Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.
Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.
Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.
Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.
Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.
I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.
Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.
USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.
Lotta Schelin avslutade sin succésäsong i den franska ligan, där hon ju prisats som dess allra bästa spelare, med att även bli skyttedrottning. Svenskan gjorde ett av målen när Rodez besegrades med 3–0 i sista omgången.
Schelin vinner därmed på totalt 24 mål, fyra före lagkamraterna Eugenie Le Sommer och Camille Abily. Förstås imponerande av Schelin, men ännu mer imponerande av Abily att som defensiv mittfältare snitta i princip ett mål per match.
Viktigast för Lyon i dag var dock att herrlaget slutade trea i ligue 1, och får kvala mot herrarnas Champions League – för det innebär troligen att satsningen på damerna inte behöver minskas.
Kosovare Asllani gjorde två mål i sista omgången när PSG vann med 5–0 mot Guingamp Hon slutade därmed på 17 mål – vilket innebär delad sjätteplats i skytteligan bland annat med klubbkompisen Lindsey Horan.
I damallsvenskan vann Umeå med 2–0 hemma mot Mallbacken. Det får väl anses vara ganska väntade siffror. Lina Hurtig gjorde ena målet, och är nu uppe på tredje plats, jämsides med Marta, i skytteligan. Båda står på sex mål.
Apropå Hurtig läste jag på Alva Nilsson:s twitter att Pia Sundhage skulle ha sagt så här om Umeåspelarens möjlighet att tas ut i A-landslaget:
”Är hon bäst i U19? Dominerar hon där? När hon gör det kommer hon att bli uttagen.”
Hoppas vår förbundskapten har uttryckt sig slarvigt. För det var ett sällsynt dumt uttalande. Vadå dominera? Vilka av våra A-landslagstjejer dominerar till exempel i damallsvenskan?
Där har Hurtig gjort flest mål av alla svenska spelare. Innebär det att hon dominerar? Caroline Seger har gjort ett mål och tre målpass. Dominerar hon därmed tillräckligt för att spela i landslaget?
Det hyperviktiga bottenmötet mellan Vittsjö och Piteå slutade 2–2 efter att Faith Ikidi kvitterat i samband med en hörna i fjärde övertidsminuten. Tungt förstås för Vittsjö som hade behövt en trepoängare.
Efter helgens resultat känns det ganska solklart att nedflyttningslagen ryms inom kvintetten Mallbacken, Piteå, Jitex, Vittsjö och Sunnanå.
Det är rätt öppet mellan lagen, även om min känsla är att Jitex – trots raset i lördags – trots allt kommer att klara sig. De har i grunden en god stabilitet. Och enligt Tony Gustavsson i GP hade hans lag sällsynt bra utdelning på Åbyvallen. Statistiken sa 4–12 i skott på mål, och 1–0 i skott i målställning. Det brukar innebära ett slutresultat på typ 1–3 eller 1–4 – och inte 0–7.
* I övrigt i Europa lade Hoffenheim slag på den sista platsen i Frauen-Bundesliga. Man spelade 3–3 hemma i seriefinalen hemma mot Köln. Gästerna hade 1–2 och greppet om seriesegern när schweiziska forwarden Martina Moser satte det viktiga kvitteringsmålet. Hoffenheim gjorde sedan 3–2 och verkar inte ha varit riktigt hotat på slutet.
* I Danmark gratulerar vi Bröndby till ligaguldet. De ser ut att kunna gå helt obesegrade genom seriesäsongen. En match återstår, och Bröndby har 22 segrar och ett kryss så här långt.
* Arsenal vann FA-cupfinalen mot Bristol Academy med 3–0 efter mål av Stephanie Houghton, Jordan Nobbs och Ellen White.
* I USA:s NWSL fortsätter det att vara jämna resultat i princip i alla matcher. Men poängmässigt håller Portland Thorns och Sky Blue FC på att göra ett ryck. Sophie Schmidt gjorde segermålet när Sky Blue vann med 1–0 mot Kansas City. Därmed leder mycket överraskande fjolårets Kristianstadsmittfältare ligans skytteliga på fem mål.
Mindre överraskande var att Portlands segerskytt i 1–0-segern i ”derbyt” mot Seattle Reign hette Christine Sinclair. Kanadensiskan är en av sex spelare som delar skytteligans andraplats på fyra mål. Hon har sällskap av klubbkompisen Alex Morgan, landsmanninan Diana Matheson, den USA-födda mexikanskan Renae Cuellar samt Morgans båda amerikanska landslagslagskollegor Abby Wambach och Sydney Leroux.
Det här är i första hand ett långt inlägg med fokus på den positiva förbättringen av det kollektiva försvarsspelet som noterats i damallsvenskan i år.
Men innan jag kommer in på huvudämnet har jag tittat på det lag i serien som saknar försvarsspel – Sunnanå SK.
För tyvärr visade det sig att Skelleftelaget är precis så svagt som jag anat från de korta klipp jag sett. De förlorade för övrigt Västerbottensderbyt med 4–0.
Medan årets Umeå, anfört av terriern Hanna Folkesson, jobbar fantastiskt bra i defensiven, så är Sunnanå väldigt naivt. Man försöker spela kortpassningsspel i eget straffområde, hamnar på fel sida om sin markering i eget straffområde – och lagets uppställda försvarsspel handlar mest om uppställda spelare.
Visst finns det vissa offensiva kvaliteter i laget. Men det hjälper inte om man spelar fram till motståndarnas mål som man gjorde till Lina Hurtig:s 1–0-fullträff.
Där visade Åsa Berglund att hon inte håller på allsvensk nivå. Förstamålvakten Sussie Nilsson satt på bänken, och bör kunna stabilisera laget en aning. Men jag har svårt att tro att det räcker. Känslan är att Sunnanå behöver två–tre etablerade toppspelare – och ett försvarsspel, för att ens ha en chans att hänga kvar i högsta serien.
Lina Hurtig
Till roligare saker – som härliga Lina Hurtig. Umeåtalangen var mycket bättre än senast mot Göteborg – gjorde tre mål, och leder nu den damallsvenska skytteligan.
Efter Göteborgsmatchen vacklade jag lite på min tidigare så klara uppfattning att Hurtig bör med till EM. Hon visade betydligt mer i dag, dels för att motståndet var flera klasser sämre. Dels för att hon känns mer hemmastadd som forward, än som yttermittfältare.
Och vid en närmare eftertanke är Hurtig för mig Umeås bästa offensiva spelare, och borde exempelvis gå före Emmelie Konradsson i en EM-trupp. Samtidigt vill man ju gärna ha med Hurtig och Marija Banusic i F19-EM, så att vi har en bra chans att kvala in till nästa års F20-VM. Så lite splittrad är man allt i frågan.
Emmelie Konradsson
Men att Hurtig är en blivande världsspelare – det är jag helt övertygad om. Den speluppfattningen och bolltouchen är det inte många som har.
Så till huvudämnet i det här inlägget – det förbättrade försvarsspelet i serien. Tidigare i dag tittade jag klart på inspelningen från matchen Kif Örebro–LdB FC Malmö. Jag satt faktiskt och njöt av hur Kif Örebro avväpnade serieledarna.
Trots att gästerna hade ett stort övertag i bollinnehav noterade jag bara 2–3 (2–1) i riktigt kvalificerade målchanser. Och när Örebro vann bollen var urstarka Sarah Michael en plåga för Malmös backlinje.
Örebro visade sig vara ett kompakt lag, där alla jobbade kopiöst. Inte som Sunnanå, elva utspridda spelare som jobbar en och en.
Jag hade redan tidigare tänkt på att jag har fått se flera lag bjuda på lysande försvarsspel i år – som Piteå, Umeå och Göteborg. Men det var först när expertkommentator Malin Swedberg sa att hon uppfattade det som att lagen i damallsvenskan genomgående spelar bättre försvarsspel i år som jag insåg att det faktiskt är en trend.
För att kolla om det stämmer att lagen i damallsvenskan är bättre i defensiven i år jämfört med i fjol valde jag att jämföra antalet mål i de sex första omgångarna 2012, med årets första sex omgångar.
Nu är ju inte antalet insläppta mål den enda faktorn när man bedömer försvarsspel. Men eftersom jag känner att lagen har ungefär lika starka forwardsuppsättningar i år som i fjol känns siffran relevant.
För att göra jämförelsen rättvis räknade jag bort de matcher där AIK, Djurgården, Mallbacken och Sunnanå ingått. Resultatet blev slående:
Antal mål efter sex omgångar:
2012: 98 på 24 matcher – vilket ger ett snitt på 4,08 mål per match. 2013: 61 på 25 matcher – vilket ger ett snitt på 2,44 mål per match.
* Det görs således 40 procent färre mål i år.
En gissning är att Vittsjös framgångar från i fjol har spelat en viktig roll här. De byggde ju sin topplacering på god organisation och hårt arbete. Och många konkurrentlag från seriens mittenskikt har nog studerat och kopierat Vittsjös framgångsrecept.
I fjol såg jag en mängd lag som hade ett väldigt naivt försvarsspel. Umeå, Örebro, Linköping med fler bjöd exempelvis Tyresö och Malmö på massor av härliga ytor att anfalla på. I år är naiviteten som bortblåst på de flesta hållen.
Och som jag ser det är de färre antalet mål faktiskt en väldigt positiv sak för svensk damfotboll. För det förbättrade försvarsspelet kommer på sikt att leda till att vi får se nya spelartyper i vår högsta serie.
För ni vet väl hur den svenska damfotbollsforwarden ser ut?
Om det inte ringer någon klocka, kan jag meddela att hon är snabb, och nästan bara användbar i djupled. Hon nickar helst inte, utan vill ha bollen längs marken.
Det är en schablon, men det är ju trots allt så de ser ut, alla våra bästa forwards. De ser ut så eftersom det är så man vinner matcher inom flickfotbollen. Och vad värre är, det har även varit så man har vunnit matcher i damallsvenskan.
Eftersom de flesta lagen har spelat ett högt försvarsspel har det varit gott om ytor för djupledsgående forwards. Något inläggsspel att tala om har aldrig behövts. De enda inläggen som slagits har varit hörnor – och då har man flyttat fram sin stora mittbackar. Således har det inte funnits något behov av någon Abby Wambach i svensk damfotboll.
Men fortsätter trenden med att lagen spelar så här tajt i defensiven så måste klubbarna hitta nya vägar till mål. Då räcker det inte med att lägga in bollen bakom motståndarnas backlinje. Det kommer att krävas ett bättre inläggsspel, med följden att vi kommer att få fram fler powerforwards – och damallsvenskan kommer att bli en ännu bättre serie.
Det är i varje fall vad jag tror…
* Mer damallsvenskan. Här ett långt klipp med höjdpunkter från Skånederbyt mellan LdB FC Malmö och Kristianstads DFF.
Det verkar inte ha varit en av de matcher där försvarsspelet stått i högsätet. För oj vad många kvalificerade målchanser som ryms i klippet. Flera snygga mål finns där också.
Kristianstad ser ut att hela tiden trycka upp sin backlinje ohälsosamt högt. KDFF är ett lag som jag har sett väldigt lite av de senaste två åren.
Jag har missat deras matcher i Göteborgsområdet, och trots att laget innehåller en mängd spännande profiler verkar de helt och hållet ha hamnat i tv-skugga. Någon som minns när de senast visades i veckans match?
Johanna Almgren
* För Johanna Almgren gav dagens magnetröntgen tack och lov ganska positiva besked. Inget var trasigt i hennes knä – och hoppet om EM lever. Däremot är säsongen över för Camille Levin. Hon blir borta i fyra till sex månader. Mer om de skadorna går att läsa här.
Nilla Fischer
* 2011 såg jag hur Nilla Fischer gjorde ett rätt våldsamt försök att få kaxiga Mimmi Löfwenius att inte sticka upp. De två verkar inte ha gemensamma myskvällar ihop i år heller. I varje fall inte enligt den här artikeln.
* Allra sist så kan jag inte undanhålla er det här twitterinlägget från Mattias Tjernström på Tv4-sporten:
”Hängde med Pia Sundhage idag. Berättade bland annat att hon gillade att åka tunnelbana så hon kunde prata damfotboll med folk. Mårts? Hamrén?”
I morgon tar för övrigt Sundhage ut nästa landslagstrupp. Räkna med att truppen ser ut ganska exakt som senast. Det innebär exempelvis att varken Hurtig eller Banusic kommer att finns med.
I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.
I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.
Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.
Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.
Megan Rapinoe
Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.
Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.
Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.
I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.
Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.
Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.
Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.
Anja Mittag
Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.
Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.
Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.
Så här startade lagen:
Tyskland Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett Peter – Melanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.
USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie Mewis – Heather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.
Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.
* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.
Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod. Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…
I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.
Pauline Hammarlund
* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.
Jag kunde inte låta bli att köra en kvällstidningsrubrik på det här inlägget. För även om den är lite hårddragen, så har den ändå bra täckning i verkligheten.
För efter att beskedet kom i går om att stora delar av VM 2015, bland annat finalen, kommer att spelas på konstgräs så kom det ganska snart upprörda inlägg på twitter från flera världsspelare.
Abby Wambach
Först ut var världens bästa spelare 2012, Abby Wambach:
”Männen skulle strejka om de tvingades spela på konstgräs.”
Och:
”Jag tycker att vi skall dra igång en protest mot Fifa, så att de inte låter VM spelas på konstgräs. Vilka är med mig?”
Hon fick omgående svar från Mexikos landslagsspelare Veronica Perez:
”Har du en penna jag kan få låna? #OrdnaGräs”
Någon timme senare var det USA:s bästa spelare 2012, Alex Morgan, som tog upp ämnet:
”En VM-final på konstgräs – vilket skam.”
I natt svensk tid hölls en så kallad #wsoccerchat, alltså ett slags frågestund om damfotboll på twitter, arrangerad av Chicago Red Stars Ella Masar och Göteborgs Yael Averbuch.
Yael Averbuch
Averbuch skrev:
”Jag har fått frågor om att VM skall spelas på konstgräs. Jag är i högsta grad motståndare till det. Män på den nivån hade aldrig spelat på konstgräs.”
Och Masar följde upp med:
”Jag håller helt med Yael om konstgräset. Folk förstår inte hur det förändrar spelet, och påverkar kroppen. Det finns skäl till att de mest fantastiska arenorna i världen har gräs.”
Personligen kan jag tycka att påståendet att män inte skulle kunna tänka sig att spela VM på konstgräs inte är något bra argument i sammanhanget. Män behöver väl inte bilda norm?
Då är förändringen av spelet mer intressant. Men personligen har jag svårt att uppröras av att fotbollen i delar av världen flyttar till ett billigare, och mer lättskött underlag.
Enligt en kommentar från Ove Roos på mitt förra inlägg så fick det svenska landslaget svara på frågor från Fifa om konstgräs i VM i samband med Algarve cup. Och Sverige var positivt. Det förklarar ju också varför inga svenska spelare – i varje fall inte vad jag har sett – har twittrat upprört om VM och konstgräs ännu.
Alldeles nyss presenterades Sveriges startelva i morgondagens möte med USA. Och till tio elftedelar ges förtroendet till samma lag som besegrade Island med 6–1 i fredags. Enda ändringen sker på ena kanten, där Johanna Almgren kommer in på Marie Hammarström:s bekostnad.
Signalerna om att Pia Sundhage i princip har klart med sitt EM-lag blir allt tydligare. För nu verkar det bara vara kanterna där hon lämnar en öppning. Jag hade gärna sett att Sofia Jakobsson fick en ärlig chans på topp, eller att Annica Svensson fick visa upp sig i backlinjen.
Men nu får Sundhage se hur hennes hyperoffensiva kanter, och hur Nilla Fischer klarar sig mot bästa möjliga motstånd. Jag tror att det kan bli tufft. För det går fort när spelare som Alex Morgan, Christen Press, Heather O’Reilly, eller Sydney Leroux stormar fram. Och det gör ont att gå upp i nickdueller med spelare som Abby Wambach, Rachel Buehler, Lindsey Horan och Shannon Boxx. Men jag hoppas förstås att Sundhage vet vad hon gör.
Här är för övrigt startelvan i sin helhet: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Fischer, Emma Berglund, Sara Thunebro – Almgren, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.
Matchstart är 16.00, och Eurosport direktsänder.
Jag håller för övrigt på att titta ikapp på fredagens kross. Återkommer lite senare i kväll med en kritisk analys…
Så har jag till slut får se hela Sveriges 1–1-match mot Kina. Och det var väl inte någon av de roligare fotbollsupplevelserna man haft. Även om den andra halvleken var trevligare ur svensk synvinkel än den första.
Pia Sundhage
Men de flesta av de frågetecken som fanns innan avspark finns fortfarande kvar. Vi fick exempelvis bara se det höga och aggressiva försvarsspel som Pia Sundhage har pratat om i cirka tio minuter.
Så långt skapade vi flera högkaratiga målchanser, och jag tycker nog att vi borde ha gjort något mål under den perioden.
Men sedan orkade vi inte, och när vi tappade aggressiviteten förlorade vi även det mesta av vårt spel. De sista 35 minuterna av den första halvleken var svaga.
Kina tog också ledningen under den perioden, och kunde ha gjort ytterligare något mål.
Försvarsspelet vid 0–1-målet visade på en icke samtränad backlinje. Jag tycker att både Emma Berglund och Sara Thunebro tog felaktiga beslut, och övergav Nilla Fischer centralt.
Visst kan man förvänta sig att Fischer skall vinna luftduellen, men de andra backarna får inte vara på väg bort från en medspelare som går upp i en nickduell.
Andrabollen föll ner på Thuebros yta. Fast där finns bara en kinesiska, som stod för ett fantastiskt fint avslut.
Högklassiga i det svenska laget var de båda lagkaptenerna Lotta Schelin och Caroline Seger. Schelin såg rapp och pigg ut, och var inblandad i flera farligheter under de 67 minuter hon spelade.
Tyvärr får Seger inte göra det hon är bäst på så ofta, alltså komma rättvänd mot motståndarnas backlinje. Eftersom Lisa Dahlkvist är en för dålig passningsspelare för att starta anfallen tvingas Seger i stället ofta gå ner och hämta bollen långt ner på egen planhalva. Och när hon är där nere, och felvänd, så spelar hon ibland med så små marginaler att hon blir en säkerhetsrisk.
Sofia Jakobsson
I den andra halvleken slog svenskorna minst sex–sju riktigt bra inlägg. Men det ledde inte till så mycket, mest eftersom att våra forwards Kosovare Asllani, Schelin och Sofia Jakobsson är alldeles för dåliga i luftrummet. Tråkigt att vi inte har någon powerforward som kan nicka.
Med det är klart. Ibland behöver man inte nicka in inläggen – de kan segla in i bortre hörnet ändå. För det var väl just ett inlägg som Thunebro slog rakt in i mål till den svenska kvitteringen?
Problemet i luftspelet märks även vid offensiva, fasta situationer, där det är våra mittbackar som skall sköta nickandet.
Trots allt är väl 1–1 ett slutresultat som Kina skall vara mest nöjt med. Sverige hade ett klart grepp om den andra halvleken.
Här är lite noteringar om andra intressanta spelare:
Kristin Hammarström: Stärkte sina aktier. Stod för ett par fina räddningar, och var chanslös på målet. Jessica Samuelsson: Klarade sig undan debuten från start med godkänt betyg. Hade ett par fina uppspel, trots att hon var på fel kant. Kosovare Asllani: Var väldigt blek så länge hon spelade ihop med Schelin. För så mycket spel ihop var det inte. Asllani fick större spelrum sina sista 15 minuter, då hon var inblandad i ett par fina chanser. Hanna Folkesson: Kom in i halvtid, och gjorde ett gott jobb som bollvinnare. Yttermittfältarna: Fyra spelare fick chansen, och jag kan inte säga att jag tycker att någon tog den mer än någon annan. Där känns det fortfarande som ett väldigt öppet race.
* I övrigt i dag noteras att Norge skrällvann med 2–0 mot Japan. Nu har japanskorna i och för sig valt att ställa över Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando, för att i stället ge ett antal yngre spelare chansen i Algarve cup i år.
Det hindrar inte att det var en fin skalp av norskorna. Målskyttar var de båda supertalangerna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
* Sveriges premiärmotståndare i EM, Danmark, stod för en ännu större skräll då de höll Tyskland på 0–0. Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet.
* USA vann mot Island med 3–0. Målen från den matchen ser du här. Målskyttar var Rachel Buehler, Shannon Boxx och Abby Wambach.
Succén fortsätter för Tyresös nyförvärv Christen Press. Det tog bara tre minuter innan hon var målskytt även i sin andra match för USA:s A-landslag.
Till slut vann USA med 3–1 mot Skottland i natt. Jag har sett på flera ställen noteringen att Press är första spelare att göra tre mål på sina två första A-landskamper. Det må vara sant, men Sydney Leroux gjorde fem på sina första två – vilket ju borde smälla lite högre ändå…
Press satte 3–0-målet. USA:s första mål satte Megan Rapinoe med en behärskad yttersida från straffområdeslinjen, och sedan ökade Abby Wambach på till 2–0 på en språngskalle.
Wambach var på många sätt matchens förgrundsfigur. Hon gjorde sin landskamp nummer 200, och sitt mål nummer 153 – varav 63 är nickar. Nu är hon bara fem mål efter Mia Hamm i statistiken över tidernas bästa målskytt i landslagssammanhang.
Skottlands reducering gjordes av Suzanne Grant, som också jubilerade. Det var nämligen hennes landskamp nummer 100.
Förbundskapten Tom Sermanni släppte återigen fram en debutant. Det var en av mina favoriter från USA:s segrarlag från U20-VM i fjol, ytterbacken Crystal Dunn. Därmed har Sermanni släppt fram fler debutanter på sina två första matcher än vad Pia Sundhage gjorde på sina två sista år som ansvarig för USA:s landslag.
USA startade för övrigt så här: Hope Solo – Ali Krieger, Whitney Engen, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lauren Cheney, Megan Rapinoe – Sydney Leroux, Abby Wambach.
Matchen sågs för övrigt av 14224 åskådare. Och gårdagens match mellan Frankrike och Tyskland sågs av 15888. Två lysande publiksiffror som visar att damfotboll på landslagsnivå har vunnit mark i USA och Frankrike.
I Sverige såldes 22400 EM-biljetter på fyra timmar. Också det en bra siffra.
* Vår EM-motståndare Finland har i dag kört över en annan EM-klar nation, Ryssland. Hela 5–0 (3–0) till finländarna slutade matchen, där som vanligt en mängd spelare med Sverigekoppling fick speltid.
Linköpings Linda Sällström fick en halvlek i sin comeback efter korsbandsskadan. Och Sällström lobbader också ett av målen – det som betydde 4–0. Övriga målskyttar var Marianna Tolvanen, Jaana Lyytikäinen, Emmi Alanen och Adelina Engman.
Så här spelade Finland: Minna Meriluoto (Tinja-Riikka Korpela, 46) – Susanna Lehtinen, Maija Saari, Tiina Saario (Heidi Kivelä, 61), Tuija Hyyrynen (Katri Nokso-Koivisto, 80) – Alanen, Annika Kukkonen , Anna Westerlund , Lyytikäinen (Leena Puranen, 61) – Marianna Tolvanen (Engman, 74) och Sanna Talonen (Sällström, 46).
Då var det klart hur de 55 landslagsspelarna fördelas mellan lagen i NWSL. Som jag ser det drog Portland Thorns FC den stora vinstlotten. De får nämligen världens två kanske bästa forwards.
Vilket annat lag i världen kan matcha ett anfallspar med Christine Sinclair och Alex Morgan?
Hade jag fått välja två spelare hade jag helt klart tagit de två. De var ju etta och tvåa på min lista över 2012 års bästa spelare i världen.
Hela listan över hur spelarna fördelats hittar du på den här länken. Om en vecka är det draft. Då kommer klubbarna att fylla ut sina spelartrupper.
* Apropå Sinclair och Morgan var de två ju bland huvudkandidaterna till att vinna Ballon d’Or tidigare i veckan. I samband med prisutdelningen ifrågasatte jag rösterna från de mindre fotbollsländerna. Marcus Bühlund på Eurosport gick ett steg längre ändå, och räknade bara rösterna från de elva länder som ligger högst på världsrankingen. Han skickade sedan listan till mig – tack för det, förresten. Så här såg det ut:
Som synes gör Marta ett jättefall från andra till tionde plats på listan när bara de stora nationernas röster räknas, medan Sinclair stiger in på topp tre. Abby Wambach vinner dock klart även här, vilket känns skönt på många sätt. För det viktigaste är ju ändå att det blev rätt vinnare.
Wambach placerades för övrigt i Western New York Flash i NWSL ihop med Carli Lloyd.
* I Sverige har Sunnanå gjort klart med AIK:s Sussie Nilsson, och Umeå har värvat Djurgårdens isländska landslagsmittback Katrin Jonsdottir. Bra värvningar av de båda västerbottniska lagen.
Men tunga tapp för de båda Stockholmslagen, som fortsätter att brandskattas på sina bästa spelare. Hårdast drabbat är tveklöst Djurgården som snart har förlorat hela sin startelva från 2012.
Bloggen Spelare 12 gjorde i går en genomgång av lagen i den nya elitettan. Det var ingen rolig läsning, utan nästan alla klubbar har i dagsläget sämre trupp än 2012. Fast det förvånar inte mig ett dugg. Elitettan är en klart dyrare serie än fjolårets division I-serier. Det är längre resor, och ytterligare två bortamatcher för alla lag.
Så jag är inte förvånad att klubbarna tvingas lägga sina pengar på annat än starka spelartrupper.
Frågan är förresten vilket lag som kommer att bli seriefavorit i elitettan. Sirius?
* Så till en kort genomgång av helgens fotboll i världen. I Australien spelas den sista omgången av W-league. Då avgörs om Canberra United eller Sydney FC tar den sista slutspelplatsen. Då avgörs också vilka lag som kommer att ha hemmaplansfördel i slutspelet.
För svenskorna gäller det att Louise Fors spelar sin sista match i Western Sydney Wanderers i natt. Petra Larsson får däremot spela vidare i slutspelet.
I Italien har svensklaget Bardolino Verona en hyperviktig hemmamatch mot serietrean Brescia i morgon. Där måste Bardolino sannolikt vinna för att inte avståndet upp till andraplatsen i tabellen skall växa sig alldeles för stort.
På söndag spelas det tre matcher i franska Feminine Division 1. Lotta Schelin och Lyon vilar i helgen, men däremot möts PSG och Montpellier i ett hyperintressant möte i kampen om andraplatsen. Den matchen sänds på franska Eurosport, med start 16.30. Huruvida man får se Kosovare Asllani då känns lite oklart. Svenskan var ju bänkad i de sista omgångarna inför den korta julvilan.
Slutligen drar landskampsåret i gång på allvar i morgon förmiddag. Då inleds Yongchuan Cup, fyrnationsturneringen i Kina med matcherna Kina–Kanada (07.00) och Norge–Sydkorea (11.00).
Man skulle ju kunna tro att en sammansättning av alla världens lagkaptener och förbundskaptener samt varje lands mest pålästa journalist skulle göra det klockrena valet av världens bästa spelare. För en mer insatt jury borde det ju inte finnas?
Notera att jag skriver borde.
För den topplista över damernas Ballon d’Or som jag publicerade i det förra inlägget visar klart att det som borde ha varit en superjury inte har stått för det klockrena valet.
För hur kan Homare Sawa komma fyra? Och Marta tvåa? Och hur kan den mest naturliga vinnaren, Christine Sinclair, bara komma femma?
Både i Japan och USA kom den spelare som landets eget fotbollsförbund tagit ut som årets bästa, Aya Miyama och Alex Morgan, bakom den som har skapat sig det största namnet internationellt, Sawa och Abby Wambach.
Aya Miyama med bollen
Efter en stunds fundering är nog inte svaret på frågorna så svårt – trots allt. Det handlar om tradition – att skapa sig ett namn/varumärke. Och det handlar inte minst om tv-tid.
Även inom herrfotbollen är traditionen viktig. Spelare kan leva på gamla meriter – och sitt namn – i flera år efter att de passerat sportslig zenit. Fast problemet är väldigt mycket mindre än inom damfotbollen.
För i och med att alla matcher från de stora herrligorna tv-sänds över hela världen varje vecka, så får de röstande gott om chanser att värdera vem som varit bäst.
Inom damfotbollen sänds i princip ingenting av ligaspelet. Och i många länder sänds inte ens de stora mästerskapen. Så chansen för representanter från exempelvis Sri Lanka, Antigua och Turkiet att göra ett rättvisande val kan vara högst begränsad. Och därför röstar många på spelare som de hört talas om – men kanske inte har sett på flera år.
Därför noteras att 2011 års suverän Sawa anses vara bäst i världen även 2012 av lagkaptenerna i Bangladesh, Bulgarien, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Hongkong, Italien, Japan (Miyama), Kambodja, Kina, Kirgizistan, Mauritius, Nya Caledonien, Nya Zeeland, Palestina, Slovenien, Sri Lanka, Swaziland, Turkiet, Uzbekistan, Vanuatu och Zimbabwe.
Homare Sawa utmanar svenska mittbackar
Och att legendaren Marta toppar listorna för lagkaptenerna från Albanien, Antigua, Armenien, Bolivia, Caymanöarna, Colombia, Comorerna, Grenada, Guatemala, Honduras, Jamaica, Luxemburg, Montenegro, Mocambique, Rumänien, Senegal, Surinam, Tadzjikistan, Venezuela och Vitryssland.
Det hade varit spännande att höra hur de motiverar sina röster…
Marta Viera da Silva
Som märks är det inte så många etablerade damfotbollsnationer bland dem som röstat på Marta eller Sawa.
Jämför med min vinnare, Christine Sinclair, som toppar listorna hos lagkaptenerna från Dominikanska republiken, England, Island, Irland, Mexiko, Namibia, Norge, Samoa, Sverige och Trinidad/Tobago.
Sinclair har en klart kortare lista, men den rymmer trots det fler etablerade nationer. Det borde varit ett land till, Kanada – men Sinclair valde förstås att inte rösta på sig själv.
Att det blir så här är förstås problematiken med demokrati i frågor där alla inte har, eller ens kan ha, tillräckligt underlag för att avlägga en insatt röst.
Jag är givetvis för demokrati, och accepterar att gamla meriter kommer att ha en alldeles för framträdande roll inom Ballon d’Ors damklass i många år framöver.
Även om jag samtidigt tycker att det är lite synd…
Det blev inga skrällar i damkategorierna vid kvällens Ballon d’Or-gala. Först läste Felipe Scolari upp vinnarnamnet i kategorien bästa tränare. På lappen stod det Pia Sundhage.
Pia Sundhage
En stund senare var det Hope Solo som läste upp namnet på världens bästa spelare. Hon sa:
”Min lagkamrat, Abby Wambach.”
Abby Wambach med Kyoko Yano i ryggen
Det var ju precis vad jag tippade tidigare i dag. Och då skrev jag även hur jag ser på de valen. Så där finns det inte så mycket att tillägga, mer än att det är lite intressant att Alex Morgan blev USA:s bästa spelare 2012, och Wambach världens…
Sundhage förnekade sig för övrigt inte. Hon tackade nämligen med en sång. Se och hör själv här. Jag kan möjligen tycka att det börjar bli lite för mycket av den varan nu. Å andra sidan lär det vara Sundhages tacktal som alla minns från galan. Så, okej då…
Wambach däremot verkade både lite förvånad, och tagen, när hon höll sitt tacktal. Hon blev den femte spelaren att vinna Fifas pris till världens bästa spelare. Tidigare har Mia Hamm (2001–02), Birgit Prinz (2003–05), Marta (2006–10) och Homare Sawa (2011) vunnit. I och med Wambachs pris blev Nordamerika första kontinent att få två olika vinnare.
Namnet på priset har dock ändrats. Fram till och med 2009 hette det Fifa Women’s player of the Year. Nu heter det Ballon d’Or, även om det längre namnet fortfarande förekommer i vissa sammanhang. Men Fifa kallar det i alla fall Ballon d’Or här.
Ganska omgående efter galan blev alla röster offentliga. Där konstateras att Nilla Fischer röstade så här:
Spelare: 1) Sinclair, 2) Miyama, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Herdman, 2) Sundhage, 3) Lair
Här är Thomas Dennerby:s röster:
Spelare: 1) Wambach, 2) Marta, 3) Sinclair
Tränare: 1) Sundhage, 2) Lair, 3) Herdman
Och Anna Signeul:s:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman
I år hade Sverige en mediaröst. Det var Anette Börjesson på damfotboll.com som stod för den. Hon röstade så här:
Spelare: 1) Wambach, 2) Sinclair, 3) Miyama
Tränare: 1) Sundhage, 2) Bini, 3) Herdman
Pia Sundhage röstade aldrig. Utan USA:s tränarröst har Jill Ellis avlagt. Den löd:
Spelare: 1) Wambach, 2) Morgan, 3) Rapinoe
Tränare: 1) Sundhage, 2) Sasaki, 3) Swanson
På den här pdf-filen hittar du alla röster i spelarkategorien.
Slutställningen blev:
1) Wambach 20,67 procent av rösterna
2) Marta 13,50
3) Morgan 10,87
4) Sawa 10,85
5) Sinclair 10,33
6) Lloyd 7,99
7) Abily 7,70
8) Miyama 7,51
9) Fukumoto 7,32
10) Rapinoe 2,89
Och toppen av tränarkategorien:
1) Sundhage 28,59
2) Sasaki 23,83
3) Bini 9,02
4) Lair 7,64
Bland herrarna blev som väntat Lionel Messi världens bäste spelare, och Vicente del Bosque bäste tränare. Puskas Award för årets mål – som ju även kan vinnas av kvinnor – gick lite oväntat till Fenerbahces slovak Miroslav Stoch för en läcker volley. Där hade jag nog trott att Falcao skulle dra vinstlotten.
Bland herrarna tar man även ut ett världslag. 2012 års upplaga bestod av elva spelare från den spanska ligan. Bland damerna finns det ännu så länge inget officiellt världslag. Men inom några år så kanske man har börjat med det också.
I kväll 19.00 hålls Ballon d’Or-galan där världens bästa spelare och tränare koras. Allt talar för att det för första gången utdelas ett pris till en svensk spelare eller ledare.
Pia Sundhage är ju nämligen storfavorit till att få guldbollen som världens bästa tränare inom damfotbollen. Det är naturligtvis stort – även om det förstås hade varit ännu större om det varit för insatser inom svensk fotboll som hon prisats.
Såvitt jag kan hitta har bara en svensk tidigare fått pris av Fifa, och det var domaren Anders Frisk, som fick specialpriset (Presidential award) 2005.
I kväll får vi alltså också veta vilka som blir världens bästa spelare 2012, herrar och damer. Jag tippar på att det blir Lionel Messi och Abby Wambach. Men som jag flera gånger tidigare (bland annat här, här och här) har varit inne på så går inte min röst till Wambach.
Vi kommer för övrigt under de närmaste dagarna också få se hur världens alla lagkaptener och förbundskaptener har röstat i Ballon d’Or. Det skall bli intressant att se vilka som lyft in Marta i finalen.
I fjol var det ingen svensk tidning som röstade i damkategorien. Hade jag fått den rösten hade jag lagt mina poäng så här:
Spelare
5) Christine Sinclair, Kanada
3) Alex Morgan, USA
1) Yuki Ogimi, Japan
Tränare
5) Pia Sundhage, USA
3) John Herdman, Kanada
1) Patrice Lair, Olympique Lyonnais
Jag har för övrigt Wambach som fyra, men det är ju bara tre som får poäng.
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
I halvtid av USA:s landskamp mot Kina i natt presenterades loggan och namnet på den nya proffsligan i USA. Den heter NWSL, och loggan kan du se på den här länken.
NWSL står för National Women’s Soccer League, ett lite missvisande namn då både Kanada och Mexiko är med på varsitt hörn. NAWSL hade kanske varit bättre, där NA skulle stå för North American.
USA vann för övrigt landskampen med 4–1, och höjdpunkter därifrån finns på den här länken. Vill du bara se de fem målen gör du det här:
Abby Wambach gjorde alltså två nya mål, och slutar året på 27 mål och 8 assist, bara ett mål sämre än Alex Morgan, som nådde 28 mål och 21 assist.
Men en intressant grej för nye förbundskaptenen Tom Sermanni blir hur han matchar sina forwards. Som jag ser det börjar även Sydney Leroux vara redo för att spela från start. Hon har nästan Wambachs fysik, men är betydligt snabbare. Och trots att hon bara har spelat 517 minuter i år – alltså mindre än sex hela matcher – har hon nått upp på 14 mål.
Sett till mål per spelad minut är Leroux vassast av alla i USA:
1) Sydney Leroux – 37 minuter mellan målen
2) Alex Morgan – 83 minuter mellan målen
3) Abby Wambach – 91 minuter mellan målen
4) Amy Rodriguez – 100 minuter mellan målen
5) Carli Lloyd – 163 minuter mellan målen
Apropå landslagsspelare och NWSL. Enligt den här texten skall de landslagsspelare som anställs av förbundet för NWSL avslöjas innan nyår. Det blir intressant att se vilka namn som ryms där. Kommer exempelvis Christen Press att ingå? Ali Krieger?
Statistik är en viktig del av idrotten. Det finns rekord av alla möjliga slag. Två lysande siffror som uppnåtts den senaste tiden är 100 och 150.
Den senare siffran gäller antalet mål som 32-åriga Abby Wambach har gjort i USA:s landslag. 150 mål på 197 landskamper är förstås fantastiskt bra. Hon nådde siffran i och med sitt andra mål mot Kina i förrgår amerikansk tid. I går svensk tid.
47 av målen har kommit i tävlingsmatcher, och 22 av dem i VM- eller OS-slutspel. Det är kanske de mest imponerande siffrorna i sammanhanget. Här är hela listan. Där märks också att Wambach har gjort tio mål på 13 möten med Sverige.
Samtidigt som jag är imponerad av Wambachs bedrift finns det en målmaskin som gör mig ännu mer imponerad, tre år yngre Christine Sinclair.
Wambach har under hela den här perioden varit en utpräglad straffområdesspelare i ett lag som hela tiden tillhört topp två i världen. Då måste man ligga kring de här siffrorna för att få behålla sin plats i laget.
Sinclair har gjort 143 mål på 190 landskamper. Det är ännu vassare eftersom hon gör målen för ett klart sämre lag, Kanada. Dessutom bidrar Sinclair med betydligt mer utanför straffområdet för sitt lag än vad Wambach gör.
Så till siffran 100. Den står här för antalet tävlingsmatcher i rad som Lyon har spelat utan att förlora under ordinarie tid. Eller snarare under spel, för de franska mästarlaget har inte heller förlorat under förlängning på de senaste 100 tävlingsmatcherna.
Lyon föll med 2–0 borta mot Juvisy i ligan den 14 mars 2010. Tre dagar senare föll man med 1–0 borta mot italienska Torres Calcio i Champions League. Men sedan den 17 mars 2010 har alltså inte Lyon förlorat en enda match – under speltid.
Däremot har det blivit tre förluster efter straffläggning:
* Mot PSG i semifinal av franska cupen den 25 april 2010.
* Mot Turbine Potsdam i final av Champions League den 20 maj 2010.
* Mot Juvisy i kvartsfinal av franska cupen den 3 april 2011.
De här tre matcherna har således slutat med kryss efter ordinarie tid, och förlängning. Under den här tiden har man även spelat oavgjort mot Umeå (WCL), PSG (ligan), Zvezda Perm (WCL), Montpellier (ligan), PSG (ligan), Juvisy (ligan) och Potsdam (WCL).
Facit i Lyons 100 senaste tävlingsmatcher är alltså 90–10–0. Makalöst bra.
Jag har räknat in Womens Champions League, franska ligan och franska cupen i sammanräkningen. Eftersom klubblags-VM var en inofficiell tävling är den inte med. Men med de två matcherna i Japan är sviten uppe i 102, och facit för ordinarie tid ligger på 91–11–0. Svårslaget…
* Slutligen slog det mig när damfotboll.com i går hade ”nyheten” om Maria Karlsson:s mål från i lördags att jag inte lagt upp länken till målet. I det här klippet ser man att Karlsson även hade en frispark i ribban.
Men Karlssons nickmål i all ära, det mål man minns från är det drömmål som Christiana Girelli gör till 1–0. Det finns absolut med på min tre i topp över mål från det här året. Titta och njut av en teknisk prestation av absolut högsta klass.
En blogg om internationell damfotboll 