Första omgången i sammanfattning

Tio av tolv lag har visat upp sig i damallsvenskan. Och ännu så länge känner jag mig hyfsat nöjd med det tips jag presenterade i fredags.

Jag tänkte gå igenom lagen match för match. Jag var på plats i Varberg i går på matchen Kungsbacka–Göteborg. Utöver att jag känner mig nöjd med att ha Göteborg i toppen och Kungsbacka i botten var det så stor klasskillnad att det var svårt att dra några slutsatser kring något av lagen.

I Göteborg noterades återigen att norska Vilde Böe Risa är ett kanonförvärv. När jag satt på Påskbergsvallen funderade jag lite över om hon är damallsvenskans bästa defensiva mittfältare. Och jag kom fram till att hon sannolikt är det. I varje fall vad gäller passningsspelet, där hon slår ovanligt många bollar framåt för den positionen. Hennes defensiva egenskaper ser också ut att vara bra, men där har hon inte testats speciellt mycket ännu i de matcher som jag sett. Så där vill jag vänta lite med omdömet.

Kungsbacka inledde piggt i fem–sex minuter. Men det var också det laget hade. Man tappade ofta bollen centralt, och åkte på farliga omställningar. Och riktigt oroande för Kungsbacka vara att det blev kaos i lagets straffområde på nästan alla Göteborgs fasta situationer. Och Göteborg är långt ifrån det bästa laget i damallsvenskan på fasta.

Jag räknade till 0–14 i målchanser. Officiellt blev det 1–10 i avslut. Och här är det tyvärr läge för en avstickare från själva matchen.

En avstickare om just den officiella statistiken. I fjol slutade man att räkna skott eller nickar som gick utanför som avslut. Jag har tidigare i vår till min glädje noterat att avslut utanför har återinförts i herrallsvenskan och i herrarnas superetta.

Men i damallsvenskan är det tydligen inte att räkna som avslut när Rebecka Blomqvist är fri och placerar bollen några centimeter utanför ena stolpen. Jag noterade i dag att det inte heller är att räkna som avslut när Eskilstuna har ett skott som räddas vid mållinjen av en Rosengårdsback. Regeln verkar vara att det bara räknas som avslut mot mål om målvakten räddar. Absurt.

Saken var den att jag kände mig övertygad om att Kungsbackas utmärkta målvakt Moa Öhman hade räddat betydligt fler än fyra skott i matchen. Göteborgs tio avslut är nämligen fördelade på tre mål, tre ramträffar och just fyra räddningar.

När jag jämförde med mina anteckningar saknades en handfull räddningar från Öhman. Bland annat hade två frilägesräddningar mot nämnda Rebecka Blomqvist bara bokförts som hörna. Tydligen får inte målvakten räddning om den styr ut bollen till hörna… Synd om Moa Öhman som borde fått betydligt bättre statistik.

I grunden är ju inte den här statistiken så viktig. Det är ju egentligen bara antalet mål som är relevant. Men när det ändå sitter folk på alla matcher och bokför de här sakerna hade det ju varit kul om det hade gjorts korrekt.

Nu blir ju tyvärr den damallsvenska statistiken totalt irrelevant. Jag har ju som bekant många gånger påtalat att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt. I fjol vanns det officiella skämtet av Olivia Schough på tio målpassningar. Fast det var som sagt ett skämt.

Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.

Tråkigt.

Vidare till dagens matcher. Först ut var Eskilstuna–Rosengård. Där har jag ju tippat Eskilstuna på nionde plats och Rosengård på andra. Om jag var nöjd med mitt tips i lördagens match fanns det större skäl till fundering efter den här.

Där startade Rosengård med troliga VM-spelare som Fiona Brown och Lisa Marie Utland på bänken, men med 16-åriga Hanna Bennison från start. Kul.

Hanna Bennison

Av klippet ovan kan man tro att det var en enahanda match, där allt handlade om Rosengård. Så upplevde jag det inte. I en chansfattig första halvlek skapade Rosengård lite oreda i Eskilstunas straffområde några gånger, men gästerna kom inte till något riktigt farligt avslut.

Eskilstuna var stabilt och absolut inte ofarligt i sina omställningar. I minut 61 prickade nyförvärvet Halimatu Ayinde ribbans underkant, och i minut 68:e hade Loreta Kullashi ett skott som nickades bort på mållinjen.

Däremellan fick vi se omgångens näst största domartavla. För i den 66:e minuten skulle Rosengård förstås ha haft straff när Iva Landeka slog ett inlägg in i Eskilstunas straffområde. Där sträckte Matilda Plan snyggt ut armen och tog emot bollen med den. Svagt att ingen av domarna såg det. Av reaktionerna att döma såg däremot alla Rosengårdsspelare Plans handpåläggning.

I 85 minuter kändes ändå oavgjort som ett helt rimligt resultat. Rosengård fick till ett avgörande. Segermålet gjordes i 90:e minuten av Nathalie Björn, som distinkt utnyttjade en målvaktstavla från Emelie Lundberg.

På ett högerinlägg missade hemmamålvakten sin utboxning, och bollen damp ner vid straffpunkten, precis framför Björn.

I det läget tyckte man synd om Eskilstuna, som hade visade kvalitet, och som sagt inte var oförtjänt av en poäng. Man spelade 5–4–1 med Loreta Kullashi högst upp. Ayinde och Felicia Karlsson kom med fart bakifrån, och gjorde att hemmalaget kändes vasst. Det såg helt klart ut att finnas potential i United för en bättre slutplacering än den nionde.

För Rosengårds del var själva segern det största styrkebeskedet. Det kännetecknar ju ett topplag att man kan vinna även när man inte har en hundraprocentig dag. För spelmässigt kändes det inte som något guldspel.

I Kristianstad var LB07 på besök. Och båda lagen visade ungefär den kvalitet jag hade förväntat mig.

Jag har kikat lite på alla matcher utom den här. Det var ju 2–0 redan efter några minuter, så det kändes inte meningsfullt.

Men klippet med höjdpunkter visar att KDFF är ett topplag, och att LB07 måste upp flera klasser om man skall kunna hålla sig kvar i högsta serien.

Till Piteå, där Djurgården var på besök. Där var hemmalaget det klart bättre laget, även om det som vanligt i Piteås matcher bara blev en uddamålsseger.

Segermålet tyckte Nina Jakobsson in från nära håll, fint framnickad av comebackande Josefin Johansson.

De sista 25 minuterna hade jag problem med sändningen på damallsvenskan.tv, men av klippet ovan ser det ju ändå ut som att Djurgården klarade av att flytta upp spelet och få till en slutforcering.

Bland det sista jag hann se innan bilden började hacka var omgångens domarmiss – kanske till och med en kandidat till en av årets grövsta missar.

För hur kan man undvika att blåsa straff efter 59.30, när Djurgårdens målvakt Jennifer Pelley fullständigt kör över Julia Karlernäs. Pelley rammar Karlernäs med hög fart, och slår henne samtidigt i huvudet. Personligen tycker jag att det dessutom nog borde ha varit rött kort. Det är farligt att boxa motståndare i huvudet.

Den här situationen är extra intressant eftersom målvakter faktiskt väldigt ofta tillåts boxa motståndare i huvudet utan åtgärd. Är målvakter sena längs marken, och träffar en motståndares fot blir det nästan alltid straff.

Men de betydligt mycket farligare situationer när målvakterna är för sena i luftrummet och slår motståndarna i huvudet blir det faktiskt väldigt sällan straff. Så sällan att inte ens tv-kommentatorn reagerade över den solklara straffen. Han sa bara:

”Det är en ganska misstajmad situation från Pelley.”

Sammanfattingsvis så imponerade Piteå, och visade att man inte tänker ge ifrån sig Kronprinsessan Victorias pokal utan kamp. Även Djurgården visade kvalitet. Kul förresten att se Malin Diaz tillbaka i damallsvenskan igen. Det var ett tag sedan.

Dagens sista match var den mellan de två lag som jag tippat skall bli seriens positiva överraskningar, Kif Örebro och Vittsjö GIK.

På Behrn Arena visade Kif Örebro direkt att man inte kommer att bli något stryklag i den här serien. Precis som när jag såg dem mot Göteborg var laget stabilt i defensiven, och så har de sina fyra snabba nordamerikanskor framåt.

Kvartetten Kayla Braffet, Heather Williams, Addison Steiner och Jenna Hellstrom satte rejäl skräck i Vittsjös försvar. Det var också Williams som gjorde segermålet efter att Sandra Adolfsson misslyckats med att rensa bort ett inspel från Hellstrom.

Kif Örebro kommer att vara ett otäckt lag att möta för alla motståndare. Så där är jag nöjd med min ”skrällvarning”. Jag tippade ju Kif på åttonde plats.

Däremot är jag mer orolig över min skrällvarning på Vittsjö. För det jag såg i den andra halvleken var blekt och fantasilöst.

I fjol hade Vittsjö väldigt svårt att föra matcher. Det är ju ingen slump att de var bättre mot topp- än mot bottenlagen. Problematiken att föra matcher har man inte jobbat bort. Utan Vittsjö var en besvikelse i dag. På annandag påsk väntar hemmapremiär mot Kungsbacka. Det är ett lag Vittsjö måste slå om man inte skall riskera att dras in i bottenträsket även i år.

En match återstår av öppningsomgången, den spelas på onsdag mellan Linköping och Växjö, två lag som redan mötts två gånger i år. Det blev kryss i cupen och Växjöseger i en träningsmatch.

Dagens internationella utblick börjar i Tyskland, där Bayern Münchens chanser att vinna ligaguldet minskade dramatiskt i dag. Fridolina Rolfö sköt i och för sig in 2–2-målet via en försvarare i den 90:e minuten. Men Bayern tappade ändå två poäng hemma mot Essen, ett resultat som innebär att Wolfsburg nu leder tabellen med två poäng och 20 mål. Fyra omgångar återstår.

I England blir det West Ham och Manchester City som möts i FA-cupfinalen. West Ham slog ut Reading efter straffläggning och City vann med 1–0 mot svensklaget Chelsea.

Citys segermål var ett självmål från Magdalena Eriksson i 91:a minuten. Grymt tungt för Eriksson förstås.

Jag har inte sett något klipp på målet. Däremot finns klipp på hur nära Chelsea hade varit ytterst en stund tidigare. Först genom Fran Kirby

och sedan genom Erin Cuthbert:

I USA var det premiär för NWSL den här helgen. Fjolårsmästarna North Carolina Courage är laget att slå. I premiären spelade Julia Spetsmark:s lag 1–1 mot Chicago Red Stars. Den första målskytten i årets ligaspel är också den som gjort flest mål i ligan genom tiderna, Australiens superstjärna Sam Kerr.

Slutligen så har det ju spelats full premiäromgång i elitettan i helgen. Noterbart där att två av tre nykomlingar vann. Både Morön och Borgeby verkar vara lag att räkna med. Kul.

Kul också att det går att läsa om tre av premiärmatcherna i min nya flik, Forum Elitettan. Där finns även en liten presentation av just nämnda Morön. Hoppas att fler tar chansen att rapportera om matcher och nyheter kring elitettan.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Just nu är Göteborg klar guldfavorit

Göteborg gör vågen

Göteborg–Djurgården och Piteå–Kristianstad. Där har vi lördagens båda semifinaler i Svenska cupen. Det är två matcher där hemmalagen får räknas som favoriter. Göteborg är ganska stora favoriter, medan det nästan är 50/50 mellan Piteå och KDFF.

När man titta på vilka fyra klubbar det är som är kvar i cupen noteras att det är nya tider i svensk damfotboll. Backar vi bandet lite och tittar på finallagen de senaste åren var det Göteborg–Tyresö två år i rad 2011 och 2012. Det spelades sedan ingen cupfinal under 2013. Men från 2014 har Linköping varit med varje gång. Första året mötte man Kristianstad, sedan har Rosengård varit finalmotståndare fyra år i rad. Nu är inget av de senaste årens storlag ens i semifinal.

Jag har haft dålig tajming med jobb under årets gruppspel i cupen, och bara kunnat se en match på plats. Och det var Göteborgs 13–0-seger mot Jitex.

Däremot har jag hunnit se Göteborg–Linköping på Cmore. Och där framstod Göteborg som ett tänkbart guldlag, medan LFC har mycket att jobba med.

Tittar man på sluttabellen i grupp A säger den rätt mycket om tillståndet i de båda lagen:

1. Göteborg 17–0   9
——–
2. Växjö.         6–2  4
3. Linköping   5–5  4
4. Jitex.        1–22  0

Det blev som ni säkert redan vet 3–0 till Göteborg i går. Efter den första halvleken kändes det dock ganska öppet. Göteborg ägde de första fem–tio minuterna och de sista fem. Däremellan var det jämnt, möjligen med svag fördel för Linköping. Det var 0–0 i paus.

Jag noterade att båda lagen hade någon form av bas i 4–4–2, men att det långt ifrån var någon klassisk 4–4–2. Göteborgs mer drog mot diamant och 4–1–3–2. Tränare Marcus Lantz körde med fyra centrala mittfältare och lät ytterbackarna sköta hela kantkorridorerna.

Linköping spelade ungefär som landslaget brukar göra. Alltså den variant som förbundet kallar 4–3–3, där Kosovare Asllani försvarar som forward, men faller ner som tia i anfallsspel.

Tittar man på namnen i de båda startelvorna borde LFC ha varit favoriter. Gästerna hade fyra svenska landslagsforwards i startelvan i form av Asllani, Lina Hurtig, Stina Blackstenius och Mimmi Larsson. Ingen av dem höll dock någon större landslagsklass – även om jag måste säga att Blackstenius tog flera kliv i rätt riktning jämfört med Algarve cup.

Göteborg har sina svenska landslagsspelare på mittfältet i form av Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Elin Rubensson. Alla de tre visade att de vill vara med i landslaget framöver. Det gjorde även forwardsduon Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist som överglänste sina mer namnkunniga motståndare rätt rejält.

För efter paus var det bara ett lag på planen. Göteborg var i princip bättre på allt. Utöver att de vann med 3–0 hade jag förkrossande 11–1 i klara målchanser i hemmafavör. Dock vann LFC hörnorna med 5–4, fast det var sannolikt klen tröst.

Faktum är att Göteborg hade ett spel som jag gärna hade sett Peter Gerhardsson:s landslag prestera. Ett spel som förtjänar väldigt många fler åskådare än de 318 som tagit sig till Valhalla i går.

Vad är det då som gör Göteborg så bra?

Jo, de spelar ett väldigt snabbt och fint passningsspel. Det handlar om hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart. Jag vet inte när jag sett ett svenskt lag stå för ett passningsspel med så hög kvalitet.

Tränare Lantz och hans medhjälpare har gjort ett suveränt jobb med Göteborg. De hade ett fint anfallsspel redan förra året. Men känslan är att man hittat helt rätt med vinterns nyförvärv.

Norska Vilde Böe Risa ser ut att vara som klippt och skuren för den defensiva rollen på mittfältet. Hon är passningssäker, och gör sig alltid spelbar. Och med Natalia Kuikka på vänstersidan har man nu fått en spegelvänd kopia av sin högerback Emma Koivisto. Båda är otroligt löpstarka, passningsskickliga och tvekar aldrig på att fylla på i offensiven.

Det är bara mars, och mycket kan hända under året. Men det blir väldigt spännande att följa det här Göteborgslaget. Just nu känns det som klar guldfavorit, både i cupen och det stundande seriespelet.

För Linköping däremot är det lång väg att vandra. Trots alla offensiva landslagsspelare lyckades man bara skapa en riktigt vass målchans på 90 minuter i Göteborg. Medan Göteborg slog precis passningar på medspelare i fart rullade LFC-spelarna ofta bollen till en felvänd eller stillastående kompis bara några meter bort.

Linköpings uppbyggnadsspel blev således vansinnigt långsamt, något som gjorde att Göteborg ganska enkelt kunde pressa fram misstag. Min bild var att LFC:s alla anfallsstjärnor jobbade en och en, jag kan knappt inte komma ihåg en enda fin LFC-kombination.

Eller jo. Ett väldigt fint anfall fick gästerna till. Stina Blackstenius fina skottläge i 19:e minuten kom efter att gästerna hållit bollen inom laget i drygt 30 sekunder. Imponerande.

Totalt sett imponerade dock inte LFC, utan känslan är att Olof Unogård har ganska mycket att jobba med om laget skall slåss om guldet i höst. Känslan just nu är ju att det är fjolårets fyra medaljlag som ligger längst fram även inför den här säsongen. Jag har ju just utropat Göteborg till guldfavorit – det utan att ha sett de tre motkandidaterna Piteå, Rosengård och Kristianstad.

Två av dem möttes i går, och två av dem möts på lördag. De svenska mästarinnorna från Piteå har gjort väldigt imponerande resultat i gruppspelet. Dock har man inte haft någon riktigt värdemätare ännu. Den kommer mot Kristianstad på lördag.

Jag håller Piteå som knappa favoriter, mycket eftersom de har hemmaplan. Men jag minns också att KDFF vann båda lagens inbördes möten i fjol. Det här är alltså en match man bör helgardera.

Inte minst eftersom Kristianstads spelare bör ha vuxit minst en decimeter vardera efter gårdagens bragd i Malmö. Tydligen hade KDFF spelat oavgjort borta mot Rosengård (eller LdB Malmö som de tidigare hette) i en träningsmatch 2014. Men i tävlingssammanhang var Kristianstadsklubbens enda poäng på Malmö IP ett kryss mot LB07 i fjol.

I går reste sig Kristianstad från 2–0-underläge i paus och slog ut Rosengård ur cupen. Även om det ”bara” blev 2–2 firade Kristianstadsspelarna krysset som en seger.

Kristianstad känns starkt den här våren. Det är ju verkligen imponerande att komma tillbaka från tvåmålsunderläge på en mardrömsarena.

Däremot undrar man lite över självförtroendet i Rosengård. Laget var starkt under hela förra hösten, men vek ner sig när det gällde som mest. Nu inleder man 2019 med ett nytt misslyckande.

Först kom det dessutom oroande rapporter om att Sanne Troelsgaard skulle ha brutit armen. Nu läser jag en rubrik i Sydsvenskan som säger att armen är hel, skönt det i alla fall. Men klart är att Jonas Eidevall kommer att ha ett tufft jobb under året med att få tillbaka vinnarmentaliteten till FC Rosengårds omklädningsrum. Att Rosengård inte är bland de fyra bästa lagen i Svenska cupen bär ju faktiskt fiaskostämpel, i varje fall när klubben har som ambition att vinna allt.

Det var allt om svenska cupen för nu. I övrigt från helgen noterar jag att gammal är äldst – men inte nödvändigtvis bäst. I ett tidigare inlägg räknade jag ju upp alla de namnkunniga veteraner som Umeå IK hade i sitt futsallag. I helgens SM-final kom dessutom Frida Östberg till spel. Trots att hon hade sällskap av Rönnlund, Moström, Sjöström, Kapstad och så vidare blev det förlust med hela 9–1 i första SM-finalen mot Falcao.

Sådana siffror trodde jag att det även skulle bli i ena cupsemifinalen i Frankrike. Storklubben Lyon ställdes ju nämligen mot division II-laget Grenoble. Men där höll det tvärtom på att bli en riktig sensation.

Inför 4 920 hemmasupportrar höll nämligen Grenoble emot i 90 minuter. Men i fjärde övertidsminuten rullade Ada Hegerberg in Lyons segermål till 1–0 från nära håll. Dzsenifer Marozsan stod för framspelningen. I finalen väntar Lille som skrällvann borta mot Paris FC med 1–0.

Kvartsfinaldags i cupen

Landslagsfönstret är stängt för den här gången, och vi laddar för en helg där det svenska, och kanske även det internationella damfotbollsfokuset är riktat mot Svenska cupen, och de fyra ”kvartsfinaler” som spelas de kommande dagarna.

Man kan förstås även kalla det för fyra gruppfinaler. Eftersom väldigt många spelare hade landskamper så sent som i onsdags ligger huvuddelen av helgens matcher på söndagen. Men redan under lördagen skall vi i alla fall få fram ett semifinallag i cupen.

Det blir antingen Eskilstuna eller Djurgården. Det känns som en vidöppen historia mellan två på pappret rätt jämna lag. United har fördel både av hemmaplan och av att gå vidare på kryss. Ändå har jag en liten känsla av att det kan bli Djurgården i semi. Bortaseger med 2–1?

Under söndagen spelas sedan de övriga tre grupp-/kvartsfinalerna. Där är det tv-sändning på glödheta mötet Göteborg–Linköping, med avspark 13.00. Där är mitt tips att Göteborg avancerar. Precis som Eskilstuna har Göteborg både fördel av hemmaplan och av att vinna gruppen vid ett oavgjort resultat. Jag tror att det borde passa KGFC att eventuellt få chansen att ligga lite på kontring.

I Malmö är det Skånederby mellan Rosengård och Kristianstad. I den matchen är det gästerna som avancerar vid kryss. Traditionen säger ju att Rosengård alltid vinner hemma mot KDFF. Fast något säger mig att det kan vara dags att bryta den traditionen. Kristianstad har känts väldigt vasst den här försäsongen.

Slutligen skall Piteå försvara ledningen i sin grupp. De svenska mästarinnorna avancerar vid poäng mot Hammarby. Sannolikt har Piteå till och med råd att förlora med ett par måls marginal. Det gör man dock inte. Piteå vinner även sin sista gruppmatch och blir det fjärde och sista semifinallaget.

I England är det spelledigt i helgen. Nästa ligaomgång spelas på onsdag. Även i Tyskland är det spelledigt. Där väntar närmast kvartsfinaler i cupen på tisdag och onsdag. Höjdaren där är onsdagens svenskmöte, Wolfsburg–Potsdam.

Även i Frankrike är det cupspel närmast, här i form av semifinaler på söndag. Där bör Lyon och Paris FC ta var sin finalplats.

Utanför Sverige är det alltså ont om spännande matcher i helgen. Nästa riktiga riktiga höjdare är nog den spanska seriefinalen mellan Atletico Madrid och Barcelona nästa söndag. Den spelas på Atleticos herrlags arena, Wanda Metropolitano. Och det är redan sålt över 40 000 biljetter. Det finns alltså förutsättningar för att bli tidernas seriefinal i en europeisk liga. Men den matchen är alltså först nästa helg.

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Spelare att ha koll på

I går presenterade Piteå sitt första nyförvärv för året. Det var brasilianska mittfältaren Fernanda Da Silva från Assi.

25-åringen har gjort tio mål i elitettan både i år och i fjol och känns som ett väldigt spännande nytillskott. Jag har bara sett henne i aktion en gång, och min bild därifrån är att hon är en spelare som borde passa in i Piteå.

Jag uppfattade det som att hon hade lärt sig svenskt försvarsarbete, samtidigt som hon var skicklig med bollen. Kan bli spännande.

Jag är helt enig med Piteå-Tidningens Per Sandberg om att PIF nu har ett mycket spännande och starkt mittfält. Ett mittfält med väldigt hård konkurrens, för det blir trångt centralt med Julia Karlernäs, Ellen Löfqvist, Josefin Johansson och Da Silva.

Piteås värvning stärker de svenska mästarinnornas grepp om höstens silly season. För det har inte hänt något kring de andra toppklubbarna de senaste två veckorna.

Tittar vi på vår svenska silly season hade jag nog trott att vi skulle få läsa lite fler nyheter den senaste veckan.

Utan att ha jättestor inblick i kontraktsskrivning har jag trott att det varit kutym bland de damallsvenska klubbarna att skriva avtal som löper november månad ut. Det innebär således att en mängd spelare nu saknar lön.

Kollar vi på vilka toppspelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har förlängt, hittar jag fem spelare som spelat landskamper under året.

Hetast är damallsvenskans skytteligatvåa Anna Anvegård. I samband med Fotbollsgalan för en knapp månad sedan sa hon att hon skulle ta diskussionen med klubben när hon kom hem till Växjö. Sedan dess har jag inte läst något om Växjöforwarden. Men man börjar ju fråga sig om hon blir kvar i Småland?

Olivia Schough

I Göteborg gjorde Olivia Schough en stark säsong. Efter sista omgången i damallsvenskan sa hon att det lutar åt att hon blir kvar i Göteborg. Ännu så länge har hon dock inte skrivit på någon förlängning.

Julia Spetsmark gjorde succé i Djurgården i höst. Trots att hon bara spelade hälften av matcherna blev hon lagets bästa målskytt med sex fullträffar. Spetsmark var en avgörande anledning till att Stockholmsklubben hängde kvar. Hon skrev bara kontrakt för höstsäsongen.

Efter avslutad säsong har jag inte läst några nyheter om Spetsmark. Men nog borde hon väl vara glödhet på transfermarknaden?

För Loreta Kullashi startade 2018 med landslagssuccé. Sedan fick hon först en tränare som satte henne som yttermittfältare sedan kom skadeproblemen. Kullashi fick hösten helt förstörd, och 19-åringen som gjorde sex mål hösten 2017 stannade på ett damallsvenskt mål på elva matcher i år.

Efter säsongen har jag läst rubriken ”Loreta Kullashi: ‘Jag har fått många anbud’” i Eskilstuna-kuriren. Jag har däremot inte sett eller hört några uppgifter kring vad det är för anbud. Det finns en ledig forwardsplats i Eskilstuna efter att Mimmi Larsson flyttat 15 mil i sydvästlig riktning, till Linköping. Det känns väl inte speciellt säkert att Kullashi hugger på den?

Hanna Folkesson

Slutligen har Hanna Folkesson åkt in och ut ur landslagstruppen under året. Personligen är jag osäker på om det är bra varken för henne eller Rosengård att hon stannar i Malmöklubben. Inte heller när det gäller Folkesson har jag läst några artiklar sedan avslutat seriespel.

Det om vår inhemska damfotboll. I helgen börjar andra halvan av ligorna i Tyskland och England. I båda fallen åkte serieledarna på sina första poängförluster i förra omgången.

I England står Arsenal över helgens omgång vilket innebär att Manchester City under söndagen kan komma upp jämsides i tabellen. I Tyskland har Wolfsburg fortsatt en stabil serieledning. Det är för övrigt Wolfsburg som sänds på DFB-tv under söndagen. 11.00 är det avspark borta mot sexan Frankfurt.

Men inte i någon av de större ligorna är det tal om toppmöten i helgen. Det är tveklöst VM-lottningen som är helgens höjdare.

I Australien spelades det match i går. Då blev Ellie Carpenter:s ledningsmål mot tabelljumbon Western Sydney Wanderers omdebatterat.

Jag kan inte se att Carpenter gjorde något fel. Det är ju upp till domaren att avgöra om spelet skall avbrytas eller inte.

Matchen slutade för övrigt 2–2 – Sydneys första poäng. I den jämna, men haltande tabellen ligger Carpenters Canberra United just nu på fjärde och sista slutspelsplats med åtta poäng. Men både Brisbane och Newcastle kan passera om de vinner någon av sina hängmatcher.

Som vanligt under den här tiden på året brukar det presenteras ett antal listor med världens bästa spelare.

En har körts i helgen i engelska tidningen The Guardian. Enligt den listan, som innehåller 100 spelare och görs i samarbete med The Offside Rule Podcast, har Pernille Harder varit bäst i världen under 2018.

För svensk del har vi med fem spelare, med Nilla Fischer som den högst placerade spelaren på plats 26. Övriga fyra finns från plats 80 och neråt: Caroline Seger (80), Fridolina Rolfö (84), Stina Blackstenius (90) och Kosovare Asllani (95).

Dessutom är ju förstås fjortondeplacerade Marta svensk medborgare, även om hon inte räknas som svensk i landslagssammanhang.

Fem spelare som spelat i damallsvenskan under året finns med, nämligen Seger, Asllani, Anja Mittag (40), Christen Press (50) och Sanne Troelsgaard (77). Alltså tre spelare från seriens tredjeplacerade lag, men ingen från ettan.

Sex av de elva högst placerade kommer från Lyon. Noterbart i övrigt är att bara sex målvakter platsar på listan som har 39 mittfältare och 40 forwards. Den bäst placerade målvakten är Almuth Schult som nummer 47.

På tolfte plats återfinns amerikanska Lindsey Horan. Hon har skrivit en artikel om sin fotbollsbakgrund på Player’s Tribune Global, en artikel som jag tycker både är trevlig och läsvärd.

Apropå bakgrund ser inte nigerianska stjärnan Asisat Oshoala:s barndomshem speciellt trevligt ut. Elinstallationerna ser inte ut att klara svenska kontroller…

Nu har hon dock låtit bygga ett betydligt större hus åt sina föräldrar.

https://www.instagram.com/p/Blx70RRg96P/

Cupen, Seger, Schelin och Wolfsburg

I förra inlägget skrev jag att jag sammanfattade alla färska nyheter. Det var ju en formulering som var dömd att gå fel. Och mycket riktigt hade jag glömt att kommentera lottningen av svenska cupen.

Det var en lottning som sannolikt framkallar jubel i Piteå. Det är ju geografisk lottning i gruppspelet, och de svenska mästarinnorna lyckades helt slippa damallsvenskt motstånd. I grupp 3 ställs Piteå nämligen mot Hammarby, AIK och Ljusdal.

Redan från början var det klart sämre konkurrens i de båda norra grupperna. Såväl tvåan, trean, fyran som femman från damallsvenskan återfinns ju i södra Sverige. Således var det sexan Eskilstuna som var det andra seedade lag i norr. Och deras nyförvärv Fanny Andersson fick en egen drömlottning.

Just det, Andersson ställs mot alla sina tidigare elitklubbar i Sverige. Jackpot. Den gruppen bör för övrigt stå mellan Anderssons senaste klubb Djurgården och hennes nya, Eskilstuna.

För lagen från söder blir det tuffare. Lotten ordnade repriser från i våras vad gäller de fyra högst rankade lagen, det blir alltså Göteborg–Linköping och Rosengård–Kristianstad. I Göteborgs grupp hamnade även Växjö och Jitex, medan LB07 och IFK Kalmar får spela i Skånegruppen.

Vad gäller silly season fortsätter Örebro att värva. Senaste tillskottet är kanadensiska Jenna Hellstrom, som presenteras som en erfaren damallsvensk spelare.

Det där kan man ju faktiskt diskutera. Örebro blir hennes fjärde damallsvenska klubb på lite drygt ett år, vilket ju är bra jobbat. Men så många matcher har det inte blivit – bara åtta från start plus fyra inhopp. Och under våren i Djurgården spelade hon faktiskt inte en enda minut i högsta serien. Dock gjorde hon tre mål på sex matcher för Växjö under hösten, och kan hon hålla det målsnittet i Örebro blir hon ett bra tillskott.

I veckan har även Kungsbacka presenterat sina fyra första spelare. Därmed är LB07 nere på jumboplats under silly season. Vad jag sett har Malmöklubben inte presenterat en enda spelare till nästa säsong.

Apropå Malmö så var Caroline Seger gäst i Olof Lundh:s podd den här veckan. Där framgår att vår landslagslagkapten har kontrakt med Rosengård över nästa säsong. Där framgår också att hon uppskattar Peter Gerhardsson:s ledarskap, och det arbetssätt man har för den mentala biten i det nuvarande landslaget, klart bättre än Pia Sundhage:s upplägg.

Från Seger är steget inte jättelångt till Lotta Schelin. Tidernas svenska skyttedrottning har fått ett nytt jobb – som ambassadör för Frölunda Hockey.

Kul för Lotta, och bra för Frölunda. Men borde inte svensk damfotboll ha rekryterat Schelin?

Schelins efterträdare i Lyon har varit en snackis runtom i världen de senaste dagarna.

Under onsdagskvällen har det varit full omgång i tyska Frauen-Bundesliga. Jag hade på toppmötet Potsdam–Wolfsburg under tiden jag jobbade med annat. Under en rätt lång period radade Wolfsburg upp 100-procentiga målchanser.

Ändå gjorde man bara ett mål. Och på slutet kvitterade Potsdam med en riktig drömträff från Viktoria Schwalm. Det blev 1–1 och därmed har inget lag längre full poäng i någon av de stora europeiska ligorna.

Nilla Fischer spelade för övrigt hela matchen för Wolfsburg, medan Amanda Ilestedt tydligen har en liten bristning som stoppar henne från spel. Inte heller Fridolina Rolfö spelade något under onsdagen. Hennes Bayern München klarade sig utmärkt ändå. Laget vann med 9–0 mot Mönchengladbach.

Med halva serien spelad leder Wolfsburg med fem poäng före Bayern, åtta före Potsdam och tio före Essen. I skytteligan leder Ewa Pajor på 14 mål. Polskan är fem före Pernille Harder.

 

Piteå leder damallsvenskan 2019

Nina Jakobsson

Under torsdagen meddelade Piteå IF att Nina Jakobsson förlängt kontraktet med ytterligare två år. Därmed uppskattar jag det som att norrbottningarna i nuläget har ett starkare lag än det som tagit guld 2018.

På så sätt kan man säga att Piteå har kopplar ett mycket tidigt grepp om damallsvenskan 2019.

När jag kollar bloggens silly seasonsida är att det framför allt är lagen som slutade på den övre tabellhalvan som ligger bäst till i arbetet med att bygga sina trupper. Hon alla de sex klubbarna är huvuddelen av en tänkt startelva säkrad även till nästa säsong.

Däremot ser det värre ut bland några av lagen på den undra tabellhalvan. Om Piteå har tagit en tidig serieledning känns det minst lika säkert att Kungsbacka har en tidig jumboplacering. Sedan skulle jag säga att Kif Örebro och LB07 slåss om att undvika den andra nedflyttningsplatsen.

LB har tappat i slagkraft i och med förlusten av lagkapten Anna Welin, medan Kif Örebro har inlett silly season bra genom smarta värvningar av toppspelare i elitettan samt från toppklubbarnas överskottslager. De senaste dagarna har man gjort klart med Lidköpings yttermittfältare Kayla Braffet och med Rosengårds mittback Linnéa Svensson.

Noterbart i övrigt från veckan som gått är att samtliga damallsvenska klubbar fått sina elitlicenser beviljade.

Tove Almqvist och Stina Blackstenius

En spelare som har löpande kontrakt, men som ändå kan vara på väg bort från sin klubb är Tove Almqvist. Mittfältaren som var med i Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp förra året hade svårt att plats i Linköping under hösten.

Hon verkar inte heller finnas med i tränare Olof Unogård:s framtidsbygge. Till Corren säger Unogård så här om Almqvist:

”Vi har sagt till Tove och hennes agent att det är okej att se sig om efter andra alternativ. Så får vi se vart det landar.”

Almqvist borde kunna vara eftertraktad hos flera av seriekonkurrenterna.

I länkad artikel framgår även att Linköping var ytterst nära att värva Lotta Ökvist, men att övergången föll i sista stund. Dessutom har korsbandsskadade Johanna B Rasmussen tackat nej till en roll som assisterande tränare.

I elitettan slutar AIK:s sportchef och chefstränare Christer Lundin efter tre år som tränare och två som sportchef. John Jildefalk kliver in om tillförordnad sportchef.

Västsveriges bästa spelare 2018 heter Rebecka Blomqvist. I varje fall är det Göteborgsforwarden som får tidningen GT:s kristallkula i år.

Elin Rubensson har fått det priset de tre senaste åren. Jag har absolut inget emot Blomqvist, som har varit bra under året. Men hon är inte med i landslaget, vilket flera andra Göteborgsspelare är. Och för mig hade det känts självklart att ge kulan till Rubensson i år igen. Som första utmanare hade jag haft Loes Geurts.

Den spelare som kanske har gjort den allra största prestationen av alla inom västsvensk damfotboll det senare året är nog ändå Böljans Linda Nöjd. Hon har spelat 24 av de 29 senaste omgångarna av elitettan parallellt med att hon har behandlats för cancer.

I veckan gjorde jag en längre intervju med Nöjd för Borås Tidning. Den är pluslåst, men det kan kanske vara värt att köpa en dygnsprenumeration för 19 kronor för att kunna läsa?

Kommande säsong kommer dock inte Nöjd att spela elitfotboll. Då skall hon istället träna Varbergs Bois nystartade damlag.

Till gruppen herrelitklubbar som startar damlag sällar sig även Jönköpings Södra IF. Man meddelade nyheten i veckan.

Både Bois och J-Södra väljer att starta från lägsta divisionen. I min hemstad Borås utreds just nu om Elfsborg skall starta damlag, och om man i så fall skall starta från lägsta divisionen eller försöka ta över en annan klubbs plats högre upp i seriesystemet.

Jag hade en liten minidebatt om valet av division på Twitter för några dagar sedan. Min syn på saken är att görs det en elitsatsning i Borås bör den starta så högt upp som bara är möjligt. Att starta från fyran innebär flera förlorade år. Plus att ingen mår bra av att elitsatsande klubbar spelar i gärdsgårdsserier och vinner alla matcher med stora siffror.

Slutligen en liten kort internationell sväng. Under fredagen blev förutsättningarna för nästa års Champions League klara.

Och på det norska fotbollsförbundets hemsida läser jag att Fifa ökar sina bidrag till de 24 nationer som nått nästa års VM-slutspel. NFF skriver att de får minst tio miljoner och som mest 38 miljoner norska kronor för sitt VM-deltagande.

Karlernäs, Slegers, Dennerby och Ghana

Julia Karlernäs

Det fortsatte att hända saker i den svenska silly season under onsdagen. Den viktigaste händelsen var nog att Julia Karlernäs förlängde med Piteå IF.

Därmed ser det ut som att mästarklubben kommer att kunna få ihop ett ännu starkare lag till 2019 än det man haft i år – i varje fall på papper. Den bilden skulle bli ännu tydligare om man även lyckas förlänga med Nina Jakobsson.

Utöver Jakobsson har man ju förlängt med alla bärande spelare, samtidigt som man fått tillbaka Josefin Johansson. Utöver Johansson kan man ju räkna Elin Bragnum som nyförvärv med tanke på att hon bara spelade sporadiskt i de två sista matcherna.

Renée Slegers

Under onsdagen meddelades även att Renee Slegers tar steget upp från F19 till A-laget i LB07. Det blir spännande att se vad 29-åringen kan göra i Malmöklubben.

En annan nyhet under dagen var att Stephanie Labbé har gjort sitt i Linköping. Det har varit olika bud på sistone huruvida kanadensiskan hade kontrakt över nästa år eller inte. Nu ser det ut som att LFC behöver leta ny målvakt.

Internationellt är nu gruppspelet över i F17-VM. Och det är klart att kvartsfinalerna spelas enligt följande:

Japan–Nya Zeeland
Spanien–Nordkorea

Ghana–Mexiko
Tyskland–Kanada

Bland de utslagna lagen finns USA och Brasilien, två länder som har haft det svårt att hävda sig fullt ut på ungdomsnivå på senare år. USA försvann via 4–0-förlust mot Tyskland.

Däremot är alltså Mexiko med Göteborgstjejen Felicia Escobar Särnbratt kvar i turneringen efter att ha kryssat mot Japan i sista gruppmatchen. Mexikanskorna har en bra lottning och bör ha god chans på medalj.

I Afrika reste sig Thomas Dennerby:s Super Falcons och vann måstematchen mot Zambia med klara 4–0. Med seger även mot ett svagt Ekvatorialguinea i sista matchen bör Nigeria klara sig vidare till semifinal.

Däremot ser det mörkt ut för värdnationen Ghana. Medan landets F17-landslag dansade sig till kvartsfinal i Uruguay…

…föll A-landslaget oväntat mot Mali med 2–1. I sista omgången måste nog Ghana nu vinna mot Kamerun för att ha chans på semifinal och en av de tre platserna i nästa års VM-slutspel. På klippet nedan ser för övrigt ut som att Ghana blev bestulet på en ganska klar handsstraff vid ställningen 0–0.

https://www.youtube.com/watch?v=vUxRqmrZH3w

Några funderingar om ekonomi

Piteå firar

I lördags vann Piteå SM-guld, och under firandet har laget även fått lite välkomna segerpremier.

I går gick en sponsor in med 250 000 kronor som hjälp inför nästa års Champions Leaguespel, och dessutom blir det ju Piteå som får den nyinstiftade Segerpotten. Ni kanske minns att flera spelare rasade över att det inte delades ut några prispengar till guldlaget Linköping efter fjolårets damallsvenska.

Det byggde ju på någon form av missförstånd, för vad jag känner till delas det inte ut några prispengar till SM-guldvinnare i någon sport. Men det ledde till något positivt, i och med att det skapades en insamling till det lag som vann årets damallsvenska. Jag vet inte när deadline är, men i Segerpotten finns i alla fall nu 236 200 kronor.

Apropå Champions League har ju Göteborgs ordförande Peter Bronsman flera gånger sagt att hans klubb skall vinna turneringen 2021. Det gjorde han för övrigt senast i lördagens GP.

Där fick han följdfrågan om det går att utmana de tunga elefanterna i Europa. Svaret löd:

”Äh, de är inte så tunga som de ser ut, kan jag lova. De har också sina brister, de här så kallade storlagen. De är inte så stora, förutom till namnet.”

Ett kaxigt uttalande från en klubb som aldrig vunnit SM-guld och som aldrig nått längre än kvartsfinal i Champions League. Bronsman lär få öppna plånboken rejält om hans högt ställda mål skall kunna nås.

Göteborgs ekonomi är för övrigt intressant. Klubben ansåg ju sig alltså ha råd med att spela höstens matcher på Ullevi, där man hade högre hyra än på Valhalla. Dessutom släppte man in alla åskådare gratis på alla matcher. Rosengårdsmatchen borde ju faktiskt ha kunnat ge ett par hundra tusen i biljettintäkter.

När vi ändå är inne på ekonomi och satsning noteras att det allsvenska avancemanget kan ha varit räddningen för Kif Örebro. Precis som det andra nyuppflyttade laget Kungsbacka har Örebro varit illa ute ekonomiskt sett under året. Känslan är alltså att båda nykomlingarna får svårt att värva in så många etablerade spelare. Och då kan de även få väldigt svårt att hålla sig kvar.

När det gäller Örebros ekonomi berättade klubbens ordförande Charlotta Nordenberg om den i dag i det här inslaget i P4 Örebro.

Klart är att elitettan är en vansinnigt dyr serie med långa och dyra resor och små intäkter. Sportsligt har serien varit bra, för de lag som gått upp i allsvenskan har med undantag för IFK Kalmar varit mer slagkraftiga än tidigare. Men ekonomiskt är det alltså tufft i vår näst högsta serie.

 

Mängder av gratulationer till Piteå IF

Jag har scannat av Twitter för att läsa kommentarer till Piteås SM-guld. Huvudsakligen handlar det om gratulationer. Men innan jag radar upp dem rekommenderar jag att man kollar det här Instagraminlägget från ögonblicket när Piteås spelare inser att de kommer att vinna SM-guld.

Är det inte just så här man vill vinna sitt första guld?

Och här kommer alltså en hel hög Twittergratulationer:

https://twitter.com/nellaekroth/status/1056272180256890883

https://twitter.com/Pitea_se/status/1056214182805286913

https://twitter.com/AndersNilsson73/status/1056206049202581504

https://twitter.com/sam4wigan/status/1056289188398727169

Här är kommentarer från några lokaljournalister:

Och här är några som även gratulerar Göteborg till andraplatsen:

Stellan Carlsson

Och så slutligen några hyllningar av Stellan Carlsson:

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Grattis Piteå – svenska mästarinnor 2018

Piteå IF

Det har gått ungefär en halvtimma sedan slutsignalen ljöd här på Ullevi – en signal som förkunnade att Piteå är svenska mästarinnor 2018.

En signal som också förkunnade att Göteborg FC spelar i Champions League 2019/20. Grattis Piteå. Och grattis Göteborg.

För ungefär en halvtimme sedan stod det även klart att det blir Hammarby IF som spelar i elitettan nästa år. Man gör det trots att man tagit 24 poäng. Det om något talar väl för att det är dags att utöka damallsvenskan med två lag så fort som möjligt.

Medaljerna är klara – och tung söndag för svensklag

Vi börjar närma oss upplösningen i damallsvenska 2018. Under helgen klarnade några saker. Numera vet vi att det blir Piteå, Rosengård, Göteborg och Kristianstad som tar medaljerna samt att det numera bara är tre lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

I toppen inträffade det för andra omgången i rad att alla de fyra topplagen tog tre poäng. Det kommer inte att inträffa någon mer gång, för i slutomgångarna är det inbördes möten mellan topplagen.

Jag hann kolla rätt mycket på söndagens matcher, och utifrån det ligger favoritskapet tungt på Rosengård inför måndagens seriefinal. Malmölaget imponerade nämligen när man vann hur säkert som helst i kluriga hemmamatchen mot Hammarby.

Två timmar tidigare hade Piteå däremot sett långt ifrån imponerande ut i Kalmar. Serieledarna tog en högst krampaktig 2–1-seger. Piteå hade väldigt svårt att få precision i passningarna, och det blev lite väl mycket långt på chans. Faktum var att lagets spel bara var marginellt bättre än damallsvenskan.tv:s kommentator – och han var tyvärr riktigt dålig.

Så utifrån helgens prestationer är alltså Rosengård storfavoriter på måndag. Men så enkelt är det ju inte. I Kalmar kunde Piteå i princip bara förlora. Allt annat än tre poäng hade varit ett fiasko. I Malmö kommer andra faktorer in i bilden.

Det blir verkligen en hyperintressant match på måndag. Men mer om den när vi kommer närmare avspark.

Redan på lördag möts de båda andra medaljörerna när Kristianstad tar emot Göteborg. Medan Göteborg fortfarande har en liten guldchans kvar kan KDFF som bäst sluta tvåa. Men i Kristianstad verkar redan en säkrad fjärdeplats vara lite som att ta guld.

Kristianstad visade styrka genom att vinna med 4–2 trots att man tidigt var i underläge med 2–0 mot LB07.

När LB gjorde två snabba samtidigt som Vittsjö kom i underläge på Stockholms stadion kände jag att Vittsjö var mer än halvvägs ner i elitettan. Men Kristianstads vändning räddade grannarna – åtminstone tillfälligt.

För om man i nuläget skall tippa vilket lag som följer med Kalmar ner i andradivisionen är det svårt att få förbi formsvaga Vittsjö.

Djurgårdens seger innebär att laget i praktiken har säkrat sitt kontrakt. Därmed är det bara Hammarby, Vittsjö och LB07 kvar i nedflyttningsstriden. För Bajen känns det lämpligt att vinna i Växjö på lördag – annars kan hemmamatchen mot Vittsjö i sista omgången bli en riktig ångestmatch.

Trots att Växjö föll med 4–0 mot Göteborg säkrade även nykomlingen i praktiken sitt kontrakt. Sex poäng och 16 mål skall ju inte LB kunna ta in på två omgångar.

I elitettan kan Örebro säkra sin damallsvenska återkomst på onsdag, när laget gästar AIK.

I natt fick vi två nya VM-lag. Som väntat vann USA och Kanada lätt sina semifinaler i det nordamerikanska mästerskapet. Kanada behövde i och för sig 43 minuter innan fantastiska Christine Sinclair kunde spräcka nollan på ett reservbetonat Panama.

Till slut vann kanadensiskorna med klara 7–0 – och Sinclair tog ytterligare två steg mot världsrekordet i landslagsmål. Hon är nu uppe i 177 – sju färre än Abby Wambach.

USA avgjorde tidigt mot Jamaica, och kunde byta ut nyckelspelare i paus. Amerikanskorna imponerar verkligen igen den här hösten. Efter några tunga år börjar Jill Ellis och Tony Gustavsson hitta rätt i sitt lagbygge.

Fortsätter amerikanskorna på den inslagna vägen samt slipper skador så blir de stora guldfavoriter i Frankrike nästa år. För det var länge sedan man såg USA så stabilt och bra som de varit i höst. Frågan är om laget ens var så här bra när man vann VM-guldet 2015.

Nästa spelare att nå upp till 100 landslagsmål lär bli Alex Morgan. Mot Jamaica gjorde hon sitt 95:e och 96:e. Hon har gjort dem på 150 landskamper – starkt.

På onsdag klockan 23.00 svensk tid gör Panama och Jamaica upp om den tredje nordamerikanska platsen. Panama valde alltså att vila nyckelspelare mot Kanada för att satsa allt på Jamaicamatchen. Vi får se om det var ett segerrecept?

Två lag som inte har funnit segerrecepten i höst är svensklagen Montpellier och Chelsea.

Montpellier föll igen, den här gången med 2–1 borta mot Lyon. Sofia Jakobsson var enda svenska spelare i startelvan, och hon byttes ut i 80:e minuten. Linda Sembrant ingick inte i matchtruppen, och Stina Blackstenius blev kvar på bänken hela matchen.

För Lyon gjorde Jess Fishlock sitt första mål i sin andra match i klubben.

För det andra svensklaget i D1 Feminine gick det bättre. I förra inlägget hade jag inte koll på vilka svenska spelare som fick speltid för PSG i 3–1-segern mot Metz. Nu vet jag att Hanna Glas spelade hela matchen, Annahita Zamanian hoppade in sista tolv minuterna och att Emma Berglund fick se matchen från läktaren.

I England åkte svensklaget Chelsea på en riktig stjärnsmäll i derbyt mot Arsenal. The Gunners – där Jessica Samuelsson spelade sista fyra minuterna – vann med förkrossande 5–0 efter två mål vardera av Jordan Nobbs och Vivianne Miedema, och ett från Kim Little.

Trots att Chelsea har en match mer spelad är man sex poäng bakom Arsenal. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson hela matchen och Jonna Andersson de första 59 minuterna. Däremot satt Hedvig Lindahl på bänken hela matchen.

När Everton och Brighton spelade 3–3 fick Amanda Nildén göra sin WSL-debut. BP-produkten hoppade in i paus för Brighton.

Apropå BP tog de ett stort steg mot elitettan genom att vinna med 2–0 borta mot Rössö i Uddevalla. Även Morön står med ena benet i elitettan. Laget vann med 3–2 i Stockholm mot Bollstanäs, ett bra resultat att ha med sig till hemmareturen.

I Kina föll Beijing med 1–0 mot topplaget Jiangsu. Svensklaget har bara nio poäng på tolv omgångar och ligger på sjätte plats i tabellen.

Slutligen till Tyskland där Wolfsburg numera är enda laget med noll insläppta mål. Kristine Minde gjorde två mål när Werder Bremen besegrades med 3–0 på bortaplan. Nilla Fischer spelade hela matchen. Hon var enda svensk som spelade i tyska ligan i helgen, men Amanda Ilestedt satt åtminstone med på bänken när Potsdam föll med 3–2 borta mot Essen.

Raffinerad avslutning både i toppen och botten

För andra gången i år vann alla de fyra högst placerade lagen i damallsvenskan i samma omgång.

Piteå klarade den svåra hemmamatchen mot Linköping och kommer därmed att på allvar vara med i guldstriden minst fram till och med bortamatchen mot Rosengård i Malmö. Troligen kommer Piteås guldchanser att leva ända in i slutomgången. Piteå är ju ett av två lag som har segern i egna händer.

Det andra är Rosengård, som fick med sig tre poäng hem från den luriga bortamatchen i Vittsjö. Även Göteborg tog tre poäng i dag, vilket innebär att guldhoppet lever vidare även för dem. Däremot kan Kristianstad nu sluta drömma gulddrömmar. De kan numera som bäst sluta tvåa.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av dagens matcher. De krockade med serieavslutningen för mitt lag. Men jag har sett höjdpunkterna, och från dem kan man ju konstatera att Piteå i dag hade lite hjälp av en olycklig målvaktsinsats från Linköpings 17-åriga debutant Julia Nyström vid det matchavgörande 3–2-målet.

Junioren fick vakta målet eftersom Stephanie Labbé är hemma i Kanada för att spela VM-kval och för att Matilda Haglund är skadad. Jag känner inte till omfattningen på Haglunds skada, men däremot vet jag att Labbés VM-kval pågår även under nästa damallsvenska omgång, så Nyström lär vara aktuell även för spel i nästa damallsvenska match. Man lider ju med henne, och det är bara att hoppas att hon kan skaka av sig dagens match.

I Piteå verkar tyvärr Johanna Rasmussen ha åkt på en ny knäskada. Rapporteringen på Radiosporten antydde att det kunde vara allvarligt. Hoppas att det var en felaktig analys, och att hon snart är tillbaka på planen igen. Både för hennes, LFC:s och Danmarks skull. Det stundar ju semifinal i VM-playoffet kommande vecka.

Rosengårds seger i Vittsjö gör att Vittsjö är under stor press i de tre avslutande omgångarna. Det är även Djurgården efter dagens förlust i Eskilstuna.

Här kan man ju faktiskt konstatera att seriemakarna har lyckats väldigt väl både med topp- och bottenstriden. I toppen har vi ju både Rosengård–Piteå och Göteborg–Rosengård i de tre avslutande omgångarna.

Här är spelschemat för våra guldkandidater:

Piteå IF 42 poäng, +13 i målskillnad
Kalmar (b), Rosengård (b) och Växjö (h)

Om Piteå tar sju poäng på de matcherna är guldet deras.

FC Rosengård 39 poäng, +34 i målskillnad
Hammarby (h), Piteå (h) och Göteborg (b)

Troligen måste Rosengård ta maximala nio poäng för att vinna guldet.

Göteborg FC 38 poäng, +17 i målskillnad
Växjö (b), Kristianstad (b) och Rosengård (h)

För att Göteborg skall kunna vinna krävs det inte bara att de själva tar full poäng, de måste också ha hjälp så att Piteå tappar poäng i två av de återstående matcherna. Det är kanske inte så sannolikt, men inte heller omöjligt. Dock skulle jag bedöma Göteborgs chanser till någon enstaka procent.

I botten vimlar det av inbördes möten mellan de inblandade lagen. Vittsjö har ju exempelvis kvar rakt igenom matcher mot lag som helt eller delvis är i riskzonen för nedflyttning.

Vilka lag finns då i den där riskzonen?

Just nu känns det som att det är Eskilstuna, Hammarby, Djurgården, Vittsjö och LB07 som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan. Kollar vi återstående schema för de lagen ser det ut så här:

Eskilstuna 25 poäng, –6 i målskillnad:
Linköping (b), Vittsjö (b) och Kalmar (h).

Det kan räcka med en poäng till för att säkra kontraktet, och klart är att det garanterat räcker med tre poäng till. Och de poängen tror jag att United tar. Fast det kanske är bäst att göra det i någon av de två nästkommande omgångarna, för med kniven mot strupen kan till och med en hemmamatch mot Kalmar vara skräckinjagande.

Hammarby 24 poäng, +1 i målskillnad
Rosengård (b), Växjö (b) och Vittsjö (h)

Även för Hammarby behövs det nog en trepoängare till för att laget skall kunna känna sig hyfsat säkert. Det bästa är förstås att ta den redan innan slutomgången. För annars kan hemmamatchen mot Vittsjö bli en riktig nagelbitare.

Djurgården 23 poäng, –6 i målskillnad
Vittsjö (h), Linköping (h) och LB07 (b)

Djurgården har mycket av avgörandet i egna händer. Det kan förstås både vara bra och dåligt. Man skall alltså möta både Vittsjö och LB, två riktiga sexpoängsmatcher. Gissningsvis kommer rätt många av de andra lagen i bottenstriden hålla tummarna för Djurgårdsseger mot Vittsjö den 14 oktober. För om det skånska laget vinner den match spetsas bottenstriden till rejält.

Vittsjö GIK 20 poäng, +1 i målskillnad
Djurgården (b), Eskilstuna (h) och Hammarby (b)

Liksom Hammarby riskerar alltså Vittsjö nedflyttning trots att man har plusmålskillnad med tre omgångar kvar att spela. Det om något visar ju hur hård och tuff striden i botten är i år. Vittsjö har alltså bara matcher mot andra bottenkonkurrenter kvar, vilket gör att man har avgörandet i egna händer. Men det är inte omöjligt att det kommer att krävas sex poäng till för att laget skall kunna hänga kvar. I våras tog Vittsjö två poäng mot de tre lag man har kvar att möta.

LB07 20 poäng, –17 i målskillnad
Kristianstad (b), Kalmar (b) och Djurgården (h)

LB kan klara sig kvar på sex poäng, men bör hon ta även en sjunde om man skall kunna klara kontraktet på egen hand. Det är inte omöjligt, även om det inte heller blir lätt.

Alla dessa spännande matcher i slutomgångarna borde kunna locka storpublik till arenorna. I dag visade Norrbotten vad det betyder för intresset att Piteå kan vinna damallsvenskan. Fina 2 789 personer kom till LF Arena för eftermiddagens match, vilket gör att Piteå nu har fina snittet 1 821 i årets seriespel.

Tyvärr fick vi även se årets sämsta damallsvenska publiksiffra den här helgen. Bara 118 personer var på plats och såg LB07 hämta hem sin viktiga trepoängare i går.

Och tyvärr lockar inte heller toppstrid i elitettan folket i Kungsbacka. Trots att ortens lag har stora chanser att vinna den näst högsta serien lockades bara 152 personer till dagens segermatch mot Ljusdal.

2–1-segern gör att Kungsbacka har sju poäng ner till strecket med fyra omgångar kvar att spela. Det mesta talar således nu för att laget kommer att spela till sig en damallsvensk plats. Nu känns det som en betydligt tuffare uppgift att få ihop ekonomin än att sluta topp två.

I Tyskland blev mötet mellan de båda storlagen Wolfsburg och Bayern München en riktig maktdemonstration från Nilla Fischer:s lag. Man vann med hela 6–0 efter att Ewa Pajor gjort tre av målen. Pajor har för övrigt inlett ligaspelet lysande. På tre matcher har hon gjort sju mål, vilket innebär att det bara är just Wolfsburg och Bayern av ligans klubbar som gjort fler mål än den polska forwardsstjärnan.

I Frankrike tappade PSG oväntat poäng hemma mot Lille. Matchen slutade 1–1. Hanna Glas debuterade för Parisklubben, hon spelade de första 57 minuterna. Annahita Zamanian byttes in i slutminuterna.