Jag sitter nu på presscentret i Investors Group Field och väntar in Australien–Nigeria. Här har jag nyss fått klart för mig att Sverige har vunnit i basket-EM och att mitt lag vann sin viktiga bortamatch i fyran. En bra start på arbetsdagen.
Dessutom har arrangören skött biljettutdelningen mycket bättre den här gången så det finns inga mörka moln på himlen för tillfället.
Utanför arenan gjorde jag dock en jättemiss. Jag var antar att jag kände mig ledig… Det var nämligen så att jag träffade en tonårsgrabb i svenska färger. När han förstod att jag var svensk blev han överlycklig. Hans familj har Sverigekoppling, namnet Sjöberg nämndes. Han hade aldrig tidigare träffat någon svensk. Nu ville han lära sig att säga ”Bra”, ”Mål” och ”Hur mår du?”
Jag tyckte det var lite småkul. Men när hans mamma berättade att familjen hade åkt åtta timmar enkel resa för att heja fram Sverige borde jag ha tagit namn och en bild för den här bloggen. En miss.
Lämnar vi VM tillfälligt har damfotboll.com i dag avslöjat att Zecira Musovic inte får spela i U19-EM. Rosengård släpper henne inte. På ett sätt är det logiskt eftersom mästerskapet ligger utanför de fönster som är avsedda för landslagsspel.
Samtidigt blir det tydligt att förbundskaptenerna och de damallsvenska klubbarna inte är överens. Pia Sundhage har ju tidigare sagt att hon misslyckats med den kommunikationen. Det är nog läge för förbundet att sitta ner med EFD och ha ett rejält snack i höst.
För svensk damfotboll är ju det här negativt. Vi vill ju så gärna ha med ett lag i F20-VM i Papua/Nya Guinea nästa år.
Pia Sundhage
Förmiddagen har ägnats åt att kolla runt lite på de texter som skrivits om VM. I Winnipegtidningarna är man imponerade av Sundhages presskonferens i går, framför allt av hur hon tog sig ur det rabalder hon skapat i USA efter Times-intervjun. Men även av hur härligt frispråkig hon är.
Jag håller verkligen med om att Sundhage tog sig ur Timesartikeln på ett utmärkt sätt. Däremot tycker jag inte att det strålar lika mycket om vår förbundskapten som det gjorde för ett par år sedan. Det kan vara så att man har vant sig, men…
Apropå artiklar har DN i dag en bra genomgång av Hope Solo:s liv. Och den här långa intervjun med Marta (på engelska) är också riktigt läsvärd. Den håller faktiskt väldigt hög klass.
Apropå dagens Sverigematch handlar mycket om försvarsspel. Sundhage vill ju helst prata anfallsspel, men nu verkar hon ha tvingats backa. En som älskar försvarsspel är Jose Mourinho. Han sa häromdagen:
”Man måste vara bra förare för att parkera bussen. Jag ger förare kredd. Det tar tid att lära sig det här.”
Slutligen finns det nu en svensk reklamfilm för dataspelet Fifa 2016. I den säger alla svenska spelare:
”Jag är med i spelet”
Ända till Olivia Schough avslutar med att säga:
”Vi är med i spelet”
Vi får väl verkligen hoppas att alla svenska spelare är med i spelet i dag.
Brasilien besegrade just Sydkorea med 2–0 och därmed är den första gruppspelsomgången avslutad.
Brasiliens seger var på sätt och vis både rättvis och säker, men laget var ändå inte helt övertygande. Sydkorea spelade tajt och välorganiserat, men visade rejäla premiärnerver genom att bjuda på båda målen genom att missa enkla bakåtpass kring eget straffområde.
Formiga gjorde 1–0-målet. 37-åringen (3 mars 1978) blev därmed den äldsta spelaren att ett VM-mål för damer. Hon blev i och med matchen också den andra att spela sitt sjätte VM. Först till sex VM var ju som bekant Homare Sawa.
Marta gjorde 2–0-målet på straff. Det var hennes 15:e VM-mål genom tiderna, något som innebär att hon numera är ensam som tidernas främsta målskytt alla kategorier. Inför turneringen delade hon ledningen i den ligan med Birgit Prinz.
Som synes på klippet borde nog koreanskorna dessutom ha haft en straff i matchupptakten. Totalt sett var dock Sydkorea inte tillräckligt anfallsinriktat för att kunna vinna. När man vann bollen högt upp i planen valde man nästan alltid att spela hem till backlinjen innan man gick till anfall. Då hann Brasilien få hela laget på rätt sida bollen. Det var först sista kvarten Sydkorea verkligen började spela anfallsfotboll, och då skapade man också en del oro för Brasiliens backlinje.
Tidigare i dag har det även blivit två 1–1-matcher. Precis som jag hade anat delade Colombia och Mexiko på poängen. Lite mer överraskande var att Costa Rica tog poäng av Spanien. Resultaten är positiva för Sverige, eftersom de ökar chansen för trean i grupp D att avancera till åttondelsfinal.
För Spanien, Costa Rica och Colombia var dagens mål nationernas första någonsin i VM-sammanhang. Colombias, som gjordes av Daniela Montoya, var en riktigt sevärd kanon via ribban och in.
Och för att få med alla dagens matcher är här även klippet från Frankrike–England 1–0:
Så till Sverige. Man måste ändå beundra Pia Sundhage för hennes förmåga att alltid hitta något positivt att lyfta fram. Vid den presskonferens tidigare i dag kanadensisk tid som jag skrev lite om i förra inlägget valde Sundhage att berömma lagets löpvilja mot Nigeria, hon sa:
”Det blev en fotbollsmatch vi inte hade önskat oss, men jag måste ändå ge spelarna beröm för att de kämpade. När det inte går som man tänkt sig så sprang de.”
Jo, spelarna sprang. Men personligen tycker jag att löpvilja inte är något som ens skall behöva nämnas i en VM-premiär. Det är spelarnas jobb att springa, och den som inte springer till sista svettdroppen i en tuff VM-match har inte i landslaget att göra. Eller?
Om jag hade varit Sundhage och känt att jag skulle försöka hitta något positivt att trycka på dagen efter premiären hade det nog snarare varit vänsterhörnorna. Där visade Sverige klass – även om den svaga nigerianska målvakten hjälpte till en hel del.
Apropå presskonferenser går den som Sundhage höll direkt efter matchen i måndags att se här (Sveriges del börjar 13,20 in i klippet):
Notera att Sundhage säger att en del av Sveriges matchplan var att låta Lisa Dahlkvist jobba allt vad hon orkade för att sedan byta ut henne. Konstigt nog kände inte Dahlkvist själv till det. På en direkt fråga om hon visste att hon skulle bytas ut svarade hon:
”Nej, jag kör så länge jag får.”
Dahlkvist var en av få bra svenska spelare. Förhoppningsvis både får och orkar hon spela längre mot USA på fredag.
Det om Sverige för nu. Dags för en kort genomgång av den första gruppspelsomgången. Jag har långt ifrån sett alla matcher så om ni har något att tillägga är det bara att slänga iväg en kommentar. Först är jag rätt nöjd med utfallet i första omgången sett till mitt tips av gruppspelet. Det är tyvärr bara i grupp D jag riskerar att hamna lite snett. Men förhoppningsvis reder det ut sig.
Här är lite rubriker från de matcher som spelats hittills:
Bästa utespelaren: Ramona Bachmann. Vilka sologenombrott. Men nog borde hon gjort mål på övertid?
Bästa målvakten: Hope Solo. Fick negativa rubriker i USA dagen innan VM-premiären. Verkade inte påverkas ett dugg av det utan räddade sitt lag genom att göra några riktigt svettiga räddningar i början mot Australien.
Bästa laget: Tyskland – även om motståndet från Elfenbenskusten var undermåligt var tyskorna grymt starka. Hade man inte haft lite premiärnerver i början kunde det ha blivit 20–0 i stället.
Största överraskningen: Australien. Jag visste att de hade kapacitet. Men inte att den var så stor. Deras första 30 minuter bjöd på den snyggaste fotbollen hittills i VM. Och då var det mäktiga USA som man spelade ut. Tur för Sverige att The Matildas visade sig vara mänskliga och tröttnade på slutet.
Näst största överraskningen: Nigeria. Nog för att jag hade sett deras skicklighet i F20-VM. Men steget till seniormästerskap brukar vara stort och Nigerias spelare har väldigt liten internationell seniorerfarenhet. Hade man haft en riktig målvakt skulle man aldrig tappat poäng mot Sverige.
Tredje största överraskningen: Costa Rica. Jag rankade dem som 21:a lag i mästerskapet. Men Latinamerikas första VM-representant någonsin inledde med att sno poäng av Spanien. Starkt.
Största besvikelsen: Sverige. Hade varken ett fungerande anfalls- eller försvarsspel och blev utspelat av Nigeria. Räddades av god effektivitet och en svag nigeriansk målvakt. Såg dock inte på något sätt ut som någon guld- eller medaljkandidat. Måste upp många nivåer om man skall bli bland Europas tre bästa lag och kvala in till OS.
Näst största besvikelsen: VM-organisationen. Det märks att folket här inte var i Tyskland 2011 för att se och lära. Allt är sämre i Kanada, i varje fall när det handlar om mediehanteringen.
Måldrottningarna: Trion Celia Sasic, Anja Mittag och Gaelle Enganamouit gjorde tre mål vardera i premiäromgången.
Största jublet: Drygt 53000 i Edmonton vrålade ut sin lycka över Christine Sinclair:s straffmål på övertid mot Kina.
Snyggaste målet: Daniela Montoyas kvittering för Colombia tidigare i dag.
Hårdast straffade: Ecuador. Åkte på tre straffar och ett rött kort i sin VM-debut. Då blev det 6–0 i baken mot Kamerun.
Den 13 juli är det Nilla Fischer som är sommarvärd hos Sveriges radio och således får 1,5 timmar till sitt förfogande i P1. Förhoppningsvis har hon en glänsande fotbollssommar bakom sig att berätta om.
Skulle det inte glänsa om vårt landslag i Kanada blir det ändå intressant att lyssna till Fischer. Hon är en person som står för sina åsikter och hon kan säkert sticka ut lite grand.
Jag skrev ju i förra inlägget om att jag tycker att den dagliga bevakningen inför VM just nu är ganska tråkig. Parallellt med att jag håller på att packa min väska försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som skrivs och händer i andra länder.
Där dyker det upp lite kul grejer. Den amerikanska sidan Bleecher Report tippar exempelvis VM här. Där kan man bland annat läsa att guldet tydligen går till USA och att Marta blir skyttedrottning.
Mitt tips av vilka som vinner redovisas i morgon. När det gäller skyttedrottningen är Marta absolut ett tänkbart alternativ. Jag tror dock att vinnaren kommer att återfinnas i Tyskland eller Norge. Båda de lagen har förutsättningar att ösa in mål mot Thailand och Elfenbenskusten i gruppspelet. Jag skulle satsa på Celia Sasic som vinnare av skytteligan. Andra heta kandidater är Alexandra Popp, Anja Mittag och Ada Stolsmo Hegerberg.
Bleecher Report har även rankat VM:s 50 bästa spelare. Det är en lista som på många sätt skiljer sig från den 20-bästalista som Aftonbladet har i sin VM-bilaga. Personligen tycker jag att den svenska listan har hamnat betydligt mer rätt. Men jag hoppas att den amerikanska slår in.
På Bleecher Reports lista har vi nämligen Lotta Schelin som tvåa, Fischer som sjua och Caroline Seger som tolva. Skulle det verklighet får vi en rolig sommar.
Från damallsvenskan finns för övrigt även Gaelle Enganamouit (49:a), Manon Melis (48:a), Ida Guehai (47:a), Ramona Backmann (32:a), Anja Mittag (10:a) och förstås vinnaren Marta med på Bleecher Reports lista.
Med mindre än 75 timmar till avspark i VM måste jag tyvärr säga att jag tycker att uppsnacket inför mästerskapet för tillfället är rätt tråkigt här i Sverige.
Jag gissar att en stor anledning till det är landslagets mediestrategi som innebär korta pressträffar med få spelare. Det innebär i sin tur en tråkig likriktning i bevakningen eftersom alla närvarande journalister i princip intervjuar samma spelare och hör varandras frågor.
Därför har man inte mycket för att surfa runt och läsa/se olika mediers artiklar/intervjuer, alla är ju ändå nästan likadana.
Men en och annan kul eller intressant grej dyker upp då och då. I dag har Aftonbladet en artikel om att de damallsvenska tränarna hade valt Kosovare Asllani före Sofia Jakobsson på platsen bredvid Lotta Schelin.
Min syn är ju som bekant att Asllani i alla fall inte gör någon större nytta som yttermittfältare. Normalt ser jag också Asllani som ett bättre komplement till Schelin, men forwardsvalet är svårt för tillfället då Jakobsson har visat väldigt bra form. Tyvärr har ju Sundhage knappt tagit med några alternativa yttermittfältare i sin trupp, vilket gör att jag i nuläget hade valt Asllani på topp och Jakobsson på kanten.
Om Jessica Samuelsson blir frisk hade jag nog chansat på att sätta in henne på vänsterbacken och använt Lina Nilsson som höger yttermittfältare. Det hade givit laget en bättre defensiv balans. Vem av Asllani och Jakobsson som skulle spela bredvid Schelin hade avgjorts av dagsform.
En annan sak som dragit till sig min uppmärksamhet är Fifas omröstning om tidernas snyggaste VM-mål. De 15 klippen ger dels en tydlig bild av vilken enorm utveckling sporten har haft. Visst är Ingrid Johansson:s långskott från 1991 snyggt, men känslan av bilderna är att de föreställer en annan sport:
Som jag ser det är det också målen från de senaste två mästerskapen som är de snyggaste. Jie Li:s frispark mot Danmark 2007 är läcker. Det är likaså Marta:s solomål mot USA från samma år.
Personligen har jag dock röstat på Marie Hammarström. Det känns känslomässigt rätt, även om det kanske inte är det allra snyggaste målet. Eftersom risken är att fler än jag följer sina känslomässiga instinkter vid röstningen har säkert Abby Wambach chansen att vinna. Det målet ger också mig ståpäls, men mer eftersom man vet hur viktigt det var än för att det är riktigt snyggt. Wambachs mål är ju ärligt talat på många sätt i första hand en målvaktstavla.
De två snyggaste målen i omröstningen tycker jag nog ändå är Martas och Homare Sawa:s fantastiska klackskarv från senaste VM-finalen. Det målet är för övrigt ett av alla de många exempel på japanska mål i samband med Aya Miyama:s fasta situationer som jag skrev om i förra inlägget.
Det som förundrar mig lite är urvalet av målen. När Fifas jury tog fram kandidaterna till Puskas Award 2011 – alltså priset till årets mål i fotbollsvärlden aktuellt år – var ett mål från Tysklands-VM med. Det var Heather O’Reilly:s långskott mot Colombia:
Fyra år senare nomineras fyra mål från VM 2011 till tidernas snyggaste VM-mål, men det som Fifa ansåg vara snyggast då finns inte med. Konstigt. Samtidigt är det här ju mest en kul grej så man skall kanske inte haka upp sig på detaljer…
Det börjar att dra ihop sig i min genomgång av lagen i årets VM-slutspel. Jag har nått fram till de lag som har potential att slåss om medaljerna.
Vinjetten medaljkandidater sätts på fem länder som inte är troliga guldmedaljörer, men som alla kan slå de fyra stora guldkandidaterna i enstaka matcher.
I det här första inlägget presenterar jag tre av de fem lagen. Och ja, jag har med Pia Sundhage:s svenska lag i den här gruppen.
7) Sverige Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Sundhages lag kommer till VM med massor av frågetecken i bagaget. Det senaste året har man saknat en defensiv stabilitet och det har funnits uppgifter om att stämningen i truppen inte har varit på topp.
På årets åtta landskamper har det svenska landslaget 18–14 i målskillnad. Ojämnheten och alla insläppta mål fick spelarna att säga ifrån – och i april skrotades det hyperoffensiva 4-1-3-2-system som Sundhage ville använda på konstgräset i Kanada. Nu är det klassiskt 4-4-2 som gäller, något spelarna säger sig känna trygghet med.
Sundhage har en startelva med mycket hög kapacitet. Hennes problem är att truppen är väldigt ojämn och innehåller flera skadeförföljda spelare. Inte minst finns det orosmoment för det centrala mittfältet, där det svenska laget står och faller med Caroline Seger och skadeförföljda Lisa Dahlkvist. Känslan är att Dahlkvist blir Sveriges viktigaste spelare i VM eftersom behovet av en bollvinnare på mitten är gigantiskt.
Om bara Dahlkvist kan bromsa motståndarnas kontringar något finns det tillräckligt med kvalitet i backlinjen för att lösa resten. I välorganiserade Wolfsburg är exempelvis Nilla Fischer en gigant i mittförsvaret. I det betydligt mer utspridda svenska landslaget har Fischer däremot vacklat under våren.
Sannolikt beror det mycket på att de flesta av Sveriges mittfältare och forwards är utpräglade offensiva spelare och inte gillar att jaga boll.
Offensivt är det svenska laget däremot mycket starkt och gör nästan alltid mål. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är båda väldigt snabba och tillhör världens bästa kontringsspelare, Therese Sjögran och Kosovare Asllani är utmärkta framspelare och Seger är en duktig bollhållare. Dessutom fyller ytterbackarna Elin Rubensson och Lina Nilsson gärna på i offensiven.
En positiv sak är att förberedelserna på många sätt liknar dem inför VM 2011. Då var laget nederlagstippat – många trodde att de skulle ryka redan i gruppspelet. Då föll bitarna på plats i hemmagenrepet mot Mexiko och laget lyfte ända upp på prispallen.
Nu slår Sverige ur underläge igen – vilket brukar passa bra. Man har även en styrka i att man har en rejäl stabilitet och brukar vinna mot sämre rankade lag i stora turneringar. Däremot är det ett faktum att Sverige aldrig har vunnit en utslagsmatch mot ett högre rankat lag i ett stort mästerskap. Skall det bli medalj kommer man att behöva bryta den dåliga trenden. För lottningen är mycket svår.
I gruppspelet väntar Nigeria, USA och Australien i VM:s klart tuffaste grupp. För att komma i rätt stämning får väl Sundhage ta fram det här klippet inför USA-matchen:
Och hon kan ju köra det här inför mötet med Australien:
Trots den tuffa lottningen skall Sverige klara sig vidare ur gruppen. Skräller man och avancerar som gruppsegrare ser plötsligt vägen till semifinal vidöppen ut. Troligast är dock att svenskorna slutar som grupptvåa bakom USA. Det skulle sannolikt innebära åttondelsfinal mot Brasilien och kvartsfinal mot Japan – alltså en mycket svår väg.
Faktum är att man kan få en bättre väg genom slutspelsträdet om man avancerar som grupptrea. Då kan man nämligen få Kanada i åttondels- och England/Norge i kvartsfinal. Fast å andra sidan kan man som grupptrea även få Tyskland direkt i åttondelen, så Sverige skall knappast chansa på att spela till sig tredjeplatsen…
Som jag ser det får Sverige i första hand koncentrera sig på att blir ett av de tre bästa europeiska lagen (utöver England som inte räknas) och således kvala in till OS. Men har man väl gjort det är det inte så långt till pallen…
8) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Norge håller på att genomföra en generationsväxling. I VM för fyra år sedan var det norska laget inte redo. Sedan kom Even Pellerud tillbaka och plötsligt kom några av de äldre tillbaka och Norge nådde EM-finalen på Friends Arena.
Nu borde det norska laget vara ännu bättre än det var 2013. De unga talangerna är två år bättre och de äldre, rutinerade rävarna som Trine Rönning (som dock kämpar för att komma tillbaka efter skada), Solveig Gulbrandsen och Isabell Herlovsen är kvar.
Jag funderade först på att ha Norge som min allra största medaljutmanare. Men sedan kom det blytunga avbräcket att Caroline Graham Hansen inte kan vara med. Där tappar man flera procent i sitt anfallsspel. 20-åringen från Wolfsburg är en irrationell poängspelare av en typ som hade gått in i alla VM-lag.
Dessutom har de norska resultaten i år varit allt annat än imponerande. I lördags föll man exempelvis med 3–2 borta mot Belgien. I går vann man i och för sig med 2–0 i genrepet mot Finland, men jag väljer ändå att hålla tillbaka det norska lag så här på förhand.
Mot finskorna startade Norge så här: Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nora Holstad Berge, Marita Skammelsrud Lund, Ingrid Moe Wold – Gulbrandsen, Gry Tofte Ims, Lene Mykjåland (gjorde båda målen) – Ada Hegerberg, Herlovsen, Kristine Minde.
Intressant är att Mjelde spelades som ytterback, jag hade gissat att Pellerud skulle satsa på henne som defensiv innermittfältare. Jag hade även gissat att formstarka Emilie Haavi skulle ingå i VM-elvan. Men vi får väl se hur Pelleruds lagbygge går vidare. Får han bitarna att falla på plats har han ett mycket starkt lag på pappret starkt – även utan Graham Hansen.
Under Pellerud har Norge alltid varit ett vinnargäng, ett lag som kan slå vilken motståndare som helst. Pellerud har lett Norge till medalj i samtliga de sju mästerskap de spelat. Här är hans facit:
EM 1991: Silver
VM 1991: Silver
EM 1993: Guld
EM 1995: Brons
VM 1995: Guld
OS 1996: Brons
EM 2013: Silver
I årets upplaga av Fotballjentene finns det alltså många profiler. De tre nämnda veteranerna är viktiga. Men skulle jag lyfta fram de jag ser som Norges nyckelspelare blir det målvakten Ingrid Hjelmseth, defensivexperten Maren Mjelde samt förstås måldrottningen Ada Stolsmo Hegerberg.
Kan Hjelmseth nå den form hon höll i EM för två år sedan blir det inte lätt att göra mål på norskorna. Mjelde studerade jag på nära håll när hon spelade i Göteborg i höstas och jag slogs av hur fantastiskt bra hon läste av motståndarnas anfallsspel och placerade sig rätt. Hon kan spela både ytterback – som hon gjorde i går, innerback och defensiv mittfältare.
Slutligen då 19-åriga Ada Hegerberg. Redan när jag såg henne i F19-VM 2012 blev jag oerhört förtjust i hennes spelstil. Hon är en mycket ovanlig forwardstyp inom damfotbollen, en fantastiskt smart straffområdesexpert. Under sin premiärsäsong i Lyon gjorde hon 26 mål, många av dem kom efter inlägg. När inläggen slås brukar alltid Hegerberg vara först in på en tom yta. Kommer bollen dit är hon en säker avslutare både med fötter och huvud.
Den norska lottningen är utmärkt. I gruppen ställs man i och för sig mot tuffa Tyskland, men även mot de två svagaste nationerna i turneringen, Elfenbenskusten och Thailand. I EM 2013 vann norskorna mot tyskorna i gruppen, men föll i finalen. Nu tror jag inte Pellerud har något emot att bli grupptvåa, för då får man i och för sig en ganska svår åttondelsfinal, men man kan å andra sidan sedan få en riktigt bra chans att nå hela vägen till final.
9) Brasilien Världsrankning: 7 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Brasilien står och faller med Marta. För ett år sedan trodde jag inte ett dugg på det lag som leds av förbundskapten Oswaldo Alvarez – Vadão kallad. Då testades det friskt och defensiven såg allt annat än stabil ut. Tvärtom var det stundtals så virrigt i backlinjen att man trodde att det var ett flicklag som spelade.
I samband med att Brasilien blev överkört av Frankrike i fjol dömde jag ut laget totalt. Men kanske att jag var lite för snabb att döma. Kanske att Brasilien ändå har börjat hitta rätt. Vid sin hemmaturnering i december besegrade man nämligen USA och i Algarve slog man både Sverige och Schweiz.
Det brasilianska laget har fortfarande stora defensiva brister, men man är fortfarande en obehaglig motståndare. Offensiven är stark och i enstaka matcher kan man besegra vilket lag som helst.
Eftersom i princip hela truppen har varit samlad under våren och tränat som ett klubblag är det ett väl samspelt lag som ställs på benen. Att fjolårets skyttedrottning i norska toppserien, Debinha, drog av korsbandet i Algarve är självklart ett stort avbräck.
Marta
Det innebär att det sannolikt blir rutinerade Marta och Cristiane på topp under VM. I landslaget har Marta en fri forwardsroll, en roll hon verkar trivas perfekt med. Marta har sett stark ut under starten av damallsvenskan och blir självklart mycket spännande att följa i Kanada.
En annan intressant spelare i Brasiliens lag är hypertekniska kantspelaren Andressa Alves. Kolla gärna in hennes bollbehandling – den är grym. Används hon som vänsterback blir hos tveklöst turneringens mest tekniska back.
Det har varit mycket elände i brasiliansk damfotboll de senaste åren, med nedlagd liga och nedlagda lag. Men utvecklingen har vänts i rätt riktning. Det skapades en ny liga 2014 och många positiva saker är i görningen. Den här texten är i och för sig några månader gammal, men ger ändå en bra lägesbild.
Brasilien skulle för övrigt ha haft sju spelare i amerikanska NWSL det här året. Men sedan man valde att samla landslagsspelarna och träna dem som ett klubblag blev det inte så mycket med det.
I första hand jobbar Brasilien mot hemma-OS nästa år. Det känns klokt, för även om man blev seedade i VM-lottningen (på Sveriges bekostnad) är vägen till succé ganska snårig.
I gruppen väntar Sydkorea, Spanien och Costa Rica – en grupp Brasilien bör vinna. Men i nästa steg blir det genast tuffare. För gruppsegraren blir det åttondelsfinal mot tvåan i Sveriges grupp och trolig kvartsfinal mot Japan. Alltså en riktigt tuff lottning. Brasilien får vara nöjt om de skulle gå till kvartsfinal.
I samband med stora idrottstävlingar görs alltid politiska utspel på olika nivåer. Damfotbollens mästerskap är inga undantag – tvärtom passar spelare och ledare på att hugga mot det mesta när de hamnar i fokus.
Räkna alltså med att det kommer att bli en hel del utspel före och under VM-slutspelet.
Jag förstår att man passar på – det är självklart att damfotbollen skall försöka förbättra sin position när möjligheten finns. Men är alla utspel berättigade? Kanske inte.
Här kommer en liten genomgång av en del saker som hänt på den här fronten de senaste veckorna.
Det var väl inte ett utspel, men det internationella fotbollsförbundet Fifa har förbjudit Tv4 att kalla VM för fotbolls-VM i marknadsföringen. Mästerskapet skall tydligen heta dam-VM. Där tycker jag nog att Fifa gör ett rejält självmål, för inte kallade de väl mästerskapet i Brasilien i fjol för herr-VM? Men självmål gör ju Fifa-pamparna ganska ofta nuförtiden…
I dag hålls det ju val av Fifa-president och trots de senaste dagarnas skandaler verkar Sepp Blatter få sitta kvar vid makten. Det är ju en jätteskandal i sig.
För någon vecka sedan kallade sig för övrigt Blatter för ”Gudfadern av damfotboll”. Det uttalandet fick Alex Morgan att skratta – eller möjligen gråta. Morgan hävdar nämligen att Blatter inte visste vem hon var vid Fifagalan i januari 2013.
Då var Morgan närvarande eftersom hon var nominerad som en av världens tre bästa spelare.
Alex Morgan
Enligt den här artikeln hävdar Abby Wambach att Blatter vid en Fifagala – möjligen samma gala som Morgan refererar till – trodde att Wambachs fru Sarah Huffman var Marta.
Att inte världens högsta fotbollsbas känner igen den spelare som blivit framröstad som världens bästa fem gånger är generande. Gudfader Blatters intresse för damfotboll känns ju äkta…
Den italienske före detta fotbollsbasen Felice Belloli hade däremot inget intresse av damfotboll. Hans homofobiska uttalanden var värda alla möjliga fördömanden och det var ju även högst berättigat att förbundsstyrelsen sparkade Belloli under förra veckan.
Även på hemmaplan har det gjorts flera politiska utspel den senaste tiden. Umeås tränare Maria Bergkvist bjöd nyligen på följande anmärkningsvärda uttalande:
”Vi borde få större medel av förbundet. I dag får du betydligt mer pengar för ett herrlag i Superettan än vad ett lag i damallsvenskan och det tycker jag fan är sinnessjukt. Hur kan det vara så? Varför händer inget?”
Personligen tycker inte jag att det är sinnessjukt att en serie med mer än dubbelt så högt publiksnitt som damallsvenskan har högre tv-intäkter.
Ett annat anmärkningsvärt uttalande läste jag i en GP-intervju med Moa Svan, som har varit fotbollsreporter för tidningen Feministiskt Perspektiv. Hon sa bland annat att:
”Vi måste sluta stötta herrlandslaget in absurdum. Mitt mål är att herrarnas stöd ska slås ur balans och i stället falla på det riktiga landslaget (damlandslaget), att de ska bli nummer ett.”
Det är bra med engagemang, men det här låter lite som att rasera den grund man står på. Det är ju herrlandslaget som över tid har dragit in de pengar som betalat för dam- och flicklandslagens verksamhet. Varför så avundsjuk? Det måste väl finnas plats för framgångar både för herrar och damer.
Personligen unnar jag alla elitidrottare att kunna leva på sin sport. Men är det rimligt? Och vad skall hända för att det skall bli möjligt?
När jag läser uttalanden som Maria Bergkvists väcks en massa frågor. Är det bara de svenska fotbollspengarna som skall fördelas jämnt? Eller alla idrottspengar? Vem skall betala för basket, handboll och innebandy? Eller är deras utövare inte lika mycket värda som fotbollstjejer?
Det finns massor av vinklingar på de här frågorna. En intressant är att man i många sammanhang hör damfotbollsfolket säga att herr- och damfotboll är två olika sporter. Men när det kommer till pengar tvekar inte damfotbollen att försöka åka snålskjuts på herrfotbollen. Då är löner och intäkter jämförbara utan några som helst problem.
Visst tjänar delar av herrfotbollen snuskigt mycket pengar och det är önskvärt att de rika är generösa mot de fattiga. Men i botten tycker jag ändå att det är rimligt att man får lön efter vad ens företag/klubb drar in på sin egen verksamhet.
En verksamhet som skall vara hållbar över tid bör inte bygga på bidrag och lån. Den bör gå runt av sig själv.
För damfotbollen finns det bara en väg – det handlar om att fortsätta öka intresset och engagemanget bland folket. Det handlar om att öka publiksiffrorna för landslaget och för matcherna i damallsvenskan. Det handlar om att göra en bättre produkt.
Tyvärr gör svensk damfotboll en hel del självmål i det arbetet. VM-slutspelen är den bästa marknadsföringen som finns för sporten, men det svenska marknadsföringsarbetet inför slutspelet i Kanada får underkänt betyg.
När landslagsledningen borde göra allt för att synas har man gjort tvärtom. Det mediaupplägg som är ligger inför VM innebär ett nytt rekord i otillgänglighet. Det är verkligen vansinnigt tråkigt. Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev för övrigt om bristerna i den här krönikan.
Damallsvenskan är framme vid uppehållet och vi kommer att få se en del förändringar i trupperna. Att Rosengård tappar Anja Mittag och Therese Sjögran och får in Potsdams tekniker Natasa Andonova istället.
Klart är även att Lisa Ek lämnar Göteborg med förhoppning om spel utomlands, att amerikanskorna Monica Dolinsky och Katie Bethke lämnar Mallbacken samt att Hammarby för förstärkning av Jitextalangen Anna Oscarsson. Det kommer säkert att presenteras fler förändringar i olika spelartrupper den kommande tiden.
Anna Oscarsson
Sportsligt är det upplagt för Rosengård i toppen medan det ser mörkt ut för AIK i botten. Fast resultaten i den sjunde omgången var sådana att spänningen lever vidare både i botten och toppen. Även om Rosengård står på full poäng har man mot sig att nästan hela startelvan skall iväg och spela VM. Det blir alltså ett stort slitage på många spelare och truppen är inte jättebred.
Trots en upptakt med närmast extrem måltorka ligger Linköping fem poäng bakom och skuggar Malmölaget. Eftersom LFC har kvar båda sina inbördes möten med Rosengård har ju faktiskt även östgötskorna guldet i egna händer.
I toppen är Eskilstuna och Kristianstad plusvarianterna medan Göteborg har inlett lite svagare än väntat.
I botten tog AIK sin första poäng – en på alla sätt mycket välkommen sådan. Det var förstås otroligt viktigt att spräcka nollan innan uppehållet. Det var även otroligt viktigt att ta poäng av Hammarby – ett av de lag som skulle kunna bli en räddningsplanka i bottenstriden.
Nu har AIK ”bara” fem poäng upp till fast mark. Det är inget omöjigt avstånd, även om det blir svårt att ta in. Mest för att alla andra lag har känts stabilare än AIK så här långt – och att man måste passera två för att hänga kvar.
Nykomlingen Hammarby har inlett oväntat stabilt genom att ta poäng i fyra av sju matcher. Eftersom det bara blivit en seger är ändå avståndet ner till nedflyttningsplats bara tre poäng.
Besvikelsen i botten är Kif Örebro som i och för sig har drabbats av tunga skador. Men trots det tycker jag att sex poäng på sju omgångar är en jättemissräkning för fjolårets tabelltvåa. Umeå inledde svagt, men har ryckt upp sig de senaste omgångarna och känns inte längre som ett bottenlag. Det gör inte heller stabila Piteå.
Sara Björk Gunnarsdottir
I skytteligan är det tre Rosengårdsspelare på pallen och en fjärde delar fjärdeplatsen. Ramona Bachmann leder på sex mål närmast före Mittag och Marta som båda har gjort fem. På fjärdeplatsen finns de båda fyramålsskyttarna Sara Björk Gunnarsdottir och Pauline Hammarlund. Noterbart här är att Olivia Schough är enda svenska VM-spelare som har gjort fler än ett mål. Och då hämtas ju ändå 14 utespelare från damallsvenskan.
Nu flyttas fokus från seriespelet och riktas närmast till 100 procent mot VM. I dag flyger det svenska laget över till Kanada, vilket gör att VM-febern kommer att öka betydligt.
I går kväll spelade en av mina guldfavoriter träningsmatch, nämligen Frankrike. Man vann med 2–1 mot Ryssland efter att Gaetane Thiney gjort båda målen. Jag hann kika lite på matchen och min känsla var att rätt många av de franska spelarna var rädda om benen – något som gjorde att laget inte spelade så bra som de kunde ha gjort. Dock var fransyskornas seger trots det odiskutabel. Den borde tvärtom ha varit flera mål större.
Senare i dag drar damallsvenskan igång. Jag hade tänkt mig en heltäckande genomgång av alla lag, men tiden har inte räckt till. Där hänvisar jag till Spelare 12 som alltid är pålitlig i sådana här fall.
Ett tips med lite kommentarer kring varje lag tänker jag dock bjuda på. Efter veckans upptaktsträff läste jag att flera tycker att årets damallsvenska är profilfattig. Det tycker inte jag. Visst saknas de största svenska profilerna, men spelare som Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder, Manon Melis med fler gör att vår högsta serie ändå är rejält profilrik.
Det som däremot känns väldigt tråkigt är att spänningen i toppstriden lär bli obefintlig. Jag såg att EFD:s Linda Wijkström på upptaktsträffen tyckte att damallsvenskan på sätt och vis är näst vassast i Europa bakom Tyskland.
Jag förstår hennes resonemang, men det vi saknade i fjol var spänning i guldstriden. Det mesta talar för att det blir likadant i år. Där ligger vi tyvärr i lä jämfört med många andra toppligor i Europa och världen. Den senaste upplagan av ligorna i Tyskland, USA, England, Japan och även Norge avgjordes med riktiga nagelbitare i sista omgångarna. I Frankrike är det avgjort i år, men det var i alla fall ett upphaussat tvåkejsarslag som skapat viss spänning.
Att få fram en eller flera starka utmanare till Rosengård känns av högsta vikt för intresset kring vår högsta serie.
Däremot kanske det kan bli en intressant kamp om andraplatsen mellan tre lag. Och bottenstriden kan bli riktigt spännande. Jag tror inte att vi får se något lag bli rejält avhängt i år, i varje fall inte som Sunnanå och Jitex de båda två senaste åren.
I övrigt finns det mycket som är positivt inför årets serie. TV-sändning av alla matcher är ju det allra mest positiva. I går meddelade Wijkström via twitter att även ni som befinner er utanför Sveriges gränser och vill se matcherna kan köpa abonnemang på TV4play Premium. Kul.
Därmed är det dags för årets tips. Så här går det i damallsvenskan 2015:
Jubel över Martas guldmål 2014
1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Emma Berglund.
Tyngsta förlust: Katrin Schmidt.
Rosengård är inte bara det självklara segertipset, de är även de självklara segrarna. För andra året i rad finns det ingen självklar utmanare.
Visst har Rosengård en lite tunnare trupp än inför fjolårets serie. Men laget känns ändå klart starkare med tanke på att Marta och Berglund har tillkommit.
Karaktärsspelaren Schmidt kommer att saknas, men den spets man har i trion Bachmann, Marta och Mittag gör att man kommer att vinna även huvuddelen av de matcher där spelet inte funkar hundraprocentigt.
Slutsatsen efter Champions League-mötena med Wolfsburg är att Rosengård har större defensiv disciplin är för ett och två år sedan. Tränare Markus Tilly verkar vara på rätt väg med sitt lagbygge. Det leder garanterat till guld i Sverige. Kanske kan det även leda till europeiska medaljer inom något eller några år.
Stina Blackstenius
2) Linköpings FC Bästa nyförvärv: Vera Dyatel – så borde hon väl heta på svenska?
Tyngsta förlust: Jennie Nordin.
LFC har seriens bästa passningsspel och har ett grundspel som jag personligen är väldigt förtjust i. Lagets problem finns i den offensiva spetsen. Man hade blivit tvåa i fjol om inte målskyttet hade klickat under hösten. De problemen har man tagit med sig in i 2015, något som märktes på resultaten mot Bröndby i Champions League.
Linköping har en otroligt hög högstanivå och är väl det lag som om allt faller på plats har en liten, liten chans att utmana suveräna Rosengård. Men då hänger väldigt mycket på att trion Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö presterar i målskyttet.
Elin Rubensson
3) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Elin Rubensson.
Tyngsta förlust: Maren Mjelde.
Med ett i princip helt nytt lag blev Göteborg trea i fjol, snubblande nära en Champions Leagueplats. I år är målet att sluta topp två, men jag tror att luckan efter Maren Mjelde blir svår att fylla. Det var norskan som lyfte GFC på hösten i fjol.
Man har i och för sig både breddat och spetsat truppen med spelare som Rubensson, Arna-Sif Ásgrímsdottir, Filippa Curmark och Adelina Engman. Forwardsuppsättningen känns hyperintressant, medan det är mer sårbart i backlinjen och på mittfältet.
Nu går man in i säsongen med en skadedrabbad trupp och tipset är att man vinner en tuff kamp med Örebro om tredjeplatsen. Får man backlinje och mittfält att fungera kan man möjligen också utmana LFC, men…
Sanna Talonen
4) KIF Örebro Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist.
Tyngsta förlust: Tvillingarna Martinkova.
Var tvåa i fjol och jag hade dem på samma placering år, fast det var innan onsdagens landskamp och korsbandsskadan på Hanna Folkesson. Hon och Lisa Dahlkvist hade behövts för att täcka förlusterna av Irena och Lucie Martinkova.
Till slut har det faktiskt blivit större förändring i truppen än jag trodde vid årsskiftet och när Folkesson försvann har plötsligt utmaningen blivit ganska stor för succétränaren Rickard Nilsson med en säsong där laget skall dubblera med Champions League.
Även om Carola Söberg imponerade i Algarve cup ser jag det som att lagets målvaktsbyte är en liten försvagning, Söberg måste göra en supersäsong om hon skall täcka luckan efter fjolårets succémålvakt Stephanie Labbé.
Något som däremot talar för laget är att man har ett välkomponerat forwardspar i Sanna Talonen och Sarah Michael – som gjorde åtta mål vardera i fjol.
Emilia Appelqvist
5) Piteå IF Bästa nyförvärv: Nina Jakobsson.
Tyngsta förlust: Clara Markstedt.
Jag tror att fjolårsnian står för årets lyft i damallsvenskan. Det är jämnt bakom de fyra topplagen och Piteå har verkat stabilt på försäsongen, trots att de inte har värvat speciellt namnkunnigt.
Men man har ju många unga talanger och dessutom truppspelare i landslaget som Emilia Appelqvist och Hilda Carlén. I fjol fick även Josefin Johansson känna på landslagsluften. De och ett väl inkört grundspel kanske, kanske kan göra att det är dags för en historiskt bra placering.
Petra Larsson
6) Eskilstuna United Bästa nyförvärv: Petra Larsson.
Tyngsta förlust: Allysha Chapman.
Även om laget tappade lite på hösten var man en pigg nykomling i fjol. Det svåra andraåret lär inte bli speciellt svårt för United.
Man står på en stabil ekonomisk bas och har kunnat bygga vidare på fjolårets trupp. Den rutinerade backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson kommer även fortsättningsvis garantera stabilitet och i offensiven finns också tillräckligt med vapen för att laget skall kunna slå sig in på tabellens övre halva.
Med hjälp av en stark defensiv stod KDFF för ett av årets stora positiva lyft. Även om man tappat ett antal namnkunniga spelare har man enligt tränare Elisabet Gunnarsdottir numera ett grundspel som inte är individbaserat, utan där laget står i centrum.
Målvaktsfrågan känns som en nyckel, nu när man får klara sig utan Lindahl. Framåt kommer säkert Johanna Rasmussen att förse Margret Lara Vidarsdottir med matnyttiga bollar – något som gör att laget kommer att slåss om en plats på tabellens övre halva.
Antonia Göransson
8) Vittsjö GIK Bästa nyförvärv: Linda Sällström.
Tyngsta förlust: Minna Meriluoto.
Mycket har hänt i Vittsjö. Ett par traditionsbärare har slutat, å andra sidan har man flera spännande nyförvärv. Målvaktsbytet där finska Meriluoto lämnar plats för danska Cecilie Breil Kramer känns inte så illa som jag först trodde. Kramer såg stabil ut mot Sverige i onsdags.
Offensivt blir det intressant att se hur Antonia Göransson, som ju nästan får räknas som ett nyförvärv, och Linda Sällström klarar sig. De borde kunna se till att Vittsjö blir så vasst att man slipper att bli inblandat i någon nedflyttningsstrid.
Lina Hurtig
9) Umeå IK Bästa nyförvärv: Sara Mellouk.
Tyngsta förlust: Emma Berglund.
Umeå har som målsättning att vinna SM-guld 2017 med huvuddelen egna produkter. Årets säsong lär man dock vara långt ifrån toppstriden. Tränare Maria Bergkvist har en ung trupp till sitt förfogande och mycket lär falla på spelare som Jenny Hjohlman, Lina Hurtig och Rita Chikwelu:s axlar. Presterar den trion bör Umelaget klara att slippa akut nedflyttningsstrid.
Men känslan är att det orutinerade laget inte har råd med speciellt många skador. Man ersätter inte flyktade stöttespelare som Berglund och Hanna Folkesson hur lätt som helst.
Katrin Schmidt
10) Hammarby IF Damfotboll Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: Sigrid Persson.
Hammarby har värvat klokt och känslan är att laget kommer att hänga kvar. Sofia Lundgren borde vara en garant för defensiv trygghet, Schmidt likaså. Tyskan är också mycket stark vid fasta situationer med sitt vassa huvudspel.
Jag har personligen gillat Julia Karlernäs sedan första gången jag såg henne, hon är också en bra allsvensk spelare. Hon är en av många av lagets spelare som har damallsvensk rutin. Får man ihop det kan det bära flera snäpp högre upp i tabellen. Men högre än tia vågar jag inte tippa nykomlingen.
Jennifer Falk
11) Mallbackens IF Sunne Bästa nyförvärv: Jennifer Falk.
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs.
Jag gillade vad jag såg av Mallbacken 2013. Då spelade man perfekt efter sina resurser och var inte långt ifrån att hänga kvar.
Flera spelare var med då och vet vilket hårt som krävs, inte minst vassa forwarden Mimmi Larsson. Falk är en mycket bra målvakt och håller de amerikanska mittfältsförstärkningarna så hög klass som värmländskorna hoppas kan det räcka till nytt kontrakt.
Men jag känner inte att jag är tillräckligt underlag för att tippa laget över strecket.
Jennie Nordin
12) AIK Bästa nyförvärv: Juliette Kemppi.
Tyngsta förlust: Madeleine Tegström.
AIK är kvar i högsta serien genom Tyresös konkurs. Det jag såg av laget ifjol imponerade inte, man spelade alldeles för naivt. Nu är det upp till bevis, men känslan är ändå att laget fortfarande väger väl lätt.
Visst är värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi lovande. De ger både defensiv stabilitet och ett snabbt kontringsalternativ. Framför allt måste nog Kemppi leverera rejält om AIK skall hänga kvar. Och det jag sett av finländskan är spännande. Men räcker det?
Frågetecken finns också för nya kanadensiska målvakten Justine Bernier. Är hon en flipp kan AIK hänga kvar.
* Så går det alltså i damallsvenskan 2015. 15.00 i dag är det avspark på Tele2 Arena i Stockholm.
I morgon smäller det för våra svenska lag i Champions League. Det finns ju trots allt hyfsade chanser att båda tar sig vidare till semifinal. Här är mina tankar inför kvartsfinalreturerna:
* Bröndby–Linköpings FC, står 1–0
Lördag 14.00
TV/Stream: Tv-sänds av danska DR. En länk finna i kommentarsfältet nedan.
Odds (dubbelmötet): 49–51
Kommentar: Jag hade 80–20 till Linköping inför dubbelmötet. Jag ser fortfarande LFC som favoriter, men numera med minsta möjliga marginal. Det stora frågetecknet i laget är ju målskyttet som man ju inte fått till varken mot Rosengård i supercupfinalen eller senast mot Bröndby. Nu blir det spel på vanligt gräs, vilket sannolikt innebär en mer kampbetonad match. Jag tror att LFC ta kampen bäst och vinner med 2–1 i Danmark.
* FC Rosengård–VfL Wolfsburg, står 1–1 Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds av Tv4sport. För er som inte har kanalen finns en tysk steam här.
Odds (dubbelmötet): 49–51
Kommentar: Det var tydligen riktigt frostigt klimat mellan lagen på dagens presskonferens. Wolfsburg har ju fortfarande aldrig förlorat en match i Champions League, men nu är laget pressat. Bortamöte på konstgräs där man måste anfalla mot ett lag som kan kontra på spelare som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag är inget önskeläge för Nilla Fischer och hennes lag.
Men Wolfsburg har en vinnarkultur, något som gör att jag fortfarande håller tyskorna som knappa favoriter. Dock är det ändå frestande att sätta några kronor på Rosengårdsseger, för skrällchansen känns ju 49-procentig…
På spelarfronten tvingas Rosengård klara sig utan Line Röddik Hansen efter hjärnskakningen senast. Det bör innebära att man startar med samma lag som avslutade den första halvleken senast. För Wolfsburg blir det utöver alla skador även förstås att klara sig utan avstängda Caroline Graham Hansen.
* Paris Saint-Germain–Glasgow City, står 2–0
Lördag 19.00
TV/Stream: Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 99,99–0,01
Kommentar: Det här vinner PSG lätt, även om man inte vann lika klart på bortaplan som jag hade väntat mig.
* FFC Frankfurt–Bristol Academy, står 5–0
Söndag 12.00
TV/Stream: Sänds på svenska Eurosport 2.
Odds (dubbelmötet): 100–0
Kommentar: Det här är redan avgjort. Det var spel mot ett mål i England och det lär inte bli annorlunda i returen. Frankfurt är absolut en tänkbar slutvinnare av turneringen.
Bristol kom näst sist i WSL i fjol och bör lägga sitt fokus på att hänga kvar i ligan. Personligen tror jag dock att man kommer åka ur WSL i år, vilket gör att jag även tror att det här till klubbens sista Champions Leaguematch på mycket länge.
Fotnot. På söndag sänder även svenska Eurosport2 även Potsdam–Duisburg i Frauen-Bundesliga. Den sändningen inleds 14.00.
FC Rosengård gladde på många sätt i dag. 1–1 borta mot Wolfsburg är ett kanonresultat som gör att det är svenskt avancemang vid avspark på konstgräset i Malmö nästa helg.
Om det är det vi slutsignalen är mer oklart, men pressen är i alla fall hård på Wolfsburg, som måste göra mål. Hård press är ju något som de i och för sig har klarat av förr. Men nog känns det väl nu som att Rosengård ändå har 50-procentig chans till avancemang?
Jag har i skrivande stund bara sett den andra halvleken, en stark halvlek av Rosengård. Jag gillar att Markus Tilly tänkte taktiskt och syniskt och ställde upp en 5-3-2-uppställning från start. Jag gillar också Zecira Musovic som har alla förutsättningar att bli vår nästa stormålvakt – och att Tilly vågar släppa fram henne i så här stora matcher.
Något man också måste gilla var anfallet som Rosengård gjorde sitt mål på. Det var högsta klass från Amanda Ilestedt:s avancemang fram i planen, lyftning, nednicken från Ramona Bachmann till Anja Mittag, som i sin tur snyggt serverade Marta. Avslutningen var klinisk av Marta som i stora matcher visar vilken stor spelare hon fortfarande är.
Under den halvlek jag såg hade Rosengård totalt sett ganska god defensiv kontroll trots att det var 7–1 i hörnor och 4–1 i avslut mot mål i halvleken. Malmölaget hjälptes ju dock av ett domslut. För som jag ser det är utvisningen på Caroline Graham Hansen i 70:e minuten en rejäl domarmiss. Tyvärr är det för många sådana på högsta nivå inom damfotbollen. Alldeles för många.
Hur det såg ut i Linköping vet jag inte. Jag hörde delar av matchen på radio, men för små delar för att ha någon aning. Dock kan jag konstatera att jag inte hade trott att Bröndby skulle leda halvvägs in i dubbelmötet.
Dock är 0–1 det bästa förlustresultatet man kan drabbas av på hemmaplan, vilket gör att Linköping bör ha goda chanser att vända nästa vecka – även om det riskerar bli spel på ojämnt gräs då.
Det som oroar, utan att ha sett något av dagens match, är att LFC inte gjort mål i de två senaste matcherna. Samma LFC led ju av ganska extrem måltorka under några veckor i höstas – veckor som kostade deltagande i höstens Champions League. Vi får hoppas att min oro är obefogad.
De båda matcherna utan svenska lag är däremot avgjorda. Frankfurt avgjorde mot Bristol i går och PSG vann med 2–0 borta mot Glasgow i dag. Det vänder aldrig skotskorna på bortaplan.
I helgen är det äntligen dags för de första kvartsfinalerna i Champions League. Uefa har startat ett nytt, proffsigt och högst sevärt damfotbollsmagasin där man i första avsnittet kan se lite historik, flera svenska spelare, några svenskbekantingar och lite försnack inför kvartsfinalerna:
Jag tänkte även själv ge mina tankar inför kvartsfinalerna:
* Bristol Academy–FFC Frankfurt
Lördag 15.00
TV/Stream: Sänds på tyska Eurosport. Här är en länk.
Odds (dubbelmötet): 5–95
Kommentar: Allt talar för Frankfurt som är i ett avgörande skede i sin säsong medan WSL inleds nästa helg. Det stjärnspäckade Frankfurtlaget med bland annat Sverigebekanta Veronica Boquete bör vinna båda de här matcherna ganska klart mot ett anmärkningsvärt profillöst Bristollag.
* Linköpings FC–Bröndby
Söndag 14.00
TV/Stream: Ingen, vad jag vet. Man får förlita sig till Radiosporten i P4 och Uefas livescore.
Odds (dubbelmötet): 80–20
Kommentar: Linköping är storfavoriter här, inte minst eftersom de kanske till och med har matchens tre bästa danska spelare i sin uppställning. Bröndbys starkaste kort är Malmöbekanta Katrine Veje, som dock lämnar för Seattle Reign och NWSL till sommaren. LFC:s insats mot Rosengård i supercupfinalen förra helgen visade att laget har hittat en tidig formtopp, något som stärker min övertygelse om att vi får minst ett svenskt lag i semifinal.
* Glasgow City–Paris Saint-Germain
Söndag 17.05
TV/Stream: BBC Alba sänder. Här är en länk. Och här är en till.
Odds (dubbelmötet): 0,5–99,5
Kommentar: Missar PSG det här är det något av tidernas fiasko i en WCL-kvartsfinal. Glasgow har nämligen egentligen inte på den här nivån att göra. Skotskorna har några landslagsspelare som ex-damallsvenska Hayley Lauder i truppen, men inte några av de som bär Anna Signeul:s lag. PSG:s stjärnspäckade trupp har den största budgeten i europeisk damfotboll i år och kommer säkerligen att vinna båda mötena med Glasgow. Allt talar alltså för att Caroline Seger och Kosovare Asllani (som för övrigt har kul på youtubeklippet ovan) spelar semifinal senare i vår.
* VfL Wolfsburg–FC Rosengård
Söndag 18.00
TV/Stream: Sänds efter många om och men på svenska Eurosport.
Odds (dubbelmötet): 55–45
Kommentar: Wolfsburg har aldrig förlorat en match i Champions League. Men för varje match man vinner närmar man sig första nederlaget och 2–0-förlusten mot Potsdam i söndags visade att formen inte är alldeles på topp.
Även om Rosengård inte är i säsong är det här en utmärkt tid att möta Nilla Fischer och hennes kompisar. Det finns absolut svensk vinstchans här.
Därmed inte sagt att det blir lätt, inte alls. Rosengård måste spela taktiskt smart och stjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag måste prestera på sitt max. Dessutom vilar ett tungt ansvar på Zecira Musovic:s 18-åriga axlar. Den här artikeln gör mig dock hoppfull om att Musovic kan vara en stabil tonåring som klarar pressen. Wolfsburg är ju ett tungt lag att möta, de har inte minst flera riktigt nickstarka spelare som Fischer och Alexandra Popp att sikta mot vid fasta situationer.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Jag har exempelvis inte hunnit skriva något om den avslutande förlusten i Algarve cup ännu. Men ett inlägg därifrån, med synpunkter på landslagets försvarsspel kommer.
Först tänkte jag dock kommentera gårdagens stora klubbmatcher. Framför allt var det en stor dag för FC Rosengård på två olika sätt. Dels för att man vann supercupfinalen, men framför allt för att man fick ett drömresultat i den tyska toppmatchen Potsdam–Wolfsburg.
Potsdam vann ju nämligen med 2–0 och tillfogade Wolfsburg lagets första förlust på över ett år. De tyska mästarinnorna hade 38 tävlingsmatcher i rad utan förlust sedan fallet mot Bayern München den 26 februari i fjol. Nu är sviten bruten, något som kan få en mental betydelse när Wolfsburg och Rosengård gör upp i Champions League kommande veckor.
I den svenska supercupfinalen tycker jag trots allt att det var Linköping som imponerade mest. Laget spelade ett tajt och fint försvarsspel från start och hade länge bra kontroll på matchen. Efter 60 minuter borde det ha varit bortaledning.
Till slut vann dock Rosengård på det som skiljer våra båda Champions League-lag – spetsen. Linköping spelar en fotboll som är mer i min smak än Rosengårds, men Malmölaget vimlar ju av tänkbara matchvinnare, något som självklart är ovärderligt.
Den här gången var det Marta som avgjorde på egen hand. Apropå Marta måste väl stora delar av svensk media, inklusive TV4, ha missuppfattat en marknadsundersökning gjord av undersökningsföretaget Repucom? Som jag förstår det visar undersökningen vilka idrottskvinnor som har högst marknadsvärde i 15 olika länder.
Marta toppar listan i Brasilien på hög poäng, bland annat för att 97 procent av alla i Brasilien vet vem hon är. Men det innebär ju inte att hon har högst marknadsvärde i världen. Marit Björgen blir ju inte hetast i idrottsvärlden bara för att 99 procent av alla norrmän vet vem hon är…
När företaget Sportspro Media publicerade sin lista över de 50 idrottare med högst marknadsvärde i världen 2014 fanns för övrigt inte Marta med. Däremot var Alex Morgan placerad på 14:e plats.
Det var en parentes. Tillbaka till gårdagens matcher. Inför avspark i supercupfinalen startade jag en debatt på Twitter genom att skriva:
”Om 96:an Musovic redan är etta i Rosengård bör hon in i landslagstruppen redan till nästa trupp. Eller vad säger Sundhage?”
Ärligt talat så hade jag egentligen sett Zecira Musovic för lite för att skicka in henne i landslagstruppen, men jag ville alltså skapa lite debatt, både när det gäller målvaktsfrågan i landslaget och när det gäller föryngringen.
Jag har fortfarande sett Musovic för lite, men det jag såg i går gav mersmak. Hon agerade med större trygghet och stabilitet än man kan förvänta sig av en orutinerad 18-åring. Det verkar som att hon kommer att få chansen i dubbelmötena med Wolfsburg och följer hon upp med lika stabila insatser där är det dags att ställa min Twitterfråga direkt till Pia Sundhage.
För platsen som tredjemålvakt i en VM-trupp bör gå till någon som har framtiden för sig. De målvakter jag då personligen i första hand tänker på är Musovic och Mallbackens Jennifer Falk.
Det är hög tid för min matchanalys av förlusten från i fredags. Som jag ser det väcker 0–2 mot ett något svårbedömt Brasilien en hel del frågor, men ger också många nyttiga svar till Pia Sundhage.
Så sent som i slutet av november dömde jag ut Brasilien och gissade att landet snart skulle ha fallit ut från topp tio på världsrankningen. Då, strax efter att man blivit överkört av Frankrike, såg jag Brasilien som chanslöst i det stundande världsmästerskapet.
Sedan kom deras hemmaturnering i december där de slog USA i en match och spelade oavgjort mot samma lag i finalen. Där såg man att Brasiliens offensiv fortfarande är så bra att man kan slå vilket lag som helst.
Där var jag dock ändå mycket osäker på deras försvarsspel, framför allt på deras backlinje. Den osäkerheten finns kvar, även om den har minskat en aning.
Brasiliens förbundskapten Vadão (Oswaldo Alvarez) är känd i sitt hemland för att vara taktiskt skicklig. Den här våren har han tagit hem nästan alla landslagsaktuella utlandsproffs och tränar sitt landslag som om det vore ett klubblag.
Att han redan har lärt sina spelare mycket om försvarsspel syntes tydligt mot Sverige. Brasilien spelade ju nämligen ett utmärkt presspel och stressade sönder det svenska passningsspelet.
En taktisk detalj som Brasilien körde var att koncentrera sin press på att ta bort Caroline Seger. Hon hade ofta två–tre motståndare runt sig och hennes halvlek var inte alls lika bra som de båda mot Tyskland. Genom att få bort Seger från de svenska uppspelen lyckades Brasilien ofta grusa det svenska spelet.
Caroline Seger
Det är här det blir intressant för Pia Sundhage. Hon ställde ju i princip upp med ett halvt B-lag från start och ett helt B-lag i den andra halvleken.
Sundhage har ju som bekant valt att jobba in ett nytt spelsätt byggt på bollinnehav. För att kunna spela med stort bollinnehav mot lag i världstoppen krävs det att hon ställer en mängd spelare med boll- och passningsskicklighet av världsklass på planen i varje match.
Vi och Sundhage fick nu se att många av spelarna i hennes trupp saknar de nödvändiga kvaliteterna. Framför allt hade vi en fyrbackslinje där samtliga fyra hade jätteproblem i speluppbyggnaden. Vi hade en backlinje med goda defensiva kvaliteter och god snabbhet, men det var inte en spelförande backlinje, något som var väldigt tydligt när massor av uppspel hamnade nere hos Brasiliens målvakt.
Som jag ser det behövs minst tre passningsskickliga backar för att kunna spela på innehav mot de åtta bästa lagen på världrankningen. Sundhage har fyra backar med bra passningsspel, men spelar hon alla dem samtidigt tar hon stora risker när det gäller snabbheten.
Jag tror att fler lag kommer att möta Sverige genom att krympa ytorna centralt, precis som Brasilien gjorde. Då krävs det spelskicklighet på kanterna, framför allt från ytterbacksposition. Jag tycker att Jessica Samuelsson skötte sig klart godkänt i fredags, även i passningsspelet. Men just nu förordar jag ändå bollskickligare duon Elin Rubensson och Lina Nilsson som ytterbackar.
Vad jag förstått lutar det åt att Sundhage startar med följande lag mot Kina i morgon: Carola Söberg – Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Nilsson – Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Lotta Schelin och Kosovare Asllani.
Utöver målvaktsposten är det här troligen Sundhages elva i VM-premiären. Det är för övrigt även den elva jag hade valt till 4–1–3–2-systemet.
Men frågan är om 4–1–3–2 verkligen är rätt för Sverige. Systemet förutsätter ju nämligen att vi inte drabbas av skador och avstängningar. Utöver sex–sju av de som ingår i startelvan finns det nämligen väldigt få svenska spelare som besitter den bolltrygghet och passningsskicklighet som krävs för spelsättet.
Hanna Folkesson
Bland annat känns det som att vi står och faller med Seger i den defensiva nyckelrollen på mittfältet. De tester som gjorts med Linda Sembrant i positionen tycker jag inte har lyckats och varken Folkesson eller Lisa Dahlkvist är tillräckligt bolltrygga. Sembrant hade exempelvis väldigt svårt med tempot när hon pressades av brasilianskorna i fredags.
Även om jag nu har ifrågasatt Sembrant i ett par inlägg tycker jag att hon har en given plats i VM-truppen.
Brasilienmatchen gav en del andra intressanta svar på spelarfronten, bland annat på målvaktssidan. Jag hann bli väldigt orolig när Hedvig Lindahl blev liggande. Första tanken var att det var den nyopererade axeln som hade fått sig en rejäl smäll. Jag lugnades dock ganska snabbt när jag såg att det var handen som fått ta smällen.
Synd dock att Lindahl sannolikt har spelat färdigt i Algarve. Hon behöver all matchträning hon kan få. Med några fler matcher i kroppen tror jag att hon hade räddat Marta:s frispark. Nu uppfattar jag det istället som självmål, alltså att Lindahl inte rör bollen innan den tar i stolpen. För att förtydliga är det dock den typen av självmål man har svårt att gardera sig mot, alltså inte någon tavla.
Jag känner mig normalt inte trygg med Söberg. Men i fredags gjorde Örebromålvakten en utmärkt insats. Hon tog allt hon skulle och lite till. Dessutom var hon nära att även rädda Andressa Alves straff. Söberg stärkte sina VM-aktier.
Trots det är jag glad över rapporter från Hammarbyhåll som säger att Sofia Lundgren ser stabil ut i sin comeback. En formstark Lundgren känns som en given spelare i VM-truppen.
Jenny Hjohlman
Utöver Söberg gav även Jenny Hjohlman signaler om att hon skall med till VM. Visst stod hon för en makalös miss på slutet, en miss som fick SVT att ställa frågan om det var tidernas grövsta i landslagssammanhang.
Det kanske jag inte tycker eftersom bollen studsade och ju kom högst oväntat. Men visst är det långt ifrån godkänt att avslutet gick utanför. Dock visade Hjohlman under sin halvlek att hon förmår skapa chanser på egen hand, vilket är positivt.
Några spelare lär däremot ha minskat eller till och med spelat bort sina VM-chanser. I halvtid sa Eurosports expertkommentator Elin Ekblom Bak att hon tyckte att Sara Thunebro hade gjort en bra första halvlek. Jag hade inte kollat in Thunebro speciellt noga, men kände inte att jag sett så mycket positivt från Eskilstunabacken. Efter paus följde jag Thunebro noga och det jag såg var långt ifrån positivt.
Hon hade stora problem att hänga med i defensiven och passningskvaliteten höll inte VM-klass. Som jag ser det är hon fjärde alternativ på ytterbackplats och det är inte rimligt att ta med en 36-åring på nedgång som fjärdealternativ. Sundhage borde välja någon yngre förmåga där i stället – exempelvis Linköpings Magdalena Ericsson.
Utöver Thunebro kollade jag extra på våra forwards efter paus. Hjohlman har jag redan plussat för. Antonia Göransson fick en knapp kvart på topp utan att göra något väsen av sig. De sista 30 minuterna spelade hon yttermittfältare – och var godkänd. Göransson är dock långt ifrån den form hon hade för två år sedan och Vittsjöspelaren behöver nog höja sig om det skall bli någon VM-biljett.
De sista dryga 30 minuterna var det Olivia Schough som spelade bredvid Hjohlman på topp. Schoughs insats var så slätstruken att Eurosports kommentatorspar aldrig upptäckte att hon var forward. Det är inget bra betyg.
Faktum är att Schough hela tiden har en tendens att nästan vara rätt. Hon är i närheten av situationerna, men samtidigt så långt ifrån att inget händer. Visst är Schough en kul tjej som sprider glädje i truppen, men för mig är hon ingen VM-spelare. Där är hon inte ens nära…
Marija Banusic
Marija Banusic uträttade klart mycket mer på sina tio minuter i tremannaanfall med Hjohlman och Schough än den sistnämnda på 30 minuter. Banusic gick in i nickdueller, slog en utmärkt högerhörna och hade en fin genomskärare. Hennes insats gav mersmak. Hon visade att hon vill med till Kanada.
Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.
Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.
Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.
Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.
Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:
* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?
Abby Wambach
Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:
Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.
De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.
Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.
Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.
Carli Lloyd trixar
Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.
Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.
När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.
Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.
Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.
I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.
Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.
Pia Sundhage och Alex Morgan
Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.
Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.
Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:
1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach
Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.
Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.
Hope Solo
Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).
Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.
Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.
Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.
USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg. Det har alltså blivit dags för bloggens stora årskrönika.
Jag har ju tidigare sammanfattat 2014 med diverse statistik och en genomgång av utmärkelser. Här kommer en mer spretig genomgång av damfotbollsåret 2014. Trevlig läsning.
Årets afrikanska mästarinnor: Nigeria. Afrikas stora damfotbollsnation gjorde som de brukar – vann Afrikanska mästerskapen och kvalade in till VM. Det var Nigerias nionde seger av elva möjliga i mästerskapet. I finalen av afrikanska mästerskapet besegrades Kamerun med 2–0:
Årets asiatiska mästarinnor: Japan hade blivit världsmästare och tagit OS-silver, men något asiatiskt mästerskap hade man inte vunnit. Inte förrän i maj då man vann ett något brandskattat mästerskap. Dels för att Nordkorea var avstängt, dels för att japanskorna spelade utan flera av sina bästa Europaproffs. Det hindrade dem alltså inte från att ta hem titeln.
Årets autobahn: VM-kvalet blev en lätt resa för svensk del. Även om landslagsåret väckte många frågetecken går det att glädjas åt hur smidigt det gick i alla tävlingsmatcher, inklusive de båda mot huvudmotståndaren Skottland. Facit i VM-kvalet blev full poäng och 32–1 i målskillnad – bara Tyskland, Frankrike och England hade bättre tabellrader. Vi släppte inte in ett enda spelmål. Baklängesmålet kom nämligen på straff från Kim Little. Framåt gjorde Lotta Schelin tolv och Kosovare Asllani fem mål.
Årets Bagdad-Bob: Den i Tyresö som skrev det här på klubbens officiella hemsida i mitten av januari när man presenterade fyra nyförvärv från Brasilien:
”Som supporter känner du till vår 7-års vision som där den sportsliga delen 2005 döpte till ‘Från lingonserien till Champions League’. En sjuårsplan där de viktigaste fundamenten var att ta oss tillbaks från div.3 till Allsvenskan från 2006 till 2010, vinna SM-guld 2012, konkurrera om slutsegern i Champions League 2013/2014 och säkerställa fortsatt spel i Champions League 2014/2015. En plan som vi med hårt arbete, kreativt tänk och såklart lite tur lyckades ro i land till fullo.”
Årets bojkott: Flera damallsvenska klubbar protesterade mot alla landslagsläger genom att inte släppa sina spelare till landslagets januariläger med följden att lägret fick ställas in.
Årets bortglömda pris: Vid galan Caf Awards i januari där Afrikas bästa spelare 2013 prisades glömde man bort att kora världsdelens bästa damfotbollsspelare. Precis som 2010 delades det bara ut priser till män.
Agerandet får den kritiserade svenska fotbollsgalan att framstå som ett under av jämställdhet. Till Caf Awards i januari, 2014 års pris delas ut har man dock tre nomineringar i damklassen; Annette Ngo Ndom (Kamerun), Asisat Oshoala (Nigeria) och Desire Oparanozie (Nigeria) – så det ser ut att bli bättring.
Årets bäst när det gäller 1: Den underskattade japanska mittbacken Azusa Iwashimizu klev fram när Asiatiska mästerskapen skulle avgöras. Först nickade hon in segermålet i semifinalen mot Kina i förlängningens andra övertidsminut. Sedan gjorde hon enda målet i finalen mot Australien – även det på nick. Vi snackar tvättäkta guldhjältinna.
Årets bäst när det gäller 2: Marta Vieira da Silva. Tyresös och Rosengårds stjärna hade en halvdan säsong i damallsvenskan, men när hon verkligen hamnade i världens fokus var hon på topp. Marta gjorde två mål i Champions Leaguefinalen, satte Rosengårds guldmål och smällde in tre spektakulära mål mot USA på hemmaplan i december.
Tidigare fattade jag inte hur Marta kunde vara en av tre finalister i Ballon d’Or, men för dem som inte ser henne i damallsvenskan framstår lätt hennes 2014 som en succésäsong.
Årets bäst när det gäller 3: VfL Wolfsburg. Sedan 2013 har det tyska storlaget spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop.
De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler – den ena som stor underdog, den andra efter att ha haft ett 2–0-underläge i paus. Dessutom vann man en direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt i Frauen-Bundesligas sista omgång i våras. Frankfurt hade tagit guld på kryss, men Wolfsburg vann med 2–1 sedan Alexandra Popp gjort segermålet i 89:e minuten.
Årets bästa spelare: Kim Little, Skottland och Seattle Reign. Läs mer här.
Årets cupmästarinnor: Linköpings FC.
Cupsegrare 2014 blev också bland annat FFC Frankfurt, Olympique Lyonnais, LSK Kvinner, Manchester City (WSL cup), Arsenal (FA-cupen), Tavagnacco, Barcelona, Ferroviária och NTV Beleza/Urawa Reds – finalen i japanska Empress cup spelas i morgon, alltså den 1 januari.
Årets dragkamp: Stod om den holländska megatalangen Vivianne Miedema. I juni stod det klart att Bayern München hade vunnit måldrottningens namnteckning. Miedema har vid 18 års ålder bland annat redan gjort 43 mål i Uefas olika turneringar på flick- och seniornivå – fler än någon svensk spelare genom tiderna. Rätt imponerande av en 18-åring…
Årets fiasko 1: Tyresö FF.
Årets fiasko 2: Även om fiasko kanske är ett hårt ord i sammanhanget placerar jag Lyons respass ur Champions League här. Som jag ser det har Lyon fortfarande störst potential av alla lag i Europa och kanske även i världen. Trots det åkte man ur WCL redan i åttondelsfinal för andra året i rad.
Årets folkfester: Ett mycket glädjande besked för damfotbollen under hösten har varit de fantastiska publiksiffror som noterats för landslag runt om i världen. Landslagen väcker verkligen engagemang.
Några exempel på fantastiska publiksiffror är de 22000 som såg Trinidad och Tobago–Ecuador i VM-playoff, de 45619 på Wembley som såg vänskapsmatchen England–Tyskland, de 13109 som såg Holland–Italien i VM-playoff och de 18000 i Ho Chi Minh-staden som såg Vietnam–Thailand göra upp om en VM-plats.
Årets fotomodell: Alex Morgan var återigen med i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. På fotbollsplan fick hon däremot inte mycket uträttat. Skador stoppade forwardsstjärnan under större delen av säsongen.
Årets förvandlingar: Båda de damallsvenska lagen från Göteborgsområdet genomgick metamorfoser inför seriestart. Jitex hade bara en spelare kvar från 2013 års trupp, dåvarande reservmålvakten Jennifer Falk. Hos Göteborgs FC var kontinuiteten något bättre, fyra av de elva som spelade flest matcher 2013 ingick även i årets trupp.
Årets hemliga projekt: Det bistånds- eller möjligen utbildningsprojekt i Afrika som skulle ge Tyresö årliga miljonintäkter.
Årets (näst-)jumbo: Jitex BK – kom sist i damallsvenskan med noll poäng. Mölndalslaget lät bara Sunnanå vara 2000-talets sämsta lag i ett år. Men trots sina noll poäng kom ju Jitex bara näst sist…
Årets konkurs: Se årets fiasko 1.
Lydia Williams
Årets korsbandsskador: Glädjande nog var det mycket lugnare på den här fronten i damallsvenskan jämfört med de senaste åren. Helt förskonad från skadeeländet var förstås inte damfotbollen heller 2014. Några av de drabbade var Linda Sällström, Leonie Maier, Lena Lotzen, Saskia Bartusiak, Gaelle Thalmann, Lydia Williams, Leena Khamis och Diana Matheson.
Årets kvalhjältinna: Vivanne Miedema. Holland vann med totalt 3–2 i avgörande VM-playoff mot Italien och den redan nämnda 18-åringen gjorde alla tre målen. Dessutom blev hon både skyttedrottning och MVP när Holland vann F19-EM för första gången. Världens bästa junior kunde självklart även varit med under vinjetten årets bäst när det gäller här ovan.
Årets lag: VfL Wolfsburg.
Årets landslag: Tyskland – vann tolv av 13 landskamper under året och avancerade i december till förstaplatsen på världsrankingen. Tyskland toppar även herrankningen – det är första gången någonsin något land är världsetta både bland herrar och damer. Tyskornas enda förlust i år kom mot Frankrike.
Just fransyskorna kommer på andra plats i en årsrankning av landslag genom säsongsfacit 13–3–1 på årets 17 landskamper. De placeras marginellt före Japan som noterade 13–4–2 under 2014.
Årets långkörare: Therese Sjögran som under hösten kom upp i 200 A-landslamper. Hatten av… Under samma rubrik skall förstås även USA:s Christie Rampone vara med. Hon passerade fantastiska 300 landskamper under hösten.
Årets längsta inkast: Irlands mittback Megan Campbell måste tillhöra de kvinnor som kastar längst i världen. Hennes inkast är vassa anfallsvapen och höll på att ge irländskorna en skrällpoäng mot Tyskland i våras. En domartavla i minut 85 och en målvaktstavla i minut 90 gav dock Tyskland en tursam 3–2-seger.
Årets mest annorlunda förslag: Medan andra vill minska antalet lag i damallsvenskan till åtta eller tio föreslår den före detta Rosengårdstränaren Jonas Eidevall istället en utökning till 16 lag – allt för att ge fler unga talanger chansen. Ett intressant sätt att se på saken.
Årets mål 1: Franska talangen Claire Lavogez mål mot Costa Rica i U20-VM är årets mål på många sätt. Såväl framspelningen som avslutet håller sanslöst hög klass:
Årets mål 2: Charlyn Corral bjöd på årets mest spektakulära volleymål när hennes Mexiko slog Jamaica i det nordamerikanska VM-kvalet. Godbiten kommer 2,30 in i det här klippet:
Men även Jamaiacas 1–0-mål av Donna-Kay Henry är snyggt och sevärt…
Årets mål 3: En kandidat till årets skott stod Katrina Gorry för i australiska W-leauge:
Gorry prisades tidigare i höst som Asiens bästa spelare 2014. Jag gissar att huvudorsaken var just hennes fantastiska distansskytte. Utöver det häpnadsväckande ovan satte hon två läckra skott i Asiatiska mästerskapen:
Årets mål 4: Årets sologenombrott var kanske det här som Marta stod för mot USA nu i december. Det är förstås 2–2-målet 48 sekunder in i klippet som avses:
Årets mål 5: Manchester Citys Toni Duggan tog snyggt emot bollen med bröstet innan hon drog i väg den volleykanon som innebar att Chelsea tappade det engelska ligaguldet till Liverpool. Det här är alltså på många sätt ett riktigt guldmål:
Årets mål 6: Eugenie Le Sommer tog också bollen med bröstet, men lät den studsa innan hon drog till mot Nya Zeeland. Den godbiten kommer sist i det här lilla kollaget med snygga franska landslagsmål från året som varit:
Årets mål 7: Christine Nairn utmanar Gorry i klassen årets skott. Amerikanskan skickade i väg en bomb för sitt Melbourne Victory i W-league:
Årets mål 8: En utmanare i kategorin årets skott i Sverige stod Eskilstunas Elena Sadiku för mot AIK. Det kommer 45 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 9: Även Kristianstads Therese Björck vill ha ett ord med i spelet i kampen om årets svenska skott 2014. 3,45 in i det här klippet kommer bomben som definitivt sköt bort Göteborg från Champions Leaguechansen:
Årets mål 10: Lotta Schelin gjorde flest mål i det svenska landslaget under året, hon gjorde också det snyggaste när hon styrde in 3–0 mot Bosnien med en yttersidesklack. Det målet kommer 1,45 in i det här klippet:
Årets mål 11: Erika Tymrak bjöd på en retfull tunnel och skickade in bollen högt via bortre stolpen. Det målet placeras dock bara som femma i kavalkaden över årets 20 snyggaste mål i NWSL – en kavalkad du kan se nedan. Redan nämnda Christine Nairn stod för årets mål enligt klippet och visst är det ytterligare en glödhet kandidat till årets skott hon bjuder på…
Årets mästare i Concacaf: USA gjorde som de brukar, vann det nord- och mellanamerikanska mästerskapet. Det var amerikanskornas sjunde seger på nio försök. I finalen besegrades Costa Rica med hela 6–0 efter fyra mål av Abby Wambach. Det var ett lite udda mästerskap eftersom de regerande mästarinnorna Kanada inte kom till spel då de redan är klara för nästa års VM-slutspel.
Förra årets mål: Hösten 2013 satte Stephanie Roche drömmålet som hela damfotbollsvärlden hoppas skall vinna Puskas Award, priset som går årets mål i världen. Har du inte röstat kan du göra det här till den 12 januari. Njut av det här:
Årets mästare: FC Rosengård, VfL Wolfsburg, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Urawa Reds, Melbourne Victory, LSK Kvinner, Liverpool FC, FC Twente, Fortuna Hjörring, PK-35 Vantaa, Stjarnan, Brescia, Ferroviária med fler.
Svenska spelare som vann mästerskap utomlands under 2014 var Nilla Fischer, Lotta Schelin, Mimmi Löfwenius och Jessica Samuelsson. Fischer vann även Champions League, medan Schelin och Löfwenius även blev cupsegrare i sina respektive länder.
2015 års första mästarinnor: Canberra United. Finalen i 2015 års mästerskap spelades ju redan innan jul. 2014 års final spelades i februari – då var Jessica Samuelsson alltså med och höjde pokalen tillsammans med lagkamraterna i Melbourne Victory.
Årets nitlott 1: VM-lottningen blev en stor besvikelser. Sverige lottades in i den allra tuffaste gruppen tillsammans med USA, Australien och Nigeria.
Årets nitlott 2: FC Rosengård fick svårast möjliga väg till en eventuell final i Champions League. I kvartsfinal väntar regerande mästarinnorna Wolfsburg och i en eventuell semifinal lär PSG stå för motståndet.
Årets nykomlingar 1: FC Rosengård. Det blev SM-guld direkt under klubbens nya skepnad.Tidigare har man vunnit fem guld som Malmö FF och tre som LdB FC Malmö. Totalt nio SM-guld – flest av alla.
Årets nykomlingar 2: Även klassiska FCR 2001 Duisburg kom till spel under ny skepnad under 2014. Numera heter 2009 års Champions Leaguemästare MSV Duisburg. Det är lagets fjärde skepnad. Tidigare har man hetat FC Rumeln-Kaldenhausen, FCR Duisburg 55 och alltså FCR 2001 Duisburg.
Årets nykomlingar 3: Damallsvenskans stora glädjeämne 2014 hette Eskilstuna United. Nykomlingen var respektlös och låg länge på tabellens övre halva. Men framför allt vann man publikligan med fina 1940 åskådare i snitt. Eskilstuna var huvudorsaken till att publiksnittet i damallsvenskan höjdes till 836 – upp me nästan 100 personer från 2013 års notering på 741.
Årets ord: Moratorium eller moratorieackord var i alla fall nya ord för mig, ord som spelade en stor roll i svensk damfotboll i våras.
Årets mest oväntade juryutslag: Det stod Diamantbollen-juryn för. I nästan alla andra rankingar över 2014 hamnar Nilla Fischer före Lotta Schelin, men inte här. Schelin vann sin fjärde raka Diamantboll, medan Fischer får nöja sig med att ha vunnit Champions League och korats till den tredje bästa spelare i Europa säsongen 2013/14 av Uefa.
Årets (sämsta) prioritering: Gjordes av TV4 som med kort varsel valde att ta bort hyllningen av Therese Sjögran vid Fotbollsgalan.
Årets publiklag: Portland Thorns förstås. 2013 års NWSL-mästarinnor är ensamma i damfotbollsvärlden om att ha haft femsiffrigt publiksnitt någon säsong. Nu har man haft det två år i rad. 2013 års snitt på 13320 fick nämligen se sig besegrat. 2014 snittade Thorns 13364 åskådare – bra jobbat. Man slog även amerikanskt ligarekord när 19123 personer såg Portland–Houston i en vanlig lunkmatch. Makalöst.
I Europa hade Wolfsburg bäst siffror i den senaste färdigspelade serien. De dubbla tyska mästarinnorna snittade 2933 säsongen 2013/14, mest eftersom fina 12464 räknades in till den rena guldfinalen mot Frankfurt i sista omgången. I höst har dock Turbine Potsdam gått om, man har 2207 mot Wolfsburgs 1777.
Årets reklamfilm: Det är nog den här, även om det är lite oklart vad filmen gör reklam för…
Årets rättsfall: Låt oss kalla det konstgräsgate – rättsfallet där ett flertal spelare från olika länder har stämt Fifa för att de planerar att spela Kanada-VM på konstgräs.
Från svensk del har protesterna varit rätt beskedliga, även om flera spelare står bakom stämningen. Men med tanke på att damallsvenskan i mycket stor utsträckning spelas på konstgräs borde underlaget passa vårt svenska lag mycket bra.
Årets selfie: Den togs av Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Almedalen ihop med Pia Sundhage och Erik Hamrén. Sedan uppstod en storm i ett vattenglas.
Årets skalp: Vårt landslag slog världsettan USA med 1–0 i Algarve. Det var en match som hade mycket av det man vill se i VM nästa år; en stabil defensiv, en målvakt (Hedvig Lindahl) som presterade på toppen av sin kapacitet, Lotta Schelin som matchhjälte mot en toppnation – dessutom efter nickmål:
Årets skyttar: Katrina Gorry och Christine Nairn. Har du kollat klippen som ligger under årets mål ovan förstår du varför.
Årets stipendiat: Den titeln tillfaller Pia Sundhage som tog tjänstledigt från jobbet som svensk förbundskapten under januari månad för att sticka till USA och verka som gästprofessor vid Bethany College i Lindsborg, Kansas.
Årets storm i ett vattenglas: När det blev klart att den så kallade baddräktskungen Panos Papadoupolos skulle stötta Jitex uppstod en udda diskussion om kvinnliga fotbollsdräkter. Jag fattade ingenting.
Årets svenska målrekord: Lotta Schelin är uppe i 73 mål för Sveriges A-landslag – fler än någon annan. Bra jobbat.
Årets sydamerikanska mästarinnor: Brasilien gjorde som de brukar – vann Copa America Feminina. Det var sjätte segern av sju möjliga för Sydamerikas damfotbollsstolthet. Slutspelet avgjordes i år som gruppspel, men den sista matchen mot Colombia blev ändå som ett slags final. Den matchen slutade 0–0 ett resultat som innebar brasiliansk trofé.
Mästerskapet avgjordes utan några av segrarlandets stora stjärnor. Varken Marta eller Debinha var exempelvis med i guldlaget. Däremot ingick de båda före detta Tyresöspelarna Thaisa och Tamires (Rilany) i finalelvan.
Årets sämsta resebudget 1: När Trinidad/Tobagos Soca Princesses åkte till USA för att spela Concacaf:s VM-kval kvala skickade förbundet med spelarna matchkläder, varsin flygbiljett samt en resekassa på totalt 500 dollar. Alltså drygt 3500 kronor i kassa för hela laget. Några bollar, koner, sjukvårdsmaterial eller annan utrustning fick man inte. De 3500 kronorna skulle dessutom räcka till mat och husrum.
Deras amerikanska, gratisarbetande förbundskapten Randy Waldrum bad om donationer via sitt Twitterkonto den 8 oktober:
Randy Waldrum ber om donationer för sitt lag.
Trots de usla förutsättningarna höll det på att leda hela vägen till VM för The Soca Princesses. Mer om det i ett annat inlägg.
Årets sämsta resebudget 2: Tyresö hade inte råd att åka till Champions Leaguefinalen i Lissabon utan Svenska Fotbollförbundet fick gå in och ge ett förskott för att rädda den svenska representationen i årets match i Europa.
Årets sämsta seedningssystem: Det är det Uefa använder när man seedar till Champions League. Upplägget bör omgående göras om. Hur snett det nuvarande systemet slår går det att läsa om här.
Årets utspel 1: Kosovare Asllani var inte nöjd med förbundskapten Sundhages laguttagningar. Vid 3–0-segern mot Polen i augusti fick Asllani sitta på bänken i den första halvleken. Till TT kommenterade PSG-stjärnan petningen så här:
”Hade jag hetat något annat och skrattat och dansat så kanske jag spelar.”
Årets utspel 2: Susan Varli gick till attack mot Calle Barrling vid månadsskiftet februari/mars. Varli menade att spelare med utländsk bakgrund var chanslösa i svensk damfotboll. Hon syftade framför allt på landslagen, men breddade kritiken en aning genom det här citatet:
”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”
Årets sämsta värvning: Fabiana. Tyresö hade redan ett rejält underskott när man den 14 januari presenterade fyra dyra brasilianska nyförvärv. Affischnamnet var Fabiana – som man inte lyckades få spelklar. Klubben betalade alltså fet lön i ett halvår till en spelare som inte spelade en enda minut. Svårslaget.
Fabiana
Årets tack för allt 1: Jenny Palmqvist. Sveriges i särklass bästa damfotbollsdomare någonsin slutade. Hon är redan saknad.
Jenny Palmqvist
Årets tack för allt 2: Josefine Öqvist. Enda svenska spelaren som gjort mål i två VM-semifinaler tackade för sig i somras. En underbar personlighet som också är rejält saknad.
Josefine Öqvist
Årets tack för allt 3: Johanna Almgren. Damfotbollens ansikte utåt på Västkusten tvingades till slut ge upp kampen mot knäskadorna. Självklart är hon saknad, inte minst som traditionsbärare i Göteborg FC. Men Almgren kommer tillbaka som tränare. Redan 2015 ser vi henne leda Kungsbacka DFF i elitettan. Spännande.
Några andra spelare som har slutat under 2014 är Lori Lindsey, Madelaine Edlund och Emmelie Konradsson. Tack för allt.
Årets tränarbyte: Det mest uppmärksammade tränarbytet var tveklöst när USA sparkade Tom Sermanni i början av april. Han fick gå direkt efter en 2–0-seger mot Kina.
Det var resultaten i Algarve cup som fick det att koka över för förbundsledningen. Där föll USA ju både mot Sverige och Danmark och kryssade mot Japan. 5–3-förlusten mot danskorna innebar dessutom rekord i antalet insläppta mål för det amerikanska damlandslaget. Det anmärkningsvärda i det hela var att Sermanni inte hade förlorat en enda match inför Algarve cup och att han fick kicken utan att ha coachat laget i en enda tävlingsmatch. Sermannis facit blev 18 segrar, fyra kryss och bara två förluster på de 24 matcher han ledde USA.
Årets tusing: När Kosovare Asllani satte 1–0 på straff borta mot Nordirland i VM-kvalet i början av april innebar det att en milstolpe passerades. PSG-stjärnan gjorde nämligen vårt landslagsmål nummer 1000.
Årets tv-debacle: Ingen av de två första semifinalerna i Champions League tv-sändes. Ett gigantiskt bakslag för europeisk damfotboll. Mest udda att ingen kanal var intresserad av heta tyskmötet Potsdam–Wolfsburg.
Årets udda uttagning: Sverige spelade F19-EM utan Marija Banusic. Varför fick vi inte veta.
Årets uppmaning: Pia Sundhage:s systerson Tomas Örn berättade i BT om förbundskaptens möte med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Årets usch vad nära: Närmare ett VM-slutspel än Trinidad och Tobagos Soca Princesses var går det inte att komma. Med Kvarnsvedens Ahkeela-Darcel Mollon i laget fick man tre chanser att kvala in.
Först föll man efter straffläggning mot Costa Rica, sedan efter förlängning mot Mexiko. I båda de matcherna slog T&T ur underläge. I det avgörande playoffmötet med Ecuador var Trinidad favoriter. Inte minst efter 0–0 på bortaplan.
Returen inför fantastiska 22000 åskådare i Port of Spain dominerades totalt av hemmalaget. Ecuador fick sin första målchans i 92:a minuten – och gjorde mål. Ecuador klart för VM med 1–0.
Årets utvandrare: Ett flertal svenska spelare har valt andra landslag än Sveriges. I våras kom beskedet att Sunnanåmålvakten Sussie Nilsson valde Serbien framför Sverige. Och trion Eldina Ahmic, Iris Kadric och Amna Lihovic har alla spelat VM-kval för Bosnien – två av dem var med på Gamla Ullevi tidigare i år.
Årets världsmästare: Tyskland vann F20-VM efter 1–0 mot Nigeria i finalen och Japan vann F17-VM efter finalseger mot Spanien med 2–0.
Årets vallöfte: Inför riksdagsvalet skrev ett av våra större partier in damfotbollen i sitt partiprogram. Men vad är det egentligen de ska verka för?
”31. Fi ska verka för att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.”
Årets värvning: Den gjorde Rosengård som lade beslag på Marta i somras och förlängde kontraktet med ytterligare tre år nu i höst. Nu trängs världsstjärnor som Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag i samma anfallsuppställning. Hyfsat…
Det var min genomgång av 2014. Förhoppningsvis har jag fått med allt viktigt, men ibland ser man inte skogen för alla träd. Vilket som, nu blir det nyårsfirande. Vi hörs igen 2015 – VM-året 2015. Gott slut.
En blogg om internationell damfotboll 