Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.
Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.
Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.
Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.
Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.
När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.
För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:
Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.
Aftonbladet skriver i dag att Sverige kommer att köra med följande startelva i VM-premiären mot Chile:
Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Det innebär att trion Fischer, Seger och Rolfö som väntat kliver in i elvan. Jag har varit osäker på om Jakobsson eller Lina Hurtig skulle få den andra kantplatsen. Och min gissning har varit att Peter Gerhardsson skulle välja Hurtig i premiären eftersom hon dels är bättre på kombinationer på små ytor, del är en bättre huvudspelare än Jakobsson. Och jag gissar att det blir mer inläggs- än djupledsspel mot Chile.
Det troliga är ju att Sydamerikas tvåa kommer att parkera bussen framför målvakten Christiane Endler, och sikta in sig på kontringar.
I dag har det kommit en tråkig nyhet från det tyska lägret, storstjärnan Dzsenifer Marozsan har brutit ena tån och är i första läget borta från spel under gruppspelet. Risken finns att hon missar resten av VM. Tråkigt.
💬 #MVT: "Sie hat einen Zehenbruch. Das bedeutet, dass wir in der Vorrunde nicht mehr auf sie zurückgreifen können"
Vorerst müssen wir leider auf Dzsenifer Marozsan verzichten. Gute Besserung, #Maro! 🙏
Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.
Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:
Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher
USA
Världsranking: 1
Guldchans: 25–30 procent
Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.
Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.
Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).
Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.
Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.
Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.
Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.
Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) May 26, 2019
På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.
Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.
Carli Lloyd
USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.
Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.
Chile
Världsranking: 39
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.
Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.
Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.
Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.
Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.
Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).
Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.
I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.
Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.
Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.
Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.
Thailand
Världsranking: 34
Guldchans: Mindre än promillenivå.
Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.
Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.
Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.
För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.
I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.
Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.
Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.
Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.
Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.
Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.
Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.
VM-truppen
Sverige
Världsranking: 9
Guldchans: 1–5 procent.
Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.
Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.
Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.
I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.
Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.
Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.
Fridolina Rolfö
På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.
Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.
En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.
Madelen Janogy
Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.
Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.
Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.
Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.
Jag sitter i solen på Gamla Ullevi och väntar in matchstart i genrepet. Utöver Caroline Seger och Olivia Schough saknas tyvärr även Nilla Fischer och Fridolina Rolfö i startelvan.
Sverige ställer upp så här i dag: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Som jag konstaterade i går är det bra för Nathalie Björn att få träna i den centrala mittfältsrollen. Men det är synd att vi inte får ett genrep där vårt lag kan ställa upp med allra starkaste elvan.
Jag antar att laguttagningen beror på att Fischer och Rolfö inte anses vara 100-procentiga. Därmed får vi inte heller i dag svaret på hur Peter Gerhardsson rankar kvartetten Blackstenius, Jakobsson, Rolfö och Hurtig.
Det man är mest intresserad av i kväll är ju hur Sverige klarar anfallsspelet. För det kommer att bli mycket anfallsspel i de två första VM-matcherna.
Premiärmotståndaren Chile visade i går att laget kan försvara bra. I april släppte chilenskorna in sex mål mot Nederländerna redan i den första halvleken. Då blev det 7–0-förlust sedan tidigare Göteborgsspelaren Danielle van de Donk gjort fyra mål.
Mot Nederländerna var det underläge för La Roja Femenina nästan innan matchen hade börjat. van de Donk gjorde 1–0 efter 1.09. Men i det tuffa VM-genrepet borta mot Tyskland såg Chiles försvarsspel riktigt bra ut.
Tyskorna vann bara med 2–0 efter ett hörnmål av Alex Popp och efter att Carolin Simon misslyckats så bra med ett inlägg att det gick in i krysset. De båda tyska målen går att se här.
Visst hade tyskorna chanser att göra fler mål. Men det var ändå trångt i Chiles straffområde. Chilenskorna gick inte lika högt i sitt försvarsspel som mot Nederländerna. Då lämnade man massor av ytor. Mot Tyskland var det däremot mer av att man hade parkerat bussen vid eget straffområde.
Offensivt hade Chile egentligen bara en målchans, och den var en gåva från Almuth Schult. Men genrepet visade att det inte är helt enkelt att låsa upp Chiles försvarsspel.
Chile ställde för övrigt upp med följande lag (4–5–1): Christiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero (Yessenia Lopez, 46), Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Karen Araya, Yanara Aedo, Francisca Lara, Rosario Balmaceda (Yessenia Huenteo, 90+3) – Maria José Urrutia (Maria José Rojas, 57).
Tyskland körde med en väldigt offensiv uppställning i genrepet. Man började med yttermittfältaren Giulia Gwinn som högerback och i paus tog man ut en mittback (Marina Hegering) och satte in en central mittfältare (Lena Oberdorf). Så här såg laget ut (4–2–3–1): Schult – Gwinn (Turid Knaak, 72), Hegering (Oberdorf, 46), Sara Doorsoun, Simon – Melanie Leupolz (Lina Magull, 60), Sara Däbritz (Lena Goessling, 60) – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan (Klara Bühl, 71), Lea Schüller (Linda Dallmann, 46) – Popp.
Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.
Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.
Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.
Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.
Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.
Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.
Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.
Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.
GENOMGÅNG: "De har spelat mest under Gerhardsson – är det startelvan i VM?"
Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.
Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.
Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?
I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:
Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.
På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.
Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.
Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.
Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.
Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.
The official #FIFAWWC squad lists were revealed yesterday 📝
Which of the 552 players boast the best goals-per-games ratio? 🤔 Who are the youngest and oldest players? 🤔 Which club teams have the most representatives at France 2019? 🤔
Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.
Jag har varit nere på landslagets VM-läger tre av de fyra första dagarna. I dag och i lördags hade jag uppe kameran. Här är lite bilder:
Detta bildspel kräver JavaScript.
I dag var det förmiddagsträning. Den avslutades med spel elva mot elva på mindre yta. Där noterades att man körde med en fyrbackslinje med Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson i ena laget.
Den andra backlinjen var inte fulltalig. Antar att det är därför man har kallat in VittsjösSandra Adolfsson till tisdagens stängda träningsmatch mot Sydkorea i Falkenberg.
För övrigt var inte Fischer med hela träningen, utan hon klev av med en stund kvar. Innan dess hade redan Fridolina Rolfö klivit av.
Förbundskapten Peter Gerhardsson sa att de båda kanske kunde vara aktuella för att spela en kvart vardera i Falkenberg.
På eftermiddagen var det sedan den pressträff där vi journalister får mest tid med spelarna inför VM. Det är då man har möjlighet att göra lite djupare intervjuer. Jag hade några intressanta samtal, som det kommer att finnas anledning att återkomma till.
Den andra dagen på VM-lägret i Båstad handlade mediasnackisen om att Fridolina Rolfö inte tränade fotboll, utan körde fys på egen hand. Rolfö själv verkade inte speciellt oroad över situationen, vilket var positivt. För spontant lät det ju inte jättebra att hon kände sig trött i kroppen efter bara en dags läger.
Personligen hade jag fått för mig att Rolfö inte spelade alls i VM-kvalet, vilket var fel. Jag lyckades också lura i delar av det samlade mediegänget den felaktiga uppgiften. Korrekt är att Rolfö var med i fyra VM-kvalmatcher, samtliga säsongen 2017/18.
Däremot har hennes medverkan i landslaget varit högst begränsad under säsongen 2018/19. Hon har inte spelat någon tävlingslandskamp den här säsongen, och kommer faktiskt bara upp i totalt 93 minuter i landslaget sedan förra sommaren. De minuterna är fördelade på 29 mot England i november och 64 mot Tyskland i april.
Vi får hoppas att det blir väldigt många fler spelminuter för Rolfö framöver, för hon känns som en nyckelspelare i den svenska offensiven under VM.
De spelare som mötte pressen efter träningen var Madelen Janogy, Amanda Ilestedt, Zecira Musovic och Linda Sembrant. Medan Janogy sa att hon inte har några planer på att bli utlandsproffs ännu på ett tag meddelade Sembrant att hon gärna stannar utomlands ett tag till. Det blir inte Montpellier, men det lät som att hon kan bli kvar i Frankrike.
Flera av spelarna fick frågor om söndagens val. Musovic sa att hon tycker att de viktigaste frågorna är: ”Demokrati, miljö – och damfotboll.” Det är lite oklart vilket parti och vilka kandidater som har just de tre frågorna som huvudfokus i Europaparlamentet.
Sedan fick jag en liten kurs i uttalet av hennes namn, som skulle kunna skrivas Se-tchira Moscho-vittsch.
Under lördagen har för övrigt Sveriges gruppmotståndare Thailand spelat genrep mot ett B-betonat Frankrike. Fransyskorna vann med 3–0 efter att inhopparen Kadidiatou Diani gjort två av målen.
Det är synd att säga att det thailändska försvaret imponerade vid Dianis första mål, det som betydde 2–0:
Mitt lag har haft match i kväll. Jag var så inne i matchen att jag faktiskt helt och hållet hade glömt att Peter Gerhardsson presenterade en VM-trupp i kväll.
Men till slut vaknade även jag…
Det blev som väntat en ganska skrällfri trupp. Rainer gissade 22 rätt av 23. Skillnaden var att Mia Carlsson fick ge plats för Julia Roddar.
Julia Roddar
Det innebär att man säkrar upp lite på innermittfältet om Caroline Seger och Nathalie Björn skulle ha fortsatta skadeproblem. Kul förstås för Roddar, som har varit formstark på sistone. Men grymt tungt för Mia Carlsson, som ju lär vara spelare nummer 24 här.
I dag har även Brasilien presenterat sin VM-trupp. Den innehåller massor av välbekanta namn. Trion Formiga, Cristiane och Marta spelade från start i VM-finalen 2007. På bänken satt unga målvakten Barbara. Alla de här fyra är VM-spelare även 2019.
Berglund har utgående kontrakt med PSG, och har inte fått speltid sedan hon blev utbytt i paus mot Lyon i 20:e omgången. Jag har inte hört något om någon skada, utan det är väl en signal om att hon är på väg bort från den franska storklubben.
Och Göteborg har tunn trupp, inte minst vad gäller mittbackar. Så deras intresse känns rimligt. Dessutom är Berglund en passningsskicklig mittback som borde passa in bra i Göteborgs spelsätt.
Annars trodde jag möjligen att Göteborg skulle kunna vara ett alternativ för Linda Sembrant. Hon har ju tidigare varit i klubben. Men ännu har jag inte sett några uppgifter om vart Montpelliers lagkapten är på väg.
Göteborg spelar för övrigt hemma mot Djurgården i morgon. Det i en damallsvensk mellanomgång. I varje fall känner jag det så. Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.
En kul detalj som LB uppmärksammat är att derbyt på Limhamns IP spelas nästan på dagen 50 år efter den första seriematchen i damfotboll i Skåne. En match som spelades just på Limhamns IP.
Som bekant var Skåne tvåa på bollen inom damfotbollen. Först var Västergötland, där första damfotbollsserien sparkades igång året innan, 1968.
Nu ligger ju däremot Skåne i framkant inom svensk damfotboll med fyra lag i damallsvenskan och ytterligare ett i elitettan.
Helgens mest intressanta match har också skånskt deltagande. Den match jag tänker på är söndagens möte mellan Piteå och Kristianstad.
På söndag är det dags! De regerande mästarna är tillbaka på LF Arena och har revansch att utkräva från semifinalförlusten i cupsemifinalen. #VisespåLFpic.twitter.com/gud54tJIdN
Det är två lag som historiskt sett har väldigt jämn statistik. På 19 tävlingsmatcher har Piteå tio segrar och Kristianstad åtta. Bara en match har slutat oavgjord.
Noterbart dock att KDFF vann båda fjolårets möten och dessutom följde upp med bortaseger i Piteå i vårens cupsemifinal. Kristianstad har således tre raka på svenska mästarinnorna.
Matchen i Piteå är den enda på söndag. Resten av omgången spelas under lördagen. Utöver matcherna i Göteborg och Malmö är Linköping stor favorit hemma mot tabelljumbon Kungsbacka medan vi har två öppna matcher i form av Vittsjö–Eskilstuna och Kif Örebro–Växjö.
Kikar vi internationellt färdigspelas flera ligor i helgen. Klockan 14.00 på söndag drar sista omgången av Frauen-Bundesliga igång. Där gör ju samtliga svenska spelare sina sista matcher för sina nuvarande klubbar.
På DFB-tv visas Wolfsburg–Turbine Potsdam, vilket innebär att man kan se Nilla Fischer avtackas i Wolfsburg. Man kan även se Amanda Ilestedt för sista gången i Potsdamdräkten.
Fridolina Rolfö gör sin sista match för Bayern München borta mot nedflyttningsklara Mönchengladbach. Som jag tidigare berättat är det bara spänning kvar kring nedflyttningsstrecket. I övrigt är ligan avgjord.
Även i England färdigspelas ligan i helgen. Det är lördag 13.30 som gäller, och här finns ingen direkt spänning kvar. Men prestigemötet mellan vinnarna Arsenal och tvåan Manchester City känns ändå lite kul.
Lördagens omgång är avslutningsföreställning för West Hams Claire Rafferty. 30-åringen, som spelade huvuddelen av sin karriär i Chelsea, har meddelat att hon slutar med fotbollen.
En tredje liga som avslutas i helgen är den danska 3F-ligan, eller elitedivisionen som den också kallas. Där går sista omgången under lördagen, bland annat med toppmöte mellan Bröndby och Fortuna Hjörring. Där är det dock mer prestige än placeringar i potten. Det står nämligen redan klart att Bröndby vinner guldet. Sedan 2013 har för övrigt Bröndby och Fortuna vunnit varannat år.
Bröndby är dock 2000-talets lag med totalt tolv guld. Fortuna står totalt på tio guld, varav sex är bärgade på 2000-talet.
I skytteligan går Bröndbys Nanna Christiansen mot en överlägsen seger. Hon har gjort 26 mål. Sverigebekanta klubbkompisen Nicoline Sörensen har gjort 16 och delar andraplatsen med Amalie Thestrup från BSF.
Vad jag vet har vi inte haft någon svensk spelare i elitedivisionen den här säsongen.
En spelare som tackar för sig i och med lördagens omgång är Lotte Troelsgaard, tvillingssyster till Rosengårds Sanne Troelsgaard.
I USA rullar ligan på. Dock har Chicagos Alyssa Mautz spelat klart för i år. Här är tyvärr det senaste namnet på listan över alla korsbandsskadade damfotbollsspelare.
NEWS: Chicago Red Stars midfielder Alyssa Mautz will miss the remainder of the #NWSL season with a torn right ACL suffered during training. pic.twitter.com/DZC3Mqgj9Z
Till Spanien, där ligan är färdigspelad, men en match återstår av säsongen. Lördag 20.30 är det cupfinal mellan ligamästarinnorna Atletico Madrid och Real Sociedad.
Och apropå cupfinaler. Här är höjdpunkter från den franska, som ju spelades tidigare i veckan. En final som Lyon vann med 3–1 (0–0) mot Lille. En intressant notering är att lagkaptenen och mittbacken Wendie Renard är Lyons straffskytt. Det är ju faktiskt lite anmärkningsvärt med tanke på att Lyon har så många offensiva toppspelare.
Eftersom både liga och cup är färdigspelade i Frankrike har landslaget redan börjat sina förberedelser inför VM-slutspelet. I dag tycks man ha tränat inför publik.
Nästa anhalt blir Australien, där förbundet har förlängt kontraktet med nye förbundskaptenen Ante Milicic så att det även löper över nästa års OS-turnering – om The Matildas kvalar in dit.
Som bekant fick Milicic förbundskaptensjobbet efter mycket konstiga turer i början av året. Turer som började med att förbundet sparkade den tidigare förbundskaptenen Alen Stajcic utan att kunna motivera varför. Och utan att berätta för spelarna.
Ett annat VM-klart lag som har bytt förbundskapten under 2019 är Kamerun. I januari fick tidigare förbundskaptenen Joseph Brian Ndoko kliva av. Han ersattes av den tidigare fystränaren Alain Djeumfa.
Den senare har hittills bara lett landslaget i två matcher, båda i en fyrnationsturnering i Kina. Nu har Djeumfa samlat en första VM-trupp, som bland annat skall möta Spanien den 17 maj. Totalt är 26 spelare uttagna, vilket gör att tre kommer att få lämna.
Djeumfa har dock bara tillgång till 23 spelare under inledningen av VM-förberedelserna. Den utlandsbaserade trion Gabrielle Aboudi Onguene (CSKA Moskva), Adjara Nchout (Valerenga) och Augustine Ejangue (Arna-Björnar) ansluter senare eftersom de inte släpps av sina klubblag.
Vi är framme i slutspurten i de stora ligorna nere på kontinenten. Därmed känns det rimligt att inleda en genomgång av de senaste dagarnas damfotboll med det som hänt utanför Sveriges gränser.
Fast jag börjar ändå med en svenska, nämligen Nilla Fischer. Hennes tid i Wolfsburg går mot sitt slut. Men vilka år det varit.
I söndags säkrade klubben ligatiteln via 1–0-seger borta mot Hoffenheim. I förra veckan vann ju Wolfsburg även cupen, vilket innebär att man tog sin tredje raka dubbel. Och det var femte ligatiteln totalt för storklubben, som slutat etta eller tvåa varje säsong de senaste åtta åren.
The VfL Ladies completed the domestic double thanks to a 1-0 win at TSG 1899 Hoffenheim.💚
— VfL Wolfsburg EN/US 🇬🇧 🇺🇸 (@VfLWolfsburg_EN) May 5, 2019
För Nilla Fischer var det den fjärde ligatiteln i Tyskland. Hon har även två i Sverige, samt en Champions Leaguetitel. Under Fischers sex säsonger i Wolfsburg har hon bara missat sju ligamatcher. Och när hon har spelat har hon startat alla matcher utom en. Ett fantastiskt facit.
Jag räknar med att klubben kommer att ge henne en hejdundrande avtackning i samband med sista hemmamatchen på söndag.
Tvåa i Frauen-Bundesliga är Bayern München. De är sju poäng bakom, med två matcher kvar. De spelar sin hängmatch borta mot Werder Bremen i morgon onsdag. Som konstaterades i förra inlägget tackade Bayern av en hel hög spelare i söndags.
En av dem var Fridolina Rolfö, som gjorde två mål när Freiburg besegrades med 3–0. Svenskan är därmed uppe på nio mål den här säsongen, vilket innebär en delad niondeplats i skytteligan. Den leds inför de avslutande matcherna av Wolfsburgs polska anfallsstjärna Ewa Pajor på 23 mål, sex före lagkamraten Pernille Harder och nio före Essens Lea Schüller.
Ewa Pajor
Trovärdiga uppgifter från Tyskland gör gällande att vi får en svensk i Wolfsburg även till hösten. Det är nämligen ju i mästarklubben som Fridolina Rolfö placeras.
Att hon kan hamna i Wolfsburg är ju ett tecken på att Rolfö gjort väldigt bra i från sig i Tyskland när hon varit frisk.
Normalt brukar ju inte övergångar mellan huvudkonkurrenter i samma land vara speciellt populära. Men nu har ju Bayern Münchens damlag knappt några supportrar, så Rolfö riskerar kanske inte att drabbas av så mycket vrede.
Today I'm doing my last home game for this club. When I came here I didn't know what to expect because it was my first time abroad. But it became my biggest journey. I enjoyed every moment on the… https://t.co/opUKqh2ito
Den tyska ligan är avgjord i toppen, men inte i botten. Där är Mönchengladbach klart för nedflyttning. Däremot står både Werder Bremen och Leverkusen på 15 poäng inför avslutningen. Ett av lagen kommer att åka ut. Bremen ligger före på överlägset bättre målskillnad.
Bremen har också två matcher kvar. Dels hemma mot Bayern i morgon, dels borta mot tabellsjuan Freiburg i avslutningsomgången på söndag. Leverkusen har bara en match kvar, den går hemma mot fyran Essen på söndag.
En liga som är färdigspelad är Liga Iberdrola i Spanien. Den avslutades i söndags, och Atletico Madrid höll undan och säkrade titeln – klubbens tredje raka. Man gjorde det via 3–1-seger borta mot Real Sociedad.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) May 6, 2019
Atletico imponerade säsongen igenom. Man vann 28 matcher av ligans 30 och vann till slut med sex poängs marginal. Tvåan Barcelona utmanade ända in i slutomgången. Där föll man dock med 1–0 borta mot ligafyran Granadilla Tenerife.
Även i skytteligan var det Atletico i topp. Jennifer Hermoso vann på 24 mål, fyra före Levantes mexikanska stjärna Charlyn Corral. Tredjeplatsen tog Sociedads Nahikari Garcia på 16 mål, samma antal som fyran Alexia Putellas, Barcelona.
Barca har alltså tagit sig till final i Champions League. Men man har inte vunnit ligan sedan 2015. Innan Atletico Madrids tre raka guld vann ju Athletic Clube från Bilbao ligan 2016.
I fjol kunde Barca trösta sig med seger i Spanska cupen. Det kan man inte i år. För i lördagens final möts Atletico och Sociedad, alltså samma lag som drabbade samman i sista ligaomgången.
Barcas enda chans till en titel den här säsongen är alltså Champions Leaguefinalen lördagen den 18 maj.
I den finalen möter man ju de franska mästarinnorna från Olympique Lyonnais. Även den franska ligan färdigspelades i helgen. Där noterades att Montpelliers lagkapten Linda Sembrant återigen började på bänken.
Jag tolkar det som att hon sannolikt meddelat att hon lämnar klubben. Var hamnar Sembrant efter VM?
Det var ju sedan länge klart att Lyon vann ligan, och att PSG tog den andra platsen i höstens Champions League. Montpellier slutade trea, medan Lille och Rodez åkte ur.
Här är facit för de svenska spelare som har spelat i D1 Feminine under säsongen 2018/19:
Marija Banusic – 3 matcher (ingen från start), 38 spelminuter. 0 mål. Stina Blackstenius – 12 matcher (6 från start), 622 spelminuter. 6 mål. Sofia Jakobsson – 22 matcher (15 från start), 1465 spelminuter. 5 mål. Linda Sembrant – 18 matcher (16 från start), 1454 spelminuter. 0 mål.
Emma Berglund – 7 matcher (7 från start), 521 spelminuter. 0 mål. Hanna Glas – 14 matcher (9 från start), 799 spelminuter. 1 mål. Annahita Zamanian – 7 matcher (2 från start), 198 spelminuter. 0 mål.
PSG:s Marie-Antoinette Katoto fick ingen VM-plats, men vann skytteligan på 22 mål, två före Lyons Ada Hegerberg. Tredjeplatsen delade tre spelare på 13 mål; Eugenie Le Sommer (Lyon), Kadidiatou Diani (PSG) och Clarisse Le Bihan (Montpellier).
De snyggaste målen ser ni här:
#ButDeLaSaisonCDF Neuf buts d'exceptions, neuf joueuses exceptionnelles, mais une seule aura le titre du plus beau but de la saison 2018/2019 ! Laquelle ?
Så till England. Där avgjordes FA-cupfinalen på Wembley i lördags. Den gick mellan Manchester City och ”hemmalaget” West Ham, som ju är från London. Publiksiffran blev fina 43 264 åskådare.
— Women in Football (@WomeninFootball) May 4, 2019
Det var mållöst i paus. Så långt hade West Ham haft matchens klart bästa målchans. I den andra halvleken lyfte sig City, och man vann till slut med klara 3–0. Därmed tog City hem båda de engelska cuperna.
Två av de tre målen känns tyvärr som målvaktstavlor. Det tredje är definitivt en tavla. Kommentatorerna pratar om att det är en riktningsförändring på 1–0-målet. Men jag kan inte se någon sådan. Så det hamnar också under vinjetten tavlor.
Den engelska ligan, WSL är också avgjord, men inte avslutad. Där spelas den sista omgången på lördag.
Så till den norska toppserien, där Kolbotns Karina Sævik gjorde ett underbart mål i helgen. Det här är helt klart en kandidat till årets mål 2019.
Karina Sævik is quickly becoming one of my favourite #Toppserien players. Not just because of her goals, but because she's just generally exciting to watch. pic.twitter.com/9hhQDSzW8f
Jag avslutar den internationella rundturen i Tjeckien. Ni minns kanske att Slavia Prag sensationellt, och fullt rättvist slog ut Rosengård ur Champions League i höstas. Tjeckiskorna var då det bättre laget över två matcher. I kvartsfinalen spelade de dessutom 1–1 i första matchen mot Bayern München.
Trots att Slavia visade hög klass i Champions League räcker laget inte till på hemmaplan. Lokalkonkurrenten Sparta Prag vann lördagens toppmöte med 4–2, och har därmed vunnit alla lagens tre möten den här säsongen. Det är just Slavia och Sparta det handlar om i Tjeckien, övriga lag är bara utfyllnad. Sparta leder tabellen med nio poängs marginal med fyra omgångar kvar att spela.
Därmed är vi framme vid helgens aktiviteter i damallsvenskan. När jag kollar på tabellen efter fyra omgångar känner jag mig försiktigt nöjd med mitt tips av serien. De lag jag har på platserna 1–6 ligger just topp sex. De lag jag har på platserna 7–10 ligger där, och jag har rätt lag på nedflyttningsplats. Att jag inte har ett enda lag på exakt rätt placering väl mindre bra.
Helgens stormatch var den mellan Rosengård och Göteborg. Den såg jag i efterhand. När jag såg den visste jag slutresultatet och hade hört ett par rapporter om hur matchen var. Rapporterna skvallrade om utklassning under de första 35 minuterna.
Kanske att jag påverkades av att jag visste slutresultatet. Men någon överkörning såg jag inte. Jag såg ett Rosengård som var bättre än Göteborg i början, framför allt fick Malmölaget bra utdelning på sitt presspel. En press som gjorde att Göteborg hade problem med att få till sitt passningsspel. Men jag såg ingen utklassning.
Totalt räknade jag till 7–5 (4–2) i klara målchanser. Rosengård ledde med 4–0 i målchanser efter 20 minuter. Men det berodde mer på att Loes Geurts såg ringrostig ut än på att Rosengård spelade ut Göteborg.
Ju längre matchen gick, desto bättre fick Göteborg till sitt passningsspel. Även efter paus tyckte jag att Rosengård var det något bättre laget. Men det var ändå inte orättvist med 2–2. Speciellt inte som Göteborg hade en straff på slutet.
Den slog Vilde Böe Risa, och den räddade Zecira Musovic snyggt. Musovic fick en hel del kritik för sitt ingripande på 2–2-målet. Personligen ser jag det inte som någon tavla, för den typen av avslut är inte lätta att hantera. Samtidigt känner jag att en svensk VM-målvakt bör reda ut sånt. Faktum är att både Musovic och Jennifer Falk har stått för tveksamma saker på sistone. Kanske att det innebär att Cajsa Andersson stärkt sina aktier för en plats i VM-truppen?
Spelare som var riktigt bra i matchen var Rebecka Blomqvist i Göteborg och Hanna Bennison i Rosengård. Jag skrev nyligen att jag inte tycker att Blomqvist hittills i år nått upp till den nivå jag tycker att hon kan vara på. Men i den första halvleken på Malmö IP såg jag den geniala Blomqvist igen.
Och Bennison skall vi inte prata om. Therese Sjögran vill till och med ha med 16-åringen till VM. Och jag kan förstå Sjögrans tanke, för Bennison är vårens sensation i damallsvenskan. Hon har verkligen fått ett fantastiskt genombrott.
När jag såg henne i F17/02-landslaget kunde jag inte ana det här. Men i det landslaget var det hon som skulle föra spelet, vilket inte känns som hennes grej. I Rosengård får hon däremot springa fritt, och springa kan hon verkligen.
Jag tror inte att Bennison springer in i VM-truppen, men jag skulle inte protestera om hon fick chansen. Det vore roligt med en ung, svensk talang i VM. Min gissning nu är att den yngsta svenska VM-spelaren är född 1997.
Slutligen en fundering om domarvalet i toppmatchen. Den dömdes ju av Tess Olofsson, som gjorde en utmärkt insats. En insats jag inte har några synpunkter på.
Däremot tycker jag att man bör ha synpunkter på att en Malmödomare dömer ett Malmölag i Malmö.
För ett år sedan kollade jag med en person med stor kunskap i domartillsättning på högsta elitnivå. Hen ansåg inte att det var lämpligt att en Malmödomare dömer en en match med ett Malmölag på planen. Hen svarade att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Samt att grundpolicyn fortfarande är att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle och att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.
Däremot görs undantag när exempelvis domare från Luleå eller Skåne flyttar till Stockholm. Då kan de döma Stockholmslag.
Även om hon gjorde det utmärkt tycker jag alltså inte att Tess Olofsson borde ha dömt söndagens damallsvenska toppmöte.
Den andra matchen i omgången som jag hann se lite av var den andra som spelades i Malmö. Där såg jag första halvleken av LB07–Eskilstuna 0–1. Den tiden jag såg var LB det spelmässigt bättre laget. Men trots att man hade flera fina högeranfall kändes hemmalaget aldrig farligt.
Nathalie Persson fick exempelvis ett kanonläge efter ungefär en kvart. Fast avslutet var så vekt och så långt utanför att chansen inte ens kom med i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.
Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.
Det andra bottenlaget är Kungsbacka. Hallänningarna var chanslösa mot Piteå i Varberg. Jag var tveksam till Kungsbackas försvar på fasta situationer när jag såg laget mot Göteborg i premiären. Mot Piteå åkte man på fyra baklängesmål på fasta.
Piteå hakar för övrigt på i toppen. Vinner man hängmatchen mot LB07 kommer laget upp jämsides med Rosengård. Norrbottningarna tänker vara med i guldracet även i år.
Omgången inleddes med V-derbyt mellan Växjö och Vittsjö. En match som slutade 1–1 efter att Vittsjö skapat klart mest, men där Växjö fortsätter vara svårslaget på hemmaplan.
I matchen mellan Djurgården och Kristianstad gjorde damallsvenskans målfarligaste back, Therese Ivarsson, båda målen. Sett till klippet med höjdpunkter var den skånska segern i sin ordning, även om hemmalaget också verkar vara värt ett mål.
Apropå Djurgården undrar jag om inte Daniel Brodin:s flytt till schweziska Fribourg-Gottéron innebär att klubben kan glömma att få tillbaka Emilia Brodin i spel?
Omgången avslutades i måndags med mötet Linköping–Kif Örebro. Där vann LFC med 4–1 efter att gästernas målvakt Danielle Rice gjort en megatavla direkt i matchupptakten. Så får inte en nykomling agera om man skall kunna sno poäng borta mot någon av seriens tunga lag. Å andra sidan är det kanske bättre att göra sådana misstag mot tippade topplag än mot motståndare man på förhand skall ha större chans att vinna mot.
Segern tar upp LFC till andraplatsen. Jag tror dock att de petas ner till tredje när alla lag har spelat fyra omgångar. Och frågan är vilken kvalitet årets Linköpingslag håller.
Jag fick ju mycket kritik när jag tippade det på sjätte plats. Om jag vetat det jag vet nu när jag tippade skulle jag nog lyft laget några placeringar. Men känslan är fortsatt att årets LFC fortsatt är svårbedömt. Det kommer att bli väldigt spännande att se hur laget klarar vårens två sista matcher, de mot Kristianstad och Rosengård.
Bland de 50 uttagna finns de 23 slutgiltiga VM-spelarna. Orsaken till att alla länder måste ta ut en bruttotrupp förklarar Fifas presschef Hans Hultman så här för SVT:
”Det handlar om att se till så man har alla spelare registrerade, för visum och sådant, när trupperna presenteras.”
Vi får väl se hur många av de 50 svenska namnen som läcker ut.
Från landslag på högsta nivå är inte steget så långt till klubblag på högsta nivå. På söndag får vi veta vilka två lag som spelar i årets Champions Leaguefinal. Efter påskens första matcher är det fördel Lyon och Barcelona.
Men det handlar bara om uddamålsledningar, och de ledande lagens fördelar minskas något av att båda hade ligamatcher under onsdagen.
För Lyons del slutade bortamötet i Dijon med guldjubel. I och med 4–0-segern säkrade den franska storklubben nämligen sin trettonde raka ligaseger. En fantastisk prestation.
Även om Lyon alltså hade en trevlig onsdagskväll är det ett litet minus för laget att ha spelat en extra match innan helgens resa till London. Motståndarna Chelsea har ju nämligen en matchfri vecka och bör komma mer utvilade till returen på söndag 15.00.
I den första matchen hade Lyon ett jättegrepp genom en tidig 2–0-ledning. Så långt hade Chelseas båda svenska spelare haft det riktigt tufft.
Först var Magdalena Eriksson olycklig genom att styra in ett hårt inspel från Delphine Cascarino i eget mål. Formstarka Cascarino ryckte förbi Jonna Andersson innan hon slog in bollen mot målet. Och sedan förlorade Andersson nickduellen mot Amandine Henry på en hörna från Dzsenifer Marozsan. Det förvånar mig för övrigt att Andersson fick ta markeringen på en så stark huvudspelare som Henry.
Chelsea hade inte jättemånga anfall. Men de som de hade blev ofta farliga. I slutet av den första halvleken agerade Eugenie Le Sommer klantigt i eget straffområde, och fällde Ramona Bachmann. Sarah Bouhaddi räddade dock Fran Kirby:s straff.
I den andra halvleken skulle dock Chelsea få sitt viktiga bortamål. Det placerades snyggt in av skotska talangen Erin Cuthbert. Slutresultatet 2–1 innebär att Chelsea går till final vid 1–0-seger på hemmaplan.
Matchen spelades inför fina 22 911 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin på en Champions Leaguesemifinal. Bara finaler har haft högre publiksiffror i turneringen.
Jag håller Lyon som favoriter även i London. Men semifinalen lever i högsta grad. Det gör även mötet mellan Bayern München och Barcelona.
I det första mötet i Tyskland kändes Barca som det något bättre laget. Innan Kheira Hamraoui satte segermålet hade katalanskorna haft två ramträffar. På slutet hade även Bayern en boll i ribban, som Barca vann rättvist och är favorit inför den retur som spelas redan 12.00 på söndag.
Även i det här dubbelmötet hade det ledande laget en viktig ligamatch under onsdagskvällen. Barca vann med 6–2 mot Valencia, bland annat efter två mål av Asisat Oshoala. Resultatet innebär att Barca nu leder ligan på bättre målskillnad än Atletico Madrid.
Dock har Barca bara en match kvar att spela, medan Atletico har två. Madridlaget behöver således fyra poäng till för att säkra titeln.
Barca behöver minst kryss hemma mot Bayern för att säkra Spaniens första finalplats någonsin i Champions League. Med tanke på hur första matchen såg ut, och med tanke på att Barca spelar hemma inför en utsåld arena är det fördel spanjorskorna. Men det faktum att Bayern slipper spela match under den här veckan är en fördel för tyskorna.
I Spanien är det en stor sak att Barcas herrtränare Ernesto Valverde har för avsikt att gå på matchen. Valverde var med och drog igång Athletic Clubes damlag, och har ett genuint intresse för damfotboll sedan dess.
THREAD. Barça men's coach Ernesto Valverde will, if possible, attend Sunday's UWCL Barça vs. Bayern Munich match. Here's a quick history on his contribution to women's football in Spain. https://t.co/FqPMBwGqdI
När vi ändå är i Spanien och Barcelona så noteras att lokalkonkurrenten Espanyol lockade 20 615 åskådare i helgens hemmamatch mot Atletico Madrid. Som grädde på moset meddelade Espanyols klubbledning att de höjer spelarnas löner med 30 procent.
Det har varit ett antal fina publiksiffror i Spanien på sistone. 23 812 såg exempelvis derbyt Betis–Sevilla helgen innan påsk.
Tillbaka till Frankrike. Vittsjö drömde om att göra en storvärvning i sommar. Men det blir ingen återkomst för Linda Sällström i damallsvenskan till hösten. Finländskan har nämligen skrivit på ett nytt tvåårskontrakt med Paris FC.
Kul för Sällström. Onsdagens ligamatch blev däremot inte så kul. Paris FC förlorade nämligen med 1–0 hemma mot Montpellier. Segerskytt i den 72:a minuten var glädjande nog Sofia Jakobsson.
Noterbart var att Linda Sembrant satt på bänken hela matchen. Jag vet inte skälet, men det skulle kunna höra ihop med att lagkaptenen verkar vara på väg att lämna. Jakobsson spelade i 82 minuter, medan Marija Banusic överhuvud taget inte ingick i Montpelliers matchtrupp.
Omgångens spelare var Marie-Antoinette Katoto som gjorde hela fyra mål när PSG vann med 6–2 mot Bordeaux. Därmed passerade hon Ada Hegerberg i toppen av skytteligan. Med en omgång kvar leder Katoto på 22 mål, tre fler än norskan. På delad tredjeplats ligger Le Sommer och PSG:s Kadidiatou Diani som båda har gjort 13 mål.
I England vann Arsenal i helgen med 2–1 mot Everton efter att Vivianne Miedema gjort sitt 21:a ligamål för säsongen – nytt rekord i WSL. Därmed säkrar Arsenal ligatiteln vid seger i söndagens bortamatch mot Brighton.
Helgens klart snyggaste mål i England gjordes dock av kanadensiska Adrianna Leon. Jag gissar att hon sov rätt gott efter den här vänstervolleyn, trots att hennes West Ham till slut föll med 2–1 hemma mot Birmingham.
Kanske att Utah Royals kan ta upp kampen med Portland om segern i publikligan? Veckans mål gjordes i en annan match. Det cyklade nämligen Orlandos australiska mittback Alanna Kennedy in i mötet med Seattle.
I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.
För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.
Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.
De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.
Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.
Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.
Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.
Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.
Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.
Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.
Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.
I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.
I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.
Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.
Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.
Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.
Det blir cupfinal mellan Göteborg och Kristianstad den 1 maj. Det hade jag inte tippat inför vårens gruppspel, även om det inte heller kändes jättelångsökt. För det är ju ändå tvåan och fyran i fjolårets damallsvenska som gått hela vägen.
Göteborg vann som väntat mot Djurgården. Men det blev betydligt mycket jämnare än jag hade trott. Det var ju först 35 sekunder in på förlängningens övertid som Julia Zigiotti Olme avgjorde till 2–1.
Den officiella statistiken säger 15–1 i avslut på mål och 12–0 i hörnor. Det där bekräftar att Göteborg var rimliga vinnare. Samtidigt tycker jag nog att siffrorna är lite missvisande. Dels för att Djurgården aldrig kändes ofarligt. Jag såg dessutom ytterligare några Djurgårdsavslut – bland annat var Mia Jalkerud frispelad i första förlängningskvarten. Dels för att Djurgården länge hade ganska god kontroll i defensiven.
Gästerna satte nämligen en hög och fin press från start och störde Göteborgs spel rätt rejält i den första halvleken. Det var också genom bra press som gästerna tog ledningen. Olivia Schough stod för ett högklassigt agerande när hon snodde bollen från Taylor Leach och sedan skar in framför Göteborgsbacken och placerade in bollen i krysset.
Ju längre matchen led, desto oftare hittade Göteborg genom Djurgårdens press. Jag har skrivit det förr, men gör det igen – Göteborg spelar verkligen en väldigt fin fotboll. Det handlar om precis den typ av fotboll jag gillar bäst. Det är ett spel som bygger på en bra passningskvalitet, och på passningar på spelare som kommer med fart. Anfallen innehåller ofta uppspel, tillbakaspel, utspel på kanterna, inlägg/inspel och avslut. Jag kan faktiskt inte minnas när jag tidigare sett ett svenskt klubblag spela en så fin fotboll i match efter match.
Tittar vi på spelarkritik måste väl Göteborgs nyförvärv Vilde Böe Risa vara damallsvenskans mest spelskickliga innermittfältare? Norskan har kanske inte Caroline Seger:s fantastiska bollkontroll, men Böe Risa är flera nivåer vassare när det gäller att slå öppnande passningar framåt. Medan Seger oftast söker passningar i sidled eller bakåt letar Böe Risa alltid först efter offensiva alternativ.
För att kunna spela den typen av fotboll som Göteborg gör måste man ha forwards med fin bolltouch. Det har man framför allt i Rebecka Blomqvist, som trots relativ litenhet är en utmärkt bollmottagare. Dessutom är hon väldigt bra på att hitta framför allt Julia Zigiotti Olme med tillbakaspel.
Men även Pauline Hammarlund känns bättre i år i passningsspelet än hon gjort tidigare. Jag har förr tyckt att hon varit ganska slarvig i tillbakaspelen. Det tycker jag inte hittills i år.
Och bakom de båda forwardarna har Zigiotti fått en roll som passar henne som handen i handsken. Hon är alltid på plats för att ta emot tillbakaspelen. Och hon är bra på att vända spelet.
I Djurgården måste man ju bara nämna målvakten Jennifer Pelley. Hon stod för en fullständigt makalöst bra insats. Jag tidigare i vinter noterat att flera klubbar i år har två högklassiga målvakter – bland annat Göteborg, Rosengård, Vittsjö och Växjö. Men Pelley visade att även Djurgården skall inkluderas i gruppen med två högklassiga målvakter. För egentligen såg jag inga svagheter hos amerikanskan den här dagen. Bara styrkor.
Den andra semifinalen spelades i snöfall i Piteå. Där hade jag tippat att det skulle bli jämnt, men att Piteå skulle vinna. Det blev jämnt, men det var Kristianstad som drog längsta strået.
Matchen slutade 1–2 i mål. Men hemmalaget hade 8–3 i avslut och 10–0 i hörnor. Dessutom hade Piteå tre bollar i insidan av målramen, och min räkning av heta målchanser vanns av hemmalaget med 8–5.
Medan Göteborg–Djurgården var en match som kännetecknades av fin passningsfotboll var matchen i Piteå drygt 90 minuters stenhård kamp mellan två fysiskt skickliga lag. Båda lagen var föredömligt tajta under hela matchen. Piteå hade mest boll och förde spelet, medan Kristianstad i första hand låg på kontring.
Det var en typ av match som är kul att uppleva på plats eftersom det smäller och ofta är många känslor inblandat. På TV tycker jag däremot inte att kamp är lika njutbart. Men spännande var det.
Tittar man på de båda lagen så såg Piteå ut ungefär som i fjol. Även då hade de svårt mot just Kristianstad, sannolikt eftersom Kristianstad har många nickstarka spelare, vilket gör att Piteå inte får lika bra betalt på sina fasta situationer som mot många andra lag.
Kristianstad känns däremot en klass bättre än man var under fjolåret. Laget ser stabilt ut i defensiven. Anna Welin adderar spelskicklighet till mittfältet, och anfallsparet Evelina Duljan och Svava Ros Gudmundsdottir ser riktigt spännande ut. I fjol hade Kristianstad problem med den offensiva spetsen. Laget kändes ofta rätt uddlöst. Nu kändes KDFF däremot hela tiden farligt, det trots att fjolårets bästa målskytt Amanda Edgren inte var med.
Duljan är kvick i djupled och isländska Gudmundsdottir känns som en smart spelare. Hon hade för övrigt assisten till båda målen. Vid det andra visade hon styrka genom att vinna en närkamp mot Faith Ikidi nere vid vänster hörnflagga, och sedan bjuda Alice Nilsson på ett fint inspel. Dock skall det väl sägas att Nilssons avslut kanske inte borde ha blivit mål. Det var ingen regelrätt målvaktstavla, men sannolikt inte heller något ingripande som Cajsa Andersson kan ha varit speciellt nöjd med.
Thanks to you all for ur support and prayers 🙏road to Final 🙏💪good job girls we fight all the way pic.twitter.com/G3Cj3rhe8i
Kristianstad var däremot väldigt nöjt med att få spela cupfinal igen. Det gjorde laget senast 2014. Det är ytterligare två år sedan Göteborg senast var i final. Då vann göteborgskorna. KDFF har däremot aldrig tagit någon titel.
Det spelades även några träningsmatcher med damallsvenskt deltagande i helgen. Den mest intressanta vann Linköping med 1–0 mot Rosengård. De få rapporter jag läst från matchen antyder att Malmöklubben fortsatt har svårt att göra mål på sina målchanser – precis som det såg ut långa stunder i fjol. För LFC var det självklart skönt att få en seger direkt efter att laget förra helgen blev utspelat i Göteborg.
Växjö vann ett annat damallsvenskt möte med 2–1 hemma mot LB07, medan Kungsbacka föll med 4–0 mot norska Vålerenga och Kif Örebro vann med 3–0 mot Kvarnsveden. Eskilstuna var matchledigt i förra veckan, medan Vittsjö vann mot ett P15-lag med 1–0 i torsdags.
Utanför Sveriges gränser var fokus riktat mot Madrid under helgen. Där kom till slut 60 739 personer för att se toppmötet mellan Atletico Madrid och Barcelona – nytt världsrekord vad gäller publik på en seriematch i damfotboll.
Av det som synes och höres på det här klippet verkar inramningen har varit värdig en världsrekordpublik.
Barcelona vann alltså matchen med 2–0 och har nu återligen lite häng i tabelltoppen. Med sex omgångar kvar att spela leder Atletico nu med tre poäng och tre måls marginal. Det kan bli ett rysarslut i Spanien.
Matchvinnare i seriefinalen var Barcelonas Kinalån Asisat Oshoala. Nigerianskan har verkligen gjort jättesuccé sedan hon anlände till Katalonien. Men efter fem mål på fem matcher kan hon ha spelat klart. För i samband med en målchans i slutet av matchen sträckte hon sig. Det är en skada som inte bara sprider oro i Barcelonaledningen. Den lär garanterat även få Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby att bli nervös. För Nigeria behöver verkligen Oshoala i VM.
I Tyskland fortsätter Fridolina Rolfö att visa god form. Hon gjorde ett mål och låg bakom ytterligare två när Bayern München vann med klara 5–0 mot Turbine Potsdam. På länkat klipp syns hur Rolfö snurrade upp Amanda Ilestedt innan Bayernspelaren gjorde sitt mål i den 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Rolfö ut. Ilestedt spelade däremot hela matchen.
Med sex omgångar kvar är Bayern på samma poäng som Wolfsburg i tabelltoppen. Nilla Fischer:s lag leder genom att man har tio plusmål bättre målskillnad. Fischer spelade för övrigt hela matchen när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Freiburg i helgen. På det länkade klippet med höjdpunkter noteras att skytteligaledaren Ewa Pajor gjorde ett snyggt mål när ett misslyckat inlägg blev till ett skott.
I England var det FA-cuphelg. I dag lottades semfinalerna till Reading–West Ham och Manchester City–Chelsea. Även om Reading är ett väldigt bra lag känns den andra semifinalen som den moraliska finalen. För övrigt möttes City och Chelsea just i semifinal även förra året.
I helgens kvartsfinaler behövde Reading ta till förlängning för att slå ut division II-laget Manchester United. Chelsea vann bara med 1–0 borta mot ett annat lag från andraligan, Durham. Magdalena Eriksson och Ali Riley var de enda två svenskorna som spelade för Chelsea. Båda var med i hela matchen. Segermålet gjorde sydkoreanska Ji So-yun i minut 28.
Slutligen till Frankrike där Emma Berglund äntligen är tillbaka fullt ut. För andra omgången i rad spelade hon nämligen 90 minuter för sitt PSG. Hon gjorde det när laget vann borta mot Dijon med 2–0. Det var dock ingen lätt seger. Det snygga ledningsmålet från Aminata Diallo kom först i 88:e minuten, och 2–0 på övertid. Hanna Glas satt kvar på bänken hela matchen, medan Annahita Zamanian byttes in i minut 90.
I tabelltoppen är PSG fortsatt tabelltvåa, två poäng bakom suveräna Lyon. Lyon vann med klara 7–1 borta mot tabelltrean Bordeaux. I den matchen gjorde Ada Stolsmo Hegerberg två mål, vilket innebär att hon nu är uppe i delad skytteligaledning med PSG:s Marie-Antoinette Katoto. Båda har gjort 18 mål.
På fjärde plats återfinns svensklaget Montpellier. De vann med 7–0 inför 235 åskådare i Metz i helgen. Glädjande där var att Sofia Jakobsson blev tvåmålsskytt. Hon gjorde både 2–0 och 3–0 på fina skott som dök riktigt läckert in under ribban. Det var hennes tredje och fjärde ligamål den här säsongen. Se målen i klippet nedan.
Jakobsson spelade från start och blev utbytt i minut 67. Tio minuter senare fick Marija Banusic komma in i spel. Lagkapten Linda Sembrant spelade alla 90 minuter.
Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.
Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.
Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.
Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.
Stina Blackstenius
I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.
Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.
Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.
Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.
Hur funkade då den här uppställningen?
Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.
Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.
Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.
Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.
Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.
Hedvig Lindahl
Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.
Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.
Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.
Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit upp och var måltavla för uppspelen.
Lina Hurtig
Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.
Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:
* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.
* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”
* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.
I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.
Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.
Mimmi Larsson
Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.
Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.
Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.
Anna Anvegård
När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.
Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.
Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.
Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.
Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.
Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.
Magdalena Eriksson
Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.
Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.
När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.
Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.
Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.
Julia Zigiotti Olme
I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.
Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.
För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.
Sverige gjorde en riktigt svag insats i kväll mot Portugal. Portugisiskorna vann med 2–1 efter segermål av Claudia Neto i 93:e minuten.
På sätt och vis var segern rättvis. Jag hade 4–1 i målchanser och 4–1 i hörnor till Portugal.
Fast samtidigt var Portugals seger lite av en förlust för fotbollen. Dels för att matchen förstördes av en usel domare, dels för att de rödklädda inte verkade intresserade av att spela i den första halvleken.
I tio minuter kändes Sverige–Portugal som en match mellan ett landslag och ett juniorlag. Utan att komma till några målchanser kändes Sverige som flera storlekar större än sina motståndare. Men började Portugal hitta rätt i sin press.
Och under resten av den första halvleken hade Sverige jätteproblem med att få till något anfallsspel. Man skapade inte en enda målchans, mycket eftersom det var otroligt statiskt och förutsägbart i uppbyggnadsfas. De enda två som ibland lyckades få till något konstruktivt var Jonna Andersson och Lina Hurtig.
I början hade inte heller Portugal något spel. Tvärtom gjorde de allt för att hålla nere speltiden. De rödklädda låg ner så ofta och länge de bara kunde. Och de gjorde allt för att förrycka rytmen i matchen, och för att provocera svenskorna till att tappa fokus på spelet.
Den första var en halvlek som på alla sätt förstärkte min uppfattning om att fotbollen borde gå över på effektiv speltid. Frågan är hur många minuter bollen var i spel. Max 25?
Tyvärr drabbades matchen, och framför allt Sverige, alltså av en oduglig domare. Hon heter Maria-Belén Carvajal, kommer från Chile och skall tyvärr även döma i sommarens VM-slutspel. Som tur är har vi Chile i vår grupp, så vi kan inte drabbas av henne i Frankrike.
Jag tyckte att Portugal gjorde sig skyldigt både till fler och värre regelbrott än Sverige under den första halvleken. Ändå lyckades Carvajal hitta tre varningar – samtliga till svenska spelare och två hårt dömda till Julia Zigiotti Olme. Hon såg rött i minut 41, så under 49 minuter tvingades Sverige spela med en man kort.
Nu var den här matchen inte bara mörker, utan den kan ge en hel del viktiga lärdomar. Det är exempelvis troligt att Chile kommer att försöka använda sig av en liknande taktik mot Sverige i VM. Och det är även risk att vi kommer att drabbas av dåliga domarinsatser i mästerskapet.
Det svenska spelet blev bättre efter paus. Fast det blev aldrig tillräckligt bra. Det är mycket tydlig att Sverige inte har två startelvor av internationell klass. För det hjälpte ju inte ens att vi fick ett ledningsmål i gåva i minut 68. Den frispark som Nathalie Björn gjorde mål på klassar jag inte ens som målchans, utan bara som en gigantisk målvaktstavla.
Tyvärr bjöd Cajsa Andersson tillbaka tre minuter senare. Piteåmålvaktens tavla var inte lika grov, men hon hamnade likväl på mellanhand när Diana Silva nickade in kvitteringen. Där bör Andersson stå kvar på mållinjen – om hon inte kan ta undan bollen. Samtidigt bör förstås Caroline Seger göra ett bättre jobb i duellen med Silva.
Eftersom Polen samtidigt stod för en jätteskräll genom att vinna med 3–0 mot Spanien kunde faktiskt 1–1 ha räckt för svensk finalplats i Algarve. Men på övertid kom alltså 2–1-målet. Det kom efter att Claudia Neto utnyttjat tveksamheter i det svenska mittförsvaret.
I och med förlusten kan Sverige som bäst få spela match om tredje pris i Algarve. Men troligare är att det blir spel om femte eller sjunde plats. Vilket det blir avgörs när sista gruppomgången spelas på måndag.
Tittar vi på hur Sverige agerade rent taktiskt såg det inledningsvis ut som 3–2–4–1 i anfall och 4–4–2 i försvar. Laguppställningen var: Cajsa Andersson – Amanda Ilestedt (Linda Sembrant, 62), Nilla Fischer, Sandra Adolfsson (Caroline Seger, 46) – Hanna Glas (Hanna Folkesson, 62), Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme (rött kort, 41), Jonna Andersson (Magdalena Eriksson, 81) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 62), Lina Hurtig (Olivia Schough, 62).
I och med utvisningen på Zigiotti blev det en hel del förändringar i det svenska laget. I slutet av den första halvleken gick Sandra Adolfsson upp på mittfältet. Och efter paus gick Caroline Seger in bredvid Nathalie Björn på centralt mittfält. Dessutom tog Hanna Glas och Lina Hurtig varsitt steg bakåt.
Efter bytena i minut 62 spelade Sverige 4–3–2 enligt följande: Andersson – Björn, Fischer, Sembrant, Andersson/Eriksson – Folkesson, Seger, Schough – Larsson, Jakobsson.
Om jag avslutningsvis skall ägna mig åt lite spelarkritik så var det länge sedan betygen genomgående var så låga. Man skall ha spelat minst 30 minuter för att få betyg, och jag hittar inte någon trea.
Jonna Andersson och Lina Hurtig är mina två starka tvåor. Tvåor går även till Amanda Ilestedt, Caroline Seger, Cajsa Andersson, Nathalie Björn och med viss tvekan även till Sofia Jakobsson.
Ännu mer tvekan känner jag inför trion Fischer, Zigiotti Olme och Glas. Så stor tvekan att de faller ner på underkänt – alltså ettor. Ettor får även Sandra Adolfsson och Stina Blackstenius, som båda hade en riktigt svart dag.
Blackstenius ser ut att helt sakna självförtroende. Det är bara att hoppas att några månader i Linköping kan få henne att börja agera på instinkt igen. För ikväll var hade Sverige en väldigt villrådig forward i startelvan.
Totalt sett ger jag landslaget 1,58 i betyg – alltså underkänt.
En blogg om internationell damfotboll 