Etikettarkiv: Elin Rubensson

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

Publicerad den av
3

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Sundhages delikata vänsterbackssoppa

Publicerad den av
7

Klockan har nyss passerat midnatt och jag har just kommit hem från dagens utflykt till Växjö. Där fick jag se Sverige besegra ett svagt Skottland med 1–0.

Jag fick det till 15–1 i hörnor, 10–0 i solklara målchanser och närmare 30–0 i okej lägen. Sverige gjorde alltså en helt ok insats, förutom det där med effektiviteten.

Det var dock inte alla missade chanser jag tänkte på under bilresan hem genom de småländska och västgötska skogarna. Jag funderade kring vänsterbackssoppan.

Det blir otroligt intressant att se hur Pia Sundhage går vidare när det gäller vänsterbacksplatsen. Det känns nämligen som att det kan gå åt många håll här. Väldigt många håll.

Här är några av alternativen:

Jonna Andersson

1) Fortsätta att ge Jonna Andersson förtroendet. Sedan OS i fjol har Andersson startat som vänsterback i alla svenska landskamper utom en, den mot Ryssland i Algarve. Den Mjölbyfostrade Linköpingsspelaren har alltså haft Sundhages fulla förtroende. Så sent som i torsdags sa Sundhage att:

”Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende.”

Som jag ser det har Andersson haft det väldigt tungt på sistone. Mot skotskorna satt jag och tyckte synd om henne, för hennes självförtroende såg verkligen ut att vara kört i botten. Och som grädde på moset fick hon sitt självförtroende uppumpat genom att bli utbytt i halvtid.

Hanna Glas

2) Spela Hanna Glas. Den Sundsvallsbördiga ytterbacken har mest suttit på bänken i  Eskilstuna i vår. Men när hon fick chansen i en halvlek mot Skottland gjorde hon succé och låg bakom tre av de allra bästa svenska chanserna. Bland annat hade hon assisten till segermålet.

Glas strålade av lycka när jag pratade med henne efter matchen. Hon tog ju chansen när den bjöds och med ett lugnt och tryggt passningsspel spelade hon troligen till sig en plats i EM-truppen. Kanske tog hon sig ända in i startelvan. Eller?

Pia Sundhage sa att hon var imponerad av Glas som både visat sig vara fysiskt och mentalt stark. På en direkt fråga om vänsterbacksplatsen svarade Sundhage med glasklara:

”Jonna Andersson och Hanna Glas har ju spelat på den positionen. Det kan nog bli bra det där.”

Elin Rubensson

3) Göra som i OS, flytta ner Elin Rubensson. Rubensson drabbades av en liten bristning i början av landslagslägret, och har inte kunnat spela i matcherna. Klart är att hon hade matchas som vänster yttermittfältare mot USA om hon varit frisk. Men hon känns även som en stark kandidat på vänsterbacksplatsen, speciellt som Sundhage vid truppresentationen hintade om att det kunde bli backlinjetjänst igen för Göteborgsspelaren.

Nathalie Björn

4) Satsa på framtidsnamnet Nathalie Björn. Precis som Rubensson lyckades Björn dra på sig en liten bristning under landslagslägret, och var därmed inte tillgänglig för spel i någon av de båda landskamperna.

Men passningsskickliga och bolltrygga Björn går ju före Hanna Glas i Eskilstuna. Kanske är Björn lösningen på vänsterbacksfrågan.

Magdalena Eriksson

5) Åter ge Magdalena Eriksson förtroendet som ytterback. Genom att välja det här alternativet får landslaget på köpet tillgång till Erikssons farliga hörnor.

I dag slog Olivia Schough nio hörnor från höger, varav två blev farliga. Den ena av de farliga hörnorna var dessutom egentligen rätt dåligt slagen, och farligheten mest en slumpens skörd. Jag tycker inte att Schough är tillräckligt bra på att slå hörnorna. Såväl Eriksson, Kosovare Asllani som Elin Rubensson känns som bättre alternativ.

Med det sagt måste jag som en parentes säga att utöver hörnorna tycker jag att Schough gjorde en alldeles utmärkt förstahalvlek mot Skottland. Hon hade bra tajming på både passningar och löpningar. Kul att se. Jag noterade att hon var besviken över att bli utbytt. I dag tycker jag att hade fog för besvikelsen.

Tillbaka till hörnorna. Magdalena Eriksson slog två hörnor från höger – båda blev väldigt farliga. Hennes vänsterfot vill man alltså gärna ha på planen. Och eftersom mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant känns väl samspelt är det nog på vänsterbacksplatsen som det är lättast att få in Eriksson.

Pia Sundhage

Med det sagt är jag inte avundsjuk på Sundhage som måste lösa den här vänsterbackssoppan. Men visst blir det lite spännande att se vem som får chansen mot Mexiko om en knapp månad?

Det får räcka med tankar för nu, det är nämligen hög tid för sömn. Jag återkommer inom kort med fler tankar kring segern mot Skottland.

Landslaget brinner inte i boxen

Publicerad den av
3

På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.

Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.

Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.

Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.

I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.

Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.

I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.

Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.

Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.

Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.

I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.

Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.

På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.

Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.

Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.

Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.

Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?

Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?

Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.

Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.

Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.

Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.

Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.

2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6                     0–1
5) Kanada 6/4                0–1
12) Nederländerna 6/3   0–1
13) Kina 3/3                   0–0
6) Australien 1/3             1–0
5) England 24/1             0–0
11) Norge 19/1              1–2

2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10            0–0
20) Danmark 20/9          0–2
2) Tyskland 19/8            1–2
8) Brasilien 16/8            0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8                  1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8                0–0
8) Brasilien 7/8              1–5
7) Japan 21/7                3–0

Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.

Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.

Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.

Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.

Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.

På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:

Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.

Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.

Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.

Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:

”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”

 

”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”

Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:

”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”

En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.

Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:

”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”

Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.

Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.

Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.

Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.

Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:

”Men vi ser hörnor som målchanser.”

Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.

Det var det om landslaget för den här gången.

Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:

1–0 genom Charlyn Corral:

2–0 genom Sandra Stephanie Mayor:

Och 3–0 på nick genom Kenti Robles:

I Kina vann hemmalaget med 4–2 mot Finland, sedan gästernas målvakt bjudit på ett par av målen:

https://twitter.com/WSUasa/status/873834044571754496

Vittsjös Linda Sällström visade att hon har målformen intakt och chippade snyggt in reduceringen till 3–2:

https://twitter.com/WSUasa/status/873835337285603328

Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:

Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:

En jaha-känsla som sitter kvar

Publicerad den av
7

Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”

Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.

Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.

Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.

Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.

Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:

”Vi tar det dag för dag”

Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.

Schough istället för Rubensson

Publicerad den av
Svara

Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage den elva som möter USA klockan 19.30 på torsdagskvällen på Gamla Ullevi (sänds av TV12). Det blev till tio elftedelar den elva hon använde på tisdagens träning.

Den enda skillnaden blev att Elin Rubensson fick ge plats åt Olivia Schough på vänstermittfältet. Med tanke på hur Sundhage brukar ranka sina spelare är det inte speciellt överraskande, Schough står ju oerhört högt i kurs hos vår förbundskapten.

Personligen känner jag att det är vänsterkanten med Jonna Andersson och Schough som skall upp till bevis i morgon. För Andersson blir det kanske karriärens tuffaste utmaning. Jo, jag vet att hon ställts mot Marta tidigare. Men det här är absolut på samma nivå, och på spel står en plats i EM-startelvan. USA är ett av världens bästa lag, och de brukar alltid ha snabba kantspelare.

Den svenska elvan ser ut så här i sin helhet: Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schough – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.

I övrigt kan konstateras att det inte var någon fara med Pauline Hammarlund. Flamingolindningen gjorde susen, och hon var med och tränade redan i dag.

Det som kanske har givit flest rubriker kring landslaget i veckan är Caroline Seger:s uttalanden om att hon inte fick spela för Lyon i Champions Leaguefinalen. Det har kallats sågning av tränaren. Och Pia Sundhage försökte mildra uttalandena.

Men personligen tycker jag att både Seger och Lyons avgående tränare Gérard Prêcheur har gjort rätt. Seger har full rätt i att vilja spela, och som ersättare skall hon förstås vara frustrerad över att sitta på bänken.

Samtidigt tycker jag att Prêcheur gjorde rätt i att inte byta in svenskan. Om Lyon hade tagit ledningen kunde det ha varit ett bra drag att sätta in Seger, som ju är bra på att hålla i bollen och spela bort tid. Men när laget behövde göra mål hade tränaren mer konstruktiva mittfältare att tillgå, vilket gjorde att det kändes korrekt att Seger blev kvar på bänken hela Champions Leaguefinalen.

Apropå landslaget har det nu fått en egen sida på Svenska Fans. Den hittar ni här.

USA har kommit till Sverige med en trupp som innehåller rätt många nya spelare. En av de mer etablerade är Lindsey Horan, hon gjorde ett kanonmål i NWSL i den senaste helgen:

* Jag har inte skrivit något om helgens matcher i damallsvenskan. Där lyckades Linköping och Rosengård ta trepoängare utan att imponera. Eftersnacket till det senare lagets match handlade om en utebliven straff för Kristianstad.

Det är omöjligt att se på tv-bilderna var bollen tar, men det är ju intressant att KDFF tydligen inte har fått en enda straff på 3,5 år.

Apropå Rosengård var det intressant att se att Amanda Ilestedt lämnar för Turbine Potsdam. Jag gissar att det är en övergång som både Ilestedt och Rosengård kan ha nytta av. Ilestedt får lära sig ett nytt spelsätt, vilket skulle kunna ge ett lyft. Och Rosengård får chansen att spela in en ny, lite mer bolltrygg mittback.

Det som slog mig mest i Champions Leaguefinalen var hur Frankrike hela tiden får fram spelskickliga och snabba mittbackar. Våra svenska mittbackar är oftast antingen snabba eller spelskickliga. Men i Frankrike finns nu Wendie Renard, Laura Georges, Griedge Mbock Bathy och nu även Grace Geyoro som både är snabba och har ett konstruktivt passningsspel. Den sistnämnda imponerade enormt på mig.

Apropå Champions Leaguefinalen och att imponera så gjorde både PSG-fansen och målvakt Katarzyna Kiedrzynek det efter matchen. Kolla på det här:

En amerikansk spelare som tyvärr inte är med i Göteborg i morgon är skadade storstjärnan Alex Morgan.

Efter att hon varit med i Lyon och vunnit Champions League har nu den snart 28-åriga forwarden vunnit följande titlar: VM, OS, Champions League, NWSL, WPS, Franska ligan och Franska cupen. En hyfsad meritlista…

* I Nederländerna vann Ajax cupfinalen mot PSV Eindhoven i det som blev sista matchen i karriären för både Daphne Koster och Anouk van Hoogendijk. Höjdpunkter här:

* I Spanien kvalade sig Sevilla upp i högsta ligan via 3–2-förlust på bortaplan mot Femarguin, vilket innebar totalt 4–4 och fler bortamål än motståndarna. Så här togs Sevillaspelarna emot på hemmaplan efter avancemanget:

https://twitter.com/Olguitasiete/status/871503527662821377

Bilder av landslaget

Publicerad den av
1

Under gårdagens träning passade jag på att utöka mitt lilla bildarkiv med färska bilder på landslagsspelarna. Här är ett urval, först som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här som miniatyrer:

Pia Sundhage och Lotta Schelin
Jessica Samuelsson
Lotta Schelin skriver autografer
Caroline Seger skriver autografer
Petra Andersson
Linda Sembrant
Lisa Dahlkvist
Jonna Andersson
Jessica Samuelsson
Elin Rubensson
Tove Almqvist och Nathalie Björn
Pia Sundhage och Lotta Schelin
Lotta Schelin och Pia Sundhage
Josefin Johansson och Fanny Andersson
Fridolina Rolfö
Caroline Seger och Pia Sundhage
Emelie Lundberg
Hilda Carlén
Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson
Fridolina Rolfö
Mimmi Larsson
Tove Almqvist och Stina Blackstenius
Fanny Andersson
Petra Andersson
Julia Spetsmark
Hanna Folkesson
Julia Spetsmark
Hedvig Lindahl
Pia Sundhage instruerar
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Nilla Fischer
Kosovare Asllani
Petra Andersson
Tove Almqvist
Magdalena Eriksson
Caroline Seger
Nathalie Björn
Jonna Andersson
Stina Blackstenius
Jessica Samuelsson
Lotta Schelin
Tove Almqvist
Olivia Schough
Nilla Fischer och Caroline Seger
Pauline Hammarlund
Flamingolindning av Pauline Hammarlunds vänsterben.
Landslaget

Nationaldag med landslaget

Publicerad den av
1

Jag tillbringade min nationaldagsförmiddag på Öisgården i Göteborg i sällskap med vårt landslag. Eller i sällskap var kanske att ta i, de tränade och jag tittade på. Dessutom tog jag lite bilder att använda framöver.

Landslaget

Utifrån vad jag såg på dagens träning kommer startelvan mot USA på torsdag att formeras så här:

Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Elin Rubensson – Fridolina Rolfö och Lotta Schelin.

De första bytena som gjordes i startelvan var att Mimmi Larsson klev in för Rolfö och Olivia Schough klev in för Rubensson.

Det var en lång träning som avslutades med olika typer av spel. Där såg Lotta Schelin riktigt vass ut – kul att se.

Negativt var att Pauline Hammarlund fick hjälpas av planen. Om det var något allvarligt, eller bara något mindre har jag ingen information om.

Pauline Hammarlund

Vi skojade lite om lindningen, som förhindrade att hon satte ner vänsterbenet i marken. Den fick namnet ”flamingolindning”. Kanske kan vi få in det ordet i nyordslistan framöver…

Flamingolindning av Pauline Hammarlunds vänsterben.

En liten nyhet fick jag med mig också. Det blir EM-genrep den 8 juli i Västsverige. Exakt spelplats och motstånd presenteras på torsdag.

Nu hinner jag inte skriva mer, men jag hoppas kunna komma med lite fler tankar kring landslaget i god tid innan avspark på torsdag.

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Publicerad den av
4

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

https://twitter.com/WoSoComps/status/865684605961203713

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

https://twitter.com/WSUasa/status/865802753339162624

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

https://twitter.com/WoSoComps/status/866415826118823937

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Publicerad den av
19

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

En tung vecka för svensk damfotboll

Publicerad den av
2

Det har gått ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg, och det finns en hel del saker att ta upp. Förra veckan var det ju både upp och ner för svensk fotboll – upp för herrarna och ner för damerna.

På herrsidan lyckades P19 kvala in till sitt EM-slutspel och det osannolika inträffade att Sverige B vände 0–2 till 3–2-seger borta mot Europamästarna Portugal. Det senare är ju för övrigt väldigt intressant.

Janne Andersson visade att om man har en väldigt tydlig spelidé går det att byta bort ett helt lag från en match till en annan och ändå nå ett väldigt bra resultat.

Medan det jublades på herrsidan var det massivt mörker på damsidan. Jag sätter fiaskostämpel både på F17-landslaget och på FC Rosengård.

Året efter ett OS-silver är det förstås inte läge att skriva att vi är framme vid slutet på svensk damfotbolls storhetstid. Men klart är att vi tappar mark för varje år som går – framför allt inom klubbfotbollen.

Där körde Tyskland och Frankrike ifrån oss för några år sedan. Sedan dess har damallsvenskan varit Europas tredje bästa liga. Men nu är även England både ikapp och förbi. Och Spanien är på väg att passera.

Kollar man vilka lag och nationer som varit i semifinalerna i Champions League de senaste fem åren får man följande lista:

Tyskland   7
Wolfsburg 2013, 2014, 2015 och 2016, Potsdam 2014 samt Frankfurt 2015 och 2016.

Frankrike   7
Lyon 2013, 2016 och 2017, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 3
Arsenal 2013, Birmingham City 2014 och Manchester City 2017.

Sverige  1
Tyresö 2014.

Spanien   1
Barcelona 2017.

Danmark 1
Bröndby 2015.

Om något år kommer det att vara en framgång med svenska lag i kvartsfinal i Champions League. I år var det en stor missräkning att Rosengård inte gick längre. När lottningen kom var ju Barcelona en kanonlottning. Men Malmöklubben misslyckades totalt med att toppa formen till kvartsfinalerna och stod för en av de största missräkningarna någonsin för svensk klubbfotboll på damsidan.

Den största missräkningen är förstås att Umeå åkte ut mot cypriotiska Apollon 2009. Jag kan ha missat någon stor missräkning, men spontant känns det som att Linköpings torsk mot Bröndby för två år sedan och den här förlusten tar plats på topp tre.

Rosengård ordnade lite plåster på sina egna sår när de gjorde klart med Anja Mittag i slutet av förra veckan – det känns som en självklar kandidat till årets värvning i damallsvenskan.

Anja Mittag

Så till F17. Jag har dålig koll på historiken inom den åldersgruppen, men årets EM-kval måste väl ändå vara ett av tidernas sämsta?

Vårt F17-lag föll med 1–0 mot Island, följde upp med 0–0 mot Portugal – och var redan utslaget innan mötet med suveräna Spanien. Sett till förbundets eget klipp med höjdpunkter från den matchen nådde vi ett sanslöst tursamt, men betydelselöst 1–1. Det svenska målet var ett självmål på övertid.

Skönt att den här veckan har startat bättre för svensk damfotboll. F19-landslaget spelade ju sin första EM-kvalmatch i dag. Där kom man tidigt i underläge efter en rätt grov målvaktstavla.

https://twitter.com/WSUasa/status/849668460246429696

Tyvärr har jag inte hittat några fler målbilder från matchen. Men den slutade lyckligt för svensk del, trots att Norge gjorde ytterligare ett mål i den första halvleken. AIK:s Loreta Kullashi lyckades nämligen reducera i början av den andra halvleken, och i 92:a minuten fixade hon även kvitteringen. Skönt.

I morgon är det dags för A-landslaget att spela igen. Startelvan har kommit, men jag sparar min kommentar kring den till nästa inlägg. Nu noterar jag bara att Sverige inte får tillåtelse från Fifa och Uefa att bära regnbågsbindel i landskamper.

Nu till den nationella damfotbollen. I lördags kikade jag förbi Valhalla och såg träningsmatchen Göteborg–Mallbacken. Under de första 45 minuterna var det jämnt, hemmalagets ledningsmål var ett turligt självmål.

Efter paus hittade Göteborg rätt i sitt djupledsspel och sprang sönder gästerna. Jag förvånades lite över att man lät Elin Rubensson spela 90 minuter i sin första match efter sitt skadeuppehåll. Hade det inte varit smartare att match i gång henne lite mer försiktigt? Spelmässigt gjorde Rubensson en helt ok insats.

När det gäller Göteborgs andra landslagsspelare, Pauline Hammarlund, var hon inblandad i flera målchanser och gjorde också ett mål. Det är förstås godkänt. Dock har jag reagerat över att hon ofta behöver flera chanser för att hitta rätt. Inte sällan missar hon sin första målchans i matcherna rätt grovt. Internationellt får en forward oftast inte mer än en eller två målchanser på 90 minuter, så skall Hammarlund bli en spelare för A-landslagets startelva behöver hon hitta bättre skärpa direkt i första målchansen i matcherna.

I Mallbacken föll min blick snabbt på Linnea Berger. Jag såg henne i QBIK i fjol och blev imponerad. Hon var inte sämre nu. Berger känns redan redo för damallsvenskan, hon har förutsättningar att bli en av elitettans stora profiler i år.

Innan det blir ett litet internationellt svep tänkte jag skriva några ord om de båda kvällstidningarnas allsvenska bilagor. I dem finns det som vanligt även några sidor om damallsvenskan, där samtliga spelare betygsätts.

Det är självklart inte lätt att sätta betyg på alla spelare, risken är uppenbar att även den bäste skulle sätta några galna betyg. Jag skrattade dock lite för mig själv när jag såg hur Expressen har jobbat.

De har satt motiveringen landslagsklass på fem getingar – och därmed delat ut just femmor till alla de spelare som har haft förtroende hos Pia Sundhage i vår. För de utländska landslagsspelarna har däremot inte femmorna varit lika givna.

Medan spelare som Hilda Carlén, Hanne Gråhns, Hanna Glas och Olivia Schough har femmor noteras fyror på bland annat Gudbjörg Gunnarsdottir, Erin McLeod, Rita Chikwelu och Kristine Minde samt treor på bland annat Claudia Neto, Marija Banusic och Ella Masar McLeod. Så hade inte min betygsättning sett ut.

De betyg i Expressen jag reagerar mest över är ändå tvåorna på Ebba Wieder och Sandra Adolfsson. För mig är båda självklara fyror.

Aftonbladet har varit hårdare i sin betygsättning. Jag skulle säga att de faktiskt har varit alldeles för hårda. Det är nämligen bara Lotta Schelin i hela damallsvenskan som anses vara värd en femma. Inte ens Marta – som kom med i alla möjliga världslag förra året anses alltså vara värd högsta betyg.

Utöver att Aftonbladet alltså bara använder fyra olika betyg tycker jag att de totalt sett lyckats bättre i sin bedömning – att de verkar ha bättre koll på spelarna. Även här finns det några undervärderade spelare. Exempelvis får världsmålvakten McLeod bara en trea, men totalt sett ändå ok betyg i Bladet.

Därmed lämnar jag svensk mark. Det är ju landslagsuppehåll i de stora ligorna. Innan uppehållet hände saker både i Tyskland och Frankrike.

I Frauen-Bundesliga gick Wolfsburg upp i serieledning genom att vinna med 4–0 mot Hoffenheim samtidigt som Potsdam spelade 1–1 borta mot Essen. Wolfsburg har fått fart efter nyår genom att Pernille Harder kom från Linköping och att Caroline Graham Hansen kom tillbaka efter skada. Potsdam har bromsats av att deras succéduo från höstmatcherna, Tabea Kemme och Svenja Huth, har varit skadade. Nu var i och för sig båda tillbaka i söndags, men de har ändå inte hunnit tillbaka till toppformen.

I Frankrike har Montpellier fått en jättebiljett in i höstens Champions League. PSG lyckades nämligen återigen tappa poäng i helgen. Trots att man ledde med 3–0 hemma mot Guingamp efter 27 minuter lyckades PSG tappa poäng.

Montpellier vann sin match med 5–0 (ett mål av Stina Blackstenius) och är nu en poäng före PSG. Dessutom har svensklaget ett bra spelschema i de fyra sista omgångarna. Man har kvart bortamatcher mot St Etienne och Rodez samt hemmamatcher mot Metz och Soyeaux. För PSG återstår bland annat bortamöte med Lyon. Stor fördel Montpellier i kampen om andraplatsen alltså.

Lyon leder för övrigt tabellen med åtta poäng och Caroline Seger kan snart fira sitt första franska ligaguld. Svenskan var för övrigt lagkapten i helgens omgång.

Så till de brittiska öarna. Där har Englands förbundskapten Mark Sampson redan tagit ut sin EM-trupp. Den hittar ni här. Framöver finns det anledning att kommentera truppen mer ingående. Nu nöjer jag mig med att vara förvånad över att snabba Eniola Aluko inte finns med. Aluko själv var inte förvånad, däremot besviken över att Sampson favoriserar vissa spelare.

De senaste dagarna har Irlands landslag fått massor av rubriker eftersom spelarna har hotat med strejk eftersom de inte accepterar de förutsättningar som gäller i landslaget. Det kan finnas anledning att återkomma till hur det faller ut.

Innan jag lämnar de brittiska öarna kan jag inte undanhålla hur Wales superstjärna Jess Fishlock firade sin 100:e A-landskamp. Det gjorde hon så här:

Slutligen har Asiens VM-kval dragit i gång med förkvalet. Där spelas den viktiga matchen på fredag, då möts Sydkorea och Nordkorea och gör upp om vilket av lagen som skall ha kvar chansen att få spela VM-slutspelet om två år.

Frankrike tog sin största seger

Publicerad den av
Svara

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

https://twitter.com/WoSoComps/status/839305264755003393

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

https://twitter.com/WSUasa/status/838113022006677504

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

Inte de svar Sundhage ville ha

Publicerad den av
7

Tycker du att Pia Sundhage fick några svar?

Den frågan fick både Frida Östberg och Markus Johannesson i SVT alldeles nyss.

De pratade mest om speltekniska saker, som bristfälligt anfallsspel. Tyvärr fick Sundhage ett mer tydligt svar av dagens 1–0-förlust, nämligen att Nederländerna orkade mer än det svenska laget. Så länge Sundhage körde sin förstaelva ägde Sverige matchen, dock utan att kunna dra fördel av dominansen. Det fanns inte ork att springa sönder det reservbetonade holländska laget.

Möjligen fanns det inte heller kunnande, för det här med att föra matcher har ju inte Sverige varit speciellt bra på de senaste åren. Men man kommer långt med defensiv stabilitet. I utslagningsmatcher i EM räcker en hållen nolla långt, det är bara att se hur Sverige gjorde i OS.

En stor skillnad var att man kunde gå vidare som trea i VM, OS och nu i Algarve cup. I EM-gruppspelet måste Sverige vara topp två i gruppen. Personligen tror jag dock att den defensiva stabilitet vi har kommer att räcka rätt långt även i gruppspelet. För varken Ryssland eller Italien håller den klass som Australien, Kina och Nederländerna gör.

Italien har exempelvis jätteproblem för tillfället. De har radat upp fiaskoresultat i Cypern cup: 0–3 mot Nordkorea, 1–4 mot Belgien och i dag hemska 0–6 mot Schweiz. Hur bra Ryssland är får vi sannolikt känna av på onsdag, har jag räknat rätt blir de vår motståndare då – om de inte vinner mot Danmark i kväll.

I dag mötte alltså Sverige ett reservbetonat Nederländerna. Mitt tips är att bara två spelare från dagens startelva, målvakten Sari van Veenendaal och kanske mittfältaren Jackie Groenen, även är med i den nederländska startelvan i EM-premiären. Fast det kan bli så att att Groenen får ge plats åt Anouk Dekker.

Skall jag leka Sarina Wiegman (det är så hon heter, förbundskaptenen för oranjevrouwen) skulle jag dock starta EM med: van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Mandy van den Berg, Kika van Es – Sherida Spitse, Danielle van de Donk, Groenen – Shanice van de Sanden, Vivianne Miedema och Lieke Martens.

I den andra halvleken i dag körde båda lagen halvt reservbetonat. Då var Nederländerna det bästa laget. De har rullat på fler spelare under turneringen och hade mer ork. De hade även mer offensiv kvalitet med inbytta duon Miedema och Martens.

Jag tror att Sundhage hade fått ut mer av den här turneringen om hon spelat med ett reservbetonat lag i dag och sparat startelvan till en placeringsmatch. Nu har Sundhage slitit hårt på sin startelva, vilket gör att hon inte lär få ut max av laget på onsdag heller.

Vilka fler svar fick vi då i dag?

Ett var att det känns fortsatt tunt på ytterbacksplatserna. Jessica Samuelsson är en världsback, Jonna Andersson börjar hålla landslagsklass, men bakom dem känns det tunt. Hanne Gråhns kan kanske bli en landslagsspelare, men hon är inte där ännu. I nuläget håller jag Lina Nilsson och Elin Rubensson som bättre alternativ, om de vill och kan.

Jag hade gärna sett Fridolina Rolfö testas som toppforward. Hon gjorde det bra i 10-rollen, men tror att hon skulle göra mer nytta som måltavla för uppspelen. Tvärtom hade jag hellre sett Olivia Schough på mittfältet, hon får sällan ut något när hon är forward. I dag var det ju dock inte någon svensk forward som imponerade speciellt mycket.

I och med att Australien vann med 2–1 mot Kina efter ett sent segermål av 16-åriga Ellie Carpenter blir Sverige alltså grupptrea bakom Australien och Nederländerna.

https://twitter.com/WSUasa/status/838793289235116033

Australiens 1–1-mål var förresten också sevärt. Det var inhopparen Emily Gielnik:s första bollkontakt i matchen, en hyfsad sådan…

https://twitter.com/WSUasa/status/838788226487812096

Ok, jag lägger väl upp Kinas 1–0-mål också…

https://twitter.com/WSUasa/status/838776856262344704

Grupp A avslutas i kväll med matcherna Kanada–Portugal och Danmark–Ryssland. Har jag förstått reglerna rätt blir matchen Danmark–Ryssland avgörande för vilket lag Sverige ställs mot på onsdag. Om Ryssland vinner får vi möta danskorna, annars blir alltså ryskorna.

Spanien är klart för final, de får antagligen möta Kanada. I tredjeprismatchen blir det Australien mot Japan/Danmark/Ryssland.

Matchen om femte pris går mellan Nederländerna och Japan/Danmark/Ryssland. Sverige spelar match om sjunde plats mot Ryssland/Danmark, Island spelar om nionde plats mot Kina/Portugal och slutligen spelar Norge om elfte plats mot Portugal/Kina.

I Cypern cup bör det bli Schweiz–Sydkorea i final och Irland–Nordkorea i tredjeprismatch.

Tidigare i dag har U23-landslaget förlorat mot Japan med 3–1. Höjdpunkter därifrån finns på den här länken.

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

Publicerad den av
1

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

Tankar inför Sverige-Australien – och om citat på matchtröjorna

Publicerad den av
8

I morgon 19.30 spelar Sverige mot Australien i Algarve cup. Det är en högst väntad svensk elva som har presenterats i kväll. Det är tråkigt att repetera exakt det som redan skrivits av bloggkollega Spelare 12, men det är sannolikt till tio elftedelar den elva som Pia Sundhage tänker använda i sommarens EM.

Det är bara Fridolina Rolfö som lär tillkomma – om hon är frisk. Gissningsvis kommer Rolfö att matchas sparsamt i Algarve, sannolikt blir det bara ett par inhopp.

Den elva som Sundhage sätter på benen i morgon är: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius och Lotta Schelin.

Personligen är jag fortfarande inte övertygad om att Jonna Andersson är det bästa svaret på vänsterbacksgåtan. Men Mjölbyprodukten kanske kan ge mig de svaren jag vill ha nu i Portugal.

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Redan i första matchen lär hon sättas på prov rejält, för Australien brukar komma till spel med mycket snabba kantspelare. Australien är ett lag på snabb frammarsch. Vi spelade oavgjort 1–1 mot The Matildas i VM 2015, i en rätt tråkig match. Det var ett resultat som gynnade Australien bäst. De gick nämligen vidare som grupptvåa, medan vi fick sitta och bita på naglarna för att hoppas avancera som grupptrea.

I fjolårets OS åkte Australien ut på straffar mot Brasilien i kvartsfinalen. Vårt lag hade ju som bekant större framgång i sin strafftävling mot värdnationen några dagar senare.

Med tanke på att Australien saknar skadade duon Michelle Heyman och Chloe Logarzo, samt i morgon även avstängda stjärnan Katrina Gorry känns det här som en öppen match. Det är Gorry som är det riktigt tunga avbräcket för Australien, eftersom hon är lagets hjärna, en genial passningsspelare av en modell som det svenska laget saknar.

Katrina Gorry

Katrina Gorry

Gorrys avstängning beror tydligen på en utvisning från OS-genrepet mot Brasilien i juli i fjol. Jag visste förresten inte att röda kort i träningsmatcher ledde till avstängningar på det här sättet. Trodde bara att det var grova röda kort i träningsmatcher som ledde till avstängning, och då avstängning som även gäller tävlingsmatcher. Men man lär sig alltid något nytt.

En annan nyhet som jag reagerade på i dag var att landslaget skall spela med citat på sina ryggar. Det tyckte jag faktiskt var en väldigt dålig nyhet, väldigt dålig. Visst är idrott på många sätt politik, men jag tycker ändå att ju mer man kan hålla isär idrotten och politiken, desto bättre. Men nu i Algarve skall tydligen Lotta Schelin spela med ett citat från partiledaren Gudrun Schyman på ryggen.

Även om citatet är rätt allmänt hållet…

”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp.”

…känns det olämpligt att landslaget spelar med citat från politiker på sina tröjor. Jag tycker att man borde hålla borta alla typer av citat och budskap från matchtröjorna. För vem bestämmer vilka citat som är ok, var gränsen går? Tänk om någon velat ha ett citat från Jimmie Åkesson på ryggen, hade det varit ok?

Nyheten om budskapen på tröjorna kom i eftermiddags och var det första som skrevs om landslaget på förbundets hemsida under Algarveresan. Man har ny medieansvarig, men det verkar hittills tyvärr inte ha lett till något lyft på informationsflödet från förbundet. Där har man ganska mycket att lära från fler andra nationer, bland annat Frankrike:

Det verkar bli nytt spelsystem igen

Publicerad den av
5

I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.

England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.

https://twitter.com/WSUasa/status/823246646142238720

Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.

För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.

Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.

Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.

Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?

I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.

Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:

Spanien–Schweiz 8–1

Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:

Här är några fina spanska mål till: