Etikettarkiv: Emma Berglund

Ny PR-miss från förbundet

Publicerad den av
Svara

För ett år sedan var jag ofta väldigt kritisk mot Svenska Fotbollförbundet, eftersom de var genomusla på att marknadsföra sitt bästa landslag.

Sedan några månader tillbaka har jag inte behövt kritisera så mycket. Inte för att förbundet blivit så väldigt mycket bättre, utan för att Pia Sundhage har gjort hela jobbet åt dem.

Men nu undrar jag allt lite igen. Landslaget skall ha läger på Bosön den 9–14 februari. Just den 14 februari släpps biljetterna till EM-slutspelet.

Vad hade varit bättre reklam för EM-biljetterna än en tv-sänd landskamp den 13 eller 14 februari?

Men så blir de inte. Förbundet har nämligen inte lyckats fixa fram något motstånd.

Det tycker jag är uselt.

Men jag är inte odelat negativ. För samtidigt är jag positiv till att man fortsätter träningsspela mot pojklag. Där kan man nämligen få ovärderlig träning på det försvarsspel som man håller på att jobba in.

Möjligen är det så att man måste välja här. Alternativ ett är att spela mot pojkar – en match ingen kommer att se. Men man får viktig träning. Alternativ två är att spela mot ett sämre motstånd, få göra lite mål – och höja EM-temperaturen lagom till biljettsläppet.

Hade jag suttit i EM-organisationen hade jag definitivt röstat för alternativ två.

Hade jag hetat Thomas Björn och varit ny presschef för landslaget hade jag nog också lutat åt alternativ två. För är man ägare till ett PR-företag som heter Kraftfull Kommunikation AB så borde man vilja ha största genomslag i media. Och det får man genom att spela en landskamp.

Samtidigt kanske man får bästa sportsliga effekt av att möta pojklag. Det är alltså inte helt lätt.

Men helst hade jag nog sett att man spelat mot pojklaget den 10 februari, och avslutat lägret med en riktig landskamp fyra dagar senare. Då hade man fått både och.

Till februarilägret har Pia Sundhage minskat sin trupp från 28 till 23 spelare. Inga har tillkommit sedan senast.
Som jag ser det innehåller truppen ett par skrällar. För jag hade kanske inte trott att Olivia Schough och Carina Holmberg skulle vara kvar. Men de verkar i högsta grad vara med i kampen om platserna i EM-truppen.

Vid sådana här uttagningar brukar man oftast kunna dra väl så stora slutsatser av de som inte är med, som: Malin Levenstad, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Sara Larsson, Stina Segerström och Lina Hurtig.
När det gäller Hurtig kommer hon snart att vara tillbaka. För övriga ser det däremot mörkt ut. Det är tre mittbackar i truppen – eftersom Nilla Fischer numera räknas som sådan. Dessutom väntar säkert Sundhage in minst en ur duon Charlotte Rohlin och Linda Sembrant. Alltså lär ingen av Levenstad, Larsson och Segerström bli EM-spelare.

Edlund var lite av Thomas Dennerby:s favoritspelare. Under Sundhage verkar Tyresöforwarden inte längre ha förbundskaptenens fulla förtroende. Och Landström kommer bara längre och längre ifrån landslagselvan.

En spelare som man hade hoppats få se i någon av Sundhages trupper var den icke namngivna svenskamerikanska som hon pratade om tidigare i vinter. Det lät spännande. Men varför blev det inget?

* Sundhage presenterade sin trupp på samma presskonferens som Erik Hamrén presenterade sin trupp till herrlandslagets Argentinakamp. Klicka på länken för att se vem som drog till sig störst medieuppmärksamhet.

* För övrigt har Göteborg och Umeå spelat sina första träningsmatcher för året. Båda har mött elitettanmotstånd – och hållit nollan.
Umeå slog Sundsvall med 3–0 i helgen. Mål av Ogonna Chukwudi, Linnéa Ågren och Emma Berglund.
Göteborg krossade Hovås/Billdal med 11–0 i kväll. Mål av Marie Hammarström 3, Johanna Almgren, Amanda Edgren och Cathrine Dyngvold 2 samt Beata Kollmats och Jessica Landström ett vardera.

Apropå Göteborg så lanserade de sin nya hemsida i dag. Jag har inte hunnit analysera den speciellt noga ännu. Men spontant tycker jag att den är rätt snygg.

Årets två första svenska landslag

Publicerad den av
Svara

I morgon spelar landslaget sina två första matcher för året. Ja, det stämmer faktiskt. Pia Sundhage – grattis till kvällens utmärkelse, förresten – har delat upp två lag som skall spela varsin match mot pojklag.

Det toppade laget ställs mot AIK:s P17, medan det andra laget ställs mot Norrtäljes P19. AIK P17 känns som ett tufft motstånd. Även om pojkspelarna sannolikt är närmare 16 år i genomsnitt, så borde landslaget få svårt att vinna den matchen.
Norrtälje har jag inte koll på, men P19 låter som en fysiskt sett väldigt jobbig motståndare.

Så här ser Sundhages båda lag ut:

Mot AIK: Kristin Hammarström – Lina Nilsson, Emma Berglund, Malin Levenstad, Sara Thunebro – Emmelie Konradsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Antonia Göransson – Lotta Schelin, Kosovare Asllani.
Ersättare: Carola Söberg, Elin Rubensson, Julia Spetsmark.

Mot Norrtälje: Sofia Lundgren – Hanna Folkesson, Annica Svensson, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson – Johanna Almgren, Lina Hurtig, Carina Holmberg, Marie Hammarström – Sofia Jakobsson, Olivia Schough.
Ersättare: Carola Söberg, Malin Diaz, Susanne Moberg.

Noterbart är att jämfört med Sundhages första startelva mot Schweiz i slutet av oktober har Lundgren, Almgren och Jakobsson fått ge plats för Hammarström, Konradsson och Göransson. Även Nilla Fischer är borta från startelvan jämfört med Schweizmatchen, men det beror på skada.

Intressant att Lundgren och Hammarström verkar få chansen att slåss om målvaktsposten. Också intressant att Sundhage ser ut att vilja balansera laget ungefär som hon ofta gjorde i USA, alltså med en mer ”sittande” kant. Jag hade gärna sett att Marie Hammarström fick den rollen, men det är ändå spännande att Emmelie Konradsson rankas så högt att hon är med i förstaelvan.

Noterar också lite förvånat att Rubensson sitter på bänken i förstalaget, medan Schough startar i det andra. Jag hade nog personligen föredragit att få starta i det ena laget.

Fler kommentarer kring lagen finns på den här länken.

I Kina spelades det riktiga landskamper i förmiddags svensk tid. Då visade Norge på nytt klass, och vann med 1–0 mot Kina. Målet lobbade 20-åriga inhopparen Melissa Bjånesöy in i slutminuterna.

Norge är enda laget med full poäng i Yongchuan Cup sedan Sydkorea vunnit med klara 3–1 mot Kanada efter bland annat ett mål av Inac Kobe Leonessas Ji So-Yun. Det målet, samt övriga höjdpunkter från den matchen ses på det här klippet.

28 i truppen – men var är Hurtig och Rolfö?

Publicerad den av
6

Pia Sundhage har just tagit ut en 28 spelare stor landslagstrupp för nästa veckas träningsläger på Bosön. Här motiverar hon sina val.

Vid en genomläsning av truppen saknar jag ett par unga talanger. För det är ju i sådana här sammanhang som Sundhage har sin stora chans att öppna dörren på glänt för de som knackar på underifrån. Och visst är Amanda Ilestedt, Olivia Schough och Malin Diaz uttagna, vilket är kul. Fast i min värld är det ett rätt, och två fel. Ilestedt känns tveklöst redo för landslaget. Den uttagningen är alltså helt korrekt.

Amanda Ilestedt

Däremot ifrågasätter jag Schough och Diaz. När det gäller Diaz är det i och för sig på svaga grunder, för jag har bara sett henne på tv mot Tyresö och Malmö under hösten. Men där visade hon ingen landslagsklass. Inte ens nära. Tvärtom skrev jag i det här inlägget om att Diaz fortfarande spelar juniorfotboll.

Schough har kvaliteter, men är i nuläget långt ifrån någon A-landslagsspelare. Hon har ju fått kämpa rejält för sin speltid i Göteborg under året, och faktum är att hon bara spelat en enda hel allsvensk match i år. I övriga har hon blivit in- eller utbytt.

Jag har skrivit det förr, men upprepar gärna att de två unga talanger som jag tycker borde stå näst på tur för en landslagschans – efter Ilestedt och Elin Rubensson – är Lina Hurtig och Fridolina Rolfö.

Men när de inte får plats bland de 33 bästa spelarna nu så känns deras chanser att slå sig in i nästa års EM-trupp försvinnande små. Synd.

Jag skriver 33, eftersom det saknas fem självskrivna spelare. Jag tänker på skadade kvartetten Hedvig Lindahl, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant och Therese Sjögran, samt på Lotta Schelin som missar lägret för att hon skall spela inofficiella klubblags-VM i Japan.

Utöver Diaz, Schough och Ilestedt finns ett annat helt nytt namn med i truppen. Det är 29-åriga Carina Holmberg från Sunnanå, som utsågs till norrettans bästa spelare i år. Henne har jag ingen bild av, så huruvida den uttagningen är rätt eller fel får andra bedöma.

Som en markering i marginalen noteras att Nilla Fischer är uttagen som mittfältare. Det kan ju bara vara en felskrivning, men jag fick nog känslan av att Sundhage tänker att försöka spela in Fischer i mittförsvaret.

Jessica Samuelsson

Slutligen är nygamla Jessica Samuelsson också uttagen. Jag vet att många håller henne högt. Men jag är inte lika översvallande positiv. För att klara en ytterbacksuppgift på internationell nivå räcker det inte med att göra ett par offensiva framstötar. I de stora matcherna måste man göra rätt defensiva avvägningar. Där är jag tveksam till om Samuelsson är redo. Men å andra sidan är ju det här rätt sammanhang att lära sig. Så i en trupp av den här storleken förtjänar hon sin plats.

Här är hela truppen till lägret som hålls 22–26 november:
Målvakter:
Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg.

Backar:
Emma Berglund, Amanda Ilestedt, Emmelie Konradsson, Sara Larsson, Malin Levenstad, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Stina Segerström, Annica Svensson och Sara Thunebro.

Mittfältare och forwards:
Johanna Almgren, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer, Antonia Göransson, Marie Hammarström, Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Malin Diaz Pettersson, Carina Holmberg, Olivia Schough, Madelaine Edlund, Jessica Landström, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Schelin bäst genom tiderna – eller?

Publicerad den av
1

Lotta Schelin

Lotta Schelin fick som första spelare diamantbollen för tredje gången, och är därmed Sveriges bästa fotbollstjej genom alla tider. Eller?

Mitt svar är nej, hon är inte bäst. Inte ännu.

För jag kräver att tidernas bästa spelare skall prestera på toppen av sin förmåga i de avgörande matcherna med landslaget. Det gjorde Hanna Ljungberg. Det gjorde Victoria Sandell Svensson. Det gjorde Pia Sundhage. Det gjorde Malin Moström. Det har inte Lotta Schelin gjort hittills.

Flera av de andra spelarna var samtida, och slogs inbördes om titlarna, medan Lotta Schelin i nuläget är ganska ensam svenska på den allra högsta nivån.
Det gör att hon fick det finaste priset även i år, ett år där hon spelmässigt sett inte har glänst lika mycket som i fjol.

Jo, jag vet att hon var med och tog trippeln – Champions League, franska ligan och franska cupen. Och att hon blev bästa målskytt i landslaget i år.
Så titelmässigt är det närmast omöjligt att argumentera mot Schelin. Men jag tycker att hon borde ha haft sitt svaga OS mot sig. Precis som Pia Sundhage förväntar sig att Schelin och Caroline Seger skall bära Sverige i EM nästa sommar, förväntade vi oss att duon skulle bära oss i OS i somras.

Så blev det inte. Båda var besvikelser. Seger den största, medan Schelin fick godkänt. Men godkänt var ju inte det betyg man hade hoppas att vår världsstjärna skulle kvittera ut i årets viktigaste turnering.

Schelin fick en svag trea av mig i Champions Leaguefinalen, där hon blev utbytt på slutet. Hon missade flera fantastiska lägen i den matchen, lägen hon borde ha förvaltat.
Däremot presterade hon genom två målpass i ligafinalen mot Juvisy, och genom att göra båda Lyons mål mot Montpellier i cupfinalen.

Trots att jag har högre förväntningar på Lotta Schelin än vad hon presterat under året, så vill jag ta tillfället i akt att gratulera henne. På många sätt är hon ändå alltså en värdig vinnare.
Och jag hoppas att priset är en morot till att prestera på den absoluta toppen i juli nästa år. För en glimrande Schelin är en förutsättning för svensk framgång.

I övrigt imponerade Pia Sundhage som vanligt mest på Fotbollsgalan. Man kan ha olika uppfattningar om hennes sånginsatser. Men visst är det underbart med en ledare som inte bryr sig om vad andra tycker, utan kör sitt eget race?

Vad gäller pristagarna i övriga kategorier så prickade jag alla utom Emma Berglund i mitt tips från den 19 oktober. Det var trots allt en bra utdelning.
Och jag tycker att det var kul att se att både Anja Mittag och Veronica Boquete gjorde seriösa försök att hålla tacktal på svenska. Det visar både på mod och hög ambitionsnivå.

Fischer mittback i Sundhages premiärelva

Publicerad den av
4

Pia Sundhage har presenterat sin första startelva som svensk förbundskapten. Den innehåller oväntade namn i alla lagdelar.

Här är en snabbanalys lagdel för lagdel.

När det gäller målvaktsfrågan trodde jag på Kristin Hammarström, men det är ändå ingen skräll att valet fallit på Sofia Lundgren. Motiveringen ”bäst på träning” känns dock inte så bra. För är det någon roll där träning och match är annorlunda så är det målvaktens.

I backlinjen spelar Nilla Fischer mittback i stället för Sara Larsson. Det var oväntat.

På mittfältet får Johanna Almgren chansen till höger. Som boråsare känner jag Almgren väl, och unnar henne all framgång. Det hindrar inte att jag är förvånad över att hon får starta. Jag trodde faktiskt att hon till och med riskerade att ställas utanför truppen.
På den andra kanten spelar Kosovare Asllani. Även det känns konstigt, då ”Kosse” uttalat att hon trivs bäst centralt. Samt att Marie Hammarström faktiskt var Sveriges särklassiga poängdrottning i OS. Nu får Hammarström inte ens chansen på bänken. Känns konstigt.

Slutligen får Sofia Jakobsson chansen att starta bredvid Lotta Schelin på topp. Det är ju ingen skräll.

Men min uppfattning är ändå att Sundhage har valt ett alldeles för offensivt balanserat lag. Sju offensivt orienterade spelare, och bara tre defensivt, kan möjligen funka mot Schweiz. Men för att vinna titlar behövs det fler än tre spelare som kan agera bollvinnare.

Startelvan i sin helhet: Sofia Lundgren – Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Sara Thunebro – Johanna Almgren, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Sofia Jakobsson.

Avbytare: Kristin Hammarström, Annica Svensson, Sara Larsson, Antonia Göransson, Susanne Moberg, Emmelie Konradsson och Elin Rubensson.

Utanför matchtruppen står således Carola Söberg, Malin Levenstad, Stina Segerström, Marie Hammarström och Jessica Landström.

Här är min startelva mot Schweiz

Publicerad den av
2

Pia Sundhage har gjort klart att det är 4-4-2 som gäller. Det känns bra. För det stämmer ju perfekt med mina önskvärda förändringar i landslaget inför EM.

Redan i mitten av augusti föreslog jag ju 4-4-2. Då föreslog jag även ett målvaktsbyte. Så blir det ju också, fast tyvärr blev framtvingat efter Hedvig Lindahl:s tråkiga korsbandsskada.

Kristin Hammarström

Jag blir mer och mer övertygad om att Kristin Hammarström är den målvakt som Sundhage bör satsa på. Utöver missen i supercupfinalen i våras har jag inte sett Hammarström släppa in ett enda ”lätt” mål i år.
I cupfinalen i förra veckan var hon tvärtom lysande. Och vi behöver en trygg målvakt, som är bäst när det gäller.

Sara Thunebro

Sara Thunebro

I backlinjen fortsätter vi att ha stora problem på ytterbacksplatserna. Sara Thunebro är trots obefintlig speltid i Frankfurt ohotad på vänstersidan. Som jag ser det finns det inte ens någon som är nära att konkurrera ut Thunebro.
Till höger testade Thomas Dennerby några gånger att köra med Emma Berglund. Jag skulle gärna se att det testet återupptas. För till EM är ju Charlotte Rohlin förhoppningsvis tillbaka i form. Och då vill jag se Rohlin och Sara Larsson som mittbackspar.
Mot Schweiz hade jag helst sett Larsson ihop med Amanda Ilestedt. Men i Malmötalangens frånvaro får det duga med Larsson och Stina Segerström.

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist

Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.

Sundhage har pratat om att hon vill se mängder av löpningar, och att hon älskar när det går att spela på spelare som kommer bakifrån med fart. Det gör att jag formerar mittfältet så här: Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist och Marie Hammarström.
Göransson har visat sig funka bra till höger i Potsdam. Hon är den ultraoffensiva spelaren på mittfältet. Hammarström är bolltrygg, och har en fantastisk vänsterfot. Hon var vår klart bästa poängspelare i OS, och bör beredas plats i laget.
Centralt bör vi satsa på två tvåvägsspelare. Därmed försvinner Caroline Seger ur startelvan.
På ett sätt är det synd. För jag älskar verkligen Segers bolltouch. Den är bäst i Sverige. Men hon måste öka sin arbetskapacitet. Och det rejält. Kan Sundhage få Seger att springa, då är Tyresömittfältaren högst välkommen tillbaka in i startelvan.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Slutligen forwards. Här är Lotta Schelin given. Det har Sundhage redan sagt, och det håller jag förstås med om. Vem som skall spela bredvid är en intressant fråga. Jag har sett att vissa föreslår att vi skall köra med en utpräglad bollmottagare jämte Schelin.
Det tycker inte jag.
Vi såg på VM i fjol att Sverige blev som bäst med Josefine Öqvist bredvid Schelin. Alltså med två snabba djupledslöpare på topp. Det tror jag även är melodin framöver. Snabbhet är nämligen viktigare inom damernas fotboll än inom herrarnas.
En av de tunga orsakerna är att planen relativt sett är tio procent längre för damerna. Alltså är det svårare att krympa ytor inom damfotbollen.

Nu är Öqvist inte med i år. Men både Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är utmärkta alternativ. I dagsläget känns Asllani hetast, och hon bör få chansen mot Schweiz. Men framöver tror jag att Jakobsson kommer att ta platsen bredvid Lyonstjärnan.

Här är min önskeelva i sin helhet:
Kristin Hammarström – Emma Berglund, Sara Larsson, Stina Segerström, Sara Thunebro – Antonia Göransson, Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Marie Hammarström – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Och här är den startelva jag tror det blir:
Hammarström – Lina Nilsson, Berglund, Larsson, Thunebro – Sofia Jakobsson, Fischer, Caroline Seger, Göransson – Schelin och Asllani.

Slutligen noterar jag att landslaget börjat satsa på videoklipp a la USA. Det gör mig glad. Här är ett reklamklipp inför tisdagsmatchen, och här en intervju med Kosse.

Fotbollsgalan och diamantbollen

Publicerad den av
3

Det har diskuterats rejält på twitter idag. Den första debatten handlade om hur Pia Sundhage bör ställa upp sin startelva. Den andra om nomineringarna till Fotbollsgalan, och vem som bör få Diamantbollen i år.

När det gäller landslaget har ju Sundhage deklarerat att hon tänker spela 4-4-2 från början. Den första frågan där blir ju vem av Caroline Seger, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist som får stiga åt sidan. Den andra vem som skall spela bredvid Lotta Schelin på topp.
Mina svar på de frågorna tänkte jag spara till i morgon. Men Radiosportens fotbollsexpert Richard Henriksson har redan redovisat sina tankar. Hör dem här.

I det här inlägget tänkte jag rikta in mig på fotbollsgalan och diamantbollen. Galan först.

Juryn till Ballon d’Or är instruerad att ta mycket stor hänsyn till hur spelarna agerat i de stora turneringarnas avgörande matcher. Översatt till fotbollsgalan bör alltså priserna och nomineringarna gå till spelare som gjort avgörande insatser i OS, damallsvenskan eller finalen av svenska cupen.
I varje fall bygger jag på det tankesättet när jag avger mina synpunkter kategori för kategori:

Årets målvakt
Gudbjörg Gunnarsdottir, Djurgården
Kristin Hammarström, Göteborg
Thora Helgadottir, Malmö
Hedvig Lindahl, Kristianstad
* Här förstår jag inte Lindahls nominering. Hon har inte presterat tillräckligt i år. Jag såg att Sofia Lundgren skrev ”Fotbollsgalan????” på sin twitter. Jag håller med om frågetecknen, men tycker i och för sig inte att Lundgren borde ha varit nominerad heller. Lindahl borde ha ersatts av Carola Söberg eller kanske Susanne Nilsson.
Min vinnare? Jo, det är Thora Helgadottir, som lett Malmö mot guldet. Hon vinner knappt före Göteborgs cuphjältinna, Kristin Hammarström.

Line Röddik Hansen

Årets back
Emma Berglund, Umeå
Line Röddik Hansen, Tyresö
Linda Sembrant, Tyresö
Sara Thunebro, Frankfurt
* Det här är en svår kategori. Jag hade nog tyckt att Vittsjös Ifeoma Dieke hade förtjänat en plats på listan. Och jag tycker att Meghan Klingenberg är Tyresös bästa ytterback. Men då amerikanskan sannolikt anses ha spelat för kort tid i damallsvenskan, och ingen av de nominerade kandidaterna vunnit några titlar i år, så går mitt pris till Danmark.

Veronica ”Vero” Boquete

Årets mittfältare
Anita Asante, Göteborg
Veronica Boquete, Tyresö
Caroline Seger, Tyresö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Här tycker jag att Sara Björk Gunnarsdottir borde tagit plats bland kandidaterna, på överskattade Caroline Segers bekostnad. Seger var alldeles för dålig i OS för att få vara med.
Vinnare? Ja, det är verkligen inte lätt. För Marta, Vero och Asante är alla tre favoritspelare på olika plan. Trots att Marta har gjort 27 poäng väljer jag Vero, mest för att hon har damallsvenskans skönaste bollbehandling.

Anja Mittag

Årets Forward
Ramona Bachmann, Malmö
Anja Mittag, Malmö
Christen Press, Göteborg
Lotta Schelin, Lyon
* Här tycker jag att juryn har nominerat rätt kandidater. När det gäller vinnare så faller Schelin bort först. Hon har inte presterat i de stora matcherna i år. Övriga tre kandidater är värdiga vinnare. Press fixade cupguldet till Göteborg, och har burit sitt lag offensivt sett. Hon var dessutom reserv i OS-guldtruppen. Mittag och Bachmann har fört Malmö mot ett troligt SM-guld. Mittag får dock min röst för sin makalösa vårsäsong.

Årets damallsvenska spelare
Ramona Bachmann, Malmö
Veronica Boquete, Tyresö
Anja Mittag, Malmö
Marta Vieira da Silva, Tyresö
* Även här är rätt kvartett nominerad. Då jag valt Mittag och Vero som vinnare i de två senaste kategorierna bör förstås det här också stå mellan dem. Nu utgår jag ifrån att Malmö tar SM-guldet, något man kanske borde vara försiktig med efter att ha sett tisdagens mirakel på Berlins Olympiastadion. Men min röst hamnar därför hos Mittag.

Elin Rubensson

Årets genombrott
Amanda Ilestedt, Malmö
Lina Hurtig, Umeå
Jennie Nordin, AIK
Elin Rubensson, Malmö
* Här tycker jag nog att Susanne Nilsson borde varit nominerad på klubbkamrat Nordins bekostnad. Men efter landslagsuttagningen kan ju inte priset hamna hos någon annan än Rubensson.

Thomas Mårtensson

Årets Tränare
Elisabet Gunnarsdottir, Kristianstad
Peter Moberg, Malmö
Thomas Mårtensson och Ulf Palmquist, Vittsjö
Torbjörn Nilsson, Göteborg
* Kan utlandsproffs vara med i spelarkategorierna borde väl utlandsbaserade tränare kunna vara med här? Således känns det självklart att Pia Sundhage skulle ha varit nominerad – och dessutom ta hem priset. Att hon inte är med känns som en smärre skandal. I hennes frånvaro står vinsten mellan Malmö och Vittsjö. Moberg hade varit en högst värdig vinnare. Men det Vittsjöduon har gjort av ett sanslöst nederlagsdrabbat lag är en bragd. Så visst borde väl Mårtensson/Palmquist gå hem med priset?

Lotta Schelin

* Så till diamantbollen. I fjol var det självklart att Lotta Schelin skulle få priset som går till årets bästa svenska spelare.
I år är det inte alls lika självklart, även om Schelin förstås återigen är en av de heta kandidaterna.
För hon vann Champion League, franska ligan och franska cupen med Lyon. Och hon avgjorde cupfinalen. Men i OS var hon blek – ja, till och med en besvikelse.

Inom herrfotbollen hade det sannolikt räckt för att vinna guldbollen. Men inom damfotbollen är det landslagen som gäller – inte klubblagen. Se bara på USA och Kanada, där spelarna inte ens tillhör några klubblag.

Idrott handlar om att vara bäst när det gäller. Och i år var det OS som gällde inom damfotbollen.

För mig känns det därför konstigt att någon som underpresterat i OS skulle få diamantbollen. Jag kommer inte protestera högljutt om hon vinner. Men trots att jag anser att Schelin är Sveriges bästa spelare tycker jag inte att hon bör få priset i år.

Vilka presterade då i OS?

Högst betyg på min lista fick Sara Thunebro, närmast följd av Nilla Fischer, Marie Hammarström, Emma Berglund och Linda Sembrant.

Thunebro spelade i och för sig Champions Leaguefinal i våras. Men annars har hennes år i Frankfurt mest innehållit bänknötande. Bästa svenska i OS kan därför inte heller vinna diamantbollen.

Kvar är alltså Fischer, Hammarström, Berglund och Sembrant. Av dem röstar jag på Fischer. Lagkaptenen försökte verkligen bära det svenska laget i London. Från sin defensiva mittfältsroll gjorde hon lika många mål som Schelin. Dessutom visade hon vinnarvilja, när vi jagade kvittering i kvartsfinalen mot Frankrike.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Säsongen i Linköping har däremot inte blivit som Fischer tänkt sig. Men utan att ha sett henne sedan hon växte inte i rollen som mittback så verkar det som att hon stabiliserat upp LFC:s backlinje. Alltså känns hon som enda rimliga vinnaren.

Är jag helt fel ute. Eller vad tycker ni?

Nya namn: Söberg, Konradsson och Rubensson

Publicerad den av
2

Som väntat innehöll inte Pia Sundhage:s första landslagstrupp speciellt många skrällar. Det kändes ju ofrånkomligt att truppen skulle byggas kring de som varit med förr. Fast jag hade ändå hoppats på några fler nykomlingar.

De enda nya spelarna i den stora truppen är Carola Söberg (nygammal), Emmelie Konradsson (nygammal) och Elin Rubensson. Både Söberg och Konradsson är hittills bokförda för varsin landskamp.
Truppen är för övrigt uttagen av Calle Barrling – som framöver skall leda F19 och U23 – och den nya assisterande förbundskaptenen Lilie Persson.

Ledarna först. Persson skall fungera som assisterande förbundskapten med ansvar för anfallsspelet. Vem som skall ha ansvar för försvarsspelet är inte beslutat ännu. Kanske att Sundhage väntar ut Tony Gustavsson. Eller vad tror ni?

Så till själva presskonferensen. Där imponerade Sundhage precis lika mycket som väntat. Radiosportens Susanna Andrén twittrade så här:

”Just nu är också Sundhage inte bara förbundskapten utan också pressansvarig, moderator och så vidare… Underhållning.”

Så var det. Den enda missen från Sundhage var att hon kallade Caroline Seger för Carolina Seger, varvid Lilie Persson klev in och rättade.
Det var väl ingen fullträff, men i övrigt imponerade Sundhage alltså enormt.

Till SVT:s Chris Härenstam sa hon så här om hur hon kände sig:

”Det bubblar. Jag är fortfarande lite nervös. För jag vill göra något bra, jag vill vara en bra ambassadör för damfotbollen.”

På de punkterna behöver hon inte vara orolig. Oron borde ligga på att få laget att prestera på högsta nivå när det som mest behövs. Men det verkade Sundhage väldigt medveten om.

Något från SVT-intervjun – se den i sin helhet här – som jag tyckte om var de här orden:

”Det är en löpsport det här. Jag älskar spelare som kommer med fart bakifrån… …Så vi kommer att springa mycket.”

Huruvida det blir 4-2-3-1 eller 4-4-2 återstår att se. För det är inte bestämt ännu.

Ett annat viktigt citat var:

”Det är oerhört viktigt att vi kan få stjärnorna att lysa.”

Så är det. Om det skiner kring Lotta Schelin som det gjorde under VM, då växer Sveriges landslag med flera procent.

Till själva truppen. Jag hade ju gärna sett fler än två nya, unga spelare.

Carola Söberg

För även om Carola Söberg kanske är den tredje bästa målvakten i Sverige just nu, är hon 30 år. Om inte Söberg är tänkt som förstamålvakt, hade jag mycket hellre sett att Stephanie Öhrström eller Susanne Nilsson varit med som tredjenamn i truppen. Mycket hellre.

I backlinjen är det bara beprövade namn. Där saknas helt klart Amanda Ilestedt. Som jag ser det är Malmöbacken definitivt redo för landslaget. Synd att det dröjer till 2013 innan hon får chansen.

På mittfältet tillkommer Umeås Emmelie Konradsson. Det är en spelare som jag sett lite för lite i år för att ge en rättvis analys av. Bilden är bollskicklig, men lite långsam, men som sagt – analysen är långt ifrån fullödig.
Konradsson är en viktig spelare i Umeå, men spontant hade jag hellre sett att hennes lagkompis Lina Hurtig fått chansen att växa in i det landslag, där hon inom några år borde kunna vara en stöttepelare.

Elin Rubensson

Slutligen då forwards. Eftersom både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani togs ut som mittfältare fick trion Jessica Landström, Madelaine Edlund och Susanne Moberg plats i truppen. Jag är tveksam till alla tre, alltså till att de håller på landslagsnivå.
Däremot är det kul att Elin Rubensson får chansen. Henne tror jag mycket på. Sundhage var härligt öppen på frågon om vad Malmötalangen är för typ av spelare:

”Det skall jag ta reda på.”

Många frågor återstår alltså att få svar på kring Pia Sundhages landslag. Några fler svar kommer kanske nästa tisdag, då den här truppen skall ta sig an Schweiz.

Truppen i sin helhet:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Carola Söberg.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Sara Thunebro, Lina Nilsson, Stina Segerström och Malin Levenstad.

Mittfältare (9): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren, Emmelie Konradsson, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani.

Forwards (5): Lotta Schelin, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Susanne Moberg och Elin Rubensson.

Här är din första trupp, Pia

Publicerad den av
2

I morgon tar Pia Sundhage ut sin första trupp som svensk förbundskapten. Hon har inte haft så mycket tid att åka runt och titta på spelare, så jag tänkte hjälpa henne lite på traven.

Här är ett förslag:

Målvakter (3): Kristin Hammarström, Sofia Lundgren och Stephanie Öhrström.

Backar (7): Annica Svensson, Emma Berglund, Sara Larsson, Amanda Ilestedt, Sara Thunebro, Lina Nilsson och Stina Segerström.

Mittfältare (7): Antonia Göransson, Nilla Fischer, Marie Hammarström, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Fridolina Rolfö.

Forwards (4): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Elin Rubensson.

Dennerbys fina facit

Publicerad den av
Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

Andrum för Kif Örebro

Publicerad den av
Svara

1027 åskådare kom i dag till Behrn Arena och visade stöd till Kif Örebro. Krislaget tackade för förtroendet genom att vinna det viktiga bottenmötet med Jitex med 1–0.

Sanna Talonen gjorde segermålet, som innebär att Kif återigen har fyra poängs marginal till nedflyttningsstrecket.
Jitex ligger på samma poäng, och står inför en ny nervmatch på lördag. Då väntar nämligen hemmamöte med Djurgården.

Det Djurgården som i dag tog sista halmstrået genom att vinna med 1–0 mot AIK på Skytteholm. Jessica Landström blev matchhjälte, och förlängde samtidigt AIK:s poänglösa svit mot bottenlag.

AIK verkar inte kunna föra matcher. För de har bara tagit poäng mot topplag. Mot bottengängen har man dock kammat noll. Därför har AIK återigen fyra poäng upp till fast mark. Nästa gång väntar Vittsjö på AIK. Är skånskorna ett tillräckligt bra lag för att AIK skall kunna ta poäng…

Stockholmsderbyt sågs av 567 åskådare, vilket förstås är alldeles för lite för ett damallsvenskt derby.
Jag noterar även att det blev ett sent domarbyte. Så i stället för danska Kristina Husballe, som jag ju byggde ett helt blogginlägg på i går, så dömdes matchen av en domartrio med rakt igenom män. Något som är ovanligt i årets serie.

I dagens tredje match gjorde Christen Press sina mål nummer elva och tolv i årets serie när Göteborg FC körde över Umeå med hela 5–0 på Valhalla. För Umeå snackade landslagsbacken Emma Berglund till sig två gula kort på övertid. Hon får därmed se på när UIK möter Kif Örebro på lördag.

* I EM-kvalet vann Slovakien borta mot Estland med 2–0 efter mål av Patricia Hmirova och Dominika Skorvankova. Resultatet innebär att slovakiskorna har en viss chans att ta playoffplatsen i grupp 5.
Men för det krävs att man vinner mot Vitryssland i sista matchen samtidigt som Ukraina max får ta en poäng på sina två återstående matcher.

* Enligt damfotboll.com är de åtta topplagen till Algarve cup 2013 klara. Det blir exakt samma lag som spelade i årets cup som gör upp 6–13 mars nästa år. Alltså Sverige, Norge, Danmark, Island, Tyskland, USA, Kina och Japan.
Som ni kanske minns vann Tyskland finalen i våras mot Japan, och USA slog Sverige i matchen om tredje pris.

Sverige i OS 2012, del 2 – betygen

Publicerad den av
2

Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.

Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:

1) Marie Hammarström  1+3
2) Lotta Schelin               2+0
Nilla Fischer                    2+0
4) Lisa Dahlkvist             1+0
Sofia Jakobsson             1+0
6) Lina Nilsson                0+1
Sara Thunebro                0+1
Caroline Seger                0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.

Och här är då betygen:

Tio
–

Nio
–

Åtta
–

Sju
–

Sara Thunebro

Sara Thunebro

Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.

Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.

* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.

Emma Berglund

Emma Berglund

* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.

* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.

Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.

* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.

* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist

Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.

* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.

* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.

* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.

Lina Nilsson

Lina Nilsson

Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.

* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.

* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.

En
–

Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.

Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.

Sverige i OS 2012, del 1

Publicerad den av
1

OS är slut, och det känns tomt att inte ha ett gäng idrottshöjdpunkter på allra högsta nivå att se fram emot i kväll.
Men vem vet, om några dagar så kanske man har kommit in i vardagslunken igen?

Men jag är ju inte helt klar med OS ännu. Bland annat har jag ju utlovat en stor genomgång av den svenska insatsen.

En sådan har genomgång kan man göra på flera olika sätt. Jag har efter lite funderande valt att dels göra en analys av den lagmässiga insatsen. Dels en betygsättning av spelarna.
För betygssättningen har jag valt en tiogradig skala. Mest för att få lite mer spridning än vad det blivit om jag hade kört den klassiska, femgradiga. Men den delen kommer separat.

För här är genomgången av den mer lagmässiga insatsen. Och den var ganska mycket som jag väntat mig.
Minns att jag inför turneringen rankade Sverige som sjätte bästa lag. Efter OS är vi passerade av Kanada, och alltså nere på sjunde plats.

Jag trodde alltså på kvartsfinal, men förstås hoppades på bättre.
Högre förväntningar än så tycker jag inte att man kunde ha inför turneringen. För vårt nuvarande landslag är inget pålitligt semifinallag i VM och OS.

För låt oss skruva tillbaka klockan till början av juni förra året. Då hade vi turligt kvalat in till VM. För ni minns väl hur Charlotte Rohlin med två nickmål räddade oss borta mot Danmark hösten 2010?
Vi stod där inför VM med väldigt lågt ställda förväntningar. Många experter trodde att laget skulle få åka hem redan efter gruppspelet. Optimisterna pratade om kvartsfinal.

Jag tillhörde de med väldigt lågt ställda förväntningar. Jag hade i och för sig kollat schemat för grupptvåan, och trodde att det möjligen kunde bli en kvartsfinal i Dresden. Men sedan skulle jag och laget få åka hem.

Ni minns ju hur det slutade.

Svensk bronsglädje

Men minns ni vägen fram? För även om Sverige vann fem av sex matcher var det inte sprudlande champangefotboll vårt lag bjöd på. Först besegrades ett svagt Colombia med 1–0 efter en högst krampaktig insats. Sedan slog vi Nordkorea med 1–0. Spelmässigt var det många steg i rätt riktning, men hade inte Sara Thunebro agerat räddande ängel på mållinjen hade vi haft kniven mot strupen i avslutningsmatchen mot USA.

Just matchen mot USA ser många som en höjdpunkt. Och visst var den det, om vi bara tittar resultatmässigt. För sanningen är ju att det på många sätt var en turseger. Minns att TV4:s expertkommentator Pontus Kåmark fick löpa gatlopp för att han var kritisk i matchens slutskede. Men på vissa punkter hade han ju rätt. Spelmässigt var vi chanslösa i andra halvlek.

Mot Australien i kvartsfinalen hade vi 2–0 redan efter en kvart. Det hann i och för sig bli darrigt under en period. Men totalt sett var det en säker seger.
I semifinalen mot Japan fick vi en drömstart med tidigt ledningsmål. Men japanskorna nötte ner oss. Och när Hedvig Lindahl hade en usel dag så försvann chansen att försvara oss till final. Japan vann hur klart som helst med 3–1.

Bronsmatchen mot Frankriken var svängig. Vi var riktigt illa ute. Men till slut vann vi på ren vilja. Och förstås på ett kanonskott i krysset.

Men VM-bronset tog vi alltså inte i första hand på skönspel. Bronset var frukten av stenhårt arbete, vilja och ett par spelare som presterade på den absoluta toppen av sin förmåga. Lotta Schelin var lysande, Lisa Dahlkvist hade sitt livs fotbollsmånad och mittbackarna Sara Larsson och Rohlin var fantastiska.

Jag känner att den här tillbakablicken är nödvändig för att sätta årets prestation i rätt ljus. För sedan det överraskande VM-bronset hade fem meriterade spelare försvunnit ur startelvan.

Josefine Öqvist var gravid, Linda Forsberg hade tvingats sluta och duon Rohlin och Therese Sjögran var båda korsbandsskadade. Dessutom hade Sara Larsson så lite speltid efter sin hälskada att förbundskapten Thomas Dennerby inte vågade chansa med henne i truppen.

Halva det landslag som nästan ingen trodde på ett år tidigare var alltså borta. In hade fem spelare kommit som var mer eller mindre oprövade på högsta internationella nivå.
Trots det såg många nu plötsligt vårt lag som första utmanare till USA och Japan om OS-guldet. Jag förstod det inte inför OS, och gör det fortfarande inte.

För som jag ser det var Sveriges insats alltså varken bättre eller sämre än väntat. Det var godkänt, alltså en tvåa på femgradig skala. Det lyfte aldrig, men det var heller inget fiasko.

Jag tycker trots allt att Dennerby gjorde ett klart godkänt jobb inför och under OS. Det är väl målvaktsfrågan där vi inte alls är överens. Och så tycker jag att han borde ha spelat Annica Svensson som högerback i samtliga matcher. Men annars tycker jag inte att Dennerby gjorde några stora fel.
Det var helt enkelt hans spelarmaterial som inte höll högre klass.

Alla matcherna i OS följde ungefär samma formel. Det var bra, eller i alla fall ok, svenskt spel före paus – och ganska dåligt efter.
Jag tänkte inte på det så mycket i fjol. Men faktum var ju att Sverige även i VM inledde matcherna starkt, och blev sämre ju närmare slutsignalen vi kom.

När det pratas fysträning får man alltid höra hur bra tränade spelarna är. Men är de verkligen det?
För alla andra lag verkar ju ha bättre ork. Det hade varit spännande att se hur det ut i en jämförelse med de andra lagen. Det hade även varit intressant att se en jämförelse av löpmeter, dels internt mellan spelarna i laget, dels mot andra lags spelare.

Spelarkritiken kommer alltså i ett separat inlägg. Men jag kan ju redan nu konstatera att få svenska spelare presterade på den absoluta toppen av sin förmåga under OS. Det lyste inte om Lotta Schelin. Hedvig Lindahl gjorde avgörande misstag – inte avgörande räddningar. Lisa Dahlkvist var en bra bit från 2011 års VM-form, och så vidare.

Men positivt var att det nykomponerade mittbacksparet Emma Berglund och Linda Sembrant gjorde en utmärkt turnering. De fick minimal tid att spela ihop sig, men gjorde ett utmärkt arbete. Faktum är att de egentligen inte kan lastas för ett enda av de fem baklängesmål som vi åkte på.

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Emma Berglund, Linda Sembrant och Sara Thunebro

Defensivt såg det till stora delar rätt så okej ut. Fast det var ju det här med orken. För ju längre matcherna led, desto närmare eget mål hamnade vi.
Matchen mot Japan var ett typexempel. Vi stod upp fantastiskt bra i första halvlek. Men vi var egentligen illa ute från minut i den andra, och jag räknade till 7–2 (0–0) i japansk favör när det gällde heta målchanser.

Av de mål vi släppte in kom två på fasta situationer, två på fina inlägg och ett på en lobb från långt håll. Två av dem var rena målvaktsmisstag.

Offensiven följde samma mönster som defensiven. I upptakten av matcherna gjordes det många djupledslöpningar. Och det var många som ville ha bollen.
Starten på turneringen var makalös. Tre svenska mål på 21 minuter – en liknande rivstart har inget lag tidigare fått på ett mästerskap.
Men ju längre matcherna led, desto färre löpningar. Och det innebär ju dessutom färre spelalternativ för bollhållaren.

Med trötta spelare som har få spelalternativ är det logiskt att passningskvaliteten sjunker. Och då blir förstås anfallsspelet lidanade. Och Sverige gjorde sex mål i de första halvlekarna, men bara ett i de andra.
Mest frustrerande var att vi inte ens lyckades få till en sista anstormning mot Frankrike i kvartsfinalen. Utöver en målchans för Nilla Fischer orkade vi oroa fransyskorna alls efter paus.

Spelsystemet 4-2-3-1 har kritiserats efteråt. Och när det blir till 4-5-1 med en helt avskuren forward så är det inte bra. Men att det blev så är inte systemets fel, utan spelarnas. För de agerade inte som de borde.
Den som spelar centralt av de tre offensiva mittfältarna måste ligga högt i planen, och ge understöd åt forwarden. När Caroline Seger spelade i den rollen föll hon hem för långt, och hjälpte inte Lotta Schelin tillräckligt mycket.
Jämför med hur Louisa Necib jobbade i samma roll för Frankrike. Necib fanns hela tiden högt upp i planen, och var ett offensivt spelalternativ.

Med vår offensiva mittfältare för långt tillbaka i planen fick inte snabba duon Schelin och Sofia Jakobsson tillräckligt många djupledspassningar att jobba med.
Faktum var ju Sverige vassaste vapen offensivt sett var Marie Hammarström:s vänsterfot. Den var inblandad i fler än hälften av våra mål, bland annat alla de tre målen mot kvalificerat motstånd.

Marie Hammarström

Marie Hammarström

Känslan efter OS är att vi hade varit vassare i offensiven om vi hade spelat 4-4-2 med Schelin och Jakobsson som forwardspar. Hade jag varit förbundskapten hade jag i alla satsat på det.

Men hur jag ser på framtidens landslag får blir ett senare inlägg.

I det här inlägget återstår bara länkar till bildklipp med höjdpunkter från de fyra svenska matcherna. Klippen är förstås lätt svenskvänliga. För sett till det från Japanmatchen kan man ju tro att Sverige hängde med bra efter paus…

* Sverige–Frankrike 1–2
* Sverige–Kanada 2–2
* Sverige–Japan 0–0
* Sverige–Sydafrika 4–1

Väntad startelva – nu hoppas vi på ett oväntat resultat

Publicerad den av
Svara

Sverige startar kvartsfinalen mot Frankrike med exakt de elva spelare som man väntat sig. Nu hoppas jag verkligen att de alla är kapabla att göra årets bästa insats, och fixa fram en skräll.

Frankrike gör däremot en ändring mot det lag jag trodde på. Camille Abily får börja på bänken, medan Elise Bussaglia startar på centralt mittfält.
Det är en signal om att fransyskorna tänker på defensiven. För Abily är det mer offensiva alternativet. Bussaglias främsta offensiva egenskap är hennes hårda skott.

Såg innan i dag att pålästa Maja Johansson på tidningen Match listar de tre viktigaste matcherna i matchen. Läs om det här.

Jag håller med om duellerna. Det blir otroligt viktigt att se till att inte Elodie Thomis matas med rätt bollar. För då får Sara Thunebro en hopplös uppgift.

Men en minst lika viktig nyckel är det svenska försvaret vid fasta situationer. Som jag ser det är Frankrike bäst i världen på hörnor och inläggsfrisparkar. Där måste vi ha hundraprocentig bevakning, framför allt på Wendie Renard.

Det är snart dags för avspark. Det här blir riktigt spännande. Vågar man

Så här startar lagen:

Sverige:
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.

Frankrike:
Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Här är den stora guiden till kvartsfinalerna i OS

Publicerad den av
Svara

I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.

Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.

Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:

* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)

Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.

Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.

Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.

Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.

Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.

Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.

Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.

Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor:
Storbritannien: Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith.
Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.

USA:s startelva

USA

* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)

USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.

USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.

Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.

På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.

Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.

Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.

Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.

Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.

Sveriges startelva mot USA

Sverige

* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)

Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.

Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.

Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.

Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.

Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.

Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.

I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.

Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.

Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.

Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.

Har inte Frankrike några svagheter då?

Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…

Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.

Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor:
Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin.
Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Japans startelva

Japans landslag, Nadeshiko

* Brasilien–Japan
Millennium Stadium, Cardiff, Wales, 18.00 (svensk tid)

I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.

För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.

Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.

Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.

Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.

Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.

Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.

Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.

Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor:
Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi.
Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.