Annandag påsk går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta påskhelgens damfotboll. I tyska Frauen-Bundesliga vann de tre topplagen.
Bayern München vann med 3–0 i Freiburg, och målen gjordes av de tre spelare som jag lyfte fram som formstarka inför helgen, alltså Vivianne Miedema, Melanie Behringer och Sara Däbritz. Bayerns seger innebär att laget nu har 40 raka ligamatcher utan förlust.
Bayern leder med tolv poäng med fem omgångar kvar och kommer förstås att vinna sin andra raka ligatitel. Nästan lika säkert kan man nu slå fast att den andra tyska Champions Leagueplatsen kommer att gå till Wolfsburg eller Frankfurt.
Inför helgens omgång hade även skrällgänget SC Sand chansen. Sand ledde också med 2–1 mot Wolfsburg efter två hörnmål, men Nilla Fischer:s lag vände och vann med 4–2. Därmed är Sand borta ur kampen om andraplatsen.
Rosengårds Champions Leaguemotståndare Frankfurt vilade bara två spelare från onsdagens startelva när Bremen besegrades med 3–0 efter två mål av Kerstin Garefrekes. Så klart bra för Rosengård att tyskorna slitit hårt på sitt manskap de senaste veckorna.
I franska D1 Feminine tappade Montpellier definitivt chansen till spel i höstens Champions League. Efter 3–1-förlusten hemma mot Juvisy har man nu åtta poäng upp till tvåan PSG med bara fyra omgångar kvar att spela. Det är förstås omöjligt att ta in.
Montpellier gjorde en fantastisk höst, där man var obesegrade och sensationellt nog de första utmanarna till Lyon om guldet. Men på sistone har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson:s lag inte orkat följa upp sitt starka 2015. Det har bara blivit en seger och ett kryss på de senaste fem omgångarna.
Kanske kan formsvackan hänga ihop med att Jakobsson tappat målflytet i vår. På de elva tävlingsmatcher hon har spelat i år har hon bara gjort två mål – ett i cupen och ett mot bottenlaget La Roche-sur-Yon.
Noterbart i övrigt i Frankrike är att Lyon vann med 6–0 mot Guingamp. Det innebär att laget nu är uppe i 103 gjorda mål. Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre och är nu uppe i 29. Under sin skadeperiod har Lotta Schelin tappat andraplatsen i skytteligan till PSG:s Cristiane. Brasilianskan är tvåa på 16 mål, Schelin står kvar på 14.
Schelin har för övrigt som mest gjort 34 mål under en säsong – det gjorde hon i fjol. Hegerberg behöver alltså göra sex mål på de sista fyra omgångarna för att slå det ”nordiska rekordet” i franska ligan.
Apropå Norge drog Toppserien i gång i dag. Där blev det en liten skräll när Kolbotn tog poäng genom att spela 1–1 mot stora guldfavoriten LSK. Jag kollade sporadiskt på matchen. Den spontana känslan var att de norska lagen ligger några år efter de damallsvenska rent taktiskt. Nu var det här bara en match, men jag reagerade ändå över hur utspridda och glesa lagen var. Något liknande har jag inte sett i damallsvenskan på några år.
Norsk damfotboll verkar för övrigt kämpa i rejäl motvind. Tydligen har topplagen i år mindre budgetar att röra sig med. Dessutom är publikintresset svalt – även för landslaget.
I den här några veckor gamla artikeln kan man läsa att bara 23 000 personer såg OS-kvalet Sverige–Norge på norsk tv.
Det kan jämföras med 300 000 som såg den matchen på Kanal 5 i Sverige. Det svenska damlandslaget fortsätter att vara populärt på tv. Tittarsiffrorna för Sveriges andra två OS-kvalmatcher var 217 000 på Sverige–Schweiz och 327 000 på den andra halvleken av Sverige–Nederländerna. Alla matcherna sändes på Kanal 5 och var med på kanalens topplista över veckans tio mest sedda program.
Att det norska landslaget inte har lika stort intresse är inte helt oväntat. Men att det skulle vara så gigantiskt stor skillnad tycker jag är konstigt. Laget gjorde ju ett lovande VM i fjol och har sevärda stjärnor som Hegerberg och Caroline Graham Hansen. Jag såg förresten Norges båda playoffmatcher till herrarnas EM i höstas och utifrån dem känns Hansen och Hegerberg som Norges två överlägset bästa fotbollsspelare just nu. Fast det verkar inte norrmännen ha förstått…
Julia Molin
Så till Cypern. Där blev den före detta AIK-spelaren Julia Molin i helgen cupmästarinna. Hennes Apollon Limassol vann finalen mot Lefkothea med klara 5–1, och man firade så här.
Vidare till England. Där blev toppmötet Chelsea–Liverpool inställt på grund av regn. Däremot spelades den andra toppmatchen. Där vann Manchester City med Kosovare Asllani med 2–0 mot Arsenal. Jag tittade sporadiskt på den andra halvleken. Där hade Asllani ett skott som alla nog trodde skulle bli mål. Arsenals nederländska målvakt Sari van Veenendaal gjorde dock en grym räddning och styrde bollen till hörna.
Så en kort koll på resultaten på hemmaplan. I dag har det spelats två intressanta träningsmatcher. Göteborg vann med 3–1 mot Kristianstad och Eskilstuna med 4–0 mot Sirius.
Dags att lämna Europa. Japanska Nadeshiko League startade med en jämn första omgång med bra publiktryck. Totalt såg över 12000 åskådare de fem matcherna. Flest var det i Niigata där Albirex 1–1-match mot Okayama Yunogo Belle lockade 4 578 personer.
När man sätter siffran i sitt sammanhang bör man dock vet att matchen var lagd ihop med en J-leaguematch för klubbens herrlag – vilket ökade antalet åskådare på damernas match rätt rejält. Fast egentligen gillar jag den typen av upplägg. Som jag ser det är det damlaget som är vinnaren på det, genom att fler åskådare hittar till deras matcher.
Jag har sett att exempelvis Melbourne City har kört liknade dubbelmatcher i Australien. Kanske något för Stockholmslagen att testa.
Men det var fler bra publiksiffror än bara den i Niigata. Exempelvis sågs Inac Kobe Leonessas 3–1-seger i Kansaiderbyt mot Speranza Osaka Takatsuki av 3016 åskådare.
Vidare till USA. Där har för övrigt Antonia Göranssonpå sitt Instagramkonto kommenterat det brutna kontraktet med Seattle. Vad det är för skada är dock fortfarande oklart.
Just Seattle var i Portland och spelade träningsmatch i går. Portland fortsätter att vara den stad i världen som visar störst intresse för damfotboll. Det var nämligen hela 5133 åskådare på träningsmatchen. Grymt.
Storpubliken fick se gästande Seattle vinna med 2–0 efter att underskattade Jessica Fishlock legat bakom båda målen. Med tanke på att NWSL kör på även under mästerskap som OS är det genialt av Seattle att bygga sitt lag kring Fischlock och Kim Little – sannolikt de två bästa spelarna i världen som tillhör landslag som inte når några stora mästerskap.
I går presenterades det internationella spelarfacket FIFPro:s första världslag för damer någonsin. Det handlade förstås om prestationer under 2015 och elvan såg ut så här:
Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Johnston – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.
Det är ett bra lag, åtta av de här spelarna fanns även med i mitt världslag för 2015, som jag presenterade här. Jag valde spelsystemet 4–2–3–1 och följande spelare: Solo – Lucy Bronze, Renard, Becky Sauerbrunn, Klingenberg – Miyama, Henry – Kim Little, Lloyd, Le Sommer – Sasic.
Föga oväntat har jag det senaste dygnet sett internationella damfotbollsjournalister ifrågasätta hur Bronze, Sauerbrunn och Little kan stå utanför det lag som spelarna själva tagit ut. Personligen tror jag att det beror på att spelarna gör som många av oss i media, de lyssnar mer på vad som sägs och skrivs än bildar sig en egen uppfattning.
De som följer det amerikanska landslaget verkar ju i princip helt eniga om att Sauerbrunn är lagets klart bästa back. Ändå har hon stått utanför såväl VM:s världslag, kandidaterna till Ballon d’Or och nu alltså även spelarfackets världslag.
I stället har alltså Julie Johnston lyfts fram. Och visst var hon en sensation i början av VM. Men alla internationella juryer verkar ha glömt att hon var den amerikanska som hängde i luften när VM avgjordes. I finalen vändes gjorde hon självmål och blev bortvänd vid Japans första mål. Och i semifinalen mot Tyskland orsakade hon straff vid 0–0 på ett klumpigt sätt. De två händelserna strök henne ur mitt lag.
Se förresten straffsituationen 35 sekunder i det här klippet:
Jaja. Åtta rätt av elva var ändå bra jobbat av FIFPro. Och en av idéerna med att ta ut sådana här lag är ju att de uppmärksammas och bli omdiskuterade av Besserwisser-typer som jag…
En av de uttagna var alltså Anja Mittag. Enligt den här intervjun i Sydsvenskan verkar hon längta tillbaka till Rosengård. Hon säger:
”Det är okej. Det går bra, men det är på ett annat sätt än i Sverige. I Malmö var laget mycket mer som en familj – så är det inte här…”
Apropå Rosengård och världslag fyller Marta i dag 30 år. Grattis. Hon nådde inte upp till världslagsnivå 2015, men hon är fortfarande de stora matchernas spelare och kanske kan hon kvala in bland världens allra bästa igen under 2016.
Man kanske kan säga att Marta fick en present från Marlene Sjöberg på 30-årsdagen. Göteborgsbacken har varit en av de svenska spelare som haft lättast för att försvara mot brasilianskan. Men i dag meddelade Sjöberg att hon lägger av. Tråkigt, för hon hade hängt med några år till.
Apropå Göteborg spelar de i morgon i Svenska cupen mot Linköping, avspark 15.00 på Valhalla. Det är förstås en jätteintressant match, som väcker en hel del nyfikenhet. Förutom att jag är spänd på många av spelarna är mina två huvudfrågor kring lagen: Hur bra är nya Göteborg? Var Linköpings målkalas mot Eskilstuna en tillfällighet?
I Göteborg gör Elin Rubensson sin första match för året. Hon gör det som ny lagkapten efter Sjöberg. Att Rubensson är tillbaka gör förstås att hon blir en het kandidat till en av de där två sista platserna i den svenska OS-kvaltruppen.
I Linköping saknas Renee Slegers. Enligt Corren är hon återigen skadad och hon kommer med största sannolikhet att missa OS-kvalet.
Till det kvalet har nu även Schweiz presenterat sin trupp. Av de 23 spelarna har 14 klubbadress i Tyskland och sju av de 14 spelar i de tre storklubbarna. Här är en länk till truppen.
Apropå OS-kvalet läste jag en intressant intervju med Pia Sundhage i DN. Inför VM trodde ju Sundhage på VM-guld. Och jag minns det här inslaget från TV4:s nyhetsmorgon där Sundhage hyllar den VM-trupp hon tagit ut dagen innan. Där sa Sundhage:
”Jag tror inte att jag gjorde något bra jobb i går på den här presskonferensen för att det pratades skador, det pratades om spelare som inte har spelat 90 minuter. Och vad jag ser framför mig är en centrallinje som är av stjärnklass. Vi har en målvakt som är väldigt, väldigt skicklig. Vi har en linje med Lotta Schelin längst fram, mittfältet där vi i förhållande med Tyskland, USA alla andra lag – där står vi väldigt långt fram.”
Och:
”Det svenska damlandslaget kommer alltså att göra en fantastisk VM-turnering. Tror och hoppas jag.”
Då ville inte Sundhage prata skador. I DN säger Sundhage nu:
”Trots skador hade vi målat upp en bild att ‘det kommer att gå ändå’, vilket det inte gjorde.”
Och:
”Vi satte aldrig mittbacksparet då (i VM), och det tror jag stressade oss allihopa. … Jag kände mig baklås i Kanada, för spelarna var inte friska.”
Det är väl tydligt att Sundhage har kommit till insikt med att inte ta med för många skadade spelare till en viktig turnering.
Det om det.
Utöver kul cupmatch i Sverige är helgens stora höjdpunkt på klubbnivå det tyska toppmötet Wolfsburg–Bayern München. Den spelas lördag klockan 12.15 och direktsänds på DFB-TV. Wolfsburg ligger tolv poäng bakom Bayern och Nilla Fischer:s lag måste förstås vinna om det skall kunna bli någon som helst spänning i den tyska guldstriden.
I Tyskland spelas även en intressant match på söndag, nämligen klassikermötet Potsdam–Frankfurt. För några år sedan hade det varit en given toppmatch, men mötet har falnat något de senaste två åren. Men visst finns det fortfarande en hel del laddning mellan de båda klassiska, rena damfotbollsklubbarna.
I Frankrike är lördagens derby och svenskmöte St Etienne–Lyon den mest intressanta matchen den här ganska tråkiga helgen i D1 Feminine. Däremot är det roligare i Italien där Fiorentina tappade serieledningen senast. Lisa Ek:s lag är nere som fyra och måste sannolikt vinna mot nya serieledarna Brescia om man skall ha chansen på guldet.
Lämnar vi den internationella klubbfotbollen och går tillbaka till landslagsnivån så kommer vi de närmaste timmarna att få två nya OS-lag. Redan 23.30 på fredagskvällen sparkar Kanada och Costa Rica i gång – se den här. Senare i natt är det dags för USA och Trinidad och Tobago. De matcherna snackade jag ju förresten upp i förra inlägget.
Jag avslutar med ett världsrekord. För har jag fattat saken rätt har Kvarnsvedens Lee Winroth nu även det officiella världsrekordet i marklyft. Vid tävlingar i Katrineholm skall hon ha lyft 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
När Skottland var i Göteborg och mötte Sverige med ett B-betonat landslag laddade mittfältsstjärnan Kim Little och mittbacken Jennifer Beattie för australiska W-leagues Grand Final.
Kim Little
Medan landslagskompisarna gjorde en slät figur spelade Little och Beattie guldroller i finalen mot Sydney FC för sitt Melbourne City FC.
Beattie stötte in 1–0 på retur på en egen nick. Assist till Little, som slog inlägget. 2–0 gjorde Little själv på en läckert placerad frispark. Kyah Simon reducerade på straff innan matchen punkterades genom sena Melbournemål från Beattie Goad och Lisa De Vanna. Och ja, jag har stavat rätt – Beattie kan både vara ett för- och efternamn.
Melbourne City FC blev alltså årets första mästarlag. Klubben gick alltså obesegrad igenom sin första säsong någonsin. Se förresten alla finalens fem mål på den här länken.
Nu skall de australiska landslagsspelarna ladda för det förestående OS-kvalet. Det kvalet känns minst lika tufft som det europeiska. Utöver Australien skall Japan, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Vietnam göra upp om två OS-platser.
* I Italien spelades det svensk- och toppmöte. Det vann Lisa Ek och Fiorentina mot Stephanie Öhrström och Verona med 3–1. Resultatet innebar att Verona föll från första till fjärde plats, en poäng bakom serieledande Mozzanica. Fiorentina ligger trea, ett mål bakom serieledarna och med färre gjorda mål än tvåan Brescia.
Som synes på klippet nedan var Öhrström chanslös på alla tre målen. Däremot var Fiorentinas schweiziska landslagsmålvakt Gaelle Thalmann snett ute vid ett par tillfällen.
* I Frankrike var det cupomgång. Lyon vilade nästan hela sin startelva, inklusive Lotta Schelin, när man vann sin match med 11–0 mot Châtenoy. PSG var inte lika reservbetonat när man besegrade Lorient med 6–0, men laget vilade båda sina svenska spelare. Även Linda Sembrant vilade. Däremot spelade Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–1 Toulouse.
Enda svensklaget som förlorade var St Etienne. De föll med 1–0 mot andraligalaget Vendenheim.
* Slutligen till Nordamerika där OS-kvalet nu bara är åtta dagar borta. Natten mot nästa torsdag drar det i gång, och både USA och Kanada presenterade sina kvaltrupper i slutet av förra veckan.
Heather O’Reilly
Noterbart i USA:s trupp var att rutinerade spelare som Christie Rampone och Heather O’Reilly var petade. Däremot var 17-åriga Mallory Pugh med. Det här är en tydlig signal om att Jill Ellis nu tar chansen att fullt ut göra en generationsväxling.
Tom Sermanni försökte ju göra en sådan härom året, men då var de äldre spelarna så starka att det ledde till att han fick sparken. Nu har Abby Wambach med fler slutat och gjort plats för föryngringen.
I den 20 spelare stora truppen finns inte mindre än sju spelare som inte var med i guldlaget i VM. Det innebär alltså att tio regerande världsmästare saknas. De sju nya spelarna är utöver Pugh, Emily Sonnett, Jaelene Hinkle, Samantha Mewis, Crystal Dunn, Lindsey Horan och Stephanie McCaffrey.
I Kanadas trupp ingick flera Sverigebekanta spelare, som exempelvis tilltänkta Rosengårdsmålvakten Erin McLeod och fjolårets damallsvenska spelare Shelina Zadorsky och Josee Belanger.
I truppen fanns också flera framtidsspelare. Jessie Fleming fyller 18 i mars, men känns ju redan rutinerad. Hon har ju dock redan varit med ett tag i John Hermans trupp. I OS-kvaltruppen fanns även ett par unga spelare som jag inte hört talas om innan. Jag tänker på Gabrielle Carle, som också är född 1998 och fyllde 17 i december. Och på Deanne Rose som är född 1999. Där fanns också 95:or som VM-spelarna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence samt nykomlingarna Rebecca Quinn och Nichelle Prince.
Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.
När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.
När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.
Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.
Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.
Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.
Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:
På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.
Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.
Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?
När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:
På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.
För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?
Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.
På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.
Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.
Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:
”Nu du, Lotta.”
Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.
Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.
Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.
Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.
Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.
På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.
En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:
När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.
Hon började med att säga att:
”Jag tror att Sverige kan klara dem.”
Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.
Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.
Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.
Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.
Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.
Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.
Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.
Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?
Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.
På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.
Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.
* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.
* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.
Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.
Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.
Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.
Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.
Kim Little
Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.
Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.
Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.
Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?
Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.
De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.
Carli Lloyd trixar
När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.
När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.
Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.
Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.
Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:
1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München
Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen: Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash
Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?
I natt drog den internationella damfotbollen i gång igen efter några dagars juluppehåll. Den gjorde det med japansk cupfinal och två ligamatcher i Australiens W-league.
Finalen i Kejsarinnans cup (Empress’s cup) mellan Inac Kobe Leonessa och Albirex Niigata var speciell eftersom det var superstjärnan Homare Sawa:s allra sista match.
Och vilken fantastisk avslutning hon gav sig själv. Inför 20 379 åskådare vann Kobe med 1–0 och målet, det nickade Sawa själv in på en hörna från Nahomi Kawasumi efter 32,38:
Sawa har alltid varit otroligt bra på väldigt mycket. Men en sak som imponerat extra mycket på mig är hennes tajming i luftrummet. Trots att hon är kortväxt har hon nickat in väldigt många mål. Orsaken är förstås att hon är väldigt bra på att läsa bollbanan. Kolla på klippet ovan hur hon är den enda som direkt inser var bollen kommer att dyka ner och hur perfekt hon möter den med pannan.
Segern var Kobes femte på 2010-talet. Man vann även Empress’s cup fyra år i rad, 2010–13. Sawa lämnade alltså fotbollsplanen som den stora mästare hon vuxit ut till.
Själv bugar jag djupt inför en spelare som betytt enormt mycket för damfotbollen.
Veteranerna tackar alltså för sig nu på hösten, först Abby Wambach och nu även Sawa – två minnesvärda offensiva spelare. Det damfotbollsår som är inne på sina sista dagar har annars varit de välorganiserade försvarens år. Man skulle kunna illustrera det med många olika exempel, men det räcker väl med att påminna om att USA vann VM-guldet genom att man hade ett mycket tajt försvarsspel och bara släppte till 18 avslut mot mål på sju VM-matcher – och bara släppte in tre av dem.
Under hösten har vi även sett hur en ny generation spelare håller på att ta över på den stora scenen. Spelare födda 1995 eller senare. Skytteligorna i Champions League och franska ligan D1 Feminine leds av 20-åriga Ada Stolsmo Hegerberg på åtta respektive 22 mål. Tyska Frauen-Bundesliga leds i stor stil av Bayern München, vars bästa målskyttar är 20-åriga Sara Däbritz och 19-åriga Vivianne Miedama. Och flyttar vi blicken till andra sidan jordklotet gör 19-åriga Larissa Crummer jättesuccé i Australiens W-league.
Crummer spelar för laget som aldrig har tappat en poäng i en ligamatch, Melbourne City FC. Klubben är nybildad och fick direkt en plats i Australiens W-league. Efter nio omgångar har man full poäng och målskillnaden 31–3. Det är Crummer som gör målen. Hon leder skytteligan överlägset med sina elva fullträffar – ligarekordet ligger på 15. Crummer var med i Australiens VM-trupp i somras och fick göra två inhopp, bland annat spelade hon 27 minuter i 1–1-matchen mot Sverige.
I Melbourne City har Crummer grym uppbackning. I mål står Linköpingsbekantingen Briana Davey, i backlinjen finns Australiens båda VM-backar Stephanie Catley och Laura Alleway, på mittfältet Lisa De Vanna samt de båda lånen från Seattle, Jess Fishlock (är även assisterande tränare) och Kim Little – två av mina absoluta favoritspelare. Med den uppställningen känns det som att Melbourne City hade varit en intressant utmanare om SM-guldet, om klubben spelat i damallsvenskan.
Efter 13 omgångar i Frankrike står Ada Hegerberg alltså på 22 mål. Rekordet i D1 Feminine är från säsongen 2006/07 då Sandrine Bretigny gjorde 42 mål. Hegerberg måste alltså öka takten ytterligare efter årsskiftet om hon skall bli tidernas målskytt i ligan. Det hindrar inte att norskan kan se tillbaka på ett fantastiskt år. Jag har många gånger hyllat henne för hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Det här klippet höjdpunkter från året innehåller verkligen mycket fotbollsgodis:
Lotta Schelin har som bäst gjort 34 mål, det gjorde hon förra säsongen. Vår svenska storstjärna gav sig själv en utmärkt julklapp genom att göra fyra mål i årets sista match, 10–0-segern mot Nimes. Hon fick till ett äkta hattrick på nio minuter när hon gjorde målen som betydde 3–0, 4–0 och 5–0. Det andra är ett nickmål av en typ Schelin sällan gör. Kul att se.
Även om några av målen är riktiga skitmål är det bra för Schelin och landslaget att hon får känna känslan av att göra mål så ofta som möjligt inför OS-kvalet. Se Schelins mål, samt två från Hegerberg, på det här klippet:
Det är tydligen allmänna comebackdagar i damallsvenskan. I går gjorde Therese Sjögran comeback innan vi hade hunnit inse att hon slutat. I dag meddelar Göteborg att man skrivit ett korttidskontrakt med Kristin Hammarström.
Kristin Hammarström
För Göteborg är det en högst nödvändig lösning. Sedan Loes Geurts drog på sig sin hjärnskakning har man bara haft en målvakt i truppen.
En annan kul nyhet kom i går, ungefär samtidigt som jag publicerade mitt inlägg om att 96:orna – med god hjälp av ett stort gäng 97:or – är Sveriges bästa årgång någonsin. Då meddelades att Tv12 och Fotbollskanalen gör Eurosport sällskap och sänder direktkvällens EM-final. Därmed har ännu fler chansen att se matchen.
Nu på morgonen har Fotbollskanalen publicerat flera artiklar om vårt finallag.
Slutligen några tillägg till min internationella genomgång i går. Manchester City vann med 2–1 mot Chelsea i går kväll. Segermålet kom i slutminuterna när Claire Rafferty olyckligt styrde in en frispark från Steph Houghton i eget mål. Därmed kan det bli fyra lag inom en poäng i tabelltoppen om City också vinner sin hängmatch mot Liverpool.
I den isländska ligan smyger svenska Klara Lindberg med i toppen av skytteligan. Hon gjorde två mål i går när hennes Thor/KA vann med 5–1 borta mot jumbon Afturelding. Lindberg ligger delad fyra i skytteligan med totalt åtta mål. I tabelltoppen har Breidablik en fyrapoängsledning till Stjarnan efter elva av 18 omgångar.
Slutligen till USA där Seattle och Portland i natt drabbade samman för andra gången under samma vecka, och återigen vann Seattle inför storpublik. 6303 åskådare är nytt klubbrekord för Seattle Reign och resultatet 3–0 innebär att Seattle går upp i serieledning samtidigt som Portland ligger kvar på näst sista plats.
Jag såg den andra halvleken av matchen, där Seattle imponerade stort med sitt passningsspel. Som jag ser det är det nog bara Lyon i världen som kan mäta sig med Seattles bollskicklighet. I alla fall inte när Kim Little är tillbaka i absolut toppform. Trots att hon ibland fick bollen i svåra lägen gav hon knappt bort en boll, utan ägde stundtals planen totalt.
Tänkte ge mig på en kort genomgång av vad som hänt utanför Sverige den senaste tiden.
Vi börjar med en riktig höjdare. Det här klippet från en träningsmatch med Freiburg är bland det bästa jag sett i år. Kolla hur motståndarna sätter in en extra back som jagar ikapp Lina Magull och bjuder på en riktig rugbyfällning. Fullständigt underbart…
Det var alltså bara en träningsmatch. Det dröjer ända till den 28 augusti innan Frauen-Bundesliga drar i gång med intressanta matchen Bayern München–Potsdam. Två dagar senare startar även den franska ligan D1 Feminine.
I Europa pågår däremot engelska WSL. Där är toppstriden ännu jämnare än den i damallsvenskan. I skrivande stund har såväl Sunderland, Arsenal som svensklaget Chelsea 18 poäng i toppen. Men Chelseas match mot Manchester City pågår. Där är ställningen 1–1 så vid seger går Chelsea upp i ensam ledning på 20 poäng.
I Norge leder LSK Kvinner toppserien med åtta poängs marginal. Dock har både tvåan Avaldsnes och trean Klepp en match mindre spelad. Det kan alltså bli lite tajtare.
Tajt är det i högsta grad kring slutspelsstrecket i amerikanska NWSL. Där har VM-spelarna nu klivit in i sina respektive lag. I natt gjorde Carli Lloyd enda målet när hennes Houston Dash vann borta mot hennes före detta klubb Western New York Flash. Det fick amerikanska medier att gnugga händerna med tanke på att Lloyd inför matchen uttryckte ganska rejäl kritik mot hur hon behandlades av Flash tidigare i sommar.
Veckans match spelades i Portland, där hela 21 144 åskådare – nytt ligarekord – såg bottenlaget Thorns förlora derbyt mot Seattle med 1–0. Målet som går att se en minut in i klippet nedan är ett litet mästerverk av Kim Little, som visar de kvaliteter som gjorde att jag tyckte att hon var världens bästa spelare under 2014. Se och njut:
Slutligen vann Brasilien i natt de panamerikanska spelen. I finalen besegrades Colombia med hela 4–0. Bilder på målen finns här.
Den första helgen där man kunde se alla damallsvenska matcher på tv blev lite konstig för egen del. Jag gjorde nämligen korta inhopp i en mängd matcher, men såg inte någon hel.
Utöver damallsvenska matcher hann jag med några minuter av Mia Jalkerud:s sexmålsfyrverkeri borta mot Lidköping i elitettan och så ett par halvlekar i NWSL.
Rent spontant kändes de båda NWSL-matcherna mer underhållande än de damallsvenska jag såg, men det kan nog bero på att de damallsvenska lagen har bättre försvarsorganisation än de amerikanska, vilket gör NWSL-matcherna mer svängiga.
Oavsett måste den uppvisning Seattle Reigns fantastiska mittfält anfört av Kim Little, Jessica Fishlock och hattrickskytten Megan Rapinoe bjöd på mot Western New York Flash anses vara helgens behållning:
Att Fishlock lämnat Frankfurt redan innan semifinalerna i Champions League stärker för övrigt inte lagets chanser, varken i ligan eller mästarcupen. I helgen vann dock både Wolfsburg och Frankfurt sina hängmatcher i Frauen-Bundesliga, vilket innebär att Wolfsburg nu är serieledare en poäng före Bayern München och två före Frankfurt.
Tre omgångar återstår. Omgång 20 inleds för övrigt i morgon med matcher just för de tyska Champions Leaguelagen Wolfsburg och Frankfurt. De möter Herford och Freiburg och bör ta ytterligare varsin trepoängare.
Det om den tyska ligan. Mitt fokus i helgen låg förstås på damallsvenskan. Tyvärr missade jag lördagens tjuvstart och tillika nykomlingsmöte, men har sett det här klippet:
För Hammarby är det här förstås en kanonstart, precis den man behöver. Den riktiga värdemätaren på Söderbönorna kommer dock i Malmö i morgon.
När det gäller Mallbacken har jag förstått att de dels hade dubbla ribbskott i slutet av första halvleken samt att de missade en straff i den andra. Det antyder ju att värmländskorna var med i matchen. Dock har man inte råd att släppa in mål som Olga Ekblom:s inlägg till 2–1 om man skall hänga kvar.
I söndags såg jag en stund av Kristianstad–Umeå. Där blev det tydligt att Umeå har en väldigt tunn trupp och att laget är otroligt uddlöst utan Jenny Hjohlman och Lina Hurtig. Hurtig hoppade in och spelade en halvtimme i matchen, något som förvånade mig. Tränare Maria Bergkvist sa ju på upptaktsträffen i förra veckan att Hurtig den dagen gjorde sitt första 100-procentiga träningspass. Då känns det spontant väl bra att redan spela en halvtimma i damallsvenskan inom en vecka. Men det fanns kanske omständigheter som gjorde speltiden mer begriplig.
När det gäller Hjohlman är hon tydligen ledbandsskadad och borta i 2–4 veckor. Umetruppen är skadedrabbad, bland annat missar Jasmin Nejati hela säsongen till följd av ett avslitet korsband. Tråkigt.
Såvitt jag kan komma på är Nejati en av tre damallsvenska spelare som drabbats av korsbandsskador redan innan säsongsstart. Beata Kollmats i Göteborg och Hanna Folkesson i Örebro är de båda andra jag har koll på.
Jasmin Nejati
Jag såg några minuter av Piteå–Vittsjö. Den tid jag såg upplevde jag hemmalaget som starkare, men det var ju gästerna som fick med sig alla poängen.
Jag såg även några minuter i slutet av AIK–Göteborg. Där lyckades faktiskt AIK få lite tryck på gästerna i jakten på reducering. Kanske ändå att AIK har lite mer tyngd än jag trott på förhand.
På klippet ser vi Göteborgsmålen av Lieke Martens och Manon Melis, men först en godbit av Ramona Bachmann från Rosengårds match:
Slutligen då till Örebro–Rosengård. Där hade jag på hela matchen, men jag jobbade parallellt och kunde inte kolla speciellt koncentrerat. Det jag såg av Örebro var ett bra försvarsspel före paus samt en imponerande och väldigt lovande insats av unga Michelle De Jongh. Kan hon fortsätta på den nivån bör hon vara med i landslagsdiskussionen senast i höst. För den typen av centrala mittfältare har vi inte många av.
Rosengård var blekt före paus, men visade riktig mästarklass efter. De fick fart både på boll och ben och kunde ju faktiskt ha gjort sex–sju mål där. Imponerande.
En match jag inte såg något alls av var Eskilstuna–Linköping. Där fick 1308 åskådare se en liten skräll. LFC vann hörnorna med 10–1, men avsluten mot mål 2–3 och dessutom hade hemmalaget två ramträffar. LFC:s ineffektivitet fortsätter alltså.
Det är ju för tidigt att prata om ödesmatch i andra omgången, men skall Linköping ta upp kampen med Rosengård i år har man inte råd att även lämna morgondagens hemmapremiär mållöst. Premiärresultaten gör att LFC–Kristianstad känns som en riktigt intressant historia.
Hur var då TV4:s produktioner? De jag såg var bra, jag skulle nog till och med säga lite över förväntan. Kul. Det jag saknar är klipp med höjdpunkter från alla matcher, helst även ett sammanfattande klipp med alla omgångens mål – så som man kan i ligorna i Tyskland och Frankrike.
Apropå TV4 är här ett klipp med damallsvenska tips från alla kanalens damfotbollsexperter:
Slutligen tillbaka till USA och NWSL. Den damallsvenska premiäromgången lockade i snitt 1016 åskådare – kul. Totalt blev det 6097. Jämför det med världens mest publikdragande damlag, amerikanska Portland Thorns. De hade 13386 åskådare vid sin premiär mot Boston. Storpubliken fick se hemmalaget vinna med 4–1.
Intresset kring Thorns har fått engelska tidningen The Guardian att publicera det här reportaget som har titeln: ”Är Portland Thorns den första riktiga klubben inom damfotbollen?” Jag antar att de med första riktiga klubben menar att det är den första klubben som har riktig publikhausse kring alla hemmamatcher.
Ett lag som har en klack som kör tifon inför vissa matcher, som den i helgen. Visst är det underbart att se så välfyllda läktare i ligamatcher, som de här:
Intresset kring Portland Thorns ger verkligen framtidshopp för damfotbollen. Det gör för övrigt fler publiksiffror från första omgången i USA. I Houston var publiksiffran 6 012, i Kansas hade man 8 489 supportrar medan omgångens lägsta publik var låga 2 642 i Seattle. Jag skriver låga 2 642 trots att den siffran var mer än 1000 åskådare högre än den bästa damallsvenska premiärsiffran – 1619 från Hammarbys match på Tele2 Arena.
I damallsvenskan stod Kristianstad för det pinsamma bottennappet – bara 268 på en premiär är verkligen långt ifrån godkänt.
I dag står det klart att Storbritannien inte kommer att ha några fotbollslag i nästa års OS. England vill, men Skottland och Wales säger nej.
Det är självklart tråkigt för de engelska spelarna, men kanske framför allt för den walesiska mittfältsstjärnan Jessica Fishlock som här sannolikt går miste om sin största chans till spel i ett stort mästerskap.
Som jag ser det hade det i ett brittiskt lag utöver de engelska spelarna sannolikt bara funnits plats för Fishlock, Kim Little och troligen även Lisa Evans.
Kim Little
För svensk del är ju dock det här ett positivt besked eftersom det ökar våra chanser att få en plats i Rio de Janeiro nästa år. Det europeiska upplägget är ju för övrigt så vansinnigt dåligt utformat så att VM gäller som kvalturnering till OS. Det blir således ett kval där seedningen blir högst haltande och där utomstående lag spelar stora roller.
I det förra kvalet var det ju nämligen Japan som slog ut Tyskland och Australien som skickade ut Norge. Det är ett upplägg som inte känns rimligt. Men vi står där i år igen.
Personligen hade jag tyckt att det varit mycket mer sportsligt rättvist om man spelat ett europeiskt OS-kval i stället för Algarve cup nästa vår. Men så blir det nu inte.
Som grädde på moset när det gäller OS har Uefa återigen gjort fiaskoartade förhandlingar när fördelningen av platser genomförts. Europa får bara med tre lag, samtidigt som Oceanien har ett och Afrika och Sydamerika två vardera. Det känns förstås inte rimligt sett till styrkeförhållanden. Men tyvärr är det ju alldeles för mycket geografisk kvotering i de här frågorna.
Sett till världsrankning skulle startfältet i nästa års OS se ut så här:
Värd (1): Brasilien (7) – är redan klara.
Sydamerika (1): Colombia (28) – är redan inkvalade.
Oceanien (1): Nya Zeeland (17).
Afrika (2): Nigeria (33) och Ghana (52).
Concacaf (2): USA (2) och Kanada (delad 8).
Asien (2): Japan (4) och Nordkorea (delad 8).
Europa (3): Tyskland (1), Frankrike (3) och Sverige (5).
I bästa fall kommer alltså lag 17, 28, 33 och 52 att få plats. Europa har nio lag som ligger högre på världsrankningen än lag 17, vi har 17 lag som ligger före lag 28 och så vidare.
Sett till rankningen är sex av världens tolv bästa nationer från Europa, ändå har vi alltså bara tre platser. Jag tycker att en mer rimlig fördelning av platserna hade varit:
1: Värd
0,5: Sydamerika
0,5: Oceanien
1,5: Afrika
2: Concacaf
2: Asien
4,5: Europa
Det innebär playoffmatcher mellan Colombia och Oceaniens lag samt mellan Afrikas tvåa och Europas femma.
Jag hade även en fundering på playoffplats mellan Asiens trea och Concacafs tvåa, men har efter lång tvekan valt bort den.
Hursomhelst blir kampen om OS-platserna en viktig del för de europeiska lagen i sommar. I den kampen har Sverige fått en tuff lottning. Det lär ju behövas att man minst når kvartsfinal för att bli en av de tre bäst placerade lagen från Europa. Och skulle gruppspelet i VM mot all förmodan till 100 procent följa världsrankningen får vi följande slutspelsträd:
Kina–Schweiz
USA–Sydkorea
Tyskland–Holland
Frankrike–Spanien
Brasilien–Sverige
Japan–Mexiko
Norge–England
Kanada–Australien
I ett sådant upplägg är det bara att hålla alla svenskar att krama tummarna för Kina och England…
Wolfsburg ser ut att förstärka med Yuki Ogimi. Därmed förstärker de tyska serieledarna också greppet om topplaceringen på alla Europas klubbrankinglistor.
Nu kring jul och nyår har noterat två färska sådana listor. Dels har utmärkta svenska bloggen Spelare 12 kommit med sin senaste rankning. Dels har nya sidan Women’s Football Daily gjort en rankning.
Båda bygger på den senaste tidens resultat. Ändå är de rätt olika.
Spelare 12 har följande tio i topp:
1) Wolfsburg
2) Bayern München
3) PSG
4) Lyon
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) FFC Frankfurt
8) Juvisy
9) LSK Kvinner
10) Göteborgs FC
Women’s Football Dailys lista bygger på ett brett statistiskt underlag som förklaras här. Listan har följande tio lag i toppen:
1) Wolfsburg
2) Lyon
3) PSG
4) FFC Frankfurt
5) Rosengård
6) Turbine Potsdam
7) Juvisy
8) Bayern München
9) LSK Kvinner
10) Stabaek
Det går att ha många synpunkter på listorna. Den matematik som gör att två norska lag hamnar på tio i topp gör mig lätt kritisk. Och även om PSG slog ut Lyon ur Champions League tycker jag inte det är rimligt att Parisklubben rankas före Lyon. Men man får ju ta sådana här rankinglistor för vad de är – en kul grej.
Den enda rankinglista som har egentlig relevans är ju Uefas officiella och den bygger ju bara på Champions League, vilket gör den högst missvisande.
Personligen har jag funderat lite över vilka lag som har högst potential i Europa. Alltså vilka som skulle vinna om alla lag alltid presterade på toppen av sin förmåga.
Jag är rätt övertygad om att Lyon är etta och Wolfsburg tvåa på en sådan lista, även om Wolfsburg knappar in om de gör klart med Ogimi. Sedan borde Rosengård vara heta kandidater till tredjeplatsen.
Utöver rankinglistorna presenterade häromdagen fyra av de personer som ligger bakom podden Women’s Soccer Zone sina toppspelare från 2014 i det så kallade #ZoneAwards. De tog ut världens bästa spelare lagdel för lagdel samt bästa unga spelaren, bästa managern och bästa matchen. Eftersom de fyra har olika nationalitet, täcker sportens två bästa kontinenter och bevakar olika ligor tycker jag att listorna är lite intressanta.
Alla fyra var överens om att Champions Leaguefinalen var 2014 års bästa match. Där har jag inte heller någon avvikande synpunkt.
Hedvig Lindahl
När det gäller världens bästa målvakt i fjol fick faktiskt Hedvig Lindahl och Almuth Schult två röster vardera. Där har jag svårt att instämma, även om jag måste säga att målvaktsbiten var svår under fjolåret. I min ranking var Hope Solo trots allt högst placerade målvakten, men det var långt ifrån överlägset. Andra namn som flashade förbi var bland annat Alyssa Naeher och Erin McLeod.
Även i kategorin bästa back hade vi svensk representation i form av Nilla Fischer som fick tre röster medan Lara Dickenmann fick en. Här är jag helt enig med juryn då jag ju hade just Fischer och Dickenmann som de två högst placerade backarna på min rankning.
Årets mittfältare delades med två röster vardera på Kim Little och Louisa Necib. Det stämmer ju också ganska bra med min ranking där Little, Nadine Kessler, Shirley Cruz, Veronica Boquete, Carli Lloyd och Necib i nämnd ordning var de högsta placerade mittfältarna.
Intressant att fyra olika spelare fick röster som årets forward; Amy Rodriguez, Eugenie Le Sommer, Christen Press och Vivianne Miedema. Le Sommer och Press var med på min lista, Miedema just utanför medan Rodriguez inte nämndes. Trots viss överensstämmelse är det den positon där jag står längst ifrån Women’s Soccer Zones jury. Jag hade ju Gatene Thiney, Lauren Holiday och Anja Mittag som mina toppar.
Ada Stolsmo Hegerberg
Bästa unga spelare är en kul kategori. Jag räknar ung spelare som 20 år eller yngre. Där hade jag Miedema i topp närmast före Ada Stolsmo Hegerberg och Asisat Oshoala. I #ZoneAwards föll rösterna på fyra olika spelare. Hegerberg och Miedema var med liksom Pauline Bremer och Leah Williamson.
Managerkategorien väljer jag att lämna därhän, för den är ju närmast omöjlig för en utomstående att bedöma. Röster där gick dock till Ralf Kellerman, Maren Meinert, Laura Harvey och Mark Parsons.
Slutligen fick Kessler tre röster som världens bästa spelare 2014 alla kategorier. Tydligen fick man inte rösta på samma spelare i två olika kategorier, för då skulle ju Kessler även ha vunnit mittfältskategorien. Den fjärde rösten tillföll Boquete. Här röstar jag som bekant på Kim Little.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.
Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.
Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.
Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.
Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.
Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.
Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.
Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.
Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.
Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.
Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.
Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.
Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.
För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.
Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue
Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.
Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.
Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?
Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.
Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.
Nominerade till Ballon d’Or 2014
Finalister: Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård Abby Wambach, USA/WNY Flash Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres
Bästa spelare i Asien 2014 Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar
Övriga nominerade: Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama
Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014 Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Bästa spelare i Afrika, Caf Awards Nominerade: Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp
Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014 Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14 Gaetane Thiney, Juvisy
Övriga nominerade Camille Abily, Frankrike/Lyon Lotta Schelin, Sverige/Lyon
Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres) Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg
Concacaf, Female player of the year
1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
Hope Solo
VM-kval, Concacaf, allstarlag
Hope Solo, USA/Seattle Reign Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida Christie Rampone, USA/Sky Blue Whitney Engen, USA/WNY Flash Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders Carli Lloyd, USA/WNY Flash Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG Christen Press, USA/Chicago Red Stars Abby Wambach, USA/WNY Flash Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United
USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer
Lauren Holiday
Övriga nominerade: Sydney Leroux Carli Lloyd Christen Press Abby Wambach
Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL
Kim Little, Seattle Reign/Skottland
Nahomi Kawasumi
Allstarlag i NWSL 2014
Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign Ali Krieger, USA/Washington Christie Rampone, USA/Sky Blue Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back Veronica Boquete, Spanien/Portland Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt Kim Little, Skottland/Seattle Reign Lauren Holiday, USA/Kansas City Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign Amy Rodriguez, USA/Kansas City
Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen
Lotta Schelin
Damallsvenskans bästa spelare 2014
Anja Mittag
Allstarlag i damallsvenskan 2014
Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård Anita Asante, England/Rosengård Emma Berglund, Sverige/Umeå Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC Lieke Martens, Holland/Göteborg FC Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare Manon Melis, Holland/Göteborg FC.
En blogg om internationell damfotboll 