I går presenterade Lilie Persson sin och Pia Sundhage:s trupp till Algarve cup. Det är ofta så att det mest intressanta med truppen är de spelare som inte är med.
Josefine Öqvist
Mest intressant den här gången var att Josefine Öqvisthar tackat för sig i landslaget. Det är verkligen riktigt tråkigt, eftersom hon fortfarande har mycket att bidraga med.
Det är ju faktiskt så att Jossan är bästa svenska målskytt alla kategorier på högsta elitnivå den senaste säsongen genom sina 14 mål i franska ligan. Och hon kom ju faktiskt med i det officiella allstarlaget vid sommarens EM-slutspel.
Förutom att hon är en tillgång på planen är hon en bekymmerslös, spontan och skön typ vid sidan, som garanterat kommer att vara saknad i gänget.
Det hon kommer att bli mest ihågkommen för är ju förstås segermålet mot Kanada i VM-semifinalen 2003.
Apropå att hon är bekymmerslös minns jag starkt en händelse nere i Falkenberg i somras. Landslaget hade pressträff på Strandbaden den 22 juli – dagen innan Jossans 30-årsdag. Aftonbladet uppmärksammade jubilaren genom att bjuda på tårta.
Jag hade precis gjort de intervjuer som jag hade planerat att göra, och råkade passera tårtkalaset just när Jossan tagit sin bit. Jag tycket det var en kul bild till bloggen, och plockade upp mobiltelefonen, och knäppte den här:
Josefine Öqvist med tårta
När jag stod där och fotade hörde jag henne säga till Aftonbladets fotograf att det var synd att ingen mer högg in på tårtan. Sedan tittade hon på mig och insisterade på att även jag skulle ta en bit. Jag lät mig övertalas och slog mig ner mittemot henne i soffan.
Av en anledning som jag inte minns skulle även Sara Thunebro vara med på en tårtbild. Hon satte sig bredvid Jossan, tittade till, och sa:
”Men kan du verkligen äta tårta? Är inte du allergisk?”
Jossan svarade hur lugnt som helst:
”Äsch, en liten bit är ingen fara.”
Det här var alltså två dagar innan EM-semifinalen mot Tyskland. I det där läget tror jag inte så många hade varit beredda att riskera en allergisk reaktion för att äta tårta i Aftonbladet. Men Josefine Öqvist är inte som alla andra. Och det är därför hon blir så saknad i landslaget.
* Utöver att Jossan slutar är det några ytterligare förändringar mellan den trupp som åkte till Frankrike senast och den som är tänkt att få följa med till Algarve. Tillbaka är Charlotte Rohlin, Therese Sjögran, Lina Nilsson, Sofia Jakobsson och Jessica Samuelsson. Truppen utökas med två spelare, vilket innebär att bara tre spelare: Josefin Johansson, Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ställs utanför truppen.
Det innebär samtidigt att Linda Sembrant, som kom in som reserv senast, och som inte fick någon speltid mot Frankrike, ändå är kvar i truppen.
Ett dygns distans har inte fått mig att ändra min uppfattning om gårdagens överkörning i Amiens speciellt mycket.
Det går förstås inte att förvänta att Sverige skall spela ut Frankrike på bortaplan ens under svensk högsäsong, och med absolut bästa startelva. Därför var mina förväntningar på det halvnya, orutinerade lag vi ställde upp med rätt lågt satta.
Men tyvärr var vi sämre än jag väntat mig och hoppats på. Jag hade trott att svensk grundorganisation skulle innebära att vi skulle vara svårspelade, och att det skulle vara svårt att skapa chanser mot oss. Och jag hade hoppats att vi åtminstone skulle ha ett par bra lägen att göra ett eget mål. Ingen av punkterna slog in.
Framför allt var det de äldre, etablerade spelarna som gjorde mig lite besviken. För även om coachningen från sidan var svag så borde spelarna på planen ha insett att Sara Thunebro var chanslös mot Elodie Thomis, och agerat på egen hand.
Och vid en närmare koll på de tre målen stämmer de analyser jag hade i går rätt väl. Vid 1–0 är det Lisa Dahlkvist som öppnar den centrala ytan för Thomis, och lurar Amanda Ilestedt att kliva fram, vilket i sin tur ger Gaetane Thiney fritt fram.
Vid 3–0 får trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Nilla Fischer dela på ansvaret för målet. Seger och Rubensson för att de inte är tillräckligt vakna på Louisa Necib:s löpning. Fischer för att hon lämnar, och öppnar den farliga ytan där målet görs.
Målen ses på det här klippet:
Så här dagen efter har jag noterat att Rosengårds tränare Jonas Eidevall på sin twitter kommit med ett antal funderingar kring landslaget. Här är de:
1. Testa Fischer som def mitt. Sverige behöver en bollvinnare högre upp i plan och man har andra bra mittbackar.
2. Bestäm vilka spelare som skall satsas på inför VM. Välj ca 18 etablerade och komplettera med 6-8 som är ca 21 och yngre. Spela de bästa.
3. Spela mot högkvalitativt motstånd (USA/Jap/Tys/Fra etc) så ofta som möjligt. Vi måste hitta vår väg för att vinna dessa matcher.
4. Satsa ekonomiskt på att svenska klubblag får möta bästa internationella motstånd (ex resebidrag ifrån Efd/SvFF). Erfarenhet för alla.
5. Fokusera på matchen fullt ut och vad som krävs för att vinna den. Vår satsning på spelare kan inte vara för bred för länge.
Det är lite egenintresse i punkt 3, men totalt sett tycker jag att Eidevall är rätt ute. Framför allt gillar jag punkt 2, som känns väldigt vettig ur ett framtidsperspektiv. Men även punkt 5 är helt rätt. Ungdomarna skall ha plats i truppen, men det är de bästa oavsett ålder som skall starta matcherna.
Men om det någon gång skulle inträffa att fem–sju av de 18–20 etablerade saknas skall man inte plocka in fem–sju nya 25–30-åringar, utan verkligen ge de unga chansen.
När det gäller punkt 1 känner jag att det centrala mittfältet är en problemposition. För tillfället har vi ingen kreativ, central speluppläggare av världsklass. Caroline Seger har inte tillräcklig disciplin för att klara rollen. Hon faller hela tiden ner för lågt. Dessutom är hon inte en tillräckligt bra poängspelare.
Att hitta rätt centrala mittfältare blir en riktigt avgörande fråga för Pia Sundhage den närmaste tiden. Kanske kan Fischer vara svaret på den gåtan.
Att hitta en tillräckligt bra målvakt är en annan gåta. Hedvig Lindahl är okej, men inte av allra högsta världsklass. Det är lite för många konstigheter och misstag för att man skall känna sig trygg med henne. Just nu är hon kanske ändå bästa alternativet.
Men jag ser gärna att andra också får chansen att visa upp sig den närmaste tiden. Eller att Sofia Lundgren blir frisk…
Till förbundets hemsida hittade för övrigt Lilie Persson följande positiva saker efter matchen:
”Jag tycker att Elin Rubensson var bra som högerback. Hon är snabb och klarade sig fint där ute. Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer får godkänt och Hedvig Lindahl var okay i målet.”
Jag håller med om att Rubensson var bra och att Lindahl var ok. Det var det om landslaget för nu.
* USA vann med 7–0 mot Ryssland i går. Det var ställningen när jag skrev mitt förra inlägg. I det inlägget finns också målskyttarna. Det var för övrigt ryskornas andra stjärnsmäll på relativt kort tid. Minns att de fick pisk av Tyskland med 9–0 i VM-kvalet i höstas.
Här är höjdpunkter från matchen:
Och här är ytterligare ett klipp med höjdpunkter. Här är bilderna filmade från marknivå:
Det är kul med bilder från marknivå, när de är så här bra filmade. För de ger en bra känsla för matchens tempo.
Lydia Williams
* I sista omgången av Australiens W-league vann Canberra United med 2–1 borta mot Sydney FC. Det var en direkt avgörande seriefinal, vilket innebär att Canberra vinner grundserien. Man gör det med Sverigebekantingar som Lydia Williams, Kendall Fletcher och Nicole Sykes och den före detta amerikanska landslagsmittfältaren Lori Lindsey i truppen.
Canberra tar emot fyran Brisbane Roar i semifinal natten mot lördag svensk tid. Hos Roar heter affischnamnet förstås Nadine Angerer.
Nadine Angerer
Den andra semifinalen blir en direkt repris av fjolårets Grand final. Där tar det regerande mästarlaget Sydney FC mot Melbourne Victory.
Sydney kom tvåa i grundserien. I laget spelar skytteligavinnaren, Sverigebekanta Jodie Taylor. Men även bästa unga spelaren i VM 2011, Caitlin Foord och världsstjärnan i cricket, Ellyse Perry.
Melbourne Victory blev trea med Jessica Samuelsson och ytterligare två spelare med Linköpingskoppling i laget, nämligen Brianna Davey och Lisa De Vanna.
Sydney–Melbourne spelas natten mot söndag, svensk tid.
I dag har Eskilstuna fortsatt att visa de ekonomiska musklerna. Annica Svensson är senaste tillskottet hos nykomlingen, som ser ut att få ett ramstarkt försvar. Det brukar kunna leda en bra bit mot nytt kontrakt.
Annica Svensson
Även den andra nykomlingen har ju byggt en stark backlinje. Båda AIK och Eskilstuna verkar visa allvar i ambitionen att inte bara göra en ettårig sejour i högsta serien.
I farozonen bland de etablerade lagen finns ju förstås Jitex. Men i nuläget känns det även som att exempelvis Piteå är ett frågetecken. Laget har en grundstabilitet, men har förlorat flera tunga pjäser.
I nuläget är känslan att Eskilstuna ligger minst jämsides med norrbottningarna. Inte minst sedan man tidigare värvat Sofie Persson därifrån, och på köpet fått en högklassig frisparks- och hörnläggare. Ytterligare en sådan har man ju värvat i Sara Thunebro. Nu tillkommer alltså Svensson, en riktig karaktärsspelare. Intressant.
Elin Sandgren
* På betydligt lägre nivå har Kungsbacka DFF gjort två kanonvärvningar. Jitexduon Sofia Karlsson och Elin Sandgren skall nämligen spela i den storsatsande division 1-klubben i år.
* Från division 1 är steget gigantiskt till Ballon d’Or. Men de siffror som jag presenterade efter galan i måndags visade sig vara fel. Det var också några omkastningar i placeringarna – dock inte för våra svenska representanter. Men nu är inlägget om placeringarna rättat.
* I USA är det stor collegedraft i NWSL på fredag. Där förväntas Crystal Dunn gå först. Andra glödheta spelare i draften är andra U20-världsmästarinnor från 2012 som Kealia Ohai, Julie Johnston, Vanessa DiBernardo, Maya Hayes och Kassey Kallman.
Upplägget i de amerikanska ligorna kan verkligen upplevas som förvirrande. Nyligen var det utökningsdraft, nu är det collegedraft. Och möjligen blir det även en tredje draft i år, precis som det var i fjol. Personligen tyckte jag att utökningsdraften var mest udda. Där fick det nya laget Houston Dash välja ganska fritt bland spelare ur startelvorna i samtliga konkurrentlag. Tänk om vi skulle ha haft det systemet i Sverige? Då hade AIK och Eskilstuna fritt kunnat plocka riktiga stjärnspelare från exempelvis Tyresö och Rosengård.
För övrigt slås man av vilken grym konkurrens det är om proffskontrakten i USA. Deras liga har alltså bara nio lag – tre färre än vår. Om de 99 platserna i varje veckas startelvor slåss även alla kanadensiska och mexikanska landslagsspelare, samt i år upp till 33 spelare från andra länder.
Uppskattningsvis har USA tio gånger så många talangfulla spelare som vi. Situationen får vår debatt om hur svårt det är för svenska talanger att slå sig in i damallsvenskan att kännas närmast löjlig.
* Slutligen så hade vi på Borås Tidning i dag en artikel om hur Pia Sundhage och hennes tre systersöner intog Ballon d’Or-galan i Zürich. Ett citat har redan spritts till i princip alla större medier, så de flesta av er har säkert redan sett det. Men jag bjuder ändå på Tomas Örn:s härliga berättelse om moster Pias samtal med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Inlägget uppdaterat 15/1, eftersom det var några felaktigheter i den lista Framba.de först publicerade. I dag kom den officiella listan. De båda svenska spelarna ligger dock kvar på de placeringar som angavs från början i det här inlägget:
Lotta Schelin var världens sjätte bästa spelare 2013. Och Nilla Fischer den nionde bästa. I varje fall placerade de sig så i Ballon d’Or.
Så här såg det ut:
1) Nadine Angerer 18,85% av rösterna.
2) Abby Wambach 15,02%
3) Marta Vieira da Silva 14,02%
4) Lena Goessling 11,98%
5) Alex Morgan 11,74%
6) Lotta Schelin 7,87%
7) Saki Kumagai 7,19%
8) Yuki Ogimi 5,15%
9) Nilla Fischer 4,25%
10) Christine Sinclair 3,93%
Och så här fördelades rösterna i tränarkategorien:
Som mest kan man få 55,5 procent av rösterna. Således är Silvia Neids notering riktigt stark. Hon tog verkligen en utklassningsseger.
Däremot är de väldigt jämnt i spelarkategorien. Och det är logiskt, då det var väldigt svårt att hitta världens bästa spelare i fjol. EM blev förstås avgörande för Nadine Angerers vinst, men som jag har frågat förr: hur stor roll skall egentligen EM spela i den här omröstningen?
Mitt svar på den frågan är att prestationer i EM inte borde påverka mer än prestationer i de stora ligorna. Jag ser att jag har stöd i den uppfattningen av åtminstone en av de som röstade i Ballon d’Or, The Equalizers Jeff Kassouf. Han hade därmed inte med Angerer på sin topp tre.
Lotta Schelin blev alltså sexa. Vad krävs då för att hon skall kunna ta ytterligare ett par kliv på listan ovan? Givetvis först och främst att hon fortsätter att vräka in mål. Men det lär även krävas att hon spelar den riktiga huvudrollen i en avgörande final. Eftersom Lyon redan är utslaget ur Champions League, och det inte är några mästerskap för de europeiska lagen i år, så lär inte vår svenska världsstjärna få chansen att slå sig in tre i topp förrän tidigast 2015. Tyvärr.
Det blev som väntat inga priser till svensk damfotboll vid dagens båda galor. Pia Sundhage kom trea i Ballon d’Ors damfotbollstränarkategori. Och både Sundhage, och landslaget (Årets lag) blev utan pris på Idrottsgalan. Där var ju Lotta Schelin utslagen ur Jerringpriset sedan tidigare.
Vinnare av Ballon d’Or blev Nadine Angerer och Silvia Neid. Medan Neid vann ledarkatorien i stor stil var det riktigt jämnt i kampen om att vara världens bästa spelare 2013.
Jag har inte sett hela listorna över tio i topp ännu. Men via tyska Framba.de har jag sett följande siffror:
Tränarkategorien:
1) Silvia Neid med 30,29% av rösterna.
2) Ralf Kellermann 13,01%.
3) Pia Sundhage 12,57%
Silvia Neid
Spelarkategorien: 1) Nadine Angerer 17,85%
2) Abby Wambach 15,51%
3) MartaVieira da Silva 14,45%
—
5) Lena Goessling 10,88%
Jag får alltså återkomma med placeringarna för Schelin och Nilla Fischer.
Angerer blir alltså världens bästa spelare i huvudsak för två straffräddningar i EM-finalen. Snacka om att vara bäst när det gäller. För i Frauen-Bundesliga utmärkte hon sig inte den gångna säsongen. Tvärtom var det alla insläppta mål som gjorde att Frankfurt slutade trea bakom Wolfsburg och Potsdam.
Celia Okoyino da Mbabi och Nadine Angerer
I och med priset blir Angerer historisk. Fifa har nämligen aldrig tidigare – varken på herr- eller damsidan – givit en målvakt pris som världens bästa spelare. Under den tid Ballon d’Or delades ut av tidningen France Football, och gick till den bästa herrspelaren i Europa, så fick dock ryske målvaktslegendaren Lev Jasjin det en gång, 1963.
Alla röster i spelarkategorien finns på den här länken. Där noteras att Schelin bland annat toppade listorna för ett tiotal lagkaptener, bland annat Australiens Kate Gill, Costa Ricas Shirley Cruz och Makedoniens Natasa Andonova, samt en handfull förbundskaptener, bland annat Mexikos Leo Cuellar.
Nilla Fischer toppade också cirka tio röstsedlar, och ses som världens bästa spelare 2013 bland annat av både förbundskapten och lagkapten i Österrike (Dominik Thalhammer och Viktoria Schnaderbeck) samt av Hollands lagkapten Daphne Koster och av Norges förbundskapten Even Pellerud.
Samtliga röster i tränarkategorien finns på den här länken. Noterbart där var att segrande Silvia Neid röstade nordiskt: 1) Anna Signeul, 2) Even Pellerud och 3) Pia Sundhage.
Så här röstade Sveriges tre representanter:
Pia Sundhage: Spelare: 1) Goessling, 2) Schelin, 3) Wambach. Tränare: 1) Pellerud, 2) Neid, 3) Kellermann.
På herrsidan vann Cristiano Ronaldo och Jupp Heynckes guldbollarna som bästa spelare och tränare. Dessutom fick vi ett svenskt pris, då Zlatan Ibrahimovic vann Puskas Award – priset till årets mål. Där var ju för övrigt två damfotbollsmål nominerade. Kommer ni ihåg vilka? Om inte finns länkarna här:
Louisa Necib:
Lisa De Vanna:
* I övrigt i dag har Tyresös möjliga semifinalmotståndare i Champions League, Arsenal, värvat holländska Anouk Hoogendijk från Ajax. Hon är i första hand en passningsskicklig mittfältare, men har även i omgångar spelat mittback. Det känns som en bra värvning, men ännu så länge känns det som att Arsenal är på minus under silly season.
I England har även Notts county värvat Nya Zeelands Katie Hoyle.
Anouk Hoogendijk
* I USA vann häromdagen Morgan Brian lite oväntat Mac Hermann Trophy – som ges till årets bästa collegespelare. Många trodde annars att fjolårets vinnare Crystal Dunn skulle ta hem det priset i år igen.
Både Brian och Dunn har redan bokförts för A-landskamper under Tom Sermanni:s ledning.
* Jag har nyligen både berömt och tackat damfotboll.com. Men knappt hade jag tryckt sänd på mitt förra inlägg förrän jag hittade ett inlägg på sidans medarbetarblogg som fick mig att häpna.
”…en icke-nyhet” handlar om Lisa-Marie Woods bloggande om sexuella trakasserier inom norsk damfotboll. Förutom att damfotboll.coms inlägg innehåller felaktigheter om twittrande och våldtäkt är den icke namngivna skribentens åsikt högst anmärkningsvärd. Är det verkligen så att damfotboll.com på sin officiella blogg tycker att uppgifter om sexuella trakasserier är icke-nyheter?
I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.
Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?
Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.
Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?
Pia Sundhage
Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:
* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.
Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.
Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.
Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:
* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.
Pia Sundhage och Alex Morgan
* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.
* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.
Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.
Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.
Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.
Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.
För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?
Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.
Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).
När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.
Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.
Nadine Angerer
* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.
* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.
* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.
Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.
Det inställda landslagslägret har varit den heta potatisen i Damfotbollssverige under drygt två dygn.
De damallsvenska klubbledningarnas missnöje med alla landslagsläger har varit känd länge. Nu har dragkampen övergått i bojkott, där spelare kommer i kläm. Var det verkligen nödvändigt?
Jag kan inte säga att jag är insatt i alla turer. Men när man läser på damfotboll.com att EDF:s ordförande Per Darnell säger att det är bristfällig dialog som ligger bakom börjar man ju undra om Pia Sundhage bara har blundat för diskussionen, och hoppats att kritiken bara skulle ebba ut.
Ämnet var ju uppe på agendan även vid den här tiden i fjol. Men inför ett EM på hemmaplan hade det ju varit ett sanslöst självmål av klubbarna att stoppa sina spelare. Nu är läget annorlunda.
Och även om jag i grunden är av uppfattningen att det är landslagsfotbollen som bär damfotbollen både nationellt och internationellt så har jag förståelse för klubbarnas ståndpunkt. I Sverige är det ju trots allt klubbarna som betalar spelarnas löner.
Assisterande förbundskapten Lilie Person har svårt att förstå klubbarnas markering. Hon påpekar att alla utlandsproffs skulle fått vara med på lägret. Och det är en bra poäng. Samtidigt visar hon bristfällig kunskap om läget när hon säger så här till GP:
”Jag har mycket svårt att förstå klubbarnas beslut, särskilt när det rör sig om så få spelare för respektive förening. Om det är något en klubb borde vara stolt över så är det ju att ha spelare i landslaget.”
Det hade ju varit rätt om klubbarna bara hade haft svenska A-landslagsspelare. Men de damallsvenska klubbarna har ju dels spelare från en mängd olika länder, dels talanger som åker i väg med olika ungdomslandslag. Det kan under perioder leda till rätt brandskattade trupper i många klubbar.
Sara Thunebro
De som kommer i kläm nu är ju spelarna. Värst är det för de som håller på att försöka slå sig in i laget, och de som skulle få sin första chans på ett A-landslagsläger.
Sara Thunebro ställer sig på landslagsledningens sida i Expressen:
”Jag förstår att klubbarna prioriterar sin verksamhet, men man måste se till helhetsbilden. Landslaget har gjort mig till den jag är i dag och det är alltid en stor ära att få vara med. Som spelare ska man inte behöva välja vem man vill vara lojal mot.”
Även Kosovare Asllani har ifrågasatt bojkotten. Det här är alltså en olycklig konflikt, som riskerar att skada damfotbollen om den inte löses direkt.
Men man kan tänka sig att den uppkommit delvis för att Sundhage närmast kommer från USA, som ju har ett helt annat system. Där betalar förbundet landslagsspelarnas löner, och har således fri tillgång till dem. Som noterats den senaste tiden jobbar ju dessutom förbundet hårt för att få landslagsspelarna att spela i hemmaligan NWSL.
Så funkar det ju inte i Sverige. Eller är det någon som tror att Svenska Fotbollförbundet exempelvis aktivt försöker pressa hem Lotta Schelin från Lyon?
Förhoppningsvis slipper vi prata konflikt om några veckor. I stället får vi en riktig drömstart på landslagsåret, i och med att Frankrike väntar i Amiens den 8 februari. En så mycket roligare landskamp kan vi knappast få. Fransyskorna passerade ju oss på den senaste världsrankningen och är nu femma. Men en svensk seger skulle återställa den ordningen.
* Apropå USA och NWSL så har man många regler som känns udda för oss i Sverige. En är den så kallade utökningsdraft som hålls i morgon fredag. Där får nya Houston Dash plocka spelare från konkurrentklubbarna. De åtta nuvarande NWSL-klubbarna har fått säkra upp ett antal spelare. Listan över vilka som är valbara finns här. Det är lite kul att se vilka spelare varje klubb valt att skydda.
Noterbart är att Shannon Boxx, Meghan Klingenberg, Nicole Barnhart, Rachel Buehler och Kelley O’Hara finns bland de spelare som Houston får välja. De har dock bara rätt att ta maximalt två av de nämnda landslagsspelarna.
I förrgår bytte för övrigt just Houston en före detta Dalsjöforsspelare mot en annan. Man bytte nämligen till sig den kanadensiska målvakten Erin McLeod från Chicago Red Stars i utbyte mot forwarden Melissa Tancredi.
Johanna Frisk
* Till Sverige igen. I går kom det tråkiga beskedet att Johanna Frisk inte blir frisk i sitt knä, utan måste lägga av. Det var ytterligare ett hårt bakslag för Tyresö, som får ytterligare en spelare att ersätta i truppen.
Häromdagen diskuterade jag med en kollega om varifrån klubben skall hämta sina nya spelare? Om inte reglerna har ändrats får man ju inte använda spelare som redan deltagit i den pågående upplagan av Champions League. Det diskar rätt många intressanta, europeiska nytillskott.
Och några fler toppnamn från NWSL verkar det svårt att plocka. Som grädde på moset krockar Asiens VM-kval med Champions Leaguefinalen. Så landslagsspelare från Japan, Sydkorea och Australien lär inte heller vara aktuella. Det blir alltså intressant att se hur Tyresö kan krydda sin trupp under våren.
* Så en tråkig nyhet från Tyskland. Eländet verkar aldrig ta slut för Kim Kulig – som tvingas till en ny knäoperation. Undrar om hon någonsin kommer tillbaka?
* Även sista noteringen är från Tyskland. Där har Nadine Kessler röstats fram av suppotrarna till 2013 års bästa spelare i landslaget.
I somras prisades ju Martina Müller av media som Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13.
Men varken Müller eller Kessler platsade bland kandidaterna till Ballon d’Or. Där var ju i stället Nadine Angerer och Lena Goessling tyska representanter.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
Häromdagen undrade jag vad förbundskaptenerna tycker om att allt fler landslagsspelare väljer utländska klubbar. I dag fick jag svaret genom Aftonbladet. Tack för det.
Kul att kvällstidningarna är på hugget – även om faktakollen angående antalet svenska spelare i Frauen-Bundesliga var lite sisådär i artikeln. För inte har väl Sara Thunebro skrivit på för en tysk klubb igen?
Vad säger då Pia Sundhage till Bladet? Jo, att:
”Personligen ser jag hellre att de stannar i allsvenskan. Visst är det fantastiskt att vi har tjejer som Marta i Tyresö och Ramona Bachmann i Malmö. Faran är när vissa lag har sju utländska spelare i sin startelva. För svensk damfotbolls utveckling är det bättre om vi har sju svenska spelare och att laget kryddas av fyra utländska.”
Sundhages uppfattning stämmer bra med hennes åsikter kring utlänningar i damallsvenskan. Och det är ju bra att hon håller en rak linje i frågan.
Men personligen tror jag att våra landslagsspelare mår bra av att prova på andra ligor några år. Det är utvecklande för individen, precis på samma sätt som det var utvecklande för Sundhage att jobba för Kina och USA.
Som jag skrivit flera gånger tidigare så känns utlänningarna nödvändiga för att bibehålla klassen och intresset för damallsvenskan. För hur många spelare av hög internationell klass har vi i Sverige?
Med Sundhages upplägg uppskattar jag att våra toppspelare räcker till tre klubbar. Om alla hade stannat på hemmaplan.
Så till damallsvenskans silly season. Där är nykomlingen AIK hetaste klubben för tillfället. Det känns som att man bygger sitt lag smart. I förra veckan blev det klart att man lånar in Malin Levenstad från Malmö. I går gjorde man även klart med Finlands lagkapten Maija Saari, som återvänder från Mallbacken. Även om Saaris hälsa är ett litet frågetecken, då hon varit korsbandsskadad sedan i somras, så borde AIK här ha fått ett riktigt bra mittlås. Det handlar om två ledartyper som bör kunna styra lagets defensiv på ett bra sätt.
AIK behöver förstås även en stabil målvakt. Under hösten lånade de Jessica Höglander från Tyresö. Nu finns tydligen uppgifter om att Gudbjörg Gunnarsdottir är aktuell. Det vore ett bra nyförvärv. 2012 års AIK-målvakt Sussie Nilsson kommer däremot inte att återvända till Solnaklubben till nästa år. Hon har nämligen förlängt med Sunnanå.
Sofia Lundgren
Personligen hade jag gissat att Sofia Lundgren borde vara aktuell för en återkomst till AIK. Fast Lundgren är ett intressant fall. Jag gissar att hon med sin meritlista är relativt dyr. Dessutom dras hon med en lurig skada (diskbråck), som gör det till en chansning att värva henne. En av få klubbar som borde ha råd att ha Lundgren som backup är Tyresö. Eller vågar någon annan?
Tillbaka till AIK. I dag presenterade de Siriustalangerna Filippa Angeldahl och Nathalie Björn som nyförvärv. Båda fyller 17 år nästa år, och de borde kunna vara aktuella för att få en hel del speltid i damallsvenskan. Minns jag rätt från F17-EM har Angeldahl ett fantastiskt tillslag, vilket gör henne till ett dödligt vapen på alla fasta situationer. En sådan spelare gör jättenytta för alla lag – inte minst för en nykomling, som behöver ta de chanser man får framåt.
Det här är en kväll där det mesta handlar om herrfotboll. Och det är många frågor som ställs om det svenska herrlandslagets framtid.
Här tänker jag ställa en fråga om framtiden för svensk damfotbolls kanske allra mest klassiska klubb. För vad är det som händer i Jitex?
Jitex BK är klubben som ingen bryr sig om. De får minimalt med uppmärksamhet i GP och GT, de har ingen publik, och de är motarbetade av Mölndals kommun. De har dessutom dålig ekonomi, och man verkar tappa i princip hela sin startelva.
Stefan Rehn
För sedan det blev klart att Stefan Rehn lämnar Mölndalsklubben för grannen Göteborg FC har det i princip bara varit negativa nyheter kring den sexfaldiga svenska mästarklubben.
Klart är att Fridolina Rolfö lämnar för Linköping samt att Annica Sjölund och Kathlene Fernström följer med Rehn till GFC.Klart är också att Frida Höglund slutar. Dessutom har jag nåtts av uppgifter om att Mimmi Löfwenius skall vara på väg att flytta till Norge, och LSK Kvinner.
Annica Sjölund och Sofia Karlsson.
Men eländet för Jitex stannar inte där. I söndags var det stor inomhusturnering – Knallen cup – här i Borås. I turneringen deltog Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK. I det senare laget ingick Jitexspelarna Höglund, Sofia Karlsson och Elin Sandgren. Och snacket gick att både Karlsson och Sandgren också är på gång att sluta. Sandgren förstärkte den bilden när hon skrev så här på twitter:
”Från och med idag ska jag bara hålla på med sporter där jag kan vinna SM-guld. #futsal#bandy”
Minst sju ordinarie spelare är alltså på väg ut. Hur ser exempelvis Minna Meriluoto och Julia Wahlberg med fler på att stanna med tanke på flykten? Blir några spelare kvar? Hur skall Jitex kunna skaffa kompetenta ersättare utan pengar?
Det känns som att Jitex redan i praktiken är klart för elitettan 2015. Nu har jag dålig koll på kvaliteten på AIK och Eskilstuna, men nog har nykomlingarna här fått en jättechans att hänga kvar utan att behöva förstärka sina lag alltför mycket.
Läget i Jitex är riktigt tråkigt. Jämför man med konkurrenten Göteborg FC är det ju Jitex som har kulturen och den stora och framgångsrika ungdomsverksamheten.
Läget i Jitex får mig att tänka på ett ännu mer massivt mörker – det i min hemstad. För damfotbollen i Boråsområdet är sämre än någonsin. Den bygd som ett tag ledde utvecklingen svensk damfotboll genom klubbar som Öxabäcks IF och Kronängs IF och som fostrat spelare som Pia Sundhage, Victoria Sandell-Svensson och Anneli Andelén är alltså numera ett enda stort mörker.
I huvudkommunen Borås finns inget lag högre upp än division två. Och i kommunerna runtom finns två division 1-lag, IFK Örby och Nittorps IK. Det ger en verklighet där de stora talanger som kommer fram tvingas flytta på sig i tidig ålder. Eller till långpendling.
Situationen blev väldigt påtaglig under nämnda Knallen cup. Göteborg FC, Hovås/Billdal och Torslanda IK spelade alla semifinal. I samtliga lag fanns spelare fostrade i Boråsområdet.
GFC hade Sara Lindén på planen samt Johanna Almgren och Linnea Liljegärd i båset. Hovås/Billdal hade Nanna Jansson och Maria Andersson, medan Malin Fors inte kom till spel. Och i Torslanda spelade Sofia Karlsson, Linda Nöjd och Ellinor Ragnvaldsson.
Lägg till Italienproffset Maria Karlsson ochAIK:s Jessy Sharro och vi har en hel elva med elitspelare från Boråsområdet. Men det räcker inte med att fostra talanger när kultur och engagemang saknas.
Så jämfört med problemen i Boråsområdet är krisen i Jitex inte speciellt stor.
Marie Hammarström
* Slutligen så var Kristin och Marie Hammarström med i GFC:s lag i Knallen cup. Kanske gjorde landslagstvillingarna sin sista insats som fotbollsspelare i Fristads- respektive Boråshallen.
Mitt division fyra-lag delade för övrigt omklädningsrum med GFC. Det var inga problem att få Göteborgsspelarna att ställa upp på en gruppbild – något som gjorde dagen för mina spelare.
Bilden får mig att tänka på Marie Hammarströms hjälteinsats på Borås Arena efter Kif Örebros möte med Dalsjöfors 2011. Ni som följt bloggen länge har säkert sett hur hon efter matchen lärde bollflickorna hur man dansar landslagets VM-dans. Ni som inte sett klippet kan göra det via den här länken.
Det är verkligen ett klipp som gör att man kommer på gott humör. Och det kan ju behövas så här några timmar efter att Sverige missat nästa års herrfotbolls-VM.
Det här inlägget skulle handla om kvinnliga domare. Men domarna får en tillbakaskjuten roll i inlägget, för det har ju redovisats flera nyheter från Göteborg i dag. Nyheter som har stor påverkan på vårt landslag.
Marie och Kristin Hammarström fotas av Johanna Almgren
Den del som rör landslaget är tyvärr den tråkiga delen. För systrarna Kristin och Marie Hammarström lägger av. Där tappar vi två riktigt lojala och nyttiga lagspelare. Vi tappar dels en stabil och säker målvakt. Dels en poängspelare som tillhör världens bästa hörnläggare från höger.
Tvillingarnas besked är väldigt tråkigt för Pia Sundhage. Kanske framför allt är det Kristin som kommer att lämna ett jättehål efter sig. För på målvaktssidan är vi svaga för tillfället. Till Radiosporten målade Sundhage i dag upp en dyster bild. Förbundskaptenen konstaterade att:
* Sofia Lundgren har diskbråck.
* Hedvig Lindahl ska bli mamma tillsammans med sin sambo och ”då kan det hända många saker i hennes skalle”.
* Carola Söberg har tackat nej till landslagets novemberläger. Sundhage spekulerade i att Söberg är på väg att sluta.
Lindahl är just nu given etta igen. Bakom henne är Malin Reuterwall tvåa. Tredjeplatsen känns öppen. Jag har länge tyckt att Italienproffset Stéphanie Öhrström bör testas. I går såg jag på hennes twitter att hon nu får chansen för första gången att visa upp sig för Sundhage. Utöver Öhrström har för övrigt även Umeås Elin Landström, Piteås Emilia Appelqvist och AIK:s Petra Andersson kallats in som reserver till nästa landslagssamling.
Elin Landström
Beskedet om systrarna Hammarströms avslutade karriärer kom inte bara som ett tungt bakslag för landslaget. Det är förstås även besvärligt för Göteborg FC. Redan i somras tappade man Jodie Taylor. Efter avslutad säsong har tränare Torbjörn Nilsson slutat och Anita Asante skrivit på för Malmö. Dessutom såg jag att Yael Averbuch skrev på sin blogg att hon söker ny klubb. Det är således hela vårens offensiva centrallinje som försvinner.
Manon Melis
Därför var det förstås nödvändigt för klubben att också få sända ut lite positiva signaler. I dag presenterade man därför fyra nyförvärv, med Manon Melis som det tyngsta namnet. En målfarlig djupledslöpare behövdes, så jag förstår att man öppnat plånboken för att hämta in holländskan.
Utöver Melis presenterades i dag även Vittsjös holländska målvakt Loes Geurts, Jitex mittback Kathlene Fernström och Jitex finska forwardsstjärna Annica Sjölund.
Loes Geurts
Kathlene Fernström
Annica Sjölund
Extra intressant här är att nye GFC-tränaren Stefan Rehn tidigare har sagt att han inte tänkte ta med sig några spelare från Jitex. Nu har han redan plockat två från Mölndalsklubben, som verkar bli rejält brandskattad. Jitex känns som en högst tänkbar räddningsplanka för årets båda nykomlingar AIK och Eskilstuna.
Mer om det någon annan dag.
Men först måste jag förstås ifrågasätta mediekompetensen i Göteborg FC. För dels skall man inte presentera flera bra nyheter på samma gång – i varje fall inte om man vill ha maximalt utrymme i media. Och att gå ut med alla nyheter samma dag som Sveriges herrar möter Portugal i årets viktigaste match – det är ett slags självmål. Tråkigt.
* Dags för en kort koll utomlands. I veckan har Wolfsburg och Potsdam tydligt visat att Frauen-Bundesliga är Europas bästa liga. Utöver nämnda lag håller ju även Frankfurt och Bayern München högsta Europaklass från den tyska ligan.
När jag i går utnämnde Potsdams bragd mot Lyon som årets skräll så menade jag mer årets prestation. För frågan är om inte årets skräll inträffade i den tyska ligan förra helgen. Då tog nämligen superjumbon Sindelfingen sin första poäng för året. Man gjorde det högst oväntat mot just Bayern München.
Skrällen inträffade bara några dagar efter att jag skrivit att Sindelfingen troligen skulle gå genom ligan utan poäng. Se målen från den tyska superskrällen, och från övriga matcher i omgång 8 på det här klippet.
I helgen är det uppehåll i Frauen-Bundesliga. Det hindrar inte att det spelas en riktig prestigematch i morgon. Frankfurt och Wolfsburg drabbar nämligen samman i tyska cupen klockan 14.00. Vad jag sett är tyvärr inte matchen tv-sänd.
Det tyska cupmötet är hursomhelst utan tvekan helgens mest intressanta i damfotbollsvärlden.
* Därmed är jag slutligen då framme vid domarbiten. Åttondelsfinalerna i Champions League har tyvärr kantats av domarkritik. Jag uppmärksammade ju Therese Sjögran:s utspel mot kvinnliga domare efter Malmös förlust på hemmaplan mot Wolfsburg. Kritiken uppmärksammades på fler ställen. Bland annat tog Dagens Nyheters krönikör Johan Esk upp den i en krönika.
Den krönikan fick Malmös Lisa Ek att se rött, och det visade sig att hon hade många i Damfotbollssverige bakom sig. I ett känsloladdat blogginlägg högg hon stenhårt mog Esks åsikter. Och på Eks twitter rasade de stödjande inläggen in.
Jag är som bekant på Sjögrans och Eks sida. Damfotbollen förtjänar domare som ligger på samma nivå som spelarna. Och där är vi inte nu. Så länge kvinnliga domare får konkurrera med manliga domare, och således döma både herr- och damfotboll tycker jag dessutom att det inte är något stort jämställdhetsproblem att män dömer kvinnor.
Samtidigt så lyssnade jag på Uefas högst uppsatta dam, norska Karen Espelund, när hon vid 2012 års damallsvenska upptaktsträff talade sig varm för satsningen på rakt igenom kvinnliga domare i mästerskapen. Hon menade att damfotbollen kommer att vinna mycket på det över tid.Så är det garanterat. Och jag kan se den fina grundtanken. Fast när effekten blir att internationella toppmatcher en efter en avgörs genom svaga domslut – då bör Espelund med fler tänka om.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage startelvan till morgondagens VM-kvalmatch. Det visade sig bli en rejäl förändring. Vår förbundskapten sätter in hela sju nya spelare jämfört med Bosnienmatchen. Dessutom får två av de fyra kvarvarande nya positioner.
Efter att ha gjort så många ändringar är det läge att ligga lågt ett tag med alla påståenden om att Sundhage är förändringsovillig. Men jag tycker att det är rätt att testa under den här perioden. Kan man få några pusselbitar att falla på plats kan mycket vara vunnet för framtiden.
Eftersom jag inte sett Bosnienmatchen är det omöjligt att ha synpunkter på hur olika spelare klarade olika roller där, och kring vilka som har spelat bort sig ur startelvan, respektive gjort sig förtjänta av en ny chans.
Hursomhelst. Här är morgondagens svenska elva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Antonia Göransson – Lisa Dahlkvist – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Flera saker blir intressanta att följa. Inte minst hur vänsterförsvaret med Ilestedt – som debuterar från start – och Göransson. Det blir även spännande att se hur det funkar centralt med Dahlkvist i den så kallade ettanrollen. Hennes spelvändningar är ju lysande. Däremot kan hon ibland vara slarvig när det gäller de kortare passningarna.
Intressant blir även att se hur Seger fixar sin centrala roll. Jag har ju ofta kritiserat henne för att söka för många passningar på felvänd spelare. För många sådana bör hon undvika i morgon. För i den position hon kommer att inneha vill man ju ha en spelare som kan slå öppnande passningar ut mot kanterna. Gärna bollar som skär mellan motståndarnas mitt- och ytterbackar.
Bland de matcher som spelades i dag konstateras en blytung bortaseger för Norge. Caroline Graham Hansen och Ingvild Stensland gjorde målen när Holland besegrades med 2–1. Hollands mål gjordes för övrigt av megatalangen Vivianne Miedema – som ju gör mål i varje match. Vilken europeisk toppklubb knyter upp 17-åringen?
Jag hittade ingen stream till Holland–Norge, och vet inte så mycket om matchen. Men enligt Uefas livescore var det 8–2 i avslut mot mål i holländsk favör. Men Norge gjorde alltså mål på båda sina.
I Sveriges grupp spelade Nordirland och Bosnien-Hercegovina 0–0.
Jag såg perioder av Tysklands 4–0-seger mot Kroatien. Gästerna höll nollan till halvtidsvilan. Men efter att Celia Sasic nickat in 1–0-målet i minut 52 var det avgjort. Anja Mittag var inblandad i två avslut som gick i mål via motståndaren Helenna Hercigonja-Moulton. 2–0-målet tycker jag att Mittag bör få tillgodoräkna sig, men det bokfördes som självmål. Vid 3–0 går bollen mot Mittag, men där är det ingen tvekan – det är verkligen ett klockrent självmål. Som grädde på moset hade Hercigonja-Moulton även en boll i egen stolpe. Den kroatiska backen kunde alltså ha gjort ett högst ovälkommet hattrick.
Höjdpunkter från den tyska segern går att se på det här klippet.
En annan match jag har hittat bilder från är Irlands bortaseger med 3–0 mot Slovenien. Se höjdpunkter därifrån på den här länken.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med höjdpunkter från Holland–Norge. Utöver att det är tre kanonmål är det värt att notera att det är holländska storbacken Daphne Koster som ger bort bollen vid båda de norska målen:
I dag presenterade Svenska Fotbollförbundet fem undersökningar som visar att sommarens EM var en succé på väldigt många sätt.
Personligen är jag mycket överraskad av förbundet nått det resultatet. För det presenteras ju tre dagar efter att förbundet visat att man är totalt ointresserat av sitt damlag. Totalt.
För bortamatchen i Bosnien var ett nytt exempel på hur förbundet inte på något sätt har fattat att man måste jobba helt annorlunda med damlandslaget än man gör med herrlandslaget. Man måste göra ett mycket mer aktivt marknadsföringsjobb. Och man måste sköta en hel del bevakning på egen hand.
Så var det åren innan EM. Och så är det nu efter EM. Intresset finns där, men det kommer snabbt att dala om inte förbundet agerar.
Men jag tycker inte att det verkar som att Svenska Fotbollförbundet har den rätta viljan. För två år sedan visade sig nämligen förbundet vara helt inkompetent när det gällde att utnyttja ett överraskande VM-brons.
Nu visar man minst lika stor inkompetens när det gäller att rida vidare på EM-succén från i somras. Minst. För är det någon gång man skulle kunna göra ekonomi på sitt damlandslag är det ju nu.
Men lördagens VM-kvalmatch i Bosnien var mer än bara sportsligt usel. Den var rena mörkret för SvFF, och dess press- och marknadsavdelningar.
Mer om det senare.
Till dagens fem undersökningar lägger jag själv att när Mediearkivet – Retriever nyligen listade landets mest omskrivna idrottspersonligheter i skriven svensk media från den 1 oktober 2012 till den 20 september 2013 så såg topp sju ut så här:
1) Zlatan Ibrahimovic
2) Erik Hamrén
3) Pia Sundhage
4) Lotta Schelin
5) Per Mårts
6) Charlotte Kalla
7) Anders Svensson
Både Sundhage och Schelin slår alltså både första skidåkare, och hockeyherrarnas förbundskapten. På fjolårets lista var Thomas Dennerby mest nämnda damfotbollspersonlighet på placering 17. Svensk damfotboll är alltså glödhet i år.
Det noteras även i de fem EM-undersökningar som har redovisats i dag. Här är några intressanta saker från dem:
1) Johan Quist, från Centrum för tjänsteforskning vid Karlstad Universitet, noterar att EM: ”gav avtryck i alla led och läger, nationellt, lokalt, i media och gav en positiv bild av Sverige. Vidare att kvinnlig idrott är attraktiv, och folk är beredda att offra ledig tid på att vara en del av en stor turnering.”
Däremot noterar Quist att det politiska intresset på riksnivå var litet, och att inte de största företagen attraherades av turneringen.
2) Sponsor Insight kollade mediabevakningen från årsskiftet till den sista juli. De hittade cirka 8000 artiklar om EM. Och tv-siffrorna var lysande. De såg ut så här:
”Tittarsiffror i snitt Sveriges matcher var 1 295 000 (TV4, 5 matcher). Att jämföras med ishockey-VM: 1 360 000 (TV4, 10 matcher), friidrotts-EM: 381 000 (TV4, 5 direktsända ”pass”)”
En personlig notering här är att storföretag och politiker nog hade tänkt om, ifall de hade haft tillgång till de här siffrorna inför EM.
3) Publikens sammansättning var 38 procent lokala besökare. 45 procent från övriga Sverige. 8 procent var tillresta från övriga Norden och de sista 9 procenten kom från andra länder.Könsfördelningen på läktarna var jämn. Och åskådarnas medelålder var 42 år.
4) Att det var en mängd publikrekord visste vi ju sedan tidigare. Men visst kan det vara läge att repetera att turneringens totalpublik var 216 888, vilket ger ett snitt på 8676. Båda siffrorna var nya EM-rekord.
I den powerpoint-presentation om undersökningarna som går att ladda ner från svenskfotboll.se kallar man bland annat EM för ”Avtryckens turnering”.
Det bestående avtrycket på förbundskansliet i Solna är tydligen dock att det är värt att satsa vidare på herr-EM 2020. Däremot verkar EM inte ha gjort några avtryck gällande satsningen på damlandslaget – trots att laget alltså är så hett att huvuddelen av det övriga Idrottssverige lär vara avundsjukt på deras genomslag.
Bristen på satsning märktes inte minst på den tävlingsmatch som tjejerna spelade i Zenica i lördags. Den var alltså inte tv-sänd. Men den gick att följa via Uefas livescore samt via Radiosporten och via direktrapportering från de båda kvällstidningarna.
Förbundet däremot brydde sig inte om att rapportera genom någon av sina kanaler. Och det är högst illavarslande. För SvFF skall inte räkna med att Sveriges radio och kvällstidningarna fortsätter att åka på alla damlandslagets bortamatcher.
Att delar av svensk media åkte i helgen beror förstås på att intresset kring laget har varit stort. Och att det var en tävlingsmatch. Men om inte det svenska folk kommer att kunna se matcherna så kommer intresset att dala. Och det fort.
Följden blir att vi ganska snart riskerar att återigen ha bortalandskamper helt utan direktrapportering. Landskamper där det finns risk att det inte går att hitta något resultat förrän långt efter slutsignal.
Det här ämnet hade jag tyvärr anledning att ta upp vid mängder av tillfällen efter VM 2011. I det här inlägget samlade jag delar av den kritik som jag kom med under året mellan VM och OS.
Inlägget är skrivet i samband med bortamatchen mot Skottland i maj 2012, en match som inte gick att se på tv, utan som jag minns att vi som var intresserade följde genom en skotsk supporter som rapporterade på sin twitter. Han fick hastigt och lustigt en mängd svenska följare.
Jag gissar att vi snart är där igen, alltså där att vi måste leta närvarande supportrar för att kunna följa landslagets träningsmatcher på bortaplan. Och deras matcher i Algarve cup.
Fast så borde det inte behöva vara. För givetvis borde Svenska Fotbollförbundet ha teknik och kapacitet att sända matcher via stream. Det gäller framför allt damlandslaget, men även diverse ungdomslandskamper.
Som jag tidigare konstaterat har mängder av andra nationsförbund kapacitet att streama matcher. Men såvitt jag vet har det svenska aldrig sänt någon landskamp på någon nivå.
Jag noterar att Expressens tv-sport-krönikör Anna Friberg i den här krönikan tycker att:
”Fifa borde ha som krav att alla deltagande länder i ett mästerskap ser till att matcherna tv-produceras.”
Spontant känns det svårt att tvinga förbund i länder där damlandslagen har extremt låg status att fixa tv-sändningar. Fast skall statusen på damfotbollen förbättras är tv-sändningar ett måste. Så kanske att idéen ändå inte är helt fel.
Men så länge det inte finns några krav på hemmalagets förbund att ordna tv-sändning är det svensk damfotboll som är den stora förloraren i matcher som lördagens. Bosnisk damfotboll har ju varken publik eller något medieintresse som man kan tappa…
Så Svenska Fotbollförbundet uppmanar jag att kolla på hur andra idrottsförbund jobbar med information, och sedan är det bara att börja ösa ut nyheter om damlandslaget och dess spelare och ledare. Sedan måste de öka draget kring de egna matcherna. Utöver att fixa egna tv-sändningar borde det vara ett måste att SvFF rapporterar från sina landskamper via de sociala medier där man ligger uppe. Alltså via Facebook och twitter. Det är rent pinsamt att man inte utnyttjar de kanalerna bättre.
Helgens högst ointressanta VM-kvalomgång innehöll en skräll och tre svenska poäng.
Skrällen kom i Serbien, där EM-bronsmedaljörerna från Danmark bara fick 1–1 – trots att Pernille Harder gjorde danskornas ledningsmål efter 19 minuter. En minut senare kvitterade serbiskorna. Och trots att Danmark vann avsluten mot mål med 12–4 och hörnorna med 11–2 så blev det inga fler mål.
Samma serbiska lag föll i sin första kvalmatch med 9–0 i Schweiz. Att tappa poäng mot serbiskorna är självklart en mardrömsstart på VM-kvalet för Danmark. Och pressen på Harder och de andra inför torsdagens hemmamatch mot Schweiz är stor. För blir det förlust där kan faktiskt gruppsegern redan vara körd.
Så till Sveriges match. Jag har självklart inte sett den. Det är ju inte många som har gjort det. Däremot hörde jag från och till på Radiosportens sändning, jag har läst några artiklar, och jag har sett det här klippet:
Av det jag hört är det inte många som är nöjda med mycket från matchen. Och det är logiskt, för att bara vinna med 1–0 i Bosnien är uselt. Laget är rankat på plats 78 i världen och på plats 39 i Europa. Bosniens stjärna Lidija Kulis platsade inte i Linköping i våras, och deras andra forward, svenska Iris Kadric, gjorde inte ett enda spelmål (men satte en straff) för Vara SK i division 1 under våren.
Sannolikt var det just division 1-klass på det lag som vårt landslag ställdes mot i går. Glädjen i Bosniens lag efter slutsignalen är ju ganska talande. På klippet ovan ser man hur spelarna kramas och gör vågen – och agerar som att de hade vunnit.
Och så kändes det säkert.
Fast det var ändå vi som vann. I tävlingsmatcher är det ändå poängen som är viktigast. Och där fick vi med oss alla hem. Så någon fiaskostämpel kan man inte sätta på matchen. Utöver poängen var det förstås också positivt att Lotta Schelin fick avgöra en levande tävlingsmatch i landslaget igen. Det var fyra år sedan senast.
Men att vi inte lyckas göra ett enda spelmål på 90 minuter mot ett svagt Bosnien är alltså oroande. Bosnien föll ju med 7–0 mot Skottland i förra omgången. Samma Skottland som för övrigt har full poäng efter 2–0 mot Nordirland i går.
Sverige är ju rankat på andra plats i Europa bakom Tyskland. Tyskorna hade bortamatch mot Slovenien – ett land som är högre rankat än Bosnien. Resultatet? Jo, det blev 13–0 till Tyskland efter att Celia Sasic och Anja Mittag gjort tre mål vardera. Det var siffror av det slaget jag hade hoppats Pia Sundhage:s lag skulle ha med sig hem från Zenica.
Vågar vi hoppas på målkalas mot Färöarna på torsdag? Det borde bli tvåsiffrigt. Men efter 2–0 mot Polen och 1–0 mot Bosnien får man nog sänka förväntningarna.
Oj vilken jobbvecka det här har varit. Det har därmed inte blivit mycket tid till bloggande. Och trött som jag är blir det här inget långt inlägg heller.
Hanna Folkesson
Olivia Schough
Men det är ett nytt landslag Pia Sundhage ställer på benen i Zenica i dag. Nytt sett till spelsystemet, som är 4–1–3–2. Nytt också för att Hanna Folkesson och Olivia Schough för första gången finns med i startelvan i en tävlingsmatch. Dessutom nygammalt för att Hedvig Lindahl är tillbaka mellan stolparna.
Dessutom placeras Caroline Seger och Marie Hammarström på varsin kant, vilket är intressant. Sundhage har ju tidigare satsat hårt på snabbhet på kanterna. Nu väljer hon bort snabbheten och satsar i stället på bollsäkerhet.
Hur utfallet blir kan vi som inte är på plats i Bosnien bara gissa. För det blir ingen tv-sändning från matchen. Jag hörde att Aftonbladet hade hört sig för om att sända, men att de inte fixar att göra en egen produktion.
Jag hörde mig för med det lilla bolag som gjort Elfsborgs bortamatchproduktioner. De har flera gånger bara haft med sig en kameraman och en kommentator. Det är förstås inga superproduktioner de gör, men man kan åtminstone se matcherna.
Jag hann förresten se drygt en minut av Frankrike–Polen i kväll. En match Frankrike vann med 6–0. Den sändes av det franska förbundet på deras Youtubekanal. Något för SvFF att lära sig av, och ta efter.
Tillbaka till själva matchen mot Bosnien. Sverige startar så här: Lindahl – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Folkesson – Seger, Kosovare Asllani, Hammarström – Lotta Schelin, Schough.
Oavsett test, och startelva. Jag förväntar mig att det blir svensk seger med minst fem mål.
Sverige är ju en stormakt inom damfotbollen. Det märks inte minst på att vi i går fick med tre eller fyra kandidater – beroende hur man räknar – till Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare och tränare. Lotta Schelin och Nilla Fischer nominerades i spelarkategorien. Och Pia Sundhage och Skottlands förbundskapten Anna Signeul bland tränarna.
Apropå pris och nomineraingar blev ju dessutom kandidaterna till fotbollsgalan klara i torsdags. De finns här. Jag tänker återkomma med synpunkter kring nominerar, och med tips på vinnare. För nu behöver jag sova…
En blogg om internationell damfotboll 