Kategoriarkiv: Linda Sembrant

Fler frågor än svar i Algarve cup

Publicerad den av
17

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Kanon att få möta Kanada

Publicerad den av
18

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Förlust mot Portugal – det är underkänt

Publicerad den av
24

Sverige gjorde en riktigt svag insats i kväll mot Portugal. Portugisiskorna vann med 2–1 efter segermål av Claudia Neto i 93:e minuten.

På sätt och vis var segern rättvis. Jag hade 4–1 i målchanser och 4–1 i hörnor till Portugal.

Fast samtidigt var Portugals seger lite av en förlust för fotbollen. Dels för att matchen förstördes av en usel domare, dels för att de rödklädda inte verkade intresserade av att spela i den första halvleken.

I tio minuter kändes Sverige–Portugal som en match mellan ett landslag och ett juniorlag. Utan att komma till några målchanser kändes Sverige som flera storlekar större än sina motståndare. Men började Portugal hitta rätt i sin press.

Och under resten av den första halvleken hade Sverige jätteproblem med att få till något anfallsspel. Man skapade inte en enda målchans, mycket eftersom det var otroligt statiskt och förutsägbart i uppbyggnadsfas. De enda två som ibland lyckades få till något konstruktivt var Jonna Andersson och Lina Hurtig.

I början hade inte heller Portugal något spel. Tvärtom gjorde de allt för att hålla nere speltiden. De rödklädda låg ner så ofta och länge de bara kunde. Och de gjorde allt för att förrycka rytmen i matchen, och för att provocera svenskorna till att tappa fokus på spelet.

Den första var en halvlek som på alla sätt förstärkte min uppfattning om att fotbollen borde gå över på effektiv speltid. Frågan är hur många minuter bollen var i spel. Max 25?

Tyvärr drabbades matchen, och framför allt Sverige, alltså av en oduglig domare. Hon heter Maria-Belén Carvajal, kommer från Chile och skall tyvärr även döma i sommarens VM-slutspel. Som tur är har vi Chile i vår grupp, så vi kan inte drabbas av henne i Frankrike.

Jag tyckte att Portugal gjorde sig skyldigt både till fler och värre regelbrott än Sverige under den första halvleken. Ändå lyckades Carvajal hitta tre varningar – samtliga till svenska spelare och två hårt dömda till Julia Zigiotti Olme. Hon såg rött i minut 41, så under 49 minuter tvingades Sverige spela med en man kort.

Nu var den här matchen inte bara mörker, utan den kan ge en hel del viktiga lärdomar. Det är exempelvis troligt att Chile kommer att försöka använda sig av en liknande taktik mot Sverige i VM. Och det är även risk att vi kommer att drabbas av dåliga domarinsatser i mästerskapet.

Det svenska spelet blev bättre efter paus. Fast det blev aldrig tillräckligt bra. Det är mycket tydlig att Sverige inte har två startelvor av internationell klass. För det hjälpte ju inte ens att vi fick ett ledningsmål i gåva i minut 68. Den frispark som Nathalie Björn gjorde mål på klassar jag inte ens som målchans, utan bara som en gigantisk målvaktstavla.

Tyvärr bjöd Cajsa Andersson tillbaka tre minuter senare. Piteåmålvaktens tavla var inte lika grov, men hon hamnade likväl på mellanhand när Diana Silva nickade in kvitteringen. Där bör Andersson stå kvar på mållinjen – om hon inte kan ta undan bollen. Samtidigt bör förstås Caroline Seger göra ett bättre jobb i duellen med Silva.

Eftersom Polen samtidigt stod för en jätteskräll genom att vinna med 3–0 mot Spanien kunde faktiskt 1–1 ha räckt för svensk finalplats i Algarve. Men på övertid kom alltså 2–1-målet. Det kom efter att Claudia Neto utnyttjat tveksamheter i det svenska mittförsvaret.

I och med förlusten kan Sverige som bäst få spela match om tredje pris i Algarve. Men troligare är att det blir spel om femte eller sjunde plats. Vilket det blir avgörs när sista gruppomgången spelas på måndag.

Tittar vi på hur Sverige agerade rent taktiskt såg det inledningsvis ut som 3–2–4–1 i anfall och 4–4–2 i försvar. Laguppställningen var: Cajsa Andersson – Amanda Ilestedt (Linda Sembrant, 62), Nilla Fischer, Sandra Adolfsson (Caroline Seger, 46) – Hanna Glas (Hanna Folkesson, 62), Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme (rött kort, 41), Jonna Andersson (Magdalena Eriksson, 81) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 62), Lina Hurtig (Olivia Schough, 62).

I och med utvisningen på Zigiotti blev det en hel del förändringar i det svenska laget. I slutet av den första halvleken gick Sandra Adolfsson upp på mittfältet. Och efter paus gick Caroline Seger in bredvid Nathalie Björn på centralt mittfält. Dessutom tog Hanna Glas och Lina Hurtig varsitt steg bakåt.

Efter bytena i minut 62 spelade Sverige 4–3–2 enligt följande: Andersson – Björn, Fischer, Sembrant, Andersson/Eriksson – Folkesson, Seger, Schough – Larsson, Jakobsson.

Om jag avslutningsvis skall ägna mig åt lite spelarkritik så var det länge sedan betygen genomgående var så låga. Man skall ha spelat minst 30 minuter för att få betyg, och jag hittar inte någon trea.

Jonna Andersson och Lina Hurtig är mina två starka tvåor. Tvåor går även till Amanda Ilestedt, Caroline Seger, Cajsa Andersson, Nathalie Björn och med viss tvekan även till Sofia Jakobsson.

Ännu mer tvekan känner jag inför trion Fischer, Zigiotti Olme och Glas. Så stor tvekan att de faller ner på underkänt – alltså ettor. Ettor får även Sandra Adolfsson och Stina Blackstenius, som båda hade en riktigt svart dag.

Blackstenius ser ut att helt sakna självförtroende. Det är bara att hoppas att några månader i Linköping kan få henne att börja agera på instinkt igen. För ikväll var hade Sverige en väldigt villrådig forward i startelvan.

Totalt sett ger jag landslaget 1,58 i betyg – alltså underkänt.

 

Larsson vill med till Frankrike

Publicerad den av
3

Mimmi Larsson

När jag har tittat på konkurrenssituationen bland forwards i landslaget har jag känt att Mimmi Larsson:s plats i VM-truppen suttit löst.

I dag visade Larsson att hon inte tänker ge sig utan kamp. Det Torsbyfostrade Linköpingsförvärvet gjorde nämligen tre mål när Sverige vann med säkra 4–1 mot Schweiz i första gruppmatchen i Algarve cup.

Jag har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag sett var det LFC-duon Larsson och Kosovare Asllani som stod för spetsen i det svenska anfallsspelet. Asllani gjorde ett mål och spelade fram till två innan hon blev utbytt. Och Larsson gjorde alltså de tre övriga.

Skönt för landslaget att göra fyra mål förstås, inte minst med tanke på att Sverige blev mållöst efter rätt statiskt anfallsspel senast mot Sydafrika. Det hör väl förvisso till saken att det var otroligt dåligt försvarsspel av Schweiz vid flera av målen, framför allt vid 3–1 och 4–1, men det såg inte speciellt vasst ut vid 1–0 heller.

Fast 1–0-målet kanske jag framför allt vill tillskriva ett precist inlägg från Asllani och både fin position och fint placerad nick från Larsson.

3–1 var snyggt inplacerat i bortre krysset av Asllani. Men hon borde egentligen inte ha fått bollen. En schweizisk back gjorde dock en jättemiss och gav Asllani läget. Vid 4–1 fick först Mia Carlsson stå ensam i straffområdet på en hörna och sedan lämnade man Larsson helt ensam mitt framför målet. Så generöst försvarsspel skall vi inte räkna med att ställas mot i VM.

Det snyggaste spelmålet gjorde ändå Schweiz. Ramona Bachmann stod för förarbetet när hon kom rättvänd och hittade in på ytan bakom Mia Carlsson. Sedan blev det sidledspassning så att Ana Maria Crnogorcevic kunde bredsida in 1–1-kvitteringen i tomt mål bakom en chanslös Hedvig Lindahl. I det läget såg man lite brister i den svenska backlinjen. Riktigt så lätt bör det inte vara att hitta in på ytorna bakom.

Men totalt sett var det en helt okej svensk insats. I den första halvleken hittade svenskorna ofta in till Asllani på ytan mellan Schweiz backlinje och mittfält.

Sverige spelade så här (4–2–3–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas (Nathalie Björn, 63), Linda Sembrant (Amanda Ilestedt, 76), Magdalena Eriksson, Mia Carlsson – Elin Rubensson, Caroline Seger (Hanna Folkesson, 63) – Madelen Janogy, Kosovare Asllani (Julia Zigiotti Olme, 63), Olivia Schough (Lina Hurtig, 63) – Mimmi Larsson (Sofia Jakobsson, 76).

De två andra gruppmatcher som färdigspelats i Algarve cup i dag har varit: Kanada–Island 0–0 och Norge–Danmark 2–1. I den fjärde och sista matchen leder Spanien med 1–0 mot Nederländerna med 30 minuter kvar att spela.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Publicerad den av
28

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Mållöst i första landskampen

Publicerad den av
5

Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.

Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?

Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.

Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.

I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.

Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.

De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.

Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.

Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.

I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.

Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.

Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.

Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.

Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.

Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.

I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.

Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:

 

Minst en debutant mot Sydafrika

Publicerad den av
12

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Hanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna Andersson – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Publicerad den av
37

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Bilder från hösten 2018

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Yana Kalinina (7), Daryna Apanaschenko (17) och Veronika Andrukhiv (5).
Anja Mittag
Natiya Pantsulaya
Sverige
Sverige jublar över VM-platsen
Tackar Ullevi
Maryana Ivanishyn
Glodis Perla Viggosdottir
Sverige jublar över VM-platsen
Rikke Sevecke
Danmark
Pernille Harder – bäst i Europa
Magdalena Eriksson och Janni Arnth Jensen
Cajsa Andersson
Faith Ikidi och June Pedersen
Glodis Perla Viggosdottir och Ebba Wieder
Sjögran, Sandell Svensson, Bengtsson, Andersson, Sundhage, Westberg, Moström och Törnqvist.
Kosovare Asllani
Iryna Vasylyuk och Kateryna Samson
Lyubov Shmatko (14) och Veronika Andrukhiv (5)
Anastasia Filenko
Sverige jublar över VM-platsen
Sverige jublar över VM-platsen
Ukraina
Sanne Troelsgaard
Danmark
Julia Karlernäs
Simone Boye Sörensen
Lotte Troelsgaard
Edina Filekovic
Tackar Ullevipubliken
Sverige tackar Ullevi
Magdalena Eriksson och Pernille Harder
Madelen Janogy
Karen Holmgaard
Sverige
Fiona Brown och Anja Mittag
FC Rosengård
Pernille Harder
Kosovare Asllani
Natiya Pantsulaya
Hedvig Lindahl
Olha Ovdiychuk
Kateryna Samson
Magdalena Eriksson och Pernille Harder
Tackar Ullevi
Caroline Seger, Zecira Musovic och Nathalie Björn
Sverige jublar över VM-platsen
Sverige firar VM-platsen
Nathalie Björn och Simone Boye Sørensen
FC Rosengård har gjort mål

En hel hög av nyheter från när och fjärran

Publicerad den av
7

Det har hänt väldigt mycket i damfotbollsvärlden sedan mitt förra inlägg. Här är en genomgång av alla nyheter:

* Förra inlägget handlade delvis om lördagens VM-lottning och seedningen inför den. Efter inlägget har jag fått information om att världsrankingen kommer att uppdateras på fredag, och att seedningen kommer att baseras på rankingen. Dock framgår inte om seedningen kommer att baseras fullt ut på rankingen eller om man kommer att göra några justeringar för att hålla ihop lagen geografiskt.

* Apropå VM blev det klart i dag att Sverige inte får med någon huvuddomare till Frankrike nästa år. Sara Persson hade chansen, men lär inte ha gjort tillräckligt bra ifrån sig i F17-VM i Uruguay eftersom hon inte platsade på listan.

Väldigt tråkigt för Persson förstås. Men personligen är jag inte överraskad, jag tycker nämligen inte att vi har haft någon kvinnlig huvuddomare av hög internationell klass sedan Jenny Palmqvist lade av.

Sara Persson och Pernille Harder

Julia Magnusson får däremot åka till Frankrike. Hon ingår bland de 48 som är uttagna som assisterande domare.

* I lördags eftermiddag blev Thomas Dennerby och Jörgen Petersson Afrikanska mästare. Nigeria vann finalen mot Sydafrika med 4–3 efter straffläggning. Bland målskyttarna i straffläggningen fanns Kristianstads Rita Chikwelu.

https://www.youtube.com/watch?v=iNwiMiAfxXE

Hela fem Sverigebaserade spelare ingick i den nigerianska finalelvan; Osinachi Ohale, Josephine Chukwunonye, Chikwelu, Sonia Okobi och Halimatu Ayinde.

Noterbart var att Nigeria vann mästerskapet trots att man inte gjorde ett enda mål på de tre matcherna mot Sydafrika och Kamerun. Det första mötet med Banyana Banyana förlorade man ju med 1–0. Och de båda slutspelsmatcherna slutade båda 0–0 och vanns efter straffläggning.

I finalen hade Nigeria ett gyllene läge att avgöra under ordinarie tid. Men Asisat Oshoala brände en straff i 75:e minuten. Efteråt pratade hon om att man vann turneringen trots att man hade dåliga förberedelser.

https://twitter.com/akosuaamoo/status/1069248564084305920

Segern var Nigerias nionde av elva möjliga i Afrikanska mästerskapen. De två övriga turneringarna har vunnits av Ekvatorialguinea. För Sydafrika var det fjärde finalförlusten. Men det var första gången man kvalade in till en VM-turnering. Något som firades vid hemkomsten.

Sydafrikas Thembi Kgatlana utsågs till turneringens bästa spelare. Hon gjorde fem mål och prisades som matchens lirare i tre av Sydafrikas fem matcher.

Hon kom förstås också med i turneringens allstarlag.

* Så till Uruguay där det blev Spanien som vann VM för F17-lag. Spanjorskorna vann finalen mot Mexiko med 2–1 efter att Claudia Pina gjort båda målen – ett med vardera fot.

Bronset gick oväntat till Nya Zeeland. Laget fick greppet om bronsmatchen direkt vid avspark, när Kanadas annars skickliga målvakt Anna Karpenko stod för en grov miss.

Man kan säga att Kanada fick lida för den nya mer passningsorienterade spelstil som landets lanslag håller på att ta sig an. Jag tycker kanske att man tar det lite för långt i vissa lägen. I semifinalen mot Mexiko satt jag och väntade på att man skulle börja lyfta in bollar mot sina nickstarka forwards. Men det hände aldrig, utan kanadensiskorna försökte passa sig fram längs marken hela vägen.

Tillbaka till världsmästarna Spanien. De har varit bra på ungdomsnivå länge, men tidigare har deras spelare inte haft någon framtid i fotbollen efter att de gått ur gymnasiet.

Utvecklingen av Primera División Femenina, eller Liga Iberdrola som den också kallas, har dock gjort att jag tror att det bara är en tidsfråga innan spanjorskorna blir en riktig maktfaktor även på seniornivå.

Klart är i alla fall att det är Spanien, och Barcelona, som för tillfället har de största talangerna i Europa. I F20-VM tidigare i år föll spanjorskorna i finalen mot Japan. Men det var Barcas Patricia ”Patri” Guijarro som både vann skytteligan och utsågs till turneringens bästa spelare.

Nu i F17-VM var det nämnda Claudia Pinas tur att briljera. Med sina sju mål i turneringen blev hon ”bara” tvåa bakom Ghanas Mukarama Abdulai, som gjorde lika många mål, men vann på fler assist. Men Pina utsågs till turneringens bästa spelare, och det är lätt att förstå varför.

Pina är mycket mer än bara en målskytt. Hon har en fantastisk teknik, kolla bara det här klippet:

https://twitter.com/Futfem/status/1069021275853635584

Pina var med i Spaniens lag redan i F17-VM för två år sedan, och är absolut en spelare att hålla koll på. Ännu så länge har 17-åringen bara fått göra två korta inhopp i Barcelonas A-lag. Men ge henne två–tre år så tippar jag att hon kommer att nämnas med respekt även på seniornivå.

Man minns ju vilka forwardsproblem Spanien hade i fjolårets EM-slutspel. Pina är spelaren som skall lösa de problemen.

* Om tre–fyra år kanske Claudia Pina är en av kandidaterna till Ballon d’Or. Under måndagskvällen delades det priset för första gången officiellt ut även till en kvinna. Den historiska vinnaren blev Ada Hegerberg.

Eftersnacket har mest handlat om en plump fråga till Hegerberg på galan. Sif Atladottir kommenterade den saken så här:

Hegerberg vann knappt före Pernille Harder. Dubbelt Norden alltså.

* Under måndagen tilldelades England EM-slutspelet 2021 – ett bra val. England är ett land där damfotbollen snabbt håller på att flytta fram sina positioner.

Ett EM-slutspel på hemmaplan kan hjälpa till att göra sporten ännu populärare.

* Även om engelsk damfotboll får allt bättre förutsättningar har man en bit kvar att vandra. De här bilderna från söndagens match i WSL2 mellan Lewes och Manchester United andas inte direkt glamour…

När vi ändå är i England så spelades det ju en seriefinal i WSL i helgen. Där såg jättetalangen Georgia Stanway till att hålla spänningen i tabelltoppen vid liv.

19-åringen gjorde båda målen när Manchester City vann med 2–0 hemma mot Arsenal. Det andra fixade hon verkligen helt på egen hand.

I och med Manchester Citys seger är laget nu det enda obesegrade i WSL. Man är dock fortsatt bara tabelltvåa, tre poäng bakom Arsenal.

För svensk del spelade trion Hedvig Lindahl, Jonna Andersson och Magdalena Eriksson hela matchen när Chelsea vann med 1–0 mot Reading. Chelsea ligger på fjärde plats i ligan, fem poäng bakom Manchester City och åtta bakom Arsenal.

* Vi fortsätter på de brittiska öarna. För två månader sedan skrev jag om att Storbritannien hade beslutat sig för att ställa upp med ett gemensamt lag i OS 2020 – om England kvalar in.

Under måndagen kom uppgifter om att Skottland kanske kommer att stoppa de planerna. Saken verkar avgöras vid ett möte på torsdag.

* I Sydamerika blev det colombianska Atletico Huila som vann årets upplaga av Copa Libertadores. I finalen besegrades Brasiliens Santos efter straffläggning.

På landslagsnivå var Colombia tvåa i Sydamerika 2010–16, men misslyckades ju i Sydamerikanska mästerskapen tidigare i år. Den här titeln var kanske lite tröst för spelarna över att de missar nästa års VM.

* I Norge vann LSK helgens cupfinal och laget tog därmed hem dubbeln för fjärde året av de senaste fem.

LSK har haft en fantastisk säsong och är ju dessutom det enda nordiska laget som är kvar i Champions League. Är LSK numera även bäst i Norden?

* I Sverige har det varit lugnt på silly seasonfronten de senaste dagarna. De enda som gått ut med nyheter på sistone är Kif Örebro, som presenterade två målvakter under måndagen: Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice.

Medan Örebro jobbar på väntar man fortfarande på att att den andra nykomlingen, Kungsbacka, skall presentera något på spelarfronten. Vad jag vet har de ännu så länge inte en enda kontrakterad spelare.

Däremot kom en positiv nyhet för Kungsbacka under måndagen. Laget kanske får spela några matcher i högsta serien på hemmaplan trots allt. Tingbergsvallen kan vara anpassad till damallsvensk standard till höstsäsongen.

* I Tyskland har det varit väldigt många storsegrar den här säsongen. Den här helgen vann Essen med 6–0 och Potsdam med 8–1.

Wolfsburg vann ”bara” med 3–1 mot Hoffenheim. men laget ångar ändå på i toppen. Nilla Fischer spelade hela matchen. Wolfsburg har tio raka segrar och 48–2 i målskillnad. De leder med sju poängs marginal och det känns redan klart att de skall vinna ligan.

Kampen om andraplatsen är tätare. Där ligger Bayern München en poäng före Turbine Potsdam. Dock skall Potsdam ta emot Wolfsburg i elfte omgången. Den matchen spelas på onsdagskvällen, med avspark 19.00. Den går att se live på DFB-tv.

Varken Amanda Ilestedt eller Fridolina Rolfö spelade för övrigt i helgen. Rolfö satt kvar på bänken i hela Bayerns 2–1-seger borta mot Freiburg, medan Ilestedt inte ingick i Potsdams matchtrupp till bortamötet med Duisburg.

* Helgens svenska målskytt hittar vi i Frankrike. Och lite oväntat handlar det om Hanna Glas. Hon blev stor matchhjälte genom att göra 1–0-målet i andra halvleken hemma mot Soxaux på ett smart inspel med vänsterfoten.

Även om många storlag i Europa verkar ta sina damlag på hyfsat allvar lockar man ingen vidare publik till sina ligamatcher. PSG hade exempelvis bara 683 åskådare i lördags. Som synes på klippet ovan var det väldigt tomt på arenan.

Glas spelade hela matchen. Annahita Zamanian startade, men byttes ut efter 60 minuter.

När Montpellier vann med 3–1 mot Fleury var Stina Blackstenius tillbaka på planen. Hon bytte av Sofia Jakobsson i 76:e minuten. Linda Sembrant spelade hela matchen.

Lyon leder ligan med två poäng före PSG efter 7–0-seger mot Guingamp i söndags. Ada Hegerberg gjorde två av målen, hennes elfte och tolfte för säsongen. Den norska Ballon d’Or-vinnaren är nu uppe i delad skytteligaledning med Marie-Antoinette Katoto.

Noterbart från Lyons match var att Wendie Renard numera är den spelare som gjort flest matcher för den franska storklubben – 327 stycken.

Silly season, Afrika och dråpslag för England

Publicerad den av
7

Efter några lugna dagar har damallsvenskans silly season i dag blixtrat till. Toppnyheterna är att Djurgården har värvat Ogonna Chukwudi från Kristianstad samt att Växjö har hämtat in den kanadensiska toppmålvakten Erin McLeod från tyska SC Sand.

Dessutom har Göteborg som väntat förlängt med sina båda toppmålvakter Loes Geurts och Jennifer Falk, samt att Kungsbacka har presenterat en ny huvudtränare.

Vad gäller Chukwudi ansluter hon till sin fjärde damallsvenska klubb efter Umeå, Kif Örebro och Kristianstad. För McLeod blir det tredje efter Dalsjöfors och Rosengård. Det där fick mig att fundera lite över vilka utländska spelare som representerat flest klubbar i damallsvenskan.

Spontant kan jag inte hitta någon som slår Chukwudi. Gör ni?

Med McLeod och Katie Fraine skulle jag säga att Växjö nu har seriens näst bästa målvaktsuppsättning bakom Göteborg. För den västsvenska klubben behåller alltså sina två toppmålvakter.

Apropå Västsverige har alltså nykomlingen Kungsbacka i dag fått en ny chefstränare. Han heter Henrik Korhonen och är ett nytt namn för mig. Varifrån han kommer framgår inte i den högst bristfälliga presentationen på klubbens hemsida. Och vid en googling kan jag bara hitta att han verkar ha haft någon roll i Guldheden, samt att han skött materialet i Gais A-trupp samt tränat klubbens P16-lag.

Även om den inhemska säsongen är över händer det en hel del med svensk inblandning utanför landets gränser.

Det Afrikanska mästerskapet har dragit igång i helgen. Det är ett mästerskap som har spelats tolv gånger tidigare. Tio gånger har Nigeria vunnit.

I år leds bekant kontinentens storlag av Thomas Dennerby. Och han fick en riktig mardrömsstart när Sydafrika vann öppningsmatchen med 1–0. Segermålet kom i 85:e minuten och var en riktig godbit från Houston Dashs Thembi Kgatlana. Från klippet nedan verkar Nigeria däremot inte ha skapat så mycket.

I den nigerianska startelvan ingick Piteås Faith Ikidi, Växjös Osinachi Ohale, Kristianstads Rita Chikwelu samt Asarums Ayinde Halimatu. Dessutom byttes Eskilstunas Sonia Okobi in på slutet. Ex-allsvenska Fransisca Ordega (Piteå) startade också. I truppen ingår även Asarums Josephine Chukwunonye.

I den gruppen vann Zambia med 5–0 mot Ekvatorialguinea. Där ser förlorarna från klippet ut att ha ett och annat att lära om försvarsspel…

I den andra gruppen noterades segrar för Ghana (1–0 mot Algeriet) och Kamerun (2–1 mot Mali) i helgen. Hos Ghana ingick Djurgårdsduon Portia Boakye och Sherifatu Sumaila i startelvan. Där ingick även den före detta Kvarnsvedenmittfältaren Elizabeth Addo.

Den före detta Sundsvallsspelaren Ajara Nchout blev stor matchvinnare för Kamerun. Ett Kamerun som även bytte in den tidigare Eskilstuna- och Rosengårdsforwarden Gaelle Enganamouit på slutet.

På andra sidan jordklotet startade även Oceaniens mästerskap i helgen. Det är ett mästerskap som kommer att vinnas av Nya Zeeland. Det verkar som att matcherna skall gå att se på den här länken.

Nya Zeeland inledde turneringen med att besegra Tonga med 11–0. I Football Ferns startelva fanns Vittsjös CJ Bott samt den före detta Rosengårdsspelaren Ali Riley. I truppen ingår även den före detta Mallbackenspelaren Anna Green.

I Uruguay inleds den avslutande gruppomgången i F17-VM i morgon. Där har Ghana, Nya Zeeland och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinalerna. Klart är också att Finland, Uruguay och Sydkorea är utslagna.

Trots Kanadas avancemang lämnade turneringens storstjärna Jordyn Huitema planen gråtandes i helgen. Orsaken var att hon fick ett grovt rött kort för en armbåge. Personligen tycker jag att domslutet är väldigt hårt. Det ser ju inte ut som att hon menar att armbåga motståndaren.

Det allra mest spännande inför avslutningen är hur det skall sluta i tuffa grupp C. Där står alla fyra lagen varsin seger. Tyskland och Nordkorea ligger på kvartsfinalplatserna på målskillnad, men USA och Kamerun avancerar vid seger i sista omgången. Då möts Tyskland–USA och Nordkorea–Kamerun.

Så tillbaka till Europa där det var fransk seriefinal i går. Där tog PSG en poäng hemma mot Lyon inför 8 700 åskådare. Det innebär att kampen om ligaguldet lever. Wang Shuang var iskall när hon utnyttjade en grov tavla från Sarah Bouhaddi till 1–0 efter en kvart och Wendie Renard kvitterade strax efter.

Lyon skulle sedan ha haft straff när Irene Paredes försökte dra av Ada Hegerberg tröjan. Men trots att domaren bara var några meter ifrån situationen blev det ingen signal. Svagt.

Hanna Glas byttes in den sista halvtimmen för PSG. Däremot ingick varken Emma Berglund eller Annahita Zamanian i matchtruppen.

Den kinesiska målskytten Shuang är för övrigt en av tre kandidater till att bli Asiens bästa spelare 2018. De andra två är Sam Kerr och Saki Kumagai – tre bra kandidater.

I övrigt i Frankrike spelade Linda Sembrant och Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–0 mot Rodez. Stina Blackstenius ingick däremot inte i truppen. Jag antar att hon är fortsatt skadad.

Linda Sällström gjorde sitt sjunde mål i helgen och är därmed uppe som trea i skytteligan, bakom Marie-Antoinette Katoto (tio mål) och Ada Hegerberg (nio).

I Tyskland var det cuphelg. Där är Bayern München, Frankfurt, Freiburg, Hoffenheim, Leverkusen, Mönchengladbach, Potsdam och Wolfsburg vidare till kvartsfinalerna.

I åttondelsfinalerna spelade Amanda Ilestedt och Nilla Fischer hela sina matcher, medan Fridolina Rolfö byttes ut med en dryg kvart kvar.

Slutligen till England där Arsenal i dag meddelat den tråkiga nyheten att Jordan Nobbs har dragit på sig en skada på korsbandet. Det framgick inte hur illa det är.

Men det är bara sju månader till VM, så det är ju tyvärr högst troligt att Nobbs missar sommarens fest i Frankrike. Det är i så fall ett stort dråpslag för Englands lag, eftersom Nobbs är en av deras viktigaste kreatörer.

Det är förstås även ett stort bakslag för Arsenal, som inlett WSL lysande och står på åtta raka segrar. Nobbs hann göra ett mål och ett assist i 4–0-segern mot Everton innan olyckan var framme. Jessica Samuelsson ingick däremot inte i Arsenals trupp.

Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade däremot hela matchen när Chelsea vann med 5–0 mot Yeovil.

Allra sist lite fotbollsgodis från Arsenals Danielle van de Donk.

Samuelsson, Ilestedt och Anvegård i startelvan

Publicerad den av
Svara

Peter Gerhardsson har presenterat sin sista startelva för året, eller starelva som det heter på förbundets hemsida. Det är givetvis inte tänkt att stå så, men när man är i England och har flera stjärnor i laget kan man tycka att det är ett passande stavfel.

I frånvaro av Nilla Fischer, Hanna Glas och Stina Blackstenius väljer Gerhardsson att satsa på trion Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt och Anna Anvegård. Han kör trebackslinje vilket gör att Samuelssons och Ilestedts roller känns självklara. Det ser ut som att Anvegård tar Blackstenius uppgift som spets.

Men det blir lite intressant att se hur trion Anvegård, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson fördelar uppgifterna. Om man nu kan se matchen. Den startar 14.30 och sänds som stream på Cmores hemsida. Jag har ett Cmorekonto, men det har inte funkat de senaste veckorna. Så nu tänkte jag sätta punkt och ställa mig i telefonkö.

Här hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Samuelsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Jonna Andersson – Jakobsson, Anvegård, Asllani.

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Publicerad den av
13

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Samuelsson tillbaka mot England

Publicerad den av
4

Under onsdagseftermiddagen presenterade Peter Gerhardsson sin landslagstrupp till bortamatchen mot England den 11 november.

Jessica Samuelsson

Förbundskaptenen poängterade att han behövde erfarna spelare till mötet med världstreorna och jämfört med förra truppen tillkom därför Jessica Samuelsson, Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och Julia Spetsmark.

Tysklandsproffsen Ilestedt och Rolfö är tillbaka efter skador. Båda spelade för övrigt ligamatcher under onsdagen. Ilestedt spelade hela Potsdams 4–0-seger borta mot Werder Bremen och Rolfö byttes in i paus när Bayern München vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt.

För Spetsmark och Samuelsson är det första uttagningarna på ett år. Senast duon var med i truppen var mot Ungern i Borås i oktober i fjol. Sedan dess har Spetsmark varit petad och Samuelsson skadad.

Tillagt i efterhand: Ytterligare en spelare har ju faktiskt tillkommit från förra truppen, och det är Hanna Folkesson, som var petad senast. Jag tyckte att Folkesson såg stabil ut mot Piteå i måndags.

De som fick lämna plats var Anna Oskarsson, Julia Zigiotti, Nina Jakobsson, Mimmi Larsson samt reserven Sandra Adolfsson – och Nilla Fischer. Den sistnämnda har ju stått över en del träningsmatcher på senare år. Och gör det alltså igen. Fischer spelade för övrigt inte heller i Wolfsburgs 7–0-seger mot Mönchengladbach under onsdagen.

Vid truppresentationen fick Gerhardsson frågor om Jessica Samuelsson och den konkurrens som uppstått på högerbacksplatsen. Det är verkligen en intressant situation i och med den fina utveckling som Hanna Glas haft under året. Om/när Samuelsson kommer upp i sin tidigare nivå vill man gärna ha med båda. Frågan som inte ställdes är om Gerhardsson kan tänka sig att spela den ena av dem till vänster.

Dessutom finns ju Nathalie Björn med i truppen, som också är tänkbar som högerback, vilket ytterligare försvårar Gerhardssons val. Jag tyckte att Björn imponerade stort när jag såg henne i måndags mot Piteå.

Gerhardsson gladde sig för övrigt mycket över att Stina Blackstenius lyckades göra fem mål för Montpellier i helgen. Och det är klart att det även är bra för landslaget att forwards visar målform. Även om det inte var något vidare motstånd skall man vara där och peta in bollarna, och fem mål är helt klart respektingivande. Se dem alla här:

Här är landslagstruppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar:
Samuelsson, Glas, Nathalie Björn, Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Mia Carlsson och Jonna Andersson.

Mittfältare:
Olivia Schough, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Karlernäs, Julia Roddar, Folkesson och Lina Hurtig.

Forwards:
Blackstenius, Spetsmark, Kosovare Asllani, Anna Anvegård, Rolfö och Sofia Jakobsson.

Förbundet klarar numera av att presentera truppen på sin nya hemsida. Tyvärr är det även här läge att säga att det var bättre förr. För även i det här fallet är förbundets nya sida otroligt mycket sämre än den gamla. Jämför själva vilket ni föredrar:

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets gamla hemsida.

Presentation av Hedvig Lindahl på förbundets nya hemsida.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen – Svenska fotbollförbundets nya hemsida är en katastrof. Jag hoppas verkligen att förbundet får betalt av de klåpare som förstört både matchstatistik och spelarpresentationer.

Under onsdagen togs det även ut en U23-trupp. Den hittar ni här.

Innan jag lämnar landslagsnivån konstaterar jag att F16/02-landslaget måste ha stått för tidernas mest ojämna prestationer under lagets första EM-kval. Nederländerna vann med 16–0 mot Georgien. Några dagar senare spelade Sverige 1–1 mot samma georgiska lag.

Vad slutade då matchen Nederländerna–Sverige? Jo, den blev 1–1. Den som hittar någon logik i det här är välkommen att förklara för mig. För jag tycker att det är fullständigt orimligt att man spela 1–1 mot två lag vars inbördes match slutat 16–0.

Logiskt eller inte, det viktigaste var förstås att F16-landslaget gick vidare, vilket det gjorde.

Mycket talar också för att Asarum spelar vidare i elitettan även 2019. Blekingelaget vann onsdagens hängmatch borta mot Västerås BK30 med 3–2 efter en sen vändning. Frida Mattsson kvitterade i 85:e och sedan bjöd Västerås på ett självmål i 89:e.

Det gör att Asarum är tre poäng och sju mål före Ljusdal inför slutomgången på söndag. Då tar Asarum emot Kvarnsveden och Ljusdal tar emot Mallbacken.

Västerås BK30 är redan klart för nedflyttning. Men de har en avgörande roll i slutomgången. Då tar man nämligen emot tvåan Kif Örebro. Närkingarna måste sannolikt vinna den matchen för att ta sig tillbaka till allsvenskan. Lidköping ligger nämligen bara två poäng bakom och har bättre målskillnad. Lidköping har dessutom hemmamatch mot jumbon Böljan, vilket bör innebära god chans till seger.

På lördag avgörs damallsvenskan, och det kan bli välfyllt på flera arenor. I Piteå förväntas 4000–5000 åskådare till LF Arena, och i Stockholm lockar Hammarbys ödesmatch också bra med folk.

På lördag avslutar Annica Svensson sin karriär.

Svensson var en viktig kugge i det landslag som tog VM-brons i Tyskland 2011 och väl värd att hyllas av många på Tunavallen på lördag.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Corren uppger att både PSG och Manchester City skall vara intresserade av Filippa Angeldahl.

Av de valen tror jag att Angeldahl själv skulle ha störst nytta av att spela i England, eftersom jag anser att hon behöver förbättra sitt spel i högt tempo. Samtidigt tror jag att hon hade haft lättare att platsa i PSG.

Den största internationella nyheten de senaste dagarna kommer från Italien, där Inter är senaste klubben att skaffa ett damlag.

I Kina är det klart att Dalian med bland annat nigerianska stjärnan Asisat Oshoala i laget vinner ligan för andra året i rad. Som synes nedan blev Marija Banusic tvåmålsskytt för sitt Beijing i 3–0-segern mot Hebei. Vad jag kan minnas är det väl svenskans två första ligamål för nya klubben. Däremot har hon tidigare gjort flera mål i cupen.

Slutligen noteras att Australiens W-league drar igång på torsdagsförmiddagen, svensk tid. Det är en liga som utöver The Matildas även hyser många toppspelare från USA:s NWSL.

Öppningsmatchen är ett derby mellan Western Sydney Wanderers och Sydney FC. I hemmalagets trupp noteras den före detta Kvarnsvedenstjärnan Elisabeth Addo, och gästerna har affischnamn som Alanna Kennedy, Sofia Huerta, Lisa De Vanna och Caitlin Foord.

Alanna Kennedy

Överhuvud taget är det många utländska toppspelare i W-league i vinter. Exempelvis skall Japans pånyttfödda Yuki Nagasato spela för Brisbane, Linköpings engelska niomålsskytt Natasha Dowie återfinns i Melbourne Victory och hyllade irländska mittfältaren Denise O’Sullivan, som vunnit NWSL-guld med North Carolina Courage, skall nu även försöka bli mästare med Canberra.

När det gäller nordiska spelare återfinns isländska duon Fanndís Fridriksdóttir och Gunnhildur Jónsdóttir i Adelaide och danska Theresa Nielsen skall spela för Melbourne City.

Fanndis Fridriksdottir

Medaljerna är klara – och tung söndag för svensklag

Publicerad den av
Svara

Vi börjar närma oss upplösningen i damallsvenska 2018. Under helgen klarnade några saker. Numera vet vi att det blir Piteå, Rosengård, Göteborg och Kristianstad som tar medaljerna samt att det numera bara är tre lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

I toppen inträffade det för andra omgången i rad att alla de fyra topplagen tog tre poäng. Det kommer inte att inträffa någon mer gång, för i slutomgångarna är det inbördes möten mellan topplagen.

Jag hann kolla rätt mycket på söndagens matcher, och utifrån det ligger favoritskapet tungt på Rosengård inför måndagens seriefinal. Malmölaget imponerade nämligen när man vann hur säkert som helst i kluriga hemmamatchen mot Hammarby.

Två timmar tidigare hade Piteå däremot sett långt ifrån imponerande ut i Kalmar. Serieledarna tog en högst krampaktig 2–1-seger. Piteå hade väldigt svårt att få precision i passningarna, och det blev lite väl mycket långt på chans. Faktum var att lagets spel bara var marginellt bättre än damallsvenskan.tv:s kommentator – och han var tyvärr riktigt dålig.

Så utifrån helgens prestationer är alltså Rosengård storfavoriter på måndag. Men så enkelt är det ju inte. I Kalmar kunde Piteå i princip bara förlora. Allt annat än tre poäng hade varit ett fiasko. I Malmö kommer andra faktorer in i bilden.

Det blir verkligen en hyperintressant match på måndag. Men mer om den när vi kommer närmare avspark.

Redan på lördag möts de båda andra medaljörerna när Kristianstad tar emot Göteborg. Medan Göteborg fortfarande har en liten guldchans kvar kan KDFF som bäst sluta tvåa. Men i Kristianstad verkar redan en säkrad fjärdeplats vara lite som att ta guld.

Kristianstad visade styrka genom att vinna med 4–2 trots att man tidigt var i underläge med 2–0 mot LB07.

När LB gjorde två snabba samtidigt som Vittsjö kom i underläge på Stockholms stadion kände jag att Vittsjö var mer än halvvägs ner i elitettan. Men Kristianstads vändning räddade grannarna – åtminstone tillfälligt.

För om man i nuläget skall tippa vilket lag som följer med Kalmar ner i andradivisionen är det svårt att få förbi formsvaga Vittsjö.

Djurgårdens seger innebär att laget i praktiken har säkrat sitt kontrakt. Därmed är det bara Hammarby, Vittsjö och LB07 kvar i nedflyttningsstriden. För Bajen känns det lämpligt att vinna i Växjö på lördag – annars kan hemmamatchen mot Vittsjö i sista omgången bli en riktig ångestmatch.

Trots att Växjö föll med 4–0 mot Göteborg säkrade även nykomlingen i praktiken sitt kontrakt. Sex poäng och 16 mål skall ju inte LB kunna ta in på två omgångar.

I elitettan kan Örebro säkra sin damallsvenska återkomst på onsdag, när laget gästar AIK.

I natt fick vi två nya VM-lag. Som väntat vann USA och Kanada lätt sina semifinaler i det nordamerikanska mästerskapet. Kanada behövde i och för sig 43 minuter innan fantastiska Christine Sinclair kunde spräcka nollan på ett reservbetonat Panama.

Till slut vann kanadensiskorna med klara 7–0 – och Sinclair tog ytterligare två steg mot världsrekordet i landslagsmål. Hon är nu uppe i 177 – sju färre än Abby Wambach.

USA avgjorde tidigt mot Jamaica, och kunde byta ut nyckelspelare i paus. Amerikanskorna imponerar verkligen igen den här hösten. Efter några tunga år börjar Jill Ellis och Tony Gustavsson hitta rätt i sitt lagbygge.

Fortsätter amerikanskorna på den inslagna vägen samt slipper skador så blir de stora guldfavoriter i Frankrike nästa år. För det var länge sedan man såg USA så stabilt och bra som de varit i höst. Frågan är om laget ens var så här bra när man vann VM-guldet 2015.

Nästa spelare att nå upp till 100 landslagsmål lär bli Alex Morgan. Mot Jamaica gjorde hon sitt 95:e och 96:e. Hon har gjort dem på 150 landskamper – starkt.

På onsdag klockan 23.00 svensk tid gör Panama och Jamaica upp om den tredje nordamerikanska platsen. Panama valde alltså att vila nyckelspelare mot Kanada för att satsa allt på Jamaicamatchen. Vi får se om det var ett segerrecept?

Två lag som inte har funnit segerrecepten i höst är svensklagen Montpellier och Chelsea.

Montpellier föll igen, den här gången med 2–1 borta mot Lyon. Sofia Jakobsson var enda svenska spelare i startelvan, och hon byttes ut i 80:e minuten. Linda Sembrant ingick inte i matchtruppen, och Stina Blackstenius blev kvar på bänken hela matchen.

För Lyon gjorde Jess Fishlock sitt första mål i sin andra match i klubben.

För det andra svensklaget i D1 Feminine gick det bättre. I förra inlägget hade jag inte koll på vilka svenska spelare som fick speltid för PSG i 3–1-segern mot Metz. Nu vet jag att Hanna Glas spelade hela matchen, Annahita Zamanian hoppade in sista tolv minuterna och att Emma Berglund fick se matchen från läktaren.

I England åkte svensklaget Chelsea på en riktig stjärnsmäll i derbyt mot Arsenal. The Gunners – där Jessica Samuelsson spelade sista fyra minuterna – vann med förkrossande 5–0 efter två mål vardera av Jordan Nobbs och Vivianne Miedema, och ett från Kim Little.

Trots att Chelsea har en match mer spelad är man sex poäng bakom Arsenal. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson hela matchen och Jonna Andersson de första 59 minuterna. Däremot satt Hedvig Lindahl på bänken hela matchen.

När Everton och Brighton spelade 3–3 fick Amanda Nildén göra sin WSL-debut. BP-produkten hoppade in i paus för Brighton.

Apropå BP tog de ett stort steg mot elitettan genom att vinna med 2–0 borta mot Rössö i Uddevalla. Även Morön står med ena benet i elitettan. Laget vann med 3–2 i Stockholm mot Bollstanäs, ett bra resultat att ha med sig till hemmareturen.

I Kina föll Beijing med 1–0 mot topplaget Jiangsu. Svensklaget har bara nio poäng på tolv omgångar och ligger på sjätte plats i tabellen.

Slutligen till Tyskland där Wolfsburg numera är enda laget med noll insläppta mål. Kristine Minde gjorde två mål när Werder Bremen besegrades med 3–0 på bortaplan. Nilla Fischer spelade hela matchen. Hon var enda svensk som spelade i tyska ligan i helgen, men Amanda Ilestedt satt åtminstone med på bänken när Potsdam föll med 3–2 borta mot Essen.