God fortsättning. Julhelgen har varit lugn ur damfotbollssynpunkt, både när det gäller matcher och nyheter.
En intressant nyhet kom dock i dag, nämligen att Amandine Henry kommer att spela för PSG under tre månader nu på våren. Uppgifter om det här har florerat under en tid, men nu skall det alltså klart.
Det ger förstås PSG ytterligare möjlighet att hålla undan för Henrys tidigare klubb Lyon i tabelltoppen. Det lär även innebära att PSG:s chanser att slå ut Bayern München ur Champions League ökar.
Lite verksamhet på hög nivå har det dock trots allt varit under helgen. I Japan vann Inac Kobe Leonessa finalen i Empress’s Cup mot Albirex Niigata efter straffläggning. Inac Kobe Leonessa försvarade därmed sin titel från i fjol.
Cupfinalen spelades på juldagen, och här är höjdpunkter:
En av världens bättre ligor har också rullat under julhelgen, W-league i Australien. Det är en liga som känns allt starkare för varje år, inte minst eftersom många duktiga amerikanska spelare dubblerar i både NWSL och W-league. I år är även den australiska ligan väldigt jämn, vilket är kul.
I fjol gick ju Melbourne City FC fram som en ångvält. Det nybildade laget gick igenom sin premiärsäsong obesegrade. De tog full poäng i grundserien, vann semifinalen på straffar och vann finalen klart. I höst höll de sin segersvit levande i fyra omgångar, men sedan har laget tappat.
I dag spelade man sin sjunde match, och åkte på tredje raka förlusten. En av mina favoritspelare, Samantha Kerr, gjorde de två avgörande målen när nya serieledarna Perth Glory vände 2–1-underläge i Melbourne till 3–2-seger.
I Melbourne City hade inhopparen Jacynta Galabadaarachchi ett skott i ribban.
Galabadaarachchi är en mycket intressant spelare, och då tänker jag inte bara på att hon har ett efternamn som kan få tv- och radiokommentatorer att gråta. Hon är nämligen bara 15 år, född den 6 juni 2001, och anses vara en riktig megatalang. Jag har sett klipp på hennes bollbehandling, och den är högklassig. Det skall bli spännande att se hur 15-åringen, som spelat med killar fram till väldigt nyligen, utvecklas i framtiden.
Så till lite nyheter från innan jul. Den 23 december blev jag lite förvånad när Lisa Lantz presenterades som nyförvärv av Linköpings FC. Jag har inte specialstuderat Lantz tillräckligt mycket för att ha en 100-procentigt klar analys av henne, men det jag sett tycker jag att hon är lite överskattad. Dock är det ju stor skillnad på att spela i Umeå och Linköping, och det är möjligt att Lantz har potential att växa med omgivningen.
Linköpings lagbygge inför 2017 är för övrigt intressant på många sätt. Mest intressant just nu är ju förstås vem eller vilka som skall leda laget, samt frågan om Stina Blackstenius stannar. Jag såg att Corren skrev att Jonas Eidevall är en kandidat till tränarjobbet. Det är en intressant kandidat, som både är påläst och som har erfarenhet från både Champions League och toppen av damallsvenskan.
* Den 23 december presenterades också den senaste världsrankningen. Där hade Sverige återigen fallit ner till vår sämsta placering någonsin, den åttonde. Så trots att 2016 har innehållit det som bör rankas som svensk damfotbolls största framgång någonsin – OS-silvret – har vi tidernas sämsta världsranking.
För andra året i rad slutar vi nämligen på åttonde plats på rankingen. 2015 var vi som bäst femma, medan sexa är vår bästa placering på rankingen i år. Poängmässigt har det varit ett litet lyft. Vi inledde nämligen 2016 med 1973 rankingpoäng och avslutar med 1977.
Det skall dock påtalas att sedan rankingsystemet för damer infördes 2003 hade Sverige inte legat under 2000 poäng förrän i fjol.
Medaljmässigt har Pia Sundhage varit en otroligt framgångsrik svensk förbundskapten. Hon har verkligen sett till att vinna rätt matcher. För ser man till resultaten match för match har hon alltså inget bra facit.
Offensiven har varit ett stort problem för henne under hela hennes tid som förbundskapten. Sundhage vill spela en offensiv fotboll, men hittar inte rätt spelsystem till de spelare hon har.
Här tycker jag att det är dags att göra val. Fast det är inte lätt. Handbollens förbundskapten Henrik Signell valde bort en av sina stjärnor inför EM dels för att hon var gnällig, dels för att han ville spela på ett sätt där hon inte passade in.
Sundhage har valt en annan väg. Hon har utgått från sina favoritspelare, och sedan försökt bygga ett spelsystem utifrån dem. Det positiva där är ju att hon slipper kritik från åsidosatta stjärnor, det negativa är att hon riskerar att få ställa upp med flera likadana spelare på planen.
Den risken har ökat igen, nu när Sofia Jakobsson äntligen gör mål igen. Jakobsson har varit direkt usel i landslaget i år. Däremot har hon varit väldigt bra i Montpellier i höst, vilket förstås är glädjande. Att hon leder den franska skytteligan över helgerna måste förstås stärka hennes självförtroende rejält.
Jakobssons styrka är att hon är snabb, löpstark, irrationell och normalt sett en mycket bra avslutare. Däremot är hon direkt svag i luftrummet och hon är inte heller något vidare som passningsspelare, vilket gör att hon är svår att samarbeta med. Hon är inte heller något vidare på att slå inlägg, vilket gör att hon inte funkar speciellt bra som yttermittfältare.
Det värsta för Pia Sundhage är att ytterligare flera av Sveriges bästa forwardsalternativ är nästan samma spelare. Jag tänker då i första hand på Lotta Schelin och Stina Blackstenius. I den trion är Schelin den bättre passningsspelaren, medan Blackstenius utmärker sig genom störst styrka och bäst huvudspel. Men alla tre är väldigt svåra att samarbeta med. Det jobbiga är att även två av alternativen, Pauline Hammarlund och Olivia Schough, på många sätt liknar de andra tre.
Och den bittra sanningen är att det är svårt att ha fler än en eller max två av nämnda fem på planen samtidigt – i varje fall om du vill ha ett bra passningsspel med långa anfall. Här är jag inte avundsjuk på Sundhage, för valet är inte lätt.
Nästa problem här är att vi saknar riktigt bra yttermittfältare. Då blir det lätt att sätta ut någon av de här snabba forwardarna på kanterna. Fast jag tror att vårt spel mår dåligt av en sådan lösning. Då tycker jag att det är bättre att spela med fyra innermittfältare, både när det gäller defensiv och bollinnehav.
Det blir spännande att se hur Sundhage väljer att formera sitt anfall vid januarisamlingen när hon har tillgång till hela kvintetten Jakobsson, Schelin, Blackstenius, Hammarlund och Schough samt den forward som verkligen sticker ut, Fridolina Rolfö.
I min värld bör Rolfö spela med en av de andra fem. Men som bekant brukar ju Sundhage sällan följa mina åsikter…
* Slutligen lite mediefunderingar. Först var det en liten sportjournalistbomb den 22:a när BK Häcken presenterade GT/Expressens och Cmores Malin Jonson som nyförvärv. Det var även ett tungt tapp för svensk damfotbollsbevakning. Även om Jonson kommer från handbollen rankar henne som en av de allra bästa damfotbollsskribenterna.
Apropå Expressen hade de en lista över Sveriges 100 hetaste idrottare under 2016. På den listan var det väldigt många kvinnor. Bland annat var de sex kvinnor bland de tio högst placerade, och Sundhages fotbollslandslag hamnade högre än Zlatan Ibrahimovic. Tyvärr är det ju så att sådana här listor sällan stämmer med verkligheten.
I sitt vardagliga arbete tycker ju inte Expressen att damidrott är speciellt hett. Det är inte många dagar på året som någon kvinna är hetare än Zlatan. I verkligheten var det förstås männen, med Zlatan i täten, som vi svenska idrottsjournalister tyckte var hetast även under 2016. Men när man gör sådana här årslistor passar man på att kvotera in en massa kvinnor för att det skall se bra ut.
Allra sist. Här är ett kul reportage från Helsingborgs Dagblad, som har sammanfört två gamla klasskompisar från gymnasietiden som numera är lagkaptener för varsitt fotbollslandslag, Caroline Seger och Andreas Granqvist.
En blogg om internationell damfotboll 