Kategoriarkiv: Magdalena Eriksson

Silly season och Champions League

Publicerad den av
9

Vid midnatt på tisdag stänger det svenska transferfönstret för den här sommaren. De flesta damallsvenska klubbarna passade på att göra sina justeringar under VM-uppehållet, så jag räknar inte med att det blir speciellt många nya övergångar de här sista dagarna.

I dag har jag dock uppdaterat och fräschat till silly seasonsidan. I arbetet med den upptäckte jag flera förändringar i LB07:s trupp som jag inte hört talas om tidigare. Bland annat har Eveliina Parikka lämnat för HJK.

LB07 är verkligen genomuselt på att nå ut med information i etablerade, eller sociala medier. Däremot uppdaterar man truppen på sin hemsida bra, så kollar man in den lite då och då kan man ibland upptäcka att någon spelare är borta, eller att någon ny har tillkommit.

Torsdagens största svenska transfernyhet var att Emma Lundh lämnar Vittsjö för elitettan och sin ungdomsklubb, BP.

Den näst största svenska transfernyheten var att Göteborg inte skall värva några fler spelare. I början av VM-uppehållet pratades det om tre sommarförvärv. Och någon vecka efter att Emma Berglund hade värvats hörde jag att en spelare till var på väg in. Men nu förklarar tränare Marcus Lantz att man istället kommer att flytta upp spelare från egna led.

I den länkade GP-artikeln står det för övrigt att Evelyn Ijeh är permanent uppflyttad. Jag är lite osäker där. Hon har ju ingått i matchtrupperna på sistone, men hon finns inte med i A-truppen på klubbens annars väluppdaterade hemsida. Fast det kan ju bara vara en miss, precis som FC Rosengård har missat att ta med Anam Imo i sin spelartrupp.

Med start i kväll drar den andra halvan av damallsvenskan igång. Det spelas bara en match i dag, den mellan nian Växjö och tian Djurgården. Växjö får räknas som favoriter med tanke på att de tagit sju poäng på de tre senaste omgångarna, medan Djurgården kammat noll. Men stockholmarna vann vårmötet med 3–0 så det finns ändå anledning att gardera.

Övriga fem matcher i omgången spelas i morgon lördag. De på pappret mest intressanta är sexpoängsmatcherna Kif Örebro–Piteå och Linköping–Kristianstad. I båda de matcherna behöver bortalaget vinna för att inte riskera att hamna fem–sex poäng från Champions Leagueplats. Jag håller Piteå och Linköping som knappa favoriter, då båda lagen sett allt bättre ut på sistone.

I övrigt är Vittsjö, Göteborg och Rosengård klara favoriter på hemmaplan mot LB07, Kungsbacka respektive Eskilstuna. För övrigt är det ett litet lurigt upplägg på årets serie. Oftast brukar man antingen vända den, så att samma lag möts både i omgång 11 och 12. Eller så gör man så att de lag som möttes i omgång 1 också möts i höstens första omgång.

I årets damallsvenska är det däremot lite både och. Göteborg–Kungsbacka, Rosengård–Eskilstuna och Örebro–Piteå är lag som möttes även i första omgången, medan Vittsjö–LB07 möts två gånger i rad.

I elitettan drar 17:e omgången i gång i kväll med västerbottniskt derby mellan Umeå och Morön. UIK leder serien med tre poäng efter att Lova Lundin nickat in det här segermålet på övertid senast mot BP:

I övrigt har tvåan Hammarby och trean AIK hemmamatcher mot sjätteplacerade Assi och sjundeplacerade Lidköping, medan Uppsala tar emot tolvan BP. I botten är det ett viktigt möte mellan tian Mallbacken och elvan Asarum.

Från elitettan till Champions League. Årets turnering drog i gång i onsdags, och fortsätter i morgon. Jag skummade igenom laguppställningarna för de 40 lag som deltar och gjorde lite noteringar. Norska LSK vann som väntat mot nordirländska Linfield.

Det mest anmärkningsvärda i 4–0-segern var att den tidigare EM-finalisten Cathrine Dekkerhus byttes in i 62:a minuten. Det var nämligen comeback efter cirka två års skadefrånvaro.

Cathrine Dekkerhus

En annan typ av comeback stod finländska PK-35 Vantaa för. Laget kom i 2–0-underläge mot estniska Flora Tallinn i början av den andra halvleken. Reduceringen kom i 56:e minuten, kvitteringen i 86:e – och så vann PK-35 på ett självmål på övertid.

Jag kan inte historiken fullt ut, men PK-35 Vantaa borde vara det första andradivisionslaget någonsin i Champions League. Och som division II-klubb är man ännu obesegrad i turneringen. Fast risken är att första förlusten kommer i morgon mot kazakiska mästarlaget BIIK Kazygurt.

Många av klubbarna har rakt igenom inhemska spelare. Men man noterar också en och annan småsatsningar här och där i Europa. Lite oväntat hade exempelvis albanska Vllaznia fyra amerikanskor i sin startelva i 3–1-segern mot irländska Wexford Youth.

Några bekanta spelare dök upp i oväntade miljöer. Den thailändska VM-spelaren Miranda Nild spelar exempelvis för litauiska Gintra-Universitetas och den tidigare Vittsjö- och Mallbackenspelaren Nkem Ezurike håller numer till i israeliska Asa Tel-Aviv.

Omgångens stormatch var portugiska mästarinnorna Sporting Braga mot österrikiska tvåan Sturm Graz. Där vann Braga en regnig match med 2–0, bland annat efter mål av fjolårets Kalmarspelare Shade Pratt.

Utöver Pratt hittade jag även den venezuelanska jättetalangen Daniuska Rodriguez, som hunnit bli 20 år, samt den nigerianska VM-spelaren Chinaza Uchendo hos de portugisiska mästarinnorna.

De spelar för övrigt gruppfinal i morgon mot Apollon Limassol med svenska Matilda Abramo. Skånskan byttes in efter 60 minuter när de cypriotiska mästarinnorna vann med 10–0 mot lettiska Riga FS. Här är några bilder som jag fått inskickade som visar Abramo i onsdagens match:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Noterbart var att Apollon bara hade en cypriotisk spelare i startelvan. Däremot fanns där tre amerikanska, två engelska och två grekiska.

Första gruppomgångens spelare var den 34-åriga georgiska forwarden Gulnara Gabelia. Hon gjorde fem mål, bland annat ett äkta hattrick på fem minuter, för tidigare nämnda BIIK Kazugurt från Kazakstan när laget vann med 9–0 mot EBS/Skala från Färöarna.

Det som var extra anmärkningsvärt var att Gabelia gjorde alla sin fem mål i den första halvleken, och skytteligaledaren blev sedan utbytt i paus.

Tre lag som går in i Champions Leagues sextondelsfinal fick se sig besegrade av Montpellier i en fyrnationsturnering i Frankrike. Marija Banusic:s lag vann nämligen finalen mot PSG efter straffläggning. Det blev 1–1 i själva matchen. Sedan lyckades Montpellier göra mål på fyra av sex straffar, medan PSG bara satt hälften av sina sex.

Trots att det var en träningsturnering noteras att Montpelliers spelare verkade väldigt nöjda med att vinna mot PSG:

Banusic startade för Montpellier i finalen, men ser ut att ha bytts ut i paus i underläge med 1–0, för hon ingick i den elva som startade den andra halvleken. Hos PSG startade Hanna Glas, medan Annahita Zamanian byttes in i slutminuterna.

I tredjeprismatchen vann Bayern München med förkrossande 5–0 mot Chelsea. Hos Bayern spelade svenska Ali Riley hela matchen, medan Amanda Ilestedt byttes ut i minut 74.

Chelsea ser ut att ha startat med starkast möjliga lag. Bland annat spelade trion Magdalena Eriksson, Millie Bright och Maria Thorisdottir i backlinjen.

Transferfönstret stänger på olika dagar i olika länder i Europa. Det engelska fönstret stängde redan i går. Innan stängning hann Reading värva den norska VM-spelaren Amalie Eikeland från IL Sandviken. Toppseriespelare har varit heta på marknaden i det här fönstret.

Apropå England noteras trevliga nyheter för de som är intresserade av att följa WSL i vinter. Samtliga matcher skall tv-sändas, och det trevligaste är att det är både gratis och att det inte skall vara geoblockat.

https://twitter.com/ElaineBucko/status/1158716416977178625

I Italien är fönstret öppet ytterligare ett tag. Det hindrade inte Fiorentina för att presentera Lisa De Vanna som nyförvärv under torsdagen. Klubben har haft en bra vecka. I fredags fick de nämligen italienska VM-spelaren och tillika ”Violas” lagkapten Alia Guagni att förlänga sitt kontrakt.

Guagni uppgavs vara väldigt nära att skriva på för spanska svensklaget CD Tacon/Real Madrid, men 31-åringen valde till slut att stanna i Florens, där hon spelat hela sin karriär. En anledning till att hon inte flyttade på sig sägs vara att Fiorentinas klubbpresident ringde henne och bad henne stanna.

Veckans tråkiga nyhet kommer från USA och NWSL, där Orlandobacken Toni Pressley har drabbats av bröstcancer. Hon är redan opererad, och uppmanar via sitt Twitterkonto folk att inte tycka synd om henne.

Slutligen lite mer resultat. I Cosafa-mästerskapet är det nu finalklart. Zambia vann torsdagens första semifinal med klara 4–0 mot Botswana. Därmed tog sig Shepolopolo, som Zambias landslag kallas, för första gången till final i Cosafa Womens Cup.

Motståndaren och värdnationen Sydafrika har däremot spelat i alla de sex tidigare finalerna. Fem gånger har de vunnit, och Banyana Banyana måste räknas som storfavorit till att ta en sjätte titel på söndag. I sin semifinal vann Sydafrika med 3–1 mot Zimbabwe.

Klart: Asllani blir första prestigevärvningen av CD Tacon

Publicerad den av
16

Kosovare Asllani

För bara några minuter sedan meddelade CD Tacon via sitt Twitterkonto att man har gjort klart med Kosovare Asllani.

https://twitter.com/CD_Tacon/status/1151837630939705345

Och strax efter gick även Asllani själv ut med nyheten:

Som jag skrev i går var det ju inte speciellt oväntat. Om jag inte har glömt någon blir Asllani första svenska spelare i den spanska ligan sedan Louise Schilgard (då Fors) spelade för Espanyol för tio år sedan (säsongen 2009/10).

Som säkert alla numera vet är CD Tacon nykomling i spanska ligan. Klubbens damlag är köpt av Real Madrid, och det kommer att heta just Real Madrid från och med nästa sommar. Köpet gjordes för sent för att laget skulle hinna byta namn redan till den här säsongen.

Men Tacon kommer redan den här säsongen att spela på Reals anläggning och har Reals stöd. I praktiken kommer alltså Asllani att spela för Real Madrid.

Svenskan blev satsningens allra första prestigevärvning. Kul för Asllani att kunna stoltsera med det i framtiden. Och spännande att se hur Real Madrids satsning kommer att se ut.

Asllani har tidigare spelat i högsta ligorna i Sverige, USA, Frankrike och England. Spanien blir hennes femte land. Tidigare har Schillgard och Sofia Jakobsson spelat i fem olika högstaligor. Ingen svensk har däremot spelat i fler. En lista över svenska spelare som varit i två utländska högstaligor eller fler finns under fliken Svenska utlandsproffs.

En annan spännande nyhet i dag är att Lyon skall ha erbjudit ett kontrakt till Magdalena Eriksson.

Med tanke på vad Lyon har för spelare i mitt- och vänsterförsvaret känns det som ett bra val av Eriksson att stanna i Chelsea. Känslan är ju att hon hade fått betydligt mindre speltid i den franska storklubben.

Som mittbackar har ju Lyon redan Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy och Kadeisha Buchanan. Dessutom har man Saki Kumagai, som är mittback i Japans landslag med som dock spelar på mittfältet i klubblaget. Och som vänsterbackar har man Amel Majri samt supertalangen Selma Bacha.

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Publicerad den av
10

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Bilder från VM 2019

Publicerad den av
1

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.

Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.

USA höjer pokalen
Ettan och tvåan i skytteligan
Elin Rubensson
USA jublar vid slutsignalen
Världsmästarna i konfettiregn
Sverige gör ringen
USA har höjt pokalen
Julia Zigiotti Olme
Kanada
Elin Rubensson slår straff
VM:s bästa och tredje bästa spelare
Holland och domarna
USA tackar publiken
USA
Linda Sembrant har gjort 1-0
Madelen Janogy
Caroline Seger med armarna i luften
Sverige
Sverige
Linda Sembrant har gjort 1-0
Elin Rubensson
Holland
Nathalie Björn
Caroline Seger
USA jublar vid slutsignalen
Sofia Jakobsson
Inlöp vid 1–0-målet
Elin Rubensson har gjort mål
Jennifer Falk
USA höjer pokalen
Linda Sembrant har gjort 1-0
VM:s bästa spelare
Elin Rubensson vid straffpunkten
Argentina
Caroline Seger och Kanjana Sung-Ngoen ihop med domarna
Silvermedaljörerna
Silvermedaljörerna
Världsmästarna i konfettiregn
Fridolina Rolfö
Fridolina Rolfö
Sverige
Världsmästarna i konfettiregn
Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl
Linda Sembrant har gjort 1-0
Skottland
Julia Roddar
Julia Zigiotti Olme
Tony Gustavsson gör tummarna upp
Caroline Seger
Magdalena Eriksson

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Publicerad den av
4

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den av
15

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Publicerad den av
1

Inlägget uppdaterat, jag var blind först och missade skiftet i den svenska elvan…

Laguppställningarna har just kommit. Sverige kör som väntat med Lina Hurtig istället för Fridolina Rolfö. Men en skräll är att Elin Rubensson saknas, och att hon ersätts av Nathalie Björn.

Det troliga är att det är ett rent byte, och att vårt landslag återigen kör det system jag kallar 4–4–1–1, men som officiellt presenteras som 4–3–3. Peter Gerhardsson:s skifte i startelvan skall vara på rent taktiska grunder, Rubensson är alltså inte skadad eller sjuk.

Gissningsvis vill förbundskaptenen ha in större nickstyrka

I Holland börjar Lineth Beerensteyn istället för Shanice van de Sanden på högerkanten. Det var ju precis det som coacherna hemma i de holländska vardagsrummen ville (se förra inlägget).

Om det är bra eller dåligt för Sverige återstår att se. Beerensteyn är ungefär lika snabb som van de Sanden, så det spelar ingen roll ur den synpunkten. Och vi har ju sett i Lyon att van de Sanden kan komma in från bänken och förändra matchbilder.

I övrigt kör Sarina Wiegman med den elva hon haft de flesta matcherna, alltså spelar Lieke Martens från start.

Här är hela elvorna: Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Publicerad den av
7

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Publicerad den av
12

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Publicerad den av
3

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin Simon – Lina Magull, Sara Däbritz – Svenja Huth, Alexandra Popp, Linda Dallmann – Lea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

Tankar om ett svenskt drömmål – och om Tyskland

Publicerad den av
12
Startelvan mot Kanada

Sverige

Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.

Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.

Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.

Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.

När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.

Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.

Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.

Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.

Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.

Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.

Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?

I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.

Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.

Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.

Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.

Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.

Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.

Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.

Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.

Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.

Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.

För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.

Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.

Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.

Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.

Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.

Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.

Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.

Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne Miedema på Saki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.

Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.

Tillagt i efterhand. Det var inte fel på regeln. Läs mer om handsregeln här.

Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.

Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.

Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.

Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…

Gerhardsson ger Chileelvan ny chans

Publicerad den av
10

De elva spelare som startade i VM-premiären mot Chile får förtroendet även i åttondelsfinalen mot Kanada. Det blir alltså följande svenska spelare som står på Parc des Princes gräsmatta 21.00 i kväll:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Det är ju kanske det lag man tippat på – om man tvingats tippa. Det följer ju nämligen Peter Gerhardsson:s tidigare upplägg med sina startelvor. Jag var ju ändå lite osäker inför, dels eftersom han har rullat friskt under VM. Dels för att han ofta kört med tre mittbackar mot bättre motstånd.

Genom valet av spelare väljer vår förbundskapten kvalitet över tid framför dagsform. De här elva är de han haft som förstaval under sina två år på posten. Det är däremot inte de som visat bäst form under VM. Vi får hoppas att Gerhardsson har fingertoppskänsla i sin uttagning.

Även Kanada kör med exakt den elva man hade i sin VM-premiär, alltså exakt det lag jag gissade på i förra inlägget.

I skrivande stund blev USA femte laget till kvartsfinal. Man blev det utan att imponera. 2–1-segern mot Spanien var en ganska torftig fotbollsmatch där USA vann avsluten mot mål med 3–1. Två av de där avsluten var straffsparkar som Megan Rapinoe förvaltade på bästa sätt.

Spanien blir alltså andra europeiska laget att åka hem. I går blev Brasilien sista sydamerikanska laget. I förra inlägget glömde jag att ta upp Marta:s brandtal. Direkt efter slutsignal, direkt i tv, öppnade storstjärnan sitt hjärta gentemot sitt hemlands unga tjejer. Det var ord och inga visor. Och det var makalöst vaket och taktisk att hålla det på slutsignal efter att ha åkt ur VM.

För Marta har ju rätt. Återväxten i Brasilien är ju usel, bara det faktum att alla Brasiliens sju VM-mål gjordes av spelare som var över 30 år säger en hel del. Mycket talar ju för att viktiga trion Marta, Formiga och Cristiane spelar i OS nästa år. Men sedan? Vilka skall bära brasiliansk damfotboll sedan?

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

Publicerad den av
10

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

 

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

 

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

 

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

 

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

 

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andrée Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

 

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

 

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna  har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

 

 

Skrällen – Gerhardsson vilar halva laget

Publicerad den av
2

Alldeles nyss säkrade Kamerun en plats i åttondelsfinalerna via segermål i femte övertidsminuten av den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout.

Därmed är det klart att Argentina har spelat klart. Det är också i praktiken klart att Nigeria eller Chile tar den sista platsen. För Thailand måste vinna med 15 måls marginal för att gå vidare. Om Chile vinner med tre mål eller fler i kväll spelar de åttondelsfinal – annars gör Nigeria det.

Vi vet numera också att Sverige antingen möter Spanien eller Kanada i åttondelsfinal. Kanada föll mot Nederländerna med 2–1 i en jämn gruppfinal, där jag såg den andra halvleken. Där hade Kanada mer av spelet, men Nederländerna var effektivt och gjorde mål på båda sina avslut i halvleken – starkt.

Totalt hade Kanada 12–8 i avslut, men det kanadensiska laget missade målet. Det är ju lovande – om det blir Kanada i Paris på måndag.

Det som gäller är ju att Sverige möter Spanien i Reims om vi vinner mot USA. Om vi tappar poäng blir det alltså Kanada.

När laguppställningarna kom för en stund sedan visade det sig att USA matchar absolut bästa laget. Däremot väljer Peter Gerhardsson att vila halva sin ordinarie startelva. Det var oväntat. Det ser även ut att bli 4–4–1–1, vilket också är oväntat. Gerhardsson spelar högt här. Och vi som hade hoppats få en värdemätare på det svenska laget får kanske vänta till åttondelsfinalen.

För kvintetten Hanna Glas, Nilla Fischer, Magdalena Eriksson, Elin Rubensson och Fridolina Rolfö sitter på bänken. I stället startar följande spelare:

Hedvig Lindahl – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Julia Zigiotti, Caroline Seger, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

USA startar så här: Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Sam Mewis, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Tillägg: Ytterligare en sak blev klar i och med att grupp E är färdigspelad, nämligen att det blir Italien–Kina i en åttondelsfinal.

 

Anvegård och Hurtig in i startelvan

Publicerad den av
3

I dag förväntas Sverige vinna med stora siffror mot Thailand. Och jag tror att det blir fyra–fem svenska mål.

Spännande är att Peter Gerhardsson gör två förändringar i anfallet. Anna Anvegård och Lina Hurtig kommer in i stället för Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Det är spännande, och borde innebära större chans till svenskt kombinationsspel. Uppställningen är som väntat den som är 4–4–1–1 i försvar och 4–3–3 i anfall.

Här är hela elvan: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.

Thailand gör tre byten från första matchen. De byter målvakt, så att Waraporn Boonsing kommer in, plus att de sätter in forwarden Pitsamai Sornsai och inhopparen från första matchen, Taneekarn Dangda. Ut går trion Sukanya Chor Charoenying, Waranuu Phetwiset och Sudarat Chuchuen.

Även om Thailand är svagt skulle jag bli förvånad om det blir jättemånga svenska mål. Faktum är ju att Sverige sällan vinner med mer än just fyra–fem måls marginal, inte ens mot riktigt dåligt motstånd.

Jag roade mig i går kväll att kolla igenom de största segrarna år för år under 2000-talet. Där sticker en match ut rejält – 17–0 mot Azerbajdzjan från Gamla Ullevi i juni 2010. I den matchen gjorde nuvarande division I-spelarna i Bergdalens IK, Linnea Liljegärd och Sara Lindén tre respektive två mål.

Sedan dess kan jag bara hitta att Sverige gjort fler än sex mål i en match – den mot Iran som Fifa ansåg vara inofficiell, men som verkar räknas som officiell av det svenska förbundet.

Tvåsiffrigt har vårt landslag bara gjort två gånger någonsin. Utöver Azerbajdzjan handlar det om en 10–0-seger mot Irland 1992.

Här är listan år för år:

2000: 7–0 mot Spanien (EM-kval).

2001: 8–1 mot Finland (EM-kval).

2002: 8–0 mot Polen.

2003: 8–0 mot Sydkorea.

2004: 5–1 mot Serbien/Montenegro (EM-kval).

2005: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval).

2006: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval)

2007: 7–0 i två matcher, mot Rumänien (EM-kval) och Ungern (EM-kval).

2008: 6–0 mot Ungern (EM-kval).

2009: 5–1 mot Norge.

2010: 17–0 mot Azerbajdzjan (VM-kval).

2011: 3–1 i två matcher, mot Danmark och Australien (VM).

2012: 4–1 i två matcher, mot Skottland och Sydafrika (OS).

2013: 6–1 mot Island.

2014: 5–0 mot Färöarna.

2015: 3–0 i fyra matcher, mot Finland, Kina, Moldavien (EM-kval) och Polen (EM-kval).

2016: 7–0 mot Iran (inofficiell match?). Annars 6–0 i två matcher, mot Skottland (inomhus) och Moldavien (EM-kval).

2017: 5–0 mot Ungern (VM-kval).

2018: 4–0 mot Kroatien (VM-kval).

2019: 4–1 mot Schweiz.

Slutligen så fortsätter det att hända saker i damallsvenskans silly season. I dag har Rosengård meddelat att man förlängt med Sanne Troelsgaard säsongen ut. En viktig förlängning. Dessutom har Växjö presenterat nya tränare – Maria Nilsson och Magnus Olsson med delat tränarskap. Det handlar om en intern lösning som jag inte kan bedöma, mer än att det är kul med ytterligare en kvinna som tränare i vår högsta serie.