En seger med svårbedömt värde

Det blev seger med 2–1 mot Holland i Sveriges VM-genrep. Fast jag måste säga att det var en seger som är väldigt svår att värdera.

Det är ingen tvekan om att Sverige var bättre än Holland i matchen som spelades i regn och åska på en vällinjerad plan. Ändå skall vi tacka den holländska målvakten Loes Geurts för segern. Hon kom ut snett på Lotta Schelin:s 1–1-mål och hennes agerande på Kosovare Asllani:s 2–1-mål höll korpklass.
Att ha så dålig koll på var målet står att man släpper in en lös lyftning är inte förlåtligt på internationell nivå.

Vi ska även tacka domaren. För jag tycker nog att Anouk Hoogendijk skulle ha haft straff på övertid när Amanda Ilestedt stod för en mycket slarvig tackling.

Anouk Hoogendijk

Anouk Hoogendijk

Totalt sett var ändå det svenska försvarsspelet ok. Men det var inte så bra att jag rätar ut alla frågetecken. Inte alls. Man bör ju ha i åtanke att Hollands forwardsstjärna Vivianne Miedema satt på läktaren, att Lieke Martens tvingades gå av i slutet av den första halvleken och att Manon Melis byttes ut i åskavbrottet.

Så det svenska försvaret utsattes tyvärr inte för det riktigt svåra test som man hade hoppats på. Försvarsmässigt är det förstås också oroande att Emma Berglund tvingades kliva av i halvtid med känning i låret.

Matchen bröts alltså i ungefär en halvtimme efter 60 minuters spel. De sista 30 minuterna efter avbrottet hade Sverige totalkontroll – fram till straffsituationen. Under den halvtimmen kändes dock matchen mer än nödvändigt som en vänskapsmatch.

När det gäller Kosovare Asllanis insats som yttermittfältare blev det tyvärr som väntat. Hon bidrog inte med speciellt mycket konstruktivt från kanten.

Parallellt med Sveriges genrep har USA spelat 0–0 mot Sydkorea – ett resultat som helt klart skakar om våra gruppmotståndare inför mästerskapet. Den matchen spelades inför fina 26 467 åskådare i New Jersey.

Det var tydligen första gången sedan 2008 som USA gick mållöst av en hemmamatch. Det jag såg av matchen behövde inte koreanskorna skämmas över resultatet. Tvärtom höll de oftast USA på behörigt avstånd ifrån målet. Amerikanskorna hade egentligen bara en sylvass målchans.

Sydkorea var välorganiserat och otroligt bollskickligt – laget blir inte på något sätt någon slagpåse i VM. Det märktes tydligt att USA:s lag saknar bollvinnare, för koreanskorna kunde långa stunder rulla runt bollen utan att behöva känna sig pressade. Däremot saknade Sydkorea riktig spets. Deras enda riktigt vassa avslut kom i 93:e minuten och tvingade Hope Solo till en fin räddning. Det hade varit en mäktig kalldusch om koreanskorna avgjort där.

USA startade så här: Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergChristen Press, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan BrianAbby Wambach och Sydney Leroux.

Dunn och Van Hollebeke petade i sista stund

USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.

Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.

Truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).

Backar:
Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).

Mittfältare:
Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).

Forwards:
Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).

 

 

Backarna gjorde det för USA

USA har just besegrat Nya Zeeland med 4–0 i en match inför 35817 åskådare i St Louis i en match som sannolikt både givit svar och väckt frågor för Jill Ellis.

Anförda av duktiga målvakten Erin Nayler var The Football Ferns länge med i matchen, resultatmässigt sett. Mitt i den andra halvleken tyckte jag att nyazeelänskorna även spelmässigt hängde med bra. I det läget stod det 1–0 – vänsterbacken Meghan Klingenberg:s snygga mål från minut 13 var USA:s enda utdelning.

Men i 75:e minuten gjorde inbytta vänsterbacken Lori Chalupny 2–0 på ett sätt som på många sätt liknade Klingenbergs. Det målet öppnade dammluckorna. Strax efter nickade mittbacken Julie Johnston in 3–0 och sedan sprang inbytta, defensiva innermittfältaren Morgan Brian igenom och satte 4–0. Det kunde ha blivit ytterligare något amerikanskt mål på slutet.

Den här säsongen har det varit många frågetecken kring det amerikanska laget. Segern i Algarve cup rätade ut några, men inte alla. Fortfarande är bland annat balansen på mittfältet och vem som skall bilda forwardspar med Alex Morgan två öppna frågor.

I dag valde Ellis att balansera sitt mittfält extremt offensivt. Så länge laget orkade hålla hög och intensiv press funkade det bra. Men tio minuter in i den andra halvleken när man tappade i intensitet märktes det att man saknade bollvinnare. Då kunde Nya Zeeland hålla emot riktigt bra.

Men med några byten fick det amerikanska laget ny energi och kunde vräka in tre mål. Men som jag ser det har man inte löst frågan om mittfältsbalansen ännu. Den här balanseringen funkar säkert mot svagare motstånd, men den är sårbar mot riktigt bra motstånd.

I dag spelade Megan Rapinoe på vänsterkanten. Offensivt var hon stundtals lysande, men defensivt fuskar hon något vansinnigt. Oftast deltar ju faktiskt Rapinoe inte alls i försvarsspelet.
Carli Lloyd kan spela försvarsspel, men slipper det helst. Hon vill nämligen helst ge sig i väg på långa, offensiva djupledslöpningar.
På högerkanten spelade Christen Press, som i grunden är forward. Press fuskar inte i försvarsspelet, men hon är inte heller någon utpräglad bollvinnare – utan vill helst också springa i djupled.

Kvar är Lauren Holiday – som har den mer defensiva innermittfältsrollen, men som helst spelar som tia. Även Holiday har sin största styrka i anfallsspelet, hon är lagets allra bästa passningsspelare. Men när hon får springa och täcka upp för mycket för de andra tre tappar hon offensiv kraft.

Jill Ellis får garanterat anledning att tänka mer på hur hon skall balansera sitt mittfält. Trots att de fyra målen gjordes av tre backar och en defensiv mittfältare kom nog Ellis trots allt närmare ett ordinarie forwardspar.

Alex Morgan och Amy Rodriguez funkade nämligen utmärkt ihop i den första halvleken. Framför allt Rodriguez såg riktigt het ut. Om det inte varit för lite oflyt och en storspelande Nayler hade Kansasforwarden gjort ett par mål. Gissningsvis blir det alltså Morgan och A-rod som startar på topp för USA mot Australien i VM-premiären den 8 juni.

USA:s lag såg ut så här: Hope Solo – Ali Krieger (Kelley O’Hara, 79), Johnston, Becky Sauerbrunn, Klingenberg (Chalupny, 57) – Press (Tobin Heath, 57), Holiday, Lloyd, Rapinoe (Brian, 79) – Morgan (Abby Wambach, 74) och Rodriguez (Sydney Leroux, 57).

Lägeskoll inför VM 2015: USA

Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.

Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.

Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.

Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.

Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:

* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:

Hope SoloAli Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan KlingenbergMegan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen PressSydney Leroux och Abby Wambach.

De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.

Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.

Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.

Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.

När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.

Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.

Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.

I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.

Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.

Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.

Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:

1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach

Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.

Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.

Hope Solo

Hope Solo

Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).

Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.

Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.

Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.

USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria

USA:s senaste resultat mot topp 20-nationer:
Brasilien–USA 0–0
Brasilien–USA 3–2
USA–Kina 1–1
USA–Schweiz 4–1
USA–Frankrike 2–2
USA–Frankrike 1–0
Kanada–USA 1–1
USA–Kina 3–0
USA–Kina 2–0
USA–Nordkorea 3–0
USA–Danmark 3–5
USA–Sverige 0–1
USA–Japan 1–1

2014 års utmärkelser

Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.

Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.

Nominerade till Ballon d’Or 2014

Finalister:
Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg

Platserna 4–10
Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
Veronica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt
Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama, Japan/Okayama Yunogo Belle
Louisa Necib, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Nadine Kessler

Nadine Kessler

Best Women’s Player in Europe 2013/14

1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres

Bästa spelare i Asien 2014
Katrina Gorry
, Australien/Kansas City/Brisband Roar

Övriga nominerade:
Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign

Aya Miyama vandrar av

Aya Miyama

Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014
Aya Miyama
, Japan/Okayama Yonugo Belle

Bästa spelare i Afrika, Caf Awards
Nominerade:
Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad
Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp

Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014
Asisat Oshoala
, Nigeria/River Angels

Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14
Gaetane Thiney
, Juvisy

Övriga nominerade
Camille Abily, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres)
Alexandra Popp
, Tyskland/Wolfsburg

Concacaf, Female player of the year

1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

Hope Solo

Hope Solo

VM-kval, Concacaf, allstarlag

Hope Solo, USA/Seattle Reign
Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Whitney Engen, USA/WNY Flash
Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash
Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders
Carli Lloyd, USA/WNY Flash
Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
Christen Press, USA/Chicago Red Stars
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer

Lauren Holiday

Övriga nominerade:
Sydney Leroux
Carli Lloyd
Christen Press
Abby Wambach

Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL

Kim Little, Seattle Reign/Skottland

Nahomi Kawasumi utbytt

Nahomi Kawasumi

Allstarlag i NWSL 2014

Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt
Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign
Ali Krieger, USA/Washington
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back
Veronica Boquete, Spanien/Portland
Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
Kim Little, Skottland/Seattle Reign
Lauren Holiday, USA/Kansas City
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Amy Rodriguez, USA/Kansas City

Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen

Lotta Schelin

Damallsvenskans bästa spelare 2014

Anja Mittag

Allstarlag i damallsvenskan 2014

Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro
Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård
Anita Asante, England/Rosengård
Emma Berglund, Sverige/Umeå
Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF
Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård
Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC
Lieke Martens, Holland/Göteborg FC
Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare
Manon Melis, Holland/Göteborg FC.

MVP i Nadeshiko League 2014

Michi Goto, Japan/Urawa Reds

Allstarlag i Nadeshiko League 2014

Miho Fukumoto, Japan/Yunogo Belle
Azusa Iwashimizu, Japan/NTV Beleza
Shiho Kohata, Japan/Urawa Reds
Ruka Norimatsu, Japan/Urawa Reds – även årets nykomling
Saori Ariyoshi, Japan/NTV Beleza
Mizuho Sakaguchi, Japan/NTV Beleza
Aya Miyama, Japan/Yunogo Belle
Hikaru Naomoto, Japan/Urawa Reds
Megumi Kamionobe, Japan/Niigata
Yuika Sugasawa, Japan/Chiba
Megumi Takase, Japan/Inac Kobe Leonessa

Bästa spelaren i Kanada 2014
Omröstning:

1) Christine Sinclair, Portland Thorns
2) Erin McLeod, Houston Dash
3) Sophie Schmidt, Sky Blue

Players Player of the Year, engelska WSL

Ji So Yun, Sydkorea/Chelsea LFC

Osäkerhet i alla toppnationer

Det svenska landslagsåret har ju i högsta grad varit ojämnt. Tur då att vi går in i VM-året 2015 utan att det känns som att något av de andra länderna i världstoppen har hittat rätt i sina lagbyggen.

Just såg jag Brasilien vinna sin egen fyrnationsturnering genom att spela 0–0 mot ett väldigt blekt USA i finalen.

Det var först under ordinarie tids sista tre minuter och de tre övertidsminuterna som USA förmådde få någon press på hemmalaget. Resten av matchen kontrollerades av ett bollskickligt braslilianskt lag, dock utan att man skapade speciellt mycket.

Den första halvleken gick på poäng till Brasilien. De största jublet från läktarna kom dock vid två läckra jongleringsuppvisningar från Andressa Alves och Formiga. Andressa Alves är en artist som egentligen är mittfältare, men när hon spelar i backlinjen som i dagens första 57 minuter är hon sannolikt världens mest tekniska vänsterback.

En jättechans skapades före paus i halvleken, den fick hemmalagets mittback Monica Hickmann efter att Abby Wambach ägnat sig åt alibimarkering vid en hörna. Monica fick gå upp ostört och nicka från nära håll. Tyvärr för Brasilien passerade dock bollen någon decimeter utanför Hope Solo:s högerstolpe.

Tobin Heath

Tobin Heath värmer upp

Så långt var USA så svagt så det närmast var förbluffande. Brasilien startade sitt försvarsspel högt och amerikanskorna hade hela tiden oerhört svårt att vårda bollen, till och med bollsäkra spelare som Tobin Heath och Lauren Holiday hamnade ofta i tidsnöd och slog felpass.
Nu hör det ju till saken att man saknade många av sina naturliga djupledshot då Sydney Leroux var avstängd, Christen Press hade åkt hem till följd av dödsfall i släkten och Alex Morgan inte är är 100-procentigt återställd från sina skador ännu.

Utan djupledshot lyckades bara USA få till ett avslut på hela den första halvleken – och det gick utanför mål – det är inte vad man är van vid.

USA:s akilleshäl för tillfället är bristen på bollskicklighet på centralt mittfält. I dag spelade Carli Lloyd och Morgan Brian där, med Holiday framför som släpande forward. De få gånger Holiday fick bollen rättvänd fanns det lite idéer i USA:s spel, men det var alltså få gånger.

I 59:e minuten hade Wambach USA:s första riktigt vassa målchans, hon nickade dock utanför. I 88:e kom den andra amerikanska målchansen och enda avslutet mot mål. Becky Sauerbrunn:s nick räddades dock via ribban av Luciana.

Becky Sauerbrunn

Becky Sauerbrunn

En kvart tidigare skulle Brasilien ha haft en straff. Om jag uppfattade det rätt var det en brasiliansk domare. Hon blåste också gärna med hemmalaget. Fast matchens kanske allra mest solklara domslut i brasiliansk favör vågade inte domaren ta. Carli Lloyd var inte nära att hänga med Andressa Alves utan amerikanskan sprang rätt in i den hypertekniska brasilianskan. Ofattbart att domaren friade.

Matchen slutade alltså mållös vilket innebar att Brasilien vann turneringen på bättre totalpoäng. Lagen ställde för övrigt så här:

Brasilien: Luciana – Poliana, Bruna Benites, Monica Hickmann, Andressa Alves (Andressinha, 90) – Thaisa Moreno, Maurine (Tamirez, 58), Formiga, Rosana (Beatriz, 57) – Marta, Debinha.

USA: Hope Solo – Meghan Klingenberg, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Lori Chalupny (Ali Krieger, 55) – Morgan Brian, Carli Lloyd – Kelley O’Hara (Megan Rapinoe, 73), Lauren Holiday, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 81) – Abby Wambach (Amy Rodriguez, 73).

Som sagt saknas det nu ett lag i världseliten som känns som en given finalist i nästa års VM. Tyskland är etta på rankningen och det lag som har sett starkast ut i år. De har vunnit tolv av 13 landskamper, bland annat har man besegrat toppnationer som Japan, Sverige, Kanada och England.
Ändå känns det inte som att Silvia Neid har exakt koll på hur hon skall formera sitt gäng och höstens 2–0-förlust hemma mot Frankrike visar att tyskorna inte är oslagbara.

USA är alltså inne i en riktig svacka, Japan håller på med en föryngringsprocess, Frankrike lyckas aldrig i stora mästerskap och så vidare. Det blir i högsta grad intressant att följa stornationernas lagbyggen fram mot sommaren.

Sverige–USA 1–0

USA har numera förlorat under Tom Sermanni. Det syntes tydligt på Pia Sundhage hur viktigt det var för henne att få tillfoga sin tidigare arbetsgivare den första förlusten på två år. Sviten stannade på 42 matcher, och Sundhages leende från bänken när matchklockan visade 90.30 var årets bredaste hittills.

Den första halvleken var alltså lysande från svensk sida. Den andra var inte lika bra spelmässigt sett, utan det handlade om 45 minuters kamp. USA skapade egentligen så många chanser att man borde ha gjort något mål. Men när ingen svensk back offrade sig stod Hedvig Lindahl i vägen. Hon gjorde ett par helt avgörande räddningar på slutet.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Jag blev lite orolig när Sundhage bytte mittback i halvtid. Ut gick Charlotte Rohlin, och in kom Linda Sembrant. I och med det bytet tappade vi snabbhet i mitt försvaret. Men även om vi var illa ute ett par gånger så klarade vi alltså nollan. Och även om oavgjort hade varit mest rättvisande sett till chanserna så behöver Sverige inte be om ursäkt för dagens seger.

Alla svenska spelare var bra. De som är värda överbetyg är Lindahl, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Caroline Seger, Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani samt målskytten Lotta Schelin.

Att vi skulle ha sex poäng efter två matcher i Algarve hade jag aldrig gissat. Inte med tanke på hur laget presterat det senaste halvåret.

Det som har hänt med landslaget sedan överkörningen i Amiens för en månad sedan är framför allt att Seger har hittat rätt i den defensiva mittfältsrollen. I de här två senaste matcherna har hon varit precis så bra som jag tyckt att hon borde kunna vara. Hon har nått en nivå hon inte varit i närheten av under de senaste åren. Kul.

Och jag tror faktiskt att det finns mer att ta av. För med lite mer vana i positionen kan nog Seger fila bort de små skavanker som hon fortfarande har. I dag reagerade jag exempelvis på hur hon klev upp högt på den amerikanska planhalvan för att försöka chansbryta efter 54 minuter. Det i ett läge där hon bara hade tre svenska spelare bakom sig, och de var alla placerade på mittlinjen. Effekten blev en amerikansk kontring där vi under en kort period var tre mot fem. Den typen av chansbrytning kan man göra i slutet av matchen – om man är i underläge.

Men totalt sett var Seger lysande – en tveklös femma.

Caroline Seger

Caroline Seger

Att besegra världsettan är ju alltid kul. Men det roligaste med det här är att Sundhage och laget nu har något att bygga ifrån. På kort tid har flera bitar fallit på plats i det spelmässiga pusslet. Det var väldigt viktigt.

När man värderar segern skall man minnas att USA är ganska rejält skadedrabbat, och bland annat saknar viktiga toppspelare som Alex Morgan, Lauren Holiday och Shannon Boxx i Algarve. Dessutom har Tobin Heath precis kommit tillbaka från skada, och Sydney Leroux var krasslig.
Men för Tom Sermanni var nog den här matchen ändå en väckarklocka. Jag tycker att han sveks av sina etablerade spelare. Abby Wambach var direkt usel. Men även Ali Krieger, Megan Rapinoe och Christie Rampone gjorde riktigt bleka insatser.

De få glädjeämnena i USA:s lag var nykomlingarna Morgan Brian och Sarah Hagen. Brian är en smart spelare, som knappt slår bort en passning. Och Hagen lyckades i sin debut skapa typ tre gånger så mycket på nio minuter som Wambach gjorde på 81.

Intressant var att se vilken irritation och frustration som amerikanskorna visade på slutet. Carli Lloyd var en av dem som verkligen ville vinna. Men ambitionen gjorde henne så aggressiv att hon verkade vilja sparka och slå varenda svenska som kom i hennes väg. Och Wambach hade ett gallskrik som gick rakt igenom tv-rutan.
Till det kan man koppla ett konstaterande om att det svenska laget tog riktigt god tid på sig vid varje inkast och frispark på slutet. Det var förstås taktiskt smart. Precis lika smart som det var av Tyskland att spela på klockan i slutet av EM-semifinalen i fjol. Ni minns väl hur det lät då…

Slutligen är här ett klipp med Lindahls fina straffräddning. Och här är ett med Schelins segermål.

För nu är det dags att bänka sig igen. För snart är det avspark i Tyskland–Kina på Eurosport 2. Och 21.45 skall Eurosport 1 visa Japan–Danmark i efterhand.

Bästa svenska halvleken på länge

Sverige leder mot USA med 1–0 i halvtid – och där jag sitter i tv-soffan har jag ett leende på läpparna.

Inte framför allt för resultatet, utan för att halvlekens sista 30 minuter är de bästa jag har sett Sverige göra på mycket, mycket länge. Under den perioden har det varit mycket god defensiv kontroll, och vi har faktiskt styrt spelet.

Den första kvarten var inte dålig, fast inte heller bra. Då var det darrigt, och USA hade press på oss. En som darrade var Hedvig Lindahl. Hon hade flera dåliga passningar med fötterna, och var vådligt ute i några utrusningar.

Ändå var det Lindahl som vände matchen åt oss. I den 17:e minuten limmade hon nämligen en straff från Abby Wambach på ett riktigt snyggt sätt. Även om skottet inte var hårt, var det välplacerat ute vid stolpen. Så Lindahls räddning höll allra högsta klass.

Sedan dess har USA i princip inte skapat en enda riktig målchans. Sverige däremot har gjort mål. Det föll i 24:e minuten, och var Sofia Jakobsson:s förtjänst. Hon snodde bollen av Ali Krieger på vår vänsterkant, och slog sedan ett fint inlägg. Lotta Schelin kunde enkelt styra in bollen med huvudet. Ett fint mål.

Straffen var förresten otroligt billigt dömd. Även om Charlotte Rohlin lätt sparkade Amy Rodriguez över vaden i ett förstaläge så borde det inte innebära signal. För när domaren blåste gjorde Linköpingsbacken ju en klockren brytning.
Upprinnelsen till straffen var dock intressant. När Wambach nickskarvade mot Rodriguez hade Rohlin en riktigt dålig fotställning, vilket gjorde att hon i sin vändning tappade flera meter på Rodriguez. Situationen kan nästan användas som instruktionsvideo för hur man inte skall stå vänd i en motsvarande situation.

45 minuter återstår, och USA kommer säkert att göra allt för att vända. Minns att Sverige ledde med 1–0 i halvtid mot amerikanskorna även i fjolårets Algarve cup. Då blev det 1–1 – ett resultat som innebar amerikansk gruppseger. I år kan inte USA vara nöjt med kryss. Så det blir intressant att se hur Tom Sermanni coachar för att få till en vändning.

För lätt blir det inte. Jämfört med fjolårets match känns Sverige klart starkare, samtidigt som USA är sämre. Jag tyckte redan i Japanmatchen att det saknades sedvanlig spets i det amerikanska laget. Den känslan har förstärkts i dag. Dessutom är det ovanligt rörigt i den amerikanska backlinjen.

Så matchens sista 45 minuter kommer att bli riktigt intressanta.

Oj, vilken bredd USA har

Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.

Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.

USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:

Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.

Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope SoloAli Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie CoxHeather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan RapinoeAbby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.

Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole BarnhartAmy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’HaraMeghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin HeathAlex Morgan och Christen Press.

Tobin Heath

Tobin Heath värmer upp

Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill LoydenCrystal Dunn, Julie JohnstonLeigh Ann RobinsonKristie MewisChristine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis –  Amy Rodriguez och Lindsey Horan.

Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.

Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.

Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.

Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeodRhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie SchmidtJosée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).

Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.

Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.

* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.

Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.

I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.

* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.

Veronica "Vero" Boquete

Veronica ”Vero” Boquete

Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.

Graham Hansen lämnar också Tyresö

Jag såg just nyheten om att Tyresö tappar Caroline Graham Hansen, som flyttar hem till Stabaek.

Caroline Graham Hansen

Caroline Graham Hansen

Klubbytet är givetvis fantastiskt bra för Stabaek, som blir makalöst stora favoriter till att springa hem guldet i norska toppserien på nytt.

Men var händer egentligen i Tyresö? Frågan ställs från alltfler håll. Och man väntar spänt på svaren från klubben.
I det här läget är det synd för oss som betraktar den utifrån, men tur för klubbledningen, att de inte har någon lokaltidning som närmarkerar dem. För det är många frågor man hade velat se ställas.

Tittar man på Tyresös startelva i fjolårets kanske viktigaste match, den borta mot PSG, så har tre spelare lämnat (Ashlyn Harris, Ali Krieger och Graham Hansen), tre lämnar innan halva damallsvenskan är spelad (Whitney Engen, Meghan Klingenberg och Christen Press) och ytterligare tre har kontrakt som går ut till sommaren (Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete).

Utöver det har Sara Thunebro och Kirsten van de Ven lämnat. Och enligt Anders Nilsson:s blogg skall även Jennifer Hermoso vara på väg bort.

På pluskontot har man hittills Tinja-Riikka Korpela och Madelaine Edlund.

Ledningen har verkligen mycket arbete att göra för att få ihop ett slagkraftigt lag till hela den väntande säsongen. Det behövs ju givetvis en handfull tunga namn redan nu – om man skall kunna vinna Champions League redan i år.

Jag påmindes i går om att klubben på sin hemsida i december skrev följande:

”I Sverige är nästan alla lag helt inkörda på en säsongsrytm som är vinterfönster till vinterfönster medans övriga Europa jobbar sommarfönster till sommarfönster. Det sistnämnda är det optimala utifrån en satsning på Champions League och också något vi tog med i beräkningen i somras då Tyresö startade sitt arbete att ta oss över till ”sommar-sommar” genom att Whitney, Ali och Ash värvades. Självklart blir det en omställning att byta ”värvningsfönster” och det kostar en del energi och kortsiktigt en viss kontinuitet. Från och med sommaren skall vi dock vara ifatt och i fas!”

Det arbetssättet låter högst olämpligt för en svensk klubb. På många sätt. Inte minst är det ju faktiskt så att huvuddelen av damfotbollsvärldens bästa ligor spelar helårsvis, precis som damallsvenskan.

Och med den röran som är på spelarsidan nu i vinter känns det tveksamt om Tyresö kan vara i fas till sommaren. Fast frågan är om det betyder något.

För Tyresö har klarat av att jobba i turbulens tidigare. Så bara för att det är lite rörigt just nu tänker jag inte räkna ut klubben ännu.

Men det blir intressant att se vad som händer härnäst.

* Nu är det tydligen klart att Asiens bästa spelare 2013, Inac Kobe Leonessas sydkoreanska stjärna Ji So-Yun flyttar till England och Chelsea. Kan den här värvningen lyfta fjolårets fiaskoklubb?

* Italienproffset Maria Karlsson fick en kanonstart på året. Hon blev nämligen tvåmålsskytt för första gången någonsin sedan flytten till Italien. Mittbacken nickade in båda (0–2 och 0–5), när Verona vann med hela 11–0 borta mot jumbon Scalese. Se målen här:

I och med målen står Karlsson nu på sex fullträffar. Det gör henne till näst högst placerade utländska spelare i skytteligan. Bara amerikanska klubbkompisen med det italienska namnet, Veronica Napoli, ligger före. Högst upp i toppen ligger också en Veronaspelare, nämligen Marta Mason – som har gjort 17 mål. Det är tre fler än veteranen Patrizia Panico.

* I dag har förbundet ställt in det landslagsläger som skulle ha arrangerats i Växjö nu i januari. Det är helt klart värt att kommentera. Fast inte just nu. Utan jag återkommer i det ämnet.

Damallsvenska målskyttar runtom i världen

Tidigt i går morse svensk tid vann USA med 4–1 mot Nya Zeeland. USA:s tredje mål gjordes av Tyresös Christen Press, som för en gångs skull fick chansen från start bredvid Abby Wambach.

Press spelade hela matchen, och i minut 87 fick hon även ett assist till Heather O’Reilly, när högeryttern fastställde slutresultatet 4–1.

Jag satt uppe och såg den första halvleken. Matchen visades streamad på US Soccers hemsida. USA imponerade riktigt stort i matchupptakten, och man gjorde två mål redan de första tolv minuterna. Först vred Megan Rapinoe snyggt in en frispark, och sedan sprang Carli Lloyd igenom och smällde kraftfullt in 2–0.

Press mål kom i slutet av halvleken, och var inte speciellt snyggt. Men det var ett distinkt avslut, och alla mål räknas ju. Noterbart också att Press klubbkompisar i Tyresö Ali Krieger och Meghan Klingenberg också spelade hela matchen. Däremot fick Yael Averbuch och Whitney Engen se hela drabbningen från bänken.
Något klipp med höjdpunkter har jag inte hittat. Men här går det att se hela matchen:

Och här är ett klipp med intervjuer med Tom Sermanni, Rapinoe, Lloyd och Press:

En annan intervju med Christen Press gjorde nyligen The Equalizer, och där säger damallsvenskans skyttedrottning:

”Jag tror jag kommer att spela i NWSL åtminstone en del av nästa säsong.”

Tyresö behöver alltså troligen leta efter en ny spjutspets till nästa år. För Press verkar bara stanna tills Champions League är färdigspelat.
Tyresös lagbygge är ju för övrigt intressant, då både Marta och Veroniqa Boquete också bara har kontrakt till sommaren.

USA:s match var ju bara en träningsmatch. Amerikanskorna spelar ju bara sådana i år. I Europa spelades det ju däremot en mängd VM-kvalmatcher i helgen. Här kommer ett gäng klipp från de matcherna.

Först har ni här ett klipp med alla Tysklands 13 mål i Slovenien. Där blev alltså Celia Sasic och Anja Mittag tremålsskyttar.

Mittag var inte enda damallsvenska spelare att noteras för tre mål i helgens VM-kvalspel. Tyresös norska stjärnskott Caroline Graham Hansen smällde nämligen in tre av Norges sju fullträffar mot Albanien. Ett par av Hansens projektiler är riktigt snygga.
Notera för övrigt hur uselt den albanska målvakten jobbar. Observera också att Albanien har högre världs- och Europaranking än det bosniska lag som Sverige mötte i lördags:

En annan damallsvensk spelare som stod för ett riktigt sevärt mål i helgen var Linköpings holländska mittfältare Renee Slegers. Hennes frispark till 2–0 kan man se om många gånger. Slegers gjorde för övrigt också Hollands första mål. Hon gjorde däremot inte flest i 7–0-segern i Portugal.

För supertalangen Vivianne Miedema, som leder skytteligan i BeNe League på 17 mål på sju omgångar, fortsätter att imponera enormt i höst. Miedama byttes in i minut 75 och hann göra ett äkta hattrick på den tiden. Totalt har 17-åringen spelat nio tävlingsmatcher i höst, och bara lämnat en mållös. Och i den – VM-kvalmötet med Albanien – byttes hon i minut 84.

Se Slegers och Miedemas mål här:

England slog Wales med 2–0. Höjdpunkter från den matchen finns på den här länken. Det första målet som gjordes av Jordan Nobbs var ett läckert one-touch-anfall. Högst sevärt.

Tyresö hade många målskyttar i helgens landskamper. När Spanien slog Estland med 6–0 i söndags gjorde Jennifer Hermoso ett av målen. Hennes 3–0-skott håller också hög estetisk klass. Däremot slog hon en straff som inte var lika bra. Den räddades nämligen av det estniska målvakten.

Noterbart från Spanien är att Bristol Academys vassa forward Natalia Pablos var tillbaka i landslaget efter flera års frånvaro. Och att hon omgående blev målskytt. Höjdpunkter från matchen finns här:

Tillbaka till träningslandskamperna. I fredags slog ju Frankrike vår VM-kvalmotståndare Polen med 6–0. Höjpunkter från den matchen ser du här:

Dagens sista klipp hämtar jag från Sydkorea, där Incheon Hyundai Steel Red Angels blev mästarinnor i WK-league efter finalseger med totalt 4–2 mot Seoul Amazones. Här är ett klipp från den andra finalmatchen, där laget från Incheon avgjorde i den andra halvleken. Den första matchen hade slutat 1–1, och Seoul ledde returen med 1–0 i halvtid.

Men anförda av de brasilianska spelarna Thais Duarte Guedes (nummer 11) och Luana (nummer 28) kunde Incheon vända och ta hem mästerskapet:

Tillagt i efterhand: Jag hittade även ett klipp från matchen Skottland–Nordirland i Sveriges grupp. Där vann skotskorna med 2–0 efter mål av Vittsjös Jane Ross och Montpelliers Jennifer Beattie. Se deras mål här:

Göransson ny vänsterback?

Jag var fel ute i förra inlägget. Pia Sundhage inleder förändringsarbetet direkt i sin första trupp efter EM. Störst överraskning är nog trots allt att Antonia Göransson är uttagen som ytterback – utan att själv veta om det.

Till förbundets hemsida säger Sundhage:

”Vi behöver alternativ, det kommer att bli ett mission under de här två åren att hitta dom. Är man vänsterfotad, eller tvåfotad, och bekväm med boll är det intressant. Och Antonia har ju alla kvalitéer.”

Det blir ett intressant test. Men med tanke på att Potsdam oftast spelar 3-4-3 med man-man-markering i backlinjen lär hon inte kunna träna så mycket på backjobbet i ligaspelet.

Antonia Göransson

Antonia Göransson

Från EM-truppen saknas Sofia Lundgren, Stina Segerström och Elin Magnusson. De ersätts av Malin Reuterwall, Hanna Folkesson och Marija Banusic. Folkesson var en uttagning man borde ha kunnat förutse, då hon missade EM på grund av skada.

Malin Reuterwall

Malin Reuterwall

Kul med Reuterwall och Banusic. Fast hur är det med den senares skadeproblem? Jag såg att hon byttes ut i 62:a minuten i dagens damallsvenska match.

Det blir för övrigt en naturlig övergång till just damallsvenskan. Där föll Kristianstad och Banusic i dag borta mot Linköping med 3–1 efter att Pernille Harder gjort de två sista målen för LFC och Renée Slegers det första. KDFF:s reducering stod Linnea Liljegärd för.

Kristianstads förlust innebär att laget kan petas ner under nedflyttningsstrecket i morgon. Då spelar nämligen Mallbacken borta mot Jitex i ett nervdallrande bottenmöte. Om Mölndalslaget tvingas ställa upp utan Minna Meriluoto och Annica Sjölund i morgon igen – då kan det mycket väl vara så att Elisabet Gunnarsdottir:s lag är näst sist om ett dygn.

I Skellefteå vann Tyresö med 8–0. Siffrorna var inte ett dugg missvisande, för skillnaden mellan lagen var ungefär så stor som de säger. Möjligen att Tyresö borde ha gjort några mål till. De åtta de gjorde ser du här:

Tre av målen gjordes av Christen Press, som därmed har gjort 20 i årets serie – även om hon bara står på 19 i officiella skytteligan.

Christen Press

Christen Press

På länken ovan ser man även att Ali Krieger stod för fyra assist. Fast i den officiella statistiken gick hon miste om ett av de där assisten. Sunnanås statistiker lyckades dock pricka in sju av åtta målpass, det är klart bättre än hur det ser ut på många andra damallsvenska arenor.

Om Sunnanå finns det inte mycket att säga mer än att laget verkligen är precis så dåligt som tabellen säger.

I dag kopplade Eskilstuna United för övrigt greppet om att bli det lag som ersätter Sunnanå i högsta serien. 2–0 hemma i seriefinalen mot AIK imponerar. Publiksiffran på 1622 imponerar ännu mer. Bara tre matcher i damallsvenskan har haft större publik i år.

Martas skada kan bli kostsam

Skador förstör, framför allt om de drabbar spelare som Marta. För inte ens klubbar som Tyresö har spelarmaterial att bara rakt av ersätta spelare av den brasilianska superstjärnans kaliber.

När listan nyligen kom över Europas bästa spelare hade Tyresö med två spelare på topp tio, Veronica Boquete och Caroline Seger. Däremot saknades den bästa, Marta på listan.

Hennes betydelse för sin klubb kan nog knappast överskattas. Med henne i laget är Tyresö i år obesegrade. På elva matcher tappade man bara sex poäng. Utan henne har man nu spelat tre matcher, och tappat fem poäng. Fast det kunde ha varit ännu värre, för med tio minuter kvar har det ju varit underlägen både i Kristianstad och i dag.

Dagens 1–1-match i Örebro innebär att det guld som jag trodde var självskrivet håller på att glida Tyresö ur händerna. Just nu är det ju nämligen klar fördel för Malmö i guldstriden. Så Tyresöledningen håller nog alla tummar för att Marta snabbt får ordning på sin rygg.

I dag körde mästarklubben fast i Örebros härligt välorganiserade defensiv. Det är en fröjd att se hur alla spelare i Kif arbetar för varandra.

Sarah Michael

Sarah Michael

Och så har de ju Sarah Michael i toppform. När nigerianskan var skadad hade laget en dipp. Men får hon vara hel under hösten är Örebro en het kandidat till en högst sensationell tredjeplats.

I dag stod Michael för en bomb i första krysset. Skottet passerar lagkamraten Lucie Martinkova:s tidigare ledarnotering i kampen om titeln årets skott i damallsvenskan. Och Michael tar upp kampen med sydkoreanska Kim Na-Rae om titeln årets skott i världen.

En stund senare kom kvitteringen. Från nära håll styrde Lisa Dahlkvist in bollen med en vänstervolley. Fast det var framför allt passningen man minns. Dahlkvist frispelades nämligen genom en underbar volley från Meghan Klingenberg. Synd för amerikanskan att en av kandidaterna till årets assist officiellt står skriven på Kirsten van de Ven

Apropå amerikanskor hade Tyresö fyra sådana i startelvan, då Ashlyn Harris och Ali Krieger gick rakt in i laget, och samtidigt förpassade Carola Söberg och Sara Thunebro till bänken. Det innebar att Tyresö hade fler amerikanskor än svenska spelare i dagens startelva.

Och kanske är det en femte amerikanska som är på väg in? Enligt UNT skall nämligen Tyresö låna ut Jennifer Egelryd till Sirius. Egelryds ersättare skall enligt tidningen presenteras till helgen.

* Det om dagens damallsvenska match. Så till ett svep med smånyheter från Sverige och övriga världen. Minns att jag skrev lite om händelserna på läktarna vid Stockholmsderbyt AIK–Hammarby i elitettan. Här är ett blogginlägg från AIK-håll som ger en liten inblick i följderna av matchen.

Svenja Huth

Svenja Huth

* En av Tysklands Europamästarinnor har dragit av korsbandet. Det är Frankfurts duktiga mittfältare Svenja Huth som därmed missar hela säsongen. Huth ingick ju i den tyska guldtruppen. Hon fick dock inte några spelminuter under mästerskapet i Sverige.

Sonia Bompastor

Sonia Bompastor

* Sonia Bompastor fortsätter i Lyon. Fast den före detta vänsterbacken gör ingen comeback på planen. Utan hon blir huvudansvarig för spelarutvecklingen för klubbens ungdomsverksamhet på flicksidan. Det handlar om allt från 7- till 19-åringar.

* Publiksiffran på Behrn Arena i kväll var fina 1643 personer. Den siffran kvalar in som årets tredje bästa i damallsvenskan. I amerikanska NWSL hade den däremot stått sig slätt. Där slutade snittet i grundserien på 4271, och mediansiffran blev 3007. Det sämsta snittet hade Sky Blue på 1677 – alltså fler än det var på dagens damallsvenska match.

Fler siffror från NWSL finns på den här länken.

Intressant kring NWSL är att Mexikos fotbollsförbund ännu inte har bestämt om nationen skall låta sina landslagsspelare vara kvar i den nordamerikanska ligan nästa år. Förbundskapten Leo Cuellar tycker nämligen att hans spelare har fått för lite speltid. Om det går att läsa här.

* I dag hade damfotboll.com en intervju med Pia Sundhage, där vår förbundskapten berättade om sin sjukskrivning. Intervjun fick rejält med cred i andra medier. Jag har ibland gnällt på att damfotboll.com agerar sömnigt. Här var man dock på hugget, och förtjänar beröm. Bra jobbat.

* EFD gör tydligen ett försök att profilera damallsvenskans spelare vid sidan av planen, i något man kallar för #playersview. Först ut är Linköpings FC under den här veckan. Projektet presenteras här. Och har du Facebook kan du se de första klippen här.

Förhoppningsvis kan det här bli kul. Det är bra för supportrar att kunna få lära känna spelarna utanför fotbollsmiljön. Men hur bra det blir hänger helt på hur kreativa, utelämnande och spontana spelarna vågar vara.

* Slutligen har två lag ur vår VM-kvalgrupp spelat träningslandskamper. I går vann Polen lite överraskande med hela 4–1 borta mot Tjeckien. Och i dag spelade Skottland 1–1 borta mot Serbien.

Krieger till Tyresö – och Marta skadad

Malmö har just vunnit seriefinalen mot Tyresö med 3–2. Mycket mer om själva matchen i ett senare inlägg. Jag har dock fullt fokus på Elfsborg–Kalmar i herrallsvenskan en stund nu…

Men under tiden det är halvtidsvila där är det läge att kommentera nyheterna som presenterades av Tyresö efter slutsignalen.

Den tråkiga först. Den säger nämligen att Marta har diskbråck och att hon riskerar att vara borta under en lång tid. Klubben hoppas att hon skall vara tillbaka i slutet av serien, och därmed också till spelet i Champions League. Men diskbråck är jobbiga saker, och det här är riktigt besvärliga nyheter för mästerklubben.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

För det syntes tydligt i dag hur viktig Marta är för Tyresös offensiv. Även om hon inte är lika dominant som hon var under Umeåtiden så tillhör hon tveklöst damallsvenskans två–tre bästa spelare.

Roligare nyheter för Tyresö då att AlexandraAli” Krieger är klar för klubben, kontraktet gäller säsongen ut. Ytterbacken spelade för Frankfurt i tyska Frauen-Bundesliga från 2007 fram till senaste juluppehållet, då hon flyttade hem till USA, och Washington Spirit i NWSL. I Tyskland spelade hon ihop med Sara Thunebro, som hon alltså återigen blir klubbkompis med nu.

Ali Krieger

Ali Krieger

Ali Krieger var ordinarie högerback i det amerikanska lag som tog silver i VM för två år sedan. Hon är passningsskicklig, och väldigt offensiv. Hon missade fjolårets OS efter att ha dragit av korsbandet i OS-kvalet.

Under VM var hon den USA-spelare som fick ta hand om tysk media, då hon var den enda tyskspråkiga i laget.

Jag har märkt på sökningarna här i bloggen att hon även är väldigt populär på hemmaplan. För de bilder jag tog av henne i samband med VM 2011 tillhör de mest klickade här i bloggen.

Oj vad det smäller i Toronto

Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.

Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.

Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.

Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.

Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.

I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.

Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.

USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin HeathAlex Morgan och Abby Wambach.

Matchen går att se på den här länken.