Etikettarkiv: Hedvig Lindahl

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Publicerad den av
4

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

https://twitter.com/WoSoComps/status/865684605961203713

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

https://twitter.com/WSUasa/status/865802753339162624

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

https://twitter.com/WoSoComps/status/866415826118823937

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.

Andra förstaintrycket av damallsvenskan.tv

Publicerad den av
1

Damallsvenskan är igång. Den första omgången innehöll två resultat som överraskande mig litegrand. Jag tänker framför allt på Djurgårdens seger i Piteå, men även lite på Vittsjös seger i Kristianstad.

Helgens snackis har dock varit damallsvenskan.tv. Man brukar ju säga att man bara har en chans till ett första intryck, och damallsvenskan.tv:s första intryck i fjol laggade rätt rejält. I år har damallsvenskan.tv tagit ny sats, bytt plattform – och fick således chansen till ett nytt första intryck.

Det går väl knappast att säga att det nya förstaintrycket var succéartat.

Hade det inte varit för möjligheten att visa matcherna på Facebook skulle gårdagen ha blivit ett totalfiasko. Nu räddades dagen lite av just Facebook.

I dag gick det bättre för damallsvenskan.tv. Plattformen är snygg, och själva bildkvaliteten känns bättre är ifjol. Dock noterade jag att det var väldigt dålig synkronisering mellan ljud och bild, både på någon av gårdagsmatcherna och på dagens.

I dagens match vann Eskilstuna med 1–0 mot Hammarby. Jag var i väg och tittade på damfotboll i lägre divisioner och missade de första 55 minuterna. Av det jag såg var båda lagen rätt uddlösa.

Eskilstuna fick in ett djupledshot när Mimmi Larsson byttes in. Innan dess kändes de väldigt trubbiga. Av den dryga halvtimma jag såg visade exempelvis numera ordinarie landslagsforwarden Olivia Schough inte något konstruktivt alls. Hon var rent ut sagt oftast på fel ställe.

Nya skotskan Fiona Brown såg spännande ut. Hennes segermål berodde dock mer på en miss från Hammarbymålvakten Emma Holmgren än på briljans från Brown:

https://twitter.com/WSUasa/status/854008166371258369

Som sagts stod Djurgården för omgångens stora skräll när de vann i Piteå. Stockholmslaget firade så här:

https://twitter.com/MaddeStegius/status/853639584244256768

Mer om damallsvenskan i kommande inlägg. Ute i Europa har det varit cuphelg. Det har spelats semifinaler i cuperna i Tyskland, Frankrike och England.

I tyska cupen tog sig SC Sand till klubbens andra raka cupfinal. Det var den österrikiska måldrottningen Nina Burger som var semifinalens stora spelare. Hon gjorde tre av målen när Bayer Leverkusen besegrades med 4–1.

I Sands första cupfinal i fjol ställdes laget mot Wolfsburg. Så blir det även i år. Nilla Fischer har nämligen chansen att få höja pokalen även i år. Wolfsburg vann sin semifinal med 2–1 efter förlängning mot ett av årets uppstickarlag i ligan, Freiburg. Polska Ewa Pajor satte det avgörande målet. Men Freiburg sålde sig dyrt, och Lena Petermann hade ett  stolpskott för kvittering på slutet av förlängningen.

I Frankrike blir det drömfinal mellan Lyon och PSG. Caroline Seger fick ingen speltid när Lyon vann sin semfinal med 10–0 mot Henin Beamont. Målskyttet fördelades rätt jämnt mellan lagets superforwards, det var nämligen fyra av Alex Morgan, tre av Ada Stolsmo Hegerberg, två av Eugenie Le Sommer och ett av Amel Majri. Noterbart att Hegerberg och Le Sommer bara spelade varsin halvlek.

När PSG vann sin semifinal mot St Etienne med 4–1 gjorde Rosengårdsförvärvet Natasa Andonova två av målen.

Så till England där FA-cupfinalen kommer att spelas mellan Citylagen från Manchester och Birmingham. Det var Melissa Lawley som sköt Manchester City till Wembley (där finalen spelas) genom att göra matchens enda mål mot Liverpool:

Kosovare Asllani ingick inte i Manchester Citys matchtrupp i dag. Varför vet jag inte.

Birmingham City, med bland annat ex-göteborgaren Andrine Stolsmo Hegerberg i laget, tog sin finalplats genom att slå ut Chelsea efter straffläggning. Noterbart att Frances Kitching vaktade Chelseas mål, och inte Hedvig Lindahl. Inte heller här har jag koll på orsaken.

Det om cupmatcher. Utöver damallsvenskan var det även seriepremiärer i USA:s NWSL och Norges toppserien under påskhelgen. NWSL fortsätter att vara världens bästa liga sett till publiksiffror. Lägsta publiksiffran i premiäromgången var 2400 – alltså cirka 400 fler än bästa siffran i damallsvenskan. Snittet hamnade kring 6000, mycket beroende på att Portland Thorns hade hemmamatch, och drog 16 145 åskådare.

Det snyggaste målet jag har sett från premiäromgången gjordes av engelska Rachel Daly för Houston Dash:

https://twitter.com/WSUasa/status/853485431886946304

I Norge förväntas toppserien kunna bli jämn i år. De regerande mästarinnorna LSK gick dock på knock i sin premiär, de vann med klara 6–1 mot Klepp:

Japans Nadeshiko League har nått tredje omgången. Det är de senaste sex–sju årens storklubbar Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza som är fullpoängare. Här är Kobes båda mål från helgens segermatch mot Urawa Reds:

https://twitter.com/WSUasa/status/853154915446816769

Slutligen lite bilder från en landskamp. Belgien visade i förra veckan att man håller på att flytta fram sina positioner. Bilderna nedan visar att 5–0-segern mot Skottland inte var ett dugg tursam, utan snarast i underkant. Sverige skall ju möta Skottland i juni. Om vårt landslag lyckas göra fem mål på skotskorna skall vi vara väldigt glada.

Ett oväntat namn – två oväntade positioner

Publicerad den av
3

I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.

Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.

Här är elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Josefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lina Hurtig och Olivia Schough.

Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.

Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.

Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.

Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.

Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.

Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.

Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.

Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.

Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.

Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.

I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.

I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.

Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.

Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.

Frankrike tog sin största seger

Publicerad den av
Svara

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

https://twitter.com/WoSoComps/status/839305264755003393

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

https://twitter.com/WSUasa/status/838113022006677504

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

Sundhage går hårt på sina nyckelspelare

Publicerad den av
1

16.00 är det avspark i Sveriges sista gruppspelsmatch i Algarve cup, och Pia Sundhage väljer att matcha sin tänkta startelva hårt.

Sverige startar nämligen så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Pauline Hammarlund och Lotta Schelin.

Det laget ligger nära den elva jag skulle ha tagit ut om jag toppat laget utifrån de två första matcherna i Algarve. Men jag skulle inte ha toppat laget till dagens möte med Nederländerna, jag skulle inte ha vågat det.

Jag noterar att Martin Sjögren redan startat med 22 olika spelare i Algarve, något som kanske inte är ett framgångsrecept rent resultatmässigt, men man ger många spelare chansen att visa upp sig, och man minskar skaderisken på nyckelspelarna. I de två första matcherna har jag noterat att Sundhage faktiskt har rullat på fler spelare än hon brukar, vilket jag tycker är positivt.

Men nu faller Sundhage tillbaka i gamla synder, och matchar sina nyckelspelare hårt – något som inte brukar vara så populärt bland spelarnas klubbar. Skaderisken ökar ju med flera hundra procent när man spelar fler än en match i veckan. Hittills har det blivit en skada i Algarve, Elin Rubensson ådrog sig en medelstor bristning i baksidan av vänsterlåret.

Dagens match blir den tredje på mindre än fem dygn, hittills har Sundhage givit sina spelare följande speltid:

180: Seger
162: Samuelsson
159: Andersson
156: Dahlkvist
152: Schelin
135: Asllani
90: Lindahl, Hilda Carlén, Sembrant, Fischer, Folkesson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Olivia Schough.
66: Stina Blackstenius
61: Rubensson
47: Lina Hurtig
51: Hammarlund
45: Fridolina Rolfö
21: Hanna Glas
18: Hanne Gråhns
7: Mimmi Larsson
0: Zecira Musovic

Dagens match lär mer likna den mot Australien än den mot Kina. Det holländska laget har mycket fart i offensiven, inte minst genom hypersnabba Shanice van de Sanden. Man har också en av världens vassaste forwards i Vivianne Miedema. Nyckeln till offensiven brukar vara Sherida Spitse:s passningsspel, hennes högerfot är även ett hot i samband med fasta situationer.

Lika farliga som holländskorna är i offensiven, lika sårbara kan de vara i defensiven. De trycker oftast upp backlinjen väldigt högt och spelar lite chansartat. Nu brukar Sverige vara bra på att se till att matcher inte blir vidöppna, men som sagt, dagens tillställning borde bli något helt annat än den stängda historian mot Kina.

Seger är ett måste för att Sverige skall ha chansen att spela final i Algarve. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg är det troliga att inte ens en storseger kommer att räcka, för Kanada och Spanien har varsin finalplats i sina händer inför dagens matcher.

Redan 12.00 spelar U23-landslaget mot Japan. Den matchen går att se här.

Det är kanske ingen nyhet, men det blir bara tajtare och tajtare i världstoppen. I lördags kväll vann England med 1–0 borta mot USA, det var första gången på 29 år som England höll nollan mot USA.

Och glädjen i det engelska laget efter Ellen White:s segermål var verkligen fantastisk. Kolla och njut, det är som om de vunnit en OS-final. Njut även av Lucy Bronze:s ribbskott. Jag tror hon drar till bollen på volley, men det är svårt att se, det kan även vara precis på uppstuds – vilket som är det grym svårighetsgrad på det skottet:

På svensk mark, och i den här bloggen, handlade förra veckans damfotbollsdebatt mer om tröjor med budskap än om fotboll. Här är ett både läs- och tänkvärt inlägg i den debatten från Olof Lundh.

Tankar inför Sverige-Australien – och om citat på matchtröjorna

Publicerad den av
8

I morgon 19.30 spelar Sverige mot Australien i Algarve cup. Det är en högst väntad svensk elva som har presenterats i kväll. Det är tråkigt att repetera exakt det som redan skrivits av bloggkollega Spelare 12, men det är sannolikt till tio elftedelar den elva som Pia Sundhage tänker använda i sommarens EM.

Det är bara Fridolina Rolfö som lär tillkomma – om hon är frisk. Gissningsvis kommer Rolfö att matchas sparsamt i Algarve, sannolikt blir det bara ett par inhopp.

Den elva som Sundhage sätter på benen i morgon är: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius och Lotta Schelin.

Personligen är jag fortfarande inte övertygad om att Jonna Andersson är det bästa svaret på vänsterbacksgåtan. Men Mjölbyprodukten kanske kan ge mig de svaren jag vill ha nu i Portugal.

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Stina Blackstenius, Jonna Andersson och Lisa Dahlkvist

Redan i första matchen lär hon sättas på prov rejält, för Australien brukar komma till spel med mycket snabba kantspelare. Australien är ett lag på snabb frammarsch. Vi spelade oavgjort 1–1 mot The Matildas i VM 2015, i en rätt tråkig match. Det var ett resultat som gynnade Australien bäst. De gick nämligen vidare som grupptvåa, medan vi fick sitta och bita på naglarna för att hoppas avancera som grupptrea.

I fjolårets OS åkte Australien ut på straffar mot Brasilien i kvartsfinalen. Vårt lag hade ju som bekant större framgång i sin strafftävling mot värdnationen några dagar senare.

Med tanke på att Australien saknar skadade duon Michelle Heyman och Chloe Logarzo, samt i morgon även avstängda stjärnan Katrina Gorry känns det här som en öppen match. Det är Gorry som är det riktigt tunga avbräcket för Australien, eftersom hon är lagets hjärna, en genial passningsspelare av en modell som det svenska laget saknar.

Katrina Gorry

Katrina Gorry

Gorrys avstängning beror tydligen på en utvisning från OS-genrepet mot Brasilien i juli i fjol. Jag visste förresten inte att röda kort i träningsmatcher ledde till avstängningar på det här sättet. Trodde bara att det var grova röda kort i träningsmatcher som ledde till avstängning, och då avstängning som även gäller tävlingsmatcher. Men man lär sig alltid något nytt.

En annan nyhet som jag reagerade på i dag var att landslaget skall spela med citat på sina ryggar. Det tyckte jag faktiskt var en väldigt dålig nyhet, väldigt dålig. Visst är idrott på många sätt politik, men jag tycker ändå att ju mer man kan hålla isär idrotten och politiken, desto bättre. Men nu i Algarve skall tydligen Lotta Schelin spela med ett citat från partiledaren Gudrun Schyman på ryggen.

Även om citatet är rätt allmänt hållet…

”Se aldrig ned på någon om det inte är för att hjälpa henne upp.”

…känns det olämpligt att landslaget spelar med citat från politiker på sina tröjor. Jag tycker att man borde hålla borta alla typer av citat och budskap från matchtröjorna. För vem bestämmer vilka citat som är ok, var gränsen går? Tänk om någon velat ha ett citat från Jimmie Åkesson på ryggen, hade det varit ok?

Nyheten om budskapen på tröjorna kom i eftermiddags och var det första som skrevs om landslaget på förbundets hemsida under Algarveresan. Man har ny medieansvarig, men det verkar hittills tyvärr inte ha lett till något lyft på informationsflödet från förbundet. Där har man ganska mycket att lära från fler andra nationer, bland annat Frankrike:

Det verkar bli nytt spelsystem igen

Publicerad den av
5

I morgon tisdag klockan 18.00 spelar Sverige årets andra landskamp. För motståndet står England, ett lag som ligger högre än oss både på världs- och Europarankingen.

England spelade så sent som i går, då föll man med 1–0 mot Norge. Jag såg sista kvarten, och där hade engelskorna två–tre riktigt bra kvitteringschanser. Men vad jag förstod var Norge ändå totalt sett det bästa laget.

https://twitter.com/WSUasa/status/823246646142238720

Under förra veckan vann alltså Norge mot de båda lag som har slagit ut dem ur de två senaste mästerskapen. England vann ju mot norskorna i VM och Sverige snodde ju OS-platsen. Det är ju knappast aktuellt att kalla vinster i vänskapsmatcher för revansch, men klart är att Norge verkar ha något bra på gång igen.

För England var det första förlusten sedan She Believes cup i mars i fjol. Nu väntar alltså Sverige i morgon. Ett Sverige som i kväll har släppt startelvan, och det ser ut att bli 4–3–3 igen. I varje fall är laget uppställt enligt det systemet, och valet av spelare gör ju att det ser ut som att det blir tremannaanfall.

Med tanke på att Pia Sundhage bara byter målvakt och en utespelare – Stina Blackstenius kommer in i stället för Elin Rubensson – får man ju känslan av att förbundskaptenen har valt vilka spelare hon tänker satsa på i år. Nu skall hon bara hitta ett system och spelsätt som passar dem. Någon annan förklaring till allt detta hoppande mellan spelsystem har jag svårt att hitta.

Morgondagens elva ser ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani – Blackstenius, Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

Notera att Lotta Schelin återigen står utanför startelvan.

Jag hade ju föredragit att Sundhage givit fler spelare chansen att visa upp sig på riktigt, men det är ju inte hennes stil. Hon vill köra med ”sina” spelare så mycket det bara går för att skapa ett tajt lag. Och det upplägget har ju lyckats rätt bra både ur medaljsynpunkt både i USA och Sverige, så det går ju inte att såga rakt av. Men visst är det synd att inte testa lite fler spelare när chansen ändå finns?

I dag lades för övrigt torsdagens landskamp mot Norge upp på förbundets tv-sida. Jag har inte haft tid att kolla den ännu, men tänkte göra det så fort som möjligt.

Min helg ägnades åt världscupskidor i Ulricehamn, en upplevelse som var långt över förväntan. Så bra tryck trodde jag inte man kan få till på skidtävlingar. Skidfokuset har gjort att jag inte haft örnkoll på helgens resultat. Men ett fick mig att haja till rejält:

Spanien–Schweiz 8–1

Det var i och för sig en inofficiell testmatch över 3×35 minuter. Men ändå, det är tydligt att Spanien börjar bli redo att utmana på allvar även på seniornivå. För att göra åtta mål är alltid bra. Att göra det på ett så bra lag som Schweiz är makalöst imponerande. Fantastiskt.
Vädret matchen spelades i var inte fantastiskt, det var däremot flera av målen – exempelvis det här av F20-VM-stjärnan Mariona Caldentey:

Här är några fina spanska mål till:

Den stora årskrönikan över 2016

Publicerad den av
5

Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:

Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.

Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.

Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.

Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.

Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.

Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.

Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.

Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?

Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.

Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.

Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.

Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.

Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.

Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…

Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.

Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.

Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.

Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:

Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:

Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:

Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:

Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:

https://twitter.com/WoSoComps/status/780473029411348480

Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:

Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:

Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…

Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:

Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.

Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.

Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?

Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?

Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.

PR-kupp: Norska Stabaek som funderade på att kontraktera skidstjärnan Ingvild Flugstad Östberg för cupspel.

PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.

Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.

Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?

Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.

Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.

Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.

SC Sand

SC Sand

Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:

Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.

Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.

Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.

Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.

Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…

Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…

Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.

Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.

Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.

Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.

Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:

”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”

Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.

Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.

Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.

Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:

På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.

Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.

Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.

Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.

Klockrent med Schmidt i landslaget

Publicerad den av
7

Strax efter att jag skrev mitt senaste inlägg presenterade Pia Sundhage årets sista, eller kanske snarare nästa års första landslagstrupp.

En av anledningarna till att jag inte har haft möjlighet att kommentera truppen förrän nu är att jag i går fick chansen att göra en långintervju med just Sundhage. Det är en intervju som skall gå under helgerna, så jag väntar med att kommentera vad som sades. Men en del intressanta tankar bjöd hon allt på.

Onsdagens trupp var också intressant på vissa områden. Jag blev lätt besviken när jag hörde namnen på målvakterna. Jag tycker ju att Jennifer Falk är ganska klar tvåa bakom Hedvig Lindahl och borde vara självskriven i den här truppen på Emelie Lundberg:s bekostnad.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

Även bland backarna blev jag lite konfunderad. Där fanns ju nämligen tre högerbackar (Jessica Samuelsson, Hanna Glas och Hanne Gråhns) och bara en vänsterback (Jonna Andersson). Dessutom poängterade Sundhage att Magdalena Eriksson var uttagen som mittback och Elin Rubensson som mittfältare.

Som jag ser det är Rubensson fortfarande det klart bästa alternativet på vänsterbacksplatsen. Med tanke på att konkurrensen dessutom börjar bli stenhård på mittfältet vore det rimligast att spela in Göteborgsspelare på vänsterbacken till EM. Sedan kan Peter Gerhardsson börja arbete med att hitta en ”riktig” vänsterback fram mot VM 2019.

Apropå Gerhardsson hade Aftonbladet en högst läsvärd långintervju med honom i veckan. Missa inte.

Tillbaka till det nuvarande landslaget. När det gäller mittbackarna har Amanda Ilestedt hamnat ute i kylan. Jag ser nog också henne som femte alternativet, så där har jag inga invändningar. Inte mer än att jag ser henne mer som en landslagsspelare än Glas, Gråhns och Andersson – men de är ju ytterbackar.

Så till mittfältet. Det var när jag såg det som jag blev på gott humör. Det första namnet jag såg var ju Katrin Schmidt – vilket känns klockrent. Bra av Sundhage att inte hålla tillbaka här, utan ta chansen nu direkt när den tyska mittfältaren har blivit svensk.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Schmidt är en karaktärsspelare av en typ vi saknat. Det skall bli mycket kul att se henne i gulblå dress till våren. Jag gladdes också av att se att Michelle de Jongh i truppen. Det är en kreativ och konstruktiv spelare, hon är också en spelartyp som tidigare saknats.

Även om jag inte tyckt att Hanna Folkesson imponerat i höst ökar hon konkurrensen ytterligare. Det blir inte lätt för Sundhage att formera sitt mittfält – inte lätt alls. Till våren kan ju dessutom även Petra Johansson och Lina Hurtig komma att ge sig in i kampen här. Personligen hade jag inte heller haft något emot att redan nu låta testa Ebba Wieder i A-landslagssammanhang. Men det verkar ju finnas något slags regel att man inte testas på allvar förrän det år man fyller 20, så Wieder får sannolikt vänta till 2018…

Slutligen då forwards. Där fanns de väntade namnen. Dock noteras att den delat näst bästa svenska målskytten i damallsvenskan, Mimmi Larsson, saknades. Det kan man ju ha lite funderingar om. Visst har Larsson en tendens att missa många chanser, men det har även exempelvis Stina Blackstenius. Till de bådas fördel är ju att de har en förmåga att hamna i fler bra avslutslägen än andra forwards.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson

Totalt sett en intressant trupp. Den kommer att ställas på bra prov då det är europeiska topplag som Norge och England som väntar i Spanien den 19 respektive 24 januari. Vi får väl hoppas att de matcherna kommer att sändas i någon kanal – eller streamas av något av förbunden.

Apropå landslag, och det EM som väntar nästa sommar. För tillfället pågår den årliga fyrnationsturneringen i Brasilien. Häromdagen möttes Sveriges båda gruppmotståndare Italien och Ryssland i den cupen. Italien vann med klara 3–0 och sett till det här klippet har ryskorna lite jobb att göra med sitt försvarsagerande…

Den andra matchen i första gruppomgången var Brasilien–Costa Rica 6–0. Brasilien saknar en mängd utlandsbaserade spelare som Marta, Cristiane, Andressa Alves och Monica, men nya förbundskaptenen Emily Lima fick alltså ändå en fin start:

Så några ord om helgens fotboll. Det är en helg med spännande toppmöten i både Tyskland och Frankrike. I D1 Feminine är det lördag 15.00 som gäller, och vi har dels svenskmötet Lyon–Montpellier, dels Parisderbyt PSG–Juvisy. I tabellen är ju Lyon och PSG fullpoängare, medan Montpellier har tappat tre poäng (1–0-förlust mot PSG).

I Tyskland är det full ligaomgång på söndag. 13.00 visar DFB-tv seriefinalen mellan serieledarna Bayern München och de moraliska serieledarna Turbine Potsdam. Jag kallar Potsdam moraliska serieledare eftersom de har en match mindre spelad och bara är en poäng bakom. 14.00 väntar sedan ytterligare en hyperintressant toppmatch, då tabellfemman Wolfsburg tar emot trean Freiburg.

Den tyska ligatabellen är ju härligt jämn efter 8,5 omgångar. Överraskande nog hänger hela fem lag med i guldstriden så här långt. Samtliga fem (Bayern, Potsdam, Freiburg, Essen och Wolfsburg) står på en förlust vardera. Risken är ju uppenbar att något eller några av lagen dubblar den siffran i helgen.

Noterbart är ju att fjolårets Champions Leaguemästarinnor Frankfurt alltså inte är med bland topplagen, utan ligger några poäng bakom. Det är liksom ingen tvekan utan att Frauen-Bundesliga är den bäst och mest intressanta ligan i Europa för tillfället.

Lite tankar om F20-VM

Publicerad den av
2

I morgon 07.00 och 10.30 spelas semifinalerna i F20-VM, Nordkorea–USA och Japan–Frankrike. Båda matcherna sänds på Eurosport 1.

Jag kan inte säga att jag sett allt som sänts från turneringen, men ganska mycket. Och jag är mycket imponerad av många av lagen. Japan, Nordkorea, Frankrike, Spanien, Tyskland och faktiskt även Mexiko har imponerat stort när det gäller både passningskvalitet och bolltrygghet.

Det kan ha varit ytterligare några lag som varit bra, men Eurosport visade ju av förklarliga skäl de europeiska lagens gruppmatcher, vilket gjorde att man inte fick se alla lag.

När det gäller spelare har jag noterat att det är yttermittfältarnas turnering. Jag har blivit förtjust i flera spelare, de flesta av dem håller till på kanterna. Jag tänker bland annat på Frankrikes fantastiska Delphine Cascarino, Mexikos sevärda duo Maria Sanchez och Belen Cruz, Japans spelskickliga Yui Hasegawa och spektakulära tyska dribblern Anna Gerhardt från Bayern München.

Att Cascarino skulle vara bra var ingen skräll. 19-åringen hann ju starta två ligamatcher för Lyon innan hon stack till Papua Nya Guinea. Däremot måste jag säga att Mexiko kändes som en väldigt positiv överraskning – nästan hela deras lag imponerade på mig. De är nu ikapp och kanske på väg att gå förbi USA på ungdomssidan. Mexiko har ju gått längre i de senaste två F17-VM:en och är nu jämsides även i F20.

I fjolårets Nordamerikanska mästerskap blev det 2–2 mellan lagen och i fredagens VM-kvartsfinal borde mexikanskorna ha vunnit. Man hade 1–0 och öppet mål för 2–0. Men i matchens slutskede gjorde istället USA mål på sina två enda anfall i matchen. Segermålet kom i 95:e efter fint förarbete av USA:s båda storstjärnor:

Även om USA alltså är kvar i semifinal känns det som att damfotbollens stormakt har jätteproblem på ungdomssidan. Det här F20-landslaget lever på individuella prestationer från storstjärnorna Mallory Pugh och Ashley Sanchez. Men ser man till lagspelet är det inget att jubla över. Tvärtom.

Tyvärr var ju även det svenska spelet i VM en jättestor besvikelse. Det lag som imponerat genom att ta sig till EM-final både i F17 och F19 var plötsligt rätt blekt. I fjolårets EM-slutspel gillade jag hur våra spelare kändes till synes bolltrygga, kreativa och passningssäkra. Det var som bortblåst i Papua Nya Guinea.

Jag såg ett svenskt lag med stora brister i både passningsspel, speluppfattning och inte minst i luftrummet. Det var ju hönsgård vid nästan varenda motståndarhörna. Medan man sett massor av positiva saker hos många lag såg jag mest brister hos våra spelare. Till och med storstjärnan Stina Blackstenius hamnade på minus hos mig – trots att hon gjorde fem mål.

Hos Blackstenius kan bristerna ha berott på överambition, att hon tänkte att allt stod och föll med henne. Jag slogs nämligen av hur dåligt hon utnyttjade sina lagkompisar. I stället för att passa och sticka valde LFC-forwarden allt som oftast att försöka vända upp och gå själv. Det funkade hyfsat mot värdnationen, men blev väldigt lättläst mot bättre försvar som Nordkoreas och Brasiliens.

Blackstenius brister i all ära, värst var problemen i backlinjen. Vi hade fruktansvärt svaga uppspel, något som självklart drar ner anfallsspelet i stort. I backlinjen saknades Nathalie Björn, men en spelare får inte vara så viktig att allt rasar om inte hon är med.

Utöver Björn var det ju i princip samma elva som vann F19-EM i fjol som kom till spel i Papua Nya Guinea. Fast det är klart, hade jag varit Calle Barrling hade jag definitivt velat matcha in Ebba Wieder i startelvan i stället för Filippa Angeldal.
Medan Angeldal hållit till i elitettan under året har ju Wieder spelat 20 damallsvenska (13 från start) och fyra hela Champions Leaguematcher för Rosengård. Wieder borde ha varit betydligt mer redo för VM-tempot.

Apropå Barrling tyckte jag att han coachade rätt fegt, vilket var en besvikelse. Jag har ju tyckt att han gjort bra ifrån sig tidigare. Men nu förvånades man bland annat över att formstarka Johanna Rytting Kaneryd bara fick fem minuter i måstematchen mot ett ganska svagt Brasilien. Jag hade också gärna sett att Tove Almqvist hade testats i en mer fri roll på mittfältet.

Jag tycker att Anna Anvegård har många intressanta egenskaper, men hon väger fortfarande lite lätt, och hon fick inte till något samarbete med Blackstenius. Jag tror att Almqvist, som känner Blackstenius utan och innan, hade bättre förutsättningar att fungera som länk mellan mittfält och vår storstjärna. Dessutom hade Almqvists stora risktagande inte känts lika farligt om hon placerats högre upp i planen.

Jaja. Nu släpper vi det som varit och blickar framåt. Man har ju hoppats att 96/97:orna ska kunna bli stommen i framtidens A-landslag. Efter VM-sortin kändes det hoppet inte alls lika stort, den spontana tanken var ju att övriga världen kört ifrån oss.

Men kollar man på vårt F20VM-lag är det ändå ganska många spelare som bör vara med och slåss om landslagsplatser under kommande år. Målvakt Emma Holmgren är förstås en. Hon gjorde en klart godkänd turnering, även om hon darrade i Brasilienmatchen. Hon, Zecira Musovic och Jennifer Falk är tre heta kandidater till att ta över efter Hedvig Lindahl. I nuläget tycker jag att det är klar fördel Falk i den kampen, men Holmgren har många år på sig att komma ikapp och förbi.

I backlinjen bör Ellen Löfqvist ha goda chanser att bli A-landslagsspelare, men inte som mittback utan som defensiv innermittfältare. Jag tror fortfarande också att Ronja Aronsson har chansen, även om hon inte förmådde visa upp sitt fina passningsspel i Papua Nya Guinea.

På mittfältet har ju duon Almqvist och Michelle de Jongh redan varit på landslagssamlingar. Båda har skön förmåga att skapa målchanser, vilket gör att de kommer att vara fortsatt intressanta för förbundskaptenerna.
Båda var ju för övrigt i högsta grad inblandade i Blackstenius 1–0-mål mot Brasilien. Almqvist med en känslig nickskarv, och de Jongh genom att smart plocka bort Blackstenius bevakning. Kolla gärna in de Jonghs screen, det är sådana detaljer som skapar storspelare:

Blackstenius är ju redan med i A-landslaget. På forwardssidan känns Anvegård också intressant. Hon visade prov både på god bollbehandling och på hyfsat spelsinne. Får hon något eller några år på sig tror jag att hon kan utmana. Samma sak gäller för Rytting Kaneryd. Hon har potential, men känns inte redo ännu.

Topplagen i F20-VM är alltså väldigt bolltrygga och passningssäkra. I lördags kväll såg jag två A-landslag som passar in på den beskrivningen, Frankrikes och Spaniens. Fransyskorna vann med 1–0 eftersom de hade bäst backlinje och överlägset störst tyngd i offensiven.

Jag tycker ju att Frankrike har världens bästa mittbackar. De är både bra defensivt – man släppte bara in två mål i OS, och offensivt. Kolla in Griedge Mbock Bathy:s fantastiska volleyskott som inleder kavalkaden av franska målchanser. Det skottet hade inte alla forwards fixat att utföra.

Kolla även hur smart Eugenie Le Sommer rör sig. Hon var inblandad i väldigt mycket av det franska anfallsspelet. Efter en liten svacka känns det som att hon börjar närma sig den grymma form hon hade förra våren:

Sundhage har fått en ny landslagsspelare

Publicerad den av
9

För en stund sedan fick Hedvig Lindahl diamantbollen för andra året i rad. Det var både välförtjänt och väntat. Grattis.

Men dagens bästa gåva fick nog ändå landslaget. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på den fantastiskt fina hyllning som laget fick i Globen under Laleh:s Goliat:

Jag tänker på nyheten att Djurgårdens Katrin Schmidt äntligen verkar ha blivit svensk medborgare. Vi tycks alltså ha fått ytterligare en svensk mittfältare av toppklass. Härligt.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Schmidt ansökte om medborgarskap förra sommaren. Det verkar alltså har tagit drygt ett år innan tyskan blev svensk. I dag har nämligen vänner till Schmidt spridit nyheten på sociala medier. Schmidt är såpass bra att hon borde vara aktuell för startelvan direkt. Det blir således intressant att se hur Pia Sundhage tacklar det här när hon tar ut sin första trupp för 2016.

I övrigt i dag har Eskilstuna United offentliggjort att man värvat Hanna Glas från Umeå IK. Det är en högintressant värvning av klubben som i lördags meddelade att trion Elena Sadiku, Emma Jansson och Chloe Logarzo inte får förnyat förtroende.

Hanna Glas

Hanna Glas

Tillbaka till Fotbollsgalan. Där hade juryn gjort ovanligt bra val. Sex av mina åtta favoriter när jag gick igenom nomineringarna blev också vinnare, nämligen: Hedvig Lindahl (årets målvakt och diamantbollen), Linda Sembrant (årets back), Marta Vieira da Silva (årets mittfältare), Pernille Harder (årets forward) och Johanna Rytting Kaneryd (årets genombrott).

I två kategorier valde juryn annorlunda än jag. Men jag har verkligen inget emot att Harder korades till damallsvenskans viktigaste spelare och att Piteås Stellan Carlsson korades till bästa tränare. I båda de kategorierna tycker jag ju att alla tre kandidaterna hade varit värdiga vinnare.

Det om galan. Jag har haft det hektiskt ett tag. Men mellan alla aktiviteter har jag hunnit se ganska mycket av den högklassiska F20-VM-turneringen. Det har dock inte funnits tid att skriva ihop någon djupare analys. Men under veckan bör jag kunna hitta tid att både lista nya, potentiella världsstjärnor samt sammanfatta den svenska insatsen – som ju tyvärr blev en gigantisk besvikelse.

I går jobbade jag för övrigt på futsalturneringen Knallen cup i Borås. Dit hade Sara Lindén som avskedsföreställning tagit med ett riktigt starkt lag från Kopparbergs Göteborg FC, ett lag med spelare som Elin Rubensson, Jennifer Falk, Elin Landström och Adelina Engman. Ändå lyckades inte KGFC gå till final i det högklassiga startfältet, som även innehöll västsvenska storheter som Jitex, Hovås Billdal och Holmalund. Min text om KGFC och Holmalunds seger finns här. (Hoppas att länken funkar, och inte är inlåst. Den såg lite konstig ut.)

I cupen inträffade för övrigt att Bergdalens IK:s meriterade tränare Linnea Liljegärd sparkade ut alla sina egna spelare ur cupen. Hon spelar nämligen futsal med Falköpings Futsal, och var med när de slog ut både Bergdalens första- och andralag. Udda.

Slutligen blev LSK återigen norska cupmästare i helgen. Man vann mot Röa med 2–0 efter förlängning. Sett till klippet med höjdpunkter var LSK det klart bästa laget, och man borde ha vunnit under ordinarie tid. För nog är det en rejäl domartavla av Marte Sørø att döma bort Isabell Herlovsen:s mål i femte övertidsminuten:

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

Publicerad den av
4

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Upp till bevis för Hilda Carlén

Publicerad den av
Svara

Jag har haft en långhelg så späckad av jobb att jag inte hunnit ägna en enda minut åt damfotbollen. Jag har bland annat fortfarande inte hunnit se något av Sverige–Iran.

Däremot har vissa resultat flashat förbi på sociala medier. Jag har exempelvis noterat att det blev 0–0 mellan Portugal och Rumänien i första mötet av EM-playoffet. Returen spelas i Rumänien i morgon, och det känns fortfarande som en rätt öppen historia. Jag hade Portugal som 60–40-favoriter inför första matchen. Nu har istället rumänskorna en liten fördel, typ 55–45.

Apropå Portugal har jag även noterat att vårt F18-landslag gick igenom första EM-kvalrundan till nästa års F19-EM utan poängförlust. Det blev 1–0-seger i går i gruppfinalen mot just Portugal. Ebba Hed gjorde målet. Höjdpunkter går att se här.

I kväll 19.00 spelar Sverige bortamatch mot Norge. Den svenska startelvan har släppts under förmiddagen, och innan jag analyserar den har jag sett höjdpunkter från nattens match mellan USA och Schweiz. Jill Ellis håller på att testa rejält, och årets succéspelare från NWSL har visat framfötterna i de båda matcherna mot schweiziskorna.

I den första gjorde Lynn Williams mål i första minuten i sin landslagsdebut. I natt var det Kealia Ohai:s tur att göra en likadan succédebut. Inbytt i A-landslaget för första gången i 81:a minuten. Målskytt i 82:a:

Ohais mål fastställde slutresultatet 5–1 (1–1) till USA, efter att Schweiz tagit ledningen tidigt. Men det var inte bara debutanter som utmärkte sig för USA i dubbellandskamperna. Gamla Carli Lloyd visade i natt att hon fortsatt har bra kvalitet i högerdojjan. Det var hon som gjorde både 1–1 och 2–1. 1–1-målet var spektakulärt, kolla bara här:

Så till Norge–Sverige och den svenska startelvan. Den ser ut så här:

Hilda Carlén – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Elin Rubensson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Kosovare Asllani – Sofia Jakobsson, Olivia Schough.

Jag sätter alltså upp laget 4–3–1–2, till skillnad från Pia Sundhage som kallar det 4–3–3 och har placerat Asllani som central forward i sin uppställning. I de landskamper med det nya spelsättet som jag sett har verkligheten legat mycket närmare min formation. Vi får se hur det ser ut i kväll.

Hedvig Lindahl skadade tydligen knät i går på träning, och har lämnat truppen. Det verkar inte vara någon allvarligare skada, men den öppnar ju för de som är närmast bakom vår givna förstemålvakt. Pia Sundhages första backup har det senaste dryga året varit Carlén. I dag får Pitemålvakten sitt första riktiga test i landslagsdressen. Det blir intressant att se hur hon klarar det.

Hilda Carlén

Hilda Carlén

Personligen tycker jag inte att Carlén är en landslagsmålvakt. Jag anser att den som vaktar vårt A-landslagsmål måste behärska spelet i luftrummet – och det gör inte Carlén. Däremot är hon utmärkt på skott och närspel. Och hon verkar vara en riktigt skön personlighet – jag gillar verkligen hur engagerad hon är på bänken.

Totalt sett sätter jag ändå ett frågetecken efter hennes namn. Men jag skulle bli väldigt glad om jag får sudda bort frågetecknet, om hon alltså kan bevisa att hon är en tänkbar framtida förstemålvakt. För vi behöver konkurrens om målvaktshandskarna i landslaget. Det finns talanger bakom Lindahl, men det är ändå ingen som riktigt utmanar vår förstemålvakt.

I backlinjen är det Linda Sembrant och tre gånger Linköping. Här blir det förstås mest intressant att följa hur Magda Eriksson och Jonna Andersson klarar sig mot starkt motstånd. Noterbart att Eriksson får chansen före Rosengårdsduon Emma Berglund/Amanda Ilestedt – har det möjligen blivit en ändring i Sundhages turordning här?

När det gäller backlinjen är det ju annars vänsterbacksplatsen som är akilleshälen. Det är ju bara att hoppas på att Andersson kan lära sig att försvara, annars kommer nog nödlösningen Rubensson att få vikariera som vänsterback igen i EM nästa år.

Apropå backlinjen är jag för övrigt lite bekymrad över att Nilla Fischer numera så ofta lämnar återbud till landslaget. Räknar jag rätt är väl det här fjärde gången på ungefär ett år.

Mittfältet känns det inte som att man behöver diskutera så mycket. Det känns rätt självklart. Däremot finns det anledning att specialstudera vårt anfallspar i dag. Jag tycker att varken Jakobsson eller Schough under året har gjort insatser som motiverat en plats i startelvan. Båda har rent ut sagt varit för dåliga i landslagsdressen. För Schough har det handlat om att hon inte fixar tempot i matcher mot bättre motstånd, för Jakobsson handlar det mycket om bristande samarbetsförmåga. Ändå har de hela tiden haft Sundhages förtroende.

På senaste tiden har dock båda visat god målform i klubblagen. Kanske kan de även bjuda på en positiv säsongsavslutning i blågult? Jakobsson har ju exempelvis gjort mål i samtliga ligamatcher i Frankrike hittills i höst.

När det gäller Norge är det ju alltid trevligt att se fantastiska duon Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i aktion. De kommer garanterat att sätta vårt svenska försvarsspel på prov.

19.00 börjar alltså matchen, och har jag tolkat sakerna rätt skall den gå att se gratis här. Men jag är långt ifrån säker på att det är gratis. Däremot är jag säker på att det är gratis att se den här med norsk kommentator.

Svensk startelva, VM-final, succédebut och ett drömmål

Publicerad den av
2

I kväll 18.45 (sänds på TV12) spelar Sverige en historisk landskamp mot Iran. Historisk för att det är första gången Iran är i Europa med ett damlandslag.

Pia Sundhage väljer att testa ett par yngre spelare från start. Det blir nämligen A-landslagsdebut för kvartetten Nathalie Björn, Petra Andersson, Irma Helin och Mimmi Larsson. Helin är uppsatt som forward, men med det nya spelsättet är hon ju den offensiva spetsen i ett diamantformat fyrmannamittfält. Dock lär hon inte behöva spela så mycket försvarsspel mot Iran, som är ett motstånd Sverige bör slå med tvåsiffrig marginal.

I mitt tillägg till förra inlägget konstaterade jag att det trots allt verkar vara ett seniorlag som anlänt till Sverige. Vad det innebär kvalitetsmässigt är dock svårt att säga, i kvalet till Asiatiska mästerskapen 2014 föll Irans seniorer med 6–0 mot Filippinerna och 5–1 mot Thailand. Det är två lag Sverige bör kunna göra rätt många mål på, så tvåsiffrigt känns rimligt.

Den svenska startelvan ser för övrigt ut så här i sin helhet: Hedvig Lindahl – Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Caroline Seger, Petra Andersson, Hanna Folkesson – Olivia Schough, Helin, Larsson.

Sportsligt sett är ju Sverige–Iran rätt ointressant. Där är istället EM-playoffet mellan Portugal och Rumänien samt VM-finalen för F17 dagens viktigaste matcher. Portugal och Rumänien känns som en rätt öppen historia, där jag i dubbelmötet håller portugisiskorna som favoriter till 60–40.

I F17-VM känns Japan som det klart bästa laget, ändå känner jag att Nordkorea lika gärna kan vinna. Nordkoreanskorna vann ju de asiatiska mästerskapen och kan ha en liten mental fördel av det. Men spelmässigt har Japan varit det klart bättre laget av de två hittills i VM. För fotbollens skull hoppas jag därför på de offensiva och spelskickliga japanskorna. VM-finalen startar 19.00 och sänds på Eurosport1. Tidigare på eftermiddagen är det bronsmatch mellan Spanien och Venezuela (Eurosport 1, 16.00).

Det spelas även en glödhet träningslandskamp i dag, 21.00 tar England emot Frankrike. Engelskorna var ju inte med i OS, och fransyskorna håller på med ett nybygge. Det blir intressant att se var de båda lagen står.

Under torsdagen har det spelats ett antal landskamper. I USA vann hemmalaget med 4–0 mot ett reservbetonat Schweiz. Även USA håller på att bygga nytt, och vi fick se en succédebut av NWSL:s skyttedrottning Lynn Williams. Hon byttes in i halvtid och gjorde 1–0-målet redan efter 49 sekunder i landslagströjan. Grymt.

I en annan match spelade Island och Kina 2–2. Islands 1–0-mål såg ut så här:

Kinas 1–1 av Wang Shuang var läckert – ett riktigt drömmål. Shuang snurrar upp en isländsk back (ser ut som Eskilstunas Glodis Perla Viggosdottir) så att hon inte vet var hon är. Njut av målet här:

Slutligen vann Nederländerna med hela 7–0 mot Skottland. Det var en maktdemonstration av ett allt starkare nederländskt lag. Det blir intressant att se vad de kan uträtta i nästa års hemma-EM.

Så ser du Champions League

Publicerad den av
1

I dag och i morgon avgörs sextondelfinalerna i Champions League. Jag har inte haft tid att sätta ihop någon mer ingående guide till matcherna, men tänkte i alla fall dela med mig av lite info om hur man kan se de olika matcherna.

Tyvärr har ju ingen svensk tv-kanal valt att sända varken Rosengårds eller Eskilstunas matcher. Som bekant vann ju båda de svenska lagen sina första matcher med 1–0, så dubbelmötena lever i högsta grad.

Rosengård spelar hemma i kväll, 19.00. De streamar själva sin match mot isländska Breidablik, så för 49 kronor kan man se den på den här länken.

När det gäller Eskilstunas bortamatch i Glasgow i morgon 20.45 har jag ännu ingen länk, men när jag hittar någon kommer den upp här.

En sextondelsfinal direktsänds dock i svensk tv, det är dessutom en match med dubbelt svenskintresse. Det handlar nämligen om kvällens drabbning (avspark 18.00) mellan Wolfsburg med Nilla Fischer och Chelsea med Hedvig Lindahl. Eurosport 2 är det som sänder. Där vann Wolfsburg med 3–0 på bortaplan, så tyvärr känns ju dubbelmötet redan avgjort.

På Eurosport är det för övrigt mycket damfotboll i dag. De sänder nämligen de två första kvartsfinalerna i F17-VM, 15.00 är det Mexiko–Venezuela (Eurosport 2), och 18.00 Tyskland–Spanien (Eurosport 1). Samma tider i morgon sänds även de två sista kvartsfinalerna på samma kanal. 15.00 i morgon möts Nordkorea–Ghana (Eurosport 2) och 18.00 Japan–England (Eurosport 1).

Tillbaka till Champions League och matcher med svenskintresse. Dagens första match är Zvezda Perm mot Manchester City med Kosovare Asllani. Den har avspark 16.00 och leds av City med 2–0 inför dagens retur. Matchen skall gå att se här:

18.30 i kväll kan man sedan se Julia Molin och hennes Apollon Limassol från Cypern i bortareturen mot tjeckiska Slavia Prag. Den skall sändas på länken nedan. Där slutade första matchen 1–1, så det kan bli en intressant retur.

19.00 tar Fortuna Hjörring emot spanska Athletic Club, den matchen går att se på den här länken. Atheltic vann hemmamötet med 2–1, så det kan bli en riktigt intressant retur, även om det saknas svensk inblandning i matchen.

Andra matcher som går att se i kväll är:

18.00 Bröndy–St Pölten-Spratzern, står 2–0 och sänds här.

19.00: FC Zürich–Sturm Graz, står 6–0 och sänds här.

Hittills har jag inte hittat några sändningar från morgondagens matcher, men där vore det ju utöver Eskilstunas match även hyperintressant med en länk till PSG–LSK (avspark 20.00), där ju det norska laget leder med 3–1 efter första matchen.

Hittar jag fler länkar kommer jag att lägga upp dem upp här.