USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 3, 2018
Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.
The #USWNT is unbeaten in 19 games, a stretch which includes most of the traditional world powers. Right now, the Americans are clear favorites ahead of the 2019 World Cup.
Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.
Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.
Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) August 2, 2018
Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.
Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.
Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.
Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.
Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.
Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.
Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.
Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.
Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.
Alanna Kennedy
Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.
The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.
Hayley Raso
För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.
Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.
Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.
Caitlin Foord
Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.
Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.
Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.
I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.
Det är förståeligt att den 30-åriga finländskan vill testa spel nere på kontinenten efter drygt tio säsonger i Sverige. Och Paris FC känns som ett bra klubbval, även om laget har ganska många intressanta forwards.
Rutinerade Gaetane Thiney är affischnamnet, men även Camille Catala och Clara Mateo är spännande franska forwards. 27-åriga Catala spåddes en lysande karriär, men väntar ännu på sitt stora genombrott, medan 21-åriga Mateo var förstavalet som toppforward i det franska U20-landslag som spelade VM-final för två år sedan.
Det känns som en kul utmaning för Sällström, som med en så spelskicklig anfallspartner som Thiney borde ha goda förutsättningar att göra många mål i den franska ligan. Men för Vittsjö var det här sämsta möjliga nyhet.
”Vi vill inte hindra en spelare från att göra karriär, men det är klart att det känns lite jobbigt med tanke på var vi ligger.”
Hon säger även att det är tufft att hitta en stark ersättare.
”Rosengård jagar för fullt, Linköping jagar för fullt och vi jagar för fullt. Det är skittufft rent ut sagt. Vi har trådar ute, och bra spelare som ska provträna. Det är bara att jobba vidare, vi kan inte ge upp för att en spelare lämnar. Nu får andra spelare ta klivet upp”
I och med tappet känns Vittsjö som en högst tänkbar avstigningskandidat. Om man kan vara favorit till att åka ut är det nog den nordostskånska klubben som är det nu. Dessutom tappade Vittsjö Osinachi Ohaletill Växjö i helgen. Medan Sällström har spelat 90 minuter i alla elva vårmatcherna har Ohale däremot bara spelat sex av matcherna.
Apropå de där andra klubbarna som ordförande Nilsson nämner så verkar det dröja innan Linköping har klart med de forwards som klubben sagt att man skall värva. Med tanke på att det brukar ta några matcher att komma in i ett nytt lag känns det som att LFC får räkna med att förlita sig till sitt nuvarande manskap under de kommande tre–fyra matcherna.
Men på något sätt är det kanske rättvist att det är just Linköping och Vittsjö som möts i den damallsvenska omstarten på söndag, två lag som tappat sina måltjuvar under sommaren.
Kollar man listan över forwards som är tillgängliga på marknaden finns där Marie-Laure Delie, Jennifer Hermoso, Natasha Dowie och kanske även Nadia Nadim. Det här är en kvartett som lär vara så dyr att svenska klubbar har svårt att knyta upp dem. Men om de inte får kontrakt i någon toppklubb så kanske, kanske att det går att locka någon av dem till damallsvenskan.
Utöver Vittsjös båda tapp har det inte hänt så mycket på nyhetsfronten i Sverige sedan det förra inlägget. Däremot spelades de lite träningsmatcher i helgen. Här är resultaten:
LSK–Göteborg 3–3
Vittsjö–Rosengård 0–2
P18–Djurgården 0–4
Linköping–Eskilstuna 2–1
Piteå–Assi 3–0
Kristianstad–Vålerenga 0–1
Växjö–Bröndby 1–2
LB07–BSF 6–1
Tittar vi utanför Sveriges gränser har det hänt lite. På nyhetsfronten har väl sannolikt konflikten i Nya Zeelands landslag nått sin ände. I varje fall har förbundskapten Andreas Heraf nu till slut valt att avgå.
Fotbollsmässigt pågår Tournament of Nations, den sista omgången spelas natten mot fredag. I den andra omgången var Australien mycket nära att besegra USA.
The Matildas tog ledningen i 22:a minuten genom Chloe Logarzo efter att Lisa De Vanna gjort ett fantastiskt förarbete.
Först i den 90:e minuten kvitterade USA genom formstarka Lindsey Horan. På klippet finns även en fin tunnel från en annan formstark spelare, Tobin Heath. Den som drabbas av tunneln är för övrigt Hammarbys Elise Kellond-Knight.
Matchen slutade 1–1, och då både USA och Australien vann sina första matcher är det troligt att något av lagen kommer att vinna turneringen. Tabellen inför slutomgången ser ut så här:
USA 5–3 4
Australien 4–2 4
Brasilien 3–4 3
Japan 3–6 0
I USA:s 4–2-seger mot Japan gjorde Alex Morgan de tre första amerikanska målen, därmed har Morgan nu gjort 16 landslagsmål det senaste året – starkt. Här är två av de tre målen:
I Brasiliens 2–1-seger mot Japan slog Marta till med ett klassmål. Men den brasilianska svenskans fullträff hamnade ändå i skuggan av Beatriz fina 2–0-mål. Hennes förstatouch med yttersidan var högklassig. Även Japans tröstmål var snyggt.
I U19-EM klarade varken Norge eller Danmark av att nå finalen. Där blev det istället spansk 1–0-seger mot Tyskland.
Sett till klippet med höjdpunkter nedan var den spanska segern fullständigt odiskutabel. Spanjorskorna hade fyra ramträffar innan segermålet föll. Tyskland däremot verkar inte ha haft en enda målchans.
I de Centralamerikanska och karibiska spelen tog storfavoriten Mexiko hem spelet. Man vann finalen mot Costa Rica med 3–1 efter att alla de tre mexikanska målen kom inom ramen av fyra minuter i den andra halvleken.
I bronsmatchen vann Venezuela med 1–0 mot Trinidad och Tobago.
Slutligen till det försök till klubblags-VM som kallades International Champions Cup och avgjordes natten mot måndag. Där vann ett reservbetonat North Carolina Courage med 1–0 mot Lyon.
Jag såg matchen, där amerikanskorna inledde bra med fin press och vassa kontringar under de första 25–30 minuterna. Under den perioden föll också segermålet. Det var ovanligt nog annars så passningssäkra Saki Kumagai som slog bort en boll och öppnade för Lynn Williams att spela fram Heather O’Reilly.
Slutet av den första och hela den andra halvleken var det dock utspelning. Lyon lät inte North Carolina låna bollen. Trots att fransyskorna skapade minst en handfull 100-procentiga målchanser lyckades man dock inte kvittera. Man kom inte närmare än två bollar i målramen.
Efteråt firade amerikanskorna som om man verkligen hade vunnit ett VM. Man fick dessutom en rätt okej mottagning när man kom hem.
Tyvärr har jag svårt att känna någon VM-känsla av en turnering som spelas under ett amerikanskt landslagsfönster och under europeisk försäsong. Det hade varit roligare om den här turneringen spelades under tävlingssäsong, och med alla de bästa spelarna.
På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.
Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.
Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.
Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.
I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.
Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.
I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.
Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) June 11, 2017
Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.
Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.
I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) June 11, 2017
Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.
På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.
Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.
Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.
Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.
Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?
Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?
Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.
Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.
Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.
Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.
Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.
2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6 0–1
5) Kanada 6/4 0–1
12) Nederländerna 6/3 0–1
13) Kina 3/3 0–0
6) Australien 1/3 1–0
5) England 24/1 0–0
11) Norge 19/1 1–2
2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10 0–0
20) Danmark 20/9 0–2
2) Tyskland 19/8 1–2
8) Brasilien 16/8 0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8 1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8 0–0
8) Brasilien 7/8 1–5
7) Japan 21/7 3–0
Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.
Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.
Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.
Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.
Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.
På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:
Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.
Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.
Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.
Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:
”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”
”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”
Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:
”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”
En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.
Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:
”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”
Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.
Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.
Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.
Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.
Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:
”Men vi ser hörnor som målchanser.”
Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.
Det var det om landslaget för den här gången.
Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:
Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:
Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:
För en stund sedan fick Carli Lloyd Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Det var andra året i rad hon vann. Och tyvärr kommer man ganska långt på gamla meriter i de här sammanhangen.
Carli Lloyd
För 2015 tyckte jag att Lloyd var ett klockrent val. Då var hon fullkomligt överlägsen. 2016 kändes det däremot som en rätt underlig utnämning, och det verkade Lloyd också tycka i sitt tacktal. Hon inledde nämligen med att uttrycka sin förvåning och hylla de båda andra kandidaterna:
”Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här. Melanie (Behringer) hade ett fantastiskt OS där hon även vann skytteligan. Även Marta var fantastisk i OS – båda hade varit välförtjänta vinnare.”
Det som gör utnämningen underlig är att Lloyd ju inte vann något stort. OS var ju ett fiasko för USA, mycket beroende på att Lloyd kom in i turneringen som ett frågetecken efter en tids skada. Hon lyckades aldrig hitta sin toppform, och USA åkte som bekant ut redan i kvartsfinal.
Rent statistiskt är dock Lloyds 2016 ett riktigt bra år. Hon spelade 21 landskamper, totalt 1644 minuter – och gjorde 17 mål och 11 assist. Med det var hon den klart bästa poänggörare i USA i fjol. Ingen gjorde heller fler mål, men Alex Morgan gjorde lika många på cirka 100 minuter kortare speltid.
I klubblaget Houston Dash blev det bara sju matcher på grund av skada, OS och en högst omdiskuterad frånvaro som delvis visade sig bero på boklansering. På de sju matcherna gjorde hon dock fem mål och tre assist.
Det här är alltså ingen katastrofutnämning, Lloyd var trots allt fantastiskt bra på våren, innan skadan. Men det är ändå ganska långt ifrån ett klockrent val. Personligen tycker jag exempelvis att Tobin Heath var 2016 års klart bästa amerikanska spelare.
En åsikt som förresten inte är speciellt spektakulär – hon prisades ju nämligen officiellt som USA:s bästa landslagsspelare 2016. Klippet med Heaths höjdpunkter från fjolåret i den där länken är förresten högst sevärt. Klicka in och njut av en hel kartong med fotbollsgodis.
Det var USA:s förbundskaptener, landslagsspelare, NWSL:s ligacoacher samt utvalda journalister och före detta storspelare som röstade fram Heath. Lloyd kom inte ens tvåa i den omröstningen, det gjorde Crystal Dunn.
Det allra mest anmärkningsvärda med årets Fifapris var ju dock ändå att Europas bästa spelare, Ada Stolsmo Hegerberg, inte ens fanns med bland de tio ursprungliga kandidaterna. Det skrev jag lite om här. Hegerberg var alltså inte i Zürich på dagens gala. Hon var däremot i Oslo på den norska idrottsgalan i lördags och hämtade hem priset som Norges bästa kvinnliga idrottare 2016 samt förstås Gullballen – priset till Norges bästa fotbollsspelare alla kategorier.
Silvia Neid
För svensk del var Pia Sundhage nominerad som i ledarkategorien. Men som väntat gick priset till världens bästa damfotbollsledare för tredje gången till Silvia Neid. Här tycker jag dock att Kanadas förbundskapten John Herdman borde ha fått priset. Han har gjort underverk med sitt material.
Tillbaka till Sundhage. Hon har i dag tagit ut Rosengårds Zecira Musovic till landslagets samling nu i januari. Jag har inte sett någon uppgift på om det beror på någon skada, eller om man helt enkelt bara lägger till en målvakt.
Slutligen är det lite roligt att se hur rösterna läggs i de olika kategorierna.
Landslaget är återsamlat och Pia Sundhage har börjat förhandla om en fortsättning som förbundskapten. Allt talar för att hon minst kommer att fortsätta över EM-slutspelet nästa år. Förbundet talar ju tydligen inte med någon annan.
Tyvärr har Sundhages framtid varit den enda fråga media har tagit upp efter OS, något som på många sätt har känts som en ickefråga. Sundhage har ju garanterat kunnat styra sin framtid själv. Hon har ju nära vänner på avgörande poster på förbundet, och dessutom ett bra resultat i ryggen. Klart att hon har suttit säker.
Hör henne förresten prata med Radiosporten här (en intervju kommer 7,40 in i inslaget). Efter Sundhage kommer en intervju med Hedvig Lindahl, som inte känner till om spelarna har något att säga till om när det gäller förbundskaptensfrågan. Intressant.
Det har alltså tråkigt nog inte blivit någon djupare debatt om svensk damfotboll efter OS-silvret. Det är vansinnigt tråkigt, det finns ju mycket som kan förbättras. Jag och Torbjörn Nilsson gjorde ett försök att få till lite diskussion. Vi gick ihop och skrev några inlägg på Facebook, men fick i princip ingen feedback alls på våra idéer och tankar.
En debatt har initierats från spelarhåll efter OS, den handlar om mens. Lotta Schelin fick mycket beröm för att hon tog upp och frontade frågan i förra veckan. Visst var det bra gjort, men lite snopet kändes det ju ändå när det visade sig att Schelin har Libresse som samarbetspartner i frågan.
Schelin har för övrigt problem med en stukad fot, och spelar inte mot Slovakien på torsdag. Det är även frågetecken för Elin Rubensson och Linda Sembrant. Frågetecken är det även för hur landslaget kommer att spela i de kommande matcherna. I dag kom det indikationer om att Sundhage håller på att bygga om sitt 4–3–3-spel igen. Jag fick känslan av att man kommer att spela tätare med sina forwards och att Kosovare Asllani kan få en roll som lite droppande forward. Det blir intressant att se hur det ser ut i praktiken.
Kosovare Asllani
Med det sagt tänkte jag vända tillbaka till OS igen. Jag var rätt tom efter finalförlusten mot Tyskland, så tom att det tagit ett tag innan jag fått tillräckligt med energi och motivation att sätta ihop den där sammanfattningen av turneringen som jag har utlovat.
Sammanfattningen har fokus på den svenska insatsen. Det är slutresultatet som gäller, och det är förstås med beröm godkänt, mycket nära högsta betyg. Spelmässigt var det däremot inte lika fantastiskt.
När det gäller resultatet är det intressant att Sverige under åren 2011–16 har tagit medalj i såväl OS (silver) som VM och EM (brons i båda). Med tanke på hur knackigt laget periodvis spelat under den här perioden är det verkligen ett fantastiskt utfall.
Faktum är ju att bara USA, Japan och Tyskland har gjort bättre resultat under perioden. Ett lag som Frankrike har känts klart bättre än oss under hela den här tiden, men de har inte lyckats ta en enda medalj. Sverige har alltså gjort väldigt bra resultat, och det finns förstås anledning till stolthet och glädje över det.
MEN, och det är verkligen ett stort men, det finns brister i svensk damfotboll som man behöver gå på djupet med. Jag satte ihop lite statistik från OS-turneringen, och utifrån den är det lätt att slå fast att Sveriges slutresultatet var klart bättre än prestationen.
Såväl sett till poäng, gjorda mål som insläppta mål var vi en bra bit från pallen. Exempelvis var det bara Zimbabwe som släppte in fler mål – låt vara att vi spelade fler matcher än åtta av lagen. Här är några statistiska sammanställningar:
Flest poäng totalt, och högst snittpoäng:
1) Kanada 15 poäng per 6 matcher, snitt 2,5 (1)
2) Tyskland 13 på 6, 2,17 (2)
3) USA 8 på 4, 2,00 (3)
4) Brasilien 8 på 6, 1,33 (5)
5) Frankrike 6 på 4, 1,50 (4)
6) Sverige 6 på 6, 1,00 (7)
7) Australien 5 på 4, 1,25 (6)
8) Kina 4 på 4, 1,00 (8)
9) Nya Zeeland 3 på 3, 1,00 (9)
10) Sydafrika 1 på 3, 0,33 (10)
11) Colombia 1 på 3, 0,33 (10)
12) Zimbabwe 0 på 3, 0,00 (12)
Flest gjorda mål totalt och flest mål per match:
1) Tyskland 14 mål på 6 matcher, snitt 2,33 (1)
2) Kanada 11 på 6, snitt 1,83 (3)
3) Brasilien 9 på 6, snitt 1,50 (5)
4) Australien 8 på 4, snitt 2,00 (2)
5) Frankrike 7 på 4, snitt 1,75 (4)
6) USA 6 på 4, snitt 1,50 (6)
7) Sverige 4 på 6, snitt 0,67 (8)
8) Zimbabwe 3 på 3, snitt 1,00 (7)
9) Colombia 2 på 3, snitt 0,67 (9)
10) Kina 2 på 4, snitt 0,50 (10)
11) Nya Zeeland 1 på 3, snitt 0,33 (11)
12) Sydafrika 0 på 3, snitt 0,00 (12)
Minst antal insläppta mål totalt, och minst insläppta mål per match:
1) Frankrike 2 mål på 4 matcher, snitt 0,50 (2)
2) Brasilien 3 på 6, snitt 0,50 (1)
3) USA 3 på 4, snitt 0,75 (3)
4) Sydafrika 3 på 3, snitt 1,00 (6)
5) Kina 4 på 4, snitt 1,00 (5)
6) Kanada 5 på 6, snitt 0,83 (4)
7) Nya Zeeland 5 på 3, snitt 1,67 (10)
8) Australien 6 på 4, snitt 1,50 (9)
9) Tyskland 7 på 6, snitt 1,17 (7)
10) Colombia 7 på 3, snitt 2,33 (11)
11) Sverige 8 på 6, snitt 1,33 (8)
12) Zimbabwe 15 på 3, snitt 5,00 (12)
Återigen, det är förstås slutresultatet som är det viktigaste. Men det vore ändå vansinnigt av landslagsledningen om den inte analyserade och funderade över den här statistiken. Den är ju trots allt rätt anmärkningsvärd.
Som jag ser det är det i första hand i offensiven som vi håller på att halka efter, en huvudfråga är hur vi kan få fram fler spelare med både god speluppfattning och bollbehandling.
Tittar vi på OS, och dessutom räknar in kvalet så gjorde alltså Sverige sju mål på nio matcher. I Brasilien blev det fyra mål på sex matcher, det är inte ett facit som skrämmer någon motståndare.
Problemet är att Pia Sundhage inte har klarat av att hitta rätt offensiva spelare till sin spelidé. Vi får se om hon lyckas bättre fram till EM. Fotboll är ett erfarenhetsspel, men rutin är inte allt. Personligen tycker jag som bekant att Sundhage ofta ger sina äldre spelare för stort förtroende, och håller tillbaka de unga för mycket.
Pia Sundhage
I OS-turneringen gav Sundhage 100-procentigt förtroende till sina fyra veteraner. Hade inte Nilla Fischer bytt ut sig själv i slutet av en match skulle alla fyra ha spelat alla de 600 minuterna. Det kändes inte speciellt motiverat och var till och med emot vad Sundhage själv sa inför turneringen.
Kollar vi coachningen var det återigen matchningen på forwardssidan som känns mest tveksam. Jag tycker exempelvis att det var otroligt tveksam coachning att Sofia Jakobsson och Olivia Schough fick mer speltid än Stina Blackstenius under turneringen. LFC-forwarden är en vinnartyp, en egenskap Sundhage borde hålla högre.
Med de siffrorna har det blivit dags att avge mina betyg på de svenska OS- insatserna:
Jessica Samuelsson
5: Jessica Samuelsson
Genomgående den bästa svenska spelaren. Under hennes 509 minuter på planen släppte vi bara in tre mål – ett mycket bra facit. Tidigare har hon varit 95 procent defensiv och fem procent offensiv, mycket beroende på att passningsspelet varit för dåligt. Linköpingsbacken har dock jobbat upp sitt passningsspel rejält. Hon är fortfarande inget kreativt passningsgeni, men precisionen och kvaliteten är numera på god nivå. Håller kroppen har hon förutsättningar att vara en världsback under många år.
Hedvig Lindahl
4,5: Hedvig Lindahl
Visade äntligen det svenska folket vilken fantastisk målvakt hon kan vara. Mycket nära en femma, men darriga inledningar mot Brasilien i gruppspelet och Tyskland i finalen drar ner betyget en aning. Dock inte mer än att hon skall hyllas för en utmärkt turnering. Lindahls storspel mot USA och Brasilien med de tre straffräddningarna som minnesvärda toppar var den avgörande orsaken till att laget åkte hem med silvermedaljer om sina halsar.
Fridolina Rolfö
Fick chansen som central forward och tog den direkt. Rolfö överglänste alla Sundhages tidigare val på positionen och var Sveriges klart vassaste vapen i gruppspelet, för övrigt nästan det enda vapnet så långt i turneringen. Stark i bollmottagningen och inte rädd att gå på egna avslut. Känslan är att Rolfös skada kan ha kostat Sverige OS-guldet. För hade hon varit hel hade inte Sundhage ställt upp startelvan som hon gjorde i finalen.
4: Nilla Fischer
Stabil turneringen i genom. Rejäl i defensiven och genomgående bra passningsspel. Jag kan inte minnas att hon gjorde några riktigt grova misstag, däremot en del mindre som kostade baklängesmål. En kostsam miss var att hon inte lyckades styra undan Melanie Leupolz inspel innan det tyska ledningsmålet i finalen. Men det var inte någon lätt situation. Gynnades helt klart av att Sverige backade hem i kvarts- och semifinalen. Fick då jobba mer framåt, vilket passar henne utmärkt.
Linda Sembrant
Såg darrig ut mot Sydafrika och fick vila mot Brasilien. Men kom sedan in och styrde upp mittförsvaret. Visade pondus och kvalitet och var en av de genomgående bästa svenska spelarna under resten av turneringen, ett betyg som inte dras ner av det oturliga självmålet i finalen. Sembrant har tagit en ledarroll i backlinjen och är väldigt viktig för den svenska defensiven.
Stina Blackstenius
Fick minst speltid av forwards i den svenska truppen, men gjorde flest mål. Hon visade att hon är bäst när det gäller och var iskall när chanserna kom, både mot USA och Tyskland. Blackstenius fick lida av Pia Sundhages ovilja att släppa fram unga spelare. Blackstenius är inte redo att spela på en kant, men som central forward är hon näst bästa alternativet bakom Rolfö. När LFC-talangen reducerade till 2–1 mot Tyskland blev hon historisk, inte bara för att hon är den enda svenska kvinna att göra mål i en OS-final. Med sina 20 år och 196 dagar blev hon även den yngsta målskytten någonsin i en OS-final.
Lisa Dahlkvist
3,5: Lisa Dahlkvist
Hade en tveksam start på turneringen, men växte allt eftersom. Och var ju verkligen grymt bra i slutspelet. Men det var inte oväntat, Dala är en vinnare som växer med uppgiften. Det var hon som slog den läckra assisten till Blackstenius mot USA, och det var hon som avgjorde med en iskall straff mot USA. Straffen såg lite darrigare ut när hon avgjorde mot Brasilien, men den var ändå tillräckligt bra.
3: Lotta Schelin
Började lite tveksamt i de första matcherna, men växte in i turneringen. Visade sin avslutningskvalitet genom att sätta två grymt säkra straffar. Hamnade som vänsterytter och ibland nästan vänsterback, och där är hon inte klockren. Var stundtals både virrig och farlig i försvarsspelet. Bland annat drog på sig onödig frispark i finalen, den som tyskorna gjorde 2–0 på. Men totalt sett var Schelin bättre än på länge i landslaget.
Kosovare Asllani
Fick inte riktigt det lyft som jag hade hoppats på. Sannolikt berodde det delvis på att hon fick lägga väldigt mycket kraft i defensiven. Men det blev ändå tydligt att hon har en passningskvalitet och kreativitet som saknas hos de flesta andra offensiva spelare som Sundhage satsar på. Det visade Kosse bland annat när hon satte upp anfallet som ledde till reduceringen i finalen.
Elin Rubensson
Hjälpgumman skulle vara mittfältare, men fick spela vänsterback. Hon har fortfarande vissa brister i positionsspelet, men klarade ändå backjobbet klart bättre än de backar som var uttagna. Har ett stabilt passningsspel och tillräcklig snabbhet för att lösa man-man-duellerna.
Caroline Seger
En ledare med hög status, som jobbade hårt under hela turneringen. Hon är viktig eftersom hon har en bra förmåga att hålla i bollen och lugna ner spelet. Men Seger fastnar ofta i korta passningar och hon har fortfarande fler farliga bolltapp än hon står för kreativa framspelningar. Visade dock mental styrka genom att sätta sina båda straffar.
Pia Sundhage
Visade styrka och taktisk skicklighet när hon övergav sin egen fotbollsfilosofi och satte defensiven i högsätet i både kvarts- och semifinal. Däremot var hon inte bäst när det gäller. I finalen valde hon en uppställning som aldrig riktigt har fungerat, och som inte räckte den här gången heller. Synd.
Emilia Appelqvist
2,5: Emilia Appelqvist
Fick mindre speltid än jag hade trott med tanke på att hon var formstark inför turneringen. Fanns dock med i startelvan i semifinalen mot Brasilien, där hon skötte uppgiften klart godkänt. Gör inga uppseendeväckande saker, men är stabil och pålitlig.
2: Sofia Jakobsson
Var en bra bit från toppformen. Sprang mycket, ville mycket, men fick väldigt lite uträttat. Måste jobba på sin speluppfattning och sitt passningsspel. Är en favorit hos Sundhage, vilket säkert räddar henne. För sett till årets insatser i landslaget borde Jakobsson plats i landslagstruppen vara i fara. Ändå godkänd för hårt arbete.
Olivia Schough Jobbade hårt för laget, och bidrar med härlig energi. Skall även hyllas för sin precisa passning till Blackstenius finalmål. Men Schough är ingen vinnare. Hon hade flera riktigt vassa målchanser under turneringen, men var ärligt talat aldrig nära att göra något mål. För mig har Eskilstunaforwarden på sin höjd känts som en inhoppare i landslaget. Tyckte inte att hon visade något i Rio som ändrade den uppfattningen.
1,5: Magdalena Ericsson
Var tyvärr en besvikelse i turneringen. Jag hade rätt stort hopp till att Ericssons vänsterfot skulle få en avgörande betydelse för Sverige i turneringen. Men Linköpingskaptenen hade det jobbigt i uppspelen och fick inte heller till sina hörnor. Ericsson kan bättre, och skall kanske framför allt matchas in i landslaget som mittback framöver.
Emma Berglund
Fick en riktig chans mot Brasilien, men kom rejält snett in i det. Hjälptes förstås inte av att det var lagets sämsta match, men kan ändå inte få godkänt.
Betygsätts ej: Jonna Andersson och Pauline Hammarlund spelade för kort tid. Hilda Carlén spelade inte alls.
Har jag räknat rätt innebär det ett snittbetyg på 3,17 – vilket förstås är ett bra snitt.
Sverige får även med tre spelare i mitt världslag från OS-turneringen, bara Tyskland och Kanada har fler. Jag har valt att ta ut världslaget som en OS-trupp, det handlar alltså om 18 ordinarie spelare och fyra reserver:
Med fyra lag och fyra matcher kvar av OS-turneringen tänkte jag lista lite namn. Här är först de spelare som jag tycker har varit bäst hittills i OS-turneringen, och alltså borde vara aktuella för ett allstarlag.
Elin Rubensson
Jag tar dem lag för lag:
Sverige: Fridolina Rolfö och Elin Rubensson.
Brasilien: Formiga, Marta och Cristiane.
Tyskland: Melanie Behringer.
Kanada: Ashley Lawrence, Christine Sinclair och Janine Beckie.
Frankrike: Griedge Mbock Bathy och Wendie Renard.
USA: Tobin Heath.
Australien: Lydia Williams, Katrina Gorry och Samantha Kerr.
I övriga lag hittar jag inga självklara kandidater. Jag välkomnar självklart synpunkter – och fler namn. Jag har säkerligen missat några, för vissa av lagen har jag sett lite dåligt, bland dem finns exempelvis Tyskland.
Bland de valda finns för övrigt OS-turneringens äldsta spelare, Formiga. Hon ser verkligen inte ut som en 38-åring när hon dominerar på Brasiliens mittfält. Jag tyckte att hon var lagets bästa spelare i fjolårets VM. I år har hon konkurrens av fler, men hon är verkligen en kandidat till att prisas som turneringens bästa spelare.
Apropå Formiga, här nedan är de elva yngsta och de elva äldsta spelarna i turneringen. Notera att Kanada har fyra spelare bland de äldsta och två bland de yngsta. De har dessutom ytterligare fem spelare som är födda 1994–95 – det är det som brukar kallas en bra blandning av gammalt och ungt.
Stina Blackstenius
Yngst i OS
1) Ellie Carpenter, Australien, 28 april 2000
2) Deanne Rose, Kanada, 3 mars 1999
3) Linda Motlhalo, Sydafrika, 1 juli 1998
4) Mallory Pugh, USA, 29 april 1998
5) Jessie Fleming, Kanada, 11 mars 1998
6) Jasmine Pereira, Nya Zeeland, 20 juli 1996
7) Meikayla Moore, Nya Zeeland, 4 juni 1996
8) Leicy Santos, Colombia, 16 maj 1996
9) Stephanie Malherbe, Sydafrika, 5 april 1996
10) Eunice Chibanda, Zimbabwe, 26 mars 1996
11) Stina Blackstenius, Sverige, 5 februari 1996
Äldst i OS
1) Formiga, Brasilien, 3 mars 1978
2) Hope Solo, USA, 20 juli 1981
3) Melissa Tancredi, Kanada, 27 december 1981
4) Rhian Wilkinson, Kanada, 12 maj 1982
5) Carli Lloyd, USA, 16 juli 1982
6) Saskia Bartusiak, Tyskland, 9 september 1982
7) Felistas Muzongondi, Zimbabwe, 22 mars 1983
8) Hedvig Lindahl, Sverige, 29 april 1983
9) Christine Sinclair, Kanada, 12 juni 1983
10) Lotta Schelin, Sverige, 27 februari 1984
11) Diana Matheson, Kanada, 6 april 1984
Notera här att Nya Zeelands andremålvakt Rebecca Rolls, född den 22 augusti 1975, var den äldsta spelaren som ingick i någon av trupperna. Men hon spelade inte något i turneringen.
Melanie Behringer
Skytteligan: 4 mål: Behringer.
3 mål: Beckie.
2 mål: Maria Catalina Usme, Louisa Cadamuro, Eugenie Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Lloyd, Alex Morgan och Michelle Heyman.
1 mål: bland annat Nilla Fischer, Schelin och Blackstenius.
I kväll och i natt skall åtta lag bli fyra i OS-turneringen. Det kommande dygnet kommer medaljdrömmen att krossas för minst två högklassiga lag.
För som jag ser det har det varit sex lag i turneringen som kan kallas högklassiga. Jag tänker på USA, Tyskland, Frankrike, Kanada, Australien och Brasilien. Kvar i turneringen är ju även Sverige och Kina.
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner mig hoppfull inför Sveriges kvartsfinal. Sannolikt är jag snarare mer negativ än jag borde vara. För även om allt talar för amerikansk seger och svensk hemresa är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål, ett spel där det är svårt att vinna matcher. Och i utslagsmatcher blir det en större press än i seriespel.
Nu är ju egentligen inte det här heller något som talar för Sverige. Vi har vunnit en utslagsmatch genom tiderna i OS, medan USA bara har förlorat en. Jaja. Här är min guide till kvällens och nattens matcher. Jag väljer att satta procentsatsen på vilket lag som går vidare, inte hur de går under ordinarie tid:
USA har spelat i alla fem OS-finalerna, och vunnit fyra. Sverige har aldrig tagit medalj.
USA är både regerande olympiska och världsmästare. Sverige har en kvartsfinal i OS och en åttondelsfinal i VM att försvara.
USA är etta på världsrankingen, vann sin grupp och förlorade senast en mästerskapsmatch i VM-finalen 2011. Sverige är sex på världsrankingen, kom grupptream och förlorade senast en mästerskapsmatch i söndags, svensk tid.
Så där kan man hålla på ett tag. Klart är att USA bara skall vinna den här matchen. Det amerikanska laget är egentligen bättre än det svenska på allt.
Det svenska hoppet ligger i att det bara handlar om en match, samt att Sverige faktiskt har ett väldigt bra facit mot USA de senaste åren – på de senaste tio mötena är det 3–3 i segrar och fyra kryss. Två av de matcherna har spelats i VM-sammanhang med en svensk seger och ett kryss som facit.
USA bär alltså med sig i bakhuvudet att Sverige är ett lag som är svårt att slå. Det är förstås väldigt bra för svensk del. Det innebär att oddsen blir lite bättre för varje minut som vårt lag kan stå emot.
Hope Solo
Dessutom är det ju så att USA inte har spelat någon sprakande fotboll i OS-turneringen. De vann sina två första matcher utan att imponera speciellt mycket i offensiven. Och mot Colombia svajade Hope Solo plötsligt till på ett sätt man aldrig tidigare sett.
Men. USA känns ändå väldigt mycket mer stabilt än Sverige. Och amerikanskorna är ju fantastiska i utslagsmatcher, de brukar alltid hitta sätt att vinna dem. Carli Lloyd är damfotbollens största vinnarskalle, och jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att spela huvudrollen i kväll.
Annars har jag ju flera gånger konstaterat att det amerikanska spelet lider enormt av att Lauren Holiday har slutat. Det gör att USA saknar en bolltrygg och kreativ spelfördelare på centralt mittfält, något som har gjort det amerikanska laget betydligt mer lättläst än tidigare.
För svensk del kommer det att bli väldigt viktigt att styra så att Julie Johnston får sköta så många uppspel som möjligt. Johnston har klart sämre kvalitet och precision i sina passningar än de andra amerikanska backarna. De lag som nått framgång mot USA det senaste året har valt att skära bort duktiga Becky Sauerbrunn och just styrt som att USA:s uppspel kommit från Johnston.
Det blir intressant att se hur Jill Ellis balanserar sitt lag. Hittills i OS har hon spelat med två defensiva innermittfältare i Allie Long och Morgan Brian. Det är bra för svensk del, för ingen av de är speciellt kreativ. Det är i stället på kanterna USA har haft sin kreativitet. Tobin Heath har varit lagets klart bästa spelare så här långt, och blir en utmaning för Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. På USA:s högerkant blir det fart, antingen i form av Crystal Dunn eller Mallory Pugh. Dunn är väldigt irrationell, medan Pugh har det klart större spelsinnet.
För svensk del gäller det att hålla ihop laget, och inte ge USA för många fasta situationer. Amerikanskorna är väldigt bra på hörnor och inläggsfrisparkar. Offensivt blir våra fasta situationer vansinnigt viktiga. Det måste bara vara högsta kvalitet på bollarna in i straffområdet.
Emilia Appelqvist
Det blir för övrigt även mycket intressant att se hur Sundhage balanserar det svenska laget. Det kommer ju att bli mer 4-5-1 än 4-3-3 i kväll. Inledningsvis känns det viktigast att ha hårt arbetande spelare på planen, därför hade jag nog faktiskt formerat mittfältet så här: Elin Rubensson, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist och Olivia Schough. Framför dem Fridolina Rolfö som ensam forward.
21.00 Tyskland–Kina
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 80–20.
Det tyska laget är inte alls att känna igen. Kryss mot Australien och förlust mot Kanada är inte resultat man är van vid från den tidigare så väloljade tyska maskinen. De senaste åren har Silvia Neid:s maskin hackat. Hon har inte vetat vilka spakar hon skall dra i, framför allt saknar man snabbhet i mittförsvaret. Men det känns faktiskt också som att man saknar lite vinnarinstinkt.
Mycket av hoppet är ställt till Dzsenifer Marozsan, men trots att hon är en komplett spelare med fantastisk talang lyfter det sällan för Lyonförvärvet i landslagströjan. I OS har Marozsan varit väldigt blek.
Dzsenifer Marozsan
Trots de tyska problemen bör det bli seger i den här matchen. Kina är nämligen också lite av en besvikelse i den här OS-turneringen. I vintras kändes laget som en självklar medaljkandidat, men sedan dess har man tappat självförtroende – och hyperviktiga centrala mittfältaren Ren Guixin. Hon stod för mycket av stabiliteten på mittfältet, men missar ju hela OS på grund av en lårskada.
Jag tror att den här matchen avgörs i luftrummet. Nickstarka tyskor slår till i samband med fasta situationer, de utnyttjar att Kinas målvakt Zhao Lina har väldigt dålig tajming på inlägg.
00.00 Kanada–Frankrike
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.
Det här är en hyperintressant match som kan gå hela vägen till straffläggning. Kanada har verkligen imponerat i OS-turneringen. De är enda laget med tre raka segrar, något som gör att de kommer till matchen med massor av självförtroende. Frankrike har också sett bra ut, men har aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, utan brukar drabbas av medaljfrossa när det drar ihop sig.
Det känns verkligen vidöppet. Och jag har velat fram och tillbaka om vilka som verkligen skall ha segertipset. Till slut gick jag på magkänslan, och den sa Kanada. Det som talar för kanadensiskorna är att man har fått ihop ett jätteintressant lag med en bra blandning av gammalt och nytt. Jag är extra förtjust i Ashley Lawrence, som är bolltrygg och otroligt användbar, kan spela på en mängd olika positioner.
Offensivt är Christine Sinclair och Janine Beckie spelarna att se upp med för Frankrike.
För fransk del blir Eugenie Le Sommer väldigt viktig. Frankrike har ett väldigt bra lag, men brukar ofta falla på den offensiva spetsen. Men är Le Sommer bra brukar det franska laget vara bra.
Det här börjar bli tjatigt, men för fransk del kan de fasta situationerna bli ett segervapen. Kanadas svaghet är att målvakten Stephanie Labbé har det tufft i luftrummet. Samtidigt har Frankrike kanske världens allra bästa huvudspelare i mittbacken Wendie Renard. Det kommer att vara darrigt i det kanadensiska laget varje gång Renard närmar sig straffområdet.
De här lagen möttes i bronsmatch i förra OS-turneringen. Då vann Kanada med 1–0 efter segermål på övertid från Diana Matheson. Det var en stöld sett till matchbilden.
Men det finns fler matcher lagen emellan att titta tillbaka på. Man möttes nämligen så nyligen som i lagens genrep inför OS. Då vann Frankrike med 1–0 på hemmaplan, men Kanada stod upp mycket väl.
Sedan dess har som sagt Kanadas självförtroende pumpats upp ytterligare, och man har igång sina målskyttar. Jag tror att Frankrike behöver göra mål i den närmast obligatoriska startforcering som Les Bleus brukar stå för.
För ju längre tiden går utan fransk utdelning, desto större chans att fransyskorna börjar tänka på hur det gått i tidigare mästerskap – och då kommer kommandot glida över i kanadensisk favör.
03.00 Brasilien–Australien
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.
Det här är också en vidöppen och hyperintressant match mellan två glödheta lag. Precis som mellan Kanada och Frankrike finns det här några intressanta, historiska matcher att titta tillbaka på.
I fjol möttes lagen i åttondelsfinal i VM. Då vann Australien med 1–0 efter segermål av Kyah Simon.
Inför den matchen hade jag The Matildas som favoriter till 51–49. Rent fotbollsmässigt tror jag faktiskt fortfarande att Australien är något bättre – om båda lagen är skadefria och ordinarie. Ändå tippar jag brasiliansk seger i nattens match, mest på grund av att matchen spelas i Brasilien och hemmalaget kommer att lyftas fram av publiken.
Faktum är att även Brasilien och Australien möttes i genrep inför OS. Där vann Brasilien med 3–1, men det var australisk ledning när laget drabbades av en utvisning. Det var för övrigt en match där båda lagen testade rätt rejält. Brasilien hade ett väldigt offensivt balanserat lag, medan Australien bland annat provade Elise Kellond-Knight som vänsterback. Kellond-Knight är för övrigt den spelare i OS som levererat bäst hörnor och inläggsfrisparkar. Kolla in kvaliteten på hennes vänsterfot.
Spelmässigt har de här lagen mycket gemensamt. Båda kandiderar till att ha det snabbaste och vackraste anfallsspelet i världen för tillfället. I Australien har speluppläggaren Katrina Gorry visat grym form, likaså snabba kantforwarden Samantha Kerr. Hos Brasilien finns det en hel hög offensiva hot i Marta, Andressa Alves, Beatriz och Cristiane. Skadestatusen på den sistnämnda är intressant. Jag har inte hittat någon uppgift om hur det är med henne, men kan hon inte spela förbättras möjligheten för Australien i natt.
Utöver det snabba och vackra anfallsspelet har de båda lagen gemensamt även en lätt känslig defensiv. Här ser jag Australien som lite stabilare. Man har en bättre målvakt i Lydia Williams och man har även lite stabilare backlinje än Brasilien.
Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.
I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.
Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.
Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.
VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.
Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.
Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.
Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.
Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.
I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.
När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.
Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.
Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.
I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.
In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.
I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.
Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:
Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.
I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.
Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.
Det om raset i Rio.
Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:
Kanada–Zimbabwe 3–1
Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.
Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.
Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.
Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.
USA–Frankrike 1–0
Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.
Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.
Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.
Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.
Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.
Tyskland–Australien 2–2
Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.
Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:
Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.
I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.
Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.
Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.
Kina–Sydafrika 2–0
Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.
Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:
Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.
Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.
De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.
När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.
Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.
Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.
Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:
På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.
I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.
Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.
I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?
För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.
När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:
0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40
Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.
I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.
Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.
I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.
För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:
I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.
Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.
Abby Wambach har gjort sin sista landskamp. I den 72:a minuten av nattens träningslandskamp mot Kina tog legendaren av sig sina fotbollsskor och lämnade planen och landslaget i strumplästen.
Gissa om hon möttes av med stående ovationer från drygt 30000 åskådare i New Orleans…
TV-sändningen från matchen var förstås späckad av Wambach-hyllningar. Nästan får många, faktiskt. Den här från US Soccer är dock sevärd.
I samma stund som Wambach vandrade av planen kunde man göra bokslut över hennes karriär. Här är lite siffror:
* 18 363 minuters speltid på 255 landskamper under drygt 14 år.
* 184 landslagsmål – rekord. 77 av dem på nick.
* 73 assist
* 2 OS-guld
* 1 VM-guld
* 1 VM-silver
* Världens bästa spelare 2012
* Fanns i år med på Time magazines lista över världens 100 mest inflytelserika kvinnor.
Som jag skrev i det förra inlägget vill alltså Wambach att vi skall glömma henne nu. Faktum är att jag när jag skrev det inlägget letade efter en tweet från Wambach där hon uppmanade till just det.
Men jag hittade den inte i går kväll, trots att jag sökte i flera minuter. Jag hittade inte ens Wambachs konto. Det visade sig att stjärnan hade gjort sitt för att bli bortglömd – hon hade nämligen raderat sitt twitterkonto i går eftermiddag. Dock hittade jag tweeten nu i min mejlkorg:
Abby Wambachs sista tweet.
Hur mycket hon än vill kommer hon inte att bli glömd. Abby Wambach är inte tidernas bästa spelare. Hon är inte heller med på tio-i-topp, men som damfotbollens affischnamn i USA har hon spelat en av de viktigaste rollerna för sportens utveckling de senaste åren.
Och när det gäller huvudspel är hon nog nummer 1 genom alla tider. Ingen annan forward inom damfotbollen har någonsin tidigare varit så imponerande och dominerande när det kommer till nickande. Så USA kommer åtminstone att sakna henne vid varenda fasta situation framöver.
Faktum är att en av damfotbollsvärldens största vinnare avslutade karriären med en förlust. Kina vann nämligen med 1–0 och bröt USA:s svit på 104 raka hemmamatcher utan förlust. 92 av de där 104 matcherna sedan Danmark vann på amerikansk mark den 6 november 2004 hade varit segrar för USA.
En riktigt tung skalp för Kina alltså. Målet gjorde Wang Shuang i början av den andra halvleken på ett skott som ändrade riktning på Meghan Klingenberg.
Kinesiskorna var sedvanligt välorganiserade i defensiven. Offensivt var känslan att nye förbundskaptenen Bruno Bini har givit spelarna lite större frihet. Anfallsspelet hade nämligen inte lika många raka linjer, utan kändes lite mer oförutsägbart, något jag anser vara positivt.
Från USA gick varenda offensiva boll under den första halvleken mot Wambach, en taktik som var långt ifrån framgångsrik eftersom legendaren inte är fulltränad och det dessutom blev lättläst. I en tv-intervju på Fox direkt efter slutsignalen sa Wambach just:
”Alla ville så gärna att jag skulle göra mål, sannolikt var det därför vi lämnade planen mållösa.”
Efter paus bytte Jill Ellis in flera spelare som jag inte sett tidigare i landslaget, som Jaelene Hinkle, Emily Sonnett och Stephanie McCaffrey. Ingen av dem satte några större spår, det gjorde däremot Crystal Dunn. Hon bidrog med fart och skapade oreda i det kinesiska försvaret.
För Alex Morgan slutade matchen med skada just innan halvtid. Förhoppningsvis var det inget allvarligt. Det såg ut som någon form av sträckning eller bristning.
Så här spelade USA: Hope Solo – Kelley O’Hara (Jaelene Hinkle, 46), Julie Johnston (Emily Sonnett, 46), Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg (Stephanie McCaffrey, 78) – Heather O’Reilly (Crystal Dunn, 60), Carli Lloyd, Morgan Brian, Tobin Heath – Alex Morgan (Lindsey Horan, 43) och Wambach (Christen Press, 72).
I halvtid avslöjades att Carli Lloyd som väntat valts till årets spelare i USA. Tvåa på listan kom Becky Sauerbrunn. Det stämmer perfekt med min uppfattning om vilka som varit USA:s bästa spelare i år.
Dagens inlägg börjar i USA, där det har hänt mycket den senaste veckan. Först nåddes vi av den riktigt tråkiga nyheten att en av de amerikanska fansens största favoriter, Megan Rapinoe, har dragit av korsbandet i ena knät och sannolikt missar OS.
Visst finns det en chans att Rapinoe är återställd till OS-turneringen, men sannolikheten att hon ändå kommer med i USA:s trupp känns väldigt liten. Jag har inte kollat om det är samma i Rio, men i senaste OS-turneringen bestod ju trupperna bara av 17 spelare. Med en så liten trupp finns det ingen plats att chansa med spelare som inte är i 100-procentig matchform.
Apropå USA valde spelarna att bojkotta den landskamp som skulle ha spelats på Hawaii mot Trinidad och Tobago i helgen på grund av dåligt underlag. Det är ett beslut som lär leda till att US Soccer väljer framtida matcharenor och underlag med större omsorg.
Fortsätter vi i USA är det här en intressant artikel om hur amerikanskorna vann sommarens VM-guld. Jag tycker att det är intressant att Jill Ellis inte kallar sina reserver för reserver eller avbytare, utan väljer att kalla dem matchbildsförändrare.
Jag gillar också att hon motiverade valet av att byta in Kelley O’Hara i semifinalen mot Tyskland med:
”You know, we need a bitch: Get Kelley.”
Det svenska landslaget har lidig av att de saknat tillräckligt många bitchiga spelare. Får se om Pia Sundhage kan hitta någon lösning på den saken framöver.
* Så till Frankrike. Där har de nu kommit halvvägs i ligan – och den lever faktiskt. Tacka skrällaget Montpellier för det. I helgen spelade man 0–0 mot Lyon och såg till att spänningen lever. Inför avspark hade Lyon 40 raka segrar i ligan. Montpelliermatchen var faktiskt Lyons blott andra poängförlust i ligan på fyra år. Fantastiskt.
Faktum är att både Lyon och Montpellier är obesegrade efter elva omgångar. Dessutom har de båda lagen visat en fantastisk defensiv och bara släppt in varsitt mål. Att Lyon skulle vara så starkt är knappast överraskande. Men att man skulle utmanas av Montpellier hade jag inte trott.
Starkt av Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och de andra. Speciellt som man tappade sitt franska affischnamn från förra säsongen Claire Lavogez till Lyon.
Montpellier är två poäng bakom Lyon. Ytterligare en poäng bakom återfinns PSG. Där händer det saker nu. Amerikanska jättetalangen Lindsey Horansatte bollen snyggt ribba in när hon gav laget ledningen i 5–0-derbyt mot Juvisy i helgen. Det var Horans sista mål för PSG – åtminstone för den här gången.
För att ha chansen att slå sig in i USA:s OS-trupp flyttar Horan nu hem till Portland Thorns, där hon ersätter Alex Morgan. Thorns offensiv ser som vanligt otroligt intressant ut. Utöver Horan har man forwards som Jodie Taylor och Christine Sinclair och offensiva mittfältare som Tobin Heath, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir.
Tillbaka till PSG. Horan lär inte vara den enda spelaren som lämnar den närmaste tiden. Uppgifter har gjort gällande att både Kosovare Asllani och Caroline Seger är på väg bort. När det gäller Asllani spred hon själv i dag den här länken om att hon vill bryta med PSG. Det blir intressant att se vart Asllani tar vägen. Kanske Tyskland eller USA?
Kollar man in skytteligan i halvtid av D1 feminine toppas den av Ada Hegerberg på 17 fullträffar. PSG:s Cristiane är tvåa på 11 medan två överraskningar delar på tredjeplatsen på 9 mål, dels 19-åriga Montpelliertalangen Marie-Charlotte Léger, dels bottenlaget Saint-Maur:s kamerunska forward Marlyse Ngo Ndoumbouk.
Alla svenska spelare i ligan utom Maria Karlsson har gjort mål. Svenskmålen fördelas så här: Lotta Schelin 7, Jakobsson 5, Asllani och Sembrant 2 samt Seger och Lisa Dahlkvist 1.
I Tyskland kommer Bayern München allt närmare guldet. Bara tio omgångar är spelade, men de regerande mästarinnorna leder numera med nio poängs marginal. Turbine Potsdam fick nämligen fart i helgen och spelade sannolikt bort Wolfsburg helt och hållet genom att vinna i Autostadt med hela 5–2.
Samtidigt vann Bayern München med 2–1 mot uppstickarna SGS Essen efter sent segermål från Sara Däbritz.
Under onsdagskvällen möts förresten Wolfsburg och Potsdam igen – nu i cupkvartsfinal. 18.00 spelar även Werder Bremen mot Bayern München i cupen. Den matchen tv-sänds, jag tror att den här länken funkar.
* Slutligen en liten koll på några landskamper som spelats sedan mitt förra inlägg:
Brasilien tog rejäl revansch på Nya Zeeland. Returen slutade med brasiliansk 5–1-seger. Nya Zeeland ledde i halvtid, men Brasilien vände i den andra halvleken – bland annat efter ett läckert långskott från Formiga. Bilder från matchen finns här.
Här är bilder från Nederländernas fina seger mot Japan:
Och här är bilder från EM-kvalmatchen Grekland–Frankrike 0–3:
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.
Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.
Arena: Olympiastadion i Montreal.
Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Teodora Albon, Rumänien. Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.
Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez. Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.
Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.
Simone Laudehr
Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.
USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:
Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.
Alex Morgan och Hope Solo
Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.
Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.
En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?
Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.
Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.
När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.
Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.
Silvia Neid
Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.
En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.
Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?
Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.
Jill Ellis
Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.
Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.
Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.
En blogg om internationell damfotboll 