Som väntat blir det en helfransk final i Champions League. Jag såg stora delar av Lyon–Manchester City, och även om Lyon aldrig var riktigt illa ute levde matchen trots allt hela vägen – vilken man ju inte hade förväntat.
Det är ju nämligen högst oväntat att Lyon nu har förlorat två raka hemmamatcher i WCL med 1–0. I går gjorde man det trots att man dominerade spelet och att Manchester City inte förmådde skapa mycket av egen kraft. Målet fick ju exempelvis Carli Lloyd till skänks av Sarah Bouhaddi:
https://twitter.com/WSUasa/status/858413005964488705
Under matchen imponerades jag mest av Wendie Renard och Saki Kumagai. Deras skicklighet är grunden i Lyons spel. Renard är snabb, stark, passningssäker, bra i luftrummet – hon har i princip alla de egenskaper en mittback önskar. Kumagai är bolltrygg, passningsskicklig, placeringssäker och alltid spelbar – en klockren defensiv innermittfältare.
Saki Kumagai
Att man sedan har tre av världens allra bästa forwards gör ju inte saken sämre. I går var ingen av dem speciellt effektiv, men så lurades Lyon också på ett par kanonlägen av domaren.
Det är ju så tråkigt att det på höginternationell nivå ofta är domaren som är klart sämst på planen. Så var det även i den här matchen. Bland annat missade den schweiziska huvuddomaren en given straff när Karen Bardsley mejade ner Alex Morgan vid straffområdesgränsen. Domaren dömde också bort Lyon när Morgan fick öppet läge i Citys straffområde efter en nickduell. I andra riktningen fick målskytten Lloyd gult kort efter att ha stått för en klockren brytning.
Morgans straffsituation var ännu mer solklar än den här som PSG fick straff mot Barca för:
https://twitter.com/WSUasa/status/858355574282620928
I finalen blir förstås Lyon storfavoriter. PSG är bra, men det känns som att det bara är nerver som kan sänka Lyon i Cardiff.
Innan jag går vidare till damallsvenskan tänkte jag rapportera om skilda världar för fjolårets två största stjärnor i serien.
Publiken i Wolfsburg gav stående ovationer när Pernilla Harder byttes ut efter 61 minuter och tre mål mot Mönchengladbach i dag. I USA däremot frågasattes Marta av egna lagkaptenen Ashlyn Harris. Hårt att ge sig på en lagkompis som knappt varit i laget i en vecka…
Så till damallsvenskan. Innan jag går in på matcherna tänkte jag bara berätta om en liten upptäckt jag gjort i dag.
Jag funderade lite över lite äldre och rutinerade svenska spelare, och började kolla hur många i damallsvenskan som fyllt 30 år. Av de svenska spelarna hittade jag bara sju stycken. Inte ens om man lägger man till de (Lina Nilsson, Hanna Pettersson och Sandra Adolfsson) som kommer fylla 30 under kalenderåret får man ihop en elva.
Jag kan ha missat någon, men här är de svenska 30+-spelare jag hittade i året damallsvenska:
* Carola Söberg,
* Annica Svensson,
* Marie Salander,
* Lisa Dahlkvist,
* Katrin Schmidt,
* Madeleine Tegström,
* Lotta Schelin .
Utomlands finns ytterligare fem svenska elitspelare som fyllt 30, i Hedvig Lindahl, Stephanie Öhrström, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Caroline Seger. Men jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad. Jag hade inte tänkt på att vi har sådan brist på rutinerade svenska spelare.
Så till matcherna i den tredje omgången. Det började med Örebro–Hammarby, en match jag bara har sett den första halvleken av. Där var Hammarbys inledande press imponerande vass. Den första kvarten var Bajen överlägset, och stressade sönder ett betydligt mer namnkunnigt motstånd. Man hade betydligt bättre passningskvalitet och hade så långt överlägset mycket större bolltrygghet.
Även om Hammarby gjorde det bra kan jag inte låta bli att vara besviken på Örebros start. Laget var passivt, och visade upp ett otroligt svagt passningsspel. Så dålig kvalitet får inte ett lag med massor av landslagsmeriterade eller -aspirerande spelare ha i sitt uppbyggnadsspel. Faktum är att hemmaspelarna inledningsvis såg ut som träben, eller som att de spelade i träskor.
Det kändes faktiskt som att Örebrospelarna varken hade kompetens eller någon strategi för hur de skulle spela sig förbi en hög press. Mitt i halvleken bedarrade dock Bajens press, samtidigt som Örebro började få ordning på sitt passningsspel. Hemmalaget jobbade sig in i matchen och lyfte spelet, dock utan att kunna spela till sig en enda riktig målchans före halvtidsvilan.
Eller, en bra chans hade man ju. Örebro blev ju faktiskt bestulet på ett mål av domaren Malin Johansson. För det är ju ett otroligt svagt domslag att ge Emma Holmgren frispark när målvakten släppte in en frispark från mittplan i 28:e minuten.
Målet berodde ju på bristfällig tajming från Holmgren, inte på någon ojusthet. Jag har haft höga förväntningar på Holmgren inför hennes debutsäsong i damallsvenskan, men i de tre första omgångarna har målvaktstalangen inte hållit den nivå jag hoppats på. Hon har blandat och givit alldeles för mycket. Vi får se om hon kan lyfta sig framöver.
I den andra halvlek jag bara sett höjdpunkter från reste sig till slut Örebro och Julia Spetsmark gjorde två snygga mål. Örebro känns som ett mittenlag.
Kul för Hammarby att ta första poängen, och dessutom lyfta över nedflyttningsstrecket. De passerade den andra nykomlingen, LB07 som vek ner sig rejält i vattenmassorna på Limhamns IP i omgångens andra match. Så där håglöst får inte Malmölaget uppträda om man skall spela vidare i damallsvenskan även 2018. De fina intentionerna från de två första omgångarna var som bortblåsta.
Kristianstad däremot visade klass i Skånederbyt. 3–0-segern måste ha smakat mumma för Elisabet Gunnarsdottir och hennes spelare. Faktum är att laget hade elva raka damallsvenska matcher med insläppta mål bakom sig, och man hade inte gjort fler än två i en damallsvensk match sedan mötet med AIK i sista omgången 2015 (seger med 5–0).
Nu höll man nollan och gjorde dessutom tre mål i samma halvlek. Det här kan visa sig bli en nyckelseger för KDFF. Inte minst om det visar sig att det lossnade för tvåmålsskytten Amanda Edgren. Jag har gillat hennes irrationella och kreativa spelstil ändå sedan jag såg henne göra korta inhopp för Göteborg. Edgren har potential att vara en damallsvensk stjärna – om hennes självförtroende bara når samma nivå som hennes talang.
Om det var monsunregn i Malmö i går var det snö i Piteå i dag. Där inledde hemmalaget genom att visa dåligt självförtroende i mötet med Kvarnsveden. Framför allt fick Madelen Janogy stora darren när chanserna dök upp. Även hon fick dock spräcka nollan till slut – något Piteå kan ha nytta av framöver.
Jag har gillat Julia Karlernäs sedan jag såg henne första gången. I dag visade hon mod och tajming när hon nickade in de två första målen. Medan övriga spelare duckade eller tittade bort gick Karlernäs distinkt mot bollen.
Utöver Karlernäs var matchens huvudpersoner June Pedersen – seriens bästa hörnläggare hade tre assist, samt duon Hilda Carlén och Tabitha Chawinga. Chawinga hade en handfull högkaratiga målchanser, men varje gång stod Carlén i vägen. Pitemålvakten är oftast bra på närspelet, i dag var hon briljant. Det var verkligen en match som passade Carlén, och hon visade hög klass.
Chawinga däremot får fila lite på avsluten. Kanske att hon kan gå i skola hos Marija Banusic. I dag hade jag hoppats för kolla in skytteligaledaren mer noggrant. Men hon var inte i speldugligt skick, och följde matchen från läktaren.
Då klev i stället Jessica Samuelsson fram som matchvinnare. Högerbacken vikarierade som högerforward, och när även Kristine Minde tvingdes kliva av i paus var det Samuelsson som stod för tyngden i LFC:s anfall. Faktum är att jag skrattade till lite när Samuelsson missade tajmingen vid något inlöp på inlägg i början av matchen. Jag tänkte, att ”ok då, hon är ju back egentligen”.
Men därefter omvärderade jag min bild av Samuelssons löpningar i straffområdet. Den rörelse hon hade vid 1–0-målet var nämligen bättre än vad man brukar får se från flera av våra landslagsforwards. Har ni tillgång till höjdpunkterna på damallsvenskan.tv, kolla gärna hur Samuelsson stannar till, backar (och får samtidigt med sig Hallbera Gisladottir någon meter bakåt) innan hon sätter fart in i den lucka som bildats. Högklassigt forwardsarbete!
Även om det satt hårt åt var ju LFC:s seger helt i sin ordning. Lina Hurtig var väldigt bra ute på vänsterkanten, men hamnade inte i avslutningslägen. Tove Almqvist var också bra, och hade tre kanonchanser. Avsluten var dock både för tama och för snälla. Skönt då för LFC att Samuelsson var på hugget. Två mål, ett ribbskott och ett friläge är ju mer än godkänt facit för en vikarie…
Slutligen några ord om elitettan. Där är Växjö och Assi enda fullpoängarna efter tre omgångar. Växjö vann tippade toppmötet med Umeå med 1–0 efter mål av Anna Anvegård på frispark. Jag har inte sett det, men det är officiellt bokfört som självmål eftersom bollen tydligen ändrade riktning på en Umeförsvarare.
Assi vann klart mot Sundsvall och känns som ett stabilt mttenlag, kanske med chans på övre halvan. Om Kalixgänget däremot hänger med i kampen om de allsvenska platserna någon längre period skulle det vara en skräll.
Känslan efter tre av 26 omgångar är att kampen om de två topplatserna kommer att stå mellan Växjö, Umeå, Kalmar och kanske även AIK.
Däremot verkar det som att jag övervärderade Mallbacken rätt rejält när jag såg dem göra en bra halvlek mot Göteborg FC i våras. Värmländskorna står på noll poäng och får nog svårt att blanda sig i den absoluta toppstriden.
Vid dagens förlust i Kalmar gjorde Amanda Fredriksson hattrick. Det går att se på den här länken. Apropå Kalmar har deras lagkapten Mathilda Johansson Prakt dragit av korsbandet, och därmed spelat klart för i år.
En blogg om internationell damfotboll 