Klockrent med Schmidt i landslaget

Publicerad den 9 december, 2016 av Johan Rydén

Strax efter att jag skrev mitt senaste inlägg presenterade Pia Sundhage årets sista, eller kanske snarare nästa års första landslagstrupp.

En av anledningarna till att jag inte har haft möjlighet att kommentera truppen förrän nu är att jag i går fick chansen att göra en långintervju med just Sundhage. Det är en intervju som skall gå under helgerna, så jag väntar med att kommentera vad som sades. Men en del intressanta tankar bjöd hon allt på.

Onsdagens trupp var också intressant på vissa områden. Jag blev lätt besviken när jag hörde namnen på målvakterna. Jag tycker ju att Jennifer Falk är ganska klar tvåa bakom Hedvig Lindahl och borde vara självskriven i den här truppen på Emelie Lundberg:s bekostnad.

Jennifer Falk

Även bland backarna blev jag lite konfunderad. Där fanns ju nämligen tre högerbackar (Jessica Samuelsson, Hanna Glas och Hanne Gråhns) och bara en vänsterback (Jonna Andersson). Dessutom poängterade Sundhage att Magdalena Eriksson var uttagen som mittback och Elin Rubensson som mittfältare.

Som jag ser det är Rubensson fortfarande det klart bästa alternativet på vänsterbacksplatsen. Med tanke på att konkurrensen dessutom börjar bli stenhård på mittfältet vore det rimligast att spela in Göteborgsspelare på vänsterbacken till EM. Sedan kan Peter Gerhardsson börja arbete med att hitta en ”riktig” vänsterback fram mot VM 2019.

Apropå Gerhardsson hade Aftonbladet en högst läsvärd långintervju med honom i veckan. Missa inte.

Tillbaka till det nuvarande landslaget. När det gäller mittbackarna har Amanda Ilestedt hamnat ute i kylan. Jag ser nog också henne som femte alternativet, så där har jag inga invändningar. Inte mer än att jag ser henne mer som en landslagsspelare än Glas, Gråhns och Andersson – men de är ju ytterbackar.

Så till mittfältet. Det var när jag såg det som jag blev på gott humör. Det första namnet jag såg var ju Katrin Schmidt – vilket känns klockrent. Bra av Sundhage att inte hålla tillbaka här, utan ta chansen nu direkt när den tyska mittfältaren har blivit svensk.

Katrin Schmidt

Schmidt är en karaktärsspelare av en typ vi saknat. Det skall bli mycket kul att se henne i gulblå dress till våren. Jag gladdes också av att se att Michelle de Jongh i truppen. Det är en kreativ och konstruktiv spelare, hon är också en spelartyp som tidigare saknats.

Även om jag inte tyckt att Hanna Folkesson imponerat i höst ökar hon konkurrensen ytterligare. Det blir inte lätt för Sundhage att formera sitt mittfält – inte lätt alls. Till våren kan ju dessutom även Petra Johansson och Lina Hurtig komma att ge sig in i kampen här. Personligen hade jag inte heller haft något emot att redan nu låta testa Ebba Wieder i A-landslagssammanhang. Men det verkar ju finnas något slags regel att man inte testas på allvar förrän det år man fyller 20, så Wieder får sannolikt vänta till 2018…

Slutligen då forwards. Där fanns de väntade namnen. Dock noteras att den delat näst bästa svenska målskytten i damallsvenskan, Mimmi Larsson, saknades. Det kan man ju ha lite funderingar om. Visst har Larsson en tendens att missa många chanser, men det har även exempelvis Stina Blackstenius. Till de bådas fördel är ju att de har en förmåga att hamna i fler bra avslutslägen än andra forwards.

Mimmi Larsson

Totalt sett en intressant trupp. Den kommer att ställas på bra prov då det är europeiska topplag som Norge och England som väntar i Spanien den 19 respektive 24 januari. Vi får väl hoppas att de matcherna kommer att sändas i någon kanal – eller streamas av något av förbunden.

Apropå landslag, och det EM som väntar nästa sommar. För tillfället pågår den årliga fyrnationsturneringen i Brasilien. Häromdagen möttes Sveriges båda gruppmotståndare Italien och Ryssland i den cupen. Italien vann med klara 3–0 och sett till det här klippet har ryskorna lite jobb att göra med sitt försvarsagerande…

Den andra matchen i första gruppomgången var Brasilien–Costa Rica 6–0. Brasilien saknar en mängd utlandsbaserade spelare som Marta, Cristiane, Andressa Alves och Monica, men nya förbundskaptenen Emily Lima fick alltså ändå en fin start:

Så några ord om helgens fotboll. Det är en helg med spännande toppmöten i både Tyskland och Frankrike. I D1 Feminine är det lördag 15.00 som gäller, och vi har dels svenskmötet Lyon–Montpellier, dels Parisderbyt PSG–Juvisy. I tabellen är ju Lyon och PSG fullpoängare, medan Montpellier har tappat tre poäng (1–0-förlust mot PSG).

I Tyskland är det full ligaomgång på söndag. 13.00 visar DFB-tv seriefinalen mellan serieledarna Bayern München och de moraliska serieledarna Turbine Potsdam. Jag kallar Potsdam moraliska serieledare eftersom de har en match mindre spelad och bara är en poäng bakom. 14.00 väntar sedan ytterligare en hyperintressant toppmatch, då tabellfemman Wolfsburg tar emot trean Freiburg.

Den tyska ligatabellen är ju härligt jämn efter 8,5 omgångar. Överraskande nog hänger hela fem lag med i guldstriden så här långt. Samtliga fem (Bayern, Potsdam, Freiburg, Essen och Wolfsburg) står på en förlust vardera. Risken är ju uppenbar att något eller några av lagen dubblar den siffran i helgen.

Noterbart är ju att fjolårets Champions Leaguemästarinnor Frankfurt alltså inte är med bland topplagen, utan ligger några poäng bakom. Det är liksom ingen tvekan utan att Frauen-Bundesliga är den bäst och mest intressanta ligan i Europa för tillfället.

Nyheter från alla världsdelar – Bachmann, Hjohlman och Nordkorea

Publicerad den 7 december, 2016 av Johan Rydén

I det här inlägget tänkte jag ta en sväng runt jordklotet genom att fundera lite kring nyheter från alla världsdelar.

Jag startar i Europa, för gårdagens stora nyhet i damfotbollsvärlden var ju att Ramona Bachmann lämnar Wolfsburg och går till Chelsea. Vissa kallade det för en bomb. Personligen kan jag inte säga att jag var jätteöverraskad.

Ramona Bachmann

Bachmann har inte varit så dominant som man kanske trodde hon skulle vara i Wolfsburg, och ryktena säger ju att Pernille Harder kommer att presenteras som nyförvärv i den tyska storklubben vilken dag som helst.

Man hade således lite på känn att Bachmann var på väg bort. Med tanke på vilken lönenivå hon haft i Wolfsburg fanns det inte många alternativ – ingen damallsvensk klubb har exempelvis råd med Bachmann. Engelska ligatvåan Chelsea var ett av de alternativ som var rimligt, även om det förstås innebär att schweiziskan tar ett trappsteg ner, rent kvalitetsmässigt.

Samtidigt är det tydligt att England som damfotbollsnation hela tiden flyttar fram positionerna. WSL-lagen blir allt starkare, och Chelseas laguppställning håller numera hög kvalitet. Det blir intressant att se hur Bachmann lyckas i Londonklubben. Klubbmässigt har hon ännu så länge bara lyckats visa sin enorma kapacitet i damallsvenskan. Både i USA och Tyskland har det gått lite halvdant för den spelare som jag tycker i sina bästa stunder kandiderar om titeln världens bästa spelare.

Dagens svenska övergång är Jenny Hjohlman:s flytt från Umeå till Kif Örebro. Inte heller det var någon skräll. Örebro håller på att bygga ett riktigt vasst gäng, medan Umeå nu har tappat alla sina landslagsaktuella toppspelare.

Jenny Hjohlman

* Nästa anhalt på min lilla sväng runt jorden blir Oceanien. För det blev ju Nordkorea som tog hem guldet i F20-VM, anmärkningsvärt och imponerande med tanke på att det ju inte är så länge sedan nationen även vann F17-VM.

F20-segern var definitivt inte oförtjänt. Nordkorea hade kanske inte den största maxkapaciteten i turneringen, men man hade helt klart den högsta lägstanivån.

Jag tycker att bronsmedaljörerna Japan var det lag som hade högst toppkapacitet, men japanskorna hade en akilleshäl – mittförsvaret. De få gånger det japanska laget sattes under press blev det väldigt virrigt centralt i backlinjen. Det är för övrigt en tendens jag sett hos fler japanska landslag. Det fantastiskt välspelande F17-laget hade också den bristen, och även i A-landslaget skriker man efter starka mittbackar.

Även Spanien visade hög kapacitet, man besegrade ju Japan i gruppspelet och hade Nordkorea på gaffeln i kvartsfinalen. Även spanjorskorna hade dock lite för djupa dalar.

Tillbaka till Nordkorea. Världsmästarlaget är väldig passningsorienterat och bollskickligt. Jag skulle säga att man vann F20-VM på god organisation. Ibland tyckte jag nog att laget var lätt ”sönderorganiserat”, med det menar jag att man alltid sökte passningar – även i lägen där spelarna borde ha tagit individuella initiativ.

Just det faktumet att spelarna sällan tar individuella initiativ gör att det oftast krävs rätt många tv-matcher för att hitta spelare som glänser i det här nordkoreanska laget. Men i den här upplagan hittade jag snabbt en favorit i mittbacken och tillika lagkaptenen Choe Sol Gyong. Hade hon spelat i Japans lag är jag säker på att japanskorna skulle ha tagit guldet.

Sol Gyong höll ihop det nordkoreanska försvaret på ett imponerande sätt. Framför allt var hon aggressiv, stark i luftrummet och tillräckligt elak för att sätta sig i respekt. Det blir intressant att följa henne framöver.

Det blir även intressant att följa Nordkorea i framtiden. I bloggen Hattrick kunde man häromdagen läsa en intressant notering om att risken är att spelarna inte kommer att nå så mycket längre än så här eftersom Nordkorea spelar för få tuffa matcher och spelarna är fast i hemlandet. Det låter rimligt, det är ju i tuff konkurrens som man kan ta de där extra stegen.

Sammanfattningsvis var det lagen från Europa och Asien som imponerade mest i F20-VM, tyvärr med undantag för Sydkorea och Sverige. Det blev ganska tydligt hur vi halkat efter rent spelmässigt. Stina Blackstenius kraft räckte inte, även om hon tog en fin tredjeplats i skytteligan på samma antal mål (fem) som ettan Mami Ueno från Japan och tvåan Gabi Nunes från Brasilien. Ueno och Nunes placerades som etta och två beroende på att de hade fler assister än Blackstenius.

Apropå Blackstenius väntar vi ju med spänning på hennes besked om framtiden. Det borde väl snart komma.

Caitlin Foord

* Så till Asien där man i helgen korade kontinentens bästa spelare 2016. Det priset gick till Australiens Caitlin Foord – ett välförtjänt pris till en rejält allsidig spelare. Hon är lika bra som central spjutspets som hon är som högerback. Kul att allsidighet kan betala sig.

* Nästa anhalt blir USA, där den haussade collegecupen NCAA avgjordes i helgen. Segern gick till USC Trojans från Los Angeles. Vid en koll på vinnarskolans trupp noteras ett svenskt namn, före detta Djurgårdenspelaren Olga Langenskiöld. Hon var dock inte med i slutspelet, och jag är osäker på hur mycket hon har spelat i mästerskapet.

En som har spelat en huvudroll är Katie Johnson. 22-åringen visade att hon är en iskall avslutare när hon rullade in det 2–1-mål som avgjorde finalen. Sedan punkterade hon även finalen med sitt 3–1-mål. Johnson är intressant eftersom hon är en av många amerikanskor som valt att spela landslagsfotboll för Mexiko. I F20-VM visade ju Mexiko att man är ikapp USA på ungdomssidan, mycket eftersom man lyckats fånga upp många amerikanskor med mexikanskt påbrå.

Mexikanska Johnson blev alltså matchvinnare, men de två största stjärnorna i NCAA-finalen var från Kanada. I det förlorande laget, West Virginia University ingick nämligen de båda OS-bronsmedaljörerna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence.

Här är ett något USC-vinklat finalklipp:

* Nästa hållplats blir Afrika. Där vann Nigerias Super Falcons återigen de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via 1–0-seger mot Kamerun inför 40 000 åskådare i Kameruns huvudstad Yaounde.

Vad jag sett var den nigerianska segern en stöld. Kamerun dominerade matchen stort och radade upp målchanser – utan att hitta rätt. I stället avgjorde Desire Oparanozie för Nigeria i slutminuterna. Se målet här:

https://www.youtube.com/watch?v=4Lu7FDvSWDY

I Nigerias segrande lag ingick flera Sverigebekantingar: Rita Chikwelu och Faith Ikidi och Ngozi Okobi. Dessutom var Perpetua Nkwocha assisterande förbundskapten.

* Så ett litet stopp till i Sverige. I veckan har blivande förbundskaptenen Peter Gerhardsson varit på besök hos podden Fotbollsarena Radiosporten. Hör honom här.

Det jag tyckte var mest intressant var snacket om att ett aggressivt försvarsspel är modernt. Det låter intressant, men rent spontant känns det som att det nog skulle vara kostsamt för ett svenskt damlandslag med ett relativt långsamt mittförsvar.

Vi får se vilken typ av spel Gerhardsson kommer att förorda när han har bättre koll på sitt material. Det blir även spännande att se vilka har tänker har runt sig. Jag tycker att det skulle vara önskvärt med nya ansikten på de assisterande posterna också.

* Slutligen återstår en kontinent att besöka, Sydamerika. En spelare därifrån, Venezuelas Daniuska Rodriguez, har blivit den andra kvinna någonsin att nå finalen i Puskas Award – priset för årets snyggaste mål.

Det är verkligen en fin prestation hon gör, och det är kul med damfotbollsmål i en sådan här final, men jag kan faktiskt inte säga att hennes mål tillhör någon av mina favoriter.

Lite tankar om F20-VM

Publicerad den 28 november, 2016 av Johan Rydén

I morgon 07.00 och 10.30 spelas semifinalerna i F20-VM, Nordkorea–USA och Japan–Frankrike. Båda matcherna sänds på Eurosport 1.

Jag kan inte säga att jag sett allt som sänts från turneringen, men ganska mycket. Och jag är mycket imponerad av många av lagen. Japan, Nordkorea, Frankrike, Spanien, Tyskland och faktiskt även Mexiko har imponerat stort när det gäller både passningskvalitet och bolltrygghet.

Det kan ha varit ytterligare några lag som varit bra, men Eurosport visade ju av förklarliga skäl de europeiska lagens gruppmatcher, vilket gjorde att man inte fick se alla lag.

När det gäller spelare har jag noterat att det är yttermittfältarnas turnering. Jag har blivit förtjust i flera spelare, de flesta av dem håller till på kanterna. Jag tänker bland annat på Frankrikes fantastiska Delphine Cascarino, Mexikos sevärda duo Maria Sanchez och Belen Cruz, Japans spelskickliga Yui Hasegawa och spektakulära tyska dribblern Anna Gerhardt från Bayern München.

Att Cascarino skulle vara bra var ingen skräll. 19-åringen hann ju starta två ligamatcher för Lyon innan hon stack till Papua Nya Guinea. Däremot måste jag säga att Mexiko kändes som en väldigt positiv överraskning – nästan hela deras lag imponerade på mig. De är nu ikapp och kanske på väg att gå förbi USA på ungdomssidan. Mexiko har ju gått längre i de senaste två F17-VM:en och är nu jämsides även i F20.

I fjolårets Nordamerikanska mästerskap blev det 2–2 mellan lagen och i fredagens VM-kvartsfinal borde mexikanskorna ha vunnit. Man hade 1–0 och öppet mål för 2–0. Men i matchens slutskede gjorde istället USA mål på sina två enda anfall i matchen. Segermålet kom i 95:e efter fint förarbete av USA:s båda storstjärnor:

Även om USA alltså är kvar i semifinal känns det som att damfotbollens stormakt har jätteproblem på ungdomssidan. Det här F20-landslaget lever på individuella prestationer från storstjärnorna Mallory Pugh och Ashley Sanchez. Men ser man till lagspelet är det inget att jubla över. Tvärtom.

Tyvärr var ju även det svenska spelet i VM en jättestor besvikelse. Det lag som imponerat genom att ta sig till EM-final både i F17 och F19 var plötsligt rätt blekt. I fjolårets EM-slutspel gillade jag hur våra spelare kändes till synes bolltrygga, kreativa och passningssäkra. Det var som bortblåst i Papua Nya Guinea.

Jag såg ett svenskt lag med stora brister i både passningsspel, speluppfattning och inte minst i luftrummet. Det var ju hönsgård vid nästan varenda motståndarhörna. Medan man sett massor av positiva saker hos många lag såg jag mest brister hos våra spelare. Till och med storstjärnan Stina Blackstenius hamnade på minus hos mig – trots att hon gjorde fem mål.

Hos Blackstenius kan bristerna ha berott på överambition, att hon tänkte att allt stod och föll med henne. Jag slogs nämligen av hur dåligt hon utnyttjade sina lagkompisar. I stället för att passa och sticka valde LFC-forwarden allt som oftast att försöka vända upp och gå själv. Det funkade hyfsat mot värdnationen, men blev väldigt lättläst mot bättre försvar som Nordkoreas och Brasiliens.

Blackstenius brister i all ära, värst var problemen i backlinjen. Vi hade fruktansvärt svaga uppspel, något som självklart drar ner anfallsspelet i stort. I backlinjen saknades Nathalie Björn, men en spelare får inte vara så viktig att allt rasar om inte hon är med.

Utöver Björn var det ju i princip samma elva som vann F19-EM i fjol som kom till spel i Papua Nya Guinea. Fast det är klart, hade jag varit Calle Barrling hade jag definitivt velat matcha in Ebba Wieder i startelvan i stället för Filippa Angeldal.
Medan Angeldal hållit till i elitettan under året har ju Wieder spelat 20 damallsvenska (13 från start) och fyra hela Champions Leaguematcher för Rosengård. Wieder borde ha varit betydligt mer redo för VM-tempot.

Apropå Barrling tyckte jag att han coachade rätt fegt, vilket var en besvikelse. Jag har ju tyckt att han gjort bra ifrån sig tidigare. Men nu förvånades man bland annat över att formstarka Johanna Rytting Kaneryd bara fick fem minuter i måstematchen mot ett ganska svagt Brasilien. Jag hade också gärna sett att Tove Almqvist hade testats i en mer fri roll på mittfältet.

Jag tycker att Anna Anvegård har många intressanta egenskaper, men hon väger fortfarande lite lätt, och hon fick inte till något samarbete med Blackstenius. Jag tror att Almqvist, som känner Blackstenius utan och innan, hade bättre förutsättningar att fungera som länk mellan mittfält och vår storstjärna. Dessutom hade Almqvists stora risktagande inte känts lika farligt om hon placerats högre upp i planen.

Jaja. Nu släpper vi det som varit och blickar framåt. Man har ju hoppats att 96/97:orna ska kunna bli stommen i framtidens A-landslag. Efter VM-sortin kändes det hoppet inte alls lika stort, den spontana tanken var ju att övriga världen kört ifrån oss.

Men kollar man på vårt F20VM-lag är det ändå ganska många spelare som bör vara med och slåss om landslagsplatser under kommande år. Målvakt Emma Holmgren är förstås en. Hon gjorde en klart godkänd turnering, även om hon darrade i Brasilienmatchen. Hon, Zecira Musovic och Jennifer Falk är tre heta kandidater till att ta över efter Hedvig Lindahl. I nuläget tycker jag att det är klar fördel Falk i den kampen, men Holmgren har många år på sig att komma ikapp och förbi.

I backlinjen bör Ellen Löfqvist ha goda chanser att bli A-landslagsspelare, men inte som mittback utan som defensiv innermittfältare. Jag tror fortfarande också att Ronja Aronsson har chansen, även om hon inte förmådde visa upp sitt fina passningsspel i Papua Nya Guinea.

På mittfältet har ju duon Almqvist och Michelle de Jongh redan varit på landslagssamlingar. Båda har skön förmåga att skapa målchanser, vilket gör att de kommer att vara fortsatt intressanta för förbundskaptenerna.
Båda var ju för övrigt i högsta grad inblandade i Blackstenius 1–0-mål mot Brasilien. Almqvist med en känslig nickskarv, och de Jongh genom att smart plocka bort Blackstenius bevakning. Kolla gärna in de Jonghs screen, det är sådana detaljer som skapar storspelare:

Blackstenius är ju redan med i A-landslaget. På forwardssidan känns Anvegård också intressant. Hon visade prov både på god bollbehandling och på hyfsat spelsinne. Får hon något eller några år på sig tror jag att hon kan utmana. Samma sak gäller för Rytting Kaneryd. Hon har potential, men känns inte redo ännu.

Topplagen i F20-VM är alltså väldigt bolltrygga och passningssäkra. I lördags kväll såg jag två A-landslag som passar in på den beskrivningen, Frankrikes och Spaniens. Fransyskorna vann med 1–0 eftersom de hade bäst backlinje och överlägset störst tyngd i offensiven.

Jag tycker ju att Frankrike har världens bästa mittbackar. De är både bra defensivt – man släppte bara in två mål i OS, och offensivt. Kolla in Griedge Mbock Bathy:s fantastiska volleyskott som inleder kavalkaden av franska målchanser. Det skottet hade inte alla forwards fixat att utföra.

Kolla även hur smart Eugenie Le Sommer rör sig. Hon var inblandad i väldigt mycket av det franska anfallsspelet. Efter en liten svacka känns det som att hon börjar närma sig den grymma form hon hade förra våren:

Det kan bli svårt för Eskilstuna…

Publicerad den 11 november, 2016 av Johan Rydén

Inte för att man behöver vara superinsatt för att förutspå utgången i åttondelsfinalerna, men resultaten i veckans Champions Leaguespel gick ju ganska mycket som jag tippade i förra inlägget.

Tre matcher lever rejält, och det är de tre där mina odds var 60–40 eller jämnare. I övrigt har Lyon, PSG, Bayern München, Wolfsburg och egentligen även Rosengård avgjort sina matcher. Jag såg sekvenser av Rosengårds match i Prag, och kan inte säga att jag var speciellt imponerad av spelet. Fast det är ju en styrka att vinna klart även när man saknar flera nyckelspelare och inte hittar det klockrena spelet.

För Eskilstuna blev mötet med Europatoppen precis lika jobbigt som man hade kunnat ana. Kul dock med 3784 åskådare – en jättebra siffra i vinterkyla.

En formulering i TT:s artikel om Uniteds match kvalar förresten in som en kandidat till årets underdrift:

”Returen spelas i Wolfsburg nästa vecka, och Eskilstuna måste vinna med fem mål för att ta sig vidare. Det kan bli svårt.”

Ja, det kan bli svårt…

Några snygga mål har det blivit i åttondelsfinalerna. Snyggast av dem jag sett var Jennifer Hermoso:s lyftning och högervolley som gav Barca övertaget mot Twente:

Men även Vivianne Miedema visade att hon kan skjuta snygga mål:

https://twitter.com/WSUasa/status/796417109349826566

Nu en kort framåtblick. Jag kommer sannolikt att befinna mig i ”bloggskugga” i helgen så det blir tyvärr ingen större införtext på F20-VM som drar i gång på söndag morgon. För svensk del är det nyckelmatch mot Nordkorea direkt klockan 07.00 öppningsdagen – matchen tv-sänds både av Tv12 och Eurosport 1.

Nordkorea är alltid starkt på ungdomssidan, så det kommer inte att bli lätt. De har för övrigt med några av sina färska F17-världsmästare i truppen, målvakten Ok Kum-Ju och Sung Hyang-Sim. Den senare prisades som matchens lirare i tre av Nordkoreas sex matcher och blev också utnämnd till F17-VM:s näst bästa spelare.

Kollar man snabbt igenom de olika lagens trupper noteras en handfull spelare som var med sina A-landslag i OS tidigare i år. Här är några:

* Stina Blackstenius, Sverige
* Mallory Pugh, USA
* Sakina Karchaoui, Frankrike
* Deanne Rose, Kanada – som ju även var med i F17-VM nyligen.
* Jasmine Pereira, Nya Zeeland.

Tyvärr saknas några andra toppspelare som hade hållit åldern. Jag tänker bland annat på Kanadas Jessie Fleming och Tysklands Pauline Bremer. Synd även att Venezuelas supertalang Deyna Castellanos inte dubblerar. Hon gjorde för övrigt ett rätt ok volleymål i den amerikanska collegefotbollen häromveckan:

Y con este golazo @deynac18 regresó a jugar con los @Seminoles ⚽️🇻🇪😎 pic.twitter.com/MXEoOAd8Zk

— Adriana Monsalve (@AdrianaMonsalve) November 1, 2016

Och när jag ändå är inne på snygga skott från collegefotbollen kommer ett kraftfullt här:

Victoria Barba ties the #MWWSOC Championship match! @AztecWSoccer and @UNLVWSoccer tied at 2 apiece in the 58th minute! pic.twitter.com/EEOCAuQtT8

— Mountain West (@MW_OlySports) November 6, 2016

I övrigt i helgen som kommer sänder DFB-tv Bayern München–Frankfurt på söndag 13.00. Det känns som helgens i särklass hetaste klubbmatch på europeisk mark.

En match som kunde ha varit het är Malmöderbyt i Svenska cupen mellan Rosengård och LB07 på söndag. Tyvärr verkar det mötet dock bli totalt iskallt. Läs mer här.

Genomgång av damallsvenskan 2016

Publicerad den 8 november, 2016 av Johan Rydén

Den damallsvenska säsongen 2016 är över, vi har gratulerat Linköping till guldet, beklagat att Umeå och Mallbacken tvingas lämna samt hälsat LB07 och Hammarby välkomna in i finrummet till nästa år.

Årets damallsvenska var en ojämn serie. Det kan man inte minst utläsa av lagens olika målskillnader. Där noteras att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad.

När jag tippade tabellen inför avspark i april delade jag in serien så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Det blev inte riktigt på det viset, utan serien delades istället i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som var avhängda i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

När man kollar mitt tips lyckades jag bara pricka placeringen för ett lag, Kristianstad. Även om jag bara var en placering ifrån på sex lag, kan jag inte ge mig själv godkänt.

När det gäller publiksnittet stannade det på 815, vilket var en minskning från fjolårets 907.

Nu när spelarna gjort sitt på planen drar den mest intensiva säsongen igång för sportkommittéer och styrelser. Många spelare sa tack och hej i lördags, och nu har silly season dragit i gång på allvar.

Här är lite tankar lag för lag kring säsongen som varit, och om framtiden:

1) Linköpings FC
Mitt tips: 2

När jag tippade trodde jag inte LFC besatt den jämnhet och vinnarinstinkt som krävs för att vinna SM-guld. Oj, vad fel jag hade.

Laget har i år visat både fantastisk jämnhet och grym vinnarinstinkt. Man har dessutom klarat sig bra på skadefronten. Att gå genom en serie utan förlust är alltid imponerande, att göra det på högst nivå är makalöst bra. Makalöst bra är även poängskörden på 62 av 66 möjliga. Det innebar att segermarginalen till slut blev klara tio poäng.

Inför säsongen satte jag även frågetecken på målvaktssidan, men Cajsa Andersson klarade sig bra och höll nollan hela elva gånger.

LFC är värda alla hyllningar för insatsen den här säsongen. Fler tankar om varför man tog guldet finns i det här inlägget.

Klubben är även värd hyllningar för hur den jobbar med att göra talanger till landslagsspelare. Det är imponerande att se hur spelarna tar för sig på högsta nivå.

Däremot kan jag inte rakt igenom hylla klubbens arbetssätt. Jag kan nämligen inte släppa att LFC (och Göteborg) gör minimalt för den grundläggande talangutvecklingen. Man har ju bara två lag (A och F19) och saknar helt ungdomsverksamhet.

Man jobbar istället med att värva in juniorlandslagsspelare, ofta spelare som redan har etablerat sig i damallsvenskan. Där sköter man alltså förädlingsprocessen på ett utmärkt sätt, men jag föredrar ju utan tvekan föreningsmodeller där man tar ansvar för hela processen från flick- till världsspelare.

Det om det. Nästa år skall man återigen på allvar utmana världsspelarna i Champions League – en turneringen där man misslyckades förra året.

Om det skall bli succé den här gången krävs det att man gör en bra vinter på spelarfronten. Klart är att Mariann Gajhede Knudsen slutar.

Mariann Gajhede Knudsen

Sedan väntar vi ju alla på besked från toppduon i skytteligan, Stina Blackstenius och Pernille Harder. Blackstenius sa först att hon skulle berätta om framtiden innan avresan till Papua Nya Guinea, men så blev det inte. Vi och LFC lär få avvakta några veckor till i den frågan.

I båda fallen lär ju LFC knappast kunna matcha de löner som europeiska toppklubbar kan erbjuda. Klubben kämpar ju med att få ihop sin ekonomi. Det handlar alltså mycket om att spelarna skall vara lockade av den sportsliga utmaningen att även föra klubben till framgång i Champions League.

När det gäller Harder går det knappast att hitta en likvärdig ersättare. Den typen av lirare växer ju liksom inte på träd… Och Blackstenius skulle nästan vara lika svår att täcka upp för. De båda gjorde ju tillsammans 42 mål – fler än tio av seriens lag.

Spekulationerna kring tänkbara nyförvärv är i gång. Lina Hurtig är det som känns mest troligt på kort sikt. Utöver henne har även Tabitha Chawinga nämnts, men hon lär bli dyr då hon har löpande kontrakt med Kvarnsveden. Även Kosovare Asllani kopplas till klubben. Hon har sagt att hon längtar hem, men även hon har kontrakt som löper över nästa år.

2) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Jag hade Rosengård som stor guldfavorit. Det tipset fanns det ingen anledning att ändra efter våren, där jag tycket att man var seriens bästa lag.

Hösten blev tyngre, och till slut var det hela tio poäng upp till guldplatsen. Dock berodde det inte huvudsakligen på att Rosengård var dåligt. I fjol vann klubben guldet på 51 poäng. I år samlade man 52 poäng – och var ändå långt efter. Linköping var helt enkelt var bättre den här gången.

För Rosengård kostade det förstås att tunga nyförvärvet Gaelle Enganamouit knappt hunnit spela i den vita dressen ännu. Att Sara Björk Gunnarsdottir lämnade i somras är en annan viktig faktor till att Malmöklubben tappade lite stabilitet under hösten. Dessutom hade man ett slitsamt spelschema, som bidrog till att man inte orkade haka på LFC.

Enganamouit, Andonova och Marta

På plussidan fanns Marta, som var fantastisk hela året. Snacket om att hon är slut kan vi glömma, för i år har vi verkligen fått se den gamla Marta igen. Visst har stjärnan haft en hel del skador de senaste åren, vilket hållit henne tillbaka. Men att hon inte är lika överlägsen som för tio år sedan beror mer på att övriga närmat sig än att Marta tappat.

Känslan är att det blir en ganska lugn silly season för Rosengård, alltså att klubben är rätt nöjd med vad man har. Det är väl på målvaktssidan man behöver göra bredda. Där var det lite darrigt under året.

Man har förstås talangfulla Zecira Musovic. Hon är en av de svenska målvakter som har potential att dominera i luftrummet – vilket framtidens damfotbollsmålvakt måste kunna. Alltså är hon en av kandidaterna till att ta över efter Hedvig Lindahl. Musovic vågar gå ut, och hon blir allt bättre på de höga bollarna. Lovande.

Rosengård har även intressant, egenfostrad talang i truppen. Under hösten har jag sett en mycket intressant utveckling hos Ebba Wieder. 18-åringen kom till klubben som tioåring, och hon växer för varje gång man ser henne. Hon borde vara aktuell för att bli A-landslagsspelare redan under 2017. Den som tar över efter Pia Sundhage nästa sommar borde ta sig en rejäl titt på Wieder.

3) Eskilstuna United
Mitt tips: 4

United tappade bara en placering jämfört med ifjol. Trots det var laget klart svagare i år. Man lyckades inte fullt ut fylla hålen efter Petra Johansson (Larsson) och Gaelle Enganamouit.

Mimmi Larsson

Visst var Mimmi Larsson ett piggt nytillskott som tillsammans med Marija Banusic täckte upp för de 18 mål Enganamouit gjorde i fjol. Duon Larsson och Banusic gjorde nämligen exakt 18 mål ihop, fördelat på tolv respektive sex.

Det blev ”bara” sju färre mål än i fjol. Då slutade man på 50 poäng och målskillnaden 41–15. I år blev det 38 poäng och 34–26 i mål. Som synes låg en stor del av problematiken i defensiven. Landslagsmålvakten Emelie Lundberg saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade i fjol.

Ändå förstås starkt att till slut lägga beslag på det lilla silvret. En orsak är förstås att man fortsätter att vara väldigt starka på fasta situationer. Och i publikligan fortsätter man att vara ett guldlag. Där blev det seger med ett snitt på fina 1 897. Bra jobbat.

Nu väntar en spännande vinter, där man plötsligt har fått konkurrens om sponsorerna av nya herrallsvenska laget AFC. Det blir spännande att se var det innebär för Uniteds spelarbudget.

Rita Chikwelu

Om pengar finns borde man satsa hårt på att hitta en pådrivare på centralt mittfält. En drömvärvning hade nog varit Umeås Rita Chikwelu.

4) Piteå IF
Mitt tips: 3

Piteå fortsätter att vara ett mycket stabilt och svårspelat lag. Trots att man tappade landslagsspelare som Emilia Appelqvist och Pauline Hammarlund inför säsongen och ersatte med klart mindre namnkunnigt folk blev det andra raka medaljen.

Anmärkningsvärt är att man slutade fyra med minusmålskillnad. Det säger en hel del om hur ojämn årets damallsvenska har varit. Det säger också en hel del om att Piteå tagit hem åtta uddamålssegrar samtidigt som man åkt på några stora förluster, med 0–4 på Strandvallen i Mallbacken som värsta smällen.

På hösten var Pitelaget extra stabilt. Det blev i och för sig förlust i Göteborg i sista omgången, men inför den matchen hade man nio raka utan förlust. Starkt.

Starkt är också att man behåller greppet om publiken, årets snitt på 1 125 räckte till tredjeplats i publikligan.

Inför säsongen åkte man alltså på några tunga tapp på spelarsidan. Dessutom drog Hanna Pettersson av korsbandet. Man valde att ersätta svenskt – och man gjorde det bra.

Ronja Aronsson

Piteå är den klubb som har flest spelare i F20-VM i Papua Nya Guinea. Och av dem som är där borde duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist snart även knacka på dörren till A-landslaget. Aronsson är en av våra allra mest intressanta ytterbackar och Löfqvist växer på centralt mittfält.

När jag såg henne i somras tyckte jag att hon spelade rätt försiktigt. Men i Göteborg i lördags såg jag att Löfqvist är väl värd nomineringen till årets genombrott. Hon är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Irma Helin.

Noterbart är att Piteå inte verkar nöjt med spetsen i anfallsspelet. För lagets hetast spelare på senhösten, Tempest-Marie Norlin, får inget nytt kontrakt. Kanske att man här spanar mot grannen Umeå och deras djupledslöpare Jenny Hjohlman.

Viktigt för Piteå är förstås också att få behålla sina sörlänningar, inte minst målvakt Carlén.

5) Kopparbergs Göteborg FC
Mitt tips: 6

Göteborg slutade långt ifrån den strid om Champions Leagueplats som man drömde om i våras. Lagets förvandling de senaste åren är för övrigt anmärkningsvärd.

2014 kom man på tredje plats i tabellen, tre poäng från andraplatsen. Man hade ett publiksnitt på 723 personer. Sedan dess har man nu tappat alla sina äldre spelare, plus publiken och medieintresset i Göteborg. Känslan är att det kan ta flera år innan KGFC klarar av att utmana om guldet igen.

Under säsongen har de båda utländska inslagen i truppen, Loes Geurts och Andrine Stolsmo Hegerberg lämnat, och i lördags gjorde veteranerna Sara Lindén och Anna Ahlstrand sina sista matcher. Därmed är bara tränare Stefan Rehn och duon Catrine Johansson och Beata Kollmats kvar av laget från 2014. För klubbledningen blir det förstås extra viktigt att vårda kulturbärarna Johansson och Kollmats.

Beata Kollmats

För man kan säga mycket om Göteborg FC, men kontinuitet är inte ett ord som passar in på klubbens verksamhet de senaste åren.

På kuppen har man alltså även tappat publiken. Årets snitt på 378 är rent ut sagt odugligt. Men trenden har varit fallande, man hade bara 472 i fjol. Dessutom har nu Göteborgstidningarna minskat sin bevakning av laget ganska rejält. I slutet av säsongen har GP bara skrivit några rader per match.

En orsak är förstås den stora genomströmningen av spelare. Klubben har inte lyckats profilera sina stjärnor som man gjorde för några år sedan. Klubbledningen står alltså inför rätt många utmaningar inför framtiden.

Det blev alltså till slut en femteplats, men man kunde lika gärna blivit trea. En svag period med fyra raka förluster i september förstörde medaljdrömmarna. Tolv poäng på de sista fem omgångarna räckte inte för att nå pallen.

Offensivt levererade nyförvärvet Pauline Hammarlund under hela året. 22-åringen slutade sexa i skytteligan på tolv mål. Lindén gjorde en stark säsong och låg med sitt spelsinne bakom väldigt mycket konstruktivt. Där har man en intressant ersättare i truppen i Annahita Zamanian. Hon har verkligen fin blick för spelet och blir spännande att följa. För att vara aktuell för större uppgifter än damallsvenskan måste nog dock 18-åringen även lära sig att försvara.

Annahita Zamanian

Det riktigt stora glädjeämnet i Göteborg är ändå målvakten Jennifer Falk. Hon når fina 86 i räddningsprocent och är därmed etta i seriens målvaktsliga. Sju nollor på 15 matcher imponerar också. I lördags kollade jag in Falk lite extra. Hon är kort, men väldigt modig. Jag imponerades bland annat av hur bra hon hanterade June Pedersen:s vassa hörnor. Som jag ser det måste Falk in i landslagstruppen på allvar nu direkt. Göteborgsmålvakten är redan nu den som är närmast Hedvig Lindahl.

6) Djurgården
Mitt tips: 12

45 procent av experterna på den damallsvenska upptaktsträffen placerade Djurgården i mitten av tabellen. Jag satte Stockholms representat på sista plats.

De 45 procenten fick rätt – jag var däremot helt fel ute. Trots en svag start tog sig Djurgården upp på tabellens övre halva – trots att man slutade på minusmålskillnad.

Emilia Appelqvist

Det här var helt enkelt ett fint lagbygge, där man prioriterade defensiv stabilitet. Med nyförvärv som Gudbjörg Gunnarsdottir, Emilia Appelqvist och Katrin Schmidt trodde jag också att man skulle klara försvarsspelet bra. Men jag satte stora frågetecken för forwardssidan.

Där gav Mia Jalkerud mig svar på tal. Hon gjorde nio mål och visade att hon håller i högsta serien. Bra jobbat. Spetsar man truppen med ytterligare någon vass forward kan nog Djurgården ta ännu något steg nästa år.

En fråga som hängt med ett tag är hur det går med Schmidts svenska medborgarskap. Är hon aktuell för landslaget under 2017?

Det tråkigaste med Djurgården är att det tyvärr knappt är någon som bryr sig om laget. 4139 hade varit årets näst bästa publiksiffra – om den gällt en match. Tyvärr handlar summan om samtliga Djurgårdens åskådare under hela säsongen.

Man kom nämligen sist i publikligan med svaga snittet 376. Faktum är att DIF hade tre av seriens fyra sämsta publiksiffror. Damallsvenskan har verkligen det svårt att hävda sig i storstäderna.

7) Vittsjö GIK
Mitt tips: 5

Jag trodde att Vittsjö skulle kunna bli en av årets stora positiva överraskningar. Det blev man väl kanske inte. Tvärtom känns det som att det nordskånska laget har smugit sig genom den här säsongen. Man har varken varit fågel eller fisk – det har hela tiden varit mittemellan.

Våren bestod bland annat av en del tränarstrul. Halvvägs hade man bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket. På hösten fick man tidigt marginal till bottenstriden och kunde spela avslappnat.

Clara Markstedt

Man saknade länge någon utpräglad målskytt a la Jane Ross, men Clara Markstedt fick i alla fall igång målskyttet på hösten och blev till slut bäst med sex fullträffar. Linda Sällström var näst bäst med fem.

När jag sett laget har Sandra Adolfsson varit utropstecknet. Hon har gjort stor nytta på mittfältet, både som bollvinnare och pådrivare.

8) Kif Örebro
Mitt tips: 7

Laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. Under hösten skaffade Örebro sig dock en såpass stor marginal att man kunde spela avslappnat.

Under sommaren gjordes ett tränarbyte när Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in. Bytet skulle vara en del av ett mer långsiktigt organisationsarbete. Skogman fick utöver träningen också ansvaret för bland annat scoutingen.

Jag gissar att han scoutat forwards i höst, för klubbens bästa målskytt Melissa Tancredi (åtta mål) lägger ju nämligen av. Slutar gör även Tancredis landsmannina från Kanada Marie-Eve Nault. Kanske att man redan har Tancredis ersättare i truppen, eller hur är statusen med Sarah Michael?

Lisa Dahlkvist

Viktigt för klubben var förstås att Lisa Dahlkvist stannar även över 2017. Det beskedet ger Kif en stabil ryggrad på mittfältet, där man ju även har talangfulla Michelle De Jongh.

Noterbart är att Örebro är en av de klubbar Pia Sundhage gärna kollar lite extra på när hon skall nominera landslagsspelare. I år har ju exempelvis Hanne Gråhns och Julia Spetsmark fått debutera i A-landslaget.

9) Kvarnsvedens IK
Mitt tips: 11

Borlängelaget imponerade under sin premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höstsäsong, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen. Om inte Kristianstad hade kvitterat i 94:e i näst sista omgången hade sista matchen mot Djurgården varit om en plats på övre halvan.

Kvarnsveden inledde starkt, men fick inte riktigt den utdelning i poäng som man förtjänade sett till spelet. Flera gånger åkte man på kostsamma och sena baklängesmål. Efter halva säsongen var avståndet ner till nedflyttning bara fyra mål.

Under sommaren agerade klubben och stärkte upp offensiven med Tiffany Weimer och Elizabeth Addo. Och elva omgångar senare hade marginalen till nedflyttningsstrecket vuxit till hela tio poäng. Starkt.

Tränare Jonas Björkgren tyckte att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Jag vet inte om jag täcktes in av kritiken, men tänker inte sparka mig själv som bloggare än på ett tag…

Man kan ju förstås inte skriva om Kvarnsveden utan att nämna Tabitha Chawinga. Hon blev till slut trea i skytteligan på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, då tror jag hon hade kunnat vinna hela skytteligan.

Chawinga är kontrakterad över nästa år, och klubben jobbar hårt på att även förlänga med övriga nyckelspelare. Personligen tycker jag att de borde lägga kraft på att hitta en stabil målvakt, för jag tycker att det trillat in lite för många enkla baklängesmål. Med en bättre sistautpost kan Kvarnsveden helt klart vara ett lag för övre halvan nästa år.

10) Kristianstads DFF
Mitt tips: 10

KDFF kämpade sig kvar till slut. Och jag tycker att man var väl värda att hänga kvar, rent sportsligt. Ekonomiskt sett är jag däremot betydligt mer kritiskt inställd till klubben.

Men vi tar sporten först. Man har haft jätteproblem med målskyttet hela vägen. Halvvägs hade man gjort minst mål av alla. Så långt spelade man ofta rätt bra och skapade chanser för en klart bättre tabellplacering. På hösten tyckte jag att man tappade lite av de fina spelet, men man höll sig ändå på rätt sida strecket under större delen av tiden.

Men tränare Elisabet Gunnarsdottir och de andra kunde som bekant inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Elisabet Gunnarsdottir

Nu har klubben både fått nytt kontrakt och elitlicens, men man har fått kämpa stenhårt för båda. Ekonomiskt har det genomförts ett stålbad under säsongen, och nu måste man ha handbromsen åtdragen i sin satsning.

Klubben kan helt enkelt inte bygga ett lag som saknar täckning i budgeten en gång till. Det måste vara slut på alla kriser om man skall få tillbaka trovärdigheten hos hemmapubliken. För det lag som hade drygt 800 åskådare i snitt 2011 och 2012 har nästan haft hälften de senaste två åren. Det trots att man har flera Skånederbyn nuförtiden.

11) Umeå IK
Mitt tips: 8

2000-talets svenska och europeiska storklubb hade som mål att vinna SM-guld 2017. Och visst kan det bli guldhattar om ett år, men inte i allsvenskan utan i elitettan.

Själv tippade jag UIK som åtta inför serien, men jag varnade för att man kunde åka ut om skadeeländet fortsatte. Det gjorde det.

Damfotbollsstaden Umeå hade två klubbar i högsta serien säsongen 2008. Umeå Södra FF åkte ur damallsvenskan det året och ur elitettan 2014. Klubben hade problem med ekonomin och bytte skepnad tidigare i år. Man heter numera Team Thorengruppen och kom i år tvåa i division I Norrland.

Även UIK har stora problem med ekonomin. Dessutom verkar man ha en svag klubbledning, som stod för ett uppmärksammat tränarbyte i somras. Ekonomiska och organisatoriska problem är inga bra saker att ha med sig i bagaget när man skall resa ner en division.

Hanna Folkesson

Fotbollsmässigt spelade man länge naivt i årets serie. Man hade en risktagning i passningsspelet som var för stor. Ofta föll man på eget grepp i matcherna. Jag hörde att Hanna Folkesson efter sista omgången menade att laget inte var förtjänt av att åka ur. Jag skulle nog säga att hon har fel. UIK anno 2016 var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu väntar en väldigt viktig vinter för klubben. En ödesvinter.

Eftersom Pia Sundhage gillar UIK har man en mängd spelare som är på gränsen till landslaget. Alla dem riskerar man nu att tappa. Kvartetten Folkesson, Lina Hurtig, Hanna Glas, Jenny Hjohlman är förstås högintressant för andra klubbar. Det kan sannolikt även målvakterna Malin Reuterwall och Tove Enblom vara.

Malin Reuterwall

Viktigast av alla är nog ändå Rita Chikwelu, kan UIK bygga laget kring henne i elitettan finns hoppet om en snabb återkomst. Men med ihålig plånbok är det svårt att bygga lag.

Det som är positivt är dock att UIK har en mycket bra egen verksamhet, och att man har många talanger att plocka upp underifrån. Vi får hoppas att saker och ting faller ut väl, för då klubben man ha nytta av att få göra en återstart i en lägre serie. Men som sagt, en väldigt viktigt vinter väntar.

12) Mallbackens IF
Mitt tips: 9

Den värmländska klassikerklubben var för svag både längst fram och längst bak. Man lyckades aldrig ersätta varken Jennifer Falk eller Mimmi Larsson. Därför spelar man i elitettan 2017.

Det borde svida extra mycket för Julia Karlernäs, som nu har åkt ur damallsvenskan tre av de fyra senaste åren.

Sarah Bergman

Klart nu är att man tappar Sarah Bergman, som aviserat att hon vill spela kvar i damallsvenskan. Sannolikt blir man även av med flera av sina utländska spelare. En viktig punkt är att hitta en stabil målvakt, för bristfälligt målvaktsspel har varit en av de stora faktorerna till att laget åker ut.

Mallbacken har åkt ur allsvenskan förr – och kommit tillbaka. För en liten klubb från en liten ort blir det dock svårare och svårare att hävda sig. Men förhoppningsvis finns det tillräcklig kultur och tillräckligt engagemang och kunnande för att åter skapa ett allsvenskt lag.

I lagbygget blir det viktigt att behålla en kulturbärare som Frida Broström samt värmländska produkter som Karlernäs och Emelie Andersson. En annan nyckel till framgång i elitetttan vore att få ha kvar Madelen Janogy. Hon gjorde fem mål i år, men skulle garanterat vara ett kanonbra vapen i elitettan.

Det är förstås tråkigt för Värmlandsfotbollen att QBIK åkte ur elitettan. Men för Mallbacken är det nog trots allt inte negativt, det borde ju ge viss fördel på spelarmarknaden.

Skytteligan:

Slutligen några ord om skytteligan. Tio i topp fick ju följande utseende:

Pernille Harder

1) Pernille Harder 23 mål (2:a i mitt tips)
2) Stina Blackstenius 19 mål (4:a)
3) Tabitha Chawinga 15 mål (6:a)
4) Marta Vieira da Silva och Ella Masar McLeod 13 mål (7:a respektive ej med på mitt tips)
6) Pauline Hammarlund, Lieke Martens och Mimmi Larsson 12 mål (5:a, ej med på tipset respektive nämnd som bubblare)
9) Kristine Minde 11 mål (ej med på mitt tips)
10) Mia Jalkerud 9 mål (ej med på mitt tips)

I mitt tips lyckades jag alltså pricka in fem av de tio på topplistan – det är jag inte nöjd med. Min etta, Gaelle Enganamouit, hade garanterat varit med om hon inte blivit knäskadad. Men annars har jag inte mycket att försvara mig med.

Det är förresten tre svenska spelare på topp tio, det är bättre utfall än vi haft de senaste åren. Innan jag sätter punkt tänkte jag lista lite fler svenska spelare, och våra landslagsspelare:

13) Felicia Karlsson 7 mål
14) Marija Banusic och Clara Markstedt 6 mål
16) Bland annat Fridolina Rolfö och Lotta Schelin 5 mål
34) Bland annat Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Julia Spetsmark och Michelle De Jongh 3 mål
50) Bland annat Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanne Gråhns, Lina Hurtig, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson och Irma Helin 2 mål
78) Bland annat Tove Almqvist, Jonna Andersson och Jessica Samuelsson 1 mål

Av de som fått speltid i A-landslaget i år blev följande mållösa i allsvenskan: Lisa Dahlkvist, Josefin Johansson, Lina Nilsson, Hanna Folkesson, Petra Andersson, Nathalie Björn och Malin Diaz.

En kombinerad fram- och tillbakablick

Publicerad den 28 oktober, 2016 av Johan Rydén

Svara

Det har blivit hög tid att sammanfatta det landslagsuppehåll som löpt över delar av de två senaste veckorna. Men först en liten koll på vad som händer i helgen.

Det är en rätt lugn lördag, med få matcher i toppligorna. Ett undantag är Bayern München–Duisburg som sänds på aktuell länk klockan 14.00. I övrigt händer det mest intressanta i andraligorna under lördagen. Jag tänker dels på att avgörandet närmar sig i elitettan, dels på att matchen Everton–Bristol City kan bli helt avgörande för vilken av klubbarna som går upp i högsta engelska ligan.

I elitettan säkrar Hammarby en omedelbar återkomst till damallsvenskan om Stockholmslaget tar fler poäng än Växjö i morgon. Annars kommer kampen leva in i slutomgången. I den näst sist omgången åker Hammarby till ett Sundsvall där hemmalaget slåss för nytt kontrakt, medan Växjö besöker formstarka Kungsbacka.

I botten blir det antingen QBIK eller Sundsvall som följer med Älta och Sunnanå ner i division I. Läget är rätt dystert för QBIK som är tre poäng bakom Sundsvall och har två svåra matcher kvar; LB07 borta och Hovås Billdal hemma.

Det om lördagen, nu till söndagens matcher. Och det är då det händer, bland annat är det full omgång i damallsvenskan. Men även några intressanta toppmatcher utomlands, som:

14.00: Wolfsburg–Frankfurt.
14.00 Stabaek–LSK – LSK kan säkra ligaguldet.
15.00 PSG–Montpellier.

Men det är förstås damallsvenskan som står i mitt fokus, och i första hand är det ju bottenstriden som är intressant. Där startar Umeå–Göteborg och Kvarnsveden–Kristianstad 14.00 medan Mallbacken–Linköping drar igång en timme senare.

Alla de tre bottenlagen slår ur rejält underläge på söndag. I våras hade jag givit Kristianstad bra poängchans i Borlänge, men i höst har Kvarnsveden varit så starkt att hemmalaget får räknas som rätt stora favoriter. Noterbart är ju att Tabitha Chawinga varit glödhet sedan klubben förstärkte sin offensiv. Forwarden från Malawi har gjort mål i de fem senaste allsvenska matcherna och är nu uppe på tredje plats i den damallsvenska skytteligan. Starkt.

Jobbigast läge har trots allt Mallbacken, men laget har långt ifrån givit upp. Här kan man höra hur Julia Karlernäs ser på klubbens chanser att hänga kvar i högsta serien.

I övrigt från damallsvenskan noteras ett par viktiga kontraktsförlängningar. Mest anmärkningsvärt är väl att Lisa Dahlkvist blir kvar i Örebro även över 2017 års säsong.

Även Kvarnsveden är i full gång med att förlänga med sina nyckelspelare. I går blev det klart att sommarvärvningen från Ghana, Elizabeth Addo, stannar i Borlängeklubben i ytterligare två säsonger. Kvarnsveden har ju sedan tidigare gjort klart med Chawinga för 2017. Man jobbar även på att behålla amerikanskorna Tiffany Weimer och Megan Toohey. Dessutom har man nu besök av slovenska landslagsspelaren Lara Ivanuša.

I övrigt på spelarfronten väntas Stina Blackstenius lämna besked om sin fotbollsframtid under den närmaste veckan. Det blir ju ett högst intressant besked.

Blackstenius är ju för övrigt en av de svenska spelare som snart åker till Papua Nya Guinea för F20-VM. Trupperna börjar presenteras en efter en till mästerskapet, hela den svenska finns här. Den innehåller som bekant varken spelare från Rosengård eller Eskilstuna.

Tyvärr är det fler lag än Sverige som saknar bärande spelare. När Kanadas trupp presenterades fanns tyvärr inte storstjärnan Jessie Fleming med. Även Tyskland saknar sitt stora affischnamn, Pauline Bremer. Tyskorna har även drabbats av ett tungt avbräck då Leverkusens Nina Ehegötz dragit av korsbandet och missar såväl F20-VM som resten av säsongen.

Apropå F20-VM har vi en svensk huvuddomare med där också, Sara Persson. Henne träffade jag för en intervju i går. Den går att läsa här.

Innan det är dags för att gå igenom alla landskamper snubblade jag över en alarmerande text i DT, Dalarnas Tidningar. Den handlar om att juniorfotbollen snart är död i Dalarna, framför allt på flicksidan. Bland annat står det att:

”I flickornas F17-serie anmäldes elva lag inför seriepremiär, men bara fem fullföljde till sista omgången.”

Det var verkligen ingen rolig läsning.

Det var väldigt mycket roligare för damfotbollen i Portugal i tisdags. Då kvalade landslaget som 16:e och sista lag in till nästa års EM-slutspel. Fast det satt riktigt hårt åt i playoffmötet med Rumänien.

Båda matcherna slutade 0–0 efter 90 minuter. Och utan att ha sett tisdagens returmatch i Rumänien kan man nog slå fast att det var två jämnstarka lag som drabbade samman. Det var nämligen 14–14 i avslut, 6–6 i avslut mot mål och 10–8 i hörnor.

I förlängningen kom äntligen målen – ett åt vardera håll. Det innebär alltså att Portugal tar EM-platsen, på fler bortamål. Här ser man Portugals avgörande mål och lite firande på slutsignalen:

Utöver playoffmatchen mot EM har det spelats flera intressanta vänskapslandskamper de senaste dagarna. I en av dem drabbade två av de tre största guldfavoriterna, England och Frankrike, samman. Det mötet slutade 0–0:

Eftersom England inte var med i OS är det lätt att glömma bort fjolårets VM-bronslag. Men de har varit starkt hela det senaste året, och i tisdags vann man borta mot ett allt bättre Spanien med 2–1. Det var spanjorskornas första förlust sedan fjolårets VM och första hemmaförlust sedan januari 2014.

Även Nederländerna är ett lag som blir allt starkare. Minns hur nära det var att de snodde vår OS-plats i våras. Den senaste veckan har de har spelat två matcher. Det blev 4–2-förlust mot Tyskland och så krossade man Skottland med hela 7–0.

Skotskorna saknade i och för sig Kim Little. Men framför allt saknade man defensiv stabilitet. Faktum är ju att det skotska målvakts- och backlinjespelet stundtals var upprörande dåligt…

Ytterligare ett lag på frammarsch är Belgien. Under landslagsfönstret har man slagit Ryssland i två matcher, 3–0 och 3–1. De båda lagen finns i den lägsta lottningspotten när EM lottas den 8 november. Det känns väl ganska självklart att man hellre möter ryskorna än belgiskorna.

Höjdpunkter från de båda matcherna finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=YZvhglCwPzQ

https://www.youtube.com/watch?v=Tphd8ycsL3k

Danmark och Island var i Kina för en fyrnationsturnering som även innehöll värdnationen och Uzbekistan. Det sistnämnda landet har inte gjort sig känt som någon stor damfotbollsnation, och föll också i alla tre matcherna. Men det blev bara 1–2 mot danskorna och 0–1 mot isländskorna, så Uzbekistan kanske är på gång att flytta fram sina positioner.

Kina vann turneringen på sju poäng, en före Danmark och tre före Island. Kinas segermål i den informella finalen (1–0-seger mot danskorna) gjordes av skickliga speluppläggaren Ren Guixin – alltså hon som missade OS på grund av en lårskada.

Out of the Olympics because an injury and now scores the goal who give China the title. What a comeback for Ren Guixin!

🎥 – @LeSports_ pic.twitter.com/ETKUkB1d8D

— China Women's Football – 中国女足 (@CHNWNT) October 24, 2016

Slutligen till USA, där Jill Ellis nybygge tog två fyramålssegrar mot Schweiz, båda gångerna efter att det varit oavgjort i paus. Den första matchen slutade 4–0:

Och den andra matchen slutade 5–1:

Den bästa nyheten kring damfotbollen i USA är ändå inte de där resultaten, utan den här. Alltså uppgiften om att det verkar kunna sluta bra för Lauren Holiday, som nyligen genomgått en operation för hjärntumör.

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

Publicerad den 28 oktober, 2016 av Johan Rydén

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Om LFC:s guld och Umeås landslagsspelare

Publicerad den 16 oktober, 2016 av Johan Rydén

Det har hunnit gå några timmar sedan Linköpings FC säkrade klubbens andra SM-guld. Det är ingen kvalificerad gissning att spelare, ledare och supportrar är mitt inne i det välförtjänta guldfirandet.

En och annan bild av guldglädjen har delats i olika sociala medier.

GULL 🏆🏆🏆😃😃😃 pic.twitter.com/FmpKEpNIDa

— Kristine Minde (@KrisMinde) October 16, 2016

🏆 pic.twitter.com/yZBuyOw3PT

— Pernille Harder (@PernilleMHarder) October 16, 2016

På sociala medier har även gratulationer trillat in från många olika håll.

Grattis till Guldet @LinkopingsFC ! Ni har förtjänat det. Vi kommer igen nästa år. Fira ordentlig nu! 🏆

— FC Rosengård (@FCRosengard) October 16, 2016

Congratulation to @LinkopingsFC on winning damallsvenskan 2016, was with them the last time they won it 2009 so it was about time!👊

— Kosovare Asllani (@KosovareAsllani) October 16, 2016

Grattis till guldet @LinkopingsFC. I år förtjänade ni det. Vi kommer igen, tro inget annat. #noexcusetolose

— Zećira Mušović (@ZeciraMusovic) October 16, 2016

I segerglädjen noterar jag att en del LFC-supportrar gör en stor grej av att Rosengård har större budget. Och visst stämmer det att pengar gör skillnad över tid. Den klubb som har störst budget vinner flest titlar. Men den vinner inte automatiskt alla titlar.

Skillnaden i budget i damallsvenskan är inte så stor att det är självklart att Rosengård skall vinna varje år. Det är fullt möjligt att uppstickare kan sno åt sig titeln då och då. Så Linköpings guld är inte så konstigt.

Visst har Rosengård 12,6–7,2 i budgetmiljoner. Men det är fler faktorer än pengar som spelar in i fotboll. Och Linköping har haft flera av de andra på sin sida. Mer om det strax.

Först skall jag bara konstatera att jag var snett ute i mitt damallsvenska guldtips. Jag tippade ju nämligen bara Linköping som tvåa inför säsongen. Jag försöker bygga mina tips så lite som möjligt på gissningar och så mycket som möjligt på sådant jag själv har sett. Och visst, jag hade sett LFC imponera enormt mot Göteborg i Svenska cupen i vintras.

Men jag hade ju också fjolåret i bakhuvudet. Till mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.”

Nu är damallsvenskan avgjort, och vi vet att LFC faktiskt har blivit jämnare och någon måltorka har vi inte sett skymten av. Faktum är att Linköping har varit stabilt på en mycket hög nivå hela säsongen, en imponerande hög nivå.

Jag har funderat lite på hur det är möjligt. Jag tycker för övrigt fortfarande att Rosengård har en högre högstanivå. Och ett på många sätt stabilare lag. Men Linköping har haft den vassare spetsen – och fler matchvinnare. Dessutom har man klarat försvarsspelet bra, trots att det fanns frågetecken där inför säsongen.

Några punkter som vägt över för LFC i kampen med Rosengård är längden på säsongen och slitaget på spelarna. I och med att Rosengård spelat i Champions League både vår och höst fick man en kortare försäsong.

Man har totalt sett spelat fler tuffa matcher och också dragit på sig klart fler skador. Exempelvis är det ju blytungt att Gaelle Enganamouit knappt dragit på sig den vita dressen ännu. Dessutom tappade Rosengård Sara Björk Gunnarsdottir i somras, och med henne försvann även en hel del karaktär.

Gaelle Enganamouit

LFC hade alltså en lugnare försäsong och lade spelschemat smart så man även skaffade sig en veckas sommarledighet, något Rosengårds OS-spelare gick miste om. Det tror jag kan ha varit en väldigt avgörande faktor. Och så har LFC varit ovanligt skadefritt.

Visst drog Fridolina Rolfö på sig en skada under OS. Men av nyckelspelarna noteras att Pernille Harder och Stina Blackstenius har spelat i samtliga 20 matcher. Samma sak med Claudia Neto, Kristine Minde samt viktiga ytterbackarna Jessica Samuelsson och Jonna Andersson. Och mittbackarna Magdalena Eriksson och Janni Arnth har spelat 19 respektive 18 matcher.

Den kontinuiteten i startelvan är mer värd än de extra miljoner Rosengård har till spelarlöner.

Känslan är ju att Rosengård till slut fallit på det tuffa spelschemat. De senaste 17 dagarna har man spelat fem matcher, inklusive en resa till Island. Man har helt enkelt inte orkat. Två förluster och ett kryss på de tre senaste matcherna håller ju inte om man skall kunna vinna SM-guld.

Speciellt inte om man har en så stark huvudkonkurrent som Linköping.

Det om guldstriden. Nu flyttar jag snabbt fokus till botten av den damallsvenska tabellen. När serien var halvvägs var halva serien indraget i nedflyttningsstriden. Då hade Kif Örebro och Vittsjö elva poäng vardera. Trion Kvarnsveden, Umeå och Mallbacken stod på nio och sist låg Kristianstad på åtta.

Nio omgångar senare har Kvarnsveden, Vittsjö och Kif Örebro säkrat sina kontrakt genom att ta mellan nio och tolv poäng vardera. Övriga tre lag har tillsammans tagit elva poäng – och då har de haft två inbördes möten. Kristianstad, Mallbacken och Umeå är verkligen botten, och egentligen förtjänar inget av dem mer än något annat att hänga kvar.

Det som förbryllar är dock hur landslagsspelartäta Umeå kan ligga sist i tabellen. Jag roade mig med att ur minnet lista hur många spelare de damallsvensk klubbarna har som varit uttagna till svensk A-landslagssamling minst en gång under 2015 eller 2016. Här är listan – rätta mig gärna om jag har gjort något fel:

Linköping          6
(Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tove Almqvist, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius)
Rosengård        5
(Zecira Musovic, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Lina Nilsson och Lotta Schelin)
Piteå                  3
(Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin)
Eskilstuna         7
(Emelie Lundberg, Nathalie Björn, Malin Diaz, Petra Andersson, Olivia Schough, Marija Banusic och Mimmi Larsson)
Göteborg           5
(Jennifer Falk, Elin Landström, Freja Hellenberg, Elin Rubensson och Pauline Hammarlund)
Djurgården        1
(Emilia Appelqvist)
Vittsjö                0
Kvarnsveden    0
Örebro               5
(Carola Söberg, Hanne Gråhns, Lisa Dahlkvist, Michelle de Jongh och Julia Spetsmark)
Kristianstad      1
(Mia Carlsson)
Mallbacken       1
(Antonia Göransson)
Umeå               5
(Malin Reuterwall, Hanna Glas, Hanna Folkesson, Lina Hurtig och Jenny Hjohlman)

Naturligtvis tillkommer ett antal utländska landslagsspelare i flera av klubbarna.

Men det är ändå noterbart att UIK alltså nästan har haft lika många spelare på svenska landslagssamlingar 2015 och 2016 som övriga lag på tabellens undre halva. Visst, jag vet att UIK:s landslagsspelare varit skadedrabbade, men ändå. Noterbart också att Örebro är en favorit hos Pia Sundhage.

Alla Umeås fyra landslagsmeriterade utespelare deltog i hela eller delar av gårdagens match i Mallbacken – och alla fyra gjorde mig besviken. En landslagsspelare kan inte dominera varje gång den är på planen, men den bör visa inställning. Den bör visa vägen för sina lagkompisar.

Jag tyckte att Umeås svenska stjärnspelare såg uppgivna ut. Den enda som visade vinnarvilja och jävlar anamma var Rita Chikwelu. Hon är den UIK-spelare som kan gå rakryggad, även efter förlusten på Strandvallen. Övriga behöver höja sig ett par nivåer om UIK skall hänga kvar.

Rita Chikwelu

Nu kan ju Umeå räddas av att de båda konkurrenterna är lika svaga. Kristianstad har förtvivlat svårt att göra mål, trots att man skapar rätt mycket. Det var liksom ingen slump att lagets fullträff vid 2–1-förlusten i Piteå var ett självmål av Piteås Faith Ikidi. Matchen KDFF–UIK i sista omgången kan mycket väl bli helt avgörande för vilket lag som åker ur.

När det gäller Mallbacken har jag ju flera gånger räknat ut laget. Men dagens resultat ger ändå värmländskorna lite hopp. Man måste ta minst två poäng – troligen fler – mot Linköping och Rosengård. Om guldstriden hade levt skulle jag säga att det var omöjligt.

Nu kommer varken LFC eller Rosengård ha något att spela för, vilket förbättrar Mallbackens chanser något. Det innebär dock inte att det känns speciellt troligt att Mallbacken är damallsvenskt 2017.

Dock måste jag säga att jag tycker att Mallbacken hade en mycket intressant startelva i den andra halvleken mot Umeå. Tidigare under året har Mallbacken lidit av förlusterna av Jennifer Falk och Mimmi Larsson. Avsaknaden av stabilitet längst bak och tyngd längst fram har varit gigantisk. Men nu fick tränare David Uvenclir in alla de spelare jag gillar mest i hans trupp, de mest spelskickliga. Med det laget i fler matcher hade kanske läget varit annorlunda.

* Så en kort titt på elitettan. Där tog Hammarby ett steg närmare damallsvenskan i dag genom 2–1-seger borta mot Östersund. Bajen har tre poängs försprång på Växjö med två omgångar kvar att spela.

Stockholmslaget har kvar att möta nedflyttningshotade Sundsvall borta och seriesegrarna LB07 hemma. Växjö skall till Kungsbacka och avslutar med Smålandsderby hemma mot Kalmar. Det känns som att det kan bli ett rysarslut i den här kampen.

I dag blev det för övrigt klart att IF Böljan (Falkenberg), Assi IF (Kalix) och Västerås BK 30 är nya lag i elitettan nästa år. Grattis alla tre.

* Så ett kort internationellt svep. I tyska Frauen-Bundesliga vann Potsdam seriefinalen mot Essen med 2–0. Potsdam leder tabellen på maximala 15 poäng. Essens förlust innebär att de ligger kvar på tio poäng och tappade andraplatsen till Wolfsburg (13 poäng). Även Freiburg (11 poäng) smet förbi.

Wolfsburg hade flyt. Man vann mot bottenlaget Hoffenheim med 2–1 efter att Alexandra Popp satt segermålet i matchens absoluta slutskede. Nilla Fischer gjorde för övrigt Wolfsburgs första mål.

* I Frankrike fortsätter Sofia Jakobsson att prestera. Hon gjorde Montpelliers andra mål i 2–1-segern borta mot Juvisy. För svensk del kommer ju Jakobssons formtopp tyvärr alldeles för sent. Hon har ju en mycket svag landslagssäsong bakom sig. Men kul att hon äntligen hittat toppformen igen, och hoppas att den sitter i länge.

I tabellen har Lyon, PSG och Montpellier full poäng efter fem spelade omgångar. Om två veckor möts PSG och Montpellier i ett intressant toppmöte.

* I Japan är det jämnt kring ”slutspelsstrecket”. Serien delas ju upp efter 18 omgångar, och med 17 omgångar spelade är fem av sex slutspelslag klara: NTV Beleza, Inac Kobe Leonessa, Parceiro Nagano, Vegalta Sendai och Albirex Niigata.

Tre lag slåss om den sista platsen. Jef United har 20 poäng, Urawa Reds har 19 och Iga Kunoichi har 18. Iga och Jef möts i sista omgången, medan Reds ställs mot suveräna serieledarna Beleza.

* I Norge är LSK nu bara två poäng ifrån ett nytt guld. Precis som Linköping har LSK bara tappat fyra poäng på 20 omgångar. I dag besegrades Vålerenga med 3–0.

I veckan åkte ju LSK ur Champions League, trots att man hade vunnit hemma mot PSG med 3–1. Det franska storlaget vände dock och vann hemma med 4–1.

Som jag ser det fick man dock stor hjälp av den svenska domaren Sara Persson. Hon dömde nämligen fransk straff redan efter två minuter. En högst tveksam straff. För som jag ser det tar Sherida Spitse bollen. Se själv här:

https://youtu.be/g9cyo7_IqQA?t=51

* I morgon är det alltså lottning till Champions League och semifinaler i F19-VM. Då får vi se vilka Rosengård och Eskilstuna ställs mot i åttondelsfinal. Då får vi även veta om Japans skickliga F17-lagkapten Fuka Nagano har kvar chansen att bli den första spelare någonsin att vinna guld i två F17-VM.

Tankar om den damallsvenska seriefinalen

Publicerad den 11 oktober, 2016 av Johan Rydén

Till slut har jag nu också sett den damallsvenska seriefinalen – och det var en högst sevärd, och mycket bra fotbollsmatch.

En match där båda lagen visade stort taktiskt kunnande, där Rosengård hade det bättre anfallsspelet, men där Linköping ändå vann utan att man tyckte att det var uppseendeväckande orättvist.

För trots att LFC var rejält underlägset när det gäller avslut hade man rätt bra defensiv kontroll. Laget visade att det klarar av att stå upp försvarsmässigt mot topplag även med sitt i grunden hyperoffensiva spelsystem. Det är imponerande, och det är självklart stort beröm till Martin Sjögren. Men förstås även till spelarna som klarade av att genomföra det taktiska upplägget.

Linköping spelade smart – och så har man ju Kristine Minde. Jag måste säga att jag blev vansinnigt glad över att det var just norskan som avgjorde matchen. Hon är ju en av damallsvenskans allra bästa spelare, ändå får hon sällan stå i centrum. Spelar man i samma lag som Pernille Harder (18 mål) och Stina Blackstenius (16 mål) hamnar man lätt i skymundan, även om man som Minde nu satt dit tio fullträffar.

Och det som gör Minde speciell är att hon inte bara är en pålitlig målskytt. Hon är det hon behöver vara för dagen; högerback, mittback, central mittfältare, yttermittfältare eller spjutspets spelar ingen roll, hon fixar alla uppgifter med ackuratess. Jag har aldrig sett henne som målvakt, men är övertygad om att hon även skulle fixa det. Minde är helt enkelt en tränares dröm.

Spel- och chansmässigt var alltså Rosengård egentligen det något bättre laget. Men man saknade den där riktiga spetsen – och så hade man inte heller någon tur. För visst blev Malmöklubben bland annat berövad en straff i 62:a minuten, vid ställningen 0–0?

Titta på Instagramklippet nedan, som ju för övrigt är filmat precis ur domare Pernilla Larsson:s vinkel. Det är ju ganska tydligt att Pernille Harder rör sig in mot bollbanan och att hon lutar sig åt höger och håller ut armen, och på så sätt gör sig större. Som jag tolkar handsregeln är det där en solklar straff. Nu är ju den där handsregeln inte helt lätt att tolka, så ni som har domarutbildning får gärna komma med er syn på saken.

https://www.instagram.com/p/BLWSN8mBgFo/

Klart är att om domare Larsson hade varit konsekvent i sitt dömande skulle hon ha dömt straff. Hon blåste nämligen frispark för en hands på Lina Nilsson ute vid sidlinjen i den första halvleken. I den situationen kom bollen från mycket närmare håll än i Harderläget. Och blåser man frispark mot Nilsson måste man döma straff mot Harder.

Nu kom Linköping undan i den här situationen. Och skall man vinna en tajt guldkamp måste man ha lite flyt. Det hade verkligen LFC i söndags, för Rosengård hade ju dessutom tre bollar i målramen.

Så till lite spelarkritik. Det var ju huvudsakligen de defensiva spelarna som imponerade mest. För matchen var ju lite av en uppvisning i lagspel, framför allt i hur man håller ihop sitt lag. I Linköping har jag lyft fram Minde. Där är det även svårt att få förbi Claudia Neto. Hos Rosengård var Marta kanske inte så bra som jag hade trott att hon skulle vara. Fast hon tillhörde ändå planens allra bästa aktörer. En positiv överraskning var Iva Landeka. Har inte imponerat på mig tidigare. Men nu visade hon att hon har kvalitet att lysa även i stormatcher.

Matchens stora besvikelser var ju tyvärr Lotta Schelin och Stina Blackstenius. De skulle utgöra djupledshoten i respektive lag, men ingen av dem lyckades få tajma sin löpningar. Båda blev också utbytta på ett tämligen tidigt stadium. Det är ju förstås också ett gott betyg till respektive backlinje.

När det gäller Blackstenius blev jag även besviken på att hon inte ställde upp på intervju med SVT i halvtid. Jag hoppas att det fanns något bra skäl till beslutet. För jag tycker att det är en del av spelarnas jobb att ge intervjuer, även i seriefinaler.

Apropå SVT och halvtid var det däremot ett väldigt bra halvtidssnack mellan Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson och Linköpings klubbdirektör Maria Hagström. Kul också att de stod bredvid varandra och såg matchen.

Jag satt ju hemma i tv-soffan och kikade på drabbningen i efterhand. Då hade jag redan en bild av hur det skulle se ut, för först hade jag kollat förbundets livescore. Den sa 5–10 totalt i avslut, varav 4–3 på mål och 1–1 i målställning.

Sedan såg jag höjdpunkterna från damallsvenskan.tv. Där reagerade jag över att det var 0–3 i bollar i målställningen. Visst hade LFC och Minde ett stolpskott, men det var ju avblåst för offside, och skall förstås inte räknas.

När jag såg det blev jag lite intresserad av att jämföra liverapporteringen med matchen. Man vet ju tyvärr att statistiken ofta ger en rätt hemmabetonad bild av matchen. Därför hade jag upp liverapporteringen när jag kikade igenom matchen.

Det visade sig att man lagt på avslut för hemmalaget och dragit från för bortalaget. De riktiga siffrorna skall vara 3–13 i avslut. Det här har förstås bara akademisk betydelse, men ändå. Faktum är att Rosengård hade lika många bollar i målramen som Linköping hade avslut totalt.

Jag hoppas att den snedvridna statistiken var ett olycksfall i arbetet. För faktum är ju att man som hemmalag inte har något att vinna på att ”snygga till” skottstatistiken. Tvärtom är det ju hemmalagets målvakt som blir lidande, då hon riskerar att få sämre räddningsstatistik än hon förtjänar.

När jag ändå är inne på ämnet tycker jag att SvFF bör förfina statistiken. Man borde lägga till ”täckta avslut” för skott som räddas av utespelare och så bör man hitta ett upplägg där alla bollar som tar i målramen hamna kolumnen för avslut i målställning. Om målvakten räddar bollen i stolpen bör skottet alltså både räknas som skott mot mål och räknas som boll i målställningen.

Så till publiksiffran. 6 221 i regn är förstås väldigt bra. Inte minst med tanke på att LFC bara hade totalt 9 449 på de första nio matcherna. Förhoppningsvis kommer många av söndagens besökare tillbaka den 5 november för att fira de svenska mästarinnorna…

* Natten mot måndagen såg jag en final till, den i amerikanska NWSL. Det var en match som startade fantastiskt bra, men sedan tappade lite i spelkvalitet.

Även om NWSL-finalen hade allt man kan kräva av spänning, med kvittering i förlängningens sista övertidsminut och straffar, tyckte jag ändå att den damallsvenska seriefinalen var mer högkvalitativ. Kanske är det för att jag gillar taktisk fotboll.

Men den damallsvenska seriefinalen innehöll färre missar. Både matchens första och sista mål är ju exempelvis målvaktstavlor. Sabrina D’Angelo, som var snett ute vid 1–0-målet reste sig dock och blev till slut stor guldhjälte för Western New York Flash genom att rädda tre av Washingtons straffar.

Personligen tycker jag att det känns lite konsigt att ligafyran tar hem titeln, men det är ju så det amerikanska systemet är uppbyggt. Efter fyra NWSL-säsonger har fortfarande inte segrarna i grundserien vunnit guld.

Dags för seriefinal

Publicerad den 7 oktober, 2016 av Johan Rydén

Vi är framme vid den stora damallsvenska finalhelgen. Seriefinalhelgen.

På söndag 16.00 sänds Linköping–Rosengård på SVT1 (sändningen startar 15.45) och på damallsvenskan.tv – det handlar om årets riktigt stora höjdarmatch i damallsvenskan. En match som med stor sannolikhet avgör var guldet skall hamna.

På förhand är det ganska mycket som talar för Linköping. Jag tänker bland annat på att:

1) man har hemmaplan och det förväntas stort publikstöd.
2) man leder serien, och skulle vara ensamt om att ha avgörandet i egna händer vid oavgjort.
3) Rosengård har varit på Island i veckan och spelat en jobbig match.
4) Lieke Martens skadades på Island. Även om även LFC har skador är Martens skada den som kommer att påverka matchen mest eftersom den är färskast. Rosengård har inte haft tid att ställa om och anpassa sig för spel utan nederländskan.
5) Fridolina Rolfö verkar vara redo för att göra ett inhopp.

Totalt sett är nog kombinationen av den andra och den tredje punkten det som talar allra mest för Linköping. Rosengård är pressat att vinna, och de har en betydligt mer sliten trupp än LFC.

Men trots de här fem punkterna håller jag Rosengård som favoriter. Delvis för att det är Rosengård som har vinnarkulturen, men mest för att Malmögänget har varit det klart bättre laget i klubbarnas tre inbördes möten hittills i år.

Nu hör det ju förstås till saken att alla de tre matcherna har avgjorts i Malmö. Och jag vet att LFC har fyra raka segrar mot Rosengård på hemmaplan. Men den spelmässiga skillnaden var så stor senast att jag alltså tippar Rosengårdsseger. Fast bara med 51–49.

Det som talar för LFC är att man skapat väldigt öppna chanser i de där tidigare matcherna, även när de varit utspelade. För Linköping har ju ett antal väldigt vassa spelare med toppduon i den damallsvenska skytteligan, Pernille Harder och Stina Blackstenius i täten. Å andra sidan har ju Rosengård både trean (Marta), fyran (Ella Masar McLeod) och femman (Martens, delad femma) i den där skytteligan…

I lagens senaste möte reagerade jag över att Linköping inte hade tillräckligt bra bolltempo. Deras mittfältare trampade och duttade med bollen alldeles för mycket, medan Rosengård spelade rakare och var bättre på att flytta bollen.

Innan jag lämnar seriefinalen är här en länk till en intervju med Martin Sjögren där han bland annat gör klart att han gärna blir nästa förbundskapten.

Samtidigt som seriefinalen på söndag spelas även en match om tredje plats, Eskilstuna–Piteå. Där är det väl lite fördel Piteå med tanke på att Eskilstuna garanterat har delar av sina tankar riktade mot nästa veckas Champions Leagueretur mot Glasgow.

I övrigt i damallsvenskan under helgen går ett av de sista tågen för Mallbacken på lördag. Då är det bortamöte med formstarka Kvarnsveden. Närmast en måste vinnamatch för värmländskorna.

I botten är det även Skånederby mellan Kristianstad och Vittsjö. Om Vittsjö tar hem den matchen är laget 100-procentigt klart för nästa års damallsvenska.

Apropå Skåne kan LB07 säkra sin allsvenska plats på söndag. Jag har inte sett laget och vet väldigt lite om dem. Men jag ser på tabellen att de släpper in många mål. Lag som släpper fler än ett mål per match i näst högsta serien brukar få väldigt svårt i allsvenskan. Så LB07:s 28 insläppta på 22 matcher är illavarslande. Jämförelsevis släppte Kvarnsveden in 15 på hela serien i fjol.

Djurgården släppte i och för sig in hela 32 mål i elitettan, men de kompenserade det genom att köpa in en helt ny stomme vid avancemanget. Som bekant har Djurgården såväl ny målvakt, två nya mittbackar som två nya centrala mittfältare.

Det blir intressant att se vad LB07 kan ställa för lag på benen i damallsvenskan nästa år. För även om det inte skulle bli avancemang den här helgen lär Malmöklubben gå upp.

* Den 8 november lottas nästa års EM-slutspel. Som jag tidigare skrivit kostade förlusten mot Danmark en toppseedning för Sverige. Vi placeras i stället den andra seedningsgruppen. Lättaste lottningen för gruppspelet är Nederländerna, Skottland och playoffvinnaren, svåraste gruppen skulle vara Tyskland, Danmark och Österrike.

The #WEURO2017 finals fraw seedings pots in full – who's looking good to win in the Netherlands? https://t.co/iJmfpQBg4V pic.twitter.com/XECM4Kx6oW

— UEFA Women's EURO 2025 (@WEURO2025) October 6, 2016

* Så till Champions League. För svensk del blev det två 1–0-segrar i veckan. Rosengård kommer förstås att hålla undan för Bredablik i hemmareturen.

För Eskilstuna känns det däremot fortsatt öppet mot Glasgow City. Den hållna nollan kan dock visa sig bli avgörande i nästa vecka.

Det var förresten fina 3 987 åskådare i Eskilstuna. Och det var bara en av många fina publiksiffror i en ur publiksynpunkt lysande bra WCL-vecka. I Bilbao satte Athletic Club nytt publikrekord för sextondelsfinaler när hela 9127 åskådare kom till San Mames för att se 2–1-segern mot Fortuna Hjörring.

Även i Norge, Österrike, Bosnien-Hercegovina och Skottland noterades nya nationsrekord vad gäller publiksiffror i Champions League.

Apropå Norge var det LSK Kvinner som var omgångens stora skrällag när man vände 0–1 till seger med 3–1 hemma mot PSG. Så här såg Emilie Haavi:s kvitteringsmål ut:

https://twitter.com/WSUasa/status/784098375578910720

LSK har skaffat sig en fördel gentemot PSG genom att man vilar från ligamatch i helgen. Den här omgången har LSK spelat redan för flera veckor sedan. Smart.

Den lilla skrällen i Champions League var Biik Kazygurt från Kazakstan som också vann med 3–1, i deras fall mot italienska Verona.

Faktum är att det blev 7–7 i segrar mellan de oseedade och de seedade lagen. Låt vara att de oseedade hade hemmaplan den här veckan, resultaten mer än bara antyder att det är dags att se över rankingsystemet.

* Det är inte bara i damallsvenskan det är final på söndag. Klockan 23.00 svensk tid avgörs vilka som tar hem mästartiteln i USA. Då är det nämligen NWSL–final mellan Washington Spirit och Western New York Flash. Jag håller Spirit som favoriter till 60–40.

* I Tyskland är det cuphelg. Det innebär förstås en chans för Champions Leaguelagen att vila spelare. I Frankrike är det däremot ligaomgång. Det är dock inga toppmöten.

* Slutligen lite flickfotboll. Sverige nya F17-landslag kvalar för övrigt till nästa års EM-slutspel. Häromdagen vann man med 3–0 mot Malta. I morgon lördag klockan 12.00 går kvalet vidare med möte med Montenegro.

* I F17-VM tog sig Venezuela vidare till kvartsfinal efter en bragdartad insats mot Kanada i dag. Trots att man drabbades av en utvisning redan efter 38 minuter vann man måstematchen med 2–0.

Skyttedrottningen Deyna Castellanos smällde in 1–0-målet på ett mycket snyggt sätt. Det var hennes nionde mål totalt i F17-VM-sammanhang – något som gör att hon nu är ensam på tronen som tidernas målskytt. Det som utmärker henne är framför allt att hon har ett makalöst tillslag. Se själv här:

För damfotbollen som sport var det förstås bästa möjliga resultat att Venezuela avancerade. Deras framgång väcker hopp om att nationen kan komma att satsa vidare på sina talanger, vilket i sin tur kan leda till att damfotbollen kan få en statushöjning i Sydamerika.

Två grupper är nu färdigspelade. Det har lett till kvartsfinalerna Spanien–Tyskland och Mexiko–Venezuela. Den första är en repris på vårens EM-final. Då vann tyskorna efter straffläggning. VM-mötet känns vidöppet.

Apropå Tyskland känns Lena Oberdorf som ett spännande namn. Hon är 14 år och blev målskytt i dagens seger mot Kamerun. Hon fyller 15 år i december och spelar sin klubbfotboll i TSG Sprockhövels pojklag.

Thumbs up 👍👍 for another #U17WWC record-breaker!
Lena Oberdorf, 14 & 🇩🇪Germany's youngest player, scored just 49 seconds after coming on 👏👏👏 pic.twitter.com/LAkqesWCO1

— FIFA Women's World Cup (@FIFAWWC) October 7, 2016

Wieder ett glädjeämne i Rosengård

Publicerad den 30 september, 2016 av Johan Rydén

Rosengård har i kväll planenligt besegrat Umeå med 5–1. I den första halvleken gladdes jag mycket åt vad jag såg av Ebba Wieder.

Hon var inte längre den blyga nykomlingen som bara slår korta säkerhetspassningar bakåt eller i sidled. I dag var Wieder en högklassig spelfördelare på det defensiva innermittfältet. Hennes variation i passningsspelet kändes väldigt intressant. Och med tanke på hur tunt det är på defensivt innermittfält i landslaget borde Wieder snart också vara intressant för Pia Sundhage. Fast risken är väl uppenbar att talangen får vänta till nästa höst på sin första A-landslagsuttagning.

Ebba Wieder

I övrigt blev det en anmärkningsvärt stor kvalitetshöjning på Rosengårds offensiv när man bytte Lotta Schelin mot Marta. Till Schelins försvar skall man förstås minnas att hon var sist på bollen vid båda Rosengårds två första mål – även om hon bara fick tillgodoräkna sig ett av dem. Men spelmässigt lyfte sig alltså Malmölaget flera klasser efter att vår svenska storstjärna byttes ut i den 62:a minuten. Marta och Ella Masar McLeod var så mycket mer aktiva och delaktiga i spelet än passiva Schelin.

Jack Majgaard Jensen har en svår nöt att knäcka här, hur han skall få Schelin mer aktiv i spelet. Löser Rosengårdstränaren den här gåtan lär landslaget också ha stor nytta av det framöver.

När det gäller Umeå fortsätter laget att försöka spela sig kvar i damallsvenskan. Med fler av affischnamnen strukna från skadelistan och tillbaka på planen känns det spelsättet inte längre lika naivt som i somras.

Negativt är däremot att dagens UIK-lag inte kändes speciellt desperat. Jag vet att det här var en match där de egentligen inte skall kunna ta poäng, men det borde ändå märkas mer att man slåss för sin allsvenska existens. Inte minst i försvarsspelet.

Kanske får vi se större kampvilja och desperation i de kommande omgångarna hemma mot Djurgården och borta mot Mallbacken.

När det gäller helgens omgång i övrigt är förstås Linköping klara favoriter borta mot Kif Örebro. Mitt utgångstips är också att LFC tar alla poängen. Men det blinkar en varningslampa över den här matchen. Behrn Arena är inte LFC:s favoritarena, lägg till att serieledarna dessutom är inne i en matchtät period och att de riskerar att ha börjat spana lite mot nästa söndags seriefinal. Det finns alltså en liten skrällchans här.

I Göteborg finns det en rätt stor skrällchans. Kristianstad har sett rätt bra ut den senaste tiden, trots dålig poängmässig utdelning. Mot ett Göteborg som står på fyra raka förluster bör KDFF således ha en hyfsad chans.

I övrigt i helgen är det Vittsjö–Kvarnsveden, Djurgården–Eskilstuna och Piteå–Mallbacken – tre matcher där ettan är utgångstecknet på tipset, men åtminstone de två första bör helgarderas.

Från allsvenskan till U20-landslaget. Jag hade uppfattat det som att den 21 spelare stora VM-truppen skulle ha presenterats i går. Så blev det inte. Däremot tog Calle Barrling ut 18 spelare till VM-genrepet mot Norge den 20 oktober.

Stina Blackstenius

De här 18 kan förstås räkna med att även få åka till Papua Nya Guinea. Bland dem finns Stina Blackstenius, men som väntat ingen spelare från Rosengård eller Eskilstuna. Den här uttagningen innebär att Blackstenius inte kommer att vara aktuell för A-landskampen mot Iran, som ju också spelas den 20 oktober.

Dags för en liten internationell utblick. Jag börjar i Jordanien där F17-VM startade i dag. Det var två jämna matcher och två storsegrar. Jag såg stora delar av Tyskland–Venezuela 2–1. Sett till spelkvalitet var det en klart mycket sämre match än jag hade förväntat mig. Men intensiteten vägde delvis upp bristerna i passningsspel.

Av de VM-profiler som jag lyfte fram i förra inlägget har Spaniens guldklimp Lorena Navarro varit dagens spelare. Hon gjorde de fem första målen när Spanien slog Jordanien med 6–0. Målrekordet i F17-VM-sammanhang är åtta mål. Den korta, men ack så smarta Navarro har absolut chans att ta det rekordet.

Så till helgens internationella verksamhet. Höjdaren är ju semifinalerna i NWSL. Redan om någon timme spelas den första, Washington–Chicago har nämligen avspark nu klockan 02.00 natten mot lördag. Den andra semifinalen spelas mellan Portland Thorns och Western New York Flash på söndag kväll 23.00.

På söndag 16.00 svensk tid skall Kosovare Asllani och Manchester City försöka ta sin andra titel på kort tid. Då spelar de nämligen final i WSL Continental cup mot Birmingham City.

I tyska Frauen-Bundesliga spelas helgens toppmöte mellan fullpoängaren Turbine Potsdam och SC Sand, som ännu så länge hållit nollan i årets serie. På DFB-tv visar de dock lördagens match mellan Freiburg och Frankfurt (avspark 16.30). I franska ligan är det däremot inga toppmöten i helgen.

Slutligen drar den italienska ligan i gång under lördagen. Vi har även i år två svenska spelare i ligan. Det är Stephanie Öhrström och Sara Nordin, som båda har Fiorentina som klubbadress. Läs en gedigen genomgång av den italienska ligan på bloggen Spelare 12.

Jag hade valt ett annat forwardspar

Publicerad den 20 september, 2016 av Johan Rydén

På svenskfotboll.se har Pia Sundhage presenterat den elva som skall representera Sverige borta mot Danmark i kväll i årets sista tävlingslandskamp, tillika den avslutande EM-kvalmatchen. Avspark är 19.00 och matchen direktsänds på Tv12.

Så här i tider när över 90 procent av svenska folket vill ha kvar Sundhage är det inte så inne att ifrågasätta henne. Men jag blev trött när jag såg den elva hon ställer upp med, framför allt är det återigen forwardsvalen som gör mig lite besviken. Jag skriver återigen för att frågan har varit uppe många gånger tidigare i år, bland annat här och här.

Så här ser dagens startelva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist – Kosovare Asllani – Olivia Schough och Sofia Jakobsson.

Jag vet att vår förbundskapten har en förkärlek till Schough och Jakobsson, men personligen tycker jag inte att Sundhages favoriter förtjänar forwardsplatserna sett till vad de uträttat under 2016. Tillsammans har dagens forwardspar gjort ett landslagsmål i tävlingsmatcher under året, trots rejält med speltid. Det var i och för sig ett viktigt tävlingsmål som Schough gjorde, det som tog oss till OS.

Sofia Jakobsson

Framför allt vänder jag mig mot att Jakobsson återigen får starta, även om jag är medveten om att Danmarks backlinje har brister i snabbheten. Men kvickheten till trots har Jakobsson ett mycket svagt år bakom sig. Hon är alltså mållös i tävlingssammanhang med landslaget, trots 736 spelade minuter som forward/kantspelare. Bara ytterbackarna Elin Rubensson och Jessica Samuelsson har sämre facit av alla svenska utespelare.

Jag har lättare att förstå valet av Schough, som var pigg i första halvlek senast mot Slovakien, men det hade ändå känts mycket fräschare om Sundhage hade valt att satsa på vassare framtidsnamnen Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund från start, eller varför inte testa Mimmi Larsson när chans gives?

Jag har förresten suttit och räknat ihop årets landslagsstatistik, speltid och mål. Här följer några listor, först skytteligan för 2016 med tre matcher kvar att spela:

I efterhand har det lagts till vilken motståndare målen gjorts mot. Kursiv stil innebär tävlingsmatch, kursiv och fet stil innebär OS-match eller OS-kval.

4 mål:
Fridolina Rolfö (varav 3 i tävlingsmatcher) – Polen, 2x Moldavien, Japan.
Lotta Schelin (2) – Skottland, Polen, Japan, Brasilien.

Fridolina Rolfö

3 mål:
Stina Blackstenius (3) – Slovakien (b), USA, Tyskland.
Kosovare Asllani (3) – Polen, 2x Moldavien.
Pauline Hammarlund (1) – 2x Skottland, Slovakien (h).

2 mål:
Emilia Appelqvist (2) – Slovakien (b), Slovakien (h).
Olivia Schough (1) – Nederländerna, Japan.
Lisa Dahlkvist (1) – Skottland, Norge.

1 mål:
Amanda Ilestedt (1) – Polen.
Caroline Seger (1) – Schweiz.
Nilla Fischer (1) – Sydafrika.
Linda Sembrant (1) – Slovakien (b).
Emma Berglund (1) – Moldavien.
Magdalena Ericsson (0) – Skottland.
Sofia Jakobsson (0) – Skottland.
Samt ett självmål, som kom på hörna från Ericsson.

Här är listan över speltid i landslaget under 2016. Totalt under året har landslaget spelat 1 410 minuter, varav 1 230 i tävlingsmatcher:

Hedvig Lindahl, Stina Blackstenius och Jonna Andersson.

1) Hedvig Lindahl, 1 320 minuter – varav 1 140 i tävlingsmatcher (1:a)
2) Lisa Dahlkvist, 1 254 – 1 093 (2:a)
3) Caroline Seger. 1 200 – 1 050 (3:a)
4) Nilla Fischer, 1 134 – 954 (5:a)
5) Lotta Schelin, 1 123 – 1 006 (4:a)
6) Jessica Samuelsson, 1 052 – 947 (6:a)
7) Linda Sembrant, 1 005 – 870 (7:a)
8) Elin Rubensson, 934 – 844 (8:a)
9) Olivia Schough, 888 – 771 (9:a)
10) Sofia Jakobsson, 844 – 736 (11:a)
11) Kosovare Asllani, 805 – 760 (10:a)
12) Magdalena Ericsson, 746 – 656 (12:a)
13) Emma Berglund, 522 – 477 (13:e)
14) Emilia Appelqvist, 516 – 437 (14:e)
15) Stina Blackstenius, 491 – 401 (15:e)
16) Fridolina Rolfö, 486 – 366 (16:e)
17) Jonna Andersson, 405 – 315 (17:e)
18) Pauline Hammarlund, 286 – 268 (18:e)
19) Lina Nilsson, 121 – 91 (19:e)
20) Josefin Johansson, 120 – 90 (20:e)
21) Hilda Carlén, 90 – 90 (20:e)
21) Amanda Ilestedt, 90 – 90 (20:e)
23) Malin Diaz, 45 – 45 (23:a)
24) Hanne Gråhns, 12 – 12 (24:a)

Slutligen då listan över hur effektiva spelarna har varit, redovisat i spelade minuter per mål. Endast utespelare är medräknade.

Amanda Ilestedt

1) Amanda Ilestedt, 90 (90/1) – även 90 (90/1) i tävlingsmatcher (1:a)
2) Pauline Hammarlund, 95 (286/3) – 268 (268/1) i tävlingsmatcher (6:a)
3) Fridolina Rolfö, 122 (486/4) – 122 (366/3) i tävlingsmatcher (2:a)
4) Stina Blackstenius, 164 (491/3) – 134 (401/3) i tävlingsmatcher (3:a)
5) Emilia Appelqvist, 258 (516/2) – 219 (437/2) i tävlingsmatcher (4:a)
6) Kosovare Asllani, 268 (805/3) – 253 (760/3) i tävlingsmatcher (5:a)
7) Lotta Schelin, 281 (1 123/4) – 503 (1 006/2) i tävlingsmatcher (8:a)
8) Olivia Schough, 444 (888/2) – 771 (771/1) i tävlingsmatcher (10:a)
9) Emma Berglund, 522 (522/1) – 477 (477/1) i tävlingsmatcher (7:a)
10) Lisa Dahlkvist, 627 (1 254/2) – 1 093 (1 093/1) i tävlingsmatcher (14:e)
11) Magdalena Ericsson, 746 (746/1) – 656 (656/1) i tävlingsmatcher (9:a)
12) Sofia Jakobsson, 844 (844/1) – inget mål på 736 minuter i tävlingsmatcher (20:e)
13) Linda Sembrant, 1 005 (1 005/1) – 870 (870/1) i tävlingsmatcher (11:a)
14) Nilla Fischer, 1 134 (1 134/1) – 954 (954/1) i tävlingsmatcher (12:a)
15) Caroline Seger, 1 200 (1 200/1) – 1 050 (1 050/1) i tävlingsmatcher (13:e)
16) Hanne Gråhns, inget mål på 12 minuter, 12 i tävlingsmatcher (15:e)
17) Malin Diaz, inget mål på 45 minuter, 45 i tävlingsmatcher (16:e)
18) Josefin Johansson, inget mål på 120 minuter, 90 i tävlingsmatcher (17:e)
19) Lina Nilsson, inget mål på 121 minuter, 91 i tävlingsmatcher (18:e)
20) Jonna Andersson, inget mål på 405 minuter, 315 i tävlingsmatcher (19:e)
21) Elin Rubensson, inget mål på 934 minuter, 844 i tävlingsmatcher (21:a)
22) Jessica Samuelsson, inget mål på 1 052 minuter, 947 i tävlingsmatcher (22:a)

Jag tycker att det är listan över effektivitet som är intressantast när man väljer forwards. Sett till den borde Blackstenius och Hammarlund ha startat i kväll framför Asllani.

Men nu får alltså Schough och Jakobsson möjligheten att fixa till sina siffror. Vi får hoppas att de tar den chansen att visa att jag är fel ute och att vi får se ett starkt svenskt landslag mot Danmark.

Även om Slovakien var mer offensivt än väntat blir kvällens match det första riktiga, defensiva testet på Sundhages nya spelsätt. Det blir inte minst spännande att se om våra ytterbackar orkar trycka upp högt på kanterna, och samtidigt hålla rent defensivt. Jessica Samuelsson sa att hon fick ”löpa hem som en dåre” senast. Mot danskorna lär det inte bli mindre löpning. Och med tanke på det är det ingen nackdel att vi har två förhållandevis snabba mittbackar på planen i dag.

Jessica Samuelsson

Även om jag räknade till 10–1 i klara målchanser mot slovakiskorna tyckte jag att Sverige var väldigt långsamt i anfallsuppbyggnaden. När man rullade i backlinjen använde i princip alla spelare två tillslag, ofta mer eller mindre stoppade man bollen med det första. Det gjorde att Slovakien oftast hann flytta över hela sitt lag vid spelvändningar. I dag hoppas jag på snabbare passningar i backlinjen. Jag har sett i Rosengård att Berglund och Ilestedt har kapacitet att slå crossen ut mot bortre ytterback.

I backlinjen kommer jag även att kolla extra på Jonna Andersson, både offensivt och defensivt. För tillfället är vänsterbacksplatsen en svensk akilleshäl. Om Andersson skall vara lösningen över tid behöver hon få snabbare kontroll på bollen än mot Slovakien, dessutom måste hon visa att hennes defensiv håller mot hyfsat motstånd. Det känns som att troligen Katrine Veje kan dyka upp på Anderssons kant, och då får LFC-backen anfalla med förnuft, för Veje fuskar ofta lite i defensiven och ligger på sniken.

På mittfältet behöver även Lisa Dahlkvist och Emilia Appelqvist bli lite snabbare med bollen. Jag tyckte att båda fick lite problem när Sverige låg tajtare och det därmed blev trängre på mitten. Det blir även intressant att se om Kosovare Asllani kommer att orka att ligga i 4–4–2 i försvar och kliva upp som offensiv spets i tilltänkta 4–3–1–2 i anfall.

Tre spelare ut – bara en in

Publicerad den 19 september, 2016 av Johan Rydén

Sedan senast har det blivit lite förändringar i den svenska landslagstruppen. Tre fjärdedelar av succébacklinjen från OS; Elin Rubensson, Linda Sembrant och Nilla Fischer har lämnat truppen, bara en spelare har tillkommit, Petra Andersson.

Kul för Andersson, men jag hade kunnat hitta flera ersättare som hade känts roligare. Dock skall direkt sägas att jag inte sett Andersson så mycket i år – hon kanske har varit jättebra. Men tidigare år har jag inte uppfattat henne som en blivande A-landslagsspelare.

Förändringarna innebär att vi lär få se en ny backlinje i tisdagens bortamöte med Danmark. Det är dessutom en match där backlinjen kommer att testas lite grand. Danmark har ju ett par starka offensiva krafter. Pernille Harder:s kvaliteter känner vi ju väl till i Sverige, och Nadia Nadim håller på att göra sig ett namn i USA och Portland. Med nio mål är hon ett från skytteligasegern i NWSL med en omgång kvar.

Nu blir det sannolikt en backlinje med Jessica Samuelsson och Jonna Andersson på kanterna och Emma Berglund samt en av Amanda Ilestedt eller Magdalena Ericsson i mitten. Jag hade nog valt Ilestedt av snabbhetsskäl, men Pia Sundhage brukar ju sällan välja som jag…

Apropå Sundhage hörde jag henne prata om det nya spelsystemet i väldigt positiva ordalag. Visst skapade landslaget rätt mycket mot Slovakien, och visst saknades flera viktiga spelare. Men ändå, 2–1 hemma mot Slovakien är ju verkligen inget speciellt lovande resultat. Jag kanske är kritisk i överkant, men jag blev inte överdrivet imponerad på Gamla Ullevi i torsdags.

När det gäller de båda träningsmatcherna i oktober skriver bloggen Hattrick om dem här. Där tar man upp att förbundet inte tar chansen att lägga en match i Stockholm nu heller. Även om jag gärna har landskamperna i mitt närområde tycker jag att förbundet borde ha valt Stockholm här.

Det om A-landslaget. Vårt U20-landslag vann mot Tyskland med 1–0 i lördags. Som jag tidigare slagit fast är ju 96:orna Sveriges bästa årgång någonsin – i varje fall sett till EM-meriter. I november skall de visa upp sig i VM.

I torsdags pratade jag om Stina Blackstenius medverkan i Papua Nya Guinea med både Blackstenius själv och med Calle Barrling – och det verkar inte vara någon tvekan om annat än att Blackstenius skall med.

Däremot är det ju ett dilemma för U20-landslaget att Rosengård och Eskilstuna sannolikt kommer att spela Champions League under VM. Det gör att spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Ebba Wieder och Emma Jansson riskerar att hamna i kläm. Här ställs också klubbarna inför jobbiga val om huruvida de skall släppa sina spelare till VM eller inte.

På bloggen Spelare 12 kan ni förresten läsa en lite djupare diskussion om U20-truppen.

Slutligen är här två klipp med höjdpunkter från matcherna Frankrike–Brasilien och USA-Thailand:

Och här USA–Thailand:

Sen analys av Sveriges OS-insats – och mitt världslag

Publicerad den 13 september, 2016 av Johan Rydén

Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.

Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.

Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.

Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.

En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.

https://twitter.com/LibresseSverige/status/774225945276321792

Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.

Kosovare Asllani

Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.

Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.

När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.

Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.

MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.

Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:

Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada      15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland      13 på 6, 2,17 (2)
3) USA             8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien       8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike      6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige         6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien      5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina              4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland 3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika     1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia    1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe   0 på 3, 0,00 (12)

Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland          14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada            11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien            9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien          8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike           7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA                  6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige             4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe         3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia        2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina                2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland   1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika        0 på 3, snitt 0,00 (12)

Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike      2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien         3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA               3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika        3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina    4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada           5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland 5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien       6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland         7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia      7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige         8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe   15 på 3, snitt 5,00 (12)

Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.

Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.

Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.

Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.

Pia Sundhage

I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.

Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.

Så här matchade Sundhage sin trupp i Rio:

600 minuter: Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Lotta Schelin.
588: Nilla Fischer.
527: Lisa Dahlkvist.
510: Linda Sembrant.
509: Jessica Samuelsson.
490: Kosovare Asllani.
486: Elin Rubensson.
364: Sofia Jakobsson.
294: Magdalena Ericsson.
250: Olivia Schough.
248: Fridolina Rolfö.
219: Stina Blackstenius.
120: Emilia Appelqvist.
103: Emma Berglund.
45: Jonna Andersson.
22: Pauline Hammarlund.
0: Hilda Carlén.

Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:

Jessica Samuelsson

5:
Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.

Hedvig Lindahl

4,5:
Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.

Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.

4:
Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.

Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.

Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.

Lisa Dahlkvist

3,5:
Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.

3:
Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.

Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.

Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.

Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.

Pia Sundhage
Visade styrka och taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.

Emilia Appelqvist

2,5:
Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.

2:
Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.

Olivia Schough
Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.

1,5:
Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.

Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.

Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.

Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.

Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:

Målvakter (2): Lydia Williams och Hedvig Lindahl.

Backar (6): Leonie Maier, Jessica Samuelsson, Ashley Lawrence, Saskia Bartusiak, Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.

Mittfältare (5): Formiga, Melanie Behringer, Katrina Gorry, Tobin Heath och Jessie Fleming.

Forwards (5): Marta, Sara Däbritz, Fridolina Rolfö, Christine Sinclair och Janine Beckie.

Reserver (4): Sarah Bouhaddi, Tabea Kemme, Samantha Kerr och Cristiane.

Förbundskapten: John Herdman.

Damallsvenskan, Frauen-Bundesliga och damfotbollsdebatt

Publicerad den 2 september, 2016 av Johan Rydén

Vi är mitt inne i en damallsvensk omgång. I går spelade Djurgården och Piteå oavgjort och i dag har Linköping och Rosengård vunnit sina matcher. Linköping med hela 8–0 hemma mot Kvarnsveden och Rosengård med 2–0 borta mot Örebro.

På Behrn Arena spelade en hel hög OS-medaljörer. En intressant är Kif Örebros Hanne Gråhns. Hon har alltså aldrig spelat en landskamp, och hon ingick inte bland de 18 OS-spelarna. Ändå kom hon hem från Rio med ett OS-silver. Det får man väl ändå kalla för bra utdelning…

Hanne Gråhns

Omgångens spelare så här långt har varit Stina Blackstenius som gjorde tre av Linköpings åtta mål i dag. Hon är nu bara ett mål bakom lagkompisen Pernille Harder i skytteligan. Dock kan noteras att Blackstenius har gjort två fler spelmål än Harder.

Noterbart också är att LFC-duon skuggas av en Rosengårdstrio (Marta, Ella Masar McLeod och Lieke Martens) i skytteligatoppen. Det är på alla sätt bara två lag striden handlar om i årets serie.

* Samma upplägg lär det även bli i tyska Frauen-Bundesliga. Den serien inleds i morgon lördag med matcherna Duisburg–Essen (14.00) och Bayern München–Freiburg (16.00). Den senare direktsänds på DFB-tv med start 16.00.

En gedigen genomgång av alla ligans lag finns att läsa på bloggen Spelare 12. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att allt talar för att Wolfsburg och Bayern München gör upp om guldet. Mitt tips är att Wolfsburg vinner den här gången.
Jag bygger den spådomen på att de har kvar större delen av förra säsongens lag. Den säsongen växte Nilla Fischer:s lag in i, och på slutet var man det starkaste laget. Dessutom har man lagt till två starka kort i Anja Mittag och Sara Björk Gunnarsdottir. Bayern däremot hade en fallande trend. Bayern behöver nog göra en lika stark höst som i fjol om de skall kunna försvara sitt guld.

Sara Björk Gunnarsdottir

Bakom de två stora känns det jämnt, jag tycker att det finns hela nio tänkbara mittenlag. Det tolfte laget är nykomlingen Borussia Mönchengladbach. De känns som det klart svagaste laget, och som en ofrånkomlig jumbo.

Inför ligan har det tyska förbundet gjort en intressant rundtur och besökt alla klubbar. Det har bland annat resulterat i tv-reportage från alla klubbarna. Väldigt välgjorda och sevärda klipp, som går att hitta på den här länken. Något för Svenska fotbollförbundet att fundera på inför nästa års damallsvenska.

På DFB-tv finns förresten även ett kort klipp med höjdpunkter från förra säsongen. Slutligen tror jag även att skytteligasegern står mellan Wolfsburg och Bayern, i första hand mellan Mittag och Vivianne Miedema.

* I England har Manchester City kopplat ett jättegrepp om ligaguldet. På söndag kan Kosovare Asllani:s lag ta ett stort steg även mot segern i WSL cup. Det är nämligen semifinaler i helgen. Citys hemmamatch mot Arsenal på söndag känns som den moraliska finalen. I den andra semifinalen möts uppstickarna London Bees och Birmingham.

Kosovare Asllani

* Så till USA. Där börjar NWSL bli intressant igen, i och med att landslagsspelarna är tillbaka. Washington leder serien klart. De är också slutspelsklara. Det är även bra läge för trion Portland, Chicago och Western New York.
Men med fyra omgångar kvar att spela kan fortfarande Seattle och Sky Blue ta sig upp bland topp fyra. Fast de båda måste nog gå rent från nu för att få spela slutspel.

* Slutligen till den uteblivna debatten om svensk damfotboll efter OS-silvret. Den enda diskussionen som förts har handlat om Pia Sundhage:s framtid som förbundskapten. Jag har hela tiden upplevt det som att Sundhage önskat få fortsätta på posten.

Jag är däremot långt ifrån säker på att det är det bästa för svensk damfotboll – eller för Sundhage. Hon lär inte få en bättre chans att sluta än hon har nu. Hon kan lämna jobbet som folkets hjälte, trots att hon inte lyckats bygga det lag hon tänkt sig.

När det gäller tankar kring hur man kan utveckla svensk damfotboll har jag och Torbjörn Nilsson presenterat sådana på Torbjörns Facebooksida. Länk finns här nedan. Tyvärr har det inte blivit någon debatt kring det inlägget heller. Läs gärna och kom med synpunkter.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: Stina Blackstenius