Växjö DFF håller verkligen på att se om sitt hus inför en högst trolig uppflyttning till damallsvenskan.
I dag berättar Smålandsposten om att intressanta amerikanskan Meleana ”Mana” Shim är klar för klubben. Jag såg i morse att Portland Thorns meddelade att Shim lämnar med omedelbar verkan efter att ha spelat i 4,5 säsonger i den amerikanska storklubben.
Under sina fyra hela säsonger i världens mest populära damfotbollsklubb har Shim spelat minst 14 matcher per år, även om hon bara startade i fyra ett av åren. Men i år har det blivit betydligt mer begränsat med speltid för den spelskickliga mittfältaren. Hon har bara gjort tre starter och tre inhopp den här säsongen.
Hennes flytt lär bli en gigantisk kulturkrock. Hon flyttar alltså från världens bästa publiklag (snitt på 17 155 i år) till ett lag som snittar 353. Hon flyttar också från en klubb med stjärnspelare som Amandine Henry, Nadia Nadim, Tobin Heath, Christine Sinclair, Allie Long, Lindsey Horan, Dagny Brynjarsdottir och Meghan Klingenberg till ett ungt och talangfullt lag utan etablerade stjärnor.
Skulle Shim stå för några läckra assist på Myresjöhus Arena lär hon knappast mötas av en sådan här ljudkuliss…
Växjö håller alltså på att bygga för framtiden. I somras skrev Borås Tidning om att klubben även försökt värva Klara Lindberg från Nittorps IK, som sannolikt är bästa svenska division 1-spelaren.
Man håller även på att bygga upp en ekonomisk bas. Härom dagen gjorde man klart med ett långtidskontrakt på sponsorssidan med New Wave Groups grundare och ägare Torsten Jansson. Det blir intressant att följa Växjö framöver.
* Så till Norge, där nyheten att 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg tar timeout från landslagsspel på obestämd tid kom för drygt en halvtimme sedan.
Det är förstås en tung smäll för det norska landslaget och för förbundskapten Martin Sjögren. För även om Hegerberg har ett misslyckat EM-slutspel bakom sig är hon den typen av matchvinnare som varje lag vill ha.
Dessutom är hon den norska damfotbollens affischnamn, alltså en spelare med kapacitet att höja statusen på norsk damfotboll.
Även om Hegerberg under EM öppet visade missnöje med hur det norska laget spelade trodde jag inte att det skulle gå så här. Då kallade jag det att Hegerbergs missnöje var Sjögrens huvudvärk. Den huvudvärken har nu fått en annan karaktär, även om Hegerberg poängterar att timeouten inte har med Sjögren att göra.
Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.
Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.
I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.
Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.
När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.
Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:
De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.
När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.
På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?
Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.
Pernille Harder
Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.
Lieke Martens
Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.
Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…
I går funderade jag kringJonas Björkgren:s uttalande om att Tabitha Chawinga är världens bästa forward. I natt presenterade sig flera motkandidater när fyra matcher spelades i NWSL.
Först gjorde formstarka Samantha Kerr sitt femte mål för säsongen på det här spektakulära sättet:
Cykelsparken förde tillfälligt upp Kerr i delad skytteligaledning. Men en stund senare gjorde Marta sitt sjätte mål för året och leder därmed skytteligan på egen hand. Marta och Kerr delar dessutom andraplatsen i assistligan på tre målpass vardera.
Martas mål finns 2,20 in i det här klippet. Precis innan finns repriser ur fler vinklar på Kerrs bicycleta.
Martas Orlando vann för övrigt matchen mot Kerrs Sky Blue med 3–2, ett resultat som gör att Orlando nu är tre poäng från slutspelsplats.
Den sista slutspelsplatsen hålls numera av Seattle Reign. De vann med 2–1 mot tabelltvåan Chicago efter två distinkta straffmål av Megan Rapinoe.
Trea ligger Portland, där Christine Sinclair i natt visade sin höga klass genom att göra två mål när Kansas City besegrades med 3–0. Sinclair ser som bekant ofta lite kantig ut. Men skenet bedrar. Hennes förstatouch med vänsterfoten och avslut med högerfoten vid 3–0-målet är exempelvis rent fotbollsgodis.
Hon gör det så snyggt att det inte ens ser speciellt märkvärdigt ut. Målet kommer 2.45 in i det här klippet:
North Carolina leder ligan och är det enda laget som man känner verkligen kommer att ta sig till slutspel.
Jag kikade några minuter på matchen mellan Orlando och Sky Blue. Det som fick mig att haja till mest utöver de fina målen var att Christie Rampone inte längre existerar. Den 42-åriga legendaren har återtagit sitt flicknamn och heter därmed Christie Pearce igen.
När jag ändå är inne på NWSL och starka insatser från världsstjärnor kan jag inte gå förbi det här skottet från den förra omgången. Carli Lloyd vet fortfarande hur man sätter en boll i krysset.
Hörde just ett kort inslag på P4 inför kvällens intervju med Tabitha Chawinga. I inslaget sa Kvarnsvedens tränare Jonas Björkgren att Chawinga för tillfället måste vara världens bästa forward.
Spontant hajar man ju till vid ett sådant påstående. Men efter lite fundering har jag kommit fram till att Björkgren nog har rätt. För vem skulle vara bättre?
Carli Lloyd har fått Fifas pris två år i rad, men var inte förtjänt av det för 2016, och borde inte vara någon kandidat alls för 2017 om hon inte höjer formen rejält i höst.
Ada Hegerberg vann priset som bästa spelaren i Europa för ett år sedan, men har inte nått lika höga höjder det senaste året. Eugenie Le Sommer och Alex Morgan var forwards i världslaget, och båda är bra, men jag skulle inte säga att någon av dem är bäst i världen för tillfället.
Tyskland har ingen riktig superforward för tillfället, utan lever på att man har många bra spelare. Likaså i Japan och England.
Christine Sinclair och Janine Beckie är vassa vapen i Kanada. Men är de bättre än vad Chawinga varit i vår? Knappast. Det har inte heller Australiens formstarka Sam Kerr.
Vi har förstås Marta, som briljerat i NWSL. Hon slog nästan 92 procent passningar till rätt adress i förrförra matchen, en makalös siffra för en poängspelare. Marta är alltså en het motkandidat. Hon är mer graciös och har bättre speluppfattning.
— National Women’s Soccer League (@NWSL) June 22, 2017
Fast som forward? Nej, jag tror inte att Marta hade fixat lika många mål i Kvarnsveden som Chawinga har gjort.
Vi har ju även Pernille Harder, som dominerade i damallsvenskan i fjol, och som var en jättesuccé i Wolfsburg. Harder är också en het motkandidat, kanske den allra hetaste. Fast jag tror inte heller att hon hade klarat av att bära Kvarnsveden som Chawinga har gjort.
Så snackar vi forward utifrån målskyttsperspektivet tror jag alltså att Björkgren har rätt. Tabitha Chawinga är nog för tillfället den vassaste målskytten i damfotbollsvärlden. Att listan över intresserade klubbar är jättelång är ett tecken på att fler delar den uppfattningen.
Chawinga kommer dock knappast att vinna några internationella priser för sin säsong. Dels har damallsvenskan tappat för mycket i rang, dels spelar hon inte för något landslag som syns i de stora mästerskapen.
Hon riskerar att hamna under radarn lite som Kim Little och Jess Fishlock. Den senare är en fantastisk spelare som sannolikt aldrig kommer att få spela något stort mästerskap. Wales är ju för dåligt.
I de klubblag hon spelar är hon däremot alltid bäst. I veckan var det en amerikansk damfotbollsexpert som nominerade Fishlock till titeln som den bästa spelaren totalt sett under 4,5 säsonger i NWSL.
There's a very serious case to be made for Jess Fishlock being the best player in NWSL history. She does everything.
På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.
Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.
Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.
Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.
I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.
Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.
I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.
Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) June 11, 2017
Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.
Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.
I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) June 11, 2017
Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.
På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.
Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.
Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.
Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.
Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?
Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?
Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.
Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.
Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.
Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.
Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.
2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6 0–1
5) Kanada 6/4 0–1
12) Nederländerna 6/3 0–1
13) Kina 3/3 0–0
6) Australien 1/3 1–0
5) England 24/1 0–0
11) Norge 19/1 1–2
2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10 0–0
20) Danmark 20/9 0–2
2) Tyskland 19/8 1–2
8) Brasilien 16/8 0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8 1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8 0–0
8) Brasilien 7/8 1–5
7) Japan 21/7 3–0
Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.
Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.
Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.
Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.
Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.
På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:
Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.
Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.
Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.
Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:
”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”
”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”
Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:
”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”
En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.
Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:
”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”
Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.
Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.
Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.
Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.
Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:
”Men vi ser hörnor som målchanser.”
Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.
Det var det om landslaget för den här gången.
Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:
Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:
Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:
Det är rätt många EM-lag som är igång och spelar träningsmatcher i dagarna. I kväll har jag kikat på Schweiz–England 0–4.
Jag hade hyfsat stora förväntningar på det som på förhand kändes som ett möte mellan två medaljkandidater i EM. Båda lagen bör ju nämligen ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet, och är faktiskt tänkbara motståndare i en kvartsfinal.
I gruppspelet ställs Schweiz mot Frankrike, Österrike och Island medan England möter Spanien, Skottland och Portugal. Det är inte osannolikt att Schweiz blir tvåa i sin grupp, medan England vinner sin – vilket skulle innebära att lagen stöter samman i kvartsfinalen.
Förväntningarna visade sig dock vara överdrivna. För det här var en riktigt dålig match. Framför allt berodde den dåliga spelkvaliteten på att hemmalaget Schweiz var en jättebesvikelse.
Jag är inte helt säker på skadesituationen i den schweiziska truppen, men vet att Ramona Bachmann vilade på grund av en liten känning. Förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg valde att ställa upp med en startelva där även Vanessa Bernauer, Vanessa Bürki, Caroline Abbé, Lara Dickenmann, Martina Moser, Cinzia Zehnder och Fabienne Humm saknades.
Jag vet inte om Voss-Tecklenburg ville testa bredden på sin trupp, eller möjligen ge nya spelare chansen att slå sig in i EM-truppen. Hennes spelare hade hur som helst svårt att slå två passningar i rad till rätt adress, och Schweiz såg verkligen inte ut som något kommande slutspelslag i EM.
England behöver inte testa vilka som skall med till EM, förbundskapten Mark Sampson tog ju ut den engelska truppen redan innan vårens ligaspel drog i gång. I dag tyckte jag inte att England spelade speciellt bra, men det behövde de å andra sidan inte. För de hade 4–0 i mål och 3–0 i ramträffar redan efter 63 minuter.
Då gjorde Sampson fem byten på en gång, samtidigt som Schweiz började byta in några av de ovan nämnda spelarna. Den sista halvtimman blev mållös, men det var varken speciellt kul eller välspelat.
Jordan Nobbs gjorde Englands första mål och spelade fram till de två sista. Nobbs fullträff ser du här:
England lär göra upp med Spanien om segern i grupp D. Båda känns faktiskt som rejäla utmanare om guldet. Men det lag som kommer tvåa får en tuff väg mot finalen, för det ställs sannolikt mot Frankrike redan i kvartsfinal.
Spanien har också spelat landskamp i dag. De mötte Brasilien, ledde med 1–0, men tappade till 1–2 på slutet. Jag har ingen koll på hur spanjorskorna bytte, men här är målen från matchen.
Första det spanska ledningsmålet som Vicky Losada rullade in från straffpunkten i mitten av den första halvleken:
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) June 10, 2017
Spanien öppnar EM med möte med grannlandet Portugal. Sannolikt har portugisiskorna EM:s svagaste lag. Den uppfattningen förstärktes när laget föll hemma mot Wales med 2–1 i torsdags.
Det walesiska 1–0-målet av Hayley Ladd är värt att även se ur en annan vinkel…
We're back underway in Portugal… But first, 👀 at this goal from @HayleyLadd!
Portugals mål gjordes av Linköpings Claudia Neto, från höjdpunkterna ovan kan man konstatera att hon är otroligt viktig för sitt landslag. Hon är ju inblandad i alla portugisiska anfall. Neto och övriga portugisiskor får chans till revansch i morgon, då lagen möts igen. Då är det även returmöte mellan Ryssland och Serbien. I torsdags vann ryskorna med 5–2 efter att Serbien haft ledningen med 2–0.
Den sista matchen med EM-intresse som spelades i torsdags var Irland–Island 0–0. Därifrån har jag inte sett några bilder.
Även i går spelades det några landskamper. Den mest intressanta var Nederländerna–Japan 0–1. Där bjöd Kumi Yokoyama på ett fantastiskt segermål:
Sverige–Skottland spelas på tisdag. Då har vi även intressanta matcher som Belgien–Japan, Nederländerna–Österrike och Island–Brasilien. Redan i morgon spelar Norge–USA. I morgon spelar även Kanada och Costa Rica returmöte. De spelade även natten mot i går. Då vann Kanada med 3–1. Ett klipp med lite annorlunda kameravinklar från den matchen finns här:
I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.
Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.
Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.
Olivia Schough
Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?
För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?
Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.
Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.
Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:
”Vi vill ner till curlingytan”. Sundhage analyserar – så ska Sverige stoppa Kanada! pic.twitter.com/1PuvpJzFPL
Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?
Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.
Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?
Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.
Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:
”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”
”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”
”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”
Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.
Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.
Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.
Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.
I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:
”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”
Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.
Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:
”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”
Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.
Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.
Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.
För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.
En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.
Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.
Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.
Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:
I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…
I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:
Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:
Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.
Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:
Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.
Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.
Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.
Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.
I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.
I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.
Här är elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Josefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lina Hurtig och Olivia Schough.
Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.
Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.
Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.
Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.
Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.
Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.
Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.
Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.
Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.
Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.
I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.
I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.
Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.
Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.
Det har gått ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg, och det finns en hel del saker att ta upp. Förra veckan var det ju både upp och ner för svensk fotboll – upp för herrarna och ner för damerna.
På herrsidan lyckades P19 kvala in till sitt EM-slutspel och det osannolika inträffade att Sverige B vände 0–2 till 3–2-seger borta mot Europamästarna Portugal. Det senare är ju för övrigt väldigt intressant.
Janne Andersson visade att om man har en väldigt tydlig spelidé går det att byta bort ett helt lag från en match till en annan och ändå nå ett väldigt bra resultat.
Medan det jublades på herrsidan var det massivt mörker på damsidan. Jag sätter fiaskostämpel både på F17-landslaget och på FC Rosengård.
Året efter ett OS-silver är det förstås inte läge att skriva att vi är framme vid slutet på svensk damfotbolls storhetstid. Men klart är att vi tappar mark för varje år som går – framför allt inom klubbfotbollen.
Där körde Tyskland och Frankrike ifrån oss för några år sedan. Sedan dess har damallsvenskan varit Europas tredje bästa liga. Men nu är även England både ikapp och förbi. Och Spanien är på väg att passera.
Kollar man vilka lag och nationer som varit i semifinalerna i Champions League de senaste fem åren får man följande lista:
Tyskland 7
Wolfsburg 2013, 2014, 2015 och 2016, Potsdam 2014 samt Frankfurt 2015 och 2016.
Frankrike 7
Lyon 2013, 2016 och 2017, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.
England 3
Arsenal 2013, Birmingham City 2014 och Manchester City 2017.
Sverige 1
Tyresö 2014.
Spanien 1
Barcelona 2017.
Danmark 1
Bröndby 2015.
Om något år kommer det att vara en framgång med svenska lag i kvartsfinal i Champions League. I år var det en stor missräkning att Rosengård inte gick längre. När lottningen kom var ju Barcelona en kanonlottning. Men Malmöklubben misslyckades totalt med att toppa formen till kvartsfinalerna och stod för en av de största missräkningarna någonsin för svensk klubbfotboll på damsidan.
Den största missräkningen är förstås att Umeå åkte ut mot cypriotiska Apollon 2009. Jag kan ha missat någon stor missräkning, men spontant känns det som att Linköpings torsk mot Bröndby för två år sedan och den här förlusten tar plats på topp tre.
Rosengård ordnade lite plåster på sina egna sår när de gjorde klart med Anja Mittag i slutet av förra veckan – det känns som en självklar kandidat till årets värvning i damallsvenskan.
Anja Mittag
Så till F17. Jag har dålig koll på historiken inom den åldersgruppen, men årets EM-kval måste väl ändå vara ett av tidernas sämsta?
Vårt F17-lag föll med 1–0 mot Island, följde upp med 0–0 mot Portugal – och var redan utslaget innan mötet med suveräna Spanien. Sett till förbundets eget klipp med höjdpunkter från den matchen nådde vi ett sanslöst tursamt, men betydelselöst 1–1. Det svenska målet var ett självmål på övertid.
Skönt att den här veckan har startat bättre för svensk damfotboll. F19-landslaget spelade ju sin första EM-kvalmatch i dag. Där kom man tidigt i underläge efter en rätt grov målvaktstavla.
Tyvärr har jag inte hittat några fler målbilder från matchen. Men den slutade lyckligt för svensk del, trots att Norge gjorde ytterligare ett mål i den första halvleken. AIK:s Loreta Kullashi lyckades nämligen reducera i början av den andra halvleken, och i 92:a minuten fixade hon även kvitteringen. Skönt.
I morgon är det dags för A-landslaget att spela igen. Startelvan har kommit, men jag sparar min kommentar kring den till nästa inlägg. Nu noterar jag bara att Sverige inte får tillåtelse från Fifa och Uefa att bära regnbågsbindel i landskamper.
Nu till den nationella damfotbollen. I lördags kikade jag förbi Valhalla och såg träningsmatchen Göteborg–Mallbacken. Under de första 45 minuterna var det jämnt, hemmalagets ledningsmål var ett turligt självmål.
Efter paus hittade Göteborg rätt i sitt djupledsspel och sprang sönder gästerna. Jag förvånades lite över att man lät Elin Rubensson spela 90 minuter i sin första match efter sitt skadeuppehåll. Hade det inte varit smartare att match i gång henne lite mer försiktigt? Spelmässigt gjorde Rubensson en helt ok insats.
När det gäller Göteborgs andra landslagsspelare, Pauline Hammarlund, var hon inblandad i flera målchanser och gjorde också ett mål. Det är förstås godkänt. Dock har jag reagerat över att hon ofta behöver flera chanser för att hitta rätt. Inte sällan missar hon sin första målchans i matcherna rätt grovt. Internationellt får en forward oftast inte mer än en eller två målchanser på 90 minuter, så skall Hammarlund bli en spelare för A-landslagets startelva behöver hon hitta bättre skärpa direkt i första målchansen i matcherna.
I Mallbacken föll min blick snabbt på Linnea Berger. Jag såg henne i QBIK i fjol och blev imponerad. Hon var inte sämre nu. Berger känns redan redo för damallsvenskan, hon har förutsättningar att bli en av elitettans stora profiler i år.
Innan det blir ett litet internationellt svep tänkte jag skriva några ord om de båda kvällstidningarnas allsvenska bilagor. I dem finns det som vanligt även några sidor om damallsvenskan, där samtliga spelare betygsätts.
Det är självklart inte lätt att sätta betyg på alla spelare, risken är uppenbar att även den bäste skulle sätta några galna betyg. Jag skrattade dock lite för mig själv när jag såg hur Expressen har jobbat.
De har satt motiveringen landslagsklass på fem getingar – och därmed delat ut just femmor till alla de spelare som har haft förtroende hos Pia Sundhage i vår. För de utländska landslagsspelarna har däremot inte femmorna varit lika givna.
Medan spelare som Hilda Carlén, Hanne Gråhns, Hanna Glas och Olivia Schough har femmor noteras fyror på bland annat Gudbjörg Gunnarsdottir, Erin McLeod, Rita Chikwelu och Kristine Minde samt treor på bland annat Claudia Neto, Marija Banusic och Ella Masar McLeod. Så hade inte min betygsättning sett ut.
De betyg i Expressen jag reagerar mest över är ändå tvåorna på Ebba Wieder och Sandra Adolfsson. För mig är båda självklara fyror.
Aftonbladet har varit hårdare i sin betygsättning. Jag skulle säga att de faktiskt har varit alldeles för hårda. Det är nämligen bara Lotta Schelin i hela damallsvenskan som anses vara värd en femma. Inte ens Marta – som kom med i alla möjliga världslag förra året anses alltså vara värd högsta betyg.
Utöver att Aftonbladet alltså bara använder fyra olika betyg tycker jag att de totalt sett lyckats bättre i sin bedömning – att de verkar ha bättre koll på spelarna. Även här finns det några undervärderade spelare. Exempelvis får världsmålvakten McLeod bara en trea, men totalt sett ändå ok betyg i Bladet.
Därmed lämnar jag svensk mark. Det är ju landslagsuppehåll i de stora ligorna. Innan uppehållet hände saker både i Tyskland och Frankrike.
I Frauen-Bundesliga gick Wolfsburg upp i serieledning genom att vinna med 4–0 mot Hoffenheim samtidigt som Potsdam spelade 1–1 borta mot Essen. Wolfsburg har fått fart efter nyår genom att Pernille Harder kom från Linköping och att Caroline Graham Hansen kom tillbaka efter skada. Potsdam har bromsats av att deras succéduo från höstmatcherna, Tabea Kemme och Svenja Huth, har varit skadade. Nu var i och för sig båda tillbaka i söndags, men de har ändå inte hunnit tillbaka till toppformen.
I Frankrike har Montpellier fått en jättebiljett in i höstens Champions League. PSG lyckades nämligen återigen tappa poäng i helgen. Trots att man ledde med 3–0 hemma mot Guingamp efter 27 minuter lyckades PSG tappa poäng.
Montpellier vann sin match med 5–0 (ett mål av Stina Blackstenius) och är nu en poäng före PSG. Dessutom har svensklaget ett bra spelschema i de fyra sista omgångarna. Man har kvart bortamatcher mot St Etienne och Rodez samt hemmamatcher mot Metz och Soyeaux. För PSG återstår bland annat bortamöte med Lyon. Stor fördel Montpellier i kampen om andraplatsen alltså.
Lyon leder för övrigt tabellen med åtta poäng och Caroline Seger kan snart fira sitt första franska ligaguld. Svenskan var för övrigt lagkapten i helgens omgång.
Så till de brittiska öarna. Där har Englands förbundskapten Mark Sampson redan tagit ut sin EM-trupp. Den hittar ni här. Framöver finns det anledning att kommentera truppen mer ingående. Nu nöjer jag mig med att vara förvånad över att snabba Eniola Aluko inte finns med. Aluko själv var inte förvånad, däremot besviken över att Sampson favoriserar vissa spelare.
De senaste dagarna har Irlands landslag fått massor av rubriker eftersom spelarna har hotat med strejk eftersom de inte accepterar de förutsättningar som gäller i landslaget. Det kan finnas anledning att återkomma till hur det faller ut.
Innan jag lämnar de brittiska öarna kan jag inte undanhålla hur Wales superstjärna Jess Fishlock firade sin 100:e A-landskamp. Det gjorde hon så här:
Slutligen har Asiens VM-kval dragit i gång med förkvalet. Där spelas den viktiga matchen på fredag, då möts Sydkorea och Nordkorea och gör upp om vilket av lagen som skall ha kvar chansen att få spela VM-slutspelet om två år.
Det blev som väntat, Sverige möter Ryssland i match om sjunde pris i Algarve cup – en match som bär med sig lite extra laddning.
Sverige och Ryssland skall ju nämligen mötas på Stadion De Adelaarshorst i Deventer den 21 juli, i andra gruppspelsomgången i EM-slutspelet. Sverige inleder som bekant mot Tyskland, medan ryskorna ställs mot Italien i deras öppningsmatch.
Ryssland är ett lag som i princip fallit en plats per år på världsrankingen, sedan den startades. Man var tolva 2003 och är nu nere på 23:e plats. Men man riskerar att falla ytterligare, för under det senaste halvåret har man förlorat klart mot lag som Belgien och Finland, som båda ligger lägre på rankinglistan.
Dock har veckans Algarve cup inneburit lite av ett lyft för ryskorna. Man inledde med 1–0-seger mot Portugal, föll sedan bara med 2–1 mot Kanada innan det blev 6–1-förlust mot Danmark efter tre mål av lagkapten Pernille Harder. Dock skall noteras att Ryssland här drabbades av en målchansutvisning mitt i den första halvleken, och alltså spelade i numerärt underläge i drygt 65 minuter. Man höll ändå emot rätt länge, det danska 2–1-målet kom i 59:e minuten och de fyra sista målen under de sista 20 minuterna.
För er som missade Sveriges match mot Nederländerna i dag är här ett litet klipp:
Och här är alla onsdagens placeringsmatcher i Algarve cup:
Final, 19.30: Spanien–Kanada.
Se här hur glad man är om man är spansk landslagsspelare och har tagit sig till sin första final i Algarve cup:
Match om 3:e plats, 15.45: Australien–Danmark
Match om 5:e plats, 15.45: Japan–Nederländerna
Match om 7:e plats, 19.30: Sverige–Ryssland
Match om 9:e plats, 19.30: Kina–Island
Match om 11:e plats, 15.45: Norge–Portugal
Norge kommer att få sin sämsta placering någonsin i Algarve. Även om det här bara är en träningsturnering är det förstås ingen kanonstart för Martin Sjögren på sitt nya jobb.
I Cypern cup blir det följande placeringsmatcher på onsdag:
Final, 17.30: Schweiz–Sydkorea
Match om 3:e plats, 13.30: Nordkorea–Irland
Match om 5:e plats, 13.30: Skottland–Wales
Match om 7:e plats, 13.30: Belgien–Österrike
Match om 9:e plats, 10.00: Nya Zeeland–Ungern
Match om 11:e plats, 10.00: Italien–Tjeckien
She Belives cup i USA avgörs sent på tisdagskvällen och under natten mot onsdag. Där leder Frankrike på fyra poäng inför avslutningsmatcherna, medan USA och England har tre vardera. De olympiska mästarinnorna Tyskland står på en poäng – och är enda laget som inte kan vinna turneringen. I sista omgången möts USA–Frankrike i det som är närmast en final och England–Tyskland i repris av bronsmatchen från VM 2015.
Här är fler höjdpunkter från Englands 1–0-seger mot USA:
Slutligen en glad nyhet från norra Skåne: Vittsjö får spela sina hemmamatcher på Vittsjö Idrottspark även i år.
Den frågan fick både Frida Östberg och Markus Johannesson i SVT alldeles nyss.
De pratade mest om speltekniska saker, som bristfälligt anfallsspel. Tyvärr fick Sundhage ett mer tydligt svar av dagens 1–0-förlust, nämligen att Nederländerna orkade mer än det svenska laget. Så länge Sundhage körde sin förstaelva ägde Sverige matchen, dock utan att kunna dra fördel av dominansen. Det fanns inte ork att springa sönder det reservbetonade holländska laget.
Möjligen fanns det inte heller kunnande, för det här med att föra matcher har ju inte Sverige varit speciellt bra på de senaste åren. Men man kommer långt med defensiv stabilitet. I utslagningsmatcher i EM räcker en hållen nolla långt, det är bara att se hur Sverige gjorde i OS.
En stor skillnad var att man kunde gå vidare som trea i VM, OS och nu i Algarve cup. I EM-gruppspelet måste Sverige vara topp två i gruppen. Personligen tror jag dock att den defensiva stabilitet vi har kommer att räcka rätt långt även i gruppspelet. För varken Ryssland eller Italien håller den klass som Australien, Kina och Nederländerna gör.
Italien har exempelvis jätteproblem för tillfället. De har radat upp fiaskoresultat i Cypern cup: 0–3 mot Nordkorea, 1–4 mot Belgien och i dag hemska 0–6 mot Schweiz. Hur bra Ryssland är får vi sannolikt känna av på onsdag, har jag räknat rätt blir de vår motståndare då – om de inte vinner mot Danmark i kväll.
I dag mötte alltså Sverige ett reservbetonat Nederländerna. Mitt tips är att bara två spelare från dagens startelva, målvakten Sari van Veenendaal och kanske mittfältaren Jackie Groenen, även är med i den nederländska startelvan i EM-premiären. Fast det kan bli så att att Groenen får ge plats åt Anouk Dekker.
Skall jag leka Sarina Wiegman (det är så hon heter, förbundskaptenen för oranjevrouwen) skulle jag dock starta EM med: van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Mandy van den Berg, Kika van Es – Sherida Spitse, Danielle van de Donk, Groenen – Shanice van de Sanden, Vivianne Miedema och Lieke Martens.
I den andra halvleken i dag körde båda lagen halvt reservbetonat. Då var Nederländerna det bästa laget. De har rullat på fler spelare under turneringen och hade mer ork. De hade även mer offensiv kvalitet med inbytta duon Miedema och Martens.
Jag tror att Sundhage hade fått ut mer av den här turneringen om hon spelat med ett reservbetonat lag i dag och sparat startelvan till en placeringsmatch. Nu har Sundhage slitit hårt på sin startelva, vilket gör att hon inte lär få ut max av laget på onsdag heller.
Vilka fler svar fick vi då i dag?
Ett var att det känns fortsatt tunt på ytterbacksplatserna. Jessica Samuelsson är en världsback, Jonna Andersson börjar hålla landslagsklass, men bakom dem känns det tunt. Hanne Gråhns kan kanske bli en landslagsspelare, men hon är inte där ännu. I nuläget håller jag Lina Nilsson och Elin Rubensson som bättre alternativ, om de vill och kan.
Jag hade gärna sett Fridolina Rolfö testas som toppforward. Hon gjorde det bra i 10-rollen, men tror att hon skulle göra mer nytta som måltavla för uppspelen. Tvärtom hade jag hellre sett Olivia Schough på mittfältet, hon får sällan ut något när hon är forward. I dag var det ju dock inte någon svensk forward som imponerade speciellt mycket.
I och med att Australien vann med 2–1 mot Kina efter ett sent segermål av 16-åriga Ellie Carpenter blir Sverige alltså grupptrea bakom Australien och Nederländerna.
Grupp A avslutas i kväll med matcherna Kanada–Portugal och Danmark–Ryssland. Har jag förstått reglerna rätt blir matchen Danmark–Ryssland avgörande för vilket lag Sverige ställs mot på onsdag. Om Ryssland vinner får vi möta danskorna, annars blir alltså ryskorna.
Spanien är klart för final, de får antagligen möta Kanada. I tredjeprismatchen blir det Australien mot Japan/Danmark/Ryssland.
Matchen om femte pris går mellan Nederländerna och Japan/Danmark/Ryssland. Sverige spelar match om sjunde plats mot Ryssland/Danmark, Island spelar om nionde plats mot Kina/Portugal och slutligen spelar Norge om elfte plats mot Portugal/Kina.
I Cypern cup bör det bli Schweiz–Sydkorea i final och Irland–Nordkorea i tredjeprismatch.
Tidigare i dag har U23-landslaget förlorat mot Japan med 3–1. Höjdpunkter därifrån finns på den här länken.
I samband med USA:s match mot England i dag 23.00 svensk tid skall en av tidernas största spelare hyllas.
Det handlar om Christie Rampone, född Pearce den 24 juni 1975, alltså den spelare som gjort näst flest landskamper av alla genom alla tider. Rampone, som fick lyfta VM-pokalen efter VM-guldet 2015, stannade på 311 landskamper. Bara Kristine Lilly har fler, 354.
Christie Rampone
Rampone spelade i USA:s landslag i hela 19 år, och har varit med och vunnit fem stora titlar – vad jag kan hitta är det fler än någon annan spelare. Med stora titlar räknar jag här förstås bara OS och VM – alltså inte världsdelsmästerskap. Rampone blev världsmästare 1999 och 2015 samt olympisk mästare 2004, 2008 och 2012.
Den slitstarka mittbacken har fortfarande inte lagt skorna på hyllan. Men efter VM-guldet 2015 fasades hon ut från landslaget, därmed har det inte funnits någon riktig avslutningsmatch för henne. Och därför kommer hyllningen i dag.
US Soccer är ju väldigt bra på att hylla sina hjältar. Här är deras hyllningsvideo till Rampone:
Kvällens match är andra gruppspelsomgången av She Belives cup, där USA har bjudit in England, Tyskland och Frankrike. I onsdags vann fransyskorna med 2–1 mot England och USA med 1–0 mot Tyskland. Här är höjdpunkter från den amerikanska segern:
Apropå höjdpunkter är här sådana från Spaniens 3–0-seger mot Norge från i går:
Som road av statistik noterar jag att Kanadas Christine Sinclair gjorde sitt 167:e landslagsmål i går. Hon har numera ”bara” 17 upp till världsrekordhållaren Abby Wambach. Sinclair är tvåa på den lista där Mia Hamm ligger trea med 158.
Allra sist bjuder jag på det här två veckor gamla drömmålet från den franska cupen, en halvvolley av Lyons Claire Lavogez som jag lyckats missa tidigare:
Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.
Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.
Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.
Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.
De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.
Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.
Caroline Seger
Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.
Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.
De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.
Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.
Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.
Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.
Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.
I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…
Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.
Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.
För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.
I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.
I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.
Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.
Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:
Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.
Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.
För en stund sedan fick Carli Lloyd Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Det var andra året i rad hon vann. Och tyvärr kommer man ganska långt på gamla meriter i de här sammanhangen.
Carli Lloyd
För 2015 tyckte jag att Lloyd var ett klockrent val. Då var hon fullkomligt överlägsen. 2016 kändes det däremot som en rätt underlig utnämning, och det verkade Lloyd också tycka i sitt tacktal. Hon inledde nämligen med att uttrycka sin förvåning och hylla de båda andra kandidaterna:
”Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här. Melanie (Behringer) hade ett fantastiskt OS där hon även vann skytteligan. Även Marta var fantastisk i OS – båda hade varit välförtjänta vinnare.”
Det som gör utnämningen underlig är att Lloyd ju inte vann något stort. OS var ju ett fiasko för USA, mycket beroende på att Lloyd kom in i turneringen som ett frågetecken efter en tids skada. Hon lyckades aldrig hitta sin toppform, och USA åkte som bekant ut redan i kvartsfinal.
Rent statistiskt är dock Lloyds 2016 ett riktigt bra år. Hon spelade 21 landskamper, totalt 1644 minuter – och gjorde 17 mål och 11 assist. Med det var hon den klart bästa poänggörare i USA i fjol. Ingen gjorde heller fler mål, men Alex Morgan gjorde lika många på cirka 100 minuter kortare speltid.
I klubblaget Houston Dash blev det bara sju matcher på grund av skada, OS och en högst omdiskuterad frånvaro som delvis visade sig bero på boklansering. På de sju matcherna gjorde hon dock fem mål och tre assist.
Det här är alltså ingen katastrofutnämning, Lloyd var trots allt fantastiskt bra på våren, innan skadan. Men det är ändå ganska långt ifrån ett klockrent val. Personligen tycker jag exempelvis att Tobin Heath var 2016 års klart bästa amerikanska spelare.
En åsikt som förresten inte är speciellt spektakulär – hon prisades ju nämligen officiellt som USA:s bästa landslagsspelare 2016. Klippet med Heaths höjdpunkter från fjolåret i den där länken är förresten högst sevärt. Klicka in och njut av en hel kartong med fotbollsgodis.
Det var USA:s förbundskaptener, landslagsspelare, NWSL:s ligacoacher samt utvalda journalister och före detta storspelare som röstade fram Heath. Lloyd kom inte ens tvåa i den omröstningen, det gjorde Crystal Dunn.
Det allra mest anmärkningsvärda med årets Fifapris var ju dock ändå att Europas bästa spelare, Ada Stolsmo Hegerberg, inte ens fanns med bland de tio ursprungliga kandidaterna. Det skrev jag lite om här. Hegerberg var alltså inte i Zürich på dagens gala. Hon var däremot i Oslo på den norska idrottsgalan i lördags och hämtade hem priset som Norges bästa kvinnliga idrottare 2016 samt förstås Gullballen – priset till Norges bästa fotbollsspelare alla kategorier.
Silvia Neid
För svensk del var Pia Sundhage nominerad som i ledarkategorien. Men som väntat gick priset till världens bästa damfotbollsledare för tredje gången till Silvia Neid. Här tycker jag dock att Kanadas förbundskapten John Herdman borde ha fått priset. Han har gjort underverk med sitt material.
Tillbaka till Sundhage. Hon har i dag tagit ut Rosengårds Zecira Musovic till landslagets samling nu i januari. Jag har inte sett någon uppgift på om det beror på någon skada, eller om man helt enkelt bara lägger till en målvakt.
Slutligen är det lite roligt att se hur rösterna läggs i de olika kategorierna.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
En blogg om internationell damfotboll 