God jul med finalbilder

Julafton närmar sig och jag hade tänkt att släppa damfotbollen, och i stället ägna mig åt lite julklappsrim, samtidigt som jag skall lyssna till Jussi Björling.

Eftersom fotbollsserierna nu tar några dagars paus tänkte jag också ta lite julledigt de närmaste dagarna. Men det handlar inte om någon långsemester, utan jag är tillbaka i mellandagarna.

Fast innan jag går på ledighet tänkte jag erbjuda en liten julklapp, kanske framför allt för alla Göteborgssupportrar.
För jag hade lite bilder från säsongen kvar i datorn. De kommer från finalen i Svenska cupen tidigare i höst. Den spelades som bekant mellan Göteborg FC och Tyresö FF en mörk och kall kväll. Min fotoutrustning/fotograftalang visade sig otillräcklig, för det blev en väldigt stor andel oskarpa bilder.

Här är ett galleri med de minst oskapa: God jul.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här bilderna en och en:

28 i truppen – men var är Hurtig och Rolfö?

Pia Sundhage har just tagit ut en 28 spelare stor landslagstrupp för nästa veckas träningsläger på Bosön. Här motiverar hon sina val.

Vid en genomläsning av truppen saknar jag ett par unga talanger. För det är ju i sådana här sammanhang som Sundhage har sin stora chans att öppna dörren på glänt för de som knackar på underifrån. Och visst är Amanda Ilestedt, Olivia Schough och Malin Diaz uttagna, vilket är kul. Fast i min värld är det ett rätt, och två fel. Ilestedt känns tveklöst redo för landslaget. Den uttagningen är alltså helt korrekt.

Amanda Ilestedt

Däremot ifrågasätter jag Schough och Diaz. När det gäller Diaz är det i och för sig på svaga grunder, för jag har bara sett henne på tv mot Tyresö och Malmö under hösten. Men där visade hon ingen landslagsklass. Inte ens nära. Tvärtom skrev jag i det här inlägget om att Diaz fortfarande spelar juniorfotboll.

Schough har kvaliteter, men är i nuläget långt ifrån någon A-landslagsspelare. Hon har ju fått kämpa rejält för sin speltid i Göteborg under året, och faktum är att hon bara spelat en enda hel allsvensk match i år. I övriga har hon blivit in- eller utbytt.

Jag har skrivit det förr, men upprepar gärna att de två unga talanger som jag tycker borde stå näst på tur för en landslagschans – efter Ilestedt och Elin Rubensson – är Lina Hurtig och Fridolina Rolfö.

Men när de inte får plats bland de 33 bästa spelarna nu så känns deras chanser att slå sig in i nästa års EM-trupp försvinnande små. Synd.

Jag skriver 33, eftersom det saknas fem självskrivna spelare. Jag tänker på skadade kvartetten Hedvig Lindahl, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant och Therese Sjögran, samt på Lotta Schelin som missar lägret för att hon skall spela inofficiella klubblags-VM i Japan.

Utöver Diaz, Schough och Ilestedt finns ett annat helt nytt namn med i truppen. Det är 29-åriga Carina Holmberg från Sunnanå, som utsågs till norrettans bästa spelare i år. Henne har jag ingen bild av, så huruvida den uttagningen är rätt eller fel får andra bedöma.

Som en markering i marginalen noteras att Nilla Fischer är uttagen som mittfältare. Det kan ju bara vara en felskrivning, men jag fick nog känslan av att Sundhage tänker att försöka spela in Fischer i mittförsvaret.

Jessica Samuelsson

Slutligen är nygamla Jessica Samuelsson också uttagen. Jag vet att många håller henne högt. Men jag är inte lika översvallande positiv. För att klara en ytterbacksuppgift på internationell nivå räcker det inte med att göra ett par offensiva framstötar. I de stora matcherna måste man göra rätt defensiva avvägningar. Där är jag tveksam till om Samuelsson är redo. Men å andra sidan är ju det här rätt sammanhang att lära sig. Så i en trupp av den här storleken förtjänar hon sin plats.

Här är hela truppen till lägret som hålls 22–26 november:
Målvakter:
Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg.

Backar:
Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Emmelie Konradsson, Sara Larsson, Malin Levenstad, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Stina Segerström, Annica Svensson och Sara Thunebro.

Mittfältare och forwards:
Johanna Almgren, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer, Antonia Göransson, Marie Hammarström, Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Malin Diaz Pettersson, Carina Holmberg, Olivia Schough, Madelaine Edlund, Jessica Landström, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Fischer mittback i Sundhages premiärelva

Pia Sundhage har presenterat sin första startelva som svensk förbundskapten. Den innehåller oväntade namn i alla lagdelar.

Här är en snabbanalys lagdel för lagdel.

När det gäller målvaktsfrågan trodde jag på Kristin Hammarström, men det är ändå ingen skräll att valet fallit på Sofia Lundgren. Motiveringen ”bäst på träning” känns dock inte så bra. För är det någon roll där träning och match är annorlunda så är det målvaktens.

I backlinjen spelar Nilla Fischer mittback i stället för Sara Larsson. Det var oväntat.

På mittfältet får Johanna Almgren chansen till höger. Som boråsare känner jag Almgren väl, och unnar henne all framgång. Det hindrar inte att jag är förvånad över att hon får starta. Jag trodde faktiskt att hon till och med riskerade att ställas utanför truppen.
På den andra kanten spelar Kosovare Asllani. Även det känns konstigt, då ”Kosse” uttalat att hon trivs bäst centralt. Samt att Marie Hammarström faktiskt var Sveriges särklassiga poängdrottning i OS. Nu får Hammarström inte ens chansen på bänken. Känns konstigt.

Slutligen får Sofia Jakobsson chansen att starta bredvid Lotta Schelin på topp. Det är ju ingen skräll.

Men min uppfattning är ändå att Sundhage har valt ett alldeles för offensivt balanserat lag. Sju offensivt orienterade spelare, och bara tre defensivt, kan möjligen funka mot Schweiz. Men för att vinna titlar behövs det fler än tre spelare som kan agera bollvinnare.

Startelvan i sin helhet: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Johanna Almgren, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.

Avbytare: Kristin Hammarström, Annica Svensson, Sara Larsson, Antonia Göransson, Susanne Moberg, Emmelie Konradsson och Elin Rubensson.

Utanför matchtruppen står således Carola Söberg, Malin Levenstad, Stina Segerström, Marie Hammarström och Jessica Landström.

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara LarssonSara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Här är din första trupp, Pia

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

100 000 för en matchhjälte med skön inställning

Stina Segerström höjer pokalen.

Klockan har passerat midnatt med ett gäng minuter, och ytterligare en arbetsdag är över. Det var en rätt hektisk dag, som bland annat innefattade ett besök på Valhalla för cupfinalen.

Torsdagen den 11 oktober 2012 var förstås en stor dag för Göteborg FC – som försvarade sin cuptitel. Det var också en stor dag för den här bloggen. Någonstans vid 10-tiden på förmiddagen passerade nämligen räkneverket 100 000 sidvisningar. En milstolpe.

Just 100 000, fast kronor, fick Göteborg för cupsegern. Det var en intressant match jag fick se på Valhalla. Länkar med målen finns här och här.

Göteborg har verkligen en grymt stark startelva, när alla är med. I dag var alla med. Dessutom var Kristin Hammarström, Marlene Sjöberg och alla lagets fem utländska spelare lysande.

Camille Levin är en otroligt duktig ytterback. När hon slängde sig fram och täckte ett närskott från Marta i andra halvlek, då räddade hon dessutom segern till Göteborg.

Innermittfältet med Anita Asante och Yael Averbuch är makalöst starkt, och bolltryggt. Ibland litar dock medspelarna så mycket på Asante och Averbuch att duon får bollen i väldigt svåra lägen. Oftast löser mittfältseleganterna även de problemen. Men upprinnelsen till Tyresös kvittering var ett exempel när Asante inte klarade av att lösa gåtan.

Framåt gjorde väl Ingrid Wells sin klart bästa match i Göteborgströjan? Hon var bolltrygg, passningsskicklig och nästan alltid spelbar. Varför blev hon utbytt?

Och som grädde på moset har Göteborg det dödliga vapnet, Christen Press. När jag stötte på henne i guldyran nere på planen efter prisutdelningen passade jag på att berömma henne för hennes utmärkta blogg.
Däremot glömde jag att plussa för hennes hjälteroll i själva matchen. Det borde jag ha gjort. För det var ju trots allt Press som gjorde 1–0, och som fixade den avgörande straffen i början av den andra förlängningskvarten.

Marlene Sjöberg går mot straffpunkten

Marlene Sjöberg går mot straffpunkten

Straffen satte Marlene Sjöberg hur säkert som helst. Och visst blir man glad när man lyssnar på en spelare som säger så här om att lägga en avgörande straff:

”När de fällde Christen blev jag skitglad. Jag älskar när det blir straffar. Jag njöt verkligen av situationen. Jag hade ett litet leende hela vägen från mittlinjen fram till straffpunkten.”

Göteborg vann matchen på sitt väl genomarbetade försvarsspel. Utöver straffen gjorde Sjöberg ett utmärkt defensivt arbete mot Marta.

Även om Tyresö hade mest boll var det jämnt i klara målchanser. Kanske att Göteborg till och med hade någon mer.

Varför vann då inte stjärnspäckade Tyresö?

Ett svar torde vara att det går att köpa stjärnspelare. Men det går inte att köpa vinnarkultur. Den måste man bygga själv.

Ett annat är att laget har tappat mycket av sin defensiva stabilitet sedan Linda Sembrant drog av sitt korsband. Med henne hade man trygghet bakåt.
I kväll stod tränare Tony Gustavsson långa perioder och försökte få sin backlinje att jobba på rätt sätt mot Christen Press. Det lyckades väl sisådär.

Just Gustavsson tog även ett par konstiga beslut i sin coachning. Först så förstår jag inte varför han använder Emilia Appelqvist i mittförsvaret, på Sembrants plats. Som jag ser det borde bänkade Annica Svensson vara ett bättre alternativ i den rollen.
När Gustavsson bytte ut Appelqvist, och satte ner Elaine som mittback upplevde jag det som att laget fick mycket större defensiv trygghet.

Bytet av pigga Meghan Klingenberg förstod jag inte heller. Amerikanskan känns som en tänkbar matchvinnare. Det hade väl varit bättre att flytta upp henne, än att ta ut henne?

Slutligen upplevde jag det som att det gnälldes lite för mycket i Tyresölägret. Domaren Linn Andersson gjorde ingen höjdarmatch. Men många Tyresöspelare lade alldeles för mycket energi på att gnälla på domaren. Så vinner man inga titlar.

Och som det ser ut nu kommer inte Tyresö att vinna någon titel i år. Det skulle förstås vara ett gigantiskt misslyckande med den trupp man har.
För det är ju inte svårt att se vilken potential som finns i laget. Bara att få se Vero Boquete:s bollbehandling är ju värt entrépengen till varje Tyresömatch. Och även om Marta gnällde och hade det ganska tufft, så gjorde hon ett mål och var nära att hon göra ett par till.

Men vi som såg finalen i dag såg alldeles för få vinnare i Tyresölägret. De stora vinnarna i kväll hette Press, och framför allt – Sjöberg.

Bilder av Vittsjö och Tyresö

Vittsjö föll i kväll borta mot Linköping med 4–3. Sensationslaget har bara tagit en poäng på de senaste fyra omgångarna och är nu nere på femte plats i tabellen – bara två poäng före LFC, och fem före Umeå.

Nu har Vittsjö ett ganska bra program för de avslutande fyra omgångarna, så de skall nog trots allt kunna hamna på övre halvan i sluttabellen. I de båda kommande matcherna väntar ju exempelvis bottengängen Kif Örebro och Djurgården.

Men Vittsjö har tappat rejält med fart nu i höst. Minns i våras när Sofie Andersson gjorde mål i varenda match, och man länge till och med hängde på Malmö och Tyresö i guldstriden. Andersson gjorde för övrigt dagens sista Vittsjömål – hennes första sedan det här mot Jitex, den 9 juni:

Sofie Andersson gör mål

Sofie Andersson gör mål

Efter att ha gjort mål i 20 raka seriematcher gick Andersson mållös i åtta raka. Börjar en ny svit nu?

Jag skriver så mycket om Vittsjö eftersom det är dags för mitt fjärde bildspel damallsvenskan. Och det är från nykomlingarnas allra största dag – den då Marta kom till byn.

Jag har tidigare skrivit om Vittsjö–Tyresö 1–1 här, här, här och här. I de inläggen har jag lagt upp ett gäng bilder. Här kommer många fler:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är bilderna en och en:

Bilder av Sverige–Holland

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i går, och här är resultatet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var rätt svårfotat för oss amatörer, med en ganska lågt stående, och stark sol. Men några ok rutor blev det trots allt.

 

Önskvärda förändringar i landslaget inför EM

Startelvan mot Tyskland i Algarve cup

Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.

Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.

Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.

För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.

En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.

Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:

1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.

2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.

Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?

3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.

OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.

* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio

Nio

Åtta

Sju

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Oj, Lindahl – den missen kan bli dyr

Sverige hade inlett matchen lysande. Ledde med 1–0, och hade bud på 2–0. Då bjöd vår målvakt Hedvig Lindahl på kvitteringen. Oj, vad onödigt.

Nu skall det sägas att Sveriges 1–0-mål var högst turligt. På en fin högerhörna från Marie Hammarström blundade Nilla Fischer, och fick bollen på axeln. Nicken, eller axlingen, fick en lite konstig bana, men gick in vid första stolpen.

Precis innan hade Fischer haft ett kanonläge. Och strax efter fick en helt fristående Lisa Dahlkvist nicka från sex–sju meter på Annica Svensson:s fina inlägg.

Efter 25 minuter hade vi matchen precis där vi ville ha den. Vårt mittfält ledde matchen i matchen, och Frankrike hade väldigt svårt att hitta vägar framåt. Det kändes som att skrällen hängde i luften.
Men i minut 29 förändrades allt.

På en fransk vänsterhörna fick Hedvig Lindahl gå ensam på bollen bakre delen av sitt målområde. Hon missbedömde dock bollbanan, och valde att bara förlänga bollen ganska rakt ut i planen. Där stod mittbacken Laura Georges, som enkelt kunde nicklobba in kvitteringen.

Med kvitteringen fick fransyskorna energi. Och tio minuter senare var det dags igen. Den här gången på en lång inläggsfrispark från Sonia Bompastor. I förstaskedet var Lisa Dahlkvist väldigt passiv, och drog in huvudet. I läge två blev det hönsgård i Sveriges straffområde. Och i läge tre kunde Wendie Renard ganska enkelt trycka in ledningsmålet.

Nu känns det som att matchen har glidit oss ur händerna. För hittills under OS har vi tre riktigt bleka andrahalvlekar bakom oss. Det är hög tid att vända den trenden. För nu börjar det igen…

Väntad startelva – nu hoppas vi på ett oväntat resultat

Sverige startar kvartsfinalen mot Frankrike med exakt de elva spelare som man väntat sig. Nu hoppas jag verkligen att de alla är kapabla att göra årets bästa insats, och fixa fram en skräll.

Frankrike gör däremot en ändring mot det lag jag trodde på. Camille Abily får börja på bänken, medan Elise Bussaglia startar på centralt mittfält.
Det är en signal om att fransyskorna tänker på defensiven. För Abily är det mer offensiva alternativet. Bussaglias främsta offensiva egenskap är hennes hårda skott.

Såg innan i dag att pålästa Maja Johansson på tidningen Match listar de tre viktigaste matcherna i matchen. Läs om det här.

Jag håller med om duellerna. Det blir otroligt viktigt att se till att inte Elodie Thomis matas med rätt bollar. För då får Sara Thunebro en hopplös uppgift.

Men en minst lika viktig nyckel är det svenska försvaret vid fasta situationer. Som jag ser det är Frankrike bäst i världen på hörnor och inläggsfrisparkar. Där måste vi ha hundraprocentig bevakning, framför allt på Wendie Renard.

Det är snart dags för avspark. Det här blir riktigt spännande. Vågar man

Så här startar lagen:

Sverige:
Hedvig LindahlAnnica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla FischerSofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie HammarströmLotta Schelin.

Frankrike:
Sarah BouhaddiCorine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia BompastorSandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane ThineyMarie-Laure Delie.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie HoughtonKaren Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlancRhian WilkinsonCarmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve NaultDesiree ScottDiana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy HassetAmber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah BouhaddiCorine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho SakaguchiAya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: AndreiaErika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.

Kul att Asllani får chansen – men Schelin är nyckeln

Mitt i värsta fälttävlansfebern är det nu strax dags för den avslutande gruppmatchen för våra fotbollstjejer.

Startelvan kom nyss, och Thomas Dennerby gör tre ändringar jämfört med senaste matchen. Att Nilla Fischer skulle vara tillbaka var ingen skräll. Men det är tydligt att vår förbundskapten inte räknar Kanadas kantspel som något hot, för han väljer att åter spela Lina Nilsson som högerback på Annica Svensson:s bekostnad.

På mittfältet vilas Lisa Dahlkvist av säkerhetsskäl. Hon har ibland problem med ett löparknä, men gav klartecken till spel i en skön SVT-intervju i går. Dennerby väljer alltså trots det att spara henne till kvartsfinalen.
Det innebär att Caroline Seger återigen spelar defensiv, central mittfältare. Det är bra, med tanke på att vi får ett mer bollskickligt mittfält. Men Seger är också farlig i den rollen, då hon spelar med väldigt mycket högre risk än Dahlkvist. Minns att Japans bästa chans i lördags kom sedan Seger agerat med onödigt små marginaler.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Slutligen väljer Dennerby att spela Kosovare Asllani som nummer tio, den roll som Johanna Almgren hade senast. Det blir intressant. Hon har hyllats i den rollen i damallsvenskan i år. Nu är det upp till bevis. Asllani har väl inte imponerat jättemycket på mig i de båda inhopp hon gjort hittills i OS. Men det senaste placeras väl i alla fall under vinjetten, lovande.

Men allra viktigast i dag blir att vi får igång Lotta Schelin. Hon har varit passiv i de båda första matcherna. Hennes andra mål mot Sydafrika höll allra högsta världsklass. I övrigt tycker jag hon varit alldeles för försiktig.
Istället för att gå mot mål, har hon vikit ut mot hörnflaggorna. Schelin är som bäst när hon sätter högsta fart mot mål. Det vill jag se henne göra idag, mot ganska tröja kanadensiska mittbackar.

Matchen börjar 15.30, och sänds i Kunskapskanalen.

Här är hela Sveriges startelva: Hedvig LindahlLina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara ThunebroNilla Fischer, Caroline SegerSofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Marie HammarströmLotta Schelin.

Kanada byter målvakt igen. Det innebär att Dalsjöforsmålvakten, om hon nu fortfarande räknas som det, Erin McLeod återigen står mellan stolparna. Synd för Sverige, för jag tycker att hon är bättre än Karina LeBlanc.
Dessutom går Marie-Eve Nault, som togs in i truppen igår – rakt in i mittförsvaret. Det borde däremot gynna Sverige.

Även Kanada har en ganska offensiv uppställning, då man ställer upp med forwarden Jonelle Filigno i stället för mittfältaren Kaylyn Kyle.

Här är Kanadas startelva: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree ScottDiana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Jonelle Filigno och Melissa Tancredi.