 2017.
Här är en snabbgenomgång av damallsvenskan 2015:
1) FC Rosengård
Mitt tips: 1
Motsvarade favorittipsen och tog femte guldet på sex år. Men det var två olika Rosengård i början och slutet av serien. Bytet av tränare och offensiva nyckelspelare gick inte helt smärtfritt. Man var nere för räkning i guldstriden, men avslutade lysande med fyra raka segrar och fem raka hållna nollor. Bästa målskytten blev makedonska nyförvärvet Andonova – som gjorde tolv mål på 13 matcher. För två år sedan trodde jag att hon skulle bli en sensation i Frauen-Bundesliga. Där fick hon aldrig sitt genombrott. Det kom i Malmö i stället…
Sannolikt kommer guldlaget att byggas om ytterligare i vinter. Vi får nog se ett rätt förändrat Rosengård till våren. Det blir en intressant silly season.
Det enda tråkiga med Rosengård är publikintresset. Dagens guldmatch räddade äran i publikligan och tog upp snittet till 1075. Men i övriga tio hemmamatcher har tyvärr snittet varit för dåligt, bara drygt 750 för Sveriges bästa lag.
2) Eskilstuna United
Mitt tips: 6
Delar priset för årets största skrällinsats med Piteå. Viktor Eriksson har fått ut maximalt ur en trupp som på förhand saknade världsspelare. Under året har dock skytteligavinnaren Gaelle Enganamouit vuxit ut till en sådan.
Laget är välbyggt och blir spännande att följa i framtiden, med ny tränare. För lagets starka publikstöd borgar för att man även i framtiden kan vara med och utmana i toppen. Det underbara publiksnittet på 2641 är ju faktiskt det som är allra roligast med Eskilstunas framgångar i år.
3) Piteå IF
Mitt tips: 5
Den andra stora skrällen. Piteå tog flest poäng av alla lag efter VM-uppehållet och var och nosade på en plats i Champions League. Även Pitegänget har ett starkt publikstöd (snitt på 1649), är välbyggt och har framtiden för sig. Jag känner mig lite stolt över att jag förutspådde att Piteå skulle stå för årets lyft i damallsvenskan.
Precis som Viktor Eriksson i Eskilstuna har Stellan Carlsson byggt ett starkt lag av ett på förhand rätt profillöst spelarmaterial. Under säsongen har dock en mängd Pitespelare blivit stora profiler, inte minst Pauline Hammarlund.
4) Linköpings FC
Mitt tips: 2
En av seriens stora missräkningar. Det kan dröja innan LFC får en bättre chans att vinna SM-guldet. Men trots att laget sett till säsongen som helhet haft den bredaste och mest samspelta spelartruppen slutar man fyra. Dessutom åkte man ur Champions League mot danska Bröndby. Om det inte hade varit för cupsegern skulle jag kallat det här för en fiaskosäsong. Cupen räddar äran för det lag som borde ha vunnit SM-guldet.
Känslan är att LFC behöver få in ytterligare en eller ett par riktiga karaktärsspelare till sin talangfulla trupp. Dagens 5–0-förlust visade att är lite för många som viker ner sig när det tar emot. Det blev förresten en väldigt tråkig avslutning på karriären för Charlotte Rohlin. Jag hade verkligen unnat henne en trevligare sorti, hon är verkligen grymt bra att ha och göra med. Men tyvärr var det hennes tavla som ledde till 1–0-målet som var början till raset.
5) KIF Örebro
Mitt tips: 4
Har haft en svagare trupp än i fjol. Det gick inte som man hoppats med de båda tunga nyförvärven. Hanna Folkesson skadade knät direkt och Lisa Dahlkvist stack till PSG under sommaren. Trots det slutar laget på en klart godkänd femteplats.
Tränare Rickard Nilsson kan lämna skutan med rak rygg. Klubbens ekonomi är på en sådan nivå att fjolårets andraplats känns som ett undantag. Örebro känns som ett lag som slåss om platserna 4–8 de närmaste åren.
6) Göteborg FC
Mitt tips: 3
Tillsammans med AIK årets stora fiaskolag. Slutar i och för sig på tabellens övre halva, men lämnar säsongen med minusmålskillnad. Det är inte godkänt för ett lag som skulle utmana om guldet.
Det har varit en del oro i laget under året. Gissningsvis får vi se rätt stora förändringar i Göteborg till nästa säsong. Inte minst behöver man hitta en stabil målvakt. Unga Fanny Lund har gjort några starka insatser, men hon har också gjort en handfull riktigt stora tavlor som kostat laget många poäng. I dag stod Kristin Hammarström i GFC:s mål. Kan man kanske få henne att göra en seriös comeback?
7) Kristianstads DFF
Mitt tips: 7
Hängde med hyfsat i våras, men har under hösten legat i ett ingenmansland mellan topp- och bottenstrid. Susanne Moberg lägger av och fick avsluta med att bli målskytt. Hon har varit en viktig traditionsbärare i KDFF och blir svår att ersätta.
Kristianstads riktiga bottennapp den här säsongen var gräsplanen. Den plan man annars brukar hylla var ju så usel att domaren som bekant tvingades stoppa matchen mot Örebro i somras. Ett annat bottennapp är publikintresset i Kristianstad. Årets snitt på 368 är icke godkänt.
8) Umeå IK
Mitt tips: 9
Dagens poäng förde upp UIK på åttonde plats på bättre målskillnad än Vittsjö. Åtta är en placering som väl motsvarar lagets kvalitet det här året, speciellt som man skakats av många skador.
Klubbens målsättning om att vinna SM-guld 2017 lär stanna vid en dröm. Visst finns det mycket talang i Umeå, men att en förening som var hotad av konkurs så sent som i somras, och som hela tiden har legat någon poäng ifrån nedflyttningsstriden, skulle kunna lyfta sig och bli ett guldlag nästa år. Nej, det händer inte. Det är dock väldigt viktigt för laget att Lina Hurtig har valt att stanna ett år till.
9) Vittsjö GIK
Mitt tips: 8
Var sex mål ifrån att infria mitt tips om en åttondeplats. Har varit lite för bra för att vara akut indraget i nedflyttningsstriden, men behöver lite mer tyngd för att kunna slåss om en plats på den övre tabellhalvan nästa år.
Antonia Göransson och Jane Ross har varit årets bästa målskyttar och är två spelare som man bör lägga kraft på att behålla.
10) Mallbackens IF
Mitt tips: 11
Sagan om laget från byn som inte finns på kartan får ett nytt kapitel i damallsvenskan. Kontraktet klaras med bara ett måls marginal. Mallbacken hänger kvar genom att man har varit bra på att kämpa till sig poäng hemma på Strandvallens gräs. Även om dagens poäng togs på konstgräs.
Laget har från början varit ödmjukt och spelat efter sina resurser. Men när jag såg laget live tyckte jag faktiskt att man var lite sämre organiserat i defensiven än jag hade uppfattat från tv-bilderna. Kan man jobba lika hårt och samtidigt bli bättre på att stänga ytan framför egen backlinje tror jag att Mallbacken även kan samla fler poäng på konstgräs nästa år. Men det är viktigt att man behåller traditionsbärare som Frida Broström och Mimmi Larsson.
Noterbart är att publiksnittet i byn med 80 invånare hamnade på 961 – det är förstås mer än godkänt.
11) Hammarby IF DFF
Mitt tips: 10
Åker ur med ett måls marginal. Det är vansinnigt grymt. Man har gjort en utmärkt säsong som nykomling och faller egentligen på att man kryssat mot AIK två gånger. Seger i en av de matcherna och man hade varit kvar i damallsvenskan även 2016.
Nu gäller det för klubbledning att behålla så många spelare som möjligt för att vara tillbaka igen 2017. En spelare som haft ett udda år är Anna Oscarsson. Hon åkte ur damallsvenskan i fjol med Jitex. I år har den Gotlandsfostrade mittfältaren vunnit F19-EM, men också åkt ur damallsvenskan med Hammarby – och spelat för det Jitex som åkte ur elitettan. Här snackar vi högt berg och djupa dalar…
12) AIK
Mitt tips: 12
En jättebesvikelse, trots att de motsvarade det lågt ställda tipset. AIK var ju nämligen mycket sämre än jag hade trott. Laget hade ingen som helst tyngd och gav upp redan i somras, när man släppte iväg Emma Lundh till norska LSK. Där spelade hon för övrigt från start i dag när laget säkrade guldet i toppserien. Grattis.
Man får alltså kolla efter spelare som lämnat för att hitta glädjeämnen i AIK. Jag är inte säker på att höstens upplaga räcker för att slåss om en plats topp två i elitettan. Känslan är att AIK behöver bygga om sitt lag. De behöver även bygga engagemang, för årets publiksnitt på 285 är långt ifrån godkänt.
* Det var damallsvenskan 2015. Sedan några timmar tillbaka är silly season igång. Känslan är att alltså den kan bli rätt silly framför allt i Rosengård. .
Utanför Sveriges gränser har alltså LSK säkrat det norska ligaguldet i dag. Utöver Emma Lundh spelade även Mimmi Löfwenius från start när Arna-Björnar besegrades med 4–1. Förstås skickas även ett grattis till Löfwenius.
* I tyska Frauen-Bundesliga var det riktigt konstiga resultat i dag. På fem matcher gjorde inget lag fler än ett mål. Det konstigaste resultatet var att Wolfsburg föll hemma mot SC Sand. Serbiska Jovana Damnjanović, som provtränade med Linköping häromåret, gjorde målet just innan paus.
Även Frankfurt tappade poäng. Det blev bara 1–1 borta mot nykomlingen Werder Bremen. Däremot vann Bayern München sin match med 1–0 sedan Nicole Rolser gjort målet redan i första minuten. Bayern leder nu serien med tre poäng före Frankfurt. Wolfsburg är sex poäng bakom, medan Turbine Potsdam ligger kvar på nedflyttning – trots att man tog en poäng i dag.
* I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt den här helgen. Hon gjorde kvitteringsmålet till 1–1 när Montpellier vann prestigemötet borta mot Juvisy med 2–1. För Lyon och PSG blev det storsegrar. Ada Hegerberg blev tvåmålsskytt igen för Lyon. Den 20-åriga norskan har nu gjort 13 mål på sju omgångar. Noterbart är att bara tre lag – Lyon, PSG och Montpellier – har gjort fler.
Jag är nyss hemkommen från Göteborg där jag har sett Sverige göra en lovande insats och vunnit med 3–0 mot Polen.
Dock skall direkt sägas att polskorna inte var bra nog för att testa vårt lag på riktigt, därför nöjer jag mig med att kalla dagens insats för just lovande.
När Pia Sundhage presenterade truppen till den här landslagssamlingen konstaterade jag att den innehöll fler spelare från det lag som vann F19-EM 2012 (åtta) än från VM-bronstruppen 2011 (sju). Övriga i truppen skulle man viss rätta kunna kategorisera som F20-VM-spelare från 2010.
Eftersom Sofia Jakobsson ingick både laget i F20-VM 2010 och i VM 2011 delar jag hennes assist mellan de båda lagen – även om hennes roll var betydligt större 2010 än 2011.
Oavsett var man placerar Jakobsson är det lätt att konstatera att 2012 års Europamästarinnor har visat klass under den här samlingen. Utöver målen från Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Malin Diaz stod ju dessutom Fridolina Rolfö för ett som dömdes bort för offside.
Det borde också vara lätt att konstatera att 2012-gänget borde ha fått spela en större roll i sommarens VM. Det verkar ju Sundhage också tycka, även om hon inte säger det rakt ut.
Visst är det stor skillnad på motståndet i VM och i EM-kvalet, men nog står Sundhage för ett underkännande av sin egen VM-trupp när hon väljer att starta både mot Moldavien och Polen med två spelare som för några månader sedan inte fick plats bland de 26 som sändes till Kanada?
Det båda jag avser är förstås Magdalena Ericsson och Lina Hurtig som båda har tackat för det nya förtroendet genom att göra starka insatser – på numera ovana positioner. Jag snackade lite med dem efter dagens match. Båda var förstås väldigt nöjda, mest strålade det kring Ericsson.
Magdalena Ericsson
Mitt i glädjen konstaterade hon att det lär bli dragkamp om hennes position framöver. Martin Sjögren har ju spelat henne som mittback, medan Sundhage vill åt Ericssons vänsterfot från ytterbacksplats. Här kan det uppstå en situation som liknar den Elin Rubensson har.
Lina Hurtig
Det mest intressanta kring Hurtig var att hon gjorde klart att hon kommer att spela i damallsvenskan även 2016. Dock säger hon sig inte ha bestämt vilken klubb hon kommer att tillhöra. Dragkampen om Hurtig lär bli svensk silly seasons stora snackis.
De nya spelarnas framfart var alltså det stora glädjeämnet i dag. Deras insatser gjorde att man lätt glömde att Sverige bara lyckades spela till sig en enda målchans i den första halvleken.
Vi skapade dock totalt fyra målchanser före paus, men precis som i VM var det huvudsakligen vid fasta situationer som det blev farligt. Firma Ericsson/Hurtig fixade ju också 1–0-målet på hörna.
Under halvleken tyckte jag mest att tremannaanfallet sprang in i varandras ytor. Olivia Schough och Sofia Jakobsson visade dock energi, medan Lotta Schelin så långt var klart sämsta svenska spelare.
I paus funderade jag på om inte Sundhage borde byta ut Schelin. Som väntat blev det dock inte så, och Lyonstjärnan lyfte sig ett par klasser i den andra halvleken.
Efter att firma Jakobsson/Schough hade fixat 2–0-målet kändes det helt avgjort. Polen öppnade sig mer och Sverige kunde till slut ta sig upp i 10–0 i målchanser.
Schoughs 2–0-mål var för övrigt intressant. Live tyckte jag att Jakobsson gjorde fel i förstaläget som inte väntade in en överlapp från Jessica Samuelsson. Men med facit är det svårt att klandra Montpellierspelaren.
I den första halvleken reagerade jag över att forwards var alldeles för sugna att löpa mot bollen. När vi hade högeranfall var ofta alla tre över på högersidan, med följden att det inte fanns någon i straffområdet när inläggen kom.
Olivia Schough
Men den här gången hade Schough dröjt sig kvar i bortre ytan och kunde på något konstigt, men snyggt sätt skicka upp bollen i nättaket.
Som bekant har jag länge ifrågasatt Olivia Schoughs position i landslaget. Jag kan inte säga att jag är helt övertygad nu heller, hon måste prestera mot starkt motstånd först. Men kan hon att visa den klass hon gjorde i dag även mot topplag kommer jag snart att tvingas backa.
Offensivt var det alltså en klart lovande insats i dag. Defensivt var det däremot inte något som helst kvalitetstest. Visst visade Ewa Pajor klass vid några tillfällen, men Wolfsburgspelaren var alldeles för ensam och fick oftast bollen väldigt långt ifrån målet.
Testerna på hur 4–3–3-spelet klarar sig i defensiven får vi vänta på. Det första står Danmark för om en månad. Det blir intressant.
För i dag noterade jag att Sverige tryckte upp sina ytterbackar högt och ofta spelade något som liknade 2–3–2–3 i anfall. De två längsta bak var Nilla Fischer och Linda Sembrant – alltså två bollskickliga men något långsamma mittbackar.
Med en så offensiv uppställning får man inte tappa bollen på mittfältet mot starka lag, för då kommer vi att vara väldigt sårbara i kontringarna.
Fast när jag nu går och lägger mig är det inte oron för defensiven jag tar med mig – det är glädjen över att en ny generation har flyttat fram sina positioner i landslaget.
Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.
Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.
Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.
Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:
”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”
Ni fick alltså bra betalt?
”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”
Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.
Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.
Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.
Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.
Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.
2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.
Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.
Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.
Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).
Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.
Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.
Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).
Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.
Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.
Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.
Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.
För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.
En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.
En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.
I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.
* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.
Rachel Buehler skriver autografer
När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.
Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:
* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.
Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…
* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.
Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.
Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.
Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.
* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.
I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.
I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.
FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.
Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.
Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:
”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”
Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.
Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.
Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.
Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:
”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”
Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.
Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:
”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”
Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.
Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.
Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.
En sådan är förresten Stina Blackstenius.
Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.
Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.
Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.
Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.
Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.
Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.
Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:
Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.
Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.
För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.
I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.
För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.
Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:
”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”
Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?
En blogg om internationell damfotboll 