Den stora analysen av EM 2017

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

https://www.youtube.com/watch?v=JAubDsltNDU#t=1.776333

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

https://www.youtube.com/watch?v=Qk6rLEtCUkg

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

https://www.youtube.com/watch?v=FZZsMuB3S_k

Hegerbergs tårar – Sjögrens huvudvärk

Jag var ju i Deventer i går och kollade in Norge–Danmark. Efteråt stannade på presskonferensen, och jag lyssnade även på några norska kommentarer i den mixade zonen.

När den norska storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg stod och pratade med en grupp norska journalister såg jag att hon hade nära till tårar. Hon har ju haft ett uselt EM på flera olika sätt. Norge lämnade ju mästerskapet både mål- och poänglöst. Och Hegerberg, som inför mästerskapet rankades som en av EM:s största stjärnor av NRK, var en av de spelare som underpresterade mest.

Efter att även ha lyssnat på lika förkrossade Martin Sjögren och Kristine Minde lämnade jag arenan exakt vid midnatt. Då såg jag hur Hegerberg stod med sin familj, och att hon inte längre kunde hålla tårarna tillbaka.

När jag kom tillbaka till hotellet och surfade runt lite för att läsa vad som skrivits om matchen insåg jag att Hegerbergs tårar lär bli Sjögrens huvudvärk.

Martin Sjögren

Direkt efter slutsignalen hade nämligen stjärnan i norska TV2 valt att inte svara på frågan om hon tycker att Sjögren skall få fortsätta som norsk förbundskapten. Det är inte bra för Sjögrens del.

Senast hon undvek att svara på ungefär samma sätt var förra hösten och frågan huruvida Roger Finfjord skulle få leda landslaget över EM. Och det fick han som bekant inte.

Även om Sjögren verkar ha stöd både från förbundsledning och från tränarna i toppserien är det förstås allvarligt att inte ha med den största stjärnan på båten. Här måste Sjögren snabbt se till att få spelarnas förtroende, annars blir han nog inte långvarig i Norge.

Utifrån vad jag såg i går har inte det norska laget spelarmaterial till att genomföra det spel Sjögren vill. Man hade dels ett för dåligt mittförsvar, dels bestod laget av alldeles för många svaga bollspelare. Alltså spelare som saknar den trygghet med bollen som krävs för att spela sig fram.

Nu hade det förstås även med att laget hade två raka förluster att göra, för även en normalt sett duktig bollspelare som Maren Mjelde agerade stundtals väldigt taffligt. Men ändå, Sjögren och spelarna måste nog gemensamt hitta ett spelsätt som alla känner sig trygga med. Och det fort. För tappar man omklädningsrummet som ledare är det kört.

Med hjärtat i motståndarlägret

Under måndagen avslutas grupp A med matcherna Nederländerna–Belgien och Norge–Danmark.

Därmed är det läge att berätta historien om Jackie Groenen (uttalas Schroonen), den nederländska mittfältsstjärnan som ville spela för Belgien – men stoppades av Fifa.

Jackie Groenen

22-åriga Groenen är en idrottstalang lite utöver det vanliga. Redan som 17-åring värvades hon till Duisburg i Frauen–Bundesliga. Då valde hon att lägga ner den judokarriär som bland annat givit ett JEM-brons och en mängd nederländska mästerskapstitlar. Efter Duisburg har hon gjort en säsong i Chelsea och nu två i Frankfurt.

Groenen är född i Tilburg i Nederländerna, men uppvuxen i Poppel, som ligger i Belgien, precis vid gränsen mot Nederländerna. Trots att hon bodde i Belgien representerade hon Nederländerna på ungdomsnivå, både i fotboll och judo.

När hon blev senior ville dock Groenen byta landslag till Belgien. Det fanns bara ett krux, hon hade inget belgiskt pass. Och Fifa gjorde klart att de bara godkände nationsbytet om Groenen skaffade sig belgiskt medborgarskap.

När det stod klart att processen skulle ta flera år ångrade sig Groenen. Strax innan OS-kvalet förra våren förklarade den spelskickliga mittfältaren att hon trots allt ville spela för Nederländerna. Och nu är det alltså dags för Groenen att för första gången spela en tävlingsmatch för Nederländerna mot det lag hon helst vill representera, Belgien.

Mariann Gajhede Knudsen

Saken är att det finns en liknande historia i måndagskvällens andra match. Fast där handlar det om en ledare, och inte en spelare. Det är den före detta Linköpingsspelaren Mariann Gajhede Knudsen spelade den första halvan av EM-kvalet för Danmark. I vintras rekryterades hon som fystränare av Martin Sjögren och Norge.

Tillbaka till Groenen. Personligen tycker jag att hon är en av EM:s mest intressanta spelare så här långt. Hon var lysande i 90 minuter mot Norge och i 45 mot Danmark. Hon är exempelvis fantastiskt bra på att sticka in precisa passningar bakom motståndarnas backlinje, ofta till snabba Shanice van de Sanden.

Jag satt och studerade Groenen under den nederländska uppvärmningen och såg hur bra hon rör sig. Hon ville hela tiden ha bollen och såg alltid till att vara spelbar. Dessutom gör nog judoträningen att hon har en väldigt bra balans, trots att hon är liten och inte speciellt muskulös.

För Nederländerna gäller följande i kvällens match mot Belgien:
1) Tar man poäng vinner man gruppen.
2) Vid förlust blir man grupptvåa – om Norge samtidigt tar poäng av Danmark.
3) Om Nederländerna förlorar och Danmark samtidigt slår Norge riskerar däremot Nederländerna att åka ut. Då avgörs avancemanget på de inbördes resultaten mellan Nederländerna, Belgien och Danmark. Den tabellen ser just nu ut så här:

1) Nederländerna  1  1–0   3 (+1 mot Norge)
2) Danmark           2  1–1   3 (har inte mött Norge)
——
3) Belgien              1  0–1   0 (+2 mot Norge)

Men om Belgien vinner med två måls marginal faller Nederländerna ner i botten på tabellen. Skulle Belgien vinna med 1–0 hamnar alla tre lika. Då avgör resultatet mot Norge, och där ligger Nederländerna i alla fall bakom Belgien.

För Belgien gäller följande mot Nederländerna:
4) Laget går vidare om man vinner mot Nederländerna. Man gör det som gruppetta, om Danmark samtidigt tappar poäng.
5) Om man slår Nederländerna med 1–0 samtidigt som Danmark vinner mot Norge med 2–0 går Belgien och Danmark vidare, den inbördes placeringen avgörs av Fair play. Där ligger Danmark illa till med sju gula kort, mot Belgiens tre.
6) Belgien kan även gå vidare vid kryss, men då gäller att Norge samtidigt måste vinna mot Danmark.
7) Belgien kan även gå vidare vid förlust, men då måste Norge vinna med ett eller två måls marginal mot Danmark. I det läget blir det nämligen inbördes möte mellan Belgien, Danmark och Norge. Och den tabellen ser just nu ut så här:

1) Belgien     2    2–1   3
2) Danmark  1    1–0   3
——
3) Norge       1    0–2   3

För Danmark gäller följande mot Norge:
8) Tar man fler poäng än Belgien går man vidare som grupptvåa.
9) Blir det kryss i båda matcherna går Danmark också vidare som grupptvåa.
10) Om Belgien vinner sin match med uddamålet, och gör fler mål än ett (alltså 2–1, 3–2 och så vidare) är Danmark utslaget oavsett resultat mot Norge.
11) Om Danmark vinner, samtidigt som Belgien vinner med två mål eller fler mot Nederländerna är danskorna vidare som grupptvåa.
12) Om Danmark vinner med 1–0 mot Norge samtidigt som Belgien vinner med 1–0 mot Nederländerna är Belgien klara gruppsegrare. Vilka av Danmark och Nederländerna som blir tvåa avgörs av vilka som skött sig bäst i Fair Playligan. Där är det fördel Nederländerna, som bara har ett gult kort hittills, medan Danmark har sju.
13) Vinner Danmark med minst två måls marginal mot Norge samtidigt som Belgien vinner med 1–0 mot Nederländerna är Danmark vidare.
14) Danmark kan inte gå vidare vid förlust mot Norge.

Slutligen gäller följande för Norge:
15) Enda chansen att gå vidare är att vinna mot Danmark med minst tre måls marginal samtidigt som Belgien förlorar mot Nederländerna. Då blir det tabellen under punkt sju som gäller, och där måste alltså Norge upp på plusmålskillnad.

Jag kan ha missat något scenario, men tror att jag fick med de flesta. Båda matcherna spelas för övrigt 20.45.

Ett litet samtal om publiktryck

Snart har jag varit på plats i Nederländerna i fyra dygn. Och jag sitter nu på min fjärde arena, den här gången Stadion Galgenwaard (uttalas Schalschenvaart) i Utrecht. Här ska det 20.45 bli tidig gruppfinal i grupp C mellan Frankrike och Österrike.

I väntan på den matchen sitter jag i presscentret och kikar på Island–Schweiz på storbildsskärm. Det är en match som står 2–1 till Schweiz i början av den andra halvleken och där bollen knappt rörde marken under de första 25 minuterna.

Fanndis Fridriksdottir

I den 33:e låg bollen i mål. Då var det istället Fanndis Fridriksdottir som var högt upp i luften, svävande på ett lyckomoln i sjunde himlen över sitt 1–0-mål. Den isländska fotbollen är inte estetiskt tilltalande, men man blir ju lyrisk av spelarnas offervilja. Det finns så vansinnigt mycket hjärta och stolthet i det laget. I slutet av halvleken kvitterade Lara Dickenmann, och i början av andra har Ramona Bachmann nickat in 2–1.

Tidigare i dag var jag på pressträff på det svenska spelarhotellet. Där var jag en av de som pratade kvartsfinal med en av gårdagens allra hetaste spelare, Magdalena Eriksson.

Magdalena Eriksson

Jag kom in när hon var mitt i ett resonemang kring Norge och Martin Sjögren. Jag uppfattade att hon menade att det krävs spelare med stort självförtroende för att våga spela på det sätt som Sjögren vill. Man måste våga spela sig ur situationerna, något de norska spelarna inte verkar trygga med.

Sedan ombad Eriksson ge sin syn på grupp A, eftersom det ju är därifrån som den svenska kvartsfinalmotståndaren kommer att komma:

– Belgien chockade ju lite, men jag tror att Holland är för starka, så jag tror att Holland blir gruppetta. Sedan blir det fajt om andraplatsen där, men det skall mycket till för att Norge vinner med tre–fyra mål.

Ni kommer ju att veta när ni spelar vilket motstånd som väntar om ni blir etta respektive tvåa.
– Ja, det är ju kanske en fördel för oss. Men samtidigt är alla lag i den gruppen ganska jämnbra, och det ger en respekt att komma etta i gruppen, så det är klart att vi vill att vi skall komma etta, oavsett vilka vi får möta i den andra gruppen.

Har du sett något av Belgien?
– Jag har sett båda deras matcher. De har en jäkla go i laget, det känns som att de är påhejade av sina fans och har mycket vilja och kraft, det kanske inte ser så snyggt ut alla gånger, men det lyckas ändå. 2–0 mot Norge är ju ett otroligt bra resultat.

Men Belgien skulle väl ändå vara en drömmotståndare?
– Nä… Det blir ju nästan som att möta Holland light eftersom de har så mycket fans här, så just den biten blir tuff. Och det skall man inte underskatta. Vi fick ju möta 70 000 brasilianare i OS, och det var inte alltid lätt.

Skulle det bli Nederländerna så kommer det ju att bli tryck.
– Ja, det får vi förbereda oss på innan. Så fort de kommer över på vår planhalva kommer det att dåna, så man kommer inte direkt att kunna prata med varandra på planen.

Hur förbereder man sig på det?
– Bra fråga. Jag tror att det handlar om rutin. Jag kunde i alla fall inte föreställa mig att det skulle vara som det var i OS. Jag tyckte att det var tufft, för man är så van vid att kunna prata med varandra. I damallsvenskan spelar vi ofta inför 500 pers alltså. De som har varit med om det får berätta för de som inte har varit med, så att man sprider i laget. Vi kommer att få en chock, men när man väl är inne i matchen stänger man det ute.

Ni har inget teckenspråk ni kan använda?
– Nej, inget synkat. Man försöker med olika tecken, men det verkar inte vara så många som förstår vad tecknen betyder. Så vi kanske får hitta på något så att alla förstår vad man menar.

I herrfotbollen spelar ju många lag alltid inför den typen av ljudkuliss, så det borde ju finnas någon typ av kommunikationssätt.
– Ja, jag får nog googla om det… Och sedan få med alla andra på tåget. Skicka lite bilder. Det var en bra idé.

Det blir spännande att se hur Eriksson kommer att användas framöver i turneringen. Anfallsmässigt är hon ju ett jättevapen. I går hade Sverige sju hörnor, varav tre från höger. Alla tre högerhörnorna var ytterst nära att bli mål, dessutom var det nära på en av de från vänster. Att skapa kvalificerade målchanser på fyra av sju hörnor är fantastiskt bra, något Pia Sundhage förstås är medveten om.

Samtidigt tar man en defensiv risk när man spelar trion Nilla Fischer, Linda Sembrant och Eriksson samtidigt i backlinjen. För då har vi bara en snabb back, och hon finns längst ut till höger. Jag tror att Sundhage kommer att göra olika val beroende på vilket motstånd som väntar i kvartsfinalen. Mot Nederländerna, med blixtsnabba Shanice van de Sanden på högerkanten, behövs det nog mer snabbhet på Sveriges vänstersida.

Oj vad gammal Sjögren såg ut

Jag sitter i blåsten på Sparta Stadion i Rotterdam och väntar på att kika på kvällens stormatch, Nederländerna–Danmark.

Efter att det var så varmt att man knappt kunna fungera i går känner jag nu att jag kanske borde ha tagit med mig en jacka till Holland – ja, den här matchen spelas faktiskt i just Holland. Men jackorna är kvar på hotellet.

Men den vind jag upplever är nog bara en barnlek av den storm som Martin Sjögren befinner sig i. För en stund sedan inträffade nämligen en av EM-historiens större skrällar.

Visst trodde jag att Belgien skulle skrälla till sig någon poäng i det här mästerskapet. Men att de skulle vinna med 2–0 mot Norge, och kanske skicka hem Martin Sjögren:s lag – det trodde jag inte. Speciellt inte efter att Norge spelat 1–1 mot Frankrike i genrepet.

För nu lever Norge ytterst farligt. Det är bara ett mirakel som kan rädda laget. Om jag räknat rätt skulle det miraklet innebära att Nederländerna vinner både här i kväll och mot Belgien samtidigt som Norge besegrar Danmark med minst tre måls marginal.

Det är alltså inte mycket som talar för Norge, inte minst med tanke på att norskorna hittills är mållösa i två matcher. Inte undra på att Sjögren såg väldigt gammal ut när han zoomades in i tv just efter 2–0-målet.

Det skall ju sägas direkt att Belgiens ledningsmål egentligen var offside. Men det gäller ju att ha marginalerna med sig i mästerskapet.

https://twitter.com/WSUasa/status/888086686751744001

Nu skall jag njuta av den sköna inramningen här i Rotterdam. Vi får se om det blir något inlägg efter matchen, annars kommer det en rapport i morgon.

Den stora EM-guiden, bronsmedaljörerna

Den stora EM-guiden är framme vid den fjärde och näst sista delen. Och fyra lag återstår.

Det är dags att presentera de två lag som jag tror tar bronsmedaljerna, plus att jag tippar vilka spelare som kommer att finnas i toppen av skytteligan. På köpet får ni förstås även veta vilka jag tror möts i finalen.

I del ett presenterades lag 13–16, i del två lag 9–12 och i del tre de lag som enligt mitt tips får åka hem efter kvartsfinalerna. Det ledde fram till följande semifinaler:

England–Norge
Tyskland–Spanien

Nedan ser ni vilka jag tror vann de båda drabbningarna. För här är mina bronsmedaljörer:

Norges finallag 2013

3) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankade som nummer 2.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Nederländerna den 16 juli 18.00, 2) Belgien den 20 juli 18.00, 3) Danmark den 24 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 35 procent
Tips: Vinner gruppen. Slår Sverige i kvartsfinal, men förlorar mot England i semi.
Profiler: Maren Mjelde, Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Trolig startelva (4–3–1–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maria Thorisdottir, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Frida Leonhardsen Maanum, Maren Mjelde, Andrine Stolsmo Hegerberg – Caroline Graham Hansen – Kristine Minde, Ada Stolsmo Hegerberg.

Kommentar: Norge brukar nästan alltid ha starka lag i de stora turneringarna. Till Nederländerna kommer Fotballjentene med EM:s på pappret allra bästa forwardspar. För första gången kommer nämligen båda de 22-åriga affischnamnen Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg till ett seniormästerskap skadefria.

Det är ett faktum som gör att det finns anledning att höja ett varningens finger för norskorna, även om Hegerberg hittills inte varit någon fullträff i mästerskap. Men kanske att den smarta straffområdesspelaren hittar målet på allvar nu när hon backas upp av härligt kreativa Graham Hansen.

Norge har nu genomfört sin generationsväxling, och känslan är att man har varit på uppgång i några år nu. Man nådde ju överraskande EM-finalen 2013 med en blandning av gammalt och ungt. Och spelmässigt sett var man ännu bättre i VM för två år sedan. Fast där slarvade man bort kvartsfinalplatsen mot England.

Sedan dess har man gjort två byten på förbundskaptenspositionen. Nu är det fjolårets damallsvenska guldtränare i Linköping, Martin Sjögren, som styr. Han har lovat att ge Graham Hansen en fri roll, vilket borde få motståndarna att darra.

Norge lär faktiskt ställa upp med fyra forwards på planen i premiären. Utöver Hegerberg och Graham Hansen hade Kristine Minde i genrepet mot Frankrike (länk nedan) samma roll som i Linköping i fjol. Det innebär att hon anföll som forward, men föll ner som vänster yttermittfältare i försvar. Dessutom har Norge även en forward som vänsterback i Elise Thorsnes. Hon spelar forward i klubblaget Avaldsnes och alltså ytterback i landslaget.

Mot USA för några veckor sedan (1–0-förlust) var Thorsnes väldigt bra i den första halvleken. Hon kom gång på gång farande längs vänsterkanten. I genrepet var däremot vänsterkanten Norges akilleshäl.

När Thorsnes klev framåt öppnades stora ytor bakom henne för snabba Elodie Thomis. Innanför sig hade Thorsnes före detta Linköpingsbacken Nora Holstad Berge, som inte har imponerat på mig i de båda landskamper jag sett i år.

Holstad Berge är en av de spelare som ibland blir väldigt stirrig i eget straffområde, precis som många andra i det norska laget. Ett undantag är Maren Mjelde. Som jag ser det är Mjelde en av världens bästa defensiva spelare, hon har en grym defensiv speluppfattning. Troligen kommer förbundskapten Sjögren att spela den före detta Göteborgsspelaren som defensiv innermittfältare.

I genrepet överraskade Sjögren genom att låta då 17-åriga mittfältaren Frida Leonhardsen Maanum göra landslagsdebut. Jag kan förstå valet, för Maanum var så klok och spelskicklig att hon nog till och med får en startplats i 18-årspresent på sin födelsedag i morgon. Som parentes kan nämnas att Maanum är fostrad i den norska talangfabriken Lyn – precis som Graham Hansen.

Kollar vi på den troliga startelvan ovan är jag övertygad om att Sjögren gärna hade velat ha in Ingvild Landvik Isaksen där. Men hon är skadad och troligen inte i speldugligt skick till den viktiga premiären mot Nederländerna i morgon. Risken finns att Isaksen missar hela EM-turneringen.

Sjögren har flyttat runt lite i sin elva, och utöver de nämnda är det här andra spelare som är tänkbara för en start: Emilie Bosshard Haavi (istället för Minde), Ingrid Schjelderup (för Maanum) och Ingrid Spord (på centralt mittfält om Mjelde spelar mittback).

Norge spelar alltså i stentuffa grupp A. Där känns det som blir lite av gruppfinal direkt, när norskorna ställs mot värdnationen i EM:s öppningsmatch. Efter 1–1 i genrepet, borta mot Frankrike tror jag dock att Norge skaffat sig tillräckligt självförtroende för att vinna gruppen.

Det innebär att man enligt mitt tips kommer att ställas mot Sverige i kvartsfinal. Det känns verkligen som ett vidöppet prestigemöte, där mästerskapshistorien talar för norsk seger. Fast på senare år har vi skapat oss ett litet mentalt övertag på våra grannar i väster. Vi vann ju exempelvis den senaste tävlingsmatchen, den i fjolårets OS-kval.

Men då saknade Norge sin stabila förstamålvakt Ingrid Hjelmseth. Nu är hon tillbaka, plus att det känns som att det norska laget är mer välbyggt är i fjol. Så även om kvartsfinalen känns vidöppen är min magkänsla, och således också mitt tips, att Norge vinner kvartsfinalen.

Däremot tror jag att det roliga tar slut för norskorna mot ett starkt och underskattat England i semifinalen. Mitt tips är alltså att det blir bronsmedaljer för Sjögrens tjejer. Men det är ett öppet EM-slutspel, där skillnaden mellan succé och fiasko är liten. Inte minst för lagen i jämna grupp A. Norge är ett av de lag som kan vinna hela EM. Men får man inte till spelet direkt kan man även åka ut redan i gruppspelet.

Jennifer Hermoso

3) Spanien 
Världsrankning: 13 – det är Spaniens högsta ranking någonsin.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Portugal den 19 juli 18.00, 2) England den 23 juli 20.45, 3) Skottland den 27 juli 20.45.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 55 procent
Tips: Går vidare ur gruppen som tvåa. Skräller mot Frankrike i kvarten, men faller mot Tyskland i semifinal.
Profiler: Sandra Panos, Irene Paredes och Jennifer Hermoso.
Trolig startelva: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Andrea Pereira, Leila Ouahabi – Silvia Meseguer, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Amanda Sampedro och Jennifer Hermoso.

Kommentar: Spanien tog brons i EM 1997. Sedan dess har man aldrig varit riktigt nära att få kliva upp på pallen igen. Man nådde i och för sig kvartsfinal senast, men medaljen var ändå inte riktigt nära. I kvarten föll man nämligen med klara 3–1 mot Norge.

I år är förutsättningarna bättre. Med en klockren lottning skulle faktiskt det unga laget kunna ta sig hela vägen till guldmedaljerna. Men Spanien har inte fått någon klockren lottning, utan måste nog slå alla Europas tre bästa lag för att vinna guldet.

Förutsättningarna skulle förbättras sannolikt något om man vinner sin grupp, där man lottats mot starka England. Segrarna i Spaniens grupp D spelar kvartsfinal mot tvåan i grupp C, vilket troligen blir Schweiz eller Island. Skulle spanjorskorna gå den vägen har man en jättechans att ta sig till semifinal. Och väl där kan det boll- och passningssäkra laget talang bli livsfarligt. Spanien har ju under våren vunnit Algarve cup bland annat efter segrar mot Norge, Japan och Kanada.

Man har även vunnit mot Schweiz, och man ledde mot Brasilien så länge man spelade ordinarie. Nyligen besegrade man Belgien med 7–0, ett resultat som bekräftar att det här är ett gäng som är fullt med självförtroende inför det här mästerskapet.

I truppen saknas i och för sig Spaniens största stjärna på senare tid, Vero Boquete. Hon var lagets bästa målskytt i kvalet, men är ändå petad. Förbundskapten Jorge Vilda gjorde nämligen tvärtemot Pia Sundhage – han satsade ungt och lämnade alla spelare som fyllt 30 år hemma.

Men Spanien går ju alltid långt i ungdomsmästerskapen, så unga talanger är ingen bristvara. Och det saknas profiler i den spanska truppen. Ovan har jag valt ut den stabila målvakten Sandra Panos, den meriterade PSG-mittbacken Irene Paredes och lagets forwardsstjärna, den före detta Tyresöspelaren Jennifer Hermoso.

Men egentligen skulle jag kunna plocka ut rätt många offensiva spelare som profiler. Jag gillar exempelvis Alexia Putellas och Mariona Caldentey väldigt mycket. De är kreativa spelare som dessutom har förmågan att på egen hand slå sin spelare och skapa målchanser. Amanda Sampedro är en annan hyperintressant, offensiv spelare. Och i Marta Torrejon har man en skicklig frisparksskytt. Det här klippet är från torsdagens träning:

Offensiven är alltså urstark. Men eftersom Spaniens brister finns i försvarsspelet kommer målvakt Panos och försvarare Paredes bli väldigt viktiga i EM. Duon måste sannolikt storspela om det skall kunna bli spansk medalj.

Mitt tips blir ändå att Spanien slutar grupptvåa bakom ett starkt England. Jag gissar att den engelska fysiken passar spanjorskorna dåligt. Därmed väntar med stor sannolikhet spansk kvartsfinal mot Frankrike.

Där får Spanien slå ur underläge, vilket jag tror passar spanjorskorna utmärkt. Mitt tips där är att de vinner mot ett nervöst och darrigt Frankrike. Det innebär att Spanien får sin andra EM-medalj. Någon final blir det nog däremot inte.

I semifinalen väntar enligt mitt tips Tyskland, ett motstånd som sannolikt passar spanjorskorna rätt dåligt. Så det blir bara en spansk skräll den här gången. Men vänta några år. Redan till VM 2019 lär Spanien vara en riktigt seriös utmanare om guldet.

Enligt mitt tips kommer alltså finalen att se ut så här:

England–Tyskland

Mitt tips kring hur jag tror att finalen slutar kommer i den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Men innan jag sätter punkt för det här avsnittet hade jag tänkt kolla lite på skytteligan.

I de senaste EM-slutspelen har det krävts fyra till sex mål för att bli skyttedrottning. 2005 och 2009 vann tyska Inka Grings på fyra respektive sex mål och 2013 blev Lotta Schelin skyttedrottning med fem fullträffar.

Det brukar inte vara så många spelare som gör tre mål eller fler i Europamästerskapen. Och att hitta de som kommer att göra det i år känns långt ifrån lätt.

När jag tippar skytteligor i mästerskap brukar jag utgå från grupplottningen, alltså kolla vilka lag som har en lottning där de har förutsättningar att göra många mål. Sett till det tror jag att Spanien och England har bra förutsättningar. Jag tror även att Tyskland kan göra många mål på Ryssland. Fast där finns en lurighet. Tyskorna kan ju redan vara klara inför Rysslandsmatchen, så de kanske spelar reservbetonat.

Jodie Taylor

Kollar vi mina finallag har Jodie Taylor och Ellen White varit heta under våren i det engelska laget, men även Fran Kirby kan komma att göra tre mål eller fler.

I Tyskland verkar kvartetten Hasret Kayikci, Svenja Huth, Lina Magull och Sara Däbritz få förtroendet i startelvan. Alla de har möjlighet att bli minst tremålsskyttar i mästerskapet. Men det har ytterligare några tyskor, som exempelvis Dszenifer Marozsan – även om hon ju normalt inte är någon utpräglad målskytt. Anja Mittag är en annan bubblare. Hon har haft dålig form under våren, och börjar nog på bänken. Men hon skulle å andra sidan kunna få spela 90 minuter mot ryskorna.

Jag tror alltså även att Spanien kan komma att göra många mål. Där är Jennifer Hermoso en glödhet kandidat till att vinna hela skytteligan, intressanta Amanda Sampedro skulle kunna vara en annan. Spanien brukar dock sprida målen på ganska många spelare, så det är många som med rätt flyt skulle kunna bland sig i skytteligatoppen.

I Norge kanske det är dags för Ada Stolsmo Hegerberg att kliva fram i ett stort mästerskap. Hon brukar ju vara en pålitlig målskytt. I Frankrike står målhoppet till Eugenie Le Sommer och Marie-Laure Delie, men jag hade inte satsat några pengar på duon – de känns båda rätt formsvaga.

Jag hade inte heller satsat några pengar på någon av de svenska spelarna. Däremot måste ju förstås Vivianne Miedema nämnas. Blir EM hennes stora mästerskap? I hemmalaget känns även Lieke Martens som en tänkbar kandidat.

Sedan har vi ju Danmark där Pernille Harder och Nadia Nadim är pålitliga målskyttar. Men går danskorna tillräckligt långt? Samma sak gäller för Schweiz, där Ramona Bachmann och Lara Dickenmann är två tänkbara skyttedrottningar.

Dagny Brynjarsdottir

Islands Dagny Brynjarsdottir, Skottlands Jane Ross, Österrikes Nina Burger och Belgiens Tessa Wullaert är alla normalt väldigt duktiga målskyttar. Men jag är inte så säker på att deras lag kommer att göra så många mål. Därför väljer jag bort dem.

Dags att sätta ner foten, och ta ett beslut. Jag går återigen på min magkänsla, mitt tips kring skytteligan blir att följande spelare slutar i topp:

1) Jodie Taylor
2) Vivianne Miedema
3) Hasret Kayikci
Sedan tror jag även att Jennifer Hermoso, Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Ellen White, Amanda Sampedro, Lieke Martens, Stina Blackstenius och Pernille Harder gör minst två mål vardera.

 

Det blir ett laddat möte med Ryssland

Det blev som väntat, Sverige möter Ryssland i match om sjunde pris i Algarve cup – en match som bär med sig lite extra laddning.

Sverige och Ryssland skall ju nämligen mötas på Stadion De Adelaarshorst i Deventer den 21 juli, i andra gruppspelsomgången i EM-slutspelet. Sverige inleder som bekant mot Tyskland, medan ryskorna ställs mot Italien i deras öppningsmatch.

Ryssland är ett lag som i princip fallit en plats per år på världsrankingen, sedan den startades. Man var tolva 2003 och är nu nere på 23:e plats. Men man riskerar att falla ytterligare, för under det senaste halvåret har man förlorat klart mot lag som Belgien och Finland, som båda ligger lägre på rankinglistan.

Dock har veckans Algarve cup inneburit lite av ett lyft för ryskorna. Man inledde med 1–0-seger mot Portugal, föll sedan bara med 2–1 mot Kanada innan det blev 6–1-förlust mot Danmark efter tre mål av lagkapten Pernille Harder. Dock skall noteras att Ryssland här drabbades av en målchansutvisning mitt i den första halvleken, och alltså spelade i numerärt underläge i drygt 65 minuter. Man höll ändå emot rätt länge, det danska 2–1-målet kom i 59:e minuten och de fyra sista målen under de sista 20 minuterna.

För er som missade Sveriges match mot Nederländerna i dag är här ett litet klipp:

Och här är alla onsdagens placeringsmatcher i Algarve cup:

Final, 19.30: Spanien–Kanada.

Se här hur glad man är om man är spansk landslagsspelare och har tagit sig till sin första final i Algarve cup:

Match om 3:e plats, 15.45: Australien–Danmark

Match om 5:e plats, 15.45: Japan–Nederländerna

Match om 7:e plats, 19.30: Sverige–Ryssland

Match om 9:e plats, 19.30: Kina–Island

Match om 11:e plats, 15.45: Norge–Portugal

Norge kommer att få sin sämsta placering någonsin i Algarve. Även om det här bara är en träningsturnering är det förstås ingen kanonstart för Martin Sjögren på sitt nya jobb.

I Cypern cup blir det följande placeringsmatcher på onsdag:

Final, 17.30: Schweiz–Sydkorea

Match om 3:e plats, 13.30: Nordkorea–Irland

Match om 5:e plats, 13.30: Skottland–Wales

Match om 7:e plats, 13.30: Belgien–Österrike

Match om 9:e plats, 10.00: Nya Zeeland–Ungern

Match om 11:e plats, 10.00: Italien–Tjeckien

She Belives cup i USA avgörs sent på tisdagskvällen och under natten mot onsdag. Där leder Frankrike på fyra poäng inför avslutningsmatcherna, medan USA och England har tre vardera. De olympiska mästarinnorna Tyskland står på en poäng – och är enda laget som inte kan vinna turneringen. I sista omgången möts USA–Frankrike i det som är närmast en final och England–Tyskland i repris av bronsmatchen från VM 2015.

Här är fler höjdpunkter från Englands 1–0-seger mot USA:

Slutligen en glad nyhet från norra Skåne: Vittsjö får spela sina hemmamatcher på Vittsjö Idrottspark även i år.

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonHanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerKosovare AsllaniPauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

Sjögren till Norge – det var en bomb

I förmiddags briserade en bomb i Damfotbolls-Sverige – Martin Sjögren presenterades som ny förbundskapten i Norge.

Martin Sjögren

Martin Sjögren

Det var långt ifrån bara jag som blev överraskad av beskedet, det var tydligen också en bomb för spelarna i Linköping.

Faktum var att jag satt och funderade lite över förbundskaptensfrågan i det norska landslaget häromdagen. Jag såg en tweet om lag och tänkte kolla upp hur det går med arbetet att hitta Roger Finfjord:s ersättare. Det har ju varit rörigt i Norge sedan Even Pellerud klev av efter det halvlyckade VM-slutspelet i fjol.

Jag skriver halvlyckat för att jag tycker att Pellerud mönstrade ett mycket starkt och välspelande lag, trots att ena storstjärnan Caroline Graham Hansen saknades. Trots bra spel blev VM ett misslyckande. Man åkte ju nämligen ut mot England i åttondelsfinal, i en match där norskorna enligt min uppfattning var det bättre laget. Man vann exempelvis avsluten mot mål med 5–3.

Efter Pellerud kom Finfjord, men han stannade bara drygt ett år. I september, direkt efter att han kvalat in Norge till sommarens EM-slutspel, avgick Finfjord till följd av missnöje från alla möjliga håll. Trots det lyckade EM-kvalet kommer hans tid på posten att bli hågkommen som ett misslyckande – mest beroende på vårens OS-kval.

Det var ju ett kval där Norge underpresterade rätt rejält. Man föll både mot Sverige och Schweiz och det var inte mycket kvar av fjolårets fina VM-spel.

Solveig Gulbrandsen

Solveig Gulbrandsen

Sedan slutet av september har Norge stått utan förbundskapten. Under den perioden har några av lagets äldre, bärande spelare tackat för sig. Trion Trine Rönning, Solveig Gulbrandsen och Ingvild Stensland lägger av – tre spelare som startade EM-finalen 2013. Även Lene Mykjåland hade tänkt lägga av, men sedan har hon fått anbud från flera storklubbar vilket gör att hon kanske fortsätter trots allt.

Hursomhelst är det långt ifrån något dukat bord som Sjögren kommer till. Norge har många unga talanger, men känslan är väl att laget och sporten behandlas rätt illa av förbund och media på sin hemmaplan. Norsk damfotboll ligger nog minst tio år bakom svensk när det gäller utvecklingen.

Toppserien har pinsamt låga publiksiffror och även landslaget är långt ifrån det intresse och erkännande som skapats för vårt här i Sverige.

För Martin Sjögran väntar alltså utmaningar på många plan, inte bara sportsliga. Det positiva för honom är att han har två unga superstjärnor i Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg att bygga sitt lag kring – om nu bara Graham Hansens ömtåliga kropp håller. Det skall bli spännande att se hur det går. Det är ju bara ett drygt halvår till nästa mästerskap, så Sjögren får verkligen ingen mjukstart.

För Linköping är dagens besked förstås mycket besvärande. Men inte bara för LFC, dagens besked är besvärande för hela damallsvenskan.

Vår högsta serie mår bra av tuff konkurrens, det är alltså viktigt att någon klubb på allvar över tid klarar av att utmana storlaget FC Rosengård. När nu utmanaren Linköping (jag kallar LFC för utmanare även om de just nu är mästare) tappar både offensiva stjärnor och sin tränare/sportchef riskerar det att röra om i toppen.

Det känns otroligt viktigt att LFC hittar rätt ersättare. Det är ingen lätt uppgift, och den underlättas inte av att det är ont om tid. Det är ju inte många dagar tills laget skall dra igång uppbyggnadssäsongen. Eftersom man kommer att få bygga om laget en del är det en väldigt viktig uppbyggnadssäsong som väntar.

Jag är inte avundsjuk på Maria Hagström och de andra i LFC som på kort tid måste hitta en värdig ersättare. Inte avundsjuk alls. Men som sagt, för damallsvenskans och svensk damfotbolls skull hoppas jag verkligen att LFC lyckas.

En tränare som är ledig, och som gjort ett utmärkt jobb i Djurgården i år, är ju Yvonne Ekroth. Om hon är rätt person för det här jobbet vågar jag inte uttala mig om. Det är ju rätt stor skillnad mellan att leda en nykomling mot att leda svenska mästarinnorna, inte minst är det gigantisk skillnad i press och mediahantering mellan Djurgården och Linköping.

Det går ju även att hämta tränare från herrfotbollen, men då får ju någon annan ta över den sportchefsroll som Sjögren också haft. För att klara den måste man ju ha en gedigen koll på damfotbollsvärlden.

Apropå LFC blev det i dag officiellt att Pernille Harder:s nästa klubbadress blir Wolfsburg. Men det var ju ingen bomb, tvärtom är ju det en nyhet som läckt ut för rätt länge sedan.

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Tankar om den damallsvenska seriefinalen

Till slut har jag nu också sett den damallsvenska seriefinalen – och det var en högst sevärd, och mycket bra fotbollsmatch.

En match där båda lagen visade stort taktiskt kunnande, där Rosengård hade det bättre anfallsspelet, men där Linköping ändå vann utan att man tyckte att det var uppseendeväckande orättvist.

För trots att LFC var rejält underlägset när det gäller avslut hade man rätt bra defensiv kontroll. Laget visade att det klarar av att stå upp försvarsmässigt mot topplag även med sitt i grunden hyperoffensiva spelsystem. Det är imponerande, och det är självklart stort beröm till Martin Sjögren. Men förstås även till spelarna som klarade av att genomföra det taktiska upplägget.

Linköping spelade smart – och så har man ju Kristine Minde. Jag måste säga att jag blev vansinnigt glad över att det var just norskan som avgjorde matchen. Hon är ju en av damallsvenskans allra bästa spelare, ändå får hon sällan stå i centrum. Spelar man i samma lag som Pernille Harder (18 mål) och Stina Blackstenius (16 mål) hamnar man lätt i skymundan, även om man som Minde nu satt dit tio fullträffar.

Och det som gör Minde speciell är att hon inte bara är en pålitlig målskytt. Hon är det hon behöver vara för dagen; högerback, mittback, central mittfältare, yttermittfältare eller spjutspets spelar ingen roll, hon fixar alla uppgifter med ackuratess. Jag har aldrig sett henne som målvakt, men är övertygad om att hon även skulle fixa det. Minde är helt enkelt en tränares dröm.

Spel- och chansmässigt var alltså Rosengård egentligen det något bättre laget. Men man saknade den där riktiga spetsen – och så hade man inte heller någon tur. För visst blev Malmöklubben bland annat berövad en straff i 62:a minuten, vid ställningen 0–0?

Titta på Instagramklippet nedan, som ju för övrigt är filmat precis ur domare Pernilla Larsson:s vinkel. Det är ju ganska tydligt att Pernille Harder rör sig in mot bollbanan och att hon lutar sig åt höger och håller ut armen, och på så sätt gör sig större. Som jag tolkar handsregeln är det där en solklar straff. Nu är ju den där handsregeln inte helt lätt att tolka, så ni som har domarutbildning får gärna komma med er syn på saken.

https://www.instagram.com/p/BLWSN8mBgFo/

Klart är att om domare Larsson hade varit konsekvent i sitt dömande skulle hon ha dömt straff. Hon blåste nämligen frispark för en hands på Lina Nilsson ute vid sidlinjen i den första halvleken. I den situationen kom bollen från mycket närmare håll än i Harderläget. Och blåser man frispark mot Nilsson måste man döma straff mot Harder.

Nu kom Linköping undan i den här situationen. Och skall man vinna en tajt guldkamp måste man ha lite flyt. Det hade verkligen LFC i söndags, för Rosengård hade ju dessutom tre bollar i målramen.

Så till lite spelarkritik. Det var ju huvudsakligen de defensiva spelarna som imponerade mest. För matchen var ju lite av en uppvisning i lagspel, framför allt i hur man håller ihop sitt lag. I Linköping har jag lyft fram Minde. Där är det även svårt att få förbi Claudia Neto. Hos Rosengård var Marta kanske inte så bra som jag hade trott att hon skulle vara. Fast hon tillhörde ändå planens allra bästa aktörer. En positiv överraskning var Iva Landeka. Har inte imponerat på mig tidigare. Men nu visade hon att hon har kvalitet att lysa även i stormatcher.

Matchens stora besvikelser var ju tyvärr Lotta Schelin och Stina Blackstenius. De skulle utgöra djupledshoten i respektive lag, men ingen av dem lyckades få tajma sin löpningar. Båda blev också utbytta på ett tämligen tidigt stadium. Det är ju förstås också ett gott betyg till respektive backlinje.

När det gäller Blackstenius blev jag även besviken på att hon inte ställde upp på intervju med SVT i halvtid. Jag hoppas att det fanns något bra skäl till beslutet. För jag tycker att det är en del av spelarnas jobb att ge intervjuer, även i seriefinaler.

Apropå SVT och halvtid var det däremot ett väldigt bra halvtidssnack mellan Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson och Linköpings klubbdirektör Maria Hagström. Kul också att de stod bredvid varandra och såg matchen.

Jag satt ju hemma i tv-soffan och kikade på drabbningen i efterhand. Då hade jag redan en bild av hur det skulle se ut, för först hade jag kollat förbundets livescore. Den sa 5–10 totalt i avslut, varav 4–3 på mål och 1–1 i målställning.

Sedan såg jag höjdpunkterna från damallsvenskan.tv. Där reagerade jag över att det var 0–3 i bollar i målställningen. Visst hade LFC och Minde ett stolpskott, men det var ju avblåst för offside, och skall förstås inte räknas.

När jag såg det blev jag lite intresserad av att jämföra liverapporteringen med matchen. Man vet ju tyvärr att statistiken ofta ger en rätt hemmabetonad bild av matchen. Därför hade jag upp liverapporteringen när jag kikade igenom matchen.

Det visade sig att man lagt på avslut för hemmalaget och dragit från för bortalaget. De riktiga siffrorna skall vara 3–13 i avslut. Det här har förstås bara akademisk betydelse, men ändå. Faktum är att Rosengård hade lika många bollar i målramen som Linköping hade avslut totalt.

Jag hoppas att den snedvridna statistiken var ett olycksfall i arbetet. För faktum är ju att man som hemmalag inte har något att vinna på att ”snygga till” skottstatistiken. Tvärtom är det ju hemmalagets målvakt som blir lidande, då hon riskerar att få sämre räddningsstatistik än hon förtjänar.

När jag ändå är inne på ämnet tycker jag att SvFF bör förfina statistiken. Man borde lägga till ”täckta avslut” för skott som räddas av utespelare och så bör man hitta ett upplägg där alla bollar som tar i målramen hamna kolumnen för avslut i målställning. Om målvakten räddar bollen i stolpen bör skottet alltså både räknas som skott mot mål och räknas som boll i målställningen.

Så till publiksiffran. 6 221 i regn är förstås väldigt bra. Inte minst med tanke på att LFC bara hade totalt 9 449 på de första nio matcherna. Förhoppningsvis kommer många av söndagens besökare tillbaka den 5 november för att fira de svenska mästarinnorna…

* Natten mot måndagen såg jag en final till, den i amerikanska NWSL. Det var en match som startade fantastiskt bra, men sedan tappade lite i spelkvalitet.

Även om NWSL-finalen hade allt man kan kräva av spänning, med kvittering i förlängningens sista övertidsminut och straffar, tyckte jag ändå att den damallsvenska seriefinalen var mer högkvalitativ. Kanske är det för att jag gillar taktisk fotboll.

Men den damallsvenska seriefinalen innehöll färre missar. Både matchens första och sista mål är ju exempelvis målvaktstavlor. Sabrina D’Angelo, som var snett ute vid 1–0-målet reste sig dock och blev till slut stor guldhjälte för Western New York Flash genom att rädda tre av Washingtons straffar.

Personligen tycker jag att det känns lite konsigt att ligafyran tar hem titeln, men det är ju så det amerikanska systemet är uppbyggt. Efter fyra NWSL-säsonger har fortfarande inte segrarna i grundserien vunnit guld.

Dags för seriefinal

Vi är framme vid den stora damallsvenska finalhelgen. Seriefinalhelgen.

På söndag 16.00 sänds Linköping–Rosengård på SVT1 (sändningen startar 15.45) och på damallsvenskan.tv – det handlar om årets riktigt stora höjdarmatch i damallsvenskan. En match som med stor sannolikhet avgör var guldet skall hamna.

På förhand är det ganska mycket som talar för Linköping. Jag tänker bland annat på att:

1) man har hemmaplan och det förväntas stort publikstöd.
2) man leder serien, och skulle vara ensamt om att ha avgörandet i egna händer vid oavgjort.
3) Rosengård har varit på Island i veckan och spelat en jobbig match.
4) Lieke Martens skadades på Island. Även om även LFC har skador är Martens skada den som kommer att påverka matchen mest eftersom den är färskast. Rosengård har inte haft tid att ställa om och anpassa sig för spel utan nederländskan.
5) Fridolina Rolfö verkar vara redo för att göra ett inhopp.

Totalt sett är nog kombinationen av den andra och den tredje punkten det som talar allra mest för Linköping. Rosengård är pressat att vinna, och de har en betydligt mer sliten trupp än LFC.

Men trots de här fem punkterna håller jag Rosengård som favoriter. Delvis för att det är Rosengård som har vinnarkulturen, men mest för att Malmögänget har varit det klart bättre laget i klubbarnas tre inbördes möten hittills i år.

Nu hör det ju förstås till saken att alla de tre matcherna har avgjorts i Malmö. Och jag vet att LFC har fyra raka segrar mot Rosengård på hemmaplan. Men den spelmässiga skillnaden var så stor senast att jag alltså tippar Rosengårdsseger. Fast bara med 51–49.

Det som talar för LFC är att man skapat väldigt öppna chanser i de där tidigare matcherna, även när de varit utspelade. För Linköping har ju ett antal väldigt vassa spelare med toppduon i den damallsvenska skytteligan, Pernille Harder och Stina Blackstenius i täten. Å andra sidan har ju Rosengård både trean (Marta), fyran (Ella Masar McLeod) och femman (Martens, delad femma) i den där skytteligan…

I lagens senaste möte reagerade jag över att Linköping inte hade tillräckligt bra bolltempo. Deras mittfältare trampade och duttade med bollen alldeles för mycket, medan Rosengård spelade rakare och var bättre på att flytta bollen.

Innan jag lämnar seriefinalen är här en länk till en intervju med Martin Sjögren där han bland annat gör klart att han gärna blir nästa förbundskapten.

Samtidigt som seriefinalen på söndag spelas även en match om tredje plats, Eskilstuna–Piteå. Där är det väl lite fördel Piteå med tanke på att Eskilstuna garanterat har delar av sina tankar riktade mot nästa veckas Champions Leagueretur mot Glasgow.

I övrigt i damallsvenskan under helgen går ett av de sista tågen för Mallbacken på lördag. Då är det bortamöte med formstarka Kvarnsveden. Närmast en måste vinnamatch för värmländskorna.

I botten är det även Skånederby mellan Kristianstad och Vittsjö. Om Vittsjö tar hem den matchen är laget 100-procentigt klart för nästa års damallsvenska.

Apropå Skåne kan LB07 säkra sin allsvenska plats på söndag. Jag har inte sett laget och vet väldigt lite om dem. Men jag ser på tabellen att de släpper in många mål. Lag som släpper fler än ett mål per match i näst högsta serien brukar få väldigt svårt i allsvenskan. Så LB07:s 28 insläppta på 22 matcher är illavarslande. Jämförelsevis släppte Kvarnsveden in 15 på hela serien i fjol.

Djurgården släppte i och för sig in hela 32 mål i elitettan, men de kompenserade det genom att köpa in en helt ny stomme vid avancemanget. Som bekant har Djurgården såväl ny målvakt, två nya mittbackar som två nya centrala mittfältare.

Det blir intressant att se vad LB07 kan ställa för lag på benen i damallsvenskan nästa år. För även om det inte skulle bli avancemang den här helgen lär Malmöklubben gå upp.

* Den 8 november lottas nästa års EM-slutspel. Som jag tidigare skrivit kostade förlusten mot Danmark en toppseedning för Sverige. Vi placeras i stället den andra seedningsgruppen. Lättaste lottningen för gruppspelet är Nederländerna, Skottland och playoffvinnaren, svåraste gruppen skulle vara Tyskland, Danmark och Österrike.

* Så till Champions League. För svensk del blev det två 1–0-segrar i veckan. Rosengård kommer förstås att hålla undan för Bredablik i hemmareturen.

För Eskilstuna känns det däremot fortsatt öppet mot Glasgow City. Den hållna nollan kan dock visa sig bli avgörande i nästa vecka.

Det var förresten fina 3 987 åskådare i Eskilstuna. Och det var bara en av många fina publiksiffror i en ur publiksynpunkt lysande bra WCL-vecka. I Bilbao satte Athletic Club nytt publikrekord för sextondelsfinaler när hela 9127 åskådare kom till San Mames för att se 2–1-segern mot Fortuna Hjörring.

Även i Norge, Österrike, Bosnien-Hercegovina och Skottland noterades nya nationsrekord vad gäller publiksiffror i Champions League.

Apropå Norge var det LSK Kvinner som var omgångens stora skrällag när man vände 0–1 till seger med 3–1 hemma mot PSG. Så här såg Emilie Haavi:s kvitteringsmål ut:

https://twitter.com/WSUasa/status/784098375578910720

LSK har skaffat sig en fördel gentemot PSG genom att man vilar från ligamatch i helgen. Den här omgången har LSK spelat redan för flera veckor sedan. Smart.

Den lilla skrällen i Champions League var Biik Kazygurt från Kazakstan som också vann med 3–1, i deras fall mot italienska Verona.

Faktum är att det blev 7–7 i segrar mellan de oseedade och de seedade lagen. Låt vara att de oseedade hade hemmaplan den här veckan, resultaten mer än bara antyder att det är dags att se över rankingsystemet.

* Det är inte bara i damallsvenskan det är final på söndag. Klockan 23.00 svensk tid avgörs vilka som tar hem mästartiteln i USA. Då är det nämligen NWSL–final mellan Washington Spirit och Western New York Flash. Jag håller Spirit som favoriter till 60–40.

* I Tyskland är det cuphelg. Det innebär förstås en chans för Champions Leaguelagen att vila spelare. I Frankrike är det däremot ligaomgång. Det är dock inga toppmöten.

* Slutligen lite flickfotboll. Sverige nya F17-landslag kvalar för övrigt till nästa års EM-slutspel. Häromdagen vann man med 3–0 mot Malta. I morgon lördag klockan 12.00 går kvalet vidare med möte med Montenegro.

* I F17-VM tog sig Venezuela vidare till kvartsfinal efter en bragdartad insats mot Kanada i dag. Trots att man drabbades av en utvisning redan efter 38 minuter vann man måstematchen med 2–0.

Skyttedrottningen Deyna Castellanos smällde in 1–0-målet på ett mycket snyggt sätt. Det var hennes nionde mål totalt i F17-VM-sammanhang – något som gör att hon nu är ensam på tronen som tidernas målskytt. Det som utmärker henne är framför allt att hon har ett makalöst tillslag. Se själv här:

För damfotbollen som sport var det förstås bästa möjliga resultat att Venezuela avancerade. Deras framgång väcker hopp om att nationen kan komma att satsa vidare på sina talanger, vilket i sin tur kan leda till att damfotbollen kan få en statushöjning i Sydamerika.

Två grupper är nu färdigspelade. Det har lett till kvartsfinalerna Spanien–Tyskland och Mexiko–Venezuela. Den första är en repris på vårens EM-final. Då vann tyskorna efter straffläggning. VM-mötet känns vidöppet.

Apropå Tyskland känns Lena Oberdorf som ett spännande namn. Hon är 14 år och blev  målskytt i dagens seger mot Kamerun. Hon fyller 15 år i december och spelar sin klubbfotboll i TSG Sprockhövels pojklag.

Ge Lindahl diamantbollen

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.

Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.

Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?

Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.

På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.

Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.

Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.

Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.

Pernille Harder

Pernille Harder

Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögran bästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.

Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.

Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.

På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.

Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.

En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.

* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.

Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.

2012 års Europamästare är redo

Jag är nyss hemkommen från Göteborg där jag har sett Sverige göra en lovande insats och vunnit med 3–0 mot Polen.

Dock skall direkt sägas att polskorna inte var bra nog för att testa vårt lag på riktigt, därför nöjer jag mig med att kalla dagens insats för just lovande.

När Pia Sundhage presenterade truppen till den här landslagssamlingen konstaterade jag att den innehöll fler spelare från det lag som vann F19-EM 2012 (åtta) än från VM-bronstruppen 2011 (sju). Övriga i truppen skulle man viss rätta kunna kategorisera som F20-VM-spelare från 2010.

När matcherna är spelade är facit följande:

* F19-EM 2012: 3 mål, 2 assist.
* F20-VM 2010: 2 mål, 0,5 assist.
* VM 2011: 1 mål (straff), 2,5 assist.

Eftersom Sofia Jakobsson ingick både laget i F20-VM 2010 och i VM 2011 delar jag hennes assist mellan de båda lagen – även om hennes roll var betydligt större 2010 än 2011.

Oavsett var man placerar Jakobsson är det lätt att konstatera att 2012 års Europamästarinnor har visat klass under den här samlingen. Utöver målen från Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Malin Diaz stod ju dessutom Fridolina Rolfö för ett som dömdes bort för offside.

Det borde också vara lätt att konstatera att 2012-gänget borde ha fått spela en större roll i sommarens VM. Det verkar ju Sundhage också tycka, även om hon inte säger det rakt ut.

Visst är det stor skillnad på motståndet i VM och i EM-kvalet, men nog står Sundhage för ett underkännande av sin egen VM-trupp när hon väljer att starta både mot Moldavien och Polen med två spelare som för några månader sedan inte fick plats bland de 26 som sändes till Kanada?

Det båda jag avser är förstås Magdalena Ericsson och Lina Hurtig som båda har tackat för det nya förtroendet genom att göra starka insatser – på numera ovana positioner. Jag snackade lite med dem efter dagens match. Båda var förstås väldigt nöjda, mest strålade det kring Ericsson.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Mitt i glädjen konstaterade hon att det lär bli dragkamp om hennes position framöver. Martin Sjögren har ju spelat henne som mittback, medan Sundhage vill åt Ericssons vänsterfot från ytterbacksplats. Här kan det uppstå en situation som liknar den Elin Rubensson har.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Det mest intressanta kring Hurtig var att hon gjorde klart att hon kommer att spela i damallsvenskan även 2016. Dock säger hon sig inte ha bestämt vilken klubb hon kommer att tillhöra. Dragkampen om Hurtig lär bli svensk silly seasons stora snackis.

De nya spelarnas framfart var alltså det stora glädjeämnet i dag. Deras insatser gjorde att man lätt glömde att Sverige bara lyckades spela till sig en enda målchans i den första halvleken.

Vi skapade dock totalt fyra målchanser före paus, men precis som i VM var det huvudsakligen vid fasta situationer som det blev farligt. Firma Ericsson/Hurtig fixade ju också 1–0-målet på hörna.

Under halvleken tyckte jag mest att tremannaanfallet sprang in i varandras ytor. Olivia Schough och Sofia Jakobsson visade dock energi, medan Lotta Schelin så långt var klart sämsta svenska spelare.

I paus funderade jag på om inte Sundhage borde byta ut Schelin. Som väntat blev det dock inte så, och Lyonstjärnan lyfte sig ett par klasser i den andra halvleken.

Efter att firma Jakobsson/Schough hade fixat 2–0-målet kändes det helt avgjort. Polen öppnade sig mer och Sverige kunde till slut ta sig upp i 10–0 i målchanser.

Schoughs 2–0-mål var för övrigt intressant. Live tyckte jag att Jakobsson gjorde fel i förstaläget som inte väntade in en överlapp från Jessica Samuelsson. Men med facit är det svårt att klandra Montpellierspelaren.

I den första halvleken reagerade jag över att forwards var alldeles för sugna att löpa mot bollen. När vi hade högeranfall var ofta alla tre över på högersidan, med följden att det inte fanns någon i straffområdet när inläggen kom.

Olivia Schough

Olivia Schough

Men den här gången hade Schough dröjt sig kvar i bortre ytan och kunde på något konstigt, men snyggt sätt skicka upp bollen i nättaket.

Som bekant har jag länge ifrågasatt Olivia Schoughs position i landslaget. Jag kan inte säga att jag är helt övertygad nu heller, hon måste prestera mot starkt motstånd först. Men kan hon att visa den klass hon gjorde i dag även mot topplag kommer jag snart att tvingas backa.

Offensivt var det alltså en klart lovande insats i dag. Defensivt var det däremot inte något som helst kvalitetstest. Visst visade Ewa Pajor klass vid några tillfällen, men Wolfsburgspelaren var alldeles för ensam och fick oftast bollen väldigt långt ifrån målet.

Testerna på hur 4–3–3-spelet klarar sig i defensiven får vi vänta på. Det första står Danmark för om en månad. Det blir intressant.

För i dag noterade jag att Sverige tryckte upp sina ytterbackar högt och ofta spelade något som liknade 2–3–2–3 i anfall. De två längsta bak var Nilla Fischer och Linda Sembrant – alltså två bollskickliga men något långsamma mittbackar.

Med en så offensiv uppställning får man inte tappa bollen på mittfältet mot starka lag, för då kommer vi att vara väldigt sårbara i kontringarna.

Fast när jag nu går och lägger mig är det inte oron för defensiven jag tar med mig – det är glädjen över att en ny generation har flyttat fram sina positioner i landslaget.

Bilder från damallsvenskan 2014

I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.

Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.

Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.

Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.

Här är först ett bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer: