Den stora damfotbollsguiden till OS 2016

Publicerad den 2 augusti, 2016 av Johan Rydén

I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.

Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.

Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.

Här är gruppindelningen:

Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige

Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe

Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA

Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.

Alla spelartrupper finner du här.

Det statistiska underlaget för turneringen finns här.

Reglerna finns här.

En genomgång av alla domarteamen finns här.

Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:

12) Zimbabwe
Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00

Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.

För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.

Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudenten Rudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.

Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.

Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.

Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.

Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.

Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:

11) Sydafrika
Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00

Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.

Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.

Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.

Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.

Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.

Mer om laget finns att läsa här och här.

10) Colombia
Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.

Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.

Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.

Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:

Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.

Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.

9) Nya Zeeland
Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.

Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.

Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.

För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.

8) Kina
Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.

Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.

Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.

Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.

Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.

Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.

Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.

Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.

7) Kanada
Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.

Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.

I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.

Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.

Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.

Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.

Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.

6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.

Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.

Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.

Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.

5) Brasilien
Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.

Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.

Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.

Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.

I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.

Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.

Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.

4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.

Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.

Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.

Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.

Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.

Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.

I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.

Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.

3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.

Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.

Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.

Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.

Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.

På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.

Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.

Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.

Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.

2) Frankrike
Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.

Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.

Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:

2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.

Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.

Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.

Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.

1) USA
Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.

De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.

På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.

Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.

Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.

Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.

Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.

Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.

Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.

Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.

Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.

TIPS:

* Skyttedrottning: Anja Mittag

* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:

Brasilien–Kanada
USA–Kina

Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike

* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:

Sverige–Sydafrika     85–12–3
Kanada–Australien   30–30–40
Brasilien–Kina          40–40–20
Zimbabwe–Tyskland    0,1–0,4–99,5
USA–Nya Zeeland        90–8–2
Frankrike–Colombia       80–15–5

Spelen kan börja…

Ajdå – Sydafrika är bättre än väntat

Publicerad den 9 juli, 2016 av Johan Rydén

Dåliga nyheter. Jag har suttit och kollat in USA–Sydafrika i kväll. Inför avspark tippade jag 7–0 till USA efter minst fyra mål på fasta situationer. Jag fick jättefel.

Det blev bara 1–0 – och Sydafrika visade sig vara väldigt mycket bättre än väntat. Mycket bättre. Visst har de en hel del brister som Pia Sundhage får försöka lägga upp taktiken efter. Men bristerna är tyvärr inte så stora att vi kan räkna med en svensk promenadseger i OS-premiären.

Men innan jag går in på det intressanta, alltså min bild av Sydafrikas lag, tänkte jag ge några kommentarer om USA. De regerande världs- och olympiska mästarinnorna uppträder inte som mästarinnor så här ett par veckor innan OS.

Det här var andra gången på kort tid jag såg dem ha jätteproblem med passningsspelet. Sydafrika hade läst på och valde att låta Julie Johnston och Allie Long sköta uppspelen. Det är smart, för de båda har alldeles för dålig kreativitet och precision för att bygga ett snabbt och bra anfallsspel.

Klart är att det är en jättelucka på mittfältet efter Lauren Holiday. Ingen är i närheten av att kunna axla hennes spelsinne och bolltrygghet. Den senaste tiden har det även varit en jättelucka efter Carli Lloyd – det trots att hon spelade den andra halvleken i dag. Det var dock inte den gamla Lloyd, utan en högst rostig superstjärna. Men hon har ju några veckor på sig att hitta VM-formen.

I dag hittade inte Lindsey Horan in i matchen. Den enda amerikanska spelare som visade den kreativitet som krävs för att skapa målchanser på världsnivå var unga Mallory Pugh. Hon ledde årets assistliga i USA:s landslag redan innan dagens match. Hon ökade ut den ledningen genom att dra upp det anfall där Crystal Dunn satte segermålet:

Känslan just nu är alltså att USA är väldigt långt ifrån den klass man hade i fjolårets VM-final. Sannolikt får man åka till Rio och bygga kring sin stabila defensiv. För den var stabil även i dag. Sydafrika hade inte en enda målchans.

Det innebar att Hope Solo efter slutsignalen kunde firas för 100 hållna nollor i landslaget. Det är en anmärkningsvärd notering. Hatten av.

Hope Solo

Därmed var det dags för lite synpunkter på Sydafrika. Laget skapade alltså ingenting. Ändå imponerade Banyana Banyana – som laget kallas. De imponerade genom att inte släppa till speciellt många klara målchanser.

Det var egentligen bara under de sista 20 minuterna i den första halvleken som det kändes lite darrigt. Den första kvarten och under hela den andra halvleken släppte sydafrikanskorna knappt till något alls.

Det är dock inte så att laget spelar ett lika välorganiserat och strukturerat försvarsspel som exempelvis Kina. Långt ifrån. Sannolikt var det bristen på organisation som gjorde att jag sågade deras defensiv när jag såg laget med Nederländerna tidigare i sommar. Läs mer om det här. Jag gjorde det trots att man då var med i matchen ända in på övertiden.

Nu har jag sett laget två gånger och insett att Sydafrikas försvarsspel bygger mer på vilja och fysik än på organisation.

I dag satte de en jättebra press under den första kvarten. Då snodde man bollen från USA:s mittfält många gånger, man lät inte amerikanskorna få någon tid med bollen på farliga ytor.

Den energi och aggressivitet som Banyana Banyana visade under de första 15 minuterna gör att jag hoppas att Sundhage kommer att beordra vårt landslag att spela lite längre bollar i matchinledningen den 3 augusti för att inte åka på någon riktigt otrevlig tidig överraskning.

När Sydafrika tappade intensitet i sin press blev bristerna ändå ganska tydliga. Man spelar ett slags 4-5-1 som bygger på man-man-markering. Så länge spelarna fick jobba framåt var de väldigt duktiga i defensiven. De flesta vill nämligen stöta framåt. De blir också lätt bolltittare, och glömmer att kolla vad som händer bakom ryggen.

Det var också tydligt att backlinjen föll väldigt tidigt. Det bildades därför ofta en stor yta mellan backlinje och mittfält. En yta som gjord för diagonala inlöp från kanterna. Överhuvud taget hade Sydafrikas backlinje problem med sidledslöpningar.

Det var dock inte värre än att de amerikanska spelarna hade svårt att utnyttja bristerna. Det får mig att tro att vårt stora hopp i OS-premiären blir fasta situationer. Där har vi ju haft vårt främsta vapen i över ett års tid.

Och där var Sydafrika fortsatt riktigt svaga och vilsna. De få gånger USA hade kvalitet på hörnor och inläggsfrisparkar blev det väldigt farligt. Sydafrika valde nämligen precis om mot Nederländerna att köra man-man-markering vid fasta, och alla tog inte direkt markeringsuppgiften på allvar.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Publicerad den 7 juli, 2016 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Caroline Seger

Carola Söberg

Hilda Carlén

Hedvig Lindahl

Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough

Emilia Brodin

Åskådare

Lotta Schelin

Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund

Julie Johnston

Christen Press

Kosovare Asllani

Samling för ringen

Svensk ring

Carli Lloyd

Morgan Brian

Elise Kellond-Knight

Kyah Simon

Emily Van Egmond

Melissa Barbieri

Tameka Butt

Sam Kerr

Michelle Heyman

Lisa De Vanna

Alen Stajcic

Michelle Heyman

Kyah Simon

Clare Polkinghorne

Samantha Kerr

Larissa Crummer

Hayley Raso

Servet Uzunlar

Lisa De Vanna

Lydia Williams

Lisa De Vanna

Alen Stajcic

Lydia Williams

Mackenzie Arnold

Hayley Raso

Teresa Polias

Leena Khamis

Lisa De Vanna och Elise Kellond-Knight

Katrina Gorry

Caitlin Foord

Steph Catley

Laura Alleway

Katrina Gorry

Alanna Kennedy

Kamerun värmer upp

Schweiz värmer upp

Fabienne Humm

Rahel Kiwic

Cinzia Zehnder

Eseosa Aigbogun

Stenia Michel

Vanessa Bernauer

Inmarsch för Kamerun och Schweiz

Schweiz

Kamerun

Schweiz

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Martina Moser

Kamerun firar segern.

Kamerun firar segern

Australien firar, Sverige deppar

Taktiksnack inför smålagsspel.

Malin Diaz

Emilia Appelqvist, nu Brodin

Kosovare Asllani

Jenny Hjohlman

Olivia Schough

Amanda Ilestedt

Elin Rubensson

Therese Sjögran

Elin Rubensson

Therese Sjögran

Tankar kring herr-EM:s påverkan på damfotbollen

Publicerad den 25 juni, 2016 av Johan Rydén

Den senaste tiden har en stor del av fokuset av naturliga skäl varit riktat med herrfotboll, och Europamästerskapet i Frankrike.

Den här bloggen brukar ju inte ägnas åt herrfotboll, men mästerskapen är intressanta eftersom man där kan se trender som senare slår igenom i all fotboll – även damernas.

Vad är det då för trender som jag tycker mig ha sett hittills i Frankrike?

Det första man självklart kommer att tänka på är att det så här långt är lagens EM – inte de individuella stjärnornas. Så här långt har lag som bland annat Wales, Irland, Nordirland och förstås Island visat att man kan komma väldigt långt med ett hårt arbetande kollektiv i den moderna fotbollen.

Det har mer handlat om hjärta än om talang. Inget lag har tagit full poäng, utan de tippade storlagen har fått kämpa för att vinna mot de övriga.

I princip alla lag har jobbat hårt med försvarsspelet, det har genomgående varit tajt och disciplinerat. Det har gjorts 69 mål på 36 matcher, alltså ligger målsnittet på 1,92 – vilket är lågt. Det snittet innebär ett högt betyg på försvarsspelet, men ett lågt på anfallsspelet.

Det är ju inget nytt att det finns en koppling mellan pigga spelare och ett framgångsrikt försvarsspel. Och att risken för baklängesmål ökar ju tröttare spelarna blir. Men kopplingen har varit extra tydlig i det här mästerskapet. Av de 69 målen har 24 kommit i den första halvleken och 45 i den andra. Hela 16 av dem har fallit i slutet av matcherna, minut 85 eller senare. Och många av dem har gjorts av inbytta spelare.

När det gäller anfallsspelet har det inte tillåtits speciellt mycket djupledsspel. Huvuddelen av målen har kommit via inlägg, inspel eller distansskott.
När det gäller inlägg tycker jag mig se en trend att alltfler lag placerar vassa högerfötter till vänster och vassa vänsterfötter till höger för att kantspelarna skall skära in i planen och slå hårda, inåtskruvade inlägg mot bortre stolpen.

Dock måste jag säga att jag är besviken på kvaliteten på fasta situationer. Det har i och för sig gjorts några frisparksmål, men när det gäller hörnor och inläggsfrisparkar har utdelningen varit högst begränsad. En anledning är alla tröjdragningar.

Totalt sett tycker jag att domarna har skött sig utmärkt. Men medan känslan är att antalet filmningar har minskat så har inte sexdomarupplägget gjort att man kommit åt alla tröjdragningar.

Det var mina spaningar från herrfotbollens EM. Följdfrågan blir ju förstås vilka av de här sakerna som kommer att slå igenom inom damfotbollen framöver.

Här kan man ju förstås bara gissa. Men att även damlagens organisation och kvalitet i försvarsarbetet blir allt bättre ser vi redan. Den trenden märktes tydligt i Kanada-VM i fjol, och den märks i det pågående EM-kvalet. De sämre lagen har helt enkelt blivit klart bättre på att försvara sig.

Förr kom man väldigt långt på att bara ha ett vasst djupledsspel. Det räcker inte längre, något ju bland annat Sverige har fått erfara. Det förbättrade försvarsspelet ställer större krav på anfallsspelet. Inläggens betydelse ökar, vilket i sin tur gör att det krävs av forwards att de är bra i luftrummet. Av forwards krävs även smartare rörelsemönster i motståndarnas straffområde. Exempel på forwards som anpassat sig till de nya kraven inom damfotbollen är Ada Stolsmo Hegerberg och Vivianne Miedema.

På internationell nivå kommer det även att ställas allt högre krav på kvaliteten på spelarnas tillslag. Målvaktsspelet har förbättrats, vilket gör att det inte längre räcker med att kunna skjuta höga skott. Man måste kunna hantera kraft och skruv på ett bättre sätt. En spelare som behärskar det är exempelvis Dzsenifer Marozsan.

När det gäller sena mål är det något som också kommer att bli allt viktigare inom damfotbollen. Det har vi märkt på vårt svenska landslag. Jag har ju redan i flera inlägg konstaterat att Pia Sundhage:s ordinarie forwardsval inte gör speciellt många mål. Däremot är inhopparna betydligt effektivare.

Jag har ju ofta varit kritisk till Sundhages coachning, men man kan vända på det och konstatera att det även är väldigt viktigt att ha vassa och pigga spelare på planen i slutet av matcherna – och att Sundhage varit duktig på den punkten.

Det kommer nämligen även framöver att vara vansinnigt viktigt att göra bra byten, och ha pigga målskyttar på planen i slutet av matcherna. För svensk del kan jag spontant känna att en måltjuv som Lotta Schelin skulle kunna göra betydligt större nytta för landslaget om hon kom in från bänken. Hennes egenskaper är ju som bekant inte anpassade för samlade och pigga försvar.

Det var lite tankar kring herr-EM och damfotboll. Har ni synpunkter, eller egna spaningar välkomnas de. Nu till en genomgång av lite seriefotboll runt om i världen.

* Det spelades ju två viktiga matcher i damallsvenskan i torsdags. FC Rosengård vann med 1–0 i Eskilstuna efter segermål av Marta. Av klippet med höjdpunkter att döma var segern i sin ordning, även om Mimmi Larsson hade ett par makalöst bra chanser.

Det här var Sara Björk Gunnarsdottir:s sista match för Malmöklubben. Jag tror att hon och hennes inställning kommer att bli otroligt saknad. Det skall bli spännande att se hur laget påverkas av att tappa henne.

I botten tog Kristianstad en livsviktig trepoängare genom att vinna mot Mallbacken med 1–0. Ett resultat som gör att halva serien plötsligt är indraget i bottenstriden igen. Exempelvis är sjuan Vittsjö bara tre poäng över nedflyttningsstrecket nu.

Det är för övrigt väldigt oroligt i Vittsjö för tillfället. Det blev ju storstryk mot Linköping nyligen, och i veckan fick tränaren Håkan Magnusson sparken, viket innebär att laget skall ledas av Ingemar Nilsson i morgon. Som bekant är Thomas Mårtensson fortfarande sjukskriven, fast enligt länkad artikel skall han snart vara tillbaka.

* Så till USA. Jag kikar lite på NWSL med jämna mellanrum. Det är en väldigt öppen fotboll i ligan – en fotboll som bygger i väldigt liten grad bygger på taktik. Alla lag vill sätta hög press, har ett grundupplägg som bygger på man-man-spel och där inställning är viktigaste ingrediensen.

Eftersom det nu är sista helgen på länge som NWSL-lagen har tillgång till sina OS-spelare har jag försökt se lite mer av serien den senaste veckan. Men faktum är att det nästan har varit en chock att gå från extremt taktisk och välorganiserad EM-fotboll till oorganiserade NWSL-matcher.

Det blir liksom så extremt tydligt vilka enormt stora taktiska brister de amerikanska lagen och spelarna har. Och där är nog tur, för annars hade de ju sannolikt varit ännu mer överlägsna i de internationella mästerskapen.

Ett lag som hade behövt lära sig av taktiskt drillade lag som Island är NWSL:s enda svensklag, Boston Breakers. De har en riktig självmordstaktik, där de trycker upp laget högt utan att klara av att sätta tillräcklig press på motståndarna. Jag såg dem bli slaktade av Western New York Flash i natt. 7–1 slutade matchen – ett resultat i underkant.

Louise Schillgard spelade hela matchen för Boston. Men precis som i tidigare matcher där jag sett henne tycker jag att hon väger väldigt lätt. Man ser att hon har vilja och idéer, men hon får tyvärr ändå ut alldeles för lite.

Den NWSL-match som varit mest spännande i veckan var seriefinalen mellan Portland Thorns och Chicago Red Stars. Portland vann med 2–0, och känslan därifrån blev att Amandine Henry och Christine Sinclair är ett tänkbart framtida radarpar. Två smarta spelare i en liga som alltså annars präglas av rätt begränsad speluppfattning.

Däremot undrar man lite hur amerikanska landslagsbacken Julie Johnston tänkte innan 1–0-målet. Se höjdpunkter från matchen här:

* I Norge har man, så när som på en hängmatch, kommit halvvägs in i toppserien. I dag vänder serien genom att höstsäsongen drar i gång med bland annat matcherna Avaldsnes–Uraedd och Klepp–LSK.

Efter elva omgångar leder Avaldsnes på 28 poäng. De är två poäng före LSK, som dock har en match mindre spelad. För LSK har Mimmi Löfwenius gjort två mål på åtta matcher. Sju av de där matcherna har hon gjort som inhoppare.

Trean Kolbotn skuggar topplagen med sina 25 poäng. Där har Fanny Andersson startat alla elva matcherna, dock utan att göra något mål.

Vi har ytterligare några svenska spelare i toppserien. I Vålerenga har Jennie Nordin spelat full tid i alla elva matcherna och gjort ett mål. Kristin Carlsson har spelat två matcher för Röa.

Skytteligan toppas av LSK:s Isabell Herlovsen på tolv mål. Tvåa ligger Cecilie Pedersen från Avaldsnes med nio mål och trea Emilie Haavi, LSK, med sju.

* I England har WSL haft uppehåll. Men i dag återstartar ligan med matchen Arsenal–Sunderland. WSL:s tabell är konstigt haltande. Exempelvis har jumbon Doncaster Rovers Belles bara spelat tre matcher.

Ledande Manchester City har spelat sju matcher – och är ännu utan insläppt mål. Kosovare Asllani har startat alla sju matcherna (blivit utbytt fem gånger) och gjort ett mål.

Tvåan Chelsea är fyra poäng bakom, men har en match mindre spelad. Hedvig Lindahl har vaktat målet i alla sex matcherna.

Vi har ju ytterligare två svenskor i ligan. Emma Lundh har spelat sex matcher (tre från start) och gjort ett mål för Liverpool och Maja Krantz har spelat fyra matcher (tre från start) för Notts County. Liverpool är fyra med åtta poäng och Notts County är sexa med fyra poäng.

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

Publicerad den 5 juni, 2016 av Johan Rydén

I morgon, måndag 17.45 (sänds av TV12) spelar Sverige hemma på Gamla Ullevi mot Moldavien, en match vårt lag bör vinna med minst 5–0. Har jag analyserat tabellerna rätt kan vi inte 100-procentigt säkra EM-platsen i morgon. Men i praktiken är det ju redan klart.

Pia Sundhage gör lite byten jämfört med torsdagens elva. Så här startar landslaget i morgon: Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Olivia Schough.

Tyvärr är ju motståndet så dåligt att det blir svårt att värdera olika spelares insatser. Men det finns ju en hel del intressant spelare i elvan. Framför allt blir det spännande att se vilken effekt det får på anfallsspelet att smarta Rolfö kommer in i tremannaanfallet. Det borde skapa bra uppspelsmöjligheter för Asllani och Rubensson.

Personligen hade jag helst sett att även Stina Blackstenius hade fått chansen från start istället för Schelin eller Schough. Mot köttmurar är det inte fel att matcha en fysiskt stark forward som murbräcka.

Spelskickliga Nilsson borde passa bra mot den här typen av motståndare, och vi får även in en bättre passningsfot centralt med Ericsson som mittback.

Slutligen får Hilda Carlén chansen i målet. Hon lär ju inte sättas på några större prov, förutom en och annan bakåtpassning. När jag såg henne i Piteå för ett tag sedan reagerade jag över att hennes uppspel/utsparkar hade väldigt dålig precision, de hamnade nästan hela tiden hos motståndarna. Vi får väl se om hon kan fixa den detaljen i morgon.

I övrigt i EM-kvalet har Schweiz numera säkrat sin plats i slutspelet. Det gjorde man genom 5–0-seger mot Tjeckien i förra veckan.

Ett land som också är EM-klart är Frankrike. Man vann bara med 1–0 hemma mot Grekland. Känslan det senaste halvåret är att Frankrike är tillbaka i gamla synder – alltså att laget är väldigt ineffektivt.

Kul att Frankrike verkar ha byggt upp ett bra intresse. Hela 24 835 åskådare såg den betydelselösa matchen där Eugenie Le Sommer gjorde det snygga segermål och dessutom hade två ramträffar:

Mer intressanta EM-kvalkamper från veckan var Norge–Österrike 2–2 och Skottland–Island 0–4. Kul att nya länder som Österrike flyttar fram positionerna, kul också att Island visar klass. Det är trots allt något stort med att ett så litet land kan göra så bra resultat i lagidrotter.

När det gäller uppladdning inför OS har USA mött Japan i nästan två matcher. Dagens möte bröts nämligen för oväder efter cirka 75 minuter. Då ledde USA med 2–0. Ledningsmålet var för övrigt ett solklart offsidemål av Julie Johnston. Tyvärr händer det lite för ofta att USA får den typen av mål godkände i sina hemmakamper. Tråkigt.

Det första mötet slutade 3–3. Där såg jag den första halvleken, och imponerade stort av det nya japanska laget. Deras anfallsspel var verkligen både vackert och effektivt – snabbt och vägvinnande. Exempelvis var Mana Iwabuchi:s 1–0-mål sevärt:

Noterbart från den matchen var att Japan spelade andra halvleken med decimerat manskap. När Yuki Ogimi fick sitt andra gula kort ledde man med 2–1. Man tappade segern på två målvaktstavlor. Det var för övrigt bara målvaktsinsatsen som inte imponerade på mig.

När man ser resultatet bör man ha i åtanke att USA bara hade släppt in ett mål tidigare i år. Och då har de ju bland annat mött Tyskland, England och Frankrike. Japan har verkligen redan börjat få ihop ett nytt, spännande lag. Däremot har USA brister när inte Carli Lloyd är tillgänglig. Som tur är för amerikanskorna verkar hennes rehab gå bra – i varje fall skriver hon så på sociala medier.

I övrigt har Kanada förlorat mot Brasilien med 2–0. Där gjorde Marta båda målen på Stephanie Labbé. Jag har inte sett matchen, men spontant känns Labbé istället för Erin McLeod i målet som en klar försämring för Kanada. Inte minst i luftrummet, där Labbé har haft det tufft i NWSL. Den matchen sågs för övrigt av strax under 26 500 åskådare i Kanada.

Ytterligare ett träningsresultat med OS-koppling är Australien–Nya Zeeland 2–0. Där blev Caitlin Foord tvåmålsskytt.

Slutligen ett klipp från USA U23-Sverige U20 3–1:

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

Publicerad den 23 februari, 2016 av Johan Rydén

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.

Det officiella världslaget och mycket mer

Publicerad den 19 februari, 2016 av Johan Rydén

I går presenterades det internationella spelarfacket FIFPro:s första världslag för damer någonsin. Det handlade förstås om prestationer under 2015 och elvan såg ut så här:

Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Johnston – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

Det är ett bra lag, åtta av de här spelarna fanns även med i mitt världslag för 2015, som jag presenterade här. Jag valde spelsystemet 4–2–3–1 och följande spelare: Solo – Lucy Bronze, Renard, Becky Sauerbrunn, Klingenberg – Miyama, Henry – Kim Little, Lloyd, Le Sommer – Sasic.

Föga oväntat har jag det senaste dygnet sett internationella damfotbollsjournalister ifrågasätta hur Bronze, Sauerbrunn och Little kan stå utanför det lag som spelarna själva tagit ut. Personligen tror jag att det beror på att spelarna gör som många av oss i media, de lyssnar mer på vad som sägs och skrivs än bildar sig en egen uppfattning.

De som följer det amerikanska landslaget verkar ju i princip helt eniga om att Sauerbrunn är lagets klart bästa back. Ändå har hon stått utanför såväl VM:s världslag, kandidaterna till Ballon d’Or och nu alltså även spelarfackets världslag.

I stället har alltså Julie Johnston lyfts fram. Och visst var hon en sensation i början av VM. Men alla internationella juryer verkar ha glömt att hon var den amerikanska som hängde i luften när VM avgjordes. I finalen vändes gjorde hon självmål och blev bortvänd vid Japans första mål. Och i semifinalen mot Tyskland orsakade hon straff vid 0–0 på ett klumpigt sätt. De två händelserna strök henne ur mitt lag.

Se förresten straffsituationen 35 sekunder i det här klippet:

Jaja. Åtta rätt av elva var ändå bra jobbat av FIFPro. Och en av idéerna med att ta ut sådana här lag är ju att de uppmärksammas och bli omdiskuterade av Besserwisser-typer som jag…

En av de uttagna var alltså Anja Mittag. Enligt den här intervjun i Sydsvenskan verkar hon längta tillbaka till Rosengård. Hon säger:

”Det är okej. Det går bra, men det är på ett annat sätt än i Sverige. I Malmö var laget mycket mer som en familj – så är det inte här…”

Apropå Rosengård och världslag fyller Marta i dag 30 år. Grattis. Hon nådde inte upp till världslagsnivå 2015, men hon är fortfarande de stora matchernas spelare och kanske kan hon kvala in bland världens allra bästa igen under 2016.

Man kanske kan säga att Marta fick en present från Marlene Sjöberg på 30-årsdagen. Göteborgsbacken har varit en av de svenska spelare som haft lättast för att försvara mot brasilianskan. Men i dag meddelade Sjöberg att hon lägger av. Tråkigt, för hon hade hängt med några år till.

Apropå Göteborg spelar de i morgon i Svenska cupen mot Linköping, avspark 15.00 på Valhalla. Det är förstås en jätteintressant match, som väcker en hel del nyfikenhet. Förutom att jag är spänd på många av spelarna är mina två huvudfrågor kring lagen: Hur bra är nya Göteborg? Var Linköpings målkalas mot Eskilstuna en tillfällighet?

I Göteborg gör Elin Rubensson sin första match för året. Hon gör det som ny lagkapten efter Sjöberg. Att Rubensson är tillbaka gör förstås att hon blir en het kandidat till en av de där två sista platserna i den svenska OS-kvaltruppen.

I Linköping saknas Renee Slegers. Enligt Corren är hon återigen skadad och hon kommer med största sannolikhet att missa OS-kvalet.

Till det kvalet har nu även Schweiz presenterat sin trupp. Av de 23 spelarna har 14 klubbadress i Tyskland och sju av de 14 spelar i de tre storklubbarna. Här är en länk till truppen.

Apropå OS-kvalet läste jag en intressant intervju med Pia Sundhage i DN. Inför VM trodde ju Sundhage på VM-guld. Och jag minns det här inslaget från TV4:s nyhetsmorgon där Sundhage hyllar den VM-trupp hon tagit ut dagen innan. Där sa Sundhage:

”Jag tror inte att jag gjorde något bra jobb i går på den här presskonferensen för att det pratades skador, det pratades om spelare som inte har spelat 90 minuter. Och vad jag ser framför mig är en centrallinje som är av stjärnklass. Vi har en målvakt som är väldigt, väldigt skicklig. Vi har en linje med Lotta Schelin längst fram, mittfältet där vi i förhållande med Tyskland, USA alla andra lag – där står vi väldigt långt fram.”

Och:

”Det svenska damlandslaget kommer alltså att göra en fantastisk VM-turnering. Tror och hoppas jag.”

Då ville inte Sundhage prata skador. I DN säger Sundhage nu:

”Trots skador hade vi målat upp en bild att ‘det kommer att gå ändå’, vilket det inte gjorde.”

Och:

”Vi satte aldrig mittbacksparet då (i VM), och det tror jag stressade oss allihopa. … Jag kände mig baklås i Kanada, för spelarna var inte friska.”

Det är väl tydligt att Sundhage har kommit till insikt med att inte ta med för många skadade spelare till en viktig turnering.

Det om det.

Utöver kul cupmatch i Sverige är helgens stora höjdpunkt på klubbnivå det tyska toppmötet Wolfsburg–Bayern München. Den spelas lördag klockan 12.15 och direktsänds på DFB-TV. Wolfsburg ligger tolv poäng bakom Bayern och Nilla Fischer:s lag måste förstås vinna om det skall kunna bli någon som helst spänning i den tyska guldstriden.

I Tyskland spelas även en intressant match på söndag, nämligen klassikermötet Potsdam–Frankfurt. För några år sedan hade det varit en given toppmatch, men mötet har falnat något de senaste två åren. Men visst finns det fortfarande en hel del laddning mellan de båda klassiska, rena damfotbollsklubbarna.

I Frankrike är lördagens derby och svenskmöte St Etienne–Lyon den mest intressanta matchen den här ganska tråkiga helgen i D1 Feminine. Däremot är det roligare i Italien där Fiorentina tappade serieledningen senast. Lisa Ek:s lag är nere som fyra och måste sannolikt vinna mot nya serieledarna Brescia om man skall ha chansen på guldet.

Lämnar vi den internationella klubbfotbollen och går tillbaka till landslagsnivån så kommer vi de närmaste timmarna att få två nya OS-lag. Redan 23.30 på fredagskvällen sparkar Kanada och Costa Rica i gång – se den här. Senare i natt är det dags för USA och Trinidad och Tobago. De matcherna snackade jag ju förresten upp i förra inlägget.

Jag avslutar med ett världsrekord. För har jag fattat saken rätt har Kvarnsvedens Lee Winroth nu även det officiella världsrekordet i marklyft. Vid tävlingar i Katrineholm skall hon ha lyft 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Önskningar och landslagstankar för 2016

Publicerad den 8 januari, 2016 av Johan Rydén

Svara

Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.

Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.

Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.

Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:

Ur Expressen, 28 januari 2015

I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:

”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”

Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.

Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.

Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.

Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.

Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.

Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.

Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.

Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.

Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.

Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.

Pia Sundhage instruerar Christie Rampone

Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.

Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.

I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.

När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.

Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?

Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.

Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.

I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.

Petra Larsson

Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.

Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.

Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?

Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:

Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.

Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.

Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.

Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.

Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.

Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.

Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.

Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.

Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.

Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.

Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.

Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.

Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?

Väntade finalelvor – och Wambach

Publicerad den 6 juli, 2015 av Johan Rydén

Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.

Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.

Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna:
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.

Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:

I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:

5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?

Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.

Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.

Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:

Matchguide till VM-finalen 2015

Publicerad den 4 juli, 2015 av Johan Rydén

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Olika uppfattningar om vilka som varit bäst

Publicerad den 3 juli, 2015 av Johan Rydén

Fifas tekniska studiegrupp har presenterat kandidaterna till priset guldbollen som går till VM:s bästa spelare. Bland de åtta kandidaterna till bästa utespelare saknas den som jag tycker har varit allra bäst, Ramona Bachmann.

Noterbart är att två högerbackar finns med, medan bara en av de åtta är utpräglad forward. Se det som en signal om att det har varit det stabila försvarsspelet som dominerat det här världsmästerskapet.

Kandidaterna är i bokstavsordning:

* Saori Ariyoshi, högerback, Japan
* Lucy Bronze, högerback, England
* Amandine Henry, mittfältare, Frankrike
* Julie Johnston, mittback, USA
* Carli Lloyd, mittfältare/forward, USA
* Aya Miyama, mittfältare, Japan
* Megan Rapinoe, mittfältare, USA
* Celia Sasic, forward, Tyskland

I kategorien bästa målvakt heter kandidaterna:

* Nadine Angerer, Tyskland
* Ayumi Kaihori, Japan
* Hope Solo, USA

Här hade jag inte haft något emot att någon av Erin McLeod och Lydia Williams hade tagit plats på Kaihoris bekostnad.

Slutligen är här de tre kandidaterna till bästa unga spelare:

* Kadeisha Buchanan, mittback, Kanada
* Ada Stolsmo Hegerberg, forward, Norge
* Jiali Tang, mittfältare, Kina

Personligen har jag börjat skissa på mitt världslag. Jag tänker inte spika det förrän de två sista matcherna är spelade. Men i nuläget är uppställningen 4–4–1–1 med de här spelarna: Solo – Bronze, Azusa Iwashimizu, Becky Sauerbrunn, Laure Boulleau – Miyama, Henry, Bachmann, Louisa Necib – Lloyd – Sasic. Det finns flera spelare som ligger på gränsen och som under helgen antingen kan ta sig in i eller ur laget.

Jag välkomnar förstås synpunkter både på Fifas uttagningar och på mitt nuvarande världslag. Inte minst på backvalen. Jag tycker alltså att Becky Sauerbrunn har varit bättre än Julie Johnston – en åsikt som tydligen inte delas av Fifa.

Den åsikten delas inte heller av Simon Bank på Aftonbladet. Han har i dag nominerat följande världslag: Angerer – Jessica Houara, Wendie Renard, Johnston, Meghan Klingenberg – Miyama, Henry, Lloyd, Elodie Thomis – Bachmann.

Det udda är att Banks lag bara består av tio spelare, det fattas en forward. Sasic? På avdelningen fiaskon är det även Ana Maria Crnogorcevic på bilden som skall föreställa Bachmann. Jag är inte heller säker på att det verkligen är Henry på Henrybilden.

Laget som sådant är inget fiasko, även om jag inte håller med om de defensiva spelarna. Bank har valt att ha Mark Sampson som förbundskapten, det känns som ett bra val. Även om jag tycker att han tar i för mycket i vissa av sina uttalanden har han gjort ett väldigt bra VM. Och hans stöd till Laura Bassett efter semifinalen var stort ledarskap.

Nu spelade USA som världsmästare

Publicerad den 1 juli, 2015 av Johan Rydén

Mitt tips om tysk seger mot USA var inget vidare. Visst borde Celia Sasic ha gjort 1–0 på straff i 60:e minuten. Men totalt sett var amerikanskorna det klart bättre laget.

Jill Ellis valde att ställa upp sin elva 4–4–1–1 med Carli Lloyd i den släpande forwardsrollen. Med både Morgan Brian och Lauren Holiday bakom på centralt mittfält hittade USA mästarspelet.

Den första halvleken var det bästa jag sett USA spela på flera år. Även om det var 0–0 i paus imponerade amerikanskorna med prickfritt försvarsspel där de höll tyskorna på behörigt avstånd från Hope Solo:s mål. Det var 6–2 i hörnor, 3–0 i klara målchanser – och ett USA som uppträdde som blivande världsmästare.

Den första kvarten efter paus hittade tyskorna vägar till att skapa målchanser. Genom snabba spelvändningar fick de isär den amerikanska backlinjen – och då gick Julie Johnston vilse ett par gånger. Hon är bra när hon får jobba rakt fram eller rakt bakåt. Men när hon även rycktes i sidled hamnade Johnston flera gånger på fel ställe. Det var också hon som drog i Alexandra Popp och orsakade den tyska straffen. Den slog dock Sasic utanför.

Här känns det för övrigt som att Johnston borde ha blivit utvisad. Väljer domaren att blåsa straff skall hon väl även bedöma det som målchansutvisning. Eller?

Några minuter senare vände Annike Krahn ryggen till när Alex Morgan stormade fram. Det har diskuterats på twitter huruvida förseelsen skedde utanför straffområdet eller inte. Och huruvida det var Morgan som sprang in i Krahn eller inte.

Personligen var min spontana uppfattning att straffen var korrekt dömd. Det är solklart att Krahn sprang in i Morgans löpväg och vände baken till. Jag uppfattade det som att förseelsen började utanför, men fortsatte in i straffområdet. Men jag har inte sett 100 repriser ännu, så jag kanske ändrar mig…

Fast domaren måste gå på sin omedelbara bild av situationen och jag förstår att hon blåste straffen. Den placerades säkert in av de stora matchernas spelare nummer ett, Carli Lloyd.

Efter målet hittade USA tillbaka till kontrollen. Tyskland skapade inte en enda riktig kvitteringschans innan inhopparen Kelley O’Hara kunde stöta in 2–0-målet på passning från Lloyd. Det var för övrigt Krahn som blev ifrånsprungen i förstadiet till 2–0-målet.

USA åker till Vancouver som stora guldfavoriter. Det spelet de presterade i natt var grymt imponerande. De spelade inte lika vacker fotboll som Frankrike, men de spelade stabilt och effektivt. Det blir något för Japan eller England att bita i.

För tysk del blir det alltså bronsmatch. Det blev också väldigt tydligt att tyskorna måste hitta nya mittbackar – eller åtminstone en ny. Annike Krahn hänger nämligen inte med när motståndet är av högsta världsklass.

Frankrike sprang ifrån den tyska backlinjen i fredags och i natt snurrade Morgan upp Krahn gång på gång. Det var så tydligt att USA hade som strategi att Morgan skulle utmana Krahn – en segertaktik.

Matchguide, USA–Tyskland

Publicerad den 30 juni, 2015 av Johan Rydén

Svara

Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.

Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.

Arena: Olympiastadion i Montreal.

Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Teodora Albon, Rumänien.
Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.

Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez.
Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.

Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.

Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.

Simone Laudehr

Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.

USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:

Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.

Alex Morgan och Hope Solo

Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.

Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.

En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?

Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.

Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.

När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.

Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.

Silvia Neid

Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.

En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.

Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?

Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.

Jill Ellis

Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.

Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.

Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.

Bilder av VM – och några skador

Publicerad den 15 juni, 2015 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…

Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.

Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…

I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.

Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:

”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”

Och om sin insats i premiären:

”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”

En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.

Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.

Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.

Malin Diaz

Emma Lundh

Lisa De Vanna

Amanda Ilestedt

Pia Sundhage

Sam Kerr

Emilia Brodin

Sverige värmer upp

Becky Sauerbrunn

Marina Pettersson Engström

Olivia Schough

Bevattning av Investors Group Field i Winnipeg

Kosovare Asllani

Emilia Brodin

Servet Uzunlar

Morgan och Solo vinkar

Drickalangning

Hedvig Lindahl

The Matildas

US WNT

Emma Berglund

Linda Sembrant

Lina Nilsson

Jill Ellis

TV4:s kommentatorer gör sig redo

USA tackar sin publik

Abby Wambach

Megan Rapinoe

Amerikanska spelare efter 3-1 mot Australien

Melissa Barbieri

Mimmi Löfwenius

Den svenska fotoarmadan

Amanda Ilestedt

The Matildas

Sofia Jakobsson

Lotta Schelin

Amerikansk drickalangning

Alex Morgan och Hope Solo

Matti Demegård

Megan Rapinoe

Marija Banusic

Julie Johnston

Sydney Leroux Dwyer

Hope Solo

Sverige och USA balanserar upp sina mittfält

Publicerad den 13 juni, 2015 av Johan Rydén

Australien har just slagit Nigeria med 2–0 efter två mål av Kyah Simon och givit oss det utgångsläge vi ville ha. Nu ”räcker” det med seger mot Australien i sista omgången för att avancera.

Startelvorna till dagens match har just kommit. Den svenska blev som Expressen skrev, med skillnaden att Sofia Jakobsson är uppsatt som yttermittfältare medan Therese Sjögran är forward.

Pia Sundhage åtgärdar alltså den defensiva balansen i laget. Även USA har gjort en förändring för att stärka defensiven på mittfältet. Abby Wambach börjar nämligen på bänken. Det innebär att Morgan Brian går in på mittfältet och flyttar upp Christen Press som forward. Här är båda startelvorna:

Sverige: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jessica Samuelsson – Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Sjögran och Lotta Schelin.
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Sydney Leroux och Christen Press.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: Julie Ertz (tidigare Johnston)

Den stora damfotbollsguiden till OS 2016

Ajdå – Sydafrika är bättre än väntat

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Tankar kring herr-EM:s påverkan på damfotbollen

Svensk startelva och schweizisk EM-plats

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

Det officiella världslaget och mycket mer

Önskningar och landslagstankar för 2016

Väntade finalelvor – och Wambach

Matchguide till VM-finalen 2015

Olika uppfattningar om vilka som varit bäst

Nu spelade USA som världsmästare

Matchguide, USA–Tyskland

Bilder av VM – och några skador

Sverige och USA balanserar upp sina mittfält