Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.
Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.
Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.
Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.
Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.
En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:
Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.
Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.
De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.
Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:
Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…
I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.
Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.
Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.
Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.
Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…
I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.
För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.
Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.
Alex Morgan
Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…
Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.
Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:
”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”
Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.
Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:
”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”
Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.
Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?
När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?
Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.
Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.
En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.
För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.
Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.
När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.
I morgon smäller det för våra svenska lag i Champions League. Det finns ju trots allt hyfsade chanser att båda tar sig vidare till semifinal. Här är mina tankar inför kvartsfinalreturerna:
* Bröndby–Linköpings FC, står 1–0
Lördag 14.00
TV/Stream: Tv-sänds av danska DR. En länk finna i kommentarsfältet nedan.
Odds (dubbelmötet): 49–51
Kommentar: Jag hade 80–20 till Linköping inför dubbelmötet. Jag ser fortfarande LFC som favoriter, men numera med minsta möjliga marginal. Det stora frågetecknet i laget är ju målskyttet som man ju inte fått till varken mot Rosengård i supercupfinalen eller senast mot Bröndby. Nu blir det spel på vanligt gräs, vilket sannolikt innebär en mer kampbetonad match. Jag tror att LFC ta kampen bäst och vinner med 2–1 i Danmark.
* FC Rosengård–VfL Wolfsburg, står 1–1 Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds av Tv4sport. För er som inte har kanalen finns en tysk steam här.
Odds (dubbelmötet): 49–51
Kommentar: Det var tydligen riktigt frostigt klimat mellan lagen på dagens presskonferens. Wolfsburg har ju fortfarande aldrig förlorat en match i Champions League, men nu är laget pressat. Bortamöte på konstgräs där man måste anfalla mot ett lag som kan kontra på spelare som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag är inget önskeläge för Nilla Fischer och hennes lag.
Men Wolfsburg har en vinnarkultur, något som gör att jag fortfarande håller tyskorna som knappa favoriter. Dock är det ändå frestande att sätta några kronor på Rosengårdsseger, för skrällchansen känns ju 49-procentig…
På spelarfronten tvingas Rosengård klara sig utan Line Röddik Hansen efter hjärnskakningen senast. Det bör innebära att man startar med samma lag som avslutade den första halvleken senast. För Wolfsburg blir det utöver alla skador även förstås att klara sig utan avstängda Caroline Graham Hansen.
* Paris Saint-Germain–Glasgow City, står 2–0
Lördag 19.00
TV/Stream: Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 99,99–0,01
Kommentar: Det här vinner PSG lätt, även om man inte vann lika klart på bortaplan som jag hade väntat mig.
* FFC Frankfurt–Bristol Academy, står 5–0
Söndag 12.00
TV/Stream: Sänds på svenska Eurosport 2.
Odds (dubbelmötet): 100–0
Kommentar: Det här är redan avgjort. Det var spel mot ett mål i England och det lär inte bli annorlunda i returen. Frankfurt är absolut en tänkbar slutvinnare av turneringen.
Bristol kom näst sist i WSL i fjol och bör lägga sitt fokus på att hänga kvar i ligan. Personligen tror jag dock att man kommer åka ur WSL i år, vilket gör att jag även tror att det här till klubbens sista Champions Leaguematch på mycket länge.
Fotnot. På söndag sänder även svenska Eurosport2 även Potsdam–Duisburg i Frauen-Bundesliga. Den sändningen inleds 14.00.
FC Rosengård gladde på många sätt i dag. 1–1 borta mot Wolfsburg är ett kanonresultat som gör att det är svenskt avancemang vid avspark på konstgräset i Malmö nästa helg.
Om det är det vi slutsignalen är mer oklart, men pressen är i alla fall hård på Wolfsburg, som måste göra mål. Hård press är ju något som de i och för sig har klarat av förr. Men nog känns det väl nu som att Rosengård ändå har 50-procentig chans till avancemang?
Jag har i skrivande stund bara sett den andra halvleken, en stark halvlek av Rosengård. Jag gillar att Markus Tilly tänkte taktiskt och syniskt och ställde upp en 5-3-2-uppställning från start. Jag gillar också Zecira Musovic som har alla förutsättningar att bli vår nästa stormålvakt – och att Tilly vågar släppa fram henne i så här stora matcher.
Något man också måste gilla var anfallet som Rosengård gjorde sitt mål på. Det var högsta klass från Amanda Ilestedt:s avancemang fram i planen, lyftning, nednicken från Ramona Bachmann till Anja Mittag, som i sin tur snyggt serverade Marta. Avslutningen var klinisk av Marta som i stora matcher visar vilken stor spelare hon fortfarande är.
Under den halvlek jag såg hade Rosengård totalt sett ganska god defensiv kontroll trots att det var 7–1 i hörnor och 4–1 i avslut mot mål i halvleken. Malmölaget hjälptes ju dock av ett domslut. För som jag ser det är utvisningen på Caroline Graham Hansen i 70:e minuten en rejäl domarmiss. Tyvärr är det för många sådana på högsta nivå inom damfotbollen. Alldeles för många.
Hur det såg ut i Linköping vet jag inte. Jag hörde delar av matchen på radio, men för små delar för att ha någon aning. Dock kan jag konstatera att jag inte hade trott att Bröndby skulle leda halvvägs in i dubbelmötet.
Dock är 0–1 det bästa förlustresultatet man kan drabbas av på hemmaplan, vilket gör att Linköping bör ha goda chanser att vända nästa vecka – även om det riskerar bli spel på ojämnt gräs då.
Det som oroar, utan att ha sett något av dagens match, är att LFC inte gjort mål i de två senaste matcherna. Samma LFC led ju av ganska extrem måltorka under några veckor i höstas – veckor som kostade deltagande i höstens Champions League. Vi får hoppas att min oro är obefogad.
De båda matcherna utan svenska lag är däremot avgjorda. Frankfurt avgjorde mot Bristol i går och PSG vann med 2–0 borta mot Glasgow i dag. Det vänder aldrig skotskorna på bortaplan.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Jag har exempelvis inte hunnit skriva något om den avslutande förlusten i Algarve cup ännu. Men ett inlägg därifrån, med synpunkter på landslagets försvarsspel kommer.
Först tänkte jag dock kommentera gårdagens stora klubbmatcher. Framför allt var det en stor dag för FC Rosengård på två olika sätt. Dels för att man vann supercupfinalen, men framför allt för att man fick ett drömresultat i den tyska toppmatchen Potsdam–Wolfsburg.
Potsdam vann ju nämligen med 2–0 och tillfogade Wolfsburg lagets första förlust på över ett år. De tyska mästarinnorna hade 38 tävlingsmatcher i rad utan förlust sedan fallet mot Bayern München den 26 februari i fjol. Nu är sviten bruten, något som kan få en mental betydelse när Wolfsburg och Rosengård gör upp i Champions League kommande veckor.
I den svenska supercupfinalen tycker jag trots allt att det var Linköping som imponerade mest. Laget spelade ett tajt och fint försvarsspel från start och hade länge bra kontroll på matchen. Efter 60 minuter borde det ha varit bortaledning.
Till slut vann dock Rosengård på det som skiljer våra båda Champions League-lag – spetsen. Linköping spelar en fotboll som är mer i min smak än Rosengårds, men Malmölaget vimlar ju av tänkbara matchvinnare, något som självklart är ovärderligt.
Den här gången var det Marta som avgjorde på egen hand. Apropå Marta måste väl stora delar av svensk media, inklusive TV4, ha missuppfattat en marknadsundersökning gjord av undersökningsföretaget Repucom? Som jag förstår det visar undersökningen vilka idrottskvinnor som har högst marknadsvärde i 15 olika länder.
Marta toppar listan i Brasilien på hög poäng, bland annat för att 97 procent av alla i Brasilien vet vem hon är. Men det innebär ju inte att hon har högst marknadsvärde i världen. Marit Björgen blir ju inte hetast i idrottsvärlden bara för att 99 procent av alla norrmän vet vem hon är…
När företaget Sportspro Media publicerade sin lista över de 50 idrottare med högst marknadsvärde i världen 2014 fanns för övrigt inte Marta med. Däremot var Alex Morgan placerad på 14:e plats.
Det var en parentes. Tillbaka till gårdagens matcher. Inför avspark i supercupfinalen startade jag en debatt på Twitter genom att skriva:
”Om 96:an Musovic redan är etta i Rosengård bör hon in i landslagstruppen redan till nästa trupp. Eller vad säger Sundhage?”
Ärligt talat så hade jag egentligen sett Zecira Musovic för lite för att skicka in henne i landslagstruppen, men jag ville alltså skapa lite debatt, både när det gäller målvaktsfrågan i landslaget och när det gäller föryngringen.
Jag har fortfarande sett Musovic för lite, men det jag såg i går gav mersmak. Hon agerade med större trygghet och stabilitet än man kan förvänta sig av en orutinerad 18-åring. Det verkar som att hon kommer att få chansen i dubbelmötena med Wolfsburg och följer hon upp med lika stabila insatser där är det dags att ställa min Twitterfråga direkt till Pia Sundhage.
För platsen som tredjemålvakt i en VM-trupp bör gå till någon som har framtiden för sig. De målvakter jag då personligen i första hand tänker på är Musovic och Mallbackens Jennifer Falk.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
Fotbollskanalen har i dag koratNadine Kessler till världens bästa spelare 2014. Sannolikt kommer Wolfsburgs lagkapten även att tilldelas Ballon d’Or.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
Första delen av det statistiska underlag över 2014 är här diverse skytteligor från de stora ligorna och från diverse internationella turneringar:
VM-kvalet, Europa 2013/14
16 mål Vivanne Miedema, Holland/Heerenveen/Bayern München – varav 9 i år.
13 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy – 4 i år. Eniola Aluko, England/Chelsea – 9 i år. Jane Ross, Skottland/Vittsjö – 7 i år.
12 mål Natalia Pablos, Spanien/Bristol Academy – 10 i år. Lotta Schelin, Sverige/Lyon – 8 i år.
11 mål Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – 5 i år. Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon – 8 i år. Melania Gabbiadini, Italien/Verona – 7 i år.
Marta
Champions League 2013/14 Mål 2014, alltså från kvartsfinal och framåt
6 mål Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård
5 mål Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg
3 mål Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg Julia Simic, Tyskland/Potsdam Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
2 mål Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Potsdam/Lyon Remi Allen, England/Birmingham
Champions League 2014/15
6 mål Fabienne Humm, Schweiz/Zürich Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt
5 mål José Nahi, Elfenbenskusten/Zvezda Perm Eugenie Le Sommer, Frankrike/Lyon
4 mål Fridolina Rolfö, Sverige/Linköping Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
Celia Sasic
Frauen-Bundesliga 2014/15
12 mål Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt
9 mål Kerstin Garefrekes, Tyskland/Frankfurt
8 mål Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg
7 mål Eunice Beckman, Tyskland/Bayern München Sandra Starke, Tyskland/Freiburg Genoveva Anonma, Ekvatorial-Guinea/Potsdam Katie Stengel, USA/Bayern München
Frauen-Bundesliga, 2013/14
20 mål Celia Sasic, Tyskland/Frankfurt – varav 6 i år.
18 mål Kerstin Garefrekes, Tyskland/Frankfurt – 12 i år.
16 mål Martina Müller, Tyskland/Wolfsburg – 8 i år. Genoveva Anonma, Equatorial-Guinea/Potsdam – 11 i år
12 mål
bland annat Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg – 7 i år
20 mål Lotta Schelin, Sverige/Lyon
19 mål Ada Stolsmo Hegerberg, Norge/Lyon
18 mål Eugenie Le Sommer, Frankrike/Lyon
10 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy Kosovare Asllani, Sverige/PSG
9 mål Lindsey Horan, USA/PSG
8 mål Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp Sandrine Bretigny, Frankrike/Juvisy Sarah Palacin, Frankrike/Saint-Etienne
7 mål
Fem spelare, bland annat Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon
6 mål
Bland annat Sofia Jakobsson, Sverige/Montpellier
5 mål
Bland annat Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG och Caroline Seger, Sverige/PSG.
Franska ligan D1 Feminine 2013/14
25 mål Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy – varav 12 i år.
24 mål Marie-Laure Delie, Frankrike/PSG – 8 i år.
18 mål Josefine Öqvist, Sverige/Montpellier – 5 i år.
15 mål Laetitia Tonazzi, Frankrike/Lyon – 4 i år. Eugenie Le Sommer, Frankrike, Lyon – 6 i år.
14 mål Lindsey Horan, USA/PSG – 5 i år.
12 mål Lotta Schelin, Sverige/Lyon – varav 1 i år.
Totalt D1 Feminine kalenderåret 2014
24 mål: Le Sommer
22 mål: Thiney
21 mål: Schelin
19 mål: Stolsmo Hegerberg
15 mål: Bretigny
14 mål: Asllani och Horan
13 mål: Delie och Camille Catala, Frankrike/Juvisy.
12 mål: Dickenmann
Anja Mittag
Damallsvenskan 2014
21 mål Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
14 mål Manon Melis, Holland/Göteborg
12 mål Jenny Hjohlman, Sverige/Umeå
11 mål Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
10 mål Jane Ross, Skottland/Vittsjö
VM-kval, Concacaf
7 mål Abby Wambach, USA/WNY Flash
5 mål Carli Lloyd, USA/WNY Flash
4 mål Caroline Venegas, Costa Rica/?? Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United (Finland)
USA, landslag totalt 2014
15 mål Carli Lloyd, USA/WNY Flash
14 mål Abby Wambach, USA/WNY Flash
11 mål Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
6 mål Megan Rapinoe, USA/Seattle Reign
Kim Little
USA, NWSL 2014
16 mål Kim Little, Skottland/Seattle Reign
13 mål Amy Rodriguez, USA/Kansas City
11 mål Jodie Taylor, England/Washington Jessica McDonald, USA/Portland
9 mål Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Samantha Kerr, Australien/WNY Flash Heather O’Reilly, USA/Boston Allie Long, USA/Portland
Asiatiska mästerskapen 2014, tillika VM-kval
6 mål Yang Li, Kina/ Park Eun-Sun, Sydkorea/
3 mål Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisbane Roar Cho So-Hyon, Sydkorea Jeon Ge-Eul, Sydkorea Kanjana Sung-Ngoen, Thailand
Megumi Takase
Japanska Nadeshiko League 2014
14 mål Megumi Takase, Japan/Inac Kobe Leonessa
12 mål Aya Miyama, Japan/Okayama Yunogo Belle Yuika Sugasawa, Japan/JEF United Ichihara Chiba Ladies
9 mål Miki Matsuoka, Japan/Okayama Yunogo Belle Mizuho Sakaguchi, Japan/NTV Beleza
Copa America Feminina 2014 – tillika VM-kval
6 mål Cristiane, Brasilien
4 mål Rebeca Fernandez, Paraguay
3 mål Mariana Larroquette, Argentina Andressa Alves, Brasilien/Sao Jose Maurine, Brasilien Francisca Lara, Chile Yoreli Rincon, Colombia Gianina Lattanzio, Ecuador Jessica Martinez, Paraguay Lourdes Ortiz, Paraguay
Copa Libertadores Feminina 2014
6 mål Andressa Alves, Brasilien/Sao Jose Diana Ospina, Colombia/Formas Intimas Ysaura Viso, Venezuela/Caracas
4 mål Estefania Banini, Argentina/Colo Colo Poliana Barbosa Medeiros, Brasilien/Sao Jose Giovania Domingas Campos, Brasilien/Sao Jose Rosa Aquino, Paraguay/Cerro Porteno Yamila Badell, Uruguay/Colon
Afrikanska mästerskapen 2014, tillika VM-kval
5 mål Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
4 mål Asisat Oshoala, Nigeria/Rivers Angels
3 mål Gaelle Enganamouit, Kamerun/Eskilstuna United Tia Vino Ines N’Rehy, Elfenbenskusten/Spartak Subotica (Serbien)
Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.
Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.
Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.
Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.
En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.
Tobin Heath värmer upp
Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.
Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.
USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.
I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.
Becky Sauerbrunn
En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.
Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:
USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).
Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.
USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.
Kina behövde ta en poäng mot ett reservbetonat Brasilien i natt för att lagen skulle mötas på nytt i finalen 21.45 på söndag.
Kinesiskorna bjöd dock USA på finalplatsen. Dels genom en grov målvaktstavla, dels genom en minst lika grov tröjmiss.
När den andra halvleken började spelade Kina nämligen med två spelare som hade nummer 17 på ryggen. Den ena fick gult kort medan den andra sprang in i omklädningsrummet och bytte till nummer 19. I minut 60 fälldes Debinha av den varnade nummer 17 – med gult kort nummer två som följd.
Målvaktstavlan bjöd Darlene på 1–0 och direkt efter utvisningen reste sig Debinha, sprang in i straffområdet och satte 3–0 på Tamires passning. Ridå ner för kinesiskorna. Tamires är för övrigt artistnamnet för Rilany Aguiar som spelade för Tyresö tidigare i år.
Den ridån föll ännu längre några minuter senare när domaren gav brasilianskorna en ganska billig straff. Andressa Alves satte den hur säkert som helst.
Det kinesiska reduceringsmålet till 4–1 i absolut sista övertidsminuten (90+3) var snyggt. Dagens allra snyggaste mål var dock frisparken från Andressinha som betydde 2–0. Det går verkligen att njuta av hur hon vrider bollen precis över muren och ut vid stolpen. Se det målet, och övriga fyra på det här klippet:
Brasilien hade alltså många reserver på planen. Däremot satt exempelvis Marta, Rosana och Formiga på bänken.
Jag såg den andra halvleken och imponerades av de unga brasilianskornas bollbehandling. Föga överraskande var Avaldsnes skyttedrottning Debinha lagets bärande spelare.
Dock testades inte Brasilien i defensiven. Ett decimerat Kina hade inte kraft att skapa något. Sannolikt kommer brasilianskorna att testas mycket hårdare i finalen. För USA accepterar inte att förlora två gånger i rad mot samma motstånd.
Amerikanskorna vann som väntat stort mot Argentina. Det blev 7–0 sedan Christen Press gjort fyra mål och Carli Lloyd de övriga tre. Alla de fyra Pressmålen bar en måltjuvs signum. Se dem här:
* Några timmar efter segern blev USA detroniserat på världsrankningen. Tyskland gick om är numera etta både på herr- och damrankningen – något som är historiskt.
Sverige är kvar på plats fem. Brasilien gör det stora fallet på topplistan när de faller från sjätte till åttonde plats. Både England och den stora klättraren Nordkorea går om. Noterbart också att Norge faller ut från tio i topp. Norskorna ligger nu tolva, en placering bakom Holland – som man ju placerade sig före i VM-kvalet.
* Historisk är även den svit Cyperns storlag Apollon Ladies har stått för. Har jag uppfattat saken rätt har de gått till kort julvila med 110 raka segrar i ligaspelet – något som ger plats i Guiness rekordbok. Även om motståndet är magert i Cyperns liga är ju 110 raka segrar en fantastisk notering. Verkligen fantastisk.
* Däremot var jag sällsynt vilsen tidigare i veckan när jag sammanfattade franska ligan inför julvilan. Det korta uppehållet i Frankrike startar ju först efter den här helgen. Således har Lotta Schelin fortfarande en liten chans att peta ner Eugenie Le Sommer från toppen i kalenderåret 2014:s skytteliga i D1 Feminine. Inför helgens matcher ser den topplistan ut så här:
24 mål: Le Sommer
22 mål: Gaetane Thiney 20 mål: Schelin
19 mål: Ada Stolsmo Hegerberg
Kring julvilan avgörs huruvida Juvisy skall hänga med i kampen om ligaguld och Champions Leagueplatser. I morgon 17.00 spelar Parislaget borta mot Lyon. Den matchen direktsänds av franska Eurosport med sändningsstart 16.45.
Och vid omstarten den 9 januari tar Juvisy emot PSG i ett glödhett derby. Gaetane Thineys klubb behöver vinna minst en av matcherna för att även fortsatt utmana de två andra storheterna.
I morgon 14.30 är det dessutom ett kul svenskmöte mellan PSG och Montpellier. Tyvärr är ju Montpellier höstens missräkning i ligan, vilket bör innebära att Parislaget kommer att avsluta året med en ganska säker seger.
* Slutligen är det Grand Finale i Australiens W-league klockan 05.00 natten mot söndag. Suveräna ligamästarna Perth Glory tar emot tabelltrean Canberra United. Hemmalaget är storfavoriter till att ta hem titeln.
I år spelar ju inga svenskor i Australien. I finalen förekommer dock flera spelare med meriter från damallsvenskan. I Perth har vi skyttedrottningen Kate Gill och backen Carys Hawkins. Hos Canberra märks Nicole Sykes och Kendall Fletcher.
Utöver dem skulle jag lyfta fram talangfulla australiska landslagsduon Sam Kerr och Caitlin Foord som årets nyckelspelare hor Perth och amerikanska veteranen Lori Lindsey som nyckel hos gästerna. Jag tippar att Lindsey förlorar i sin karriärs sista match. Perth tar hem guldet med 3–1, trots att Kerr missar finalen till följd av en knäskada.
I dag har Pia Sundhage presenterat sin trupp till nästa års första landskamp. Innan jag kollar närmare på den är det på sin plats att kommentera grupperna till nästa års Algarve cup.
De tre grupperna presenterades tidigare i dag på svenskfotboll.se och innehåller en stor överraskning. Med inmarschen av Frankrike och Brasilien har tävlingsledningen valt att överge upplägget med två toppgrupper och en lite sämre.
Nu är plötsligt de tre grupperna mer jämnt uppdelade, något som gör valet av vilka gruppsegrare som skall mötas i final till en grannlaga fråga.
Sverige är placerat i grupp A tillsammans med Brasilien, Tyskland och Kina. Det är den på pappret tuffaste gruppen med tre av världens sex bästa lag – något som innebär en värdig försmak på den svåra grupp som väntar i VM. De andra två grupperna ser ut så här:
Grupp B: USA, Norge, Schweiz och Island.
Grupp C: Japan, Frankrike, Danmark och Portugal.
Algarve cup spelas enligt svenskfotboll.se 4–11 mars nästa år. Faktum är ju att alla världsrankningens sex högst placerade lag är med och utöver värdnationen finns samtliga deltagarland på rankningens topp 20. Såvitt jag kan minnas bör det således bli den mest högklassiga upplagan någonsin av det som ibland kallas ”Lilla VM”.
Innan Algarve skall Sverige möta Norge i La Manga den 13 januari. Till den matchen tog alltså Sundhage i dag ut sin trupp. Den innehöll bara 18 spelare och uttagningen var förstås en given indikation på vilka spelare som för tillfället ligger närmast en Kanadaresa till sommaren.
Mia Carlsson
Den lilla överraskning som fanns i truppen var att Mia Carlsson togs ut på bekostnad av Charlotte Rohlin och Sara Thunebro.
Min syn på hur man tar ut en mästerskapstrupp är ju att man först plockar med de 15 utespelare och två målvakter man i första hand tänker använda sig av. När truppen är 23 spelare stor kryddar man med tre unga spelare som är med för att se och lära samt tre spelare som har några speciella egenskaper som kan behövas i olika matcher.
Mia Carlsson är en spelare som har en speciell egenskap genom sitt starka huvudspel. Det gör att jag förstår att Sundhage tycker att Kristianstadsbacken är högintressant för VM.
I övrigt är det en trupp där ingen spelare kommer att vara under 21 år när avresan sker till Spanien. Visst finns det med några yngre, relativt orutinerade landslagsspelare i form av Fridolina Rolfö, Malin Diaz och Elin Rubensson men jag hade inte haft något emot att Sundhage även testat några tonåringar i La Manga. Hela truppen ser du här.
Så några ord om gårdagens stora nyhet, den att Marta blir kvar i Rosengård i ytterligare tre år. Det är förstås väldigt positivt för såväl damallsvenskan, svensk damfotboll som Rosengård. Marta visade ju i helgen hur bra hon fortfarande är.
Och hon kanske kan få chans att visa den sanslöst höga klassen igen i natt när Brasilien möter Kina. Den matchen är flyttad från i går och stämmer de uppgifter jag fått är avspark kring 01.00 svensk tid och troligen går det att se matchen på den här länken.
Allra sist är här länken med målen från den 13:e omgången av franska D1 Feminine, alltså ett klipp med två mål vardera från Lotta Schelin, Caroline Seger och Kosovare Asllani. Framför allt Segers båda fullträffar är sevärda.
I förra inlägget skrev jag om den fantastiska uppvisning Marta bjöd på i går kväll. Med ett dygns varsel har inte min beundran minskat. Jag kan helt enkelt inte minnas när jag senast såg någon spelare dominera så fullständigt mot ett lag av högsta världsklass.
Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:
Jag har funderat över vad som gör att Marta presterade så bra i går medan hon haft svårt att nå sådana höjder i damallsvenskan de senaste åren. Det enda svar jag kan komma på är att hon har fått lägga så mycket energi i försvarsarbetet i sina svenska lag att hon inte orkat framåt. Däremot slipper hon lägga speciellt mycket kraft på att jobba hem i landslaget.
Nu är jag ju en person som tycker om lag där alla spelare deltar aktivt både i anfalls- och försvarsspel. Fast jag inser att om man kan få ut så mycket av Marta i offensiven som i går, då är det slöseri att hon skall hjälpa till nere i eget straffområde.
Som bekant hjälpte jag Torbjörn Nilsson att skriva bok om spelförståelse tidigare i år. Numera delar Torbjörn med sig av sina tankar på bokens Facebooksida. I förra veckan var han inne just på frågan om hur mycket energi forwards skall behöva lägga i defensiven. Det inlägget läser du här.
Apropå Marta och Brasilien skrev jag ju nyligen om att de knappast är medaljkandidater i nästa års VM. Fast om stjärnan fortsätter vara så bra som i går kanske jag får revidera min uppfattning…
Men sanningen är att Brasiliens försvarsspel fortsatt var virrigt och oorganiserat. Vid USA:s första mål var en back närmast pinsamt långsam upp från sin stolpe efter hörna, med följden att hon upphävde en solklar offside på Carli Lloyd.
Jämför jag Brasiliens försvarsinsats mot USA med den jag såg mot Frankrike för ett tag sedan lyckades brasilianskorna bättre i går. Hur mycket det berodde på dem själva är dock oklart. Som jag ser det gjorde USA det ganska lätt för den brasilianska backlinjen.
Med det sagt vill jag dock poängtera att som synes på klippet ovan skapade USA trots allt tillräckligt många högkaratiga chanser för att vinna matchen. Deras effektivitet var dock inte på Martanivå.
Tillbaka till jämförelsen mellan hur Frankrike och USA tog sig an Brasilien. Medan fransyskorna avslöjade Brasiliens backlinje på ett skoningslöst sätt genom smarta, avledande löpningar i sid- och djupled spelade USA väldigt rakt och förutsägbart. Det var lite som om deras forwards sprang på räls, jag såg nästan inga avledande löpningar alls.
I varje fall inte inledningsvis. Det var först när Christen Press kom in på slutet som USA:s anfallsspel fick lite avledande löpningar. Däremot var Sydney Leroux alldeles för mycket spårvagn. Leroux är ingen dålig forward, men några smarta löpningar bjöd hon inte på. Inga alls.
Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi
När jag såg USA i andra halvleken mot Kina i onsdags slog det mig vilken brist på offensiv kreativitet laget led av. Jag funderade över varför man inte får ut så mycket från Lauren Holiday. Hon dominerar stundtals i NWSL, där motståndet ofta är bättre än i landskamperna. Men i landslaget lyfter sällan Holiday.
Min tanke efter Kinamatchen var om inte USA skulle vinna på att ge Holiday en fri roll bakom en ensam forward. I går fick istället Abby Wambach lite oväntat ta hand om den uppgiften. Holiday spelade istället innermittfältare ihop med Carli Lloyd. Så långt tillbaka i planen är Holiday inte alls lika bra som hon är om hon får utmana motståndarnas backlinje.
Jag förstår att USA:s lagledning planerar för att snart ha tillbaka Alex Morgan, vilket gör att man kan luta sig mot vassa duon Wambach/Morgan. Men om inte Wambach/Morgan når samma nivå som 2012 igen måste USA ha en offensiv plan B. Och den har man inte hittat ännu.
I nuläget tycker jag att man har obalans i laget. Man har ett överoffensivt mittfält som spelar framför en ganska passiv fyrbackslinje som gärna faller. Det leder till att skickliga motståndare kan hitta ytor mellan USA:s mittfält och backlinje.
Det var från den ytan som Marta tog fart vid 2–2-målet och även därifrån hon sköt 3–2 – ett mål som nog Hope Solo borde ha tagit.
Klart är att USA:s lagledning har mycket att fundera över. Tyvärr är ju även Sveriges i samma situation. Vilket som blir det intressant att följa utvecklingen framöver hos båda lagen.
För USA:s del innebär resultaten hittills i Brasilienturneringen att man löper stor risk att missa finalen. Tar Kina poäng mot Brasilien natten mot torsdag blir det bronsmatch för amerikanskorna. Visst kan det vara bra för det offensiva självförtroendet att få spela dubbellandskamper mot svaga Argentina. Men speciellt utvecklande för laget är det inte.
Brasilien står på sex poäng och är redan klart för final. De slog Argentina med 4–0 natten mot torsdag. Höjdpunkter därifrån ser du här:
Kina står på fyra poäng efter 1–1 mot USA i onsdags. Målen därifrån ser du på det här klippet:
Sedan följde Kina upp genom att vräka in mål i den andra halvleken mot Argentina. Det var 0–0 i paus, men slutade 6–0 sedan Zhang Rui gjort de tre sista. Det handlade om ett äkta hattrick på fyra minuter. Vasst. Se Ruis hattrick och övriga kinesiska mål här:
Jag erkänner – jag har tillhört den grupp som trott att Marta har tappat i kapacitet. Att hon inte längre kan utmana världsklassförsvar på egen hand.
Efter kvällens uppvisning tvivlar jag inte längre på Marta. Rosengårds brasilianska ess var så bra som hon någonsin tidigare varit. På egen hand gjorde hon tre mål mot USA – världens bästa lag.
Brasilien gick från 0–2 till seger med 3–2 och Marta låg bakom precis allt offensivt som Brasilien hade. Hon var så bra att jag inte ens skall försöka beskriva i ord. Det här klippet från 2–2-målet där hon själv utmanade hela USA:s backlinje räcker.
Frågan man ställer sig efter dagens uppvisning är hur Rosengård skall kunna få Marta att prestera på den här nivån i klubblaget nästa år – om det nu blir förlängt kontrakt.
Det finns många anledningar att återkomma till den här matchen i något inlägg i morgon. Inte minst har jag flera funderingar kring USA:s bleka insats. Men nu är det sent, och dags för lite sömn.
En blogg om internationell damfotboll 