Sverige behöver fler Vittsjö

Publicerad den 22 juli, 2019 av Johan Rydén

Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.

Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.

I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.

Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.

Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.

Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:

”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”

Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.

I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.

Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.

Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.

Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.

Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.

Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.

Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.

Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.

Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.

Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.

Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.

Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.

Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.

Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.

Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.

Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.

Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.

Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.

4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.

På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.

Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.

På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.

Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.

Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.

Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.

De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.

Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.

Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.

En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.

Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.

Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.

Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.

Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.

De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.

Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.

Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:

Vi ska inte ta något från FCR de har varit bättre men målen vi släpper in idag är bjudningar

— Växjö DFF (@VxoDFF) July 21, 2019

Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.

Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.

Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.

För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.

Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?

Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.

Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.

Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.

Sen ankomst och tråkiga skador

Publicerad den 21 juli, 2019 av Johan Rydén

Två damallsvenska matcher är spelade efter VM-uppehållet och det är fortsatt rekordjämnt i toppen. Vi har nu sju lag inom två poäng efter att Kristianstad vunnit med klara 5–0 mot Kungsbacka.

5–0 är för övrigt årets största segerresultat hittills i serien. Utöver gårdagens match i Varberg har även Linköping vunnit med de siffrorna mot Växjö.

En trafikolycka på E6 gjorde att jag fastnade i en bilkö och kom till Påskbergsvallen först när det hade spelats drygt 25 minuter, och stod 0–1. En annan som drabbades av samma trafikproblem var förbundskapten Peter Gerhardsson, som kom samtidigt som jag. Han konstaterade att det räcker med en veckas semester.

Jag och Gerhardsson missade dramatiken i början av matchen. Dramatiken där 17-åriga Maja Bodin spelade huvudrollen både på ett roligt och ett riktigt tråkigt sätt.

I sin första damallsvenska match från start visade Bodin vägen genom att trycka in matchens första mål efter hörna. En stund senare fick hon dock en smäll mot knät och tvingades kliva av. Jag såg inte situationen, men hon såg ut att ha väldigt ont där hon låg på båren. Och de som såg vad som hände hade farhågor om att det kunde vara en allvarlig skada.

Efter matchen pratade jag med Kristianstads tränare Elisabet Gunnarsdottir, som berättade att Bodin verkligen har kämpat sig in i startelvan. Nättrabyprodukten har pendlat till Kristianstad i två år, och har 75 minuter enkel resa. Under sina två första år i klubben har hon ofta hamnat utanför matchtruppen, men har aldrig ens varit nära att ge upp. Och nu hade hon alltså äntligen slagit sig in i startelvan.

Det var klasskillnad i matchen. Kristianstad vann hur säkert och stabilt som helst. Den korta tid jag fick se isländska Svava Ros Gudmundsdottir imponerade hon stort. Hon hade ett fint assist till Sofia Hagman:s 2–0-mål och gjorde snyggt själv 3–0. Sedan klev isländskan av.

I den andra halvleken tog Amanda Edgren över som huvudrollsinnehavare. Hon gjorde ett mål och hade en boll till inne, fast det målet dömdes till synes korrekt bort för offside.

Mia Carlsson

Kristianstad såg alltså väldigt bra ut. Dock oroar skador så här i återstarten. Utöver Maja Bodin saknades nämligen viktiga Mia Carlsson i matchtruppen. Enligt tränare Gunnnarsdottir har Carlsson fått en konstig knäskada. En skada som kommer att hålla borta Carlsson från spel minst några veckor. Hon drog på sig den utanför fotbollen, och exakt vad som skadats är svårt att säga, man måste gå in i knät för att se mer exakt.

Vi håller självklart tummarna för att skadorna på Carlsson och Bodin är lindriga och att båda snart är tillbaka på planen.

Även Kungsbacka inleder damallsvenskans andra halvlek med lite skadeproblem. Viktiga forwarden Jenny Danielsson satt på läktaren i går. Kungsbacka såg väldigt uddlöst utan den finländska landslagsspelaren. Hallänningarna måste upp flera nivåer om man skall ha minsta chans att hålla sig kvar.

Gårdagens första match var den i Malmö mellan LB07 och Djurgården. Där vann Djurgården med 1–0 efter att Olivia Schough slagit en hörna direkt i mål på övertid.

Det ger Djurgården andrum i bottenstriden. Laget ligger nu i ett ingenmansland mellan de sju topplagen och de fyra bottengängen.

Jag har kollat på matchens första halvtimma, och utifrån den hör Djurgården helt klart mer hemma i botten än i toppen. Utifrån den halvtimman borde nämligen LB07 ha vunnit den här matchen. Så långt var det Malmölaget som både hade det genomtänkta spelet och även bäst lägen.

Jag gillade vad jag såg av LB, det kändes som att Renee Slegers nu har satt riktigt fin prägel på det unga och talangfulla laget. Och att Nellie Lilja är en spelartyp som lyfter Malmöklubben.

Nellie Lilja

Nu har jag alltså bara sett 30 minuter, men en negativ sak för LB är att laget trots fint uppbyggnadsspel kändes ganska uddlöst. Hos Djurgården kändes det tvärtom. Jag såg inga linjer i deras spel, men när de kom fram till motståndarnas straffområde kändes laget farligt.

Skillnaden i offensiv tyngd är väl också en stor orsak till att Djurgården har nio poäng, medan LB ligger under nedflyttningsstrecket med fyra.

Jag har från början trott att Malmöklubben skall åka ut. Och i säsongsupptakten såg jag inte mycket som talade emot mitt tips. Men nu har det hänt saker som gör att jag inte tänker räkna bort LB än på ett tag. Det blir spännande att se om laget framöver också kan omsätta sitt fina grundspel i poäng.

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Publicerad den 17 juli, 2019 av Johan Rydén

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

En analys av VM-finalen

Publicerad den 14 juli, 2019 av Johan Rydén

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

In football communication between players is of the highest order.
Dutch goalkeeper Van Veenendaal, central defender Bloodworth, central midfielder Van de Donk & striker Miedema played for the same club last season.
They take the Arsenal communication to the national team#USANED pic.twitter.com/NdaKYog3jr

— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

Most people expect a walk-over on Sunday.
This could indeed happen as the USA have the better players.
However, the Dutch have a stronger team as Dutch coach Sarina Wiegman proved herself tactically stronger than USA coach Jill Ellis.
So there is still hope for the Dutch!#USANED pic.twitter.com/RW7wWIBPca

— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 5, 2019

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

https://twitter.com/zac13_/status/1147886599138447360

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Dutch coach Sarina Wiegman tactically outstanding.
Potential risks in Dutch 1-4-4-1-1 strategy:
– Left winger Martens defensively vulnerable;
– Dutch defensive line drops back too much;
– Distance between the 10 (Miedema) and two 6's too long in transition.#USAvNED #nedusa

— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 7, 2019

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

WORLD CUP INDIVIDUAL AWARDS

Golden Boot
🥇 Megan Rapinoe – USA
🥈 Alex Morgan – USA
🥉 Ellen White – England
Golden Ball
🥇 Megan Rapinoe – USA
🥈 Lucy Bronze – England
🥉 Rose Lavelle – USA
Golden Glove
🥇 Sari Van Veenendaal – Netherlands
Young Player
🥇 Giulia GWINN – Germany

— David Didi E Uganda (@DidiUganda) July 7, 2019

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Publicerad den 10 juli, 2019 av Johan Rydén

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

CBF conversa com Pia Sundhage para substituir Vadão; bi olímpica com EUA já sinalizou interesse | blog da gabriela moreira https://t.co/mmpTwtU8W5

— Gabriela Moreira (@gabi_moreira) July 10, 2019

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Francielle, ex-seleção brasileira: “As ideias de Vadão são ultrapassadas” https://t.co/IY22zFNj2J

— Trivela (@trivela) July 8, 2019

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

How on earth can England start with two 6's and one 10 against a flat 4 midfield of Sweden? This means it is 6v6 in front of England goalkeeper.
It took this tactically clueless clown 25 minutes before rotating midfield to create 5v4 in font of England goalkeeper.#ENGSWE pic.twitter.com/JUZcgjgndc

— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019

Maybe England should play with one 6 and two 10's from the start and not after conceding two goals first. This is no rocket science, is it?
Especially, if you have a player like @frankirby on the midfield who is very good at playing between the lines.#ENGSWE pic.twitter.com/hSeP2zXDaC

— Raymond Verheijen (@raymondverheije) July 6, 2019

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den 5 juli, 2019 av Johan Rydén

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Jag säger inte att domaren är dålig.
Jag säger bara att samtliga svenska domare från division 5 och uppåt högst troligt är bättre.

— Daniel Enestubbe (@enestubbe) July 3, 2019

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Publicerad den 3 juli, 2019 av Johan Rydén

Inlägget uppdaterat, jag var blind först och missade skiftet i den svenska elvan…

Laguppställningarna har just kommit. Sverige kör som väntat med Lina Hurtig istället för Fridolina Rolfö. Men en skräll är att Elin Rubensson saknas, och att hon ersätts av Nathalie Björn.

Det troliga är att det är ett rent byte, och att vårt landslag återigen kör det system jag kallar 4–4–1–1, men som officiellt presenteras som 4–3–3. Peter Gerhardsson:s skifte i startelvan skall vara på rent taktiska grunder, Rubensson är alltså inte skadad eller sjuk.

Gissningsvis vill förbundskaptenen ha in större nickstyrka

I Holland börjar Lineth Beerensteyn istället för Shanice van de Sanden på högerkanten. Det var ju precis det som coacherna hemma i de holländska vardagsrummen ville (se förra inlägget).

Om det är bra eller dåligt för Sverige återstår att se. Beerensteyn är ungefär lika snabb som van de Sanden, så det spelar ingen roll ur den synpunkten. Och vi har ju sett i Lyon att van de Sanden kan komma in från bänken och förändra matchbilder.

I övrigt kör Sarina Wiegman med den elva hon haft de flesta matcherna, alltså spelar Lieke Martens från start.

Här är hela elvorna: Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Lineth Beerensteyn, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Publicerad den 30 juni, 2019 av Johan Rydén

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Publicerad den 29 juni, 2019 av Johan Rydén

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin Simon – Lina Magull, Sara Däbritz – Svenja Huth, Alexandra Popp, Linda Dallmann – Lea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

Publicerad den 27 juni, 2019 av Johan Rydén

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

Lina Lehtovaara hade inte väntat sig att dam-VM skulle bli ett VAR-kaos: ”Tär på domarnas självförtroende” #twittboll https://t.co/aGcJhm9KNc

— Yle Sporten (@YleSporten) June 26, 2019

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Phil Neville confirms both Steph Houghton and Millie Bright are "major doubts" for tomorrow's game.

Bright has a virus which Neville says is going through the camp.#FIFAWWC pic.twitter.com/GEqAKOKN0s

— Rich Laverty (@RichJLaverty) June 26, 2019

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

That Fox Business segment Trump tweeted about described Rapinoe as "opportunistic," "beneath contempt," "wrong," and "not patriotic." It closed with host Stuart Varney saying the team should "fire her as the co-captain," adding, "I'd love to see that." pic.twitter.com/3aswUJCaTe

— Matthew Gertz (@MattGertz) June 26, 2019

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

Women’s soccer player, @mPinoe, just stated that she is “not going to the F…ing White House if we win.” Other than the NBA, which now refuses to call owners, owners (please explain that I just got Criminal Justice Reform passed, Black unemployment is at the lowest level…

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) June 26, 2019

….invited Megan or the team, but I am now inviting the TEAM, win or lose. Megan should never disrespect our Country, the White House, or our Flag, especially since so much has been done for her & the team. Be proud of the Flag that you wear. The USA is doing GREAT!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) June 26, 2019

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

U.S. women’s soccer star Ali Krieger: Trump is angered by women he "cannot control or grope" https://t.co/xydbXez77s

— The Daily Beast (@thedailybeast) June 26, 2019

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

👊 5 out of the 8 teams into the Quarter Finals of the #FIFAWWC have female coaches #JustSaying #femalecoach #womensupportingwomen #soccer #football #FIFA #NED #USA #GER #FRA #ITA pic.twitter.com/1L12U092Xs

— Female Coaching Nwk (@FemaleCN) June 26, 2019

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Tankar om ett svenskt drömmål – och om Tyskland

Publicerad den 27 juni, 2019 av Johan Rydén

Sverige

Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.

Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.

Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.

Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.

När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.

Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.

Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.

Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.

Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.

Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.

Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?

I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.

Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.

Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.

Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.

Janine Beckie talks about the missed penalty against #SWE and shares that Christine Sinclair asked her if she wanted to take the penalty. pic.twitter.com/6Vpezv3V5x

— TSN (@TSN_Sports) June 24, 2019

Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.

Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.

Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.

Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.

Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.

Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.

För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.

View this post on Instagram

A post shared by Dzsenifer Marozsán (@10maro10)

Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.

Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.

Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.

Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.

Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.

Intressant match nu. Holland har tyngd och spets, men väldiga problem att spela igenom ett tajt japanskt lag. Japan har skickligheten att spela igenom Holland, men saknar den offensiva tyngden. Kan gå åt båda håll. Även om Japan just nu känns lite hetare. #VM2019 #FifaWWC2019

— Johan Rydén (@Johan_Ryden) June 25, 2019

Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.

Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne Miedema på Saki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.

Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.

Tillagt i efterhand. Det var inte fel på regeln. Läs mer om handsregeln här.

Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.

Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.

Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.

Real Madrid issues a brief statement confirming their intended acquisition of CD Tacón. Subject to the approval of their members' General Assembly, this will happen on July 1st 2020. For next season, CD Tacón will train & play at Madrid's Sports City. https://t.co/30DxzSFrBj

— Michele Taylor (@BarcaWomen) June 26, 2019

Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…

Real Madrid are going all in for their inaugural season with a reported budget of €2 million, and they are gunning to sign multiple ‘galacticas’. Rumored targets include Pernille Harder, Ada Hegerberg, Amandine Henry, and Marta. (Source: @90min_Football). pic.twitter.com/gR8AdqnJDc

— Women’s Transfer News (@womenstransfer) June 24, 2019

Blackstenius gav kritikern svar på tal

Publicerad den 25 juni, 2019 av Johan Rydén

Det blev en minnesvärd måndagskväll på Parc des Princes. Efter en första halvlek som var dödstråkig rent underhållningsmässigt var Sverige starkt efter paus.

Efter de första 45 minuterna sågade jag Stina Blackstenius, och tyckte att hon borde bytas ut. Faktum är att jag knappt tyckte att hon hade ett rätt så långt. Det var till och med så att medspelarna slutade att spela upp på henne. Kanadas bästa kontringsläge i den första halvleken kom sedan Kosovare Asllani haft ett bra läge att spela upp på Blackstenius. Asllani såg forwarden, men valde ändå att vända hemåt, och var nära att ställa till det.

Det känns som att det måste bli byte på Blackstenius. Tyvärr är hon i särklass sämst på planen. Även om det svenska spelet blev lite bättre sista kvarten behövs det någon högst upp som kan få fast bollen. Kanske läge att flytta upp Rolfö, eller att ta in Anvegård eller Janogy.

— Johan Rydén (@Johan_Ryden) June 24, 2019

Som tur var tyckte inte Peter Gerhardsson att det var aktuellt att byta ut Blackstenius.

För hon hade ett riktigt bra svar på tal. Nej, jag tror ju självklart inte att hon läste min halvtidstweet. Men i den andra halvlekens tionde minut visade Blackstenius hög klass. Tyvärr är Elin Rubensson hårda och fina uppspel bortklippt nedan. Men även Asllanis framspelning och Blackstenius löpning och avslut är ju högst sevärda. Ett klassmål.

Ibland är det riktigt kul att ha fel.

Så svarar man på en sågning. Bra att Gerhardsson behöll Blackstenius på planen…

— Johan Rydén (@Johan_Ryden) June 24, 2019

En stund senare fick vi ytterligare en matchhjälte i den här åttondelsfinalen. Hedvig Lindahl stod för en makalös räddning på Janine Beckie:s straff. Räddningen får extra värde när man förstår vilken mental påverkan VAR-granskningen av målvakternas arbete vid straffar har.

Sverige tillät inte Kanada skapa speciellt mycket mer än straffen, och nu väntar Tyskland i kvartsfinal. Det är sent, och jag skall snart flyga hem till Sverige. Men vi vet ju att sviten är uppe i elva raka mästerskapsmatcher utan seger. Det har blivit tio förluster, och så kryss senast i EM. Dessutom vet vi hur det gick på Friends i vintras.

Lägg till att Tyskland får två extra vilodagar, och vi kan slå fast att Sverige slår från ganska djupt underläge i Rennes på lördag.

Men innan vi grottar ner oss mer i Tyskland kan vi passa på att njuta av måndagens fina seger i Paris.

Gerhardsson ger Chileelvan ny chans

Publicerad den 24 juni, 2019 av Johan Rydén

De elva spelare som startade i VM-premiären mot Chile får förtroendet även i åttondelsfinalen mot Kanada. Det blir alltså följande svenska spelare som står på Parc des Princes gräsmatta 21.00 i kväll:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Det är ju kanske det lag man tippat på – om man tvingats tippa. Det följer ju nämligen Peter Gerhardsson:s tidigare upplägg med sina startelvor. Jag var ju ändå lite osäker inför, dels eftersom han har rullat friskt under VM. Dels för att han ofta kört med tre mittbackar mot bättre motstånd.

Genom valet av spelare väljer vår förbundskapten kvalitet över tid framför dagsform. De här elva är de han haft som förstaval under sina två år på posten. Det är däremot inte de som visat bäst form under VM. Vi får hoppas att Gerhardsson har fingertoppskänsla i sin uttagning.

Även Kanada kör med exakt den elva man hade i sin VM-premiär, alltså exakt det lag jag gissade på i förra inlägget.

I skrivande stund blev USA femte laget till kvartsfinal. Man blev det utan att imponera. 2–1-segern mot Spanien var en ganska torftig fotbollsmatch där USA vann avsluten mot mål med 3–1. Två av de där avsluten var straffsparkar som Megan Rapinoe förvaltade på bästa sätt.

Spanien blir alltså andra europeiska laget att åka hem. I går blev Brasilien sista sydamerikanska laget. I förra inlägget glömde jag att ta upp Marta:s brandtal. Direkt efter slutsignal, direkt i tv, öppnade storstjärnan sitt hjärta gentemot sitt hemlands unga tjejer. Det var ord och inga visor. Och det var makalöst vaket och taktisk att hålla det på slutsignal efter att ha åkt ur VM.

https://youtu.be/557M0QPIRmE

För Marta har ju rätt. Återväxten i Brasilien är ju usel, bara det faktum att alla Brasiliens sju VM-mål gjordes av spelare som var över 30 år säger en hel del. Mycket talar ju för att viktiga trion Marta, Formiga och Cristiane spelar i OS nästa år. Men sedan? Vilka skall bära brasiliansk damfotboll sedan?

Dagbok i Frankrike, dag 11: Ny jakt på VM-febern

Publicerad den 24 juni, 2019 av Johan Rydén

Ni kanske läste Tomas Pettersson:s krönika i Expressen om den franska VM-febern i går. Eller snarare om bristen på fransk VM-feber.

Jag har samma bild som den han skriver. Om man skall hitta spår av att det pågår ett världsmästerskap måste man verkligen leta noga. Runt om på tåg- och tunnelbanestationer gör man reklam för den franska varianten av Skam, och jag har även sett reklam för tv-kanalen BeIn:s sändningar från Afrikanska mästerskapen.

Men vill man hitta reklam om VM måste man nästan till arenorna, eller i alla fall till området runt arenorna. Fifa och arrangören har gjort ett uselt jobb när det gäller att marknadsföra mästerskapet.

De har även haft stora problem med servicen runtom matcherna. Jag hörde massor av berättelser om kaos kring transporterna från matcharenan i Le Havre efter Sverige–USA. På det temat finns här en reseberättelse som innehåller alla de uppgifter jag fått från olika håll, plus några till.

En del av arrangörens dåliga marknadsföring är att man har ljugit om biljettförsäljningen, och därmed skrämt bort tänkbara åskådare. Det meddelades exempelvis redan i mars att matchen Sverige–USA var utsåld. Men det var inte fullsatt. Man hade cirka 1600 tomma stolar.

Under de senaste dagarna har jag varit i Paris, och där får man leta efter uteställen som visar matcherna. Det är betydligt mer populärt att visa herrfotbollsturneringen från Afrika.

Under söndagen var jag turist. Jag hade tänkt att gå runt planlöst i centrala Paris för att upptäcka saker. Av en slump upptäckte jag ett tåg som gick till Versailles. Följden blev att jag gick runt planlöst i Versailles trädgårdar en hel eftermiddag.

På väg hem tänkte jag hitta något uteställe som sände England–Kamerun. Versailleståget hade slutstation vid Champs Elysees, så jag gick runt ett tag kring paradgatan i jakt på att få se lite fotboll. Det gick dåligt. Det ställe där jag såg Tyskland i lördags var exempelvis stängt på söndagar.

Därför fick jag åka tillbaka till mitt hotell och se matchen där. Fast jag missade cirka 40 minuter. När jag satte på tv:n på hotellrummet hamnade jag mitt i ett drama. Ellen White gjorde 2–0, men blev avvinkad för offside. Det första synintrycket på tv-bilderna var att domslutet var korrekt.

Tydligen hade Kameruns spelare också sett det på storbild. För när VAR gick in och helt korrekt godkände målet, som inte var nära offside, blev det otroligt upprört bland Kameruns spelare. De pekade mot storbildsskärmen, vägrade att sätta igång spelet, och man såg att de funderade på att kliva av planen i protest.

Jag funderade där och då på om det inte hade varit bäst om exempelvis Kameruns lag- och förbundskapten hade fått se VAR-bilden, och därmed förstått att domslutet var korrekt. Spelet kom i gång, men direkt efter att pausvilan hade ljudit hade Kameruns spelare en ny samling på planen. Det var tydligt att de var upprörda.

Mittfältaren Raissa Feudjio sa bland annat så här till tidningen Actu Cameroun:

”Fifa borde berätta att man arrangerar ett Europamästerskap mot afrikanska lag. Det är frustrerande. Vi ville visa att vi har talang, men fick inte chansen på grund av domarinsatsen. … Tränaren sa till oss i halvtid att domarna har bestämt att England skall vinna, att vi för vår del måste visa världen att vi kan spela fotboll. Så vi spelade vidare, trots att en del inte ville fortsätta spela.”

Inte blev det bättre i den andra halvleken när Kamerun trodde att Ajara Nchout hade reducerat, men där målet blev bortdömt för knapp offside på framspelande Gabrielle Onguene. Efter den VAR-domen var Nchout närmast hysterisk.

Den här gången var offsidebedömningarna korrekta, men återigen hamnade VAR i fokus i en VM-match. Dock tycker jag att den engelska frispark som gav 1–0 var hårt dömd. I förstaläget ser man tydligt att den kamerunska försvararen inte har någon avsikt att spela hem till målvakten. Men efter att hon fått en dålig förstatouch släpper backen ändå hem bollen. Sådana situationer brukar domarna inte blåsa för. Men Kamerun – och övriga afrikanska lag – har inte haft någon tur med domsluten i VM.

Den slutade för övrigt 3–0 till England, vilket innebär att det blir England–Norge i utslagsmatch för andra VM:et i rad. För fyra år sedan var det åttondelsfinal, och det slutade med engelsk 2–1-seger, trots att Norge ägde matchen. Nu är det kvartsfinal, och jag ger Norge goda chanser att ta revansch.

Kamerun gick till åttondelsfinal för andra VM:et i rad. Det är bra gjort av spelare som inte har någon vidare stöttning från sitt förbund. Tyvärr tappade laget huvudet i åttondelsfinalen, och framför allt i den andra halvleken spelade man ofta en bit över gränsen. Tråkigt att minnesbilden av Kameruns lag riskerar att bli missriktade tacklingar.

På spelarsidan var Onguene och Nchout väldigt vassa framåt, och Feudjio gjorde ett stort jobb som bollvinnare på mittfältet. I mittförsvaret gjorde USA-värvningen Estelle Johnson stor nytta. Om Kamerun får bygga vidare kan man ha ett riktigt bra lag om något år. Men det är tyvärr inte mycket som talar för att man verkligen skall få chansen till ett seriöst lagbygge.

På fotbollskanalen har man varje dag en internationell tidningskrönika – det är bland annat från den jag hittade Feudjios citat ovan. I dagens tidningskrönika är det mycket damfotboll, bland annat noteras att engelsk media anklagar Kamerun för ojust spel.

England–Kamerun fick jag alltså se från hotellrummet. Jag tog för givet att kvällsmatchen Frankrike–Brasilien skulle vara lättare att se ute på stan. Så var det också.

Jag tog först en promenad på cirka en halvtimme för att hitta stället med den mest engagerade publiken. Under den halvtimmen såg jag inte en enda fransk matchtröja – däremot många som gick i olika PSG-tröjor. Jag noterade också att flera av uteställena kring mitt hotell valde afrikanska mästerskapet före Frankrikes damer.

Men på fem–sex ställen visades i alla fall VM-matchen, och jag satte mig på ett ställe där man hade satt upp två franska flaggor utanför entrén. Där träffade jag två svenskar som är bosatta i Paris, de bekräftade att det knappast är damfotbollsfeber i Frankrike. Däremot har det gått att se många av matcherna på den franska motsvarigheten till TV4, vilket har ökat intresset. Bland annat sänds alla slutspelsmatcher på ”vanlig” tv.

Under den första halvleken hade ganska exakt hälften av de 30 gästerna på baren sitt intresse riktat mot de två tv-skärmarna. Efter paus, och framför allt i förlängningen så ökade dock engagemanget – och det blev ett riktigt skönt jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet.

I den andra halvleken satt jag bredvid två väldigt engagerade, franska tjejer. Den ena hade biljett till kvartsfinalen i Paris på fredag, och var förstås väldigt lycklig att Frankrike till slut lyckades boka en plats i den matchen. Tjejerna sa ungefär så här:

”Nej, det finns ingen fransk VM-feber, men det här är ändå första gången många fransmän fått upp ögonen för damerna, och det kan kanske bli lite feber inför kvartsfinalen.”

Inför matchen skrev jag att den var riktigt otäck för värdnationen, och att Brasilien hade kapacitet att lura oss på godbiten med en kvartsfinal mellan USA och Frankrike. Och det blev verkligen en riktigt otäck match för Frankrike.

Det var inte speciellt välspelat, och egentligen ingen bra match. Men det var spännande – och det räcker långt. För Brasilien gav verkligen Frankrike en match i 120 minuter. Det var jämnt bollinnehav, och sydamerikanerna hade totalt sett fler avslut mot mål (6–4) än europeerna.

Brasiliens förbundskapten Vadao sa efteråt att ett avgörande ögonblick var när Cristiane fick bäras av i början av förlängningen. Det ligger mycket i det. Med Cristiane försvann också mycket av Brasiliens spets.

Men i början av den andra förlängningskvarten hade Debinha ett skott som passerade den franska målvakten Sarah Bouhaddi, men som i sista stund räddades av duktiga mittbacken Griedge Mbock. Den räddningen, som vissa döpte om till ”Mblock”, framkallade stort jubel på den bar där jag följde matchen.

Någon minut senare kom ett ännu större jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet. Henry är en fransk matchvinnare, men faktum är att det inte finns så många andra. Fransyskorna såg periodvis ganska bleka ut i matchen. Ett undantag var Kadidiatou Diani, som periodvis var överallt på planen.

Fifa har en förkärlek till att utnämna målskyttar till matchens lirare – så det priset gick till Henry. För mig var det dock Diani som var bäst. Klart bäst.

Som alla andra matcher i VM fanns det flera spännande VAR-situationer. Jag tänker framför allt på Valerie Gauvin:s första mål i matchen, det som dömdes bort. Det kom upp att det dömdes bort för ”foul”. Barbara hade aldrig bollen, så det kan inte ha varit för att målvakten hade kontroll. Och dömdes det bort för hands är det verkligen ett gränsfall. Axel är inte hands, och nog träffade bollen mest på axeln?

Vid det bortdömda målet stod Diani för framspelningen. En stund senare fick duon revansch, när Diani serverade Gauvin till ledningsmålet. Kvitteringen satte Thaisa, och hennes målfirande var något extra. Hon hann jubla i någon sekund innan hon avbröt glädjen för VAR-kontroll. Efter en minuts uppehåll fullföljde Thaisa sitt måljubel med oförminskad glädje.

Frankrike vann och därmed har Europa nu fyra lag i kvartsfinal. Europa har dessutom ett i semifinal eftersom Norge och England möts. Det europeiska OS-kvalet blir bara tuffare och tuffare. Under måndagen bör det vara dags för första icke-europeiska lag att vinna en slutspelsmatch. USA är ju jättefavoriter mot Spanien. Men det räcker väl med en utomeuropeisk seger i dag…

Det är ju matchdag. Själv skall jag strax byta hotell för att komma närmare Parc des Princes. Prognosen säger att det skall bli väldigt varmt i dag, och att temperaturen skall vara 30 grader vid avspark. Dock bör hela planen vara i skugga, så det bör inte bli fullständigt outhärdligt.

I lördags besökte jag den svenska pressträffen. Där handlade många av frågorna just om värmen. Själv kollade jag med Hanna Glas hur hon ser på att det är Europa mot resten av världen i alla åttondelsfinaler, och vad det innebär för de svenska OS-chanserna. Hon sa att hon håller på alla utomeuropeiska lag, för visst tänker man OS-kval också. Men viktigast är förstås att vinna den egna matchen. Så är det.

Jag håller alltså Kanada som favorit till 55–45. Även om Kanada har gjort klart bättre resultat än Sverige det här året brukar det bli jämnt mellan lagen. Vårt lag är välbekant med den kanadensiska spelstilen, och brukar gilla den här typen av matcher.

Vid lördagens pressträff lyssnade jag med de två närvarande kanadensiska journalisterna, om vad de tror om matchen. Först konstaterade de att det bara är tre skrivande reportrar och ett tv-team på plats från Kanada. VM sker i skymundan av NHL-draft och framför allt firandet av Toronto Raptors historiska NBA-titel. Den ena journalisten sa att:

”Kanske att VM kan få lite utrymme om Kanada går till kvartsfinal.”

Fast ingen av de kanadensiska journalisterna trodde på kvartsfinal, båda trodde på klar svensk seger. De motiverade med att formen är tveksam, att Kanada har svårt att göra mål och att nyckelspelaren Christine Sinclair börjar bli gammal. Det var konstateranden som lätt går att översätta till svenska förhållanden. Vi har också svårbedömd form, svårt att göra mål och gamla nyckelspelare.

När det gäller spelsätt och laguppställningar har Kanada spelat med i princip samma lag under hela 2019. Man har en stomme på nio–tio spelare, och byter bara enstaka från match till match. Man har även två olika spelsystem, men de bygger på samma spelare.

En gissning är att man kommer till spel med en 4–4–1–1-uppställning enligt följande: Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Nichelle Prince, Sophie Schmidt, Desiree Scott, Janine Beckie – Jessie Fleming – Christine Sinclair.

Kanadas styrka ligger i försvarsspelet, där Desiree Scott är en av världens två–tre bästa bollvinnare, och därmed brukar hålla rent framför mittbackarna. Skall man komma åt Kanada skall man alltså inte anfall för mycket centralt, utan gärna hitta in bakom ytterbackarna. Framåt handlar mycket om att sätta bollen på Sinclair, och sedan spela därifrån.

För svensk del känns det öppet vilket spelsystem Peter Gerhardsson väljer. Huvudfrågan är om det blir fyrbackslinje, eller spel med tre mittbackar. Det som talar för tre mittbackar är att han använt det mot bättre motstånd. Det som talar emot är att det nu var länge sedan Sverige körde med det spelsättet, samt att Gerhardsson spelade med fyrbackslinje mot just Kanada i Algarve cup.

Avspark är 21.00. De båda tidigare kvällsmatcherna har gått till förlängning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ytterligare en långkörare i dag.

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

Publicerad den 22 juni, 2019 av Johan Rydén

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andrée Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Kategoriarkiv: Peter Gerhardsson

Sverige behöver fler Vittsjö

Sen ankomst och tråkiga skador

Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

5,0

4,5

4,0

3,5

3,0

2,5

2,0

1,0

En analys av VM-finalen

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

England–Sverige

USA–Holland

Björn in i svenska elvan – Och holländska folket fick som de ville

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Den stora guiden till kvartsfinalerna

England–Norge

Frankrike–USA

Nederländerna–Italien

Tyskland–Sverige

Tankar om ett svenskt drömmål – och om Tyskland

Blackstenius gav kritikern svar på tal

Gerhardsson ger Chileelvan ny chans

Dagbok i Frankrike, dag 11: Ny jakt på VM-febern

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

Midsommardagen

Söndag

Måndag

Tisdag