Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.
Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.
Christie Rampone
Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.
Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:
Briana Scurry – Brandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine Lilly – Mia Hamm, Wambach och Morgan.
* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.
Rachel Van Hollebeke
* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:
Elisabeth Leidinge – Anette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin Bengtsson – Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin Andersson – Hanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.
Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.
* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.
* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.
* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.
* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.
Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.
Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.
Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.
Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.
Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.
Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.
I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.
Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.
USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.
I morgon skall jag ta en sväng till Växjö och se hur landslaget ligger till med EM-förberedelserna.
I kväll har jag sett att den största guldfavoriten Tyskland håller riktigt hög klass – trots att förbundskapten Silvia Neid inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.
Matchen mot USA i kväll slutade 3–3, sedan tyskorna kommit ikapp från 1–3 de sista sex minuterna.
Neid håller på att föryngra sitt lag ganska rejält. Som ett led i det projektet provar hon en mängd olika bitar för att få pusslet att gå ut.
Ännu känns det som att hon har en bit kvar innan hon är klar. Men Tyskland har så många klasspelare att de kan ta EM-guld, även om Neid inte är klar med sitt arbete i juli.Neid startade i dag med fyra nya spelare som inte ens var med i VM-truppen 2011, nämligen Luisa Wensing, Leonie Maier, Nadine Kessler och Dzsenifer Marozsan.
Megan Rapinoe
Jag missade de första 25 minuterna, men fick ändå intrycket att hela den första halvleken gick svagt i tysk fördel. Efter paus låg Megan Rapinoe bakom ett rejält ryck från USA. Först stod Lyonspelaren för ett läckert förarbete – som inkluderade en tunnel på Verena Faisst – till Abby Wambach och 1–0. Sedan pricksköt Rapinoe själv in 2–0 med vänstern.
Tyskland och Kim Kulig gjorde 1–2 efter fint förarbete av Kessler och Bianca Schmidt, men även efter riktigt svagt försvarsjobb av Crystal Dunn.
Halvleken såg länge ut att gå i USA:s och Rapiones riktning. Hon blev lurad på ett andra assist när hon slog en frispark, som Lauren Cheney snyggt nickade in. Domaren dömde dock felaktigt bort målet för offside.
I minut 71 gjorde i stället Alex Morgan 3–1 på en läcker lobb, efter en minst lika läcker djupledspassning från Cheney. Det handlade verkligen om ett riktigt vackert fotbollsmål.
Där kändes den amerikanska segern klar. Tyskorna var bleka, och hade svårt att skapa målchanser.
Men man kan aldrig räkna bort Tyskland. Aldrig.
Först gjorde Celia Okoyino da Mbabi 2–3 på en distinkt straff, efter att hon själv fällts av Christie Rampone. Eller. Huruvida hon verkligen fälldes var inte helt lätt att se, men straff blev det i alla fall. Det inträffade i matchminut 85.
Anja Mittag
Två minuter senare satte Malmös Anja Mittag kvitteringen i tomt mål. Shannon Boxx tvekade när hon skulle rensa, vilket gjorde att tyskorna kunde få till ett anfall på vänsterkanten.
Faisst fina inlägg gick mellan Nicole Barnhart och Okoyino da Mbabi. I läge två damp den ner framför Mittags fötter – och 3–3 var ett faktum.
Fast USA var snubblande när att hinna slå tillbaka. För i 94:e minuten räddade Faist en nick mållinjen. Det var verkligen en spektakulär räddning, med högerfoten högt upp. Nicken tror jag kom från inhopparen Sydney Leroux. Det såg i alla fall ut som att nickaren hade en tvåa på tröjan.
Det var verkligen en högklassig andra halvlek, där tyskorna visade hög moral. De blir som sagt att räkna med i sommar.
Så här startade lagen:
Tyskland Nadine Angerer – Maier, Wensing, Saskia Bartusiak, Babett Peter – Melanie Behringer, Kulig, Kessler, Linda Bresonik – Marozsan och Okoyino da Mbabi.
USA
Barnhart – Dunn, Whitney Engen, Rampone, Christie Mewis – Heather O’Reilly, Boxx, Cheney, Rapinoe – Wambach och Morgan.
Som synes ställde USA upp med en ganska orutinerad backlinje. Tom Sermanni håller verkligen på att testa friskt. Dock noteras att han bara gjorde två byten, och lät de fyra backarna spela hela matchen.
* I går spelade en annan av de fyra stora medaljfavoriterna i EM en intressant träningsmatch. Frankrike tog emot Kanada med 1–1 som slutresultat. Jag har haft mycket att göra på jobbet i veckan, och har inte sett mer än det här klippet med höjdpunkter.
Av det verkar fransyskorna ha dominerat ganska rejält chansmässigt, men haft svårt att få hål på fjolårets Dalsjöforsmålvakt – Erin McLeod. Elodie Thomis var ensam om att lyckas. Det gjorde hon på övertid i den första halvleken. Och som hon gjorde det. Här snackar vi hårt skott i krysset…
I regnet ser det ut som att Kaylyn Kyle hade alla Kanadas målchanser. Det blev fjärde gången gillt. För i minut 93, avslutade Kyle ett snyggt anfall till 1–1.
Bra gjort av Kanada. Frankrike ser ut att fortsatt spela fin fotboll, men utan att ha den där riktiga udden. Ungefär som i VM och OS alltså.
Pauline Hammarlund
* I går spelade även Sveriges F19-landslag EM-kval. Här handlar det om huruvida 94:orna kan klara av att försvara det guld som 93:orna bärgade i fjol. Den andra kvalomgången började i alla fall bra, då värdnationen Holland besegrades med 1–0. Bilder från matchen finns här.
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
Fantastiska Dzsenifer Marozsan har just gjort två mål och ordnat 2–2 för Tyskland i den andra matchen av två mot USA.
Det allmänna intrycket är att det här var två lag som spelade fotboll på en väldigt mycket högre nivå än vad Sverige gjorde tidigare i dag. En väldigt mycket högre nivå.
Utöver de sista tio–tolv minuterna, då spelet var rätt hafsigt, så höll passningsspel, skarvningar, bollmottagningar och anfallsuppbyggnad – ja, allt – en mycket högre kvalitet än vad Sverige visade i mötet med Schweiz. Det trots att det spöregnade över Rentschler Field i Hartford, vilket gjorde underlaget halt och svårhanterat.
Man behöver inte ha ett speciellt tränat öga för att se att USA–Tyskland spelar på en annan nivå än Sverige.
Och att vi skall vara ikapp Tyskland till sommarens EM känns orimligt. Fast samtidigt: det är skillnad på att vara bättre totalt sett, och att slå dem i en enstaka match på hemmaplan.
Till dagens match. Den timme jag såg var tyskorna bättre än USA spelmässigt sett. Man skapade tillräckligt med chanser för att vinna. Marozsan, som kom in i halvtid, behövde bara drygt två minuter innan hon utnyttjade ett sanslöst grovt misstag från Christie Rampone, och iskallt rullade in 1–1. Se det här.
USA skapade inte mycket efter paus. Men Alex Morgan:s snabbhet gör att man aldrig kan räkna bort de olympiska mästarinnorna. Och det var just Morgan som sprang sig loss till vänster, och fixade 2–1-målet. Hon gjorde inte målet själv, utan spelade snett-inåt-bakåt, där Tobin Heath kom och bredsidade bollen i tomt mål. 2–1-målet ser du här.
Men det var alltså Marozsan som fick sista ordet. Hon vände upp utanför straffområdet, ryckte ifrån Rampone, och smällde in kvitteringen med en distinkt vänsterkanon. Ett riktigt snyggt mål, som finns att se på den här länken.
Tyskland kom återigen till spel utan Celia Okoyino da Mbabi. Men det finns så mycket talang i laget även utan deras skyttedrottning. Förbundskapten Silvia Neid har kommit långt i sin generationsväxling. Hon matchade exempelvis tre spelare från U20-VM-laget. Utöver Marozsan även Luisa Wensing och Lena Lotzen.
Känslan är att Tyskland har lika grym bredd i sin trupp som USA. Just nu ser jag inte hur vi skall kunna ha en chans att lyfta vårt landslag till Tysklands nivå. För det var så stor skillnad mellan de två matcherna jag sett i dag att man kunde tro att det var en allsvensk och en division II-match.
Men vi får väl hoppas att Pia Sundhage verkligen kan trolla…
Det var stor avskedskväll inför 18 589 åskådare i Denver i morse svensk tid. Pia Sundhage rördes till tårar. Och jag gissar att även en eller annan som tittar på den här skakiga videon också gör det.
Här är en fin stillbild när Lauren Cheney kramar om en tårögd Sundhage. Knäpp som man är satt jag uppe och kikade på en rätt grynig stream. Men det var det värt. För det var en kanonmatch, och det var ett känslosamt avsked efteråt.
På Twitter i USA var Pia Sundhage en av kvällens mest skrivna namn. Det handlade i princip uteslutande om hyllningar. Via den här länken ligger många av dem kvar ett par veckor.
Sundhage avslutade sina fem säsonger i USA med att leda laget till sin 14:e raka seger. Den senaste förlusten kom mot Japan i Algarve den 5 mars. Att USA skulle vinna mot Australien var förstås ingen skräll. Amerikanskorna har inte förlorat på hemmaplan sedan den 6 november 2004, då Danmark vann med 3–1.
Men jag återkommer till själva matchen. Först blir det mer Pia Sundhage. Spelarna började hyllningarna av henne på twitter redan inför avspark. Inte minst för att trigga igång alla supportrar. Här är några exempel:
Kelley O’Hara:
”Tacksam att ha blivit coachad av Pia. Hon är verkligen den enda av sitt slag. Så kom igen, nu måste vi se till att höras. Låt oss tacka av henne på bästa sätt.”
Heather O’Reilly:
”Det är Pias sista match med oss, vi hoppas tacka av henne på bästa sätt.”
Alex Morgan:
”Pias sista match. Låt oss visa vår tacksamhet genom att spela bra fotboll – och genom en högljudd publik.”
Carli Lloyd:
”I sista matchen för Pia möter vi Australien. Låt oss göra den minnesvärd. Vi kommer att sakna dig, Pia.”
Christie Rampone:
”Sista matchen med Pia. Dubbla OS-guld, en klassisk VM-final och massor av nöje. Bra jobbat.”
Abby Wambach:
”Det är matchdag, folk. Vilka tänker titta? Vi får göra Pias sista match minnesvärd. Du kommer att bli saknad.”
Och efter avslutad match kom några hyllningar till:
Heather Mitts:
”Önskar det bästa för Pia. Hon har fått oss att älska spelet ännu mer. Tack för att man fick vara med i kväll i Denver. Det blir något att minnas. Tack Pia.”
Wambach:
”Pia”
Lauren Cheney:
”Tack Pia.”
Under matchen pratade ESPN:s kommenatatorer mycket om Sundhage. Det var mest ros, men man pratade även lite om den kritik som funnits.
Bland annat hade flera spelare nu önskat en mer hårdhänt tränare. För flera har tyckt att Sundhage har varit för vek i disciplinära frågor.
Sedan har förstås även hennes laguttagningar periodvis ifrågasatts. Det finns ju ingen tränare som tar ut en elva som alla spelare och supportrar tycker är helt korrekt.
I Sundhages fall är det backlinjen som de flesta frågetecken höjts för. Och visst har USA svagheter i defensiven. Men med hjälp av Christie Rampones snabbhet och Hope Solo:s målvaktsspel har de bristerna inte blivit så tydliga.
Sundhage fick även rätt mycket kritik för att hon höll tillbaka Alex Morgan så länge. Många experter tyckte att hon borde ha fått en ordinarie plats redan innan VM i fjol. Själv tycker jag att Morgan var redo för startelvan på senhösten i fjol.
Sundhage höll dock länge tillbaka den blixtsnabba forwarden. Morgan var inte helt ordinarie förrän i Algarve cup i mars i år.
Sedan dess har hon visat att hon förtjänar sin plats. Så även i natt. För Morgan var tveklöst spelaren som gjorde Sundhages avskedsmatch till en amerikansk fest.
Hon spelade fram till 1–0, placerade själv in 2–2, sköt skottet som träffade Abby Wambach och betydde 3–2 och nickade in 4–2. Ja, dessutom hade hon en boll i stolpen innan hon byttes ut.
Morgan har nu gjort 24 mål och 15 assist i år. Därmed är hon den yngsta spelaren i USA:s landslagshistoria att göra över 20 mål under ett kalenderår.
Det var överhuvud taget en väldigt bra match. USA gick på för fullt från första spark, och Australien höll emot i drygt en halvlek. Här är sevärda höjdpunkter. Klippet avslutas med en sundhagsk tår.
Heather O’Reilly gjorde 1–0 med ett skott som ändrade riktning på Servet Uzunlar. Sedan sprang USA:s spelare ut till Sundhage och spelade lite luftgitarr.
Efter det stal Australiens unga Matildas showen en stund. De visade nämligen återigen att de blir att räkna med framöver – om de kan stabilisera sitt försvarsspel.
En av damallsvenskans besvikelser i år är Lisa De Vanna. Hon har visat god form i dubbellandskamperna, och gjorde för andra matchen i rad ett riktigt klassmål. Det betydde 1–1.
Strax efter gjorde veteranen Sarah Walsh sitt sista landslagsmål. För det var inte bara avskedsmatch för Sundhage. Även Walsh tog avsked av sitt landslag. Och hon gjorde det alltså med stil.
I sin 75:e landskamp gav hon Australien ledningen med 2–1 genom att göra sitt 38:e mål. Snart 30 år gammal är dock hennes knän så sargade att hon till och med har svårt att passa bollen. Så det är nog hög tid att trappa ner karriären.
I den 57:e minuten lämnade Walsh planen, och överöstes med hyllningskramar på väg mot bänken.
Då stod det 3–2 till USA. Sedan fixade alltså Alex Morgan två mål innan Shannon Boxx nickade in en hörna till 5–2 och slutligen Sydney Leroux bjöd på en läcker språngskalle som fastställde segersiffrorna till 6–2.
När Ballon d’Or skall delas ut i vinter måste Morgan och Christine Sinclair vara självklara som två av de tre finalisterna. Kanske att Yuki Ogimi bör var den tredje som tar plats på Fifagalan. Eller vad tycker ni?
På den galan kommer garanterat Pia Sundhage också ta plats. Hon lär ju få kröna sina fem år i USA med titeln som världens bästa tränare. Eller hur?
Men innan dess skall hon dra på sig de svenska landslagskläderna för första gången såsom förbundskapten på seniornivå. Debuten sker på Myresjöhus arena i Växjö den 23 oktober. För motståndet svara Schweiz.
En halvlek är spelad i Pia Sundhage:s näst sista match som förbundskapten för USA. Och hon kan inte vara nöjd med hur det sett ut. Inte bara för att det är underläge med 1–0.
Däremot måste Australiens förbundskapten Tom Sermanni vara hysteriskt nöjd. Han matchar ett ungt lag, som spelar fantastiskt fin fotboll. De spelar sig verkligen ur situationerna. Dessutom har de gjort ett mål, och haft två bollar i målramen.
Målet var en fantastisk prestation av Lisa De Vanna. Hon vände bort Christie Rampone på egen planhalva, vid mittlinjen. Sedan sprang Linköpingsspelaren helt enkelt ifrån Rampone, och väl inne i straffområdet satte hon upp bollen i bortre krysset – otagbart för Hope Solo.
Lisa De Vanna
NBC:s expertkommentator Kate Markgraf hade just konstaterat att Rampone fortfarande är snabbast över 35 meter i hela det amerikanska laget, alltså till och med snabbare än Alex Morgan. Då sprang en bollförande De Vanna ifrån veteranen. Som sagt, grymt starkt.
De sista fem–sju minuterna har USA skapat tre riktigt bra kvitteringschanser. Men Australiens unga lag visar verkligen att de har framtiden för sig. I målet står blott 17-åriga Brianna Davey. Och framför sig har hon ytterligare en hel hög tonåringar. Laguppställningen är: Davey – Caitlin Foord, Laura Alleway, Servet Uzunlar, Stephanie Catley – Collette McCallum, Emily van Egmond, Teigen Allen, De Vanna – Kathryn Gill och SarahWalsh.
Framför allt har van Egmond imponerat på centralt mittfält genom att alltid vara spelbar, och dessutom vara väldigt bolltrygg. Och man kan inte låta bli att tycka att det är synd att Sarah Walsh gör sin näst sista landskamp. Hon har verkligen visat kvalitet på topp. Hennes avslut i stolpen var verkligen värt ett bättre öde.
Malmö och Tyresö fortsätter att dominera damallsvenskan totalt. I dag vann Tyresö med klara 3–0 i den luriga hemmamatchen mot Linköping. Och Malmö vann med samma siffror i den ännu lurigare bortamatchen mot Kristianstad.
Här är ett klipp med bilder på Malmös tre mål. Tyresös match har jag inte sett något alls från, men jag har förstått att det var ren överkörning.
Faktum är att allt nu talar för en ren guldfinal i den sista omgången, den 3 november. För vilka lag skall kunna stoppa de båda suveränerna?
Visst Tyresö skall till Kristianstad, och Malmö skall till Vittsjö, Umeå och Göteborg. Men jag både tror och hoppas att vi skall få den där guldfinalen i Malmö. För jag tror inte att Tyresö kommer att tappa en enda poäng på vägen dig. Och Malmö har råd med en förlust, eller två kryss. Och det är nog tillräckliga marginaler för serieledarna.
Annars var det lite dramatik i mittenmötet på Valhalla i Göteborg. GFC ledde med 2–0 och hade gjort alla sina byten. Då tvingades först Sara Lindén, och sedan även målvakten Kristin Hammarström kliva av på grund av skador.
OS-spelaren Johanna Almgren drog på sig målvaktströjan. Hon är möjligen nybörjare som fotbollsmålvakt, men hon brukar stå inomhus. Och hon har varit en riktigt duktig handbollsmålvakt en gång i tiden. Jag har faktiskt sett Almgren vakta Borås HK:s mål i division II för typ 13 år sedan. Då var hon en 15-årig målvaktstalang.
Nu släppte hon in ett mål på övertid. Men trots att GFC avslutade med åtta utespelare och Almgren i målet så höll man undan.
Bottenlagen spelade som bekant igår. Skrev jag förresten då att publiksiffran var 751? Ja, alltså totalt på alla de tre matcherna…
Det är tur för den här serien att den har Tyresö, Vittsjö, Piteå och Kristianstad…
* I tjuvstarten av tyska Frauen-Bundesliga gjorde mästarinnorna Turbine Potsdam en ganska blek insats. Trots det vann de med hela 9–1 borta mot nykomlingen Sindelfingen.
Ja, siffrorna säger mer om klassen på nykomlingarna än på Potsdam. Antonia Göransson spelade från start, och blev utbytt på slutet. Jag såg matchen på DfB-tv, men måste säga att Göranssons insats är svårbedömd. Motståndet var helt enkelt för dåligt.
Det man kunde se även av den här matchen är att Potsdam kan få det tufft i defensiven när de ställs mot bättre motstånd. De ser ut att sakna en given ersättare till Viola Odebrecht på den oerhört viktiga defensiva mittfältspositionen i deras 3-4-3-uppställning. Och det kändes inte heller som att trebackslinjen var helt bekväm.
I den andra matchen vann ett decimerat FFC Frankfurt med 2–1 mot Jena efter ett sent segermål av Simone Laudehr. Frankfurt fick nämligen Saskia Bartusiak utvisad i första halvlek, i underläge med 1–0. Laudehr, som jag ser som en av världens allra bästa mittfältare, fick börja på bänken. Hon kom in i halvtid, och blev alltså matchvinnare i minut 87. Sara Thunebro fick ingen speltid för Frankfurt. De startade i stället med Bianca Schmidt, Bartusiak, Meike Weber och Babett Peter i sin fyrbackslinje. Det innebär att även amerikanska Ali Krieger och japanska Saki Kumagai var bänkade.
Här snackar vi hård konkurrens…
* Även den spanska Superliga hade premiärdag idag. Och det började med en liten skräll. De regerande mästarinnorna FC Barcelona förlorade bara två matcher av 36 förra säsongen. Nu inledde de med 2–0-förlust i derbyt mot förra storlaget Espanyol.
* Den här helgen kan man ju inte göra några inlägg utan att nämna Pia Sundhage. Här är ett klipp med alla mål från USA:s överkörning av Costa Rica från igår kväll.
Se där bland annat hur Abby Wambach rusar till Sundhage, och hoppar upp i sin tränares famn efter att ha nickat in 2–0-målet på ett fint inlägg från tillfälliga vänsteryttern Christie Rampone. Och njut av Carli Lloyd:s underbara frispark till 7–0.
USA vann OS-guld i torsdags, och landade hemma i USA i går. De hyllas nu av många som landets kanske allra mest omtyckta lag.
Den här krönikan i New Yorker är ett exempel på en sådan hyllning. Där kan man bland annat läsa meningen:
”Män älskar Alex Morgan, kvinnor älskar Megan Rapinoe – alla älskar Abby Wambach.”
Men mindre än en vecka efter lagets OS-guld sätts den kärleken på spel. Och den gör det av en av nyckelspelarna.
Lagets allra största stjärna, målvakten Hope Solo, kommer nämligen ut med en biografi i dag. Och den innehåller sprängstoff. Läs bara det här utdraget som presenterats på ESPN:s hemsida. Visst är det sprängstoff?
Avsnittet handlar om spelet efter VM-semifinalen 2007, och Solo hänger ut flera före detta, men även ett par nuvarande, lagkamrater. Det är alltdeles tydligt att Solo verkar klart mer intresserad av att sälja böcker än av att låta sina lagkamraterna fira OS-guldet i lugn och ro.
För på ett sätt är det här ju förstås en fantastisk tajmning för ett boksläpp. Fantastisk för Solos bankkonto.
Men på många andra sätt känns tajmingen högst tveksam. Kunde hon inte låta Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach få fira OS-guldet i lugn och ro under åtminstone ett par veckor?
För jag har svårt att tro att den trion tycker att det är jätteroligt att få upp den här gamla surdegen på bordet igen.
Och man undra lite hur Solo har tänkt under OS. ”Nu spelar jag ihop med dem under ett par veckor, och låtsas som att vi är kompisar. Men direkt efter…”
Hur som helst känns det som att Pia Sundhage har lite jobb att göra. För delar av det lagbygge som såg så stabilt och välbyggt ut, rasade plötsligt ihop som ett korthus.
Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:
USA
Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.
Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.
Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.
Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.
Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.
Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.
Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.
Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.
Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.
Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.
Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.
Japan
Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.
Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?
Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.
Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.
Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.
Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,
Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.
Aya Miyama Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.
Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.
Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.
Yuki Ogimi Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.
Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.
Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.
I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.
Här är guiderna:
* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)
Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.
Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.
För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.
Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.
När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.
Tipset: Frankrike är favorit till 65–35. Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor: Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.
Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.
Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.
Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.
Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.
Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.
Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.
För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.
Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.
Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:
Lauren Cheney:
”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”
Hope Solo:
”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”
Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:
”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”
Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.
Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.
Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.
Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.
För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.
Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.
Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.
Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.
Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.
Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.
Visst skall väl det här bli riktigt kul?
Tipset: USA är favorit till 60–40 Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.
I morgon smäller det. Fyra lag återstår i OS, och tre av dem kommer att åka hem med medaljer i bagaget.
Inför OS tippade jag USA–Frankrike i final. Det tipset kan mycket väl slå in. Men jag har börjat vackla på fransyskorna, och tippar nu att Japan spelar final på torsdag.
Här är mina tankar inför OS-semifinalerna.
Japans landslag, Nadeshiko
* Japan–Frankrike
Wembley Stadium, 18.00
Den här semifinalen är så nära 50–50 man kan komma.
Jag tycker fortfarande att Japan är sämre än i VM i fjol. Men laget här ändå imponerat med sitt försvarsspel. Och målvakten Miho Fukumoto, som jag tyckte såg väldigt darrig ut på Gamla Ullevi i juni, har sett väldigt stabil ut.
Bara ett insläppt mål på fyra matcher är förstås strålande.
Offensivt hänger mycket på Yuki Ogimi, som är i kanonform. Men vi väntar fortfarande på lite magi från stjärnorna Aya Miyama och Homare Sawa.
Frankrike har imponerat i korta perioder under OS. Som den första kvarten mot USA. Och de sista 30 minuterna mot Nordkorea.
Men långa stunder har fransyskorna varit rätt bleka.
Fast Frankrike har ett grymt vapen i sina hörnor och frisparkar. Vapnet är extra vasst mot korta japanskor. Det är inte lätt för dem att markera bort långa mittbacksparet Wendie Renard och Laura Georges.
Dessutom vann Frankrike mot just Japan i genrepet i utklassningsstil. Den matchen borde göra Frankrike till favoriter här.
Men något säger mig att Japan trots allt kan dra det längsta strået.
Det något är framför allt orken. Japanskorna har vilat sina nyckelspelare i en match. Det tror jag kan vara väldigt avgörande. Det här är ändå femte matchen på 13 dagar för lagen.
Och så har Japan vinnarvana från VM i fjol. De vet hur man gör för att nå en final. Frankrike däremot har dåliga vibbar av mästerskapssemifinaler.
Men som sagt, det är väldigt jämnt. För två veckor sedan hade jag utan tvekan tippat Frankrike här.
Tipset: Japan är knapp favorit till 51–49.
Troliga startelvor: Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
USA:s landslag
* USA–Kanada
Old Trafford, 20.45
Här är USA förstås gigantiskt stora favoriter. Jag tror också att de vinner, men jag är inte säker på att de får en så lätt resa som många tror.
I kvartsfinalen fick Pia Sundhage:s lag jobba för att betvinga Nya Zeeland. Och Kanada liknar Nya Zeeland, fast är minst en klass bättre.
I OS-kvalet i januari körde USA fullständigt över Kanada på kanadensisk mark i Vancouver. Segersiffrorna 4–0 var i underkant.
Men sedan dess har Kanada gått framåt klart mer än USA. I lagens senaste match, den i Salt Lake City, just innan lagen åkte över till Europa för OS, föll USA:s segermål först i 85:e minuten.
Och Kanada har skakat USA förr i OS-sammanhang. I den rekordlånga kvartsfinalen i Shanghai vid OS 2008 vann USA först efter ett mål av Tasha Kai i förlängning. Matchen slutade hela fyra timmar och tio minuter efter att den startat. Orsaken var ett uppehåll för åska och skyfall.
Den här gången är inte Kai med i USA:s trupp. Nu har Sundhage en klart starkare forwardsuppställning. Abby Wambach delar ledningen i skytteligan med sina fyra mål, och är sannolikt bättre än någonsin förr.
Jämfört med i fjol är Wambach mycket snabbare och rörligare. Dessutom har pilsnabba Alex Morgan kommit in som en virvelvind i USA:s anfall.
Morgan var inte ordinarie under OS-kvalet. Nu är hon fullständigt självskriven i startelvan. Men är det något som hackat i det amerikanska laget så är det Morgans målskytte. Fram till OS gjorde hon mål på allt. De senaste matcherna har hon missat väldigt många klara chanser.
Skall Kanada ha någon chans måste nog Morgan fortsätta missa…
Skall vi leta fler svagheter i USA:s närmast kompletta lag så är det väl bakom mittbacken Rachel Buehler som Kanadas forwards skall löpa in.
Och en svaghet till: Hope Solo:s utrusningar – eller snarare brist på utrusningar. Solos svaghet som målvakt är att hon är feg, och gärna backar ner på mållinjen istället för att rusa ut och avstyra anfallen på ett tidigt stadium.
Kanada är förstås den stora överraskningen i semifinalerna. I startelvan i kvartsfinalen hade man tre spelare som spelat i division I för Dalsjöfors i år – Erin McLeod, Carmelina Moscato och skytteligaledaren Melissa Tancredi.
Och man har skrällt trots att man har jätteproblem med skador i backlinjen.
Men Kanadas främsta defensiva kraft spelar närmast framför backlinjen. Desiree Scott är nämligen fantastisk som bollvinnare – sannolikt den bästa defensiva mittfältaren i hela OS.
Och laget har även offensiv kvalitet. Christine Sinclair har tagit klivet tillbaka i planen, vilket har gjort att hon numera både agerar framspelare och måltjuv.
Och med Jonelle Filigno har Kanada också fått ett riktigt snabbt hot i djupled.
Kanada lär sälja sig dyrt, och vi kan få se en riktigt kul match. Men USA vinner till slut.
Tipset: USA är favorit till 80–20.
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.
Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.
Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:
* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)
Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.
Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.
Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.
Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.
Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.
Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.
Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.
Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor: Storbritannien:Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith. Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
USA
* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)
USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.
USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.
Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.
På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.
Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.
Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.
Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.
Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.
Sverige
* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)
Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.
Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.
Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.
Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.
Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.
Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.
I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.
Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.
Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.
Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.
Har inte Frankrike några svagheter då?
Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…
Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.
Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin. Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.
För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.
Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.
Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.
Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.
Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.
Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.
Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.
Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor: Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.
I morgon drar spelet i gång. Jag skall strax sjunka ner i en solstol med ett gäng OS-bilagor.
Jag har dock redan noterat att de inte lägger någon jättevikt vid damfotbollen. Så jag tänkte här ge alla nyfikna lite kött på benen. Någon bilaga blir det väl inte, men väl en köttig ranking av de tolv OS-lagen.
För de åtta lag jag tror kommer att nå kvartsfinal har jag även tippat morgondagens startelvor. Skall bli kul att se hur många rätt det blir av 88 möjliga…
Jag har tidigare länkat till Fifas lista över samtliga olympiska spelartrupper. Har ni missat den finns det inlägget här. Och här är spelschemat, dock med brittisk tid. Man får alltså lägga på en timma på de tider som står där.
Därmed är det dags för rankingen. Vi börjar bakifrån:
12) Kamerun Världsranking: 50 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag egentligen inte har någon som helst koll på.
Jag noterar dock att Kamerun har ett gäng utlandsproffs. De har en spelare i franska förstaligan, en i franska andraligan, en i Rumänien, en i Serbien, en i Schweiz, en i Polen och två i ryska topplaget Energiya Voronezh.
Men laget innehåller ändå inga riktiga affischnamn. Och 0–2 mot Skottland i genrepet imponerar inte.
Nu är jag så gammal att jag minns när Kameruns herrar gjorde sina första insatser på den internationella mästerskapsscenen. Både 1982 och 1990 hade man lag utan namnkunniga stjärnor. Men oj vad bra lagen var.
Fast man kan inte bygga ett tips på lastgamla herrlagsmeriter. Så trots att Kamerun skrällde och slog ut Nigeria i OS-kvalet tror jag det här orutinerade laget får väldigt svårt att ta några poäng i gruppspelet.
11) Sydafrika Världsranking: 61 Affischnamn: Mpumi Nompumelelo Nyandeni (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: – Kommentar: Banyana Banyana – som laget kallas – är ännu ett lag jag egentligen inte har någon koll på.
Men de är lägst rankade i mästerskapet, och har helt 15 av 18 spelare som tillhör klubbar i den egna ligan.
Lägg till att Sydafrika saknar mästerskapsrutin, och laget lär få lämna OS efter gruppspelet.
Men visst. Sofia Jakobsson:s kompis Pumi Nyandeni är en skicklig spelare. Och Sveriges Sydafrikaspion Andreas Bildpratar här om ett hårt arbetande och välorganiserat lag. Så de kanske i alla fall kan spräcka både mål- och poängnollan. Bara det inte sker mot Sverige…
10) Colombia Världsranking: 28 Affischnamn: Yoreli Rincon (Gol Star, Colombia) Trolig startelva: – Kommentar: Colombia såg jag live mot Sverige i VM-premiären i fjol. Och på tv häromveckan då de föll med 2–1 mot Nya Zeeland.
Och jag noterar att det inte har hänt mycket på ett år. Colombias spelare är fortfarande bolltrygga, men saknar fysik. Man har svaga målvakter, och ingen vidare genombrottskraft i offensiven.
Laget känns som ett juniorlag, och kommer att få väldigt svårt att ta några poäng i spelens tuffaste grupp.
9) Nya Zeeland Världsranking: 23 Affischnamn: Amber Hearn (Jena, Tyskland), Rebecca Smith (Wolfsburg, Tyskland), och Ali Riley (Malmö). Trolig startelva: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Kirsty Yallop – Amber Hearn och Sarah Gregorius. Kommentar: Nya Zeeland är ett väldigt svårspelat gäng. De bjuder inte på några tekniska finesser, men har stort hjärta. Alla jobbar stenhårt i defensiven, och man har en väldigt stark backlinje. Framför allt ytterbackarna håller högsta klass. Ria Percival har ofta hållit Sara Thunebro utanför Frankfurts startelva under vintern, och Ali Riley har visat klass i Malmö.
Offensivt bildar de båda Tysklandsproffsen Amber Hearn och Sarah Gregorius ett välkomponerat forwardspar. Hearn är kraftfull och Gregorius kvick. Men framför allt är laget riktigt vasst på fasta situationer. Vittsjös Kirsty Yallop har bra känsla i vänsterfoten, och levererar fina hörnor och frisparkar.
Jag rankar Nya Zeeland som nionde bästa lag, men tror ändå att de kommer att få spela kvartsfinal. De har en bra lottning, och vinner man mot Kamerun borde ”Football Ferns” kunna ta sig in bland de åtta. Och de är alltså svårspelade, så väl där skulle jag inte bli förvånad om de skulle ställa till med en skräll.
8) Nordkorea Världsranking: 8 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag helst hade velat slippa se i OS. Inte för spelarna, för dom är det synd om, utan för ledningen. Fjolårets dopningsskandal i VM borde ha inneburit att laget skulle vara avstängt även i OS.
Men de är med. Och jag har inte mycket koll på laget. För mycket är förändrat. I fjol hette speluppläggaren Yun Mi Jo. Hon är inte med i OS. Däremot har målvakten exakt samma namn.
I fjol hyllades nu 17-åriga, och tekniska yttermittfältaren Su Gyong Kim som lagets största talang. Nu är hon bara reserv.
Jag har ärligt talat inte någon vidare koll på nordkoreanskornas OS-lag. Inte mer än att det är rekordungt. En spelare är född 1987, två är födda 1989. Resten är 90-talister. Hela åtta spelare är tonåringar.
Laget har fått en makalöst tuff lottning. Och trots att jag tror att Nordkorea är åttonde bästa laget i OS, så tippar jag att de åker ut i gruppspelet. Jag tror nämligen att de förlorar mot USA och Frankrike. Därmed behövs det troligen en riktig storseger i morgon mot Colombia för att man skall kunna nå kvartsfinal.
7) Kanada Världsranking: 7 Affischnamn: Christine Sinclair (klubblös) Trolig startelva: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Candace Chapman, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann – Desiree Scott – Diana Matheson, Kaylyn Kyle, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Christine Sinclair. Kommentar: Liknar i mångt och mycket Nya Zeeland. Det ser inte speciellt vackert ut. Spelet bygger på fysik, hjärta och stenhårt arbete.
Kanada är ett tungt lag att möta på många sätt. För inte nog med att de har ett stort antal välväxta spelare som använder alla sina kilon i närkamperna. De har ett dödligt vapen, i Christine Sinclair – världens bästa målskytt.
Hon är ett fenomen. Det kan se kantigt ut. Hon kan vara ute ur matchen långa stunder. Men när lägena kommer är hon där. Och hon förvaltar ovanligt många lägen på bästa sätt. Sinclair är givetvis Kanadas nyckelspelare.
Laget har även svagheter. Deras passningsspel är högst begränsat. De slår ofta riskfyllda passningar på egen planhalva. Och jag är glad att Karina LeBlanc ser ut att vara förstamålvakt, och inte Erin McLeod. För LeBlanc är en flaxig målvakt. Som jag ser det är hon inte alls lika säker som McLeod.
Jag tror att Kanada kommer att spela kvartsfinal. Troligen som en av de två bästa treorna, men kanske som tvåa. För jag är inte helt säker på att vi orkar slå Kanada i Newcastle.
6) Sverige Världsranking: 4 Affischnamn: Lotta Schelin (Lyon, Frankrike) Trolig startelva: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin. Kommentar: Sverige är sämre än den aktuella världsrankingen. Laget har tappat fem spelare från VM-startelvan, och har varit långt från någon medaljklass under våren.
Försvarsspelet har vacklat, och anfallsspelet har till 100 procent handlat om enda superstjärnan, Lotta Schelin.
Det är upp till henne om Sverige skall kunna göra några mål, och motsvara de medaljförväntningar som alldeles för många svenskar har på laget.
Förbundskapten Thomas Dennerby har testat mycket under våren. Jag gissar att han till slut väljer bort duon Sofia Jakobsson och Antonia Göransson, som båda hade toppform i våras, men som inte glänst på sistone. Fast det är alltså en gissning. Det kan trots allt bli Jakobsson på Kosovare Asllani:s bekostnad.
För Sverige är inledningsmatchen mot Sydafrika livsviktig. Seger med ett par måls marginal där, och man är väldigt nära kvartsfinal. Och man kan i lugn och trygghet försöka hitta medaljspelet.
Jag tror att Sverige tar sig till kvartsfinal som grupptvåa. Men att det tar stopp där. Fast jag hoppas att laget växer under mästerskapet på samma sätt som i fjol, och att man dansar sig fram hela vägen till medalj.
5) Storbritannien Världsranking: 9 (England) Affischnamn: Kelly Smith (Arsenal) och Alex Scott (Arsenal). Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Ifeoma Dieke, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Jill Scott, Kim Little, Anita Asante, Eniola Aluko – Ellen White, Kelly Smith. Kommentar: Storbritannien är ett i försnacket rejält underskattat lag.
Man har hemmaplan, och är klart bättre än vad svenska experter tror. Minns att England slog Japan i VM i fjol, och att man föll på straffar mot Frankrike i kvartsfinalen.
Nu har brittiskorna en kanonlottning, och det engelska laget har förstärkts av två duktiga skotska spelare i Vittsjös Ifeoma Dieke och Arsenals Kim Little.
Jag tror att den brittiska publiken kommer att lyfta ett redan starkt lag. Jag tror att man når minst semifinal. För att brittiskorna kan mycket väl kan vinna grupp E, och i så fall ställas mot en grupptrea i kvartsfinal. Men även om det blir andraplats i gruppen har Storbritannien god semifinalchans. För då ställs man troligen mot Sverige eller Kanada i kvartsfinal. Och där tror jag faktiskt på brittisk seger.
4) Brasilien Världsranking: 5 Affischnamn: Marta (Tyresö FF, Sverige) och Cristiane (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: Andreia – Bruna Benites, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta. Kommentar: Ett lag som trampat vatten sedan VM i fjol. Länge var man helt utan seger i år. Men vinster mot Colombia och Kanada nyligen gör att brasilianskorna trots allt kommer till London med lite självförtroende i bagaget.
Startelvan ovan är ganska mycket gissning. Förbundskaptenen har nämligen rört om ganska rejält under året. Dock utan att bitarna har fallit på plats. Och nu i veckan tvingades Tyresös Elaine att kasta in handduken på grund av skada.
Personligen hade jag gärna sett spektakulära Erika i laget. Hon har världens bästa tillslag på volley. Och spektakulära volleykanoner får mig att bli glad.
Däremot får inte Brasiliens damer mig att bli glad. Tvärtom är det ett lag som står för mycket av det som damfotbollen annars är tämligen befriad ifrån. De spelar ofta fult. De fullföljer tacklingarna även när de kommer in sent i duellerna. Och de har en tendens till att filma.
Jag hoppas det är borta nu i OS. Men jag tvekar tyvärr på att det är så.
Sett till form och osäkerheten i truppen borde inte Brasilien ha så stor chans. Men OS har blivit lite av Brasiliens specialitet. Man har alltid nått semifinal. Och de två senaste gångerna har man fallit i finalen, båda gångerna efter förlängning mot USA.
Lottningen är god. Och jag tror att det blir minst semifinal även den här gången – trots allt. Och väl där…
3) Japan Världsranking: 3 Affischnamn: Homare Sawa (Inac Kobe Leonessa), Aya Miyama (Okoyama Yunogo Belle) och Yuki Ogimi (Turbine Potsdam, Tyskland). Trolig startelva: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Kommentar: Kommer till OS med lite stukat självförtroende. Laget var i en bubbla av oslagbarhet fram till mötet med USA i Halmstad.
Men 1–4 mot USA och dessutom 0–2 mot Frankrike i genrepet har Japan kommit ner på jorden igen.
I fjol vann man VM på spanskt sätt – alltså utan en riktig forward på planen. Eller ja, Japans damer kom ju före Spaniens herrar, så det var väl snarare Spanien som vann EM på japanskt vis…
Nu är Yuki Ogimi (tidigare Nagasato) i superform, vilket innebär att Japan även har en forward av absolut världsklass.
Men på minuskontot finns att Homare Sawa inte har hittat VM-formen under våren. Kanske har det varit för mycket ståhej kring henne. Eller så är det så enkelt som att hennes huvudskada ställde till det.
Hursom helst. Japans lag är så starkt att det kommer att vinna grupp F. Men lottningen sedan är grymt tuff, och jag tror faktiskt att världsmästarna åker redan i kvartsfinalen. För där väntar USA eller Frankrike. Och då tror jag att det blir förlust.
2) Frankrike Världsranking: 6 Affischnamn: Wendie Renard, Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily (samtliga Lyon). Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Opehlie Meilleroux, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Elise Bussaglia, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kommentar: Ett glödhett lag med vinnarvana. Det senare kommer från att huvuddelen av spelarna tillhör Champions Leaguemästarinnorna Lyon, som ju i princip alltid vinner.
Men även det franska landslaget har gått fram som en slåttermaskin i år. Och 2–0-segern mot Japan i genrepet var extremt imponerande.
Frankrike har ett komplett lag, som kan hota offensivt på många sätt. De har fina frisparksläggare i Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily. De har kanske världens starkaste huvudspelare i Wendie Renard. De har extrem fart i Elodie Thomis. Och de har en forward i målgörarform i Marie-Laure Delie.
Frankrike har faktiskt potential att vinna OS-guld. Bara det att en toppspelare som Lyons Amandine Henry inte ens platsar i truppen talar för att fransyskorna har en bredd som bara USA kan matcha.
Och ja. Frankrike och USA möts redan i morgon i första omgången. Jag tror att de möts igen på Wembley i turneringens sista match.
1) USA Världsranking: 1 Affischnamn: Hope Solo (Seattle Sounders), Abby Wambach (klubblös) och Alex Morgan (Seattle Sounders). Trolig startelva: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kommentar: Pia Sundhage har tveklöst turneringens bästa trupp att jobba med. På bänken sitter en mängd spelare som kan ändra en matchbild, som Carli Lloyd, Amy Rodriguez och Heather O’Reilly. De hade platsat i alla andra OS-startelvor.
Jag tror att Sundhages största funderingar inför OS handlar om vem som skall spela bredvid Christie Rampone i mittförsvaret, Rachel Buehler eller Becky Sauerbrunn. Och vilka som skall spela yttrar. Där har hon fem alternativ – alla av högsta världsklass.
Jag har sett USA en mängd gånger i år. Och jag kan inte säga att jag sett så hemskt många svagheter. Men väljer Sundhage att spela med Buehler är det mot henne motståndarna skall sätta in sina stötar.
Däremot har USA massor av styrkor. Så många att jag inte orkar räkna upp alla. Jag nöjer mig med att hylla forwardsparet.
Under våren har Alex Morgan varit glödhet. För några månader sedan trodde jag att det skulle vara hon som bar USA mot OS-guldet. Men på senare tid har även Abby Wambach vaknat till rejält. Hon är en klass bättre än i VM i fjol.
Därmed har USA det särklass starkaste anfallet i OS. Man har både extrem snabbhet och grym nickstyrka. Alltså är det väldigt svårt att välja hur man skall försvara sig mot amerikanskorna.
Och jag tror att det bär hela vägen för USA. Laget vänder hem med sitt tredje raka OS-guld.
Det verkar vara bra stämning i många av OS-trupperna. Det levereras mängder av roliga bilder på twitter från svenskor, brittiskor, kanadensiskor och så vidare.
Men roligast verkar USA:s spelare ha. Jag bryr mig inte om att argumentera varför. Utan jag lägger bara ut den här länken. Vi snackar Party in the USA.
En blogg om internationell damfotboll 