För andra helgen i rad har mycket av eftersnacket till en damallsvensk omgång handlat om domarinsatser. Tråkigt. Men tyvärr tror jag att vi skulle kunna ha en sådan debatt efter varje omgång.
Som jag var inne på förra veckan tycker jag att domarnivån är för låg i våra högsta serier. Det är mer regel än undantag att man upplever att domaren har varit en av planens sämre aktörer när man varit på matcher i damallsvenskan eller elitettan. För egen del har det gått så långt att jag under en lång period undvikit att kommentera domarinsatserna eftersom det varken känns kul eller konstruktivt att gång på gång sparka på de som redan ligger. För så blir det.
Nu har dock ämnet blivit högaktuellt, därför har jag hakat på, och jag tycker att det är värt att kommentera lite till. Jag har exempelvis sett flera kommentarer om det bara är Rosengård som gnäller. Så är det förstås inte.
Det är mängder av tveksamma domslut som inte hamnar i fokus, på gott och ont. Att tveksamheter i Rosengårdsmatcherna får stor uppmärksamhet beror förstås på att Malmöklubben är den enda som har ett tillräckligt stort genomslag i media för att höras och synas.
Varför har då Rosengård störst genomslag? Vissa verkar tro att det handlar om någon form av konspiration. Glöm det.
Att Rosengård syns mest beror ju huvudsakligen på att medierna i Malmöområdet sett till omfång har den överlägset bästa damfotbollsbevakningen i landet. Händer något i Rosengårds matcher sprids det i många medier. Det är ju förstås i grunden väldigt bra, och inte något negativt.
Att man sedan kan tycka att flera av Malmöreportrarna är charmigt (eller ocharmigt) hemmablinda är ju en annan sak…
Om andra damallsvenska lag hade fått lika närgången mediebevakning som Rosengård skulle vi troligtvis ha kunna läsa i Stockholmsmedia om att Djurgården i går gick miste om ett till synes regelrätt segermål mot Eskilstuna.
För kolla bilden nedan. Johanna Rytting Kaneryd:s skott träffar Madeleine Stegius, som efter diskussioner mellan huvuddomare Pernilla Larsson och hennes assisterande bedöms vara offside. Men nog ser det väl ut som att Petra Johansson upphäver offsiden på Stegius?
Det här hände i minut 83, alltså nära slutet. Och om Djurgården hade vunnit skulle de varit uppe jämsides med Eskilstuna. Nu skiljer det fyra poäng.
Ett annat tveksamt domslut i helgen inträffade i matchen Kristianstad–Kif Örebro. Såg jag rätt blev Kristianstad där lurat på ett kvitteringsmål i 39:e minuten när Alice Nilsson jobbade fram bollen till Rita Chikwelu. På tv-bilderna är det svårt att se exakt vad som hände i Carola Söberg:s målområde. Men det verkar inte som att Söberg har kontroll på bollen, utan att hon fick en väldigt billig frispark när hon borde åkt på ett baklängesmål.
I det här fallet vann ju KDFF matchen ändå, så det blev inte matchavgörande.
Jag har ju skrivit om att jag tycker att domarna i damallsvenskan är fega när det gäller att döma straffar. Personligen vill jag att det skall bli många mål, därför ser jag hellre att domarna dömer en straff för mycket än en för lite. Ett undantag från den där regeln är mitt eget lag, mot dem ser jag helst att det aldrig utdöms några straffar överhuvud taget…
Eftersom jag vill se många mål tycker jag också att domarna tillåter för mycket ”fusk” från försvarsspelare. Som bekant tar ju spelarna till alltfler knep för att lura domarna.
Det knep som väcker hetast känslor är filmning, i varje fall här i Sverige. Att bli kallad ”filmare” är bland det värsta epitet en svensk fotbollsspelare kan få.
Jag gillar inte heller filmningar, utan jag tycker att det är ett otyg. Men under vinjetten ”otyg” placerar jag alla taktiska regelbrott. Fast det känner jag mig ibland rätt ensam om.
För en försvarsspelare kan hindra hundra målchanser genom att använda knuffar, lätta tröjdragningar, fasthållningar och stängningar utan att bli stämplad som fuskare – tvärtom kallas spelaren för smart och rutinerad. Eller finns det någon som känner till någon ”tröjdragare” eller ”knuffare”?
En forward däremot kan bli stämplad som fuskare bara genom att inte kämpa emot när någon försöker ge sig på en fällning. Hur blev det så? Varför är det allmänt accepterat med fuskande försvarare, men inte med fuskande anfallare?
Innan jag lämnar helgens damallsvenska omgång konstateras att seriefinalen sågs av 185 000 tittare på SVT – en väldigt bra siffra.
* Till landslaget. I dag har Peter Gerhardsson samlat sin första landslagstrupp i Kroatien.
Av den torftiga medierapportering som varit i dag antar jag att knappt några svenska journalister är på plats och följer laget. Hittills har jag nämligen varken sett någon artikel eller något tv-inslag, däremot har jag hört ett inslag från pålitliga Radiosporten. Men inte heller där får man några ledtrådar om hur laget skall spela. Förhoppningsvis blir bevakningen bättre ju närmare Kroatienmatchen vi kommer.
När det gäller spelarna kommer de till samlingen med olika saker i ryggsäcken. Från den franska ligan lär Stina Blackstenius ha packat ner ett gott självförtroende.
Hennes och Linda Sembrant:s Montpellier leder nämligen ligan med två raka segrar och hela 15–0 i målskillnad. Blackstenius har gjort tre mål på två matcher, men ligger ändå bara fyra i skytteligan.
Det har nämligen blivit hysteriskt mycket mål i serieupptakten. I skytteligan leder Ada Stolsmo Hegerberg på fem. På delad andraplats med fyra mål finns Ouleymata Sarr, som har gjort alla Lilles mål, och Paris FC:s Gaetane Thiney. Thiney spelar alltså i nya Paris FC, det handlar om det lag som tidigare hette Juvisy, men som numera är uppköpt av Paris FC.
Just Montpellier, Lyon och just Paris står på full poäng efter två omgångar. Emma Berglund:s PSG har en seger och ett kryss, svenskan har spelat full tid i båda matcherna.
I Tyskland har Fridolina Rolfö startat båda matcherna för Bayern München, men hon har inte haft någon utpräglad forwardsroll, utan har mer agerat mittfältare. Som sådan stod hon för ett tungt bolltapp i lördags, ett bolltapp som ledde till Freiburgs segermål när Bayern föll med 1–0. Se höjdpunkter från den matchen här.
Både Rolfö och Amanda Ilestedt blev utbytta i helgens omgång. För Ilestedt och Turbine Potsdam blev det dock seger, laget är en av fyra fullpoängare efter två omgångar. Övriga är Freiburg, Frankfurt och Wolfsburg.
I Wolfsburg har Nilla Fischer spelat 90 minuter i båda matcherna. Hennes lag har hållit nollan och gjort tio mål framåt, så Fischer lär precis som Blackstenius ha gott självförtroende med sig till Kroatien.
På sistone har Fischer också förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg till att gälla ända fram över säsongen 2020. Hon har alltså inga tankar på att trappa ner satsningen ännu på några år. När hon gör det kanske hon avslutar karriären på Nillavallen i Verum.
* Det är ju väldigt spännande att se hur Gerhardsson tänkt sig sitt landslag. Även Danmark har en ny förbundskapten. Men där råder en annan typ av spänning. För där fortsätter konflikten mellan spelarna och förbundet. Inga spelare dök i dag upp till första samlingen efter EM.
* Även i England är det en konflikt som står i fokus. Där rullar frågan om huruvida förbundskaptenMark Sampson agerat rasistiskt vidare. Förbundet har friat Sampson, men nu skall frågan upp på parlamentsnivå.
Med åtta omgångar kvar av elitettan står som bekant Växjö DFF med 1,8 ben i damallsvenskan. Bara en totalkollaps kan hindra laget som har tolv poängs serieledning, och bara har tappat fem poäng på 18 omgångar. Efter 18 omgångar står man på 49 poäng. Man har fortfarande god chans att slå elitettans poängrekord på 66.
Jag hade aldrig sett Växjö spelar och har varit lite nyfiken på laget. Därför passade jag på att kolla in dem när de var på besök i Kungsbacka.
Där såg jag ett Växjö som kanske inte briljerade på det sätt jag hade tänkt mig. Jag hade nog föreställt mig ett ännu lite mer homogent lag, och med lite bättre passningsspel än det man visade upp.
Samtidigt är det svårt att briljera i varje match, och Växjö gjorde sitt jobb. De var minst klassen bättre än hemmalaget, och 3–1-segern var odiskutabel. Så det finns säkert mer att plocka fram i Växjö till matcher där det behövs.
Efter matchen snackade jag en stund med Växjötränaren Pierre Persson. Han konstaterade förstås att uppflyttningen inte är klar, och att AIK och IFK Kalmar väntar i de båda nästkommande omgångarna. Samtidigt noterades att klubben börjar bli redo för uppflyttning, rent organisatoriskt. Man var ju nära att ta en damallsvensk plats redan i fjol, men då var inte organisationen redo. Nu har man haft ett år till på sig att anpassa föreningen för det som komma skall.
Många tror att Växjö kommer att kunna blanda sig i den damallsvenska medaljstriden redan nästa år. Eftersom LB07 har hängt med bra i år håller jag inte det för uteslutet, men jag kände nog ändå att laget behöver mer stadga om man omgående skall bli ett damallsvenskt topplag. Det känner även tränare Persson.
Han uppskattade att laget behöver förstärkas med ytterligare tre–fyra toppspelare om det blir uppflyttning. Truppen har varit rätt tunn, därför tog man under sommarens transferfönster in serbiska Jelena Cankovic och amerikanska Maleana Shim. Båda hoppade in i Kungsbacka och såg intressanta ut under den korta tid de spelade.
Apropå intressanta spelare studerade jag skytteligaledaren Anna Anvegård lite extra noga under den första halvleken. Jag följde henne med blicken hela tiden för att kolla in hennes rörelsemönster.
Från det lilla jag har sett henne på tv hade jag högt ställda förväntningar på att hon kan vara en framtida landslagsspelare. Men jag blev snabbt lite fundersam när bollarna studsade ifrån henne en efter en.
Anvegård har blick för spelet, det ser man, men hon hade ändå inte riktigt den skärpa och kvalitet som jag hade hoppats på – trots att hon gjorde ett mål och var inblandad i minst ett till. Det visade sig att jag nog valde helt fel dag att kolla in henne, efteråt såg jag nämligen den här tweeten:
Alla gör dåliga matcher, och Anvegård bara 20 år. Även om det var hennes livs sämsta match jag kollade in visade hon att hon har potential, och det blir spännande att se hur hon kan utvecklas när hon ställs mot allsvenska försvarare nästa år.
I övrigt i elitettan vann AIK måstematchen mot IFK Kalmar med 4–3, vilket gör att kampen om den andra damallsvenska platsen hårdnar rejält. För i och med att även Assi vann är det nu tre lag inom två poäng i kampen om andraplatsen – spännande.
I botten har Böljan gjort ett riktigt ryck med tre raka segrar, vilket gör att det numera börjar se riktigt mörkt ut för trion Östersund, Sundsvall och Hovås Billdal.
* Till allsvenskan, där helgens på förhand mest intressanta nog trots allt var bottenmötet mellan KIF Örebro och Kvarnsveden. Där hade Örebro verkligen inte marginalerna med sig.
Matchen krockade ju med Kungsbacka–Växjö vilket gjorde att jag inte hann se så mycket, men jag kikade kort på Örebromatchen under ett avbrott i Kungsbacka. Jag kom in i den 18:e minut, precis när Örebro fick ett solklart mål bortdömt för offside. Tråkigt eftersom målskytten Frida Svensson var inte nära offside. Domarna måste ha trott att bollen skarvades på vägen, men så var det ju inte. Sådana tunga domslut i nyckelmatcher har inte bottenlag råd att få emot sig.
Men eländet för närkingarna slutade inte där. Örebro missade ju även en straff – och åkte på 3–3-kvitteringen i 94:e minuten. När det gäller straffen kanske den korrekta formuleringen trots allt är att Jenny Wahlén räddade, för det var verkligen en fin räddning.
För Kvarnsveden var det en vansinnigt viktig poäng. Medan det var en ny käftsmäll för Örebro, en smäll som kan bli kostbar. Laget måste vinna sådana här hemmamatcher om man skall kunna hänga kvar i högsta serien.
Tråkigt förresten att det inte finns plats för avgörande situationer som ”offsidemålet” och den räddade straffen i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.
Fortsätter vi i bottenstriden kan vi nu skriva av Piteå från den. De hakar i stället på i medaljstriden efter hemmaseger mot Kristianstad med 2–1 i en match som gästernas Rita Chikwelu borde ha punkterat med dryga kvarten kvar. I 1–0-ledning fick hon bollen framför fötterna, men helt fri från 12–13 meters håll sköt hon utanför. Det är inte godkänt.
Och till råga på allt för nigerianskan kvitterade Piteå strax efter. Kristianstad är alltså kvar i bottenstriden inför lördagens nagelbitare hemma mot Örebro. Det är lite av en måstematch för båda lagen.
Så till dagens skräll, där Vittsjö snodde poäng i Malmö och således hjälpte Linköping i guldstriden. Inför avspark noterade jag att Vittsjö hade vilat sedan förra onsdagen sedan Rosengård hade matcher både i söndags och i onsdags, dessutom har Malmölaget en sliten trupp. Jag trodde således på en liten skrällchans inför avspark.
I halvtid hade jag däremot helt avskrivit skrällmöjligheterna. Då ledde Rosengård med 2–0 och hade ägt matchen totalt. Jag skulle ut ett ärende under eftermiddagen och passade på att göra det när matchen ändå kändes avgjord.
När jag kom hem igen och satte på damallsvenskan.tv igen stod det 2–2, och jag hamnade mitt i en av seriens sannolikt mest händelserika minuter, kolla själv från 82.30–83.30. Först fick Rosengård en feldömd hörna som den 17-åriga debutanten Ida Lyberg slog mot bortre stolpen. Där kom Caroline Seger, och nickade kanske i mål. Lisa Klinga räddade nämligen bollen, men från tv-bilderna är det fullständigt omöjligt att med säkerhet utläsa om hela bollen var över linjen eller inte.
Emmi Alanen
Domare Sara Persson valde i alla fall att inte blåsa mål. Medan Seger protesterade mot att det inte blev mål vände spelet och efter ett Vittsjöinlägg fick Emmi Alanen först en kanonträff, rakt i magen på Lyberg. I skedet efter fick Alanen tillbaka bollen, och fälldes i straffområdet av just Lyberg. Domare Persson stod välplacerad men var feg och blåste inte för den solklara straffen. Faktum är ju att hennes två domslut under den heta minuten är av den karaktär att de kan avgöra utgången av damallsvenskan.
Kanske att Segers nick påverkade bedömningen även av det andra läget? Seger hade för övrigt orsakat en straff tidigare. Vår svenska mittfältsstjärna agerade då oerhört klumpigt i eget straffområde.
I och med resultatet har Linköping fyra poängs serieledning med sig till Malmö nästa vecka. Linköping har inte spelat i helgen, men gjorde det mot Göteborg i torsdags. I efterhand har jag kikat på den första halvleken. Huvudhändelserna där var det snygga ledningsmålet, samt skadan på Claudia Neto.
Jag har förstått att den första rapporten säger att det inte verkar vara något allvarligt, men att Neto ändå riskerar att missa seriefinalen. Skadesituationen efter drygt 24 minuter var konstig. Neto sträckte ut högerbenet i en duell med Göteborgs nyförvärv Amanda Johnsson Haahr. Men det var i vänsterknät skadan kom, och Neto sprang sedan omkring i två minuter och kände på sitt vänsterben innan hon signalerade för byte och klev av. Som ni förstår var det väldigt svårt att se exakt vad som hände.
Annahita Zamanian
Apropå torsdagens match tyckte jag att Göteborgs Annahita Zamanian var bäst på planen under den halvleken jag såg. Hon sticker ut med rörlighet och väldigt fint spelsinne i Göteborgs annars väldigt djupledstänkande trupp.
Tillbaka till helgens matcher. Den sista var Eskilstuna–LB07 4–0, ett resultat som gör att LB börjar ryckas in i nedflyttningsdiskussionen igen. De tre matcher som spelas på lördag blir för övrigt högintressanta för den diskussionen. Då spelar alltså Kristianstad–Örebro, men även LB07–Göteborg och Hammarby–Kvarnsveden.
På söndag lyfter vi däremot blicken mot tabelltoppen, för då väntar ju seriefinalen Rosengård–Linköping samt ”matchen om tredje pris” mellan Eskilstuna och Djurgården.
I kväll bjöd Eskilstuna på gratis entré, men hade ändå ”bara” 1 720 åskådare. Jag hörde att kommentator Marcus Bühlund funderade över varför man lägger damallsvenska matcher så att de krockar med herrlandslaget, eller i varje fall gör att publiken missar delar av herrlandskampen. Med avspark 14.00 kunde kanske Eskilstuna fått 1000 personer till?
* I helgen har det varit seriepremiärer i både Tyskland och Frankrike. Tråkigt nog är det givet att tippa att gulden återigen hamnar i Wolfsburg och Lyon.
I Tyskland inledde Wolfsburg med 6–0-seger mot Hoffenheim. Där spelade Nilla Fischer hela matchen. Första utmanaren är Bayern München, som också inledde med en klar seger – 3–0 borta mot Essen. Där spelade Fridolina Rolfö hela matchen.
Amanda Ilestedt
När Potsdam vann med 4–1 mot Jena gjorde Amanda Ilestedt debut för Turbine Potsdam. Den matchen sändes på DFB-tv, och jag såg några minuter i matchupptakten. Där var Ilestedt nära att bli målskytt.
Det var skrällfritt i den tyska premiäromgången. Utöver Wolfsburg, Bayern och Potsdam vann även Frankfurt, Sand och Freiburg. Det skulle inte vara någon skräll om just de sex lagen slutar på tabellens övre halva.
I Frankrike bjöds det däremot på en riktig premiärknall när vårens tabellsjua Soyaux spelade 1–1 borta mot PSG. Emma Berglund fanns med i Parislagets startelva, jag har inga uppgifter om hon spelade hela matchen.
Bakslag direkt för PSG alltså. Däremot vann både Lyon och Montpellier sina premiärer med 7–0 mot Albi respektive Rodez. För Lyon blev veckans huvudperson i damfotbollsvärlden, norska Ada Stolsmo Hegerberg, fyramålsskytt. Hos Montpellier noterades två fullträffar för Stina Blackstenius. Vad jag kan se spelade både Blackstenius och Linda Sembrant hela matchen för sitt lag.
Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.
Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.
I'm speechless! Thank you for all the support and a special thanks to my teammates and family, without them I couldn't achieve this!❤ pic.twitter.com/djd8WZm0wO
Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…
Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.
Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.
Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.
Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.
Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.
Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.
Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.
ICYMI: Nils Nielsen steps down from coaching Denmark WNT. Interim coach will be Søren Randa-Boldt, who is currently leading the U19 WNT. https://t.co/NbAwLdrsHD
* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.
I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.
* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.
Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.
Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.
I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.
Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.
När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.
Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.
Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.
Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.
Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.
I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.
Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.
Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.
Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.
Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.
Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma Holmgren på Nathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?
Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.
Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.
I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.
Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.
I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.
* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.
Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.
Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:
* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:
Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1
Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.
Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:
”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”
Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.
Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.
Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.
I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.
Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.
Nilla Fischer
Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.
Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.
Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.
Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.
Kosovare Asllani
Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.
Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.
Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.
Caroline Seger och Pia Sundhage
Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.
Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.
Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.
Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.
Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.
I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.
Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.
Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.
Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.
Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.
Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:
”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”
Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.
Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.
Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.
Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.
Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.
Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.
Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.
Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.
Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.
Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.
Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.
Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.
Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.
Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.
Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.
I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.
Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.
Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.
Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.
Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.
Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.
Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.
I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.
Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.
I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.
Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.
Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.
Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.
Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.
För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.
Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.
I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.
I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.
Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.
Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.
Det är ju en otroligt stor skillnad.
En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.
Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.
Magdalena Eriksson
Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:
”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”
Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.
Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.
En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.
Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:
”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”
På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:
Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:
3,25: Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.
Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.
Stina Blackstenius
3,00: Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.
2,50: Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.
Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.
I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.
Fridolina Rolfö
Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.
Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.
2,33: Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.
Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.
2,25: Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.
Lisa Dahlkvist
Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.
2,00: Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.
Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.
1,75: Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.
Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.
1,67: Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.
1,50: Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.
1,33: Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.
Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.
Ej betygsatta: Pauline Hammarlund, 17 spelminuter. Julia Spetsmark, 11 spelminuter. Mimmi Larsson, 9 spelminuter.
Övriga spelare i truppen: Hilda Carlén Emelie Lundberg Hanna Glas Emma Berglund Josefin Johansson
Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.
Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.
Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.
Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.
Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?
Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.
En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.
Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.
Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.
Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.
Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.
Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.
På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).
I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.
Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.
Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.
När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?
Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.
Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.
Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.
Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.
Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.
Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.
Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.
Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.
Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:
”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”
Neid sa även att:
”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”
Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.
Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.
Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.
Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.
Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.
Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:
Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.
Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:
Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.
Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:
Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.
3) England Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad.
Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.
Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.
Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.
Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.
På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.
Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.
Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.
3) Österrike Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.
Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.
För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.
Scenes from Rathausplatz, Vienna where fans welcomed home the first Austrian team in 63 years to reach a semi-final. pic.twitter.com/GfmuzDuqZ3
De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.
Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.
Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.
Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.
Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.
När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.
Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.
29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.
Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.
Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.
5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.
De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.
Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.
Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.
Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.
En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.
6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?
Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.
Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.
Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.
Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.
Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.
Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?
Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.
Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.
För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.
7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.
Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…
8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.
Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.
För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).
I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.
Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.
Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.
Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.
Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.
Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.
Crucial save by Zinsberger during the penalty shoot-out!
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) July 30, 2017
Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?
9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.
Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.
Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.
Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.
#WEURO2017 | I així ha servit Suïssa la falta que ha provocat l'expulsió de Perisset, amb la rematada a gol d'Ana-Maria Crnogorčević pic.twitter.com/cUS1rB9hPX
I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.
Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:
Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.
Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.
10) Belgien Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.
Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.
Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.
Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.
I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.
Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.
Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.
Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.
11) Ryssland Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.
Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.
Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.
Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.
Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.
Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.
I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.
12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.
Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.
Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.
Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.
Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.
En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.
13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.
Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.
Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.
Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.
För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.
14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.
Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.
Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.
Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.
Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.
Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.
15) Norge Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.
Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.
Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.
Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.
Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.
Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.
Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.
En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.
På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?
För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.
16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.
Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.
På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.
I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.
Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.
I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.
Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.
Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.
Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.
Nu vid lunchtid har Uefa presenterat sin drömelva från EM. Det är en elva som innehåller fem spelare från det segrande nederländska laget.
Jag skulle även säga att det är en elva med flera konstiga uttagningar. Den officiella EM-elvan ser ut så här:
Sari van Veenendaal – Lucy Bronze, Anouk Dekker, Steph Houghton, Verena Aschauer – Theresa Nielsen, Jackie Groenen, Sherida Spitse, Lieke Martens – Pernille Harder och Jodie Taylor.
Kollar vi på det lagdel för lagdel är van Veenendaal inget dåligt val. Men personligen tycker jag att Österrikes Manuela Zinsberger var EM:s bästa målvakt. Hon släppte alltså bara in ett mål på fem matcher i ett lag få trodde på inför mästerskapet.
I backlinjen är Bronze även mitt val på högerbacken, i första hand i konkurrens med Theresa Nielsen. Jag är även med på uttagningen av Aschauer som vänsterback. Det är för övrigt den position där det är klart sämst konkurrens, väldigt få vänsterbackar imponerade på mig under EM.
Kollar vi mittbackarna tar jag bort Dekker direkt. Den platsen ger jag till Simone Boye Sörensen. Houghton är jag splittrad till. När jag tryckte publicera på det här inlägget var hon med i min drömelva. Men sedan tänkte jag lite, och kom på att hon ju hamnade rätt snett mot Nederländerna. Följden blev att jag plockade bort henne. In i stället kom hennes stabila mittbackskollega Millie Bright, men det var även nära att Carina Wenninger fick platsen bredvid Boye Sörensen.
Nu till mittfältet. Där är utnämningen av Nielsen närmast oförklarlig, framför allt eftersom hon oftast spelade högerback. Högerytter skall självklart Shanice van de Sanden vara. Eller hur? Här är det dock hård konkurrens, för jag hade gärna fått med både Jordan Nobbs och Laura Feiersinger i en drömelva.
I övrigt på mittfältet köper jag utnämningarna av Groenen och Martens rakt av. Däremot platsar inte Spitse in min startelva. Hon var lysande i finalen, men sett över hela turneringen håller jag Amandine Henry och Jill Scott som bättre.
Forwardspositionen är som vanligt den med allra tuffast konkurrens. Harder och Taylor är bra val, men här vill jag egentligen också ha med Vivianne Miedema, Nina Burger och Ramona Bachmann.
Mitt drömlag enligt 4–4–2 blir: Zinsberger – Bronze, Boye Sörensen, Bright, Aschauer – van de Sanden, Groenen, Henry, Martens – Miedema och Harder.
På bänken sätter jag: Karen Bardsley, van Veenendaal, Nielsen, Wenninger, Wendie Renard, Feiersinger, Nobbs, Spitse, Scott, Bachmann, Taylor och Burger.
Den svenska spelare som var närmast en plats är Stina Blackstenius, men konkurrensen på forwardssidan är såpass tuff att hon ändå inte var riktigt nära.
Personligen tycker jag att jag fått ihop ett riktigt välkomponerad trupp med god balans mellan offensiva och defensiva egenskaper. Vad tycker ni? Har jag glömt någon självklar kandidat? Det vore förresten kul att se era EM-elvor.
I går satte SVT:s expertpanel ihop sin drömelva från mästerskapet. De körde 3–4–3 och fick med följande spelare:
Zinsberger – Bronze, Wenninger, Boye Sörensen – van de Sanden, Nobbs, Groenen, Martens – Miedema, Harder, Taylor.
Här snackar vi en hyperoffensiv elva som antagligen inte är tänkt att tillbringa många minuter på egen planhalva.
En av nycklarna för svensk framgång i kvällens kvartsfinal mot Nederländerna är att våra ytterbackar klarar av att hantera Nederländernas duktiga yttrar Lieke Martens och Shanice van de Sanden.
Ingen av de svenska ytterbackarna har varit med på någon pressträff efter Italienmatchen, men i den mixade zonen efter matchen stoppade jag Jessica Samuelsson för att kolla av hur hon tycker det är att möta Nederländernas stjärnor.
Och ur svensk synvinkel var det trevliga svar. Så här sa Samuelsson om Martens:
– Jag har ganska bra koll på henne faktiskt, både från landslagssammanhang och från damallsvenskan, så det skall bli kul. Hon är en väldigt bra fotbollsspelare, så klart att det kommer att bli en väldigt tuff match. Men jag känner ändå att jag har bra koll på henne.
Har du ett mentalt övertag på henne, tycker du?
– Senast vi mötte Holland spelade jag mot van de Sanden, men nu har de bytt och Lieke är tillbaka på vänster. Men jag har mer mött Lieke i damallsvenskan. Jag vet ju att hon helst vill gå inåt i planen, att hon helst vill ta distansskott och att hon är bra med båda fötterna, hon slår ju även inlägg med vänsterfoten. Hon är allround, bra på allting. Som sagt, jag har koll på henne. Sedan gäller det bara att göra det ute på planen också.
Hur är det att möta van de Sanden då?
– Jag känner att jag har bra koll på henne också. Henne mötte jag i OS-kvalet, då kände jag att jag fick bra koll på henne, så jag känner att jag har ett litet psykologiskt övertag på båda. van de Sanden har gjort det väldigt bra hittills i mästerskapet. Hon är löpstark och springer på det mesta. Sedan kanske hon var lite lättare att ha på vänstersidan, för då gick hon mycket inåt. På högersidan vill hon mer gå runt och slå tidiga inlägg och så. Hon har gjort en riktigt bra start, så henne måste vi hålla koll på.
Vad är viktigt när man möter en spelare som är så snabb. Skall man backa hem och ligga lågt?
– Kanske något mellanting. Inte för lågt, men inte den där höga pressen heller. Vi har inte pratat om det här än, men det gäller bara att ligga kompakt med hela laget och kanske att yttermittfältaren måste komma ner och hjälpa till också om de kommer runt för mycket. Så att vi verkligen stänger till. Vi vet ju att deras kantspel, det är där de är riktigt farliga.
Hur ser du på att få möta hemmanationen?
– Jag hörde att det redan var fullsatt. Så att slå ut dem, det blir ju jäkligt kul. Då kommer vi att gå med bra självförtroende till semin. Det vore häftigt.
Hur lät det i omklädningsrummet efter förlusten mot Italien?
– Det var lite deppigt till en början, men sedan hade vi ett gott snack. Vi har tagit oss till kvartsfinal, och jag vet inte om det bättre att möta Danmark än Holland egentligen. Det har väl bara med självförtroende att göra, att vinna gruppen. Nu taggar vi om, och är laddade för den här matchen.
Du vilade mot Italien, har du känt dig sliten?
– Jag har haft lite trötta ben i början av turneringen, så kroppsmässigt kanske det var det bästa. Sedan vill man ju alltid spela.
Julia Spetsmark
Under veckan hade jag även ett kort snack med Julia Spetsmark, som ju fick göra mästerskapsdebut med ett kort inhopp mot Italien.
Personligen tycker jag att Örebromittfältaren utmärker sig på träningarna genom att hon ser ut att njuta mer än de andra. Spetsmark är helt enkelt den svenska spelare som ser ut att ha roligast på EM.
Först ville dock kvällstidningarna prata om den här tweeten:
Under våren knegade Spetsmark hos oss på lagret och tömde containrar mm. Idag mästerskapsdebut. pic.twitter.com/RFOvn3mCQP
— Erik Granlycke (fd Österlund) (@coachosterlund) July 25, 2017
Så här sa Spetsmark om när hon bytte lagarbete mot lagerarbete:
– Jag jobbade på Rönners Ullmax ett tag i våras, så det är nog grabbarna på lagret där som skrivit det där. Det var ett par månader sedan, jag jobbade lite vid sidan av fotbollen, det passade bra just då. Ett extraknäck. Det var lagerjobb, packade lagrar och så. Det var ett par veckor bara.
Var det en bra EM-uppladdning?
– Jomen, det var det. Jag lärde känna riktigt sköna tjejer och killar, så det var väl en bra uppladdning.
Trodde du att du skulle spela EM när du stod där på lagret i våras?
– Nej, det trodde jag kanske inte. Men så blev det. Det är väl kul att man kan ta olika vägar, att man kan komma hit på olika sätt.
Hur var det att få göra EM-debut mot Italien?
– Det var jättekul, jag var sjukt spelsugen, så det var hur roligt som helst.
Där tröttnade kvällstidningarna, och jag tog över och kollade det är om hennes glädje under varje träningspass:
– Man är ju här för att träna med landslaget liksom, det är ju hur roligt som helst, så jag försöker ta vara på de minuterna man har på planen, och bara ha roligt. Och det tror jag syns också.
Vad säger du om din position i laget, har du alltid sett dig som yttermittfältare? – I grunden är jag egentligen innermittfältare. Sedan har jag spelat en del forward och en del yttermittfältare nu på slutet. Nu har jag fått spela yttermittfältare ganska kontinuerligt i över två års tid, och på höger sida, så nu känner jag att jag behärskar den rollen. Innan var det mycket vänster, men jag trivs på många positioner.
Var skulle du spela om du själv fick skräddarsy din roll?
– Just nu är det nog yttermittfältare. Det är ju det jag är här för också, så det blir ju bra.
Vad tror du har gjort att du kom med till EM?
– Jag får väl tro på det Pia har sagt, att jag har kvaliteter som hon anser håller på den här nivån. Spetsegenskaper som att avsluta med båda fötterna, driva boll i hög fart, utmana en mot en. Det stämmer bra med min egen bild.
Jag var ju i Deventer i går och kollade in Norge–Danmark. Efteråt stannade på presskonferensen, och jag lyssnade även på några norska kommentarer i den mixade zonen.
När den norska storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg stod och pratade med en grupp norska journalister såg jag att hon hade nära till tårar. Hon har ju haft ett uselt EM på flera olika sätt. Norge lämnade ju mästerskapet både mål- och poänglöst. Och Hegerberg, som inför mästerskapet rankades som en av EM:s största stjärnor av NRK, var en av de spelare som underpresterade mest.
Efter att även ha lyssnat på lika förkrossade Martin Sjögren och Kristine Minde lämnade jag arenan exakt vid midnatt. Då såg jag hur Hegerberg stod med sin familj, och att hon inte längre kunde hålla tårarna tillbaka.
När jag kom tillbaka till hotellet och surfade runt lite för att läsa vad som skrivits om matchen insåg jag att Hegerbergs tårar lär bli Sjögrens huvudvärk.
Martin Sjögren
Direkt efter slutsignalen hade nämligen stjärnan i norska TV2 valt att inte svara på frågan om hon tycker att Sjögren skall få fortsätta som norsk förbundskapten. Det är inte bra för Sjögrens del.
Senast hon undvek att svara på ungefär samma sätt var förra hösten och frågan huruvida Roger Finfjord skulle få leda landslaget över EM. Och det fick han som bekant inte.
Även om Sjögren verkar ha stöd både från förbundsledning och från tränarna i toppserien är det förstås allvarligt att inte ha med den största stjärnan på båten. Här måste Sjögren snabbt se till att få spelarnas förtroende, annars blir han nog inte långvarig i Norge.
Utifrån vad jag såg i går har inte det norska laget spelarmaterial till att genomföra det spel Sjögren vill. Man hade dels ett för dåligt mittförsvar, dels bestod laget av alldeles för många svaga bollspelare. Alltså spelare som saknar den trygghet med bollen som krävs för att spela sig fram.
Nu hade det förstås även med att laget hade två raka förluster att göra, för även en normalt sett duktig bollspelare som Maren Mjelde agerade stundtals väldigt taffligt. Men ändå, Sjögren och spelarna måste nog gemensamt hitta ett spelsätt som alla känner sig trygga med. Och det fort. För tappar man omklädningsrummet som ledare är det kört.
Efter 91 mil och två färjeresor på 13 timmar och 45 minuter möttes jag av resultaten 1–0 till Österrike mot Schweiz. Det var ju skönt att man inte var helt fel ute i alla tips…
Under kvällen har jag kikat på Frankrike–Island 1–0 på nederländsk tv. Trots att fransyskorna vann blev jag mest imponerad av Island – av deras lag och deras publik. Däremot imponerade inte deras ledare.
Den isländska klacken såg ut att äga arenan i Tilburg. Och laget klarade sig otroligt bra med sin 5–1–3–1-uppställning. Jag hade 2–1 i klara målchanser till fransyskorna före paus, det var långt under vad jag hade förväntat mig. Dessutom borde nog isländskorna haft en straff. Å andra sidan kunde de även fått ett rött kort i den första halvleken.
Men förbundskapten Freyr Alexandersson imponerade inte. Jag hade blivit fly förbannad om jag varit domare och sett hans kroppsspråk (där han signalerade för filmning) efter att Sara Björk Gunnarsdottir fullföljt en ful tackling på Eugenie Le Sommer långt efter att bollen lämnat ytan. Det är ett ledarskap som jag ogillar skarpt. Skäms.
På något sätt var det lite rätt åt Alexandersson att just Le Sommer fick sista ordet i matchen. Det var nämligen hon som gjorde matchens enda mål på straffspark.
Men utöver att de vann så imponerade inte fransyskorna. De har inte det flyt i spelet man är van vid. I dag kom segermålet först i 86:e minuten – så Island var nära en poäng. Väldigt nära.
Isländskorna imponerade med sin fysik och offervilja. Och Dagny Brynjarsdottir med sitt huvudspel. I den första halvleken vann hon ju varenda duell, hon tog till och med Wendie Renard i en nickduell.
Däremot vann Renard en duell med Björk Gunnarsdottir i den andra halvleken. Då räddade ribban utmärkta Gudbjörg Gunnarsdottir.
Island hade även ett kanonläge att ta ledningen i mitten av den andra halvleken när Sarah Bouhaddi totalt misstajmade en utrusning, men ändå lyckades rädda.
I den isländska bedrövelsen kan man ändå trösta sig med att om de spelar få här mot Schweiz och Österrike kan det bli kvartsfinal för isländskorna igen – precis som 2013.
Den stora EM-guiden är framme vid den fjärde och näst sista delen. Och fyra lag återstår.
Det är dags att presentera de två lag som jag tror tar bronsmedaljerna, plus att jag tippar vilka spelare som kommer att finnas i toppen av skytteligan. På köpet får ni förstås även veta vilka jag tror möts i finalen.
I del ett presenterades lag 13–16, i del två lag 9–12 och i del tre de lag som enligt mitt tips får åka hem efter kvartsfinalerna. Det ledde fram till följande semifinaler:
England–Norge
Tyskland–Spanien
Nedan ser ni vilka jag tror vann de båda drabbningarna. För här är mina bronsmedaljörer:
Norges finallag 2013
3) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankade som nummer 2.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Nederländerna den 16 juli 18.00, 2) Belgien den 20 juli 18.00, 3) Danmark den 24 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 35 procent
Tips: Vinner gruppen. Slår Sverige i kvartsfinal, men förlorar mot England i semi.
Profiler: Maren Mjelde, Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Trolig startelva (4–3–1–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maria Thorisdottir, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Frida Leonhardsen Maanum, Maren Mjelde, Andrine Stolsmo Hegerberg – Caroline Graham Hansen – Kristine Minde, Ada Stolsmo Hegerberg.
Kommentar: Norge brukar nästan alltid ha starka lag i de stora turneringarna. Till Nederländerna kommer Fotballjentene med EM:s på pappret allra bästa forwardspar. För första gången kommer nämligen båda de 22-åriga affischnamnen Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg till ett seniormästerskap skadefria.
Det är ett faktum som gör att det finns anledning att höja ett varningens finger för norskorna, även om Hegerberg hittills inte varit någon fullträff i mästerskap. Men kanske att den smarta straffområdesspelaren hittar målet på allvar nu när hon backas upp av härligt kreativa Graham Hansen.
Norge har nu genomfört sin generationsväxling, och känslan är att man har varit på uppgång i några år nu. Man nådde ju överraskande EM-finalen 2013 med en blandning av gammalt och ungt. Och spelmässigt sett var man ännu bättre i VM för två år sedan. Fast där slarvade man bort kvartsfinalplatsen mot England.
Sedan dess har man gjort två byten på förbundskaptenspositionen. Nu är det fjolårets damallsvenska guldtränare i Linköping, Martin Sjögren, som styr. Han har lovat att ge Graham Hansen en fri roll, vilket borde få motståndarna att darra.
Norge lär faktiskt ställa upp med fyra forwards på planen i premiären. Utöver Hegerberg och Graham Hansen hade Kristine Minde i genrepet mot Frankrike (länk nedan) samma roll som i Linköping i fjol. Det innebär att hon anföll som forward, men föll ner som vänster yttermittfältare i försvar. Dessutom har Norge även en forward som vänsterback i Elise Thorsnes. Hon spelar forward i klubblaget Avaldsnes och alltså ytterback i landslaget.
Mot USA för några veckor sedan (1–0-förlust) var Thorsnes väldigt bra i den första halvleken. Hon kom gång på gång farande längs vänsterkanten. I genrepet var däremot vänsterkanten Norges akilleshäl.
När Thorsnes klev framåt öppnades stora ytor bakom henne för snabba Elodie Thomis. Innanför sig hade Thorsnes före detta Linköpingsbacken Nora Holstad Berge, som inte har imponerat på mig i de båda landskamper jag sett i år.
Holstad Berge är en av de spelare som ibland blir väldigt stirrig i eget straffområde, precis som många andra i det norska laget. Ett undantag är Maren Mjelde. Som jag ser det är Mjelde en av världens bästa defensiva spelare, hon har en grym defensiv speluppfattning. Troligen kommer förbundskapten Sjögren att spela den före detta Göteborgsspelaren som defensiv innermittfältare.
I genrepet överraskade Sjögren genom att låta då 17-åriga mittfältaren Frida Leonhardsen Maanum göra landslagsdebut. Jag kan förstå valet, för Maanum var så klok och spelskicklig att hon nog till och med får en startplats i 18-årspresent på sin födelsedag i morgon. Som parentes kan nämnas att Maanum är fostrad i den norska talangfabriken Lyn – precis som Graham Hansen.
Kollar vi på den troliga startelvan ovan är jag övertygad om att Sjögren gärna hade velat ha in Ingvild Landvik Isaksen där. Men hon är skadad och troligen inte i speldugligt skick till den viktiga premiären mot Nederländerna i morgon. Risken finns att Isaksen missar hela EM-turneringen.
Sjögren har flyttat runt lite i sin elva, och utöver de nämnda är det här andra spelare som är tänkbara för en start: Emilie Bosshard Haavi (istället för Minde), Ingrid Schjelderup (för Maanum) och Ingrid Spord (på centralt mittfält om Mjelde spelar mittback).
Norge spelar alltså i stentuffa grupp A. Där känns det som blir lite av gruppfinal direkt, när norskorna ställs mot värdnationen i EM:s öppningsmatch. Efter 1–1 i genrepet, borta mot Frankrike tror jag dock att Norge skaffat sig tillräckligt självförtroende för att vinna gruppen.
Det innebär att man enligt mitt tips kommer att ställas mot Sverige i kvartsfinal. Det känns verkligen som ett vidöppet prestigemöte, där mästerskapshistorien talar för norsk seger. Fast på senare år har vi skapat oss ett litet mentalt övertag på våra grannar i väster. Vi vann ju exempelvis den senaste tävlingsmatchen, den i fjolårets OS-kval.
Men då saknade Norge sin stabila förstamålvakt Ingrid Hjelmseth. Nu är hon tillbaka, plus att det känns som att det norska laget är mer välbyggt är i fjol. Så även om kvartsfinalen känns vidöppen är min magkänsla, och således också mitt tips, att Norge vinner kvartsfinalen.
Däremot tror jag att det roliga tar slut för norskorna mot ett starkt och underskattat England i semifinalen. Mitt tips är alltså att det blir bronsmedaljer för Sjögrens tjejer. Men det är ett öppet EM-slutspel, där skillnaden mellan succé och fiasko är liten. Inte minst för lagen i jämna grupp A. Norge är ett av de lag som kan vinna hela EM. Men får man inte till spelet direkt kan man även åka ut redan i gruppspelet.
Jennifer Hermoso
3) Spanien
Världsrankning: 13 – det är Spaniens högsta ranking någonsin.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Portugal den 19 juli 18.00, 2) England den 23 juli 20.45, 3) Skottland den 27 juli 20.45.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 55 procent
Tips: Går vidare ur gruppen som tvåa. Skräller mot Frankrike i kvarten, men faller mot Tyskland i semifinal.
Profiler: Sandra Panos, Irene Paredes och Jennifer Hermoso.
Trolig startelva: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Andrea Pereira, Leila Ouahabi – Silvia Meseguer, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Amanda Sampedro och Jennifer Hermoso.
Kommentar: Spanien tog brons i EM 1997. Sedan dess har man aldrig varit riktigt nära att få kliva upp på pallen igen. Man nådde i och för sig kvartsfinal senast, men medaljen var ändå inte riktigt nära. I kvarten föll man nämligen med klara 3–1 mot Norge.
I år är förutsättningarna bättre. Med en klockren lottning skulle faktiskt det unga laget kunna ta sig hela vägen till guldmedaljerna. Men Spanien har inte fått någon klockren lottning, utan måste nog slå alla Europas tre bästa lag för att vinna guldet.
Förutsättningarna skulle förbättras sannolikt något om man vinner sin grupp, där man lottats mot starka England. Segrarna i Spaniens grupp D spelar kvartsfinal mot tvåan i grupp C, vilket troligen blir Schweiz eller Island. Skulle spanjorskorna gå den vägen har man en jättechans att ta sig till semifinal. Och väl där kan det boll- och passningssäkra laget talang bli livsfarligt. Spanien har ju under våren vunnit Algarve cup bland annat efter segrar mot Norge, Japan och Kanada.
Man har även vunnit mot Schweiz, och man ledde mot Brasilien så länge man spelade ordinarie. Nyligen besegrade man Belgien med 7–0, ett resultat som bekräftar att det här är ett gäng som är fullt med självförtroende inför det här mästerskapet.
I truppen saknas i och för sig Spaniens största stjärna på senare tid, Vero Boquete. Hon var lagets bästa målskytt i kvalet, men är ändå petad. Förbundskapten Jorge Vilda gjorde nämligen tvärtemot Pia Sundhage – han satsade ungt och lämnade alla spelare som fyllt 30 år hemma.
Men Spanien går ju alltid långt i ungdomsmästerskapen, så unga talanger är ingen bristvara. Och det saknas profiler i den spanska truppen. Ovan har jag valt ut den stabila målvakten Sandra Panos, den meriterade PSG-mittbacken Irene Paredes och lagets forwardsstjärna, den före detta Tyresöspelaren Jennifer Hermoso.
Men egentligen skulle jag kunna plocka ut rätt många offensiva spelare som profiler. Jag gillar exempelvis Alexia Putellas och Mariona Caldentey väldigt mycket. De är kreativa spelare som dessutom har förmågan att på egen hand slå sin spelare och skapa målchanser. Amanda Sampedro är en annan hyperintressant, offensiv spelare. Och i Marta Torrejon har man en skicklig frisparksskytt. Det här klippet är från torsdagens träning:
— Pedro Castilla Ramos (@PedroCastilla74) July 13, 2017
Offensiven är alltså urstark. Men eftersom Spaniens brister finns i försvarsspelet kommer målvakt Panos och försvarare Paredes bli väldigt viktiga i EM. Duon måste sannolikt storspela om det skall kunna bli spansk medalj.
Mitt tips blir ändå att Spanien slutar grupptvåa bakom ett starkt England. Jag gissar att den engelska fysiken passar spanjorskorna dåligt. Därmed väntar med stor sannolikhet spansk kvartsfinal mot Frankrike.
Där får Spanien slå ur underläge, vilket jag tror passar spanjorskorna utmärkt. Mitt tips där är att de vinner mot ett nervöst och darrigt Frankrike. Det innebär att Spanien får sin andra EM-medalj. Någon final blir det nog däremot inte.
I semifinalen väntar enligt mitt tips Tyskland, ett motstånd som sannolikt passar spanjorskorna rätt dåligt. Så det blir bara en spansk skräll den här gången. Men vänta några år. Redan till VM 2019 lär Spanien vara en riktigt seriös utmanare om guldet.
Enligt mitt tips kommer alltså finalen att se ut så här:
England–Tyskland
Mitt tips kring hur jag tror att finalen slutar kommer i den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Men innan jag sätter punkt för det här avsnittet hade jag tänkt kolla lite på skytteligan.
I de senaste EM-slutspelen har det krävts fyra till sex mål för att bli skyttedrottning. 2005 och 2009 vann tyska Inka Grings på fyra respektive sex mål och 2013 blev Lotta Schelin skyttedrottning med fem fullträffar.
Det brukar inte vara så många spelare som gör tre mål eller fler i Europamästerskapen. Och att hitta de som kommer att göra det i år känns långt ifrån lätt.
När jag tippar skytteligor i mästerskap brukar jag utgå från grupplottningen, alltså kolla vilka lag som har en lottning där de har förutsättningar att göra många mål. Sett till det tror jag att Spanien och England har bra förutsättningar. Jag tror även att Tyskland kan göra många mål på Ryssland. Fast där finns en lurighet. Tyskorna kan ju redan vara klara inför Rysslandsmatchen, så de kanske spelar reservbetonat.
Jodie Taylor
Kollar vi mina finallag har Jodie Taylor och Ellen White varit heta under våren i det engelska laget, men även Fran Kirby kan komma att göra tre mål eller fler.
I Tyskland verkar kvartetten Hasret Kayikci, Svenja Huth, Lina Magull och Sara Däbritz få förtroendet i startelvan. Alla de har möjlighet att bli minst tremålsskyttar i mästerskapet. Men det har ytterligare några tyskor, som exempelvis Dszenifer Marozsan – även om hon ju normalt inte är någon utpräglad målskytt. Anja Mittag är en annan bubblare. Hon har haft dålig form under våren, och börjar nog på bänken. Men hon skulle å andra sidan kunna få spela 90 minuter mot ryskorna.
Jag tror alltså även att Spanien kan komma att göra många mål. Där är Jennifer Hermoso en glödhet kandidat till att vinna hela skytteligan, intressanta Amanda Sampedro skulle kunna vara en annan. Spanien brukar dock sprida målen på ganska många spelare, så det är många som med rätt flyt skulle kunna bland sig i skytteligatoppen.
I Norge kanske det är dags för Ada Stolsmo Hegerberg att kliva fram i ett stort mästerskap. Hon brukar ju vara en pålitlig målskytt. I Frankrike står målhoppet till Eugenie Le Sommer och Marie-Laure Delie, men jag hade inte satsat några pengar på duon – de känns båda rätt formsvaga.
Jag hade inte heller satsat några pengar på någon av de svenska spelarna. Däremot måste ju förstås Vivianne Miedema nämnas. Blir EM hennes stora mästerskap? I hemmalaget känns även Lieke Martens som en tänkbar kandidat.
Sedan har vi ju Danmark där Pernille Harder och Nadia Nadim är pålitliga målskyttar. Men går danskorna tillräckligt långt? Samma sak gäller för Schweiz, där Ramona Bachmann och Lara Dickenmann är två tänkbara skyttedrottningar.
Dagny Brynjarsdottir
Islands Dagny Brynjarsdottir, Skottlands Jane Ross, Österrikes Nina Burger och Belgiens Tessa Wullaert är alla normalt väldigt duktiga målskyttar. Men jag är inte så säker på att deras lag kommer att göra så många mål. Därför väljer jag bort dem.
Dags att sätta ner foten, och ta ett beslut. Jag går återigen på min magkänsla, mitt tips kring skytteligan blir att följande spelare slutar i topp:
1) Jodie Taylor
2) Vivianne Miedema
3) Hasret Kayikci
Sedan tror jag även att Jennifer Hermoso, Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Ellen White, Amanda Sampedro, Lieke Martens, Stina Blackstenius och Pernille Harder gör minst två mål vardera.
Dags för del två av fem av Den stora EM-guiden. I den här delen presenteras de fyra lag som jag tippar som grupptreor. I den första delen tippade jag vilka lag jag tror kommer sist i de respektive grupperna. Därmed har jag i och med det här inlägget offentliggjort vilka åtta lag jag tror går vidare, och vilka som får åka hem efter tre matcher.
Rent allmänt tycker jag att det är ett ovanligt öppet och svårtippat EM-slutspel som väntar. Visst finns det givna topp- och bottenlag, men det finns också rätt många skrällchanser. Därför har jag vacklat fram och tillbaka kring en hel del tips.
I dagens genomgång finns ett par lag som mycket väl skulle kunna spela semifinal om ett par veckor, men som jag alltså ändå placerar som grupptreor.
Som ni säkert har sett har jag även roat mig med att försöka gissa startelvorna i premiärmatcherna. I vissa länder känns det som att man borde kunna pricka åtminstone nio–tio spelare. I andra har förbundskaptenerna rullat rätt rejält, vilket gör det väldigt svårttippat hur man startar.
Med det sagt, här är de lag jag tippar på placeringarna 9–12:
12) Skottland
Världsrankning: 21 – har som bäst varit rankade som nummer 19.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) England den 19 juli 20.45, 2) Portugal den 23 juli 18.00, 3) Spanien den 27 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent.
Medaljchans: 0 procent.
Tips: Åker ut i gruppspelet, blir trea i gruppen.
Profiler: Lisa Evans och Jane Ross.
Trolig startelva: Gemma Fay – Frankie Fantom Brown, Ifeoma Dieke, Rachel Corsie, Hayley Lauder – Joelle Murray, Leanne Crichton – Lisa Evans, Caroline Weir, Fiona Brown – Jane Ross.
Kommentar: Skottland har svensk förbundskapten, precis som Sverige och Norge. Men oddsen för stora framgångar för Anna Signeul är betydligt sämre än vad de är för Pia Sundhage och Martin Sjögren.
Efter tolv år på posten står Signeul inför sin sista uppgift som skotsk förbundskapten. Inte ens med ordinarie trupp hade det känts speciellt sannolikt att laget skulle kunna ta sig vidare ur grupp D, där England och Spanien är storfavoriter. Och efter att både talangen Lizzie Arnot och sedan även Kim Little drabbats av korsbandsskador och sedan även Jennifer Beattie åkt på en fotskada som gör att hon missar EM, känns avancemang som en ouppnåelig dröm för skotskorna.
Kim Little
Nämnda Kim Little är ju en av Europas och världens allra bästa spelare, och hade lämnat en stor lucka efter sig i samtliga EM-lag. Hon är en tvåvägsspelare som hade kunnat förse vassa Jane Ross med rätt bollar.
Nu finns det ändå flera helt okej spelare i Skottlands EM-trupp, men det finns för få internationella toppnamn för att kunna skaka England eller Spanien. Men skotskorna bör ha en bra chans att vinna mot Portugal i den andra gruppmatchen.
Bland spelarna att hålla lite extra koll på är forward Jane Ross redan nämnd. Hon har ett härligt tillslag och kan göra mål både från distans och i straffområdet. Målvakten Gemma Fay är rutinerad och rätt stabil. Mittbackarna Jennifer Beattie och Rachel Corsie håller god klass och Caroline Weir har en fin speluppfattning.
För några år sedan höll Lisa Evans högsta världsklass som kantspelare. Evans har dock två rätt svaga säsonger i Bayern München bakom sig. Nu skall hon starta om i Arsenal, och faktum är – skall Skottland ha minsta chans att skaka England och Spanien måste kvicka Evans hitta tillbaka till toppformen.
Skottland var ju i Växjö och mötte Sverige för ett tag sedan. Då ägnade man cirka 88 av de 90 minuterna till att slå ifrån sig. Visst höll man emot länge, men den starkaste känslan jag fick kring det skotska laget på Myresjöhus Arena var att det är ett väldigt uddlöst lag.
11) Italien
Världsrankning: 18 – har som bäst varit rankat som nummer 10.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Ryssland den 17 juli 18.00, 2) Tyskland den 21 juli 20.45, 3) Sverige den 25 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 5 procent
Tips: Åker ut i gruppspelet.
Profiler: Melania Gabbiadini
Trolig startelva: Laura Giuliani – Sara Gama, Cecilia Salvai, Elena Linari, Elisa Bartoli – Melania Gabbiadini, Alia Guagni, Daniela Stracchi, Barbara Bonansea – Ilaria Mauro och Cristiana Girelli.
Kommentar: Italiensk damfotboll har haft en väldigt negativ trend de senaste åren, och laget har fallit på rankingen.
Dock har man en ganska stolt historia – och hittills har Italien slutat topp åtta i alla de EM-turneringar som spelats. Samma sak gäller för övrigt för Sverige. Men i år talar allt för att en av de sviterna kommer att spricka. För inte missar väl Tyskland kvartsfinal?
Med tanke på resultaten de senaste åren ligger det närmast till hands att tippa att det blir Italien som missar kvartsfinalspelet. I EM-kvalet kom Antonio Cabrini:s lag tvåa i sin grupp bakom Schweiz. Där föll man mot schweiziskorna med 3–0 hemma och 2–1 borta. I övrigt samlade man full poäng mot Tjeckien, Nordirland och Georgien.
2017 har sportsligt sett varit ett katastrofalt år för Italien. I Cypern cup föll man exempelvis med 3–0 mot Nordkorea, 4–1 mot Belgien och hela 6–0 mot Schweiz.
Trots det har den svenska Italienspionen Thomas Dennerbyskickat en varning för det italienska laget, som han menar är tuffare än man tror. Kanske bygger han den varningen på att italienskorna har gjort ett kanonresultat i år – 1–1 mot England i april:
Englandsmatchen gav dock inte bara positiva besked till det italienska laget. Man drabbades av ett blytungt avbräck i minut 37 när Alice Parisi bröt både sken- och vadbenet i samma ben – en skada som förstås gör att mittfältaren missar EM-slutspelet. Parisi är en nyckelspelare för Italien och hon kommer att vara mycket saknad i Nederländerna.
Mot England vaktade Katia Schroffenegger det italienska målet. Hon släppte en del konstiga returer, något svenska forwards bör ha i åtanke om det blir Schroffenegger som får förtroendet mot Sverige i EM. Troligtvis får dock Laura Giuliani förtroendet som italiensk förstamålvakt i EM. Läs mer om henne, och om alla andra italienska målvakter och backar i den här utmärkta genomgången.
Det är ju troligt att matchen Sverige–Italien blir helt avgörande för vilka som skall avancera till kvartsfinal. I grunden skall Sverige inte behöva vara speciellt nervöst. Går vårt lag bara in med 100-procentig inställning till matchen är dagens Italien ett lag vi skall klara av att slå.
10) Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankade som nummer 6.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Belgien den 16 juli 20.45, 2) Nederländerna den 20 juli 20.45, 3) Norge den 24 juli 20.45.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 20 procent
Tips: Utslagna i gruppspelet – slutar trea i grupp A.
Profiler: Pernille Harder
Trolig startelva (3–4–3): Stina Lykke Petersen – Simone Boye Sörensen, Janni Arnth, Line Röddik Hansen – Theresa Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Sofie Junge Pedersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder, Sanne Troelsgaard.
Kommentar: Danmark är ett av de lag som jag bedömer ha viss chans att kunna gå hela vägen. Ändå tippar jag att man åker ut redan i gruppspelet. En av orsakerna är den tuffa grupplottningen.
För fyra år sedan tog Danmark medalj utan att vinna en enda match under ordinarie tid. Men trots bara två poäng i gruppspelet gick man vidare som näst bästa grupptrea efter lottdragning mot Ryssland.
Sedan skrällvann danskorna efter straffläggning mot Frankrike i kvartsfinalen innan det blev nya straffar – och förlust mot Norge i semifinalen.
Då var det Katrine S Pedersen och Pernille Harder som tillsammans med målvakten och straffexperten Stine Lykke Petersen bar fram laget. När passningssäkra Pedersen slutade hamnade hela det danska laget i en rätt djup svacka.
Katrine S Pedersen
Men efter några tunga år är Danmark på väg upp igen. Och det är spelgeniet Harder som skall göra det. Hon är numera en av världens allra bästa spelare och hon måste vara i absolut toppform om danskorna skall kunna förstöra mitt tips och ta sig vidare till kvartsfinal.
Fram till i förra veckan trodde jag hårt på dansk kvartsfinal. Man har gjort rätt stabila insatser under hela det här året. Man har uddamålsförluster mot starka England och Kanada, kryss mot likväl starka Australien samt storsegrar mot Portugal, Ryssland och Finland.
Men mitt tips ändrades när danskorna var i Österrike förra veckan och åkte på en riktig käftsmäll. Hemmalaget sprang i cirklar kring förvirrade danskor, och Österrikes segersiffror (4–2) var klart i underkant.
Den smällen tror jag riskerar att ställa till det rätt mycket i det danska självförtroendet. Och man är i en grupp där man inte kommer att få något gratis. Mot Norge och Nederländerna slår man ur litet underläge och även om man besegrade Belgien i höstas vet Danmark att belgiskorna kan vara farliga. Belgien vann nämligen med 2–1 i Algarve förra året.
9) Schweiz
Världsrankning: 17 – har som bäst varit rankade som nummer 15.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Österrike den 18 juli 18.00, 2) Island den 22 juli 18.00, 3) Frankrike den 26 juli 20.45.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Tips: Åker ut i gruppspelet.
Profiler: Ramona Bachmann och Lara Dickenmann
Trolig startelva: Gaelle Thalmann – Ana Maria Crnogorcevic, Caroline Abbé, Rahel Kiwic, Noelle Maritz – Lara Dickenmann, Vanessa Bernauer, Lia Wälti, Eseosa Aigbogun – Vanessa Bürki, Ramona Bachmann.
Kommentar: På pappret är det Schweiz som skall ta den andra kvartsfinalplatsen från grupp C. Man har ett spännande lag med ett stort antal spelare som spelar på högsta internationella nivå.
Men när jag såg schweiziskorna i genrepet mot England för några veckor sedan blev jag väldigt frågande. Det schweiziska laget var direkt uselt, och 0–4 var smickrande siffror.
Visst saknades många spelare i den matchen på grund av skador. Men även om alla ordinarie kommer tillbaka till EM-premiären mot Österrike riskerar man ha lite för många matchotränade spelare på planen samtidigt.
Lite förvånande för övrigt att Schweiz valt att inte spela en enda landskamp de sista fem veckorna innan EM-slutspelet. De flesta spelarna har ju inte heller haft matcher med sina klubblag under den perioden, vilket borde innebära att Martina Voss-Tecklenburg:s lag kan vara rejält ringrostigt i premiären.
Fast får Voss-Tecklenburg ihop det, och Ramona Bachmann prickar sin formtopp – då är Schweiz plötsligt en tänkbar medaljnation. Då är det faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen.
Schweiz har spelare från internationella toppklubbar på i princip alla positioner, utom målvakt. Man har också många olika spetsegenskaper i laget. Bachmann är den vassa genombrottsspelaren, Lara Dickenmann och AnaMaria Crnogorcevic har farten, Vanessa Bernauer är en utmärkt närkampsspelare, Lia Wälti har spelskickligheten och långa Rahel Kiwic är stark i luftrummet.
Jag tror alltså att skadeproblemen gör att Schweiz slutar trea i intressanta grupp C. Men det tipset bygger mest på en känsla. För egentligen skall alltså Schweiz vara tvåa bakom Frankrike. Mycket avgörs för schweiziskorna redan i premiären. Seger mot grannen Österrike och det känns som att vägen ligger öppen mot kvartsfinal. Och väl där väntar sannolikt Spanien, en match där Schweiz långt ifrån är chanslöst.
Hur det schweiziska laget står sig musikaliskt får andra bedöma. Men för sammanhållningen skadar det nog inte att man själva har sjungit in sin kampsång ”United in red”. Det är backen Rachel Rinast som är ledsångare:
Därmed har jag gått igenom vilka åtta lag jag tror kommer att få resa hem efter gruppspelet. Mitt tips är att vi får följande fyra kvartsfinaler:
England–Österrike
Norge–Sverige
Tyskland–Nederländerna
Frankrike–Spanien
I del 3 avslöjar jag hur jag tror att de fyra matcherna slutar.
Kif Örebro vann välförtjänt på Stockholms Stadion och lämnade samtidigt över jumboplatsen till Hammarby. Dessutom skickade man ner Göteborg under nedflyttningsstrecket.
Jag kan inte säga att jag sett Örebro speciellt mycket. Men det jag sett tycker jag att de har haft brister i mittförsvaret. Den spaningen var inte högaktuell i dag. Nu handlade det mer om bristande avslutningsförmåga. För Örebro borde ha gjort fler mål än två på Djurgården.
Efter en trög start klev bland annat Lisa Dahlkvist fram och visade EM-form. Målen gjordes dock av Fanny Andersson och Hanna Terry. Den senare på ett riktigt vådaskott i krysset från distans.
Hanna Terry
Julia Spetsmark var rätt pigg i Örebro. Men faktum är att jag hellre hade sett en joker som Johanna Rytting Kaneryd i EM-truppen. Djurgårdsspelaren känns mer som en spelare med kapacitet att förändra matchbilder på internationell nivå. Fast hon fick ju begränsat med speltid i höstens F20-VM, så det hade väl varit för bra om hon gått in i EM-truppen ett drygt halvår senare.
Julia Spetsmark
Örebros seger innebär också att mer än halva serien återigen är direkt inblandad i nedflyttningsstriden. Den damallsvenska tabellen är ju rätt udda. Exempelvis ligger LB07 på övre halvan trots att man har seriens sämsta målskillnad (–12), vilket är högst anmärkningsvärt.
–12 har även Göteborg, och om saker går som jag tänkt mig så sitter jag på Valhalla i morgon när just Göteborg och LB gör upp i en av flera intressanta matcher på den undre halvan.
Med tre poäng på Valhalla i morgon har LB07 skaffat sig drömläge att hålla sig kvar i högsta serien. Vid förlust kommer man bara ha tre poäng ner till nedflyttningsstrecket under sommaren.
Två andra sexpoängsmatcher i den här omgången spelas i morgon i Stockholm och på fredag i Borlänge, nämligen Hammarby–Vittsjö och Kvarnsveden–Kristianstad. Tippa matcherna är ju närmast lönlöst i år. Men ett hett tips är att Tabitha Chawinga kommer att göra mål, även om Kristianstad är ett av seriens mest målsnåla lag. KDFF har ju faktiskt plusmålskillnad, trots att de varit indraget i bottenstriden hela våren.
Hörde just ett kort inslag på P4 inför kvällens intervju med Tabitha Chawinga. I inslaget sa Kvarnsvedens tränare Jonas Björkgren att Chawinga för tillfället måste vara världens bästa forward.
Spontant hajar man ju till vid ett sådant påstående. Men efter lite fundering har jag kommit fram till att Björkgren nog har rätt. För vem skulle vara bättre?
Carli Lloyd har fått Fifas pris två år i rad, men var inte förtjänt av det för 2016, och borde inte vara någon kandidat alls för 2017 om hon inte höjer formen rejält i höst.
Ada Hegerberg vann priset som bästa spelaren i Europa för ett år sedan, men har inte nått lika höga höjder det senaste året. Eugenie Le Sommer och Alex Morgan var forwards i världslaget, och båda är bra, men jag skulle inte säga att någon av dem är bäst i världen för tillfället.
Tyskland har ingen riktig superforward för tillfället, utan lever på att man har många bra spelare. Likaså i Japan och England.
Christine Sinclair och Janine Beckie är vassa vapen i Kanada. Men är de bättre än vad Chawinga varit i vår? Knappast. Det har inte heller Australiens formstarka Sam Kerr.
Vi har förstås Marta, som briljerat i NWSL. Hon slog nästan 92 procent passningar till rätt adress i förrförra matchen, en makalös siffra för en poängspelare. Marta är alltså en het motkandidat. Hon är mer graciös och har bättre speluppfattning.
— National Women’s Soccer League (@NWSL) June 22, 2017
Fast som forward? Nej, jag tror inte att Marta hade fixat lika många mål i Kvarnsveden som Chawinga har gjort.
Vi har ju även Pernille Harder, som dominerade i damallsvenskan i fjol, och som var en jättesuccé i Wolfsburg. Harder är också en het motkandidat, kanske den allra hetaste. Fast jag tror inte heller att hon hade klarat av att bära Kvarnsveden som Chawinga har gjort.
Så snackar vi forward utifrån målskyttsperspektivet tror jag alltså att Björkgren har rätt. Tabitha Chawinga är nog för tillfället den vassaste målskytten i damfotbollsvärlden. Att listan över intresserade klubbar är jättelång är ett tecken på att fler delar den uppfattningen.
Chawinga kommer dock knappast att vinna några internationella priser för sin säsong. Dels har damallsvenskan tappat för mycket i rang, dels spelar hon inte för något landslag som syns i de stora mästerskapen.
Hon riskerar att hamna under radarn lite som Kim Little och Jess Fishlock. Den senare är en fantastisk spelare som sannolikt aldrig kommer att få spela något stort mästerskap. Wales är ju för dåligt.
I de klubblag hon spelar är hon däremot alltid bäst. I veckan var det en amerikansk damfotbollsexpert som nominerade Fishlock till titeln som den bästa spelaren totalt sett under 4,5 säsonger i NWSL.
There's a very serious case to be made for Jess Fishlock being the best player in NWSL history. She does everything.
Spelmässigt verkar Rosengård ha fått upp flytet. Över de fem senaste omgångarna har Malmölaget tagit flest poäng i serien, 13. Det är en poäng mer än Linköping och fyra fler än LB07 och Djurgården.
Rosengård har dessutom hållit nollan i fyra av de fem matcherna, och verkar som sagt ha hittat rätt.
Därför kommer sommaruppehållet högt olämpligt för Rosengård. Inte minst eftersom det verkar bli en rejäl utseendeförändring på spelartruppen. Och vid stora förändringar är det inte ovanligt att det hackar lite innan man fått balans i elvan. Och med fem poängs avstånd upp till Linköping tål inte Rosengård mycket hackande.
Vad är det då som händer i Malmöklubben?
Klart är att Amanda Ilestedt lämnar för tyska Turbine Potsdam och att danska Sofie Junge Pedersen inte får förlängt kontrakt. De båda avtackades i går. Klart är också att Simone Boye Sörensen anländer ifrån Bröndby.
Emma Berglund
I dag avslöjades först den för klubben positiva nyheten att Anja Mittag förlängt sitt kontrakt med två år. Dessutom har Sydsvenskan kommit med två betydligt sämre nyheter för Rosengård. Dels att PSG vill köpa Emma Berglund, dels att Barcelona vill köpa Lieke Martens.
För Berglund skulle det kunna vara ett lyft att komma till den franska storklubben. Jag tycker inte att hennes utvecklingskurva har pekat åt rätt håll de senaste två åren. Kanske kan en flytt bidraga till ett välkommet lyft för mittbacken.
För Martens ser utvecklingskurvan mycket mer positiv ut. Det gör i sin tur att förlusten av den nederländska stjärna känns tyngst för klubben. Det innebär inte att det är bra att tappa halva backlinjen på en gång.
Rosengård tappade man ju även Marta precis innan avspark i damallsvenskan. Klubben situation börjar alltmer likna hur det ser ut i toppklubbar i exempelvis Nederländerna och Frankrike på herrsidan. Alltså att de får räkna med att de kan bli söndervärvade i varje övergångsfönster. Tråkigt.
Kanske kan det här avgöra den damallsvenska guldstriden. För nu talar ju det mesta för att den kommer att stå mellan Linköping och Rosengård – om det nu blir någon strid. LFC har ju varit väldigt stabilt. Östgötarna har inte vunnit med lika överlägsna siffror som i fjol, men de har i alla fall vunnit nio av tio matcher, vilket är mycket imponerande.
För Rosengård väntar en tuff bortamatch i Piteå innan EM-uppehållet. Den spelas på torsdag, samtidigt drabbar Eskilstuna och Linköping samman. Det är Eskilstunas chans att återigen ta sig in i guldstriden.
Den elfte omgången startar redan i morgon. Då tar formstarka Djurgården emot formsvaga jumbon Kif Örebro. Det rimliga tipset är en säker etta. Men i årets damallsvenska verkar det inte finnas så många säkra tips vid sidan av Linköping.
Ett annat säkert tips är att Tabitha Chawinga gör mål i varenda match. Och skall man tro Kvarnsvedens tränareJonas Björkgren finns det hopp om att målfesten fortsätter året ut. Som jag skrev i förra inlägget, ta chansen ni som har möjligheten att se henne live innan hon flyttar söderut.
I elitettan det också ett bergsäkert tips – Växjö DFF. I dag vann fullpoängaren borta mot Uppsala med 4–0 efter två mål av skytteligaledaren Anna Anvegård, som dock själv bara trodde att hon gjort ett. Växjö kommer att ha minst sex poäng ner till strecket efter elva omgångar.
Det har även spelats en toppmatch i Norge i kväll. För andra gången på två veckor vann Lilleström med 1–0 mot en toppkonkurrent. I kväll var det Stabaek som föll. LSK leder med fem poängs marginal efter halva toppserien. I skytteligan är LSK:s Guro Reiten i topp med elva mål. Hon är tre före Röas Lisa-Marie Utland.
Slutligen höll jag på att glömma ytterligare en positiv sak från Malmö – publiksiffran på gårdagens derby. 3307 åskådare är årets hittills bästa siffra i damallsvenskan. Jag hade kanske hoppats på ännu fler, men över 3000 är ju ändå bra.
En blogg om internationell damfotboll 