Oj, det var inte vackert. Men det var tre otroligt viktiga premiärpoäng. Tre poäng som ju faktiskt kan räcka för kvartsfinal.
Jag räknade till 5–1 i målchanser och fick det till 12–2 i hörnor – så segern var ju inte på något sätt orättvis. Sydafrikas målchans var förresten ingen riktig chans, utan ett missat inlägg där Hedvig Lindahl höll på att ställa till det.
Strax efter var det istället annars stabila Roxanne Barker i Sydafrikas mål som ställde till det för sitt lag. Det var ju faktiskt hon som bjöd oss på segern. Sedan är ju Nilla Fischer grymt bra på att trycka in bollar i samband med fasta situationer. Fischer har nu gjort fyra OS-mål, med det är hon näst bästa svenska genom tiderna – hon har bara ett färre än Lotta Schelin.
Det var en premiär – med allt vad det innebär av nerver och matchovana. De flesta svenska spelarna kan bättre än de presterade i Rio i dag. Bäst tycker jag att Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö var. Även mittbackarna skötte sig.
När det gäller coachningen fick jag de två byten jag ville ha i halvtid – så jag kan inte vara jättekritisk. Med tanke på hur det såg ut i starten av den andra halvleken hade jag nog föredragit att ta ut Schelin istället för Sofia Jakobsson. Jakobsson var ju nämligen pigg, medan Schelin inledde lovande, men sedan försvann ur matchen.
På Tv3 pratar Lasse Lagerbäck nu om bristen på spelvändningar. Där är Caroline Seger en stor bov i dramat. Hon söker nästan alltid korta passningar, sällan crossbollar. För att få bättre spelvändningar måste nog Lisa Dahlkvist hitta formen. Hon är helt klart bäst på crosspassningarna.
Jaja. Det här var en premiär, och det blev tre poäng. Visst hade man på förhand hoppats på att det skulle ha blivit en lite större seger, men 1–0 får duga…
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.
Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.
Här är toppen av den olympiska maratontabellen:
1) USA 5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien 5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland 4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge 3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina 4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan 4 – 18 – 22–26 – 21
Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:
Sverige (5 OS) 19 6 3 10 20– 24 21
Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.
8) Kanada 2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike 1 – 6 – 11–8 – 9
Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:
1) USA 4–1–0
2) Norge 1–0–1
3) Brasilien 0–2–0
4) Japan 0–1–0
Kina 0–1–0
6) Tyskland 0–0–3
7) Kanada 0–0–1
Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.
Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…
Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.
Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:
Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.
I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.
Pia Sundhage om OS 1996:
”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”
Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.
Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.
I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.
Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:
Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.
Sundhage om OS 2000:
”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”
Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.
Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.
Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.
I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.
Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:
I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.
Sundhage om OS 2004:
”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”
Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.
Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.
I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.
Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:
I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.
Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:
”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”
London 2012: Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.
Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.
2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.
I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.
I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.
Sundhage om sitt andra OS-guld:
”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”
På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.
Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.
Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.
OBS. Det här inlägget är uppdaterat med länkar till svenska landslagsspelares sociala medier som startats, eller jag hittat, även efter OS. Klicksiffrorna är dock från slutet av juli 2016.
Det verkar som att Aftonbladet är enda svenska media på plats på landslagets läger i Portobello. Kristoffer Bergström lämnar lite texter därifrån, som den här krönikan. Bladet har även det här fina bildspelet.
Expressen däremot verkar inte på plats. De använder sig dessutom bara av spelarnas egna bilder från sociala medier.
Just landslaget och sociala medier är rätt intressant. För någon vecka sedan reagerade jag över att en mängd svenska landslagsspelare mer eller mindre samtidigt stolt visade upp sina nya OS-skor på sociala medier.
Det är ju ett smart att visa tacksamhet mot sina sponsorer. Sociala medier är även ett bra sätt att kommunicera med sina fans. På det här området håller våra landslagsspelare verkligen en väldigt varierande klass.
Toni Duggan
I samband med att jag såg de där bilderna på alla nya OS-skor såg jag en artikel om att Toni Duggan var första engelska landslagsspelare på damsidan med sexsiffrigt antal följare på twitter (102 000) och på instagram (101 000).
Jag började fundera över hur det såg ut bland de svenska spelarna. Jag var förstås medveten om att de har förhållandevis dåliga siffror, delvis för att svenska är ett litet språk. Men jag ville ändå kolla hur de står sig mot spelare från andra länder – och hur de står sig inbördes.
Direkt kan man konstatera att de amerikanska spelarna inte bara är bäst på planen, de dominerar även på sociala medier. Affischnamnet Alex Morgan har exempelvis 2,8 miljoner gillaklick på sin facebooksida, hon har 2,45 miljoner följare på twitter och 3,7 miljoner följare på instagram.
Hope Solo har just över två miljoner gilla på facebook, drygt en miljon följare på twitter och 700 000 följare på instagram. Carli Lloyd och Megan Rapinoe är inte på Morgans eller Solos nivå, men Lloyd har 670 000 gilla på facebook, 712 000 följare på instagram och 564 000 på twitter. Rapinoe har just över 320 000 gilla på facebook, 400 000 följare på twitter och 500 000 på instagram.
Det finns även spelare i andra landslag som har väldigt bra siffror. Japanska forwarden Yuki Nagasato har exempelvis 194 000 följare på twitter. Den franska ytterbacken Laure Boulleau missar tyvärr OS på grund av skada. Hon tillhör de allra bästa fotbollsspelarna på att sköta sina sociala medier, hon jobbar hårt med sin facebooksida. Det är således ingen slump att den gillas av hela 515 000 personer. Hon har även 204 000 följare på twitter och 188 000 på instagram.
Melanie Leupolz
I Tyskland är Melanie Leupolz en spelare som lägger tid på sin facebooksida – den gillas av 81 000 personer. Hon har även 72 000 följare på instagram, men har ännu inte något konto på twitter.
Av Sverigebaserade spelare har Marta bra siffror. Hon har 190 000 gillaklick på sin facebooksida. Hon har även 230 000 följare på instagram.
Alla de nämnda spelarna har större antal följare än de svenska. Däremot står sig de mest omtyckta svenska spelarna bra i en nordisk jämförelse. Norska stjärnan Ada Hegerberg har 30 000 gillaklick på sin facebooksida, hon finns även på twitter, där hon följs av 13 500. Linköpings och Danmarks affischnamn Pernille Harder har 7 072 gillaklick på sin facebooksida, 5 320 följare på instagram och 1 136 följare på twitter.
När det gäller det svenska OS-laget kan man slå fast är att det inte är många som har egna sidor på facebook. Däremot finns de flesta spelarna på instagram och twitter – det är dock inte många av dem som har internationellt gångbara siffror på antalet följare.
En spelare står sig dock mycket väl i en europeisk jämförelse, Kosovare Asllani. Hon har nästan 60 000 följare på instagram och både drygt 33 000 gillaklick på facebook och följare på twitter – det är bra siffror.
Kosovare Asllani
Även Lotta Schelin, Caroline Seger, Olivia Schough och Nilla Fischer har bra siffror på instagram, Schelin har även väldigt bra på twitter. På facebook är det Sofia Jakobsson som är tvåa bakom Asllani.
Jag tänkte försöka hjälpa spelarna att få ett extra lyft genom det här inlägget. För här är en guide till hur du följer vårt OS-lag på sociala medier:
Lotta Schelin: instagram (18 700 följare) och twitter (31 400 följare). Det finns en facebooksida för Schelin, men jag tror inte att det är hon själv som sköter den. Den har knappt 3 100 gillaklick.
Olivia Schough: instagram (22 800 följare) och twitter (6 150 följare). Har inte någon facebooksida.
Sofia Jakobsson: facebook (24 650 gillaklick), instagram (11 500 följare) och twitter (4 900 följare).
Stina Blackstenius: instagram (3 500 följare) och twitter (680 följare). Har inte någon facebooksida.
Reserver:
Emelie Lundberg: instagram (1 130 följare) och twitter (451 följare). Har inte någon facebooksida.
Amanda Ilestedt
Amanda Ilestedt: instagram (5 540 följare) och twitter (2 411 följare). Har inte någon facebooksida.
Hanne Gråhns: har ett privat instagram (600 följare) och ett twitter-konto hon inte använder aktivt (13 följare). Har inte någon facebooksida.
Pauline Hammarlund: instagram (850 följare) och twitter (300 följare). Har inte någon facebooksida.
Innan jag sätter punkt för genomgången av sociala medier gäller det ju att passa på. Mig och den här bloggen följer man så här: facebook, instagram och twitter.
Slutligen har det varit en intressant träningsmatch inför OS i dag. Nya Zeeland vann med 4–1 mot Sydafrika, ett resultat som det gärna även får bli i svensk favör på onsdag…
Sydafrikas landslag slår faktiskt Sveriges på en punkt med stark koppling till det här inlägget – de har ett eget twitterkonto…
FT score in Rio, New Zealand defeat @Banyana_Banyana 4-1 in an international friendly to prepare for 2016 Olympics @SAFA_net@SasolSA
Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.
Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.
Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.
Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.
Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.
Lotta Schelin
Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.
Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:
1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.
2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.
3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.
4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.
Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:
Första halvleken:
Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.
Jonna Andersson
Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.
Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.
Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.
Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.
Elin Rubensson
Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.
Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.
Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.
Andra halvleken:
Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.
Magdalena Ericsson
Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.
De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.
Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.
Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.
Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.
Spelarkritik/duellerna:
Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.
Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.
Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.
Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.
Jessica Samuelsson
Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.
Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.
Emilia Appelqvist
Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.
Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.
Fridolina Rolfö
Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.
Lotta Schelin och Kosovare Asllani
Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.
Olivia Schough
Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.
Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.
Pia Sundhage
Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:
”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”
Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.
Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.
Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.
De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.
Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.
Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.
Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.
I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.
För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.
I dag presenterade UEFA de tio spelare som kan bli Europas bästa spelare säsongen 2015/16. Vinnaren tas ut bland alla spelare som antingen representerar ett europeiskt klubb- eller landslag.
Bland de tio kandidaterna finns ingen svensk spelare. Däremot finns nio spelare med koppling till Lyon. Även om Lyon är Europas klart bästa lag känns det lite överdrivet.
De tio spelarna är för övrigt:
Camille Abily (Lyon) Ada Hegerberg (Lyon) Amandine Henry (Lyon/Portland) Saki Kumagai (Lyon) Eugenie Le Sommer (Lyon) Amel Majri (Lyon) Dszenifer Marozsán (Frankfurt/Lyon) Louisa Cadamuro, före detta Nécib (Lyon) Alexandra Popp (Wolfsburg) Wendie Renard (Lyon)
Noterbart alltså att tyska mästarlaget Bayern München inte fick med en enda spelare.
Högst placerade spelare från damallsvenskan var Pernille Harder, som slutade på elfte plats. De svenska spelare som fick röster var Caroline Seger (delad 15:e plats), Nilla Fischer (delad 19:e), Lotta Schelin (delad 19:e) och Olivia Schough (delad 34:e).
Övriga damallsvenska spelare på listan var Marta (18:e) och Sara Björk Gunnarsdottir (delad 19:e).
Min vinnare är Ada Stolsmo Hegerberg, närmast före Saki Kumagai.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Så några fler ord om tränarsoppan i Umeå. Sedan förra inlägget har det skrivits två öppna brev. Dels har tränartrion skrivit ett, där de berättar om spelet bakom kulisserna under våren. Dels har ett antal bärande spelare skrivit ett där de ger sitt stöd till de sparkade tränarna.
De bärande spelarna är Lisa Lantz, Lina Hurtig, Rita Chickwelu, Malin Reuterwall, Jenny Hjohlman, Hanna Sandström, Tove Enblom och Amanda Berglund. De skriver att de inte varit informerade och:
”Ordförande och styrelsens beslut har nu gjort oss mycket tveksamma till vår framtid i klubben.”
Det känns väl som att UIK:s klubbledning har tagit ett högst olyckligt beslut här – ett beslut som inte var förankrat hos spelarna. Och att klubbledningen kommer att få lite jobb med att lugna ner stämningen.
För om UIK skall vara ett damallsvenskt lag även framöver behöver man de där spelarna.
* Utöver de svenska OS-spelare som spelade på Malmö IP i lördags spelade även Hedvig Lindahl ligamatch i helgen. Hennes Chelsea åkte på en tung 2–1-förlust, trots att Arsenal bjöd på ett högst anmärkningsvärt självmål i början.
Slutligen två klipp från lördagens landskamp, Frankrike–Kina:
Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.
Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.
Gudbjörg Gunnarsdottir
Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.
Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.
Natasa Andonova
Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.
Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.
Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.
Lotta Schelin
Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.
Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.
Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.
Ella Masar McLeod
Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.
Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.
I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.
Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.
Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.
Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).
Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaelavan den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).
Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.
När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.
Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.
Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.
Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.
Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.
När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.
Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.
Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
Jag tänkte samla ihop några saker som har gjort mig glad den senaste tiden. Först vill jag tacka för alla uppmuntrande ord i samband med bloggens femårsdag i förra veckan.
Sedan blir man ju glad av att det kommit en ny damfotbollsblogg, Hattrick – Damfotboll helt enkelt. I inlägget om damfotboll.com:s nedläggning framförde jag hopp om att det engagemang som folket bakom sajten har skulle tas till vara. En av sajtens skribenter, Rainer Fussgänger, har nu alltså i stället valt att publicera sina texter i bloggform. Kul.
Rainer är insatt och har verkligen rivstartat med massor av inlägg den senaste veckan. Så klicka in på hans blogg och lägg till den bland dina bokmärken – du kommer inte att ångra dig.
Vi fortsätter på glädjespåret. En person som nästan sprider glädje varje gång man ser henne är Lotta Schelin. Sent omsider har jag nu kollat igenom tv-klippen från hennes första träning med FC Rosengård – och hon är ju verkligen fantastisk i samband med presskonferenser. Kanske bäst i världen.
Det strålar verkligen om henne. Trots att tv-kamerorna stod uppradade, och hon fick ganska identiska frågor går det inte att räkna ut vilken av intervjuerna hon gjorde först. Hon var lika strålande i alla intervjuerna. Stort.
Vi fortsätter på glädjetemat. Utöver Schelin är Piteås Irma Helin och Vittsjös Sandra Adolfsson två spelare som fått mig att bli glad på sistone. Båda har verkligen imponerat varje gång jag sett dem den senaste tiden.
Det är extra kul eftersom mittfältet är den lagdel i landslaget där det för tillfället ser tunnast ut. Åldersmässigt är det ju på den fronten klar fördel för 22-åriga Helin mot 29-åriga Adolfsson. Men Adolfsson är en mittfältstyp som saknas i det landslag som Pia Sundhage tar med sig till OS, en mittfältare som vinner boll och som själv kan transportera den framåt i planen. Det blir kul att följa de båda i höst.
* Slutligen en mindre rolig sak. Som jag berättade om i våras har man satsat på webb-tv-sändningar från norska toppserien. Hittills har satsningen varit långt ifrån framgångsrik. Tidningen Aftenposten kunde i förra veckan berätta att de klipp med höjdpunkter från matcherna som läggs upp i Youtube i snitt har haft 265 tittare.
Det är ingen bra siffra att gå ut till tänkbara sponsorer med. Tråkigt. Jag tror ändå att det här är en bra väg att gå för att marknadsföra serien. Tyvärr kommer det nog att ta riktigt lång tid innan siffrorna stiger till bättre nivåer.
Klippen med höjdpunkter från matcherna i toppserien är för övrigt samlade på den här länken.
Det är för övrigt Avaldsnes som leder toppserien i skrivande stund. Laget har spelat 13 matcher och står på 34 poäng. Tvåan LSK har spelat tolv matcher och har 32 poäng. På söndag är det seriefinal med Avaldsnes som hemmalag. Det är utan tvekan årets match i norsk damfotboll.
Känslan är att LSK avgör serien vid seger. Vid hemmaseger eller kryss finns förutsättningar för att guldstriden skall kunna leva hela vägen in till slutomgången. Bakom de två suveränerna har Kolbotn varit årets överraskning. Efter helgens omgång kan dock Fanny Andersson:s lag avskrivas från guldstriden. Man föll nämligen med hela 5–0 borta mot LSK. Se höjdpunkter från den matchen här:
Dagens stora sportsliga nyhet är att Caroline Seger i dag presenterats som nyförvärv av Europas och sannolikt även världens bästa lag – Olympique Lyonnais. Det är på många sätt en kanonnyhet även för det svenska landslaget.
Nyheten är ingen skräll, redan i mitten av maj gick ju franska journalister ut med uppgifter om att övergången var klar. Nu 1,5 månader senare är det alltså officiellt.
För PSG är det ett tungt bakslag. Parallellt med Seger lämnar även Kenza Dali, Kheira Hamraoui och Jessica Houara d’Hommeaux Parisklubben. Man tappar alltså fyra startspelare till huvudkonkurrenten.
För svensk damfotboll är det utmärkt att få in Seger i Lyon. Hon har skrivit ett tvåårskontrakt, och på snacket i dag känns det som att hon kommer att få kämpa sig in från bänken. Sannolikt innebär det att hon kommer att tvingas höja sitt spel ytterligare, vilket även borde gynna landslaget.
Enligt de spekulationer jag sett i dag skulle Lyons förstaelva i höst att formeras så här: Sarah Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy – Saki Kumagai – Pauline Bremer, Dzsenifer Marozsan, Camille Abily, Amel Majri – Ada Stolsmo Hegerberg, Eugénie Le Sommer.
Dali, Hamraoui och Seger kan alltså vara värvade för att bredda truppen. Nu rullar ju Lyon rätt mycket i startelvan så de kommer garanterat att få speltid, men i de viktigaste matcherna riskerar alltså trion att få sitta på bänken.
Noterbart är ju att Lyon även ryktas jobba hårt för att värva Alex Morgan. Ror man i land den värvningen är känslan att det franska superlaget kommer att ha sin starkaste trupp någonsin, trots att man tappat Amandine Henry, Louisa Necib och Lotta Schelin i sommar.
Utöver PSG-kvartetten har Lyon för övrigt i dag även officiellt presenterat norska backtalangen Andrea Norheim som jag ju skrev lite om i det här inlägget.
Det är snart två dygn sedan Pia Sundhage presenterade sin OS-trupp. Det var som bekant en trupp med få skrällar, det finns ändå skäl att följa upp uttagningen.
Innan jag gör det tänkte jag passa på att berätta att jag fick mejl från förbundet i går. De tyckte att jag var fel ute i min kritik mot hur presentationen av truppen gick till. Och jag kan absolut hålla med om att några ordval i mitt inlägg var onödigt hårda. Jag borde ha sparat överorden till större missöden.
Det innebär inte att jag känner att jag var helt fel ute i min kritik. Inte alls. För när jag har surfat runt på landets större medier är det lätt att konstatera att presskonferensen fick minimalt genomslag. Det måste ha varit väldigt, väldigt länge sedan det skrevs så lite om en mästerskapstrupp. Bara en större tidning valde exempelvis att publicera en krönika om truppen, det var Sydsvenskan där Max Wimanuttryckte åsikten att truppen var framtung.
Wiman har förstås delvis rätt i det. Men bara delvis. Som jag ser det ligger bristerna i antalet klockrena defensiva alternativ på mittfältet. Wimans kritik om att det saknas mittbackar känns däremot direkt felaktig. 18-mannatruppen innehåller ju fyra spelare som är mittbackar till vardags, plus att Amanda Ilestedt är med som reserv. Och har jag fattat saken rätt kan man även under pågående turnering utan större problem byta in Ilestedt i truppen om någon blir skadad.
Amanda Ilestedt
När det gäller genomslag i media verkar det vara större från Lotta Schelin:s första träning med Rosengård, som just avslutats, än från Sundhages presskonferens. Nämnde Max Wiman har förresten redan producerat en krönika från träningen, den läser du här.
Tillbaka till OS-truppen. Jag tänkte gå igenom den den lagdel för lagdel:
Målvakter: Det är den klart tunnaste lagdelen, den där vi kan få riktigt stora problem. För fyra år sedan var jag lätt kritisk mot Hedvig Lindahl – det är jag inte längre. Hon har filat bort en del ojämnheter och är numera en stabil världsmålvakt. Hon är tveklöst den mest givna spelaren i startelvan.
Men. Tyvärr tror jag att det svenska hoppet står och faller med Lindahl. Skulle hon bli skadad är det nämligen vansinnigt tunt. Då känns det som att vi inte ens kan drömma om medalj. Men med en bra lottning i slutspelet och med Lindahl på topp finns det ändå viss medaljchans.
Hedvig Lindahl
Hilda Carlén och Emelie Lundberg är duktiga damallsvenska målvakter. Men båda är helt oprövade på internationell nivå, och min bild av dem är att de inte är redo för att spela i A-landslaget. Om Lindahl skadar sig och Carlén, som ju är första backup, får ta över kommer jag att vara orolig varje gång motståndarna slår in ett inlägg i Sveriges straffområde.
Personligen hade jag föredragit att Sundhage tagit med Sofia Lundgren och Jennifer Falk till Rio. Även om de båda också har vissa brister i luftrummet är Lundgren rutinerad och bättre rustad för internationell fotboll än de uttagna målvakterna. Falk tycker jag är det största framtidsnamnet på målvaktssidan just nu, hon leder ju dessutom den damallsvenska målvaktsligan överlägset.
Backar: Här ser det starkt ut. Visst finns det brister i snabbhet hos flera av de uttagna spelarna. Men med tanke på att landslaget har valt att backa lite och inleda försvarsspelet ganska lågt borde det inte bli något jätteproblem i det uppställda spelet. Däremot får vi se till att undvika att låta motståndarna komma till alltför många kontringar – för där kan vi vara sårbara.
Jag har inga synpunkter på de sex backar som är uttagna i 18-mannatruppen. Alla känns som rimliga val. Det är även rimligt att Ilestedt finns med bland reserverna. Däremot tycker jag att det finns anledning att ifrågasätta uttagningen av Hanne Gråhns. Ifrågasättandet sker inte utifrån Gråhns kapacitet – den har jag lite för dålig koll på för att ge en rättvis bedömning.
Men jag tycker att det är jättekonstigt att Sundhage väljer att plocka bort Lina Nilsson helt. Minns att Nilsson spelade från start i Sveriges senaste landskamp – mot Moldavien. Hon gjorde dessutom en kanonmatch. Ändå går Nilsson direkt från startelvan till att inte platsa bland 22 uttagna spelare.
Mittfältet: Bland de uttagna finns egentligen bara tre utpräglade, centrala mittfältare. Ändå tycker jag att Sundhage har gjort ett rätt bra val här. Det enda stora orosmomentet är väl egentligen Emilia Appelqvist:s hälsa. Skulle skadan göra sig påmind är Lisa Dahlkvist den enda utpräglade defensiva mittfältaren i truppen.
Emilia Appelqvist
För mindre än ett år sedan var jag förresten kritisk till att man satsade så hårt på Appelqvist. Det är jag inte längre. Här är det bara att konstatera att förbundskaptenerna hade mer rätt än jag. Jag tycker nämligen att Djurgårdenmittfältaren den senaste tiden har visat att hon börjar växa in i landslagskostymen på allvar. Hon är en spelare som sällan får rubriker, men som gör mycket nytta. Jag gillar hennes spelstil mer och mer för varje gång jag ser henne spela.
I våras ville jag gärna att Michelle De Jongh och Katrin Schmidt skulle ha tagits med i OS-truppen. Men känslan är att De Jongh varit lite för ojämn under våren, hon känns således inte redo för att tas ut bland 22 spelare ännu. Och Schmidt verkar inte ha blivit svensk medborgare ännu. Henne går det alltså inte att ta med, även om hon skulle lyfta truppen.
Det blir intressant att se hur hårt Sundhage kommer att matcha Kosovare Asllani. Som jag ser det kommer Manchester City-spelaren att bli vansinnigt viktig för vårt anfallsspel. Däremot är hon ju långt ifrån lika nyttig i defensiven, vilket riskerar att skapa stora problem med balansen mot starka motståndare.
Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani, Lina Nilsson och Magdalena Ericsson diskuterar
Forwards: Ni som följer den här bloggen vet att jag har haft massor av synpunkter om forwardsvalen det senaste året. Det har inte ändrats. Jag hade valt att ta med Pauline Hammarlund i 18-mannatruppen på Olivia Schough:s bekostnad. Faktum är att jag även tycker att Schoughs klubbkompis Mimmi Larsson borde gå före Schough i turordningen.
Det hindrar inte det faktum att Sundhage har en intressant forwardsbesättning. Det viktigaste nu är hur hon matchar dem. Ännu så länge känns det som att trion Schough, Schelin och Sofia Jakobsson kommer att vara förstavalet in i OS-turneringen.
Det är verkligen upp till bevis för de tre. Det är både upp till bevis för dem som grupp att visa att de klarar av att jobba ihop och individuellt att visa att de kan få till målskyttet.
Inte minst Schelin måste visa att hon är värd den höga status som hon har bland supportrar och i media. Hon måste visa att hon kan bära landslaget.
Det var lite tankar om OS-truppen. Det är drygt en månad till avspark och jag lär få anledning att återkomma i frågan några gånger innan dess.
* Så till lite nyheter från de senaste dagarna. I damallsvenskan är Eskilstunas värvning av Chloe Logarzo en av de stora sakerna. Logarzo är spelklar först efter OS, hon är alltså inte med i kväll när United är i Piteå för att försöka stärka greppet om tredjeplatsen i damallsvenskan.
Jag skall erkänna att jag inte har någon jättetydlig bild av Logarzo, även om jag såg Australien i några OS-kvalmatcher tidigare i år. Där spelade hon från start i alla de tre viktiga matcherna, vilket tyder på hög kvalitet.
Det tyder också på att hon bör vara med i den australiska OS-trupp som nomineras på måndag. Dock gissar jag att Logarzo tappar sin plats i The Matildas startelva nu när Sam Kerr är frisk och tillbaka.
Kerr gjorde för övrigt en supercomeback för sitt Sky Blue FC i NWSL i helgen. Hon byttes in i minut 64 – och gjorde mål på sin första touch efter ett halvårs skadefrånvaro.
* Internationellt sett är Barcelonas värvning av Andressa Alves det mest intressanta som hänt. Värvningen väcker frågan om Barca nu på allvar tänker börja utmana på internationell nivå även på damsidan. Det blir spännande att se klubbens kommande drag.
* Slutligen kan jag inte undanhålla den här underbara tunnel som Arsenals spanjorska Vicky Losada bjöd på i 5–1-segern mot Sunderland i helgen. Njut av läckerbiten här.
Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.
Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.
Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.
Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.
Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.
Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.
Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.
Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.
Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.
Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.
Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.
De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.
De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.
Kif Örebro har i dag presenteratLisa Dahlkvist som förstärkning under hösten. Spontant känns det som att det kan vara sommarens allra viktigaste värvning i damallsvenskan. För jag har faktiskt svårt att se vad som kan slå den här värvningen.
Sannolikt kommer Dahlkvist ha otroligt mycket större påverkan på Örebros spel än sommarens andra storvärvning Lotta Schelin kommer ha på Rosengårds.
För formsvaga Örebro, som i högsta grad är indraget i nedflyttningsstriden, kommer Dahlkvist att bidraga med viktig tyngd på mittfältet.
Från ett annat lag i bottenstriden nås man i dag av mycket tråkiga nyheter. Den ekonomiska krisen i Kristianstads DFF är numera så akut att man fått säga upp klubbchefen Tina Hedberg. Illa – och tråkigt.
KDFF har verkligen jobbat i motvind under många år. Det är bara att hoppas att de kan lösa problemen.
Det har gått rätt många dagar sedan förra måndagens EM-kvalmöte med Moldavien. Trots det tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en lite djupare fundering kring matchen.
Den var förstås långt ifrån något fullödigt test för vårt landslag. Vissa säger att det var 90 bortkastade minuter, men där håller inte jag med. För det här var ju något så ovanligt som en match med 100 procent anfallsspel. Alltså fick Pia Sundhage chansen att se vilka spelare som är smartast i offensiven, vilka som har bäst offensiv speluppfattning.
Visst kommer det självklart att bli betydligt mycket mer försvarsspel i OS, men jag tyckte ändå att man såg ganska många saker som bör vara nyttiga för ett framtida lagbygge.
Ni som tycker att jag börjar bli tjatig, eftersom jag ganska många gånger redan diskuterat forwards arbete, kan sluta läsa nu. För det här blir ytterligare ett inlägg där fokus hamnar på landslagets offensiva spelare – framför allt på forwards.
De spelare som i första hand flyttade fram sina positioner i Moldavienmatchen var Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö. Men även Lina Nilsson, Pauline Hammarlund och Malin Diaz visade positiva intentioner.
I slutet av matchen satt jag faktiskt och funderade på hur man formerar den bästa möjliga svenska elvan för matcher där vi har minst 80 procents anfallsspel, alltså det optimala laget mot den typ av hyperdefensiva motståndare som vi ofta möter i EM- och VM-kvalmatcher.
Jag kom fram till följande elva: Hedvig Lindahl – Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Diaz, Caroline Seger, Asllani – Rubensson, Rolfö, Stina Blackstenius.
Spelare som var fanns med i funderingarna var Emma Berglund och Hammarlund. Framöver kan jag även tänka mig att Tove Almqvist, Lina Hurtig och Michelle De Jongh vill vara med i diskussionen.
Till OS måste ju förstås den här elvan blandas upp med några spelare med mer defensiva egenskaper, kanske även med någon till djupledslöpare. Där kommer i första hand Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin med i diskussionen. De två först nämnda känns ganska givna i en OS-elva.
När det gäller forwardsbiten känner jag alltmer att det svenska anfallsspelet i OS skulle må bra av att ha både Asllani och Rubensson på planen. Att sätta båda på mittfältet tror jag däremot inte på, då skulle laget bli överoffensivt. Däremot skulle vi kunna få en väldigt bra balans med Rubensson som löpstark ytterforward.
Om jag skulle ranka våra offensiva spelare (mittfältare och forwards) mot Moldavien blir det följande lista:
1) Kosovare Asllani
2) Fridolina Rolfö
3) Elin Rubensson
4) Pauline Hammarlund
5) Malin Diaz
6) Stina Blackstenius
7) Lotta Schelin
8) Olivia Schough
Moldavien låg samlat och var förhållandevis duktigt på att försvara sig. De backade djupt och tillät inte något svenskt djupledsspel. Det missgynnade Schough och Schelin rätt rejält. De hade väldigt svårt att komma till avslut, och tog massor av felbeslut. För tillfället känns Schough långt ifrån den fina form hon hade i höstas, så långt ifrån att jag hade ställt henne utanför OS-truppen.
Personligen känner jag även att det i OS i högsta grad är upp till bevis även för Schelin. Sett till prestationer det senaste året tycker jag egentligen inte att Schelin förtjänar någon startplats i landslaget. Hon tillför helt enkelt inte tillräckligt på planen för tillfället.
Fast hon lär ändå åka till Rio som Sundhages förstaval på forwardssidan. För känslan är ju att Sundhage inte vågar plocka bort det svenska affischnamnet ut elvan som det är nu.
Men om Schelin inte presterar under OS, då tycker jag att det är dags att testa något nytt i höst. Då bör den förbundskapten som leder laget bygga en EM-elva utan Schelin. Det finns ju nämligen många yngre forwardsalternativ som känns betydligt hetare och intressantare för tillfället.
Om man rent statistiskt kollar vilka svenska forwards som varit effektivast under ett år (14 landskamper perioden 8 juni 2015–6 juni 2016) får man följande ranking:
(listan visar alltså hur många minuters speltid spelarna behöver per mål)
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 80:e minut – tre på 241 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Olivia Schough, mål var 266:e minut – tre på 797 minuter.
6) Lotta Schelin, mål var 369:e minut – tre på 1108 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 488:e minut – två på 976 minuter.
Fridolina Rolfö
Direkt bör det väl sägas att det här på ett sätt är en haltande jämförelse. Rolfö har ju bara spelat mot Polen och Moldavien, medan Schelin och Jakobsson spelat mot väldigt mycket bättre motstånd än de andra – de var ju med i VM i fjol. Å andra sidan har Schelin, Jakobsson och Schough totalt sett fått klart mest speltid även mot blåbärslagen i EM-kvalet.
Noterbart också att Asllani gjort i princip alla sina 241 minuter på mittfältet och att även Schough har spelat en hel del på mittfältet.
Gör man en ren skytteliga över de 14 matcherna ser den ut så här:
1) Asllani, Hammarlund, Rolfö, Sembrant, Schelin och Schough – alla med tre mål.
7) Dahlkvist, Jakobsson och Seger – alla med två mål.
10) Ett mål vardera från Emilia Appelqvist, Berglund, Blackstenius, Diaz, Ericsson, Fischer, Hurtig, Amanda Ilestedt samt ett självmål.
Totalt har alltså Sundhages tre ordinarie forwards gjort totalt åtta mål under ett år och 14 matcher. De tre huvudsakliga utmanarna på forwardssidan har tillsammans gjort sju, trots väldigt mycket kortare speltid.
Noterbart är att mittfältet har gjort tio (Asllani 3, Dahlkvist 2, Seger 2, Hurtig, Diaz och Appelqvist) och backlinjen har gjort sju mål (Sembrant 3, Berglund, Ericsson, Fischer och Ilestedt) plus att självmålet kom på en hörna från Ericsson.
Magdalena Ericsson
Åter till effektivitetssiffrorna. Det jobbiga är att om vi räknar bort VM, och bara tar med de tio landskamper där laget spelat 4-3-3 hamnar ändå de tre ordinarie forwardsen sist i statistiken. Då ser listan istället ut så här:
1) Fridolina Rolfö, gör mål var 54:e minut – hon har spelat 162 minuter och gjort tre mål.
2) Kosovare Asllani, mål var 60:e minut – tre på 180 minuter.
3) Pauline Hammarlund, mål var 81:a minut – tre på 244 minuter.
4) Stina Blackstenius, mål var 238:e minut – ett på 238 minuter.
5) Lotta Schelin, mål var 249:e minut – tre på 748 minuter.
6) Olivia Schough, mål var 251:e minut – tre på 752 minuter.
7) Sofia Jakobsson, mål var 616:e minut – ett på 616 minuter.
Hur kommer det sig att Rolfö är effektivast medan storstjärnan Schelin ligger i botten när det gäller effektivitet? Finns det något enkelt svar?
Jag skulle säga att det hänger på speluppfattning. På den punkten är Rolfö överlägset mycket bättre än Schelin. Mot Moldaviens täta försvar hade Rolfö tio avslut, medan Schelin bara hade tre. Det var ingen slump.
Det jag är ute efter illustreras perfekt av det svenska 3–0-målet. När du kollar klippet nedan, studera fotarbetet på de tre svenska forwardsen inne i straffområdet.
Du har nu sett hur Lotta Schelin, Pauline Hammarlund och Fridolina Rolfö i förstaläget söker varsin yta i målområdet. Men medan Schelin springer fram och ställer sig – och faktiskt träffas av bollen, jobbar Hammarlund och Rolfö aktivt med sina positioner. De försöker lura sina bevakare genom att löpa fram, för att sedan backa in på nya ytor.
När Hammarlund kämpar om returen står Schelin bredbent och felvänd och tittar på. Om bollen skulle ha gått mot henne hade hon knappast hunnit reagera. Rolfö däremot jobbar hela tiden aktivt för att hitta bästa möjliga yta. Visst har hon lite tur som får bollen mot sig, men tur förtjänar man. Och hade hon varit lika stillastående som Schelin skulle Rolfö sannolikt inte haft någon tur.
Tyvärr är det här inte ovanligt när det gäller Lotta Schelins fotarbete inne i straffområdet. Det är alldeles för ofta man ser henne bli väldigt stillastående om hon inte får bollen vid sin första löpning. Fotarbete och aktivt val av position är något vi får hoppas att hon kan förbättra nere i Malmö. Det lär krävas om hon även fortsättningsvis skall vara given i landslaget.
Det var lite tankar efter Moldavienmatchen. Det finns anledning att återkomma med fler funderingar kring landslaget inom kort. Datumet när OS-truppen skall presenteras kommer ju allt närmare. Känslan är väl dock att det mesta redan är spikat. Jag tror att signaturen noone är rätt ute med den trupp han presenterade i sin kommentar till det här inlägget.
Nu har även jag sett den presskonferens där Lotta Schelin presenterades som nyförvärv i FC Rosengård.
Presskonferenser är ofta rätt tråkiga tillställningar, men Schelin har en sådan lyskraft att det var lätt att ta sig igenom den här. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen, när det gäller kontakten med media finns det få som är så proffsiga och bra att jobba med som just Lotta Schelin. Du kan kolla själv här:
En intressant sak med presskonferensen är hur Rosengård hela tiden pratar om Schelins djupledsspel. Och det är bra.
Det är just i djupled som Schelin håller världsklass. Framför allt är hon vansinnigt svårstoppad när hon kommer rättvänd med boll.
Problemet i landslaget på senare år har ju varit att hon inte lyckats komma rättvänd speciellt ofta. Ju bättre motståndarna har blivit på att spela försvarsspel, desto svårare har Schelin haft det att hitta rätt ytor. I Lyon har hon under åtta år lärt sig exakt hur hon skall spela. Hon haft sina invanda löpningar, och hon har gjort väldigt många mål på dem.
Nu skall Schelin ställa om sin spelstil till ett nytt spelsätt. Det kommer att bli en utmaning henne och för Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen att hitta rätt rörelsemönster, så att hon inte tillbringar för mycket tid med bollen i felvänt läge.
Schelins klubbval väcker förstås känslor och åsikter. Här är några åsikter från några större medier:
Emelie Fredriksson på Aftonbladet tror att klubbytet kommer att lyfta Schelin:
”Men för svensk fotboll, Lotta Schelin själv – och inte minst Rosengård – var det här det bästa.”
Det är bara att hoppas att det blir så.
Max Wiman på Sydsvenskan ifrågasatte varför det snackades ekonomi kring värvningen. Han skrev:
”Själv tycker jag faktiskt det är så trist att frågorna genast ska handla om vad hon kostar. Så länge det är finansierat och inte är ett Tyresö luftslott som byggs, är det så ohyggligt intressant?”
Personligen tycker jag att det är självklart att det pratas ekonomi vid alla stora värvningar, män som kvinnor. Det var väl alltså inte det minsta konstigt att Rosengård fick berätta om hur de finansierat satsningen på Schelin.
”Här finns landslagsspelare i backlinjen, ett mittfält av hög klass som ska kompletteras och en offensiv med tillräcklig eldkraft för att kunna skjuta Rosengård till seger i varje match efter sommaren då även Enganamouit förväntas vara tillbaka.”
Apropå Rosengård kom i dag Uefas klubbranking för 2016. Där hamnar vår svenska mästarklubb på fjärde plats bakom Wolfsburg, Lyon och Frankfurt.
I och med att rankingen bygger på resultat från Champions League de senaste fem åren känns den ju tyvärr inte speciellt heltäckande. Dubbla tyska mästarinnorna Bayern München finns exempelvis först på 20:e plats, medan Göteborgs FC är tolva.
Men ändå en fjäder i hatten för Rosengård att vara uppe och nosa på en pallplats. Och eftersom Frankfurt inte är med i hösten turnering kommer Malmöklubben att vara tredjerankad i den.
Tråkigt däremot att förhållandevis starka lag som Eskilstuna, LSK Kvinner och Manchester City ligger så långt ner på rankingen att de kommer att vara oseedade i höstens Champions League. De kommer alltså att vara nitlotter för de seedade lagen vid lottningen den 1 september.
Mer info kring ranking och höstens Champions League finns här.
* Från Rosengård och Champions League till EM-kvalet, där det nu är sommaruppehåll. I tisdags säkrade Norge, England och Spanien sina platser i nästa års slutspel. Det innebär att sju av 16 nationer numera är klara.
Ytterligare 14 slåss om de kvarvarande nio platserna. Här är läget i sin helhet:
Klara (7): Nederländerna (värdar), Tyskland, Frankrike, Schweiz, England, Norge och Spanien.
Minst play-off (7): Island, Skottland, Sverige, Danmark, Ryssland, Belgien och Österrike.
Kan kvala in (7): Finland, Portugal, Ukraina, Rumänien, Italien, Tjeckien och Nordirland.
Noterbart är att det är fyra lag som har full poäng och hållen nolla så här långt i kvalet. Fast det är bara två av de lagen som till 100 procent har säkrat sina platser, Tyskland och Frankrike.
De övriga två är Sverige och Island, båda lagen är klara till 99 procent. Island har verkligen imponerat. Laget har gjort 29–0 på sina sex matcher och går som tåget. Harpa Thorsteinsdottir har stått för hela tio av de 29 målen och leder skytteligan i hela det europeiska EM-kvalet. Hon gjorde två av målen när Makedonien besegrades med 8–0 i tisdags:
2013 hade Norden fem lag med i EM-slutspelet. Så kan det bli även till nästa år. Dock finns risken att Portugal snuvar Finland på andraplatsen i grupp 2. Lagens inbördes möte i Portugal den 16 september kan bli avgörande.
* Allra sist tänkte jag uppmärksamma det häftiga firandet i Bilbao efter att Athletic Club vunnit den spanska ligan. Cirka 20000 personer klädde sig i klubbfärger häromdagen och hyllade mästarinnorna. Stort.
En blogg om internationell damfotboll 