Etikettarkiv: Jodie Taylor

Den stora guiden till EM-semifinalerna

Publicerad den av
2

Av EM återstår nu fyra lag och tre matcher. Två av matcherna spelas under torsdagen. Här är min guide till de båda semifinalerna:

18.00 Danmark–Österrike
Rat Verlegh Stadion, Breda

TV: SVT 2 och Eurosport 1.
Tips: 49–51

Troliga laguppställningar: Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Line Röddik Hansen – Sanne Troelsgaard Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Frederikke Thögersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Österrike: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Sarah Puntigam, Verena Aschauer – Viktoria Schnaderbeck – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Nadine Prohaska – Nina Burger.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina

Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.

Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.

Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.

Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.

För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.

Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.

Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.

De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.

Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.

Och senast blev ju Zinsberger även straffhjälte:

Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.

När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.

Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.

Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.

20.45 Nederländerna–England 
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.

TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike

Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.

Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.

Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.

Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.

Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.

Här är bilder från mötet i november:

Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.

Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.

På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.

”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”

För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.

Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.

När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.

Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.

Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.

Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.

Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.

Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.

Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.

Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.

Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.

Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…

Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:

”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”

 

Nu är England guldfavoriter

Publicerad den av
2

Det är klart för semifinaler i EM. Vi kommer att få ett nytt mästarlag, för de tre nationer (Tyskland, Norge och Sverige) som tidigare tagit guld är alla utslagna.

När semifinalerna spelas på torsdag blir det Nederländerna–England (20.45) och Danmark–Österrike (18.00). Vem hade kunnat tro det innan turneringen?

Jag lyckades ju pricka sju av åtta kvartsfinallag i min stora EM-guide. Men jag fick bara in ett medaljlag – England. Och de känns väldigt stabila, och får numera räknas som klara guldfavoriter.

England slog just ut många experters stora favoriter, Frankrike. Här framför mig står den före detta franska storstjärnan Louisa Cadamuro (tidigare Necib) och pratar i fransk tv.

Och alldeles nyss vandrade den nuvarande storstjärnan Eugenie Le Sommer av De Adelarshorst. Hon hade sällskap av fem småbarn med 9 Le Sommer på ryggen.

Det var just Le Sommer som tappade bollen i det anfall som ledde till Englands segermål. Lucy Bronze – världens bästa högerback – bröt och serverade Jodie Taylor fritt läge. Och i det här mästerskapet är Taylor närmast 100-procentig när chanserna dyker upp.

Frankrike lämnar återigen ett stort mästerskap utan medalj.

För medaljerna hamnar alltså i Nederländerna, England, Danmark – och Österrike. De sistnämnda kämpade sig vidare efter ett straffdrama mot Spanien tidigare i kväll.

Därmed fick jag i alla fall rätt i tre av fyra kvartsfinaltips. Tyvärr var det Sveriges match som blev fel.

Den stora guiden till EM:s kvartsfinaler

Publicerad den av
1

I kväll drar kvartsfinalerna i EM i gång. Jag noterar att jag, trots att jag hade flera fel i min stora EM-guide, lyckades pricka sju av de åtta kvartsfinallagen. Det är bara Norge som misslyckats, och Danmark som tillkommit.

Jag har även ännu så länge rätt segrare i skytteligan, för Jodie Taylor leder ju på fyra mål, trots att hon bara har spelat 148 minuter.

Nu är det dags för nya tips. För nu är det nollställt, den enda som hänger kvar från gruppspelet är positiva eller negativa känslor. Så här är mina tankar om de fyra kvartsfinalerna som drar igång i kväll med två riktigt öppna och ovissa drabbningar:

Nederländerna–Sverige
Stadion De Vijverberg i Doetinchem, lördag 18.00

Tips: 49–51
Tv: SVT2 och Eurosport1.

Kommentar: Jag har hela tiden haft en bra känsla inför att möta Nederländerna. Det är en match där alla de ”gamla” svenska spelarna borde ha lätt att tända till lite extra. Det är även en match där Sverige inte behöver känna press att ”det här måste vi vinna”.

Tvärtom slår ju vårt svenska lag nu lite ur underläge, vilket brukar vara en fördel. Tankarna kring laget har ju för övrigt svängt rejält, efter två matcher var vi heta guldkandidater, nu efter Italienmatchen har förväntningarna sänkts betydligt.

För hemmanationen är det annorlunda. Man har tre raka uddamålssegrar i ryggen har laget medvind, och man kommer dessutom att ha stöd från drygt 10 000 supportrar. Men faktum är att jag var lite besviken på de orange supportrarna när jag såg Nederländerna–Danmark. De skapade inte alls det tryck som jag hade förväntat mig, i varje fall inte under matchen. Däremot var det skön stämning inför avspark.

Vem vet, kanske blir det bättre tryck på lilla De Vijverberg (uttalas Fajferbärsch) i Doetinchem. Men jag tror faktiskt att den svenska klacken har hyfsade chanser att hävda sig rätt bra.

Rent sportsligt har alltså Nederländerna imponerat. Framför allt har man öppnat alla tre matcherna väldigt starkt. Här är det förstås otroligt viktigt för Sverige att hålla emot i matchupptakten. Dels för att inte ge hemmalaget extra energi, dels för att vårt lag ju har haft det väldigt jobbigt när det kommit i underläge.

De är ju så att de sju senaste gångerna motståndarna har gjort matchens första mål har Sverige förlorat. Möjligen kan man se det som positivt att senast vi fick kryss från 1–0-underläge var just mot Nederländerna i OS-kvalet i mars i fjol. Och att senaste svenska segern från 1–0-underläge också var mot Nederländerna – i VM-genrepet i slutet av maj 2015.

Det skall dock sägas, att när man tittar tillbaka på 1–1-matchen i Rotterdam förra våren blir man lätt lite skraj. Då hade vi väldig tur som fick 1–1 mot ett nederländskt lag som saknade skadade Lieke Martens, och där man inte hade hittat matchat in spelskickliga Jackie Groenen. Nu i EM har de båda lyft hemmalaget rejält.

Minns att Nederländerna tog en tidig ledning i den där OS-kvalmatchen och att de hade total kontroll på den första halvleken. Ända fram till slutminuten, där mittbacken Kelly Zeeman slog en svag bakåtpassning som Olivia Schough snappade upp och förvaltade på bästa sätt.

Knappt 1,5 år senare är alltså hemmanationen ett par strån vassare i offensiven. Å andra sidan har Sverige byggt en stabilare defensiv, så det där kan kanske jämna ut sig.

Sveriges stora fördel i matchen är att vi har den överlägset största erfarenheter av avgörande utslagsmatcher. Ingen i det nederländska laget spelade senast landet vann en utslagsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen i EM 2009.

Där är det alltså plus för svenskt vidkommande, ett plus som lär växa för varje minut som går av matchen. Det svenska laget är tryggt i att ta matcher till förlängning och straffar. Vi borde också ha lite bättre fysik, speciellt som bara två svenskor har spelat full tid hittills, medan Nederländerna har tvingats slita hårt på sin startelva.

Tyvärr ser det ut som att Pia Sundhage ger Nederländerna lite handikapp genom att inte starta med starkaste elvan. Trots att hon nu har sett att det finns ett väl fungerande anfallspar i Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius, samt att Lotta Schelin funkar utmärkt på kanten, var känslan från gårdagens presskonferens att Sundhage tänker starta med forwardsduon Schelin/Blackstenius i kvartsfinalen. Gör hon det måste jag säga att jag har väldigt svårt att förstå hur hon tänker.

Däremot gillar jag att hon pratar om riskmiminering under den första kvarten. Sverige får som sagt inte bjuda hemmaspelarna på något i matchupptakten, för då kan det här bli riktigt jobbigt. Hemmaspelarna har sett trötta ut i slutet av matcherna, det är då Sverige skall slå till.

När det gäller den nederländska offensiven har den imponerat. Man har ett passningsskickligt mittfält och en väldigt stark anfallslinje. Men det är värt att poängtera att man trots det bara har gjort två spelmål. Alltså trots allt ett färre än Sverige.

Och det är värt att tänka på att det inte behöver vara en fördel att det har gått väldigt bra i gruppspelet. I utslagsmatcher nollställs allt, och om ett lag som gått som tåget plötsligt får lite motgång kan spelarna börja fundera. Och då kan de lag som slår ur underläge plötsligt få ett mentalt övertag. Här har man ju OS-ishockeyn 2002 som bästa exempel. Ni kommer väl ihåg hur Sverige hade tagit full poäng efter att bland annat spelat ut Kanada, medan Vitryssland kom till kvartsfinalen med två raka 8–1-förluster i bagaget. Om ni har glömt hur det gick kan ni ju alltid googla på Tommy Salo…

Tyskland–Danmark
Sparta Stadion i Rotterdam, lördag 20.45

Tips: 49–51
Tv: TV12, Eurosport1 och Cmore Fotboll.

Kommentar: Tyskland är det lag i EM som jag har sett minst av. Jag såg deras match ot Sverige på tv, men de andra två tyska matcherna har ju krockat med Sverige, vilket gjort att jag bara sett väldigt sporadiskt.

Dock har jag noterat att Tyskland har gått runt på mycket folk. Och det känns inte som att det berott på att man tänkt vila spelare, utan på att Steffi Jones inte har fått ihop laget och fortsatt håller på att testa sig fram. Senast provade hon exempelvis mittfältaren Lena Goessling som mittback.

Tyskorna har dessutom bara gjort ett godkänt spelmål, vilket är anmärkningsvärt. När det gäller Danmark har jag sett dem två gånger, mot Nederländerna och mot Norge. Och jag har blivit imponerad. Man hade i och för sig lite flyt mot norskorna på slutet. Däremot var det inte långt ifrån att man snodde både en och tre poäng från värdnationen. Danskorna har kvaliteter som borde passa Tyskland rätt dåligt. Exempelvis skulle ju Pernille Harder:s rörlighet kunna ställa till en del problem.

Danskorna har dessutom ingen som helst press på sig, alla tror ju att de skall åka ut. Eller, inte riktigt alla. Jag tror nämligen på god skrällchans här. Men det förutsätter förstås att Danmark verkligen tror på det, och inte viker ner sig av att ställas mot ”omöjliga Tyskland”.

Minns att Danmark slog ut Frankrike i kvartsfinal i det förra Europamästerskapet. Jag skulle alltså inte bli det minsta förvånad om de står för en jätteknall även den här gången.

Österrike–Spanien
Koning Willem II Stadion i Tilburg, söndag 18.00

Tips: 60–40
Tv: TV4, Eurosport1 och Cmore Live.

Kommentar: Österrike var min skrällvarning i det här mästerskapet. Så långt är jag stolt över mitt tips.

Inför avspark tippade jag att Dominik Thalhammer:s lag skulle gå till kvartsfinal, men jag gav dem ändå bara sju procents chans att erövra en medalj. Den procentsatsen är alltså nu uppe i 60.

Det österrikiska laget har ju nämligen varit ännu bättre än jag trott. För vem hade för några veckor sedan kunnat tro att laget skulle vinna grupp C före Frankrike? Österrike har dansat sig fram till kvartsfinal på ett imponerande sätt.

Fast det där med dansen gäller bara efter slutsignalerna. Under matcherna är det stenhårt jobb som varit Österrikes framgångsrecept. Laget har ett imponerande presspel, där flera spelare springer kopiösa sträckor.

När jag såg Österrike spela 1–1 mot Frankrike imponerades jag mest av lagkaptenen och speldirigenten Viktoria Schnaderbeck samt av fantastiskt löpstarka Nicole Billa. I de båda matcher Österrike har vunnit har skadedrabbade Schnaderbeck bara agerat inhoppare. Man har alltså viss bredd i truppen också.

Sett till gruppspelet är alltså Österrike klara favoriter i den här kvartsfinalen. Spanien är ju nämligen en besvikelse. Laget har massor av duktiga passningsspelare, men man saknar offensiv genombrottskraft.

Efter att ha bjudits på två mål av ett taffligt portugisiskt mittförsvar i den första halvleken av öppningsmatchen har Spanien spelat fem halvlekar utan att göra mål. Tänkta skyttedrottningen Jennifer Hermoso, som öst in mål tidigare under säsongen – både i ligan och i landslaget – verkar helt ur form.

Efter torsdagens 1–0-förlust mot Skottland pratade jag med en spansk radiojournalist. Jag frågade henne bland annat hur förbundskaptenen motiverat att inte Vero Boquete är med i EM. Svaret var:

”Han säger att han har 23 spelare som är bättre.”

Men ingen målskytt.

”Nej, han har lämnat Boquete hemma och även Atletico Madrids skyttedrottning Sonia Bermudez. Vi har fått en fantastisk lottning. Men vi trodde att Skottland skulle vara en lätt match. Men se hur det gick, vi klarade inte av att gå vidare själva, utan räddades av England. Hur skall det gå mot Österrike?”

Ja, den frågan känns motiverad. Speciellt som Spanien har problem i backlinjen. Där är framför allt mittbacken Andrea Pereira det svaga kortet. Hon är långsam i vändningarna och både England och Skottland har haft ganska klara strategier att hela tiden söka in med bollar på ytan bakom henne.

Det lär även kontringsstarka Österrike göra.

England–Frankrike
Stadion De Adelaarshorst i Deventer, söndag 20.45

Tips: 65–35
Tv: SVT1 och Eurosport2.

Kommentar: Det här blir den sista matchen jag kommer att se på plats innan jag vänder hem till Sverige. Jag hoppas att min EM-resa skall få en riktigt skön avslutning.

För det är ju en match mellan det lag som varit klart bäst i gruppspelet, England, och det lag som har klart störst potential, Frankrike.

Ännu så länge har jag inte lyckats se de engelska lejoninnorna på plats. Men jag har sett de två matcher där de spelade med sitt A-lag på tv, och man har verkligen en härlig trygghet och stabilitet i försvarsspelet.

Dessutom har man ju glödheta Jodie Taylor som hugger på allt. Hittills har hon gjort mål var 37:e minut i EM. Det är grymt imponerande. Hon har dessutom på egen hand gjort fler än vad Frankrike gjort på tre matcher.

För Frankrike är en besvikelse så här långt. Laget tog sig vidare ur gruppspelet med ett nödrop. Jag har sett deras två senaste matcher på plats, och båda gångerna har de haft extremt svårt att spela sig till målchanser.

På tre matcher har man inte heller gjort ett enda spelmål, utan de tre mål man har gjort har alla kommit på fasta situationer.

På presskonferenserna har deras förbundskapten Olivier Echouafni har hittat olika saker att gnälla på, inte minst på motståndare som backar hem och krymper ytor. Det känns som ett tecken på frustration över att han inte kunnat få ordning på lagets anfallsspel sedan skadan som gjorde att Amel Majri missade EM.

Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney är fantastiska bollspelare, rörliga och med skön bolltouch – men ingen av dem känns helt i toppform. Det tredje forwardsalternativet Marie-Laure Delie är statisk och lättläst, vilket gör att Echouafni lär ha en hel del funderingar över hur han skall lösa anfallsgåtan mot England.

Han får även fundera lite över backlinjen. Ytterbacken Eve Periset är ju avstängd till följd av sin målchansutvisning mot Schweiz, dessutom har mittbacken och lagkaptenen Wendie Renard dragit på sig två gula kort och får också se matchen från läktaren.

Framför allt Renard är ett stort avbräck. Även om både Griedge Mbock Bathy och Laura Georges är mycket duktiga mittbackar har de inte spelat så mycket ihop. Och Renard är ju kanske världens bästa försvarsspelare.

Frankrike har även historiken emot sig. Det är i medaljmatcherna det roliga brukar ta slut för franska lagen. Egentligen ser jag inget som talar för att det här laget skall vara mentalt starkare än tidigare franska upplagor.

Det var ju mer ett grovt schweiziskt misstag än fransk styrka som gjorde att fransyskorna lyckades gå vidare till kvartsfinal. Och när jag efter Österrikematchen pratade med Frankrikes bästa spelare hittills i EM, Amandine Henry, kändes det inte som att hon var övertygad om att laget skulle få ordning på spelet.

Ser man till den fysiska biten har England vilat hela sitt A-lag. Man spelade ju med en ren reservuppställning mot Portugal. Där är det alltså fördel England.

Jag tror alltså på engelsk seger. Men jag kastar in två brasklappar. Den ena är att England faktiskt inte har besegrat Frankrike sedan damfotbollens barndom – 1974. Det andra är att dagens Frankrike är väldigt svårt att besegra. Laget har världens längsta nu löpande sviten av landskamper utan förlust, den är uppe i 14 raka matcher.

Senaste förlusten kom mot Kanada den 13 augusti i fjol. Och just det, det var ju senaste gången fransyskorna spelade en kvartsfinal i ett stort mästerskap…

Intressant situation avgjorde stormatchen

Publicerad den av
2

England vann med 2–0 mot Spanien i kvällens toppmöte i grupp D. Det var en högst intressant match där Spanien dominerade bollinnehavet med 74–26 och hade 615 passningar till rätt adress, medan England bara hade 94.

Ändå hade jag 3–1 i klara målchanser till England, som ju utöver de båda godkända målen (Fran Kirby och förstås Jodie Taylor) även gjorde ett tredje mål, som mycket väl kunde ha godkänts. Här är förresten 1–0-målet:

Och här är det andra målet, det där Millie Bright nickade, men som dömdes bort för offside.

https://twitter.com/Zac13_/status/889197018731687938

Min känsla från när jag såg Spanien på plats mot Portugal kvarstår, laget är nog lite för tunt. Det hade behövts mer några kilo muskler till på de spanska spelarna. För trots överlägsen bollbehandling klarade man bara av att skapa en riktigt vass målchans, och den kom redan i första minuten.

I den andra halvleken skruvade spanjorskorna upp tempot, och gjorde ett seriöst försök att få till lite målchanser. Men närmare än två halvlägen kom man inte.

Fast en sak har jag ju ännu inte tagit upp – den situation där domare Carina Vitulano först blåste straff för hands på Ellen White, och sedan ångrade sig. Det var en mycket intressant situation.

https://twitter.com/WSUasa/status/889218960973070337

Min spontana känsla var att straffen var väldigt hårt dömd. Känsla två var att det var stort av domare Vitulano att ändra sig. Och efter en dubbelkoll i regelboken känner jag att allt till slut blev korrekt. Det står ju att handsen skall vara avsiktlig för att kunna bestraffas, och det kan man ju inte påstå att Whites var.

Handsregeln

I och med dagens matcher har alla lag spelat två omgångar. Inget lag är 100-procentigt klart för kvartsfinal, men Nederländerna, Sverige och England är väldigt nära. Och bara två lag är helt ute, Italien och Island. Med om förutsättningar inför slutomgången kommer i kommande inlägg.

Kort om första gruppomgången

Publicerad den av
5

En fjärdedel av EM-turneringen är spelad, och alla lag har visat upp sig varsin gång. För och främst kan man notera att det var väldigt jämnt och målfattigt i grupperna A, B och C, medan det som väntat var ganska stor skillnad mellan topp- och bottenlagen i grupp D.

Jag har ju tidigare konstaterat att de flesta lag har börjat lära sig försvarsspel, vilket gör att antalet målfester numera har minskat rätt rejält.

Jag tänkte ge mig på en kort sammanfattning av det vi hittills har fått se. Här är första omgångens…

…bästa lag: Nederländerna och England. Att engelskorna skulle vara bra, det visste jag. Men att Nederländerna höll så hög klass, det var en positiv överraskning som kan bli negativ. Negativ i den bemärkelsen att det ju nämligen kan bli vårt svenska lag som kan komma att ställas mot de orange lejonhonorna i kvartsfinal.

…trögstartade storlag: Både Tyskland och Frankrike hackade i gång sina motorer. När det gäller fransyskorna har spelet hackat i tre raka matcher nu. Börjar det smyga sig in lite osäkerhet i laget, tro? Men man blir inte Europamästare på att imponera i gruppspelet. Det är i utslagningsmatcherna som tyskor och fransyskor skall visa sin klass.

…positiva överraskningar: Nederländerna är nämnda. Därför får det i första hand bli Ryssland och Island under den här vinjetten. Jag trodde inte att ryskorna skulle vara nära att ta poäng i EM. Men efter första omgången leder de grupp B före Tyskland och Sverige. Det var ett helt annat ryskt lag i EM-premiären än det svenskorna krossade i Algarve. Och även om Island förlorade med 1–0 mot Frankrike var ”The Dottirs” mycket starkare och stabilare än jag hade trott. Kul att se.

…svenska utropstecken: En hållen nolla mot Tyskland. Vi har ju nått ett par oavgjorda resultat i tyskkamper genom åren (och sedan ändå förlorat i förlängning). Det är däremot mer sällan som vi håller nollan mot tyskorna. Det här var blott fjärde gången någonsin. Så den väl genomförda försvarsinsatsen i Breda lär har gjort att det defensiva självförtroendet växte ytterligare. Det är förstås viktigt.

…kryss: Sverige–Tyskland 0–0 är enda matchen hittills som slutat oavgjord. Noterbart var även att det var oavgjort, 91–91 i passningar till fel adress. Däremot var det långt ifrån oavgjort i passningar till rätt adress. Där vann Tyskland med förkrossande 465–267. Det innebär att Sverige hade en passningsprocent på 74,6 medan tyskorna hade 84,6. Där har Sverige något att jobba på, samtidigt som det viktigaste inte är att ha bollen mest – utan att använda bollen bäst.

…snyggaste mål: Jordan Nobbs 5–0-volley mot Skottland.

…bästa spelare: Jag satt och funderade över den rubriken inför England–Skottland. Jag tänkte att det kanske får bli någon i Nederländerna, exempelvis Jackie Groenen. Men hon får se sig besegrad. Omgångens spelare blir förstås Jodie Taylor, som byttes ut efter 59 minuter i matchen England–Skottland. På den tiden hann hon bli första tremålsskytt i en EM-match på drygt 20 år.

Slutligen några ord om de 15 minuter vi i media fick se från dagens svenska träning. Alla såg ut att träna för fullt, och det roligaste som hände var när Lilie Persson fick fylla ut en kvadrat, och Pia Sundhage omgående gav henne smeknamnet Morozova.

Backen som aldrig blivit varnad

Publicerad den av
4

Tidigare i dag skrev jag om Sveriges troliga uppställning mot Ryssland på fredag. På dagens träning såg det alltså ut som att det inte blir något spel för Jonna Andersson.

Det kan man ju faktiskt bli lite förvånad över. Andersson har varit Sundhages förstaval på vänsterbacksplats ända sedan fjolårets OS-turnering. I år har Linköpingsbacken haft det fulla förtroendet – oavsett hur det har gått. Jag, och fler med mig, har ställt oss undrande till uttagningen. Men Sundhage har fortsatt att spela Andersson.

Ända fram tills nu. När hon kommer ifrån en kanoninsats mot Tyskland – då verkar hon bli petad.

Jonna Andersson var för övrigt en av de spelare som var med på dagens pressträff. Jag passade på att kolla det tips som signaturen ”The Observer” bjöd på i kommentarsfältet för en tid sedan, alltså att Andersson aldrig någonsin skulle ha fått någon varning. Här är svaret:

– Ja, det stämmer. Jag tränade på glidtacklingar häromdagen, så jag får väl se om det kommer någon… Jag har ju inte varit ytterback så länge, utan jag har varit forward och yttermittfältare och levt mycket på min snabbhet, jag har kunnat löpa ifatt om det varit så. Men nu när det blir tuffare, mer internationellt och mer fart så kan det krävas att man går in lite tuffare ibland. Det är inget jag är stolt över heller, jag vet inte hur jag skall ta det egentligen.

Men att komma till landslaget utan att dra på sig ett enda kort är ju rätt bra ändå.
– Ja, det är lite speciellt ändå.

Du har alltså inte fått några varningar i träningsmatcher eller i undomsmatcher?
– Nej, jag kan inte komma ihåg det i alla fall. Snack skulle jag nog aldrig få, då är det nog en tackling i så fall. Snack det, nej då skall det mycket till.

Expressens Anna Friberg vill prata om det kritik som Andersson fått. Friberg frågade om Andersson hade tvivlat på sig själv efter den senaste tidens kritik: 

– Jag har känt mycket att jag vet vad jag kan. Jag har fått ut mycket av det i klubblaget, och vet att det finns där någonstans. Det gällde bara att inte trycka ner sig för mycket efter all kritik, utan verkligen kolla tillbaka på vad jag kan göra och vad det är som funka – och försöka få ut det. Jag har ändå försökt att släppa det så mycket som möjligt, och vetat att innerst inne är jag en bra fotbollsspelare.

Där tog Correns Per Bergsten över:

Är du bra på att släppa kritik?
– Jag kände att jag kunde handskas med det ganska bra. Sedan har det bara gått en match efteråt, nu gäller det att jag kan hålla i det så att det bara blir i den matchen och så tillbaka. Nu gäller det att försöka bibehålla den nivån jag hade mot Tyskland.

Du har tackat nej till Chelsea för något år sedan. Nu är du i EM, vad tänker du?
– Det är så klart en bra chans att visa upp sig för andra klubbar. Det är ett mästerskap, och det är många ögon som kollar på alla spelare. Man kan inte stänga dörrarna, jag har varit många år i Linköping så det är klart att det är intressant att testa något nytt.

Jag frågade även Nilla Fischer om hon som gjort första svenska målet i fyra raka mästerskap känner pressen att göra mål på fredag och visa vägen även den här gången. Här är svaret:

– Absolut inte. Jag gör väldigt gärna det första målet, men jag visste inte om det förrän efter OS, när media sa det. Ja tack, om jag får göra det. Men så länge vi gör mål är det skit samma. Eller strunt samma…

Det om vad som sades. Nu har jag bara varit på en pressträff på det här mästerskapet, så det är svårt att dra några mer långtgående slutsatser. Men den spontana uppfattningen från dagens tillställning är ändå att de har blivit bättre. Det var framför allt fler tillgängliga spelare än i VM 2015, vilket är kul att se.

Kul att se även att spelarna tog tid att skriva autografer till supportrarna efter träningen. Dessutom ropade Marika Domanski Lyfors och hälsade mig välkommen när hon såg mig. Det var också trevligt.

Utöver det svenska laget har jag i dag även sett den svenska domaren. Och det gick väl inte lysande för Pernilla Larsson i matchen Spanien–Portugal. Jag såg hur tydligt som helst från läktaren att Ana Borges tog med hands i eget straffområde i 25:e minuten. Larsson stod till synes perfekt placerad – men blåste inte. Att ha missat turneringens hittills mest solklara straff lär inte vara en bra merit för Larssons chanser att få döma större matcher i slutet av turneringen.

Jag var alltså på plats i Doetchinem på Spanien–Portugal. Jag hade stora förväntningar på matchen, men måste säga att jag blev rätt besviken. Spanjorskorna var inte så bra som jag hade förväntat. Nu var det ju en öppningsmatch, och de vann med 2–0 efter att ha haft 9–1 i klara målchanser. Så de behövde inte göra mer än de gjorde.

Men den spontana känslan är att det spanska laget är några kilo för lätt. De flesta spelarna såg så tunna ut – jag tror att de hade behövt ytterligare några kilo muskler vardera mot mer fysiskt motstånd, som exempelvis England i nästa omgång.

Några gånger blixtrade dock spanjorskorna till och bjöd på läckra kombinationer. Men det är ändå mest frågetecken jag tog med mig från Doetchinem. Ett stort handlar om mittbacken Andrea Pereira som känns som en säkerhetsrisk. Hon gjorde flera gånger att den spanska backlinjen blev rätt spretig. En gång låg hon fem meter bakom övriga.

Nu var ju Portugal inget hot. De hade bara en spelare värd att nämnas, och det var förstås Claudia Neto. Hon spelade central forward, vilket jag har svårt att förstå. I stället för att kunna lugna ner spelet i uppspelsfas, som hon gör i Linköping, fick hon mest springa och jaga – utan boll. Om jag inte missade någon hade hon ungefär 20 minuter utan att röra bollen i mitten av den första halvleken. Det tycker jag är slöseri med talang. För Neto är en spelare som garanterat hade gått in i samtliga övriga lag i den här turneringen.

Slutligen några ord om kvällsmatchen, där England körde över Skottland med hela 6–0. Jag har varnat för England, och den varningen kvarstår. Engelskorna är mycket starka kandidater på en finalplats – och kanske mer än så. Nu vinner man ju inte EM i första gruppomgången, men hittills är det Nederländerna och England som imponerat mest.

Slutligen tänkte jag slå mig själv för bröstet lite. Kommer ni ihåg vem jag tippade som EM:s skyttedrottning?

Just det, det var ju Jodie Taylor – hon som i kväll blev första spelare sedan den 2 juli 1997 (franska Angelique Roujas) att bli tremålsskytt i en EM-match. Taylor har förstås inte vunnit någon skytteliga ännu. Men hon har i alla fall skaffat sig ett bra läge.

Den stora EM-guiden – De vinner

Publicerad den av
Svara

Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.

Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.

För er som har missat de fyra tidigare delarna av guiden finns de här:
* Del 1, lag 13–16
* Del 2, lag 9–12
* Del 3, lagen som åker ut i kvartsfinal
* Del 4, bronsmedaljörerna, plus skytteligan

Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.

Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.

En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.

Därför ser mitt tips ut så här:

2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.

Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.

Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.

Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.

England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.

Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…

…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.

Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.

I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.

Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:

Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.

https://twitter.com/WoSoComps/status/886563412490235904

Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.

Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.

Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.

Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.

Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.

Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…

Tyskland

1) Tyskland
 Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.

Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?

https://www.youtube.com/watch?v=qLIdMNS1zXw

Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Nadine Kessler, Lena Goessling – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Celia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).

Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.

Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.

Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.

Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.

Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.

Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.

Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.

Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…

Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.

Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.

https://www.youtube.com/watch?v=QBr0n-lD-3g

Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.

Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.

Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.

Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.

Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.

I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.

Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.

Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.

Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:

Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.

Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:

Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.

Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?

Den stora EM-guiden, bronsmedaljörerna

Publicerad den av
11

Den stora EM-guiden är framme vid den fjärde och näst sista delen. Och fyra lag återstår.

Det är dags att presentera de två lag som jag tror tar bronsmedaljerna, plus att jag tippar vilka spelare som kommer att finnas i toppen av skytteligan. På köpet får ni förstås även veta vilka jag tror möts i finalen.

I del ett presenterades lag 13–16, i del två lag 9–12 och i del tre de lag som enligt mitt tips får åka hem efter kvartsfinalerna. Det ledde fram till följande semifinaler:

England–Norge
Tyskland–Spanien

Nedan ser ni vilka jag tror vann de båda drabbningarna. För här är mina bronsmedaljörer:

Norges finallag 2013

3) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankade som nummer 2.
Lottning: Grupp A. Spelar enligt följande: 1) Nederländerna den 16 juli 18.00, 2) Belgien den 20 juli 18.00, 3) Danmark den 24 juli 20.45.
Guldchans: 6 procent
Medaljchans: 35 procent
Tips: Vinner gruppen. Slår Sverige i kvartsfinal, men förlorar mot England i semi.
Profiler: Maren Mjelde, Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Trolig startelva (4–3–1–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maria Thorisdottir, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Frida Leonhardsen Maanum, Maren Mjelde, Andrine Stolsmo Hegerberg – Caroline Graham Hansen – Kristine Minde, Ada Stolsmo Hegerberg.

Kommentar: Norge brukar nästan alltid ha starka lag i de stora turneringarna. Till Nederländerna kommer Fotballjentene med EM:s på pappret allra bästa forwardspar. För första gången kommer nämligen båda de 22-åriga affischnamnen Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg till ett seniormästerskap skadefria.

Det är ett faktum som gör att det finns anledning att höja ett varningens finger för norskorna, även om Hegerberg hittills inte varit någon fullträff i mästerskap. Men kanske att den smarta straffområdesspelaren hittar målet på allvar nu när hon backas upp av härligt kreativa Graham Hansen.

Norge har nu genomfört sin generationsväxling, och känslan är att man har varit på uppgång i några år nu. Man nådde ju överraskande EM-finalen 2013 med en blandning av gammalt och ungt. Och spelmässigt sett var man ännu bättre i VM för två år sedan. Fast där slarvade man bort kvartsfinalplatsen mot England.

Sedan dess har man gjort två byten på förbundskaptenspositionen. Nu är det fjolårets damallsvenska guldtränare i Linköping, Martin Sjögren, som styr. Han har lovat att ge Graham Hansen en fri roll, vilket borde få motståndarna att darra.

Norge lär faktiskt ställa upp med fyra forwards på planen i premiären. Utöver Hegerberg och Graham Hansen hade Kristine Minde i genrepet mot Frankrike (länk nedan) samma roll som i Linköping i fjol. Det innebär att hon anföll som forward, men föll ner som vänster yttermittfältare i försvar. Dessutom har Norge även en forward som vänsterback i Elise Thorsnes. Hon spelar forward i klubblaget Avaldsnes och alltså ytterback i landslaget.

Mot USA för några veckor sedan (1–0-förlust) var Thorsnes väldigt bra i den första halvleken. Hon kom gång på gång farande längs vänsterkanten. I genrepet var däremot vänsterkanten Norges akilleshäl.

När Thorsnes klev framåt öppnades stora ytor bakom henne för snabba Elodie Thomis. Innanför sig hade Thorsnes före detta Linköpingsbacken Nora Holstad Berge, som inte har imponerat på mig i de båda landskamper jag sett i år.

Holstad Berge är en av de spelare som ibland blir väldigt stirrig i eget straffområde, precis som många andra i det norska laget. Ett undantag är Maren Mjelde. Som jag ser det är Mjelde en av världens bästa defensiva spelare, hon har en grym defensiv speluppfattning. Troligen kommer förbundskapten Sjögren att spela den före detta Göteborgsspelaren som defensiv innermittfältare.

I genrepet överraskade Sjögren genom att låta då 17-åriga mittfältaren Frida Leonhardsen Maanum göra landslagsdebut. Jag kan förstå valet, för Maanum var så klok och spelskicklig att hon nog till och med får en startplats i 18-årspresent på sin födelsedag i morgon. Som parentes kan nämnas att Maanum är fostrad i den norska talangfabriken Lyn – precis som Graham Hansen.

Kollar vi på den troliga startelvan ovan är jag övertygad om att Sjögren gärna hade velat ha in Ingvild Landvik Isaksen där. Men hon är skadad och troligen inte i speldugligt skick till den viktiga premiären mot Nederländerna i morgon. Risken finns att Isaksen missar hela EM-turneringen.

Sjögren har flyttat runt lite i sin elva, och utöver de nämnda är det här andra spelare som är tänkbara för en start: Emilie Bosshard Haavi (istället för Minde), Ingrid Schjelderup (för Maanum) och Ingrid Spord (på centralt mittfält om Mjelde spelar mittback).

Norge spelar alltså i stentuffa grupp A. Där känns det som blir lite av gruppfinal direkt, när norskorna ställs mot värdnationen i EM:s öppningsmatch. Efter 1–1 i genrepet, borta mot Frankrike tror jag dock att Norge skaffat sig tillräckligt självförtroende för att vinna gruppen.

Det innebär att man enligt mitt tips kommer att ställas mot Sverige i kvartsfinal. Det känns verkligen som ett vidöppet prestigemöte, där mästerskapshistorien talar för norsk seger. Fast på senare år har vi skapat oss ett litet mentalt övertag på våra grannar i väster. Vi vann ju exempelvis den senaste tävlingsmatchen, den i fjolårets OS-kval.

Men då saknade Norge sin stabila förstamålvakt Ingrid Hjelmseth. Nu är hon tillbaka, plus att det känns som att det norska laget är mer välbyggt är i fjol. Så även om kvartsfinalen känns vidöppen är min magkänsla, och således också mitt tips, att Norge vinner kvartsfinalen.

Däremot tror jag att det roliga tar slut för norskorna mot ett starkt och underskattat England i semifinalen. Mitt tips är alltså att det blir bronsmedaljer för Sjögrens tjejer. Men det är ett öppet EM-slutspel, där skillnaden mellan succé och fiasko är liten. Inte minst för lagen i jämna grupp A. Norge är ett av de lag som kan vinna hela EM. Men får man inte till spelet direkt kan man även åka ut redan i gruppspelet.

Jennifer Hermoso

3) Spanien 
Världsrankning: 13 – det är Spaniens högsta ranking någonsin.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Portugal den 19 juli 18.00, 2) England den 23 juli 20.45, 3) Skottland den 27 juli 20.45.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 55 procent
Tips: Går vidare ur gruppen som tvåa. Skräller mot Frankrike i kvarten, men faller mot Tyskland i semifinal.
Profiler: Sandra Panos, Irene Paredes och Jennifer Hermoso.
Trolig startelva: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Andrea Pereira, Leila Ouahabi – Silvia Meseguer, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Amanda Sampedro och Jennifer Hermoso.

Kommentar: Spanien tog brons i EM 1997. Sedan dess har man aldrig varit riktigt nära att få kliva upp på pallen igen. Man nådde i och för sig kvartsfinal senast, men medaljen var ändå inte riktigt nära. I kvarten föll man nämligen med klara 3–1 mot Norge.

I år är förutsättningarna bättre. Med en klockren lottning skulle faktiskt det unga laget kunna ta sig hela vägen till guldmedaljerna. Men Spanien har inte fått någon klockren lottning, utan måste nog slå alla Europas tre bästa lag för att vinna guldet.

Förutsättningarna skulle förbättras sannolikt något om man vinner sin grupp, där man lottats mot starka England. Segrarna i Spaniens grupp D spelar kvartsfinal mot tvåan i grupp C, vilket troligen blir Schweiz eller Island. Skulle spanjorskorna gå den vägen har man en jättechans att ta sig till semifinal. Och väl där kan det boll- och passningssäkra laget talang bli livsfarligt. Spanien har ju under våren vunnit Algarve cup bland annat efter segrar mot Norge, Japan och Kanada.

Man har även vunnit mot Schweiz, och man ledde mot Brasilien så länge man spelade ordinarie. Nyligen besegrade man Belgien med 7–0, ett resultat som bekräftar att det här är ett gäng som är fullt med självförtroende inför det här mästerskapet.

I truppen saknas i och för sig Spaniens största stjärna på senare tid, Vero Boquete. Hon var lagets bästa målskytt i kvalet, men är ändå petad. Förbundskapten Jorge Vilda gjorde nämligen tvärtemot Pia Sundhage – han satsade ungt och lämnade alla spelare som fyllt 30 år hemma.

Men Spanien går ju alltid långt i ungdomsmästerskapen, så unga talanger är ingen bristvara. Och det saknas profiler i den spanska truppen. Ovan har jag valt ut den stabila målvakten Sandra Panos, den meriterade PSG-mittbacken Irene Paredes och lagets forwardsstjärna, den före detta Tyresöspelaren Jennifer Hermoso.

Men egentligen skulle jag kunna plocka ut rätt många offensiva spelare som profiler. Jag gillar exempelvis Alexia Putellas och Mariona Caldentey väldigt mycket. De är kreativa spelare som dessutom har förmågan att på egen hand slå sin spelare och skapa målchanser. Amanda Sampedro är en annan hyperintressant, offensiv spelare. Och i Marta Torrejon har man en skicklig frisparksskytt. Det här klippet är från torsdagens träning:

Offensiven är alltså urstark. Men eftersom Spaniens brister finns i försvarsspelet kommer målvakt Panos och försvarare Paredes bli väldigt viktiga i EM. Duon måste sannolikt storspela om det skall kunna bli spansk medalj.

Mitt tips blir ändå att Spanien slutar grupptvåa bakom ett starkt England. Jag gissar att den engelska fysiken passar spanjorskorna dåligt. Därmed väntar med stor sannolikhet spansk kvartsfinal mot Frankrike.

Där får Spanien slå ur underläge, vilket jag tror passar spanjorskorna utmärkt. Mitt tips där är att de vinner mot ett nervöst och darrigt Frankrike. Det innebär att Spanien får sin andra EM-medalj. Någon final blir det nog däremot inte.

I semifinalen väntar enligt mitt tips Tyskland, ett motstånd som sannolikt passar spanjorskorna rätt dåligt. Så det blir bara en spansk skräll den här gången. Men vänta några år. Redan till VM 2019 lär Spanien vara en riktigt seriös utmanare om guldet.

Enligt mitt tips kommer alltså finalen att se ut så här:

England–Tyskland

Mitt tips kring hur jag tror att finalen slutar kommer i den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Men innan jag sätter punkt för det här avsnittet hade jag tänkt kolla lite på skytteligan.

I de senaste EM-slutspelen har det krävts fyra till sex mål för att bli skyttedrottning. 2005 och 2009 vann tyska Inka Grings på fyra respektive sex mål och 2013 blev Lotta Schelin skyttedrottning med fem fullträffar.

Det brukar inte vara så många spelare som gör tre mål eller fler i Europamästerskapen. Och att hitta de som kommer att göra det i år känns långt ifrån lätt.

När jag tippar skytteligor i mästerskap brukar jag utgå från grupplottningen, alltså kolla vilka lag som har en lottning där de har förutsättningar att göra många mål. Sett till det tror jag att Spanien och England har bra förutsättningar. Jag tror även att Tyskland kan göra många mål på Ryssland. Fast där finns en lurighet. Tyskorna kan ju redan vara klara inför Rysslandsmatchen, så de kanske spelar reservbetonat.

Jodie Taylor

Kollar vi mina finallag har Jodie Taylor och Ellen White varit heta under våren i det engelska laget, men även Fran Kirby kan komma att göra tre mål eller fler.

I Tyskland verkar kvartetten Hasret Kayikci, Svenja Huth, Lina Magull och Sara Däbritz få förtroendet i startelvan. Alla de har möjlighet att bli minst tremålsskyttar i mästerskapet. Men det har ytterligare några tyskor, som exempelvis Dszenifer Marozsan – även om hon ju normalt inte är någon utpräglad målskytt. Anja Mittag är en annan bubblare. Hon har haft dålig form under våren, och börjar nog på bänken. Men hon skulle å andra sidan kunna få spela 90 minuter mot ryskorna.

Jag tror alltså även att Spanien kan komma att göra många mål. Där är Jennifer Hermoso en glödhet kandidat till att vinna hela skytteligan, intressanta Amanda Sampedro skulle kunna vara en annan. Spanien brukar dock sprida målen på ganska många spelare, så det är många som med rätt flyt skulle kunna bland sig i skytteligatoppen.

I Norge kanske det är dags för Ada Stolsmo Hegerberg att kliva fram i ett stort mästerskap. Hon brukar ju vara en pålitlig målskytt. I Frankrike står målhoppet till Eugenie Le Sommer och Marie-Laure Delie, men jag hade inte satsat några pengar på duon – de känns båda rätt formsvaga.

Jag hade inte heller satsat några pengar på någon av de svenska spelarna. Däremot måste ju förstås Vivianne Miedema nämnas. Blir EM hennes stora mästerskap? I hemmalaget känns även Lieke Martens som en tänkbar kandidat.

Sedan har vi ju Danmark där Pernille Harder och Nadia Nadim är pålitliga målskyttar. Men går danskorna tillräckligt långt? Samma sak gäller för Schweiz, där Ramona Bachmann och Lara Dickenmann är två tänkbara skyttedrottningar.

Dagny Brynjarsdottir

Islands Dagny Brynjarsdottir, Skottlands Jane Ross, Österrikes Nina Burger och Belgiens Tessa Wullaert är alla normalt väldigt duktiga målskyttar. Men jag är inte så säker på att deras lag kommer att göra så många mål. Därför väljer jag bort dem.

Dags att sätta ner foten, och ta ett beslut. Jag går återigen på min magkänsla, mitt tips kring skytteligan blir att följande spelare slutar i topp:

1) Jodie Taylor
2) Vivianne Miedema
3) Hasret Kayikci
Sedan tror jag även att Jennifer Hermoso, Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Ellen White, Amanda Sampedro, Lieke Martens, Stina Blackstenius och Pernille Harder gör minst två mål vardera.

 

Rapinoe, Asllani, en inbytt bitch, Frankrike och Tyskland

Publicerad den av
2

Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.

Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.

Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.

Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.

Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:

”You know, we need a bitch: Get Kelley.”

Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.

* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.

Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.

Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.

Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horan satte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.

För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.

Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?

Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.

Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.

I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.

Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.

Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.

* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:

Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.

Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:

Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:

Mitt världslag för VM 2015

Publicerad den av
10

Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.

Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.

Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:

Hope Solo, USA

Lucy Bronze, England
Wendie Renard, Frankrike
Becky Sauerbrunn, USA
Meghan Klingenberg, USA

Aya Miyama, Japan
Amandine Henry, Frankrike
Ramona Bachmann, Schweiz
Louisa Necib, Frankrike

Carli Lloyd, USA

Celia Sasic, Tyskland

Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).

Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.

Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.

Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.

Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.

Tillagt i efterhand: Så här blev det officiella världslaget.

Matchguide till VM-finalen 2015

Publicerad den av
3

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Matchguide, Japan–England

Publicerad den av
3

I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är  noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.

VM 2015: Lag 5–6, Medaljkandidater

Publicerad den av
2

Det är mindre än en vecka till VM-premiären och jag närmar mig de fyra riktiga guldkandidaterna i min genomgång av alla lag i årets VM-slutspel.

Det här är det femte inlägget, och det andra med de fem lag som jag anser höra hemma under rubriken medaljkandidater – alltså lag som knappast kommer att vinna, men som har chansen att ta sig upp på pallen.

Har du missat något av de fyra första inläggen i genomgången hittar du dem här:
* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.

5) England
Världsrankning: 6 – landets högsta rankning någonsin.

England har historien mot sig. Laget har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal i ett VM-slutspel. Det har man inte i OS heller, fast det beror delvis på att England har aldrig fått vara med. Däremot spelade man med engelsk stomme som Storbritannien senast i London-OS – och åkte ut i kvartsfinal.

Till nästa års OS kommer dock inte Storbritannien att ställa upp. England ingår alltså inte i det europeiska OS-kvalet, vilket är en fördel för Sverige.

Historien till trots, vi kan vara framme vid det år då England får till det i ett världsomspännande mästerskap. Under förbundskapten Mark Sampson gjorde man ett mycket starkt 2014, där engelskorna kanske var det lag som tog störst steg framåt. Vi minns väl bland annat hur de krossade vårt landslag med 4–0 i augusti i fjol.

Även om man inte mött något av världens fem högst rankade lag i år har man inlett även året med stabilitet. Det blev exempelvis seger i Cypern cup efter finalseger mot Kanada med 1–0.

Dock fick Kanada som bekant revansch i genrepet häromdagen. Ett klipp därifrån finns nedan.

I årets VM har Lionesses, som det engelska landslaget kallas, fått en utmärkt lottning. Man möter Frankrike, Mexiko och Colombia i gruppen. Där blir man sämst tvåa. Skulle det bli favoritsegrar i alla grupper hamnar Frankrike, USA och Tyskland på samma halva i slutspelsträdet. Och England på den andra. Då skulle lejonhonorna få en gyllene chans att nå sin första VM-semifinal.

Den trupp Sampson har tagit ut är stark, dock utan riktiga superstjärnor. Frågetecknet finns på målvaktssidan. Jag tycker att de engelska målvakterna har vacklat i mästerskapen. I början av året tyckte jag det lutade åt att man skulle ge Siobhan Chamberlain förtroendet. Nu kanske valet ändå faller på rutinerade Karen Bardsley.

Backlinjen ser stabil ut med en god blandning av gammalt och nytt. På mittfältet är jag förtjust i spelskickliga Jordan Nobbs, som är en kreativ spelare. Lite oväntat var Nobbs dock bänkad i genrepet. Är hon tillbaka till premiären? Kreativ är även den ofta skadedrabbade, men enormt rutinerade kantspelaren Karen Carney. På den andra kanten är det troligt att forwarden Toni Duggan får chansen, eller väljer man att låta snabba Eniola Aluko storma fram till höger?

Duggans namn får för övrigt alltid mig att tänka på det drömmål som släckte Chelseas gulddrömmar i WSL i fjol:

Som forwards valde Sampson rutinerade duon Lianne Sanderson och Ellen White i genrepet. Sanderson är tillbaka från sin landslagsbojkott. Hösten 2010 förklarade starka Sanderson att hon vägrade att spela under den förra förbundskaptenen, Hope Powell. Sedan Sampson tagit över är Sanderson återigen tillgänglig för Lionesses – något som bör kunna bli ett lyft.

Jag tror att Sampson kommer att ge mycket speltid till den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor – kanske kan hon lyfta både laget och sig själv i sin mästerskapsdebut. Taylor har visat grym målform i landslaget det senaste året. England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.

6) Kanada
Världsrankning: 8 – har som bäst varit rankat som nummer 7.

Att placera Kanada så här högt är på många sätt en chansning. Den bygger på teorin att kanadensiskorna kommer att lyfta genom ett massivt hemmastöd. Nu är det ju så att hemmaplan också kan innebära tung press. Men känslan är att Kanadas fysiskt tunga lag kommer att orka springa ännu mer och tackla ännu hårdare inför fullsatta läktare.

Kanada är ett mycket svårspelat och målsnålt lag. Kollar man deras landskamper för i år är det jämna historier. På de senaste sju matcherna har det blivit totalt sju mål – Kanada har gjort fem av dem. Senast, i genrepet mot England, blev det 1–0:

Den spelare som kommer att bära landets tryck på sina axlar är Christine Sinclair. 2012 tyckte jag att hon var världens bästa spelare. Då gjorde hon sex mål och bar fram Kanada till OS-brons i London.
Men sedan dess har hennes målskytte bedarrat. Hon gjorde fyra mål under 2013 och i fjol satte hon bara ett landslagsmål på elva kamper.

Till arrangörslandets stora lycka har hon varit vassare i år och gjort fem mål hittills. Det innebär att Sinclair totalt står på 153 landslagsmål på 223 landskamper – en fantastisk prestation. Det ger ett snitt på 0,69 mål per match, klart bättre än exempelvis Lotta Schelin som har gjort 80 på 150 – vilket ger 0,53 som snitt.

Utöver Sinclair har Kanada riktigt tre duktiga målvakter i Erin McLeod, Stephanie Labbé och Karina LeBlanc. Sett till genrepet får den spänstiga före detta Dalsjöforsmålvakten McLeod förtroendet i VM. Men även Labbé och LeBlanc håller hög klass. Sådan bredd har man inte på någon annan position, men det finns mycket vilja och löpstyrka i laget. Fysiskt sett kommer man inte att vika ner sig.

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

En viktig spelare de senaste åren har varit kreativa Diana Matheson. Hon är nyligen  tillbaka från korsbandsskada och det finns ett frågetecken för formen. Mathesons kreativitet behövs för att avlasta Sinclair i speluppbyggnaden. Defensivt på mittfältet är fysiskt starka Desiree Scott otroligt viktig, hon är en av världens allra bästa bollvinnare.

I OS för tre år sedan valde coach John Herdman att dra tillbaka Sinclair något och låta Melissa Tancredi och Jonelle Filigno göra det defensiva jobbet åt superstjärnan. Jag gissar att det kan bli en liknande lösning nu, fast kanske att det istället blir Adriana Leon som backar upp Sinclair och Tancredi.

Kanadas lottning är utmärkt. Man har hamnat i grupp A, som man skall ta sig vidare ur – och helst vinna. Motståndare där är Kina, Nya Zeeland och Holland. Mötet Kanada–Nya Zeeland har för övrigt förutsättningar att bli VM:s allra mest fysiska drabbning.

Gruppvinnaren ställs mot en grupptrea i åttondelsfinal och sannolikt mot Norge/England i kvartsfinal. Vinner Kanada sin grupp har de alltså en klart rimlig chans att ta sig till semifinal.

Grupptvåan spelar åttondel mot tvåan i grupp C, vilket skulle kunna bli Schweiz. Eventuell kvartsfinal går mot segraren i Sveriges grupp, alltså sannolikt USA. Den vägen känns betydligt svårare, så Kanada gör nog bäst i att vinna sin grupp. Gör man det kan hemmapubliken och Sinclair lyfta laget riktigt långt.

Stensland, Gill, Davey och Asante petade från VM

Publicerad den av
3

Utöver Sveriges trupp har även England, Australien och Norge presenterat sina VM-trupper de senaste dagarna.

I alla tre länder noteras att namnkunniga spelare med Sverigekoppling lämnar hemma. I England saknas Rosengårds Anita Asante, i Norge saknas den före detta Göteborgsmittfältaren Ingvild Stensland och hos Australien fanns det inte plats för de båda före detta Linköpingsspelarna Brianna Davey och Kate Gill.

30-åriga Gill, som ju även har spelat för AIK, Sunnanå och Malmö, är Australiens främsta målskytt någonsin. Hon missade VM 2011 på grund av en knäskada. Nu petas hon i sista stund – och hon är inte nöjd. Till hemsidan Football West säger hon:

”Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att spela för The Matildas i nästan tolv år. Jag har drömt om att få ett sagoslut. Jag har drömt om att vinna VM med The Matildas och det här skulle vara sista chansen för mig. Nu får jag inte chansen och det är väldigt svårt att acceptera.”

Här förklarar Australiens förbundskapten Alen Stajcic varför inte Gill är med i Australiens trupp. Den ser för övrigt ut så här:

Målvakter:
1. Lydia Williams (Washington Spirit, USA), 18. Melissa Barbieri (Adelaide United) och 21. Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar:
4. Clare Polkinghorne, 5. Laura Alleway och 8. Elise Kellond-Knight (Brisbane Roar), 6. Servet Uzunlar (Sydney FC), 7. Stephanie Catley (Melbourne Victory),  (

Mittfältare:
3. Ashleigh Sykes (Canberra United), 10. Emily van Egmond (Newcastle Jets), 12. Leena Khamis, 15. Teresa Polias och 22. Nicola Bolger (Sydney FC), 13. Tameka Butt, 16. Hayley Raso och 19. Katrina Gorry (Brisbane Roar), 14. Alanna Kennedy (Perth Glory).

Forwards:
2. Larissa Crummer (Brisbane Roar), 9. Caitlin Foord och 20. Samantha Kerr (Perth Glory), 11. Lisa De Vanna (Melbourne Victory), 17. Kyah Simon (Sydney FC) och 23. Michelle Heyman (Canberra United).

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

I Norge gjorde förbundskapten Even Pellerud bedömningen att det inte var värt att chansa med att ta ut ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland i truppen. Frisk och vältränad att hon varit självskriven i truppen, men Stensland är inte tillbaka i spel efter sin korsbandsoperation ännu och Pellerud brukar inte chansa.

Faktum är att han tagit ut en mycket stark och rutinerad trupp. Genomsnittsåldern är faktiskt högre än i Sveriges trupp. Det hindrar inte att Norge trots allt har fler 90-talister i sin 23-mannatrupp.

Pellerud gör precis det som inte Pia Sundhage vågade – han tar ut en 96:a som tredjemålvakt. Faktum är att den norska truppen känns väldigt välbalanserad. Därmed håller inte den norska VM-låten tillnärmelsevis samma klass som den svenska. Fast det är ju inte det viktigaste…

Norge blir definitivt att räkna med i Kanada. Tillsammans med England ser jag norskorna som hetaste utmanarna till de fyra stora; Tyskland, USA, Japan och Frankrike. Här är den norska truppen i sin helhet:

Målvakter:
1. Ingrid Hjelmseth och 23. Cecilie Fiskerstrand (Stabaek) samt 12. Silje Vesterbekkmo (Röa)

Backar:
2. Maria Thorisdottir (Klepp), 3. Marita Skammelsrud Lund, 13. Ingrid Moe Wold och 15. Marit Sandvei (LSK Kvinner), 6. Maren Mjelde (Avaldsnes), 7. Trine Rönning (Stabaek) och 11. Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).

Mittfältare:
8. Solveig Gulbrandsen (Kolbotn), 14. Gry Tofte Ims (Klepp), 17. Lene Mykjåland och 20. Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), 18. Ingrid Schjelderup (Stabaek) och 19. Kristine Minde (Linköping, Sverige).

Forwards:
4. Melissa Bjånesöy (Stabaek), 5. Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), 9. Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), 10. Caroline Graham Hansen* (Wolfsburg, Tyskland), 16. Elise Thorsnes (Avaldsnes), 21. Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon) och 22. Hege Hansen (Klepp).

Reserv:
Eline Johansen (Röa)

* Tillagt i efterhand: Graham Hansen missar VM till följd av skada. Hon ersätts av Anja Sønstevold (LSK Kvinner).

Anita Asante

Anita Asante

Så till England där alltså Rosengårds Anita Asante lämnas utanför truppen. Jag förstår hur förbundskapten Mark Sampson tänker där. Asante är oftast väldigt bra, men hon bjuder nästan alltid på någon eller några indianare – och sådana är dyra på högsta internationella nivån.

Känslan är alltså annars att Sampson har något bra på gång. England har tidigare oftast fallit bort ur världsmästerskapen när det börjat dra ihop sig till spel om medaljerna. Men kanske att det kan vara dags för engelskorna att ta nästa steg den här gången.

Det är i alla fall högst möjligt att vi får en åttondelsfinal mellan England och Norge – vilket skulle vara en 50-50-match. Vinnaren där ställs sannolikt mot segraren i grupp A i kvartsfinal, den gruppen innehåller Kanada, Kina, Holland och Nya Zeeland. Såväl England som Norge har alltså ganska goda möjligheter att ta sig till semifinal.

Reaktioner från den engelska truppresentationen ser du här:

Och här är hela truppen:

Målvakter:
Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Arsenal) och Carly Telford (Notts County).

Backar:
Alex Scott och Casey Stoney (Arsenal), Laura Bassett och Alex Greenwood (Notts County), Lucy Bronze och Stephanie Houghton (Manchester City) och Claire Rafferty (Chelsea).

Mittfältare:
Jill Scott och Jade Moore (Birmingham City), Katie Chapman (Chelsea), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Birmingham City) och Fara Williams (Liverpool).

Forwards:
Eniola Aluko (Chelsea), Karen Carney (Birmingham City), Toni Duggan (Manchester City), Fran Kirby (Reading), Lianne Sanderson (Arsenal), Jodie Taylor (Portland Thorns, USA) och Ellen White (Notts County).

Nadine Angerer

Nadine Angerer

Slutligen konstateras att den tyska stormålvakten Nadine Angerer idag har meddelat att hon slutar efter den här säsongen. VM blir alltså hennes avskedsföreställning i landslaget. På klubbnivå blir det ytterligare några månader i NWSL för henne innan karriären är helt över. Angerer har ju tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Får hon kanske avsluta landslagskarriären med ytterligare ett VM-guld?

Landskamper och seriefinaler

Publicerad den av
Svara

I dag är det exakt 100 dagar till VM-premiären och jag är tillbaka i vardagen efter två veckors semester.

Det har hänt en del sedan jag skrev mitt senaste riktiga inlägg. Landslaget har vunnit mot Finland, den svenska tävlingssäsongen har dragit igång och det har spelats seriefinaler i både Tyskland och Frankrike.

Jag befann mig oftast i internetskugga under min semester, vilket gör att jag inte har sett någon av matcherna. Från den svenska 3–0-segern i Finland har jag sett ett drygt fyra minuter långt sammandrag på huuhkaja.tv. Från de bilderna känns segersiffrorna helt i sin ordning. Eller, det känns som att det borde ha blivit ännu fler svenska mål.

Lite oroväckande var väl att finskorna hade lite väl många lägen i den första halvleken. Men som sagt, av ett fyra minuter långt klipp är det svårt att dra några större slutsatser. Det roligaste på klippet var väl att så få uppfattade att Nilla Fischer:s frispark till 3–0 gick in. Flera svenska spelare verkade ha nöjt sig med att bara få hörna i situationen…

Sedan Finlandsmatchen har förbundskapten Pia Sundhage även tagit ut sin trupp till Algarve cup. Att Antonia Göransson återigen finns med är glädjande. Göransson tillhör de svenska spelare som har allra störst potential och kan Sundhage få Vittsjöspelaren att nå sin toppnivå till sommaren blir Göransson väldigt nyttig i Kanada.

I Kanada möter vi ju USA, ett lag som vann med 1–0 i England häromveckan. Den amerikanska segern bärgades dock inte utan problem, den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor fick ju bland annat ett regelrätt kvitteringsmål felaktigt bortdömt för offside.

Alex Morgan nickade in segermålet. Det var hennes 50:e fullträff i 79:e landskampen. Bara två spelare har nått 50 mål i USA:s landslag snabbare än Morgan; Michelle Akers och Abby Wambach. Akers behövde bara 46 landskamper, medan Wambach nådde 50 mål efter 64 kamper.

Så till Frankrike. Där kan vi numera gratulera Lotta Schelin till ett nytt ligaguld. Jag har ju länge hävdat att Lyon är det lag i Europa, och kanske även i världen, som har klart högst högstanivå. När Lyon har en bra dag finns det inget lag som slår dem.

Seriefinalen mot PSG var en sådan dag. Eftersom inbördes möte gäller före målskillnad i D1 Feminine levde guldstriden i högsta grad innan toppmötet i Paris. Redan i halvtid var det avgjort. Och 4–0-segern är verkligen en maktdemonstration av Schelins lag.

Segern innebär alltså att Lyon är klara ligamästarinnor igen. Eller. De behöver vinna två av sina fyra sista matcher för att ta guld – något de garanterat kommer att göra. Så grattis till guldet.

Målen från seriefinalen finns på klippet nedan. Tre av målen är sevärda, jag tänker på Schelins snygga skarvnick, Elise Bussaglia:s läckra frispark och Lara Dickenmann:s härliga lobb:

Faktum är att den franska ligan i vinter har varit en tvåmatchliga, alltså det har bara varit två riktigt intressanta matcher. Att få till en jämnare serie blir en utmaning för fransk damfotboll. En tuff utmaning när man via Le Parisien läser att PSG har en säsongsbudget på 6,7 miljoner Euro och Lyon på 3,5 miljoner. Om det fortsatt kommer att vara den skillnaden på budgetar indikerar det att vi sannolikt snart har ett tronskifte i fransk damfotboll.

I tysk damfotboll sitter Wolfsburg kvar på tronen efter 0–0 mot Bayern München i helgens seriefinal. Båda lagen är obesegrade i ligan, men de två senaste veckornas vinnare är ändå Frankfurt som nu är ligatrea, med bara tre poäng upp till tvåan Bayern. Därmed är Frankfurt i högsta grad tillbaka i striden om Champions Leagueplatserna. Med full poäng på de sista sju omgångarna kan man till och med vinna guldet, men då behövs sannolikt alltså full poäng.