Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Chock i Kanada – och två fina debuter

I natt svensk tid briserade en bomb i kanadensisk fotboll. Den succéstämplade förbundskaptenen John Herdman lämnar damlandslaget och tar över landets herrfotboll.

Tydligen var någon tidning nära att avslöja nyheten, vilket gjorde att Kanadas fotbollförbund fick panik – och gick ut med det innan man hade informerat damlandslagets spelare. Här är två kommentarer på sociala medier:

Herdman har kanske varit den bästa förbundskaptenen av alla inom damfotbollen den senaste tioårsperioden, där han först lyfte Nya Zeeland och nu senast har gjort Kanada till en riktig världsnation.

Faktum är ju att Kanada länge varit högt rankat. Men man har ändå inte riktigt räknat in laget bland de riktigt stora. Men till nästa års VM-slutspel kommer det kanadensiska laget komma som en av de riktigt stora guldkandidaterna.

Herdman har nämligen på ett imponerande sätt genomfört en kombinerad generationsväxling och förändring av spelsätt, som gjort att Kanada tagit flera nya steg. Man är numera inte något lag som förlitar sig till fysik, utan man är ett spelande lag med flera kreativa kvalitetsspelare.

Nu skall han försöka göra något liknande med den kanadensiska herrfotbollen. Han får nämligen utöver själva landslaget även ansvar för ungdomslandslag och hela utbildningskedjan. Det blir spännande att se vad han kan göra där.

Rent fotbollsmässigt tar nämligen Herdman ett väldigt stort steg neråt. Kanada är ju nämligen en usel herrfotbollsnation. Landet är rankat på plats 94 på herrarnas världsrankning – man är tionde land i Concacaf, alltså Nord- och mellanamerika. Man rankas exempelvis bakom länder som Haiti och Curacao.

Kenneth Heiner-Möller

Samtidigt som nyheten om Herdmans landslagsbyte släpptes meddelades även att danske Kenneth Heiner-Möller tar över Kanadas damlandslag. Heiner-Möller ledde Danmark till semifinal i EM i Sverige 2013. Efter det var han anställd som konsulent på det danska fotbollsförbundet fram till ungefär ett år sedan. Då blev han assistent till Herdman i Kanada. Och nu tar Heiner-Möller alltså klivet upp som ordinarie.

Mitt minne av Heiner-Möller från Danmark är positivt. Så även om jag håller Herdman väldigt högt, tror jag inte att det här behöver vara någon katastrof för kanadensisk damfotboll. Heiner-Möllers viktigaste uppgift i år är förstås de Nord- och Mellanamerikanska mästerskapen i oktober, en turnering som även räknas som VM-kval för Concacaf.

Noterbart där är att jag ännu inte sett att det utsetts någon värdnation för det där mästerskapet. Framförhållning verkar inte vara någon styrka i Concacaf.

Så till den damfotboll som spelades i helgen som var. Strax till succédebuter för en svensk och en dansk spelare. Men innan dess tänkte jag uppmärksamma lite norsk målsuccé.

I Frankrike drog cupen igång på allvar med 32-delsfinaler. Det är den omgång där lagen från högstaligan går in i leken. Två av dem lottades mot varandra, och där vann PSG med 1–0 mot Lille. Linda Sembrant var enda svensk i Montpelliers startelva när man vann med 7–0 borta mot Portet.

Lyon har under helgerna stärkt upp sitt mittfält med återvändande Amandine Henry (kontrakt på 3,5 år) och Morgan Brian (2,5 år). Henry spelade i söndags när det blev seger med sanslösa 20–0 borta mot Besancon. Både Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg blev fyramålsskyttar. Därmed har Hegerberg nu gjort 35 på 17 tävlingsmatcher sedan EM. Det innebär ett snitt på fler än två mål per match. Hyfsat…

Elise Thorsnes

Trots det var nog ändå Elise Thorsnes helgens norska målskytt nummer ett. Hon satte nämligen tre av Canberra Uniteds sex mål i viktiga 6–1-segern mot Adelaide i Australiens W-league. Resultatet innebär att Canberra nu har häng på en slutspelsplats. Man ligger på sjätte plats med fyra poäng upp till sista slutspelslaget. Fast med en match mindre spelad.

Noterbart i W-league är att utlänningarna tar för sig. Sam Kerr leder skytteligan på åtta mål. Men av de sju spelare som ligger närmast bakom henne är det sex spelare från andra länder. Bland dem noteras Jess Fishlock från Wales och Natasha Dowie från England.

Därmed blir övergången naturlig till just England och WSL. Där blev det succédebuter för både Jonna Andersson i Chelsea och Nadia Nadim i Manchester City.

Andersson först. 25-åringen (hon fyllde i förra veckan – grattis) byttes in i den 62:a minuten i derbyt mellan Chelsea och Arsenal. Det började dåligt, för om jag ser rätt är det Andersson som tappar markeringen på Dominique Janssen på hörnan vid Arsenals 2–2-mål i 63:e minuten.

Men det där lär vara glömt. För i 83:e minuten var det Andersson som fixade Chelseas segermål. Även om det officiellt är bokfört som självmål är det Linköpingsförvärvet som skall ha äran. Det är ju hon som lägger in bollen mot målet.

Faktum är att alla Chelseas tre mål i den viktiga segermatchen bör vinjetteras som skitmål. Frågan är ens om bollen var över linjen vid 2–1?

Segern innebar att Manchester City och Chelsea hakar av Arsenal i toppen. Efteråt fick förstås matchvinnaren skriva lite autografer:

Succédebut är den självklara vinjetten på Nadia Nadims första match för Manchester City. Redan i sjätte minuten gjorde hon sitt första mål, och hon slog även den öppnande passningen till Citys 2–0-mål i 5–2-segern borta mot Reading.

Ni som följt den här bloggen länge vet att jag är svag för smarta löpningar. Och Nadims löpning innan hon nickar in 1–0 är verkligen en smart skolbokslöpning. Många forwards hade bara sprungit rakt fram in i straffområdet i motsvarande situation. Men när Nadim ser att bollen går ut på kanten väljer hon i stället att ta den lite större bågen och på så sätt skaffar hon sig bästa möjliga avslutningsposition. Snyggt.

https://twitter.com/WSUasa/status/950037193405423617

Fortsätter vi söderut så blev det i går klart att den tidigare Vittsjöbacken, nederländska Mandy van den Berg fortsätter sin karriär i Spanien och Valencia. Den spanska ligan lockar allt fler utländska toppspelare.

Apropå Vittsjö tappade man nigerianska Ngozi Sonia Okobi till Eskilstuna. Det känns lite som en chansvärvning av United, Okobi har ju inte glänst hittills i damallsvenskan. Men det är en spelare med kapacitet, så kanske att den här flytten kan få Okobi att lyfta.

När vi ändå har hamnat i Sverige och damallsvenskan så hörde jag i går LFC:s nya tränaren Marcus Walfridson i Radiosportens pod Fotbollsarena Radiosporten. Det första som slog mig var att han varit så länge i Norge att han blandar svenska och norska. Jag tycker väl att han totalt sett sa det man kan förvänta sig, att han känns väldigt seriös och känns som en spännande tränare.

Även om damfotbollsvärlden inte är jättestor, kändes han ju dock inte redo för sin sportchefssyssla ännu. För svaret att Kosovare Asllani är världens bästa spelare kändes mer som bristande kunskaper än bara fjäsk för en egen spelare. Men som sagt, det går att få rätt bra grepp om damfotbollen på ganska kort tid, och LFC har ju flera kunniga personer runt sportchef Walfridson som kan hjälpa till under den period där han lär sig damfotbollsvärlden.

Slutligen är ju delen om att man verkligen försökte hitta en kvinnlig assisterande tränare, men inte lyckades, på många sätt tråkig. Vi får verkligen hoppas att utbudet av kvinnliga topptränare växer snabbt.

Kanske att Lotta Schelin kan bli en sådan framöver. Tyvärr skapar artikeln nedan ytterligare oro för att hennes karriär kan vara över. Hennes sjukskrivning går tydligen ut den 28 januari. Och efter det måste hon ta beslut om framtiden.

Det är ju bara att hålla tummarna för att hon blir helt frisk, och själv kan välja när karriären är över.

I övrigt i förra veckan kom tråkiga rapporter om ekonomin i Växjö DFF. Den damallsvenska nykomlingen har nu ett negativt kapital på 1,2 miljoner kronor. Positivt för klubben är att Växjö kommun ser ut att hjälpa till och lösa underskottet. Men sådan hjälp kan inte Växjö DFF räkna med över tid, utan klubben får nog försöka hålla bättre i sina pengar framöver.

Apropå nykomlingar har nya elitettanlaget Lidköping värvat meriterade Sarah Michael, som vi ju framför allt minns från flera starka säsonger i Kif Örebro. Det känns som att Michael varit med hur länge som helst, men nigerianskan är bara 27 år. Kanske att hon kan ge Lidköping den tyngt i offensiven som gör att laget klarar sig kvar i näst högsta divisionen.

Så tillbaka till Nordamerika, där Andi Sullivan prisats med MAC Hermann Trophy som 2017 års bästa collegespelare. Jag trodde nog att Kanadas duktiga speluppläggare Jessie Fleming skulle ligga bra till för det priset, men det gick alltså till Sullivan – som debuterade i USA:s landslag under fjolåret.

Allra sist till Kina, där ju duktiga målvakten Wang Fei inte stått till landslagets förfogande de senaste två åren. Man minns ju henne från VM 2015, där hon var en av turneringens allra bästa målvakter.

Nu är hon på väg tillbaka in i landslaget. Fei skrev nyligen på ett 1,5 år långt kontrakt med Bayern München, och hon har även tagits ut till den kommande kinesiska landslagssamlingen.

Den stora årskrönikan över 2017

Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:

Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.

Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.

Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.

Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.

Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.

EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.

Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.

Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:

https://twitter.com/WSUasa/status/894199184064225280

Och firandet nådde förstås sin kulmen efter guldet:

Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:

Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:

Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.

Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…

https://twitter.com/WSUasa/status/891379440474894338

Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…

Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.

Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.

Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.

Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena SadikuValentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.

En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.

Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:

Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…

https://twitter.com/WSUasa/status/928355141195091970

Mål 1: Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers är en av världens bästa frisparksskyttar. Det visade hon när Rosengård kom på besök:

Mål 2: Årets hårdaste nick kom från Schweiz Ana-Maria Crnogorcevic, ett mål som länge såg ut att skicka ut Frankrike ur EM:

https://youtu.be/MCgoMKzlsx8?t=51

Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:

Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:

https://twitter.com/WoSoComps/status/920786099714347008

Mål 5: Årets chipp stod Turbine Potsdams Tabea Kemme för. Det här målet i toppmötet med Freiburg är helt enkelt mästerligt:

https://twitter.com/WoSoComps/status/912454478409998336

Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:

Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?

https://twitter.com/OL_Plus/status/833368139123527680

Mål 8: Årets volley drog Frankfurts kanadensiska landslagsspelare Sophie Schmidt i väg mot Freiburg i våras:

https://twitter.com/WSUasa/status/846616000330117120?ref_src=twsrc%5Etfw&ref_url=https%3A%2F%2Fdamfotboll.blog%2F2017%2F03%2F28%2Fguide-till-kvartsfinalreturerna-i-uwcl%2F

Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:

Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.

Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.

Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.

Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.

Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.

Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.

Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.

Nya storlag: Juventus startade damlag i somras, och har omgående visat allvar i sin satsning. Klubben tappade inte en enda poäng under sitt premiärår.

https://twitter.com/JuventusFCWomen/status/895724624696061952

Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.

Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.

Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.

Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.

I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.

Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.

https://youtu.be/Q6iQv19skws?t=114

Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.

Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.

Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.

Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.

Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:

https://www.youtube.com/watch?v=zIJxDv5vO74

Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.

https://www.youtube.com/watch?v=9GGBQhtrcB0

Danmark tog sig sedan till final, där man som bekant föll mot Nederländerna i det som kan ha varit årets allra bästa fotbollsmatch.

https://www.youtube.com/watch?v=JAubDsltNDU

Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.

Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:

https://twitter.com/WSUasa/status/921409350878613504

Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.

Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.

Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.

I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.

Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.

Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.

Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.

Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.

På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.

Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea

Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.

Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.

Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.

Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.

Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.

Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.

Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.

Tårta: Den bakades i Skottland och var en hyllning till Eskilstuna United.

https://twitter.com/S_Mackay96/status/910461727841619971

Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.

Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

https://www.youtube.com/watch?v=GHlk71I6v7A

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Stor dag för Mittag och Jakobsson

Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.

Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.

I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:

3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.

Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.

Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:

https://twitter.com/WSUasa/status/918163429067837446

Och det andra målet kom på retur efter att Blackstenius nickat i ribban:

https://twitter.com/WSUasa/status/918168449863516164

Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.

Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.

De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.

Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.

Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.

Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.

Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.

För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.

Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.

Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.

https://twitter.com/WSUasa/status/918190738512412672

Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.

https://twitter.com/WSUasa/status/918192172335271936

Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.

https://twitter.com/WSUasa/status/918194330833219584

I 95:e minuten fick Bayern in ett 3–1-mål. Fast det blev bortdömt på något som jag upplever som mycket vaga grunder.

https://twitter.com/WSUasa/status/918195717478461443

Det är tydligt så att Champions League inte är Bayern Münchens turnering.

https://twitter.com/wosocomps/status/918274724299530240

Nilsson slutar – oroande diagnos för Schelin

Lina Nilsson

I eftermiddag (15.30) spelar FC Rosengård sin första match i vinterns Champions League. Man gör det utan Lina Nilsson, som verkar tvingas sluta med fotbollen, och Lotta Schelin, som drabbats av en whiplashskada.

Mer om skadenyheterna strax. Först tänkte jag bara konstatera att matchen i Cluj tydligen skall streamas, men var den går att se verkar ännu oklart. Så här skrev klubben i går på sitt Twitterkonto:

Uppdaterat i efterhand: Här är en länk som skall funka:

Nu på förmiddagen kommer dock matchen alltså i skymundan av ett par skadebesked. Det första handlar om Lina Nilsson, som i en artikel i Sydsvenskan säger att hon sannolikt tvingas sluta till följd av sin ryggskada:

”Jag har nog gjort mitt, ja. Innerst inne har jag bestämt mig. Det finns ett liv efter fotbollen också”

Artikeln är pluslåst, vilket gör att jag inte kan läsa mer än intressen. Men klart är att det här är ett väldigt tungt tapp för FC Rosengård. Nilsson har varit ett väldigt bra anfallsvapen med sitt fina passningsspel och goda speluppfattning. Hon har saknats rätt rejält den senaste tiden, där jag helt enkelt tycker att Rosengårds uppspel har hållit för dålig klass.

Bristen på duktiga ytterbackar är ju för övrigt jättestor inom svensk damfotboll. I princip har vi numera bara en av god internationell klass, och det är Jessica Samuelsson. Sannolikt kommer Rosengård därför att få titta utomlands för att hitta en ersättare till Nilsson, om de inte vill skola om någon – eller vågar satsa på sina egna, unga talanger.

Ett tips till unga, talangfulla spelare är förresten att sikta in sig på ytterbacksplatsen – där är vägen in i landslaget klart kortast. En orsak är säkert att de bästa talangerna i princip alltid placeras centralt i sina flicklag, eftersom det är bäst för laget.

Lotta Schelin

Så till Lotta Schelin. GP:s Joel Tivemo blev den reporter som tog upp Schelinfrågan på allvar, och äntligen börjar vi få svar på hur det egentligen står till med Schelin.

Först producerade Tivemo den raka nyheten om att Schelin är sjukskriven, sedan följde han upp med att fråga landslagsläkare Mats Börjesson om hur det kom sig att Schelin spelade så mycket i EM. Nu har även Aftonbladet klivit in och ger oss beskedet att det är en form av whiplash- eller pisksnärtsskada som drabbat Rosengårdsstjärnan.

Oroväckande är att Rosengårds läkare inte vågar kommentera om skadan kan avsluta karriären. För det innebär ju just det, att skadan kan avsluta karriären. Därmed inte sagt att den kommer att vara slutet på Schelins framgångsrika karriär, men den kan vara det.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Roddar – skräll i Gerhardssons trupp

Julia Roddar

Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.

Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.

Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.

Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.

Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.

Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.

Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.

Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.

På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:

Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.

Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

https://www.youtube.com/watch?v=ZXAGwH5ScJQ

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

https://www.youtube.com/watch?v=m_0Ow15KRu8

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

https://www.youtube.com/watch?v=eggdvp4t4uc

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

https://www.youtube.com/watch?v=EL3AGJoeBd8&t=2s

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

Det ser ut att bli bästa elvan ändå

Vi var många journalister som fick känslan i går att Pia Sundhage skulle spela Lotta Schelin på topp bredvid Stina Blackstenius från start i EM-kvartsfinalen. Och att Fridolina Rolfö skulle få börja från bänken.

När Fotbollskanalen för en stund sedan avslöjade elvan var det dock den elva jag hade hoppats på. Alltså Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Schelin, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Blackstenius och Rolfö. Det tror jag är bästa möjliga svenska laget mot det här motståndet.

Jag har för övrigt varit nere i centrala Doetinchem och känt av kvartsfinalfebern. Och det är skön stämning här i stan. Inte minst var det väldigt glada miner när de nederländska supportrarna nyss marscherade hit till arenan.

Det här har förutsättningar att bli en riktig fotbollsfest.

Intervju med Rolfö, som tycks bli bänkad

Det har gått några timmar sedan dagens svenska presskonferens i Doetinchem. Jag tycker ofta att de här presskonferenserna dagen före match är rätt tråkiga.

Men i dag tycker jag att Pia Sundhage och Hedvig Lindahl gjorde ett bra jobb. Det känns som att Sundhage är tillbaka i den form hon hade under EM 2013. Hon hade bra svar på det mesta. Bland annat gillade jag att hon pratade mycket om riskminimering under första kvarten. Det blir väldigt viktigt, för Nederländerna har varit starka i matchupptakterna. Och då gäller det att inte bjuda på något.

Naturligtvis avslöjade inte vår förbundskapten sin startelva, men den känsla man fick var att det blir Lotta Schelin och Stina Blackstenius som bildar forwardspar. Det innebär väl i sin tur att Olivia Schough återigen får chansen på vänsterkanten.

Det var inget snack om vänsterbacksplatsen, men min känsla är att det blir Jonna Andersson igen. Dels för att hon har varit förstavalet hela tiden sedan OS, dels för att hon klarade sig bra mot Tyskland.

Alternativen är ju Elin Rubensson och Magdalena Eriksson. Göteborgsspelaren tror jag dock miste sin chans mot Italien, där hon ju hade en tung dag. Med tanke på att Eriksson i OS-kvalet gick direkt från startelvan mot Schweiz till läktaren mot Nederländerna är min känsla att förbundskaptenerna inte tycker att hennes snabbhet räcker mot snabba, orange lejoninnor.

Personligen hade jag ju föredragit att Sundhage satsat på Schelin som yttermittfältare och kört med Blackstenius och Fridolina Rolfö som forwardspar.

Fridolina Rolfö

Just Rolfö har jag lyssnat på både direkt efter Italienmatchen och vid tisdagens svenska pressträff. Här är lite frågor och svar från de båda tillfällena. Den första frågan handlar om det fina samarbetet med Blackstenius mot Italien.

– Vi känner varandra väldigt bra och har spelat ihop i tre år i Linköping. Det sitter lite i ryggmärgen, man vet hur man ska spela.

Chansen att få starta med Stina mot Nederländerna?
– Svårt att säga, det är helt upp till Pia. Det handlar om hur hon tänker, både vilka spelare hon vill kombinera, och rent taktiskt, vilka spelare passar bäst mot det här motståndet.

Vad säger du om Nederländerna?
– Jag har blivit väldigt imponerad. De har gjort det jättebra, ett av de lag som sett starkast ut hittills i turneringen. De har satsat på unga spelare tidigt. Det kanske också beror på att de inte riktigt har den bredd som vi har i Sverige. Men jättekul att se på vissa av de här spelarna, till exempel Vivanne Miedema som jag spelat med, som ligger som toppforward. Hon är 21 år – och hon är rutinerad. Så många spelare har vi inte i vårt lag som är kring 20 och rutinerade.

– De går mycket på fart, framför allt på kanterna. Där de har väldigt skickliga spelare, Martens och Van de Sanden är väldigt skickliga på att slå inlägg, men även på att komma till avslut.

Hur stoppar man bäst Miedema?
– Hon är en otroligt duktig boxspelare, så det gäller att vi har bra koll på var hon är. För blir hon rättvänd i straffområdet så gör hon ofta mål. Nu har hon inte fått de lägena, det har mer blivit inläggsspel. Men ha bra koll på henne, ligga nära och vara tuff mot henne.

Har du lärt dig något, rent psykologiskt, i Tyskland?
– Ja, det skulle jag säga, mycket. Att ta raka direktiv, hela den biten, och att vara lite rakare, det är väl den största biten jag lärt mig hittills.

Var det en tuff omställning?
– Ja, det skulle jag säga. Det hade nog varit värre om jag varit lite yngre. Nu har man ändå varit på den här nivån, och man vet vad som krävs. Man är mer självkritisk och kan ta de här delarna.

Hur ser du på att det nu är utslagningsmatcher som gäller?
– Det är ju de här matcherna man tränar för att få spela, de man vill uppleva. Man njuter verkligen.

Om det skulle bli straffläggning, och du är inne på planen, slår du en då?
– Det är helt upp till Pia. Men jag tror det finns andra som har mer rutin just med den biten, både med straffläggning, nervositet och hela den biten.

 

Snack med Schelin inför kvartsfinalen

Lotta Schelin

Jag sitter nu i presscentret i Doetinchem. Jag har just lämnat text och krönika till BT, och jag börjar gå igenom det material jag samlat på mig sedan Italienmatchen.

I den mixade zonen efter matchen snackade jag lite med Lotta Schelin om Nederländerna. Först konstaterade hon att det finns fördelar med att möta värdnationen.

– Danmark är farligt också, och där hade vi nog haft ett större favoritskap, eller favorittryck. Nu möter vi Nederländerna på hemmaplan. Då får de all press. För oss gäller det bara att njuta av det så.

Hur ser du på Nederländernas insats hittills i turneringen?
– De gör väl lite som en oftast värdnation gör: pinnar på, har självförtroende och en tolfte spelare. Alltså, jag tycker att de gör det väldigt bra. De har ju alltså varit väldigt stabila under en lång tid. Vi mötte ju dem i OS-kvalet och man såg ju redan då att det är ett riktigt bra lag. Och de har ju bara släppt in ett mål, så de har varit väldigt stabila bakåt också. Ett riktigt bra lag, men om vi sätter lagen bredvid varandra tycker jag att det är två likvärdiga lag. Så det gäller bara för oss att låta oss bäras fram av deras publik också, att njuta lite av det.

Hur ser du på deras offensiva trio med Lieke Martens, Vivianne Miedema och Shanice Van de Sanden?
– Det är en riktigt bra trio, det är klart. Det är hög klass på de spelarna. Jag spelar ju med Lieke, hon har varit fantastisk under våren, så herre gud. Men jag tycker att vi har spelat ett bra försvarsspel, och att det här går att lösa.

Om du i stället tittar på deras backlinje, vad ser du då?
– Det jag har sett har de bytt lite spelare där. De är bra, de är stabila. De har inte släppt in många mål. Men som alltid, vi har fart, och det kan de nog vara rädda för. Vi kan nog utnyttja de delarna.

Efter lite snack om Italienmatchen får Schelin frågan om hon minns hur det var att själv spela kvartsfinal på hemmaplan.

– Ja, i Halmstad. Vi hade kanske lite mer fördelaktigt motstånd, Island. Men det var svinkul. En av våra roligaste matcher, med fullt ös på läktaren. Klart man lyfts ju verkligen av det. Men 80 000 på Maracana, och vi kunde ändå klara av det. Det är ju en styrka, och vi kan ta med det. Jag vet att när vi var där kände man mer ”Oh, vad häftigt”, man lyftes av det mer än man trycktes ner. Och vi har ju ganska många som var med och har erfarenhet. Man skall inte hänga kvar i det gamla, men man kan plocka med sig det goa och positiva.

Hur är det att slå ut en värdnation?
– Det är rätt gött faktiskt… Varför inte igen, men det kommer att bli tufft. Det hade visat på en riktigt schysst styrka, så vi siktar på det.

Nu är fokus på Nederländerna

Sverige förlorade mot Italien med 3–2. Det handlade om svensk genomklappning i den första halvleken, och om en okej uppryckning i den andra.

Vårt lag lider dock fortfarande av bristfällig effektivtet, vilket gjorde att i stället för att äntligen vända ett underläge till seger åkte vi återigen på en förlust efter att ha släppt in matchens första mål.

Som ni vet tyckte jag inför matchen att Pia Sundhage borde vila spelare mot Italien. Det gjorde hon också, och egentligen har jag inte någon större kritik mot coachningen. Det är väl egentligen bara det fortsatt gigantiska förtroendet för Olivia Schough som jag ställer mig frågande till.

Jag har som bekant även tyckt att Sundhage tidigare under året har testat för få spelare och för få kombinationer. Därför skall jag nu berömma henne för Italienmatchen. Jag tycker trots allt att hon gjorde smarta tester, och kloka byten. Även om hon tog på sig förlusten tycker jag inte att det var på coachningen Sverige föll.

Sverige föll på att flera spelare underpresterade rätt rejält. Jag har underkänt hela fem spelare i min betygsättning, och det var ytterligare några som fick godkänt med ett nödrop.

Rent resultatmässigt är faktiskt gårdagens match rätt ointressant. Det viktiga är att man avancerar ur gruppen, inte vilken placering man får. Så här i efterhand är det ju inte så många som gråter över att Portugals herrar gick vidare som grupptrea i fjolårets EM-slutspel, eller att Sveriges damer hade samma placering i sin OS-grupp.

Det är hur det går i utslagsmatcherna som räknas. Och till dem fick Sundhage med sig några viktiga svar från Italienmatchen, nämligen att:

1) Elin Rubensson tyvärr inte är ett alternativ som ytterback mot Nederländerna. Hon hade ingen bra dag, utan såg ut att lida både av allmän ringrostighet och av ovana på backplatsen.

2) Linda Sembrant och Magdalena Eriksson inte hittade någon trygghet ihop. Sembrant som enligt min uppfattning varit bäst totalt sett i de två första matcherna var sämst av alla mot Italien – i varje fall i den första halvleken.

3) Lisa Dahlkvist och Hanna Folkesson kompletterade varandra bra på centralt mittfält i den andra halvleken. De spelade dessutom bollen framåt. Caroline Seger däremot hade en riktigt dålig dag, hon var som man säger i Västergötland väldigt ”seger” med bollen.

4) Stina Blackstenius är Sveriges bästa forward för tillfället. Och hon är som allra bäst när hon spelar ihop med Fridolina Rolfö. När de båda fick chansen tillsammans hade vi plötsligt ett forwardspar som samarbetade. Det var länge sedan man såg det i landslaget.

5) Lotta Schelin funkar som yttermittfältare. Jag hoppas att Sundhage vågar köra Rolfö/Blackstenius på topp mot Nederländerna, och att Schelin får starta på kanten. Det tror nämligen jag är den starkaste uppställningen.

Med det här sagt kan vi lägga Italienmatchen åt sidan och istället börja fokusera på Nederländerna. Det kommer att bli en jättekul match, en match jag faktiskt har en rätt skön känsla kring. Men mer om det i kommande inlägg. Nu är det läggdags.

Sundhage förbereder sig för Nederländerna

Fotbollskanalen har nyss presenterat det som sannolikt är kvällens svenska startelva. Den är intressant, det känns nämligen som att Pia Sundhage testar uppställning inför en trolig kvartsfinal mot Nederländerna.

Elvan mot Italien ser alltså ut så här enligt Fotbollskanalen: Hedvig LindahlElin Rubensson, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna AnderssonKosovare Asllani, Hanna Folkesson, Caroline Seger, Olivia SchoughLotta Schelin och Stina Blackstenius.

Stämmer det här innebär det alltså att Jessica Samuelsson, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist vilar jämfört med förra matchen. Jag hade ju som bekant gärna sett att Sundhage hade vilat så många spelare som möjligt i kväll. Men jag tycker ändå att det här känns som en väldigt smart lösning av vår förbundskapten. Jag tror nämligen att alla tre bytena är av taktisk karaktär, och inte i första hand för att nämnda spelare behöver vilas.

Om vi börjar på det centrala mittfältet har inte Dahlkvist och Seger fått till det i offensiven. Men det svenska spelet blev bättre när Folkesson kom in mot Ryssland. Eftersom Dahlkvist inte tillhör Sundhages heliga spelare tror jag att Rosengårdsmittfältaren nu ges en chans att sno åt sig platsen till slutspelet.

Nilla Fischer har varit stabil hittills, men inte lysande. Eftersom Sundhage garanterat gärna vill ha Magdalena Erikssons vänsterfot på planen görs här ett test av hur Sembrant och Eriksson skulle funka ihop.

Sedan tror jag att de båda ytterbackarna får tävla om vem som skall spela vänsterback i det troliga kvartsfinalmötet med Nederländerna. I den matchen kommer det att gå fort på kanterna, så då kommer det att krävas två snabba ytterbackar. Samuelsson är förstås given, den andra platsen lär gå till den som klarar sig bäst i kväll.

För som ni alla säkert vet vid det här laget blir det antingen Nederländerna eller Danmark i kvartsfinal för Sverige. Ja, jag vet att vi fortfarande kan åka ut, men den risken är så liten att jag bortser från den.

Eftersom Ryssland var väldigt svagt tror jag att Tyskland kommer att göra många fler mål än Sverige i kväll, vilket talar för en andraplats – och möte med Nederländerna i Doetinchem.

 

Pigga spelare är viktigare än gruppseger

Jag sitter på Stadion de Adelaarshorst i Deventer i kväll och kikar på Norge–Danmark. Intrycken från den här matchen är att Norge har väldigt många otroligt svaga bollspelare. Och att de har dåligt självförtroende.

Jag har exempelvis aldrig tidigare sett Maren Mjelde så här dålig. Danmark leder med 1–0 i paus, samma siffror har Nederländerna mot Belgien. Det innebär att det alltså med stor sannolikhet blir Nederländerna eller Danmark för Sverige i kvartsfinal.

Under förmiddagen var jag på Sportpark Hengelder och kikade på dagens svenska träning. De som trodde att de skulle få någon hint om morgondagens startelva lämnade anläggningen besvikna.

Det handlade nämligen om en lätt träning med uppvärmning, följt av lite skott och därefter spel i intervaller, fem mot fem, gamla mot unga. Uppfattade jag det rätt vann de gamla med 7–5.

I första skottövningen noterade jag att i den gruppen jag kollade på gick lite för många bollar över eller utanför målet. Det stämmer bra med den svenska statistiken hittills i EM. Totalt mot Tyskland och Ryssland har Sverige haft 33 avslut, fördelat på 10 respektive 23. Bara sju av de 33 har träffat inom ramen. Med så dålig träffbild är det svårt att bjuda på målkalas.

Räkna inte med någon målfest i morgon heller, alltså. När det gäller morgondagens match har alla de spelare och ledare jag lyssnat på sagt att de gärna vinner gruppen – för att det ger extra självförtroende. Det är ju korrekt, men jag tycker ändå inte att Pia Sundhage skall offra för mycket för den där gruppsegern.

För det är inte så stor skillnad på att möta Nederländerna eller Danmark. Och mästerskap handlar ju om att vinna rätt matcher, och om att lägga sin energi på rätt saker. Som jag ser det är det mycket viktigare att ha pigga spelare till kvartsfinalen än att vinna gruppen.

Och med tanke på att våra motståndare kommer att få en vilodag mer gäller det att Sundhage matchar sin trupp smart. Alltså att hon vilar de som känner sig lite slitna. Vid gårdagens pressträff pratade Lilie Persson lite om det här:

– Vi har resonerat väldigt mycket om startelvan utan att vara framme. Och det är ju tid kvar än. Det finns många olika scenarion, i alla lagdelar faktiskt. Och vi har ritat på många olika, det har vi gjort. Det vi pratar om är dels en belastningsfråga, matchen senast tog en del på några av spelarna. Dels en taktisk fråga förstås. Sedan är det alltid det här med hur många förändringar man vågar göra. De spelare som belastas väldigt hårt är ju ytterbackar eftersom vi har det spel vi har och mittfältsspelare sliter ju alltid hårt. Just de positionerna är slitsamma rent löpmässigt.

Hur många förändringar tror du att ni vågar göra?
– Det är en svår fråga. Men jag tror inte att det bara blir en förändring i alla fall, sedan är det svårt att säga hur många det blir eftersom vi är så långt ifrån ett färdigt beslut. När det gäller belastningen hoppas vi att det skall bli en lång turnering. Och vi visade i OS att även Sverige klarar av att göra förändringar i startelvorna i varje match, det är ju ett sätt också att visa att vi tror på alla spelare här.

Är det viktigt att vinna gruppen?
– Det tycker vi nog. Det är ju en självförtroendeboost. Och om någon säger att ”är det inte bättre att bli tvåa” – nej, det måste ju vara bättre att bli etta. Det är väl häftigt att bli etta.

Persson fick en fråga om Italiens svagheter, enligt scouten Thomas Dennerby är ett snabbt djupledsspel nyckeln till att göra mål på italienskorna eftersom de har långsamma mittbackar. Hon svarade:

– Nu har ju Italien råkat ut för några tråkiga skador, så det blir lite förändringar för dem. Annars tror jag att alla som såg matchen mot Tyskland såg att Italien lika gärna kunde fått med sig en poäng. Jag tror att Italien så klart vill avsluta den här sejouren med en seger. Det är ju förbundskaptenens (Antonio Cabrini) sista landskamp, det är Melania Gabbiadini:s sista landskamp – och hon är ju en häftig lirare, så jag tror att Italien går all in. Då gäller det att inte falla i den fällan, utan att vi gör de vi är bra på. Och vi är ganska bra på att spela snabbt i djupled, så det är väl ett utmärkt scenario. Det passar Sverige väldigt bra, vi tycker det är jobbigare när folk står lågt. Snabbhet i djupled är något som vi har på alla våra forwards. Även Frido (Fridolina Rolfö) pratar vi ofta om att hon är en skicklig targetspelare, men hon är oerhört snabb i djupled också. Det kanske inte ser ut att gå så snabbt, men hon är väldigt snabb. Vi har ju gps och hon är uppe i samma siffror som de andra.

Jessica Samuelsson

Utöver Persson lyssnade och pratade jag lite med Jessica Samuelsson och Hanna Folkesson. När det gäller Samuelsson var jag lite nyfiken på en sak hon pratade om i fjol, att hennes passningsspel hade förbättrats rejält eftersom hon hade tränat mycket på att orientera sig bättre på planen. Jag var lite nyfiken på hur hon tränade på det.

– Det handlar bara om att man påminner sig själv om att hela tiden kolla runt omkring innan man får bollen. Jag var väldigt dålig på det i unga år, så det är någonting jag fått jobba med. Dels har jag fått det från Anders Jacobsson som var assisterande i Linköping tidigare (nu är han i Norges landslag). Han jobbade mycket med det med mig. Ibland är det lätt att glömma att vrida på huvudet, men påminner man sig hela tiden blir det en vana, och till slut sitter det i ryggmärgen – och det är viktigt.

Är det här orsaken till att ditt passningsspel blivit så bra?
– Det är nog en stor del av det i alla fall. Vet man var motståndarna är, och har koll på medspelarna innan man får bollen, då ser man lite tryggare ut också. Sedan är det så klart några andra delar också, men det här är en stor del – tror jag.

Samuelsson utstrålar för övrigt trygghet och självförtroende även vid sidan av planen. Jag tycker alltid att hon tidigare varit väldigt försiktig i sina uttalanden. Nu vågar hon säga mycket mer.

Efter Rysslandsmatchen sa Samuelsson bland annat att hon löser defensiven på kanten själv, så det var inte några problem att ha en väldigt offensiv Lotta Schelin framför sig. Det är ju förstås sant, och inte speciellt kontroversiellt. Ändå tror jag inte att Samuelsson skulle ha sagt något liknande för ett eller två år sedan.

När jag frågade henne om det allt större trygghet sa hon:

– Det har väl med erfarenhet och självförtroende att göra. Jag känner att jag har en större roll och är mer bekväm och trygg – det speglar säkert av sig både på planen och här utanför.

Hanna Folkesson

Slutligen blev det även ett snack med Hanna Folkesson, som ju gjorde ett väldigt piggt inhopp mot Ryssland, och som där borde ha stärkt sina aktier för att få mer speltid i kommande matcher. Hon sa att:

– Jag känner mig redo om chansen kommer, då gäller det att ta den.

Det blev förstås snack om att hon äntligen hade fått göra sin mästerskapsdebut, efter att ha tvingats kasta in handduken på grund av skador i tre tidigare mästerskap. Det ämnet var framför allt Expressens Mats Bråstedt mycket ivrig att prata om. Det mesta som sades om det finns därför i den här artikeln.

Apropå det frågade jag om det inte var extra tufft att missa VM 2015, där hon var med i startelvan under våren.
– Så klart. 2013 var jag inte heller i startelvan, då skulle det mer vara mitt första år och en häftig upplevelse. Men så klart där inför VM 2015 så var det ju tufft. Jag hade ju startat de flesta landskamperna det året.

Är du på samma nivå nu som du var 2015?
– Ja, men jag tycker det. Det tar ett tag att ta sig tillbaka till den nivån man har varit på, framför allt saknar man matchträning. Men nu har jag varit i gång i ett helt år, och jag tycker att formen har tagit sig. Även i slutskedet av damallsvenskan har det blivit bättre och bättre.

Folkesson fick frågor om hur det var att åka ur med Umeå förra hösten, och om hur hon har påverkats som spelare av klubbytet till Rosengård:

– Eftersom jag hade siktet inställt på att jag ville tillbaka till landslagsmiljön och eventuellt spela det här mästerskapet fanns det ingen möjlighet att vara kvar i UIK. Det är tråkigt för Umefotbollen att de åkte ut, men för min egen utveckling var jag tvungen att flytta. Det är alltid speciellt att vara ny i en klubb, och det har tagit ett tag för mig under våren att hitta rätt i den här miljön. Men ju längre tiden har gått, desto mer har jag känt mig bekväm, och verkligen hittat rätt där också, vilket har gjort att jag har utvecklats som fotbollsspelare. Både att jag blivit mer trygg med bollen och då kan bidra mer i det offensiva spelet än jag kanske har gjort i tidigare klubblag.

Slutligen frågade jag henne om hennes favoritroll, alltså om hur hon skulle placera sig själv om hon fick leka förbundskapten och skräddarsy sin egen roll.

– Åh, det är svårt att säga, jag trivs att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensiv hemma i Rosengård, och det har funkat bra nu på slutet. Men jag skulle nog säga lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfas, men även kunna få vara med framme i boxen. Att vi spelar med två tvåvägsspelare som delar på ansvaret både i defensiven och offensiven.

Är du främmande för att gå ut på kanten?
– Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som kantspelare, men är det där de vill att jag skall spela gör man det bästa utav det. Då kanske mer en indragen yttermittfältare som får bollen på fötterna än en djupledsgående.